I morse lyste solen in i köket och talade om att nu är den här, så efterlängtad. Ute tävlar fåglarna i att kvittra mest, de är nog lika glada de!

Jag blir också glad av solen, inte så att jag kvittrar kanske men nog känner jag för att ta ett litet skutt allt. Lusten att jobba ute på tomten vaknar, så det här kan nog bli en passande dag att plocka singel i gräsmattan. Funderar också på att bära bort spaden från altanen....det lär nog inte komma så mycket mer snö nu (inte så att altanen behöver skottas i alla fall). 

Nu tar jag min kaffemugg och startar upp dagen!

Dags att göra ett byte? Spade mot grill!

Jag är en person som anser mig ha bra ordning på räkningar och annat. Papper sätts in i pärmar och räkningar betalas i tid.

Därför fick jag en chock när jag tittade till mitt skrivbord idag...hur i hela världen kunde det bli en sån kaosartad hög med papper vid datorn? Tjockleken på högen är dessutom ansenlig, vilket innebär att det inte handlar om enbart någon veckas post. 

Antingen har jag haft skygglappar på mig när jag gått in i arbetsrummet under flera veckors tid eller så har påskharen busat med mig....Jag föredrar att tro på den senare förklaringen då jag har ju inte ens lagt märke till detta kaos förrän nu.....

Ja, jösses inte nog med att jag har tvättamöbor i källaren....nu börjar pappershögarna leva sitt eget liv också.....snacka om tur att solen inte visar sig ännu för jag vet vad jag kommer att syssla med idag!

Hur i hela friden blev det så här??

Idag är det påskafton, solen som skulle lysa från en klarblå himmel gömmer sig bakom moln istället. Inte alls enligt min planering. Jag hade tänkte sitta ute i lugn och ro i väntan på de familjemedlemmar som trillar in efter lunch. Förhoppningsvis kikar den fram senare.

Igår var det också rätt så molnigt. Fast solen tittade faktiskt fram ibland, så en mugg kaffe på framsidan kunde jag njuta av mellan all matlagning som hamnade på programmet istället. För det faktum att det var grått igår hade sina fördelar, jag förberedde mat och bakade bröd som ska ätas idag istället utan att känna mig stressad av solen.
Långfredag gjorde verkligen skäl för sitt namn i alla fall, jag hann hur mycket som helst. Dessutom fanns tid att se film tillsammans med sonen på kvällen. Den fredagen räckte länge, på ett bra sätt.

På teven och i lokaltidningen handlar det också om mycket mat idag. Lokaltidningen skriver om våra vanligaste vårprimörer, sparris och jordgubbar....sen när blev jordgubbar en vårprimör? Det är de inte i min värld i alla fall....

I min värld har det blivit dags för morgonens andra kaffemugg med en macka gjord på det goda basilikabröd jag bakade igår.

En läcker färgkaskad dekorerar ljusstaken jag fick av sonen i julklapp. Undrar hur länge den är så välfylld?

Skärtorsdag, ute är kvasttrafiken tät. Själv har jag inte kommit iväg ännu, jag kraschade i mitt soffhörn efter att ha gräddat en plåt med rosmarinknäcke. Jag tycker att jag var lite fiffig idag för jag blandade alla torra ingredienser i en glasburk, det kommer att räcka till sex plåtar. Så nu behöver jag bara ta en del av blandningen och hälla i olja och vatten, platta ut och stoppa in i ugnen för gräddning. Så mycket enklare att ta ett par deciliter ur en glasburk istället för den mängd småpåsar som måste ut ur skafferiet varenda gång annars.

Nu tänker jag slappa en stund, sen ska vi laga middag sonen och jag, och njuta av att det är lov!

I fiskkupan simmar inte längre några fiskar, däremot massor av påskägg!

Åh vilken härlig kväll det blev, så här innan skärtorsdag tar sin början. Med ett påskstädat hus...(den magiska kvasten hade dansat runt och jagat bort dammråttorna).....häckade sonen och jag i varsitt soffhörn medan elden flammade i braskaminen. Vi tog reda på hur det gick för agent Coulson och hans team. God blev ond, som blev god, som blev skjuten som blev förrådd....som blev...... Man kan lugnt säga att avsnitt 17 och 18 vände upp och ner på allt. Förvirringen är total.
Vi konstaterade också att allt som hände i dessa båda avsnitt skedde under samma tidsperiod som den andra filmen om Captain America. Något sonen misstänkt eftersom dessa avsnitt visades i USA ungefär när filmen hade premiär där. Och så rätt han hade.
När avsnittet tog slut ikväll blev jag sur, riktigt sur. Hur ska jag kunna vänta på fortsättningen? Eftersom jag måste säga att jag inte är helt nöjd med hur det utvecklats....jag vill veta fort hur det ska gå för Phil och gänget. Förhoppningsvis visas nästa avsnitt om en vecka så att vi kan se vidare.....annars kommer jag att spekulera mig vansinnig....

Jag vet verkligen inte hur det gick till men plötsligt var klockan halv tio och jag låg fortfarande i soffan i vardagsrummet och läste. Men plötsligt hade jag nått sista sidan i boken. Tankarna snurrade, jämförelserna av skolorna och lärarnas sätt att se på läsförståelse och bedömning triggade igång mig. Under natten har de mognat, tankarna, så nu har jag skrivit ner en del av det jag tog fasta på. Mina tankar om detta finns under fliken skolprat. Eller för att vara exakt...några av alla mina tankar. De jag fick fatt i just nu....

Nu tänker jag att matbröd verkar vara en lämplig sak att ta tag i. Något praktiskt som motvikt till allt läsande igår. Så får det bli!

Efter att ha intagit mina frukostmackor i morse (läs förmiddag) tog jag en promenad för att känna på våren. Fåglarna kvittrade, gruset på trottoarerna och gatorna knastrade under skosulorna, solen bröt igenom molnen och de ljumma vindarna smekte kinderna. En underbar känsla. Välkommen vår!

När jag kom hem gick jag ut och lade mig i hängmattan med min avhandling som jag läser. Ja, jag vet att jag pratade om den för länge sedan. Jag har inte läst ut den ännu men eftersom den kräver en hel del eftertanke för att komma riktigt till sin rätt läser jag lite då och då för att få tid att reflektera. Jag har till och med läst om avsnitt för att riktigt förstå. 

Men idag hände det som aldrig hänt förut när jag läst en avhandling. Jag kunde inte sluta läsa....sida lades till sida. Emellanåt lade jag ner boken och reflekterade över det lästa och jämförde med det jag ser i mitt eget klassrum. Men suget efter att få fortsätta framåt var stort, så timme lades till timme. 

Nu har jag dock ägnat fyra timmar åt boken och känner att det kanske är dags att göra något annat denna lördag.....fast det lockar att fortsätta läsa. Jämförelsen mellan det kanadensiska och svenska klassrummet är fascinerande, lärarnas olika sätt att se på vad god läsförståelse är och hur det visar sig i deras undervisning. Mina tankar vandrar, jag längtar efter att se över min egen undervisning och utveckla den. Tankarna som väcks och de idéer boken föder går att använda i alla skolans ämnen inser jag. Fast nu har jag bestämt mig, det får bli en annan dag. Nu lägger jag ifrån mig boken, i alla fall en stund och tar tag i det här med maten istället.....man blir hungrig av att läsa!

Igår fick jag en katalog från Solresor hem i postlådan. Inte särskilt konstigt med tanke på att vi reste med Solresor till Vietnam i fjol.

Desto konstigare att jag räknas till de exklusivt utvalda och att jag hör till deras bästa gäster utifrån att jag är stamkund. Undrar så hur de tänkte där? 

Jag har mig veterligen rest med Solresor två gånger i mitt liv. Första gången i oktober 2000, den andra gången i fjol när vi reste till Vietnam och Thailand. Det är tydligen allt som behövs för att räknas som stamkund......

Nu när jag dessutom har fått ett unikt och begränsat utskick borde jag väl känna mig utvald? Eller? Funderar på hur begränsat utskicket är? Begränsat till att bara skickas ut till de som någon gång i livet rest med Solresor eller? Misstänker att just detta utskick har gått ut till många tusen tidigare resenärer (fast jag kan ju ha fel, det har jag haft förut..). Är det så är jag inte så exklusivt utvald som de skrev i sitt brev....

Det är bara att konstatera att marknadsföring blir fel ibland. Det här är ett sånt exempel tycker jag. Men trots att jag reagerar på ordvalet har jag bara positivt att säga om resorna med Solresor, jag åker gärna med dem igen. Trots att jag inte är stamkund....

Räknas jag till stamkund undrar jag hur företaget kan gå runt??

Åh så härligt, fredag kväll igen. Efter en intensiv vecka är det skönt att slappa i soffan. Sonen och jag har sett film tillsammans, vårt vanliga fredagsnöje. Nu kollar jag in nyheterna, han har slagit sig ner vid datorn för att "umgås" med polarna.

Kontrasten mellan vårt lilla trygga hem och det som pågår ute i världen blir extra påtagligt ikväll. Nyheterna berättar att polisen just nu utreder övergrepp på två barn till i Högsby kommun. Det innebär att elva barn blivit utsatt för grova övergrepp av praktikanten på förskolan. Det svindlar när jag tänker på hur det kunde bli så...att så många barn blev utsatta. Små barn som fått utstå gärningar så hemska att det inte går att ta in. Hur sargade ska inte de vara nu....förutom att deras små kroppar fått utstå vidrigheter är de nog väldigt trasiga i själen.  Jag ryser av förfäran och hoppas verkligen att de får den hjälp de behöver så att de kan läka till kropp och själ.

Just nu börjar soffhörnet blir alldeles för skönt, ögonlocken blir tyngre och tyngre. Nog är det märkligt att tröttheten ska vara så påtaglig bara för att det är fredag. Jag kommer så väl ihåg när jag var yngre och såg mammas och pappas trötthet....förstod absolut inte hur de kunde somna framför teven....låt mig bara säga detta, med åldern kommer insikten.....förmodligen tänker Sudden samma sak om mig....
Det är nu valet står mellan att somna i soffan eller faktiskt gå och lägga sig.....men nog är soffan skön allt och det är långt till sängen....

Nu är det bara en morgon till den här veckan då jag måste kliva upp tidigt. Det känns skönt, i morse var det nämligen inte lätt att ta sig upp. När jag till slut lyckades släpa mig ur sängen blev det bråttom för klockan hade hunnit bli mycket, alltför mycket.

Som tur var gick arbetsdagen finfint, plötsligt var den slut och jag kunde under eftermiddagen ägna några timmar åt en mycket intressant avhandling. En intressant jämförelse mellan kanadensiska och svenska skolor som väcker många tankar och funderingar om elevers läsförståelse.

Därefter middag och nu en stunds soffläge i väntan på att det är dags att åka till stan för sonens träning. Jag känner hur tröttheten kommer krypande, hoppas den inte blir alltför tung...då blir det trögt att sätta sig i bilen. Dessutom känner jag mig lite frusen, förhoppningsvis har det bara att göra med det faktum att det var kallt i skolan idag. Jag vill verkligen inte bli sjuk. Fast det skulle inte vara särskilt konstigt eftersom nästan en fjärdedel av mina elever är sjuka. Jag får påbörja en kur med esberitox, då kanske vad det nu än är som gör mig frusen håller sig borta.

Nåt annat som gärna får hålla sig borta är snön de varnar för just nu....mot den hjälper nog ingen esberitox heller....

Solen skiner och jag har fått bort ett stort jobb under eftermiddagen idag. Alla nationella prov är rättade och sammanställda för den här gången. Nu återstår bara att delge resultatet till dem det berör. Något jag har som målsättning att göra under denna vecka.

Har precis slagit mig ner i soffan efter middagen. Tittar ut genom fönstret och inser att här kan jag ju inte sitta....dags för en promenad!

Idag är det verkligen en gråmulen dag, regndropparna hänger i luften och emellanåt faller några sakta ner till marken.
Längre upp på gatan hör jag en motorsåg som jobbar hårt. Flera grannar håller på att ta ner träd. Sticker man ut näsan doftar det härligt av skog. Den doften gör att jag känner mig piggare så med den slöhetsnivå jag har idag beslutade jag mig för att göra mer än att sticka ut näsan.
En promenad på grusknastret (undrar när gatorna ska sopas) skulle göra underverk för energinivån hade jag tänkt. Så jag tog mig en tur runt byn med mitt onda knä. Nu blev det inte riktigt så, jag känner mig fortfarande slö och trött men frisk luft fick jag i alla fall. Mitt bråkiga knä fick så det teg också....eller...det stämmer ju inte riktigt....det skrek faktiskt.....

Om en stund är det dags att sätta sig i bilen för färd ner till stan. Dubbla träningspass för sonen står på programmet. Sedan har jag som vanligt de senaste veckorna bett mamma laga middag. Vi brukar ringa när vi åker från stan, då är det bara att sätta sig vi dukat bord och njuta av maten när vi kommer hem. Underbart!

Medan jag väntar på att det ska bli dags att åka bläddrar jag runt på nätet och kollar läget. Inser som vanligt att många lärare verkar arbeta dygnet runt även på helgerna.....funderar verkligen på hur de orkar?
Jag tror benhårt på att det är viktigt att ge sig tid att vara ledig också....annars skulle i alla fall jag inte göra nåt bra jobb. Därför skippar jag de sidorna en stund nu och väljer att lyssna till lite rock innan det är dags att åka....det om nåt borde göra mig pigg!

Tjoho, det är lördag. En dag som får starta med en mugg kaffe och tidningsläsning i sängen. I källaren sover två tonåringar...misstänker att det kommer att dröja länge innan de visar sig. De lär inte ha somnat särskilt tidigt.

Jag ligger och funderar på vad jag ska ta itu med idag. Lite skrivjobb, lite tvätt, lite läsning och någon promenad kanske. Tyvärr kan jag inte gå särskilt fort eller långt eftersom det skär som av knivar i mitt knä just nu. Jag undrar om det är skrotet som ännu är kvar i knäet som ställer till det eller om det är något annat?

Skulle det vara skrotet är det bara att härda ut men om det är något annat kanske det går att göra något åt det. Det är så typiskt, jag tappar ju träning när det är så här. När det gäller bygge av muskelmassa känns det som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden.  Kanske dags att ringa till ortopeden och rådfråga?

I Afghanistan hålls val idag. Det rapporteras om oroligheter och flera bomber. För de afghanska kvinnorna är valet extra viktigt då de oroas över hur deras situation ska bli efter att de internationella styrkor som finns i landet dras tillbaka.

I tidningarna skriver de också om en jordbävning i Kina nu under lördagen. Flera hus uppges ha kollapsat och ett tiotal människor skadats. Det måste vara förfärligt att plötsligt känna hur allt börjar skaka och rasa omkring en. Tänk att vakna till det mitt i natten.

Läser också om en föreläsning som hålls och en kurs man kan gå där det ges löften att man ska slippa sina synfel enbart genom att träna ögonen på speciella sätt. Kursen kostar 3900 kronor för två dagar men då ingår ett snöre med en pärla på för att träna ögonen.....(inser att vi skulle kunna tjäna massor med pengar på det i min klass så många pärlor vi trätt på snören de senaste dagarna...)
De som håller i kursen säger att optiker och tillverkare av kontaktlinser och glasögon är i maskopi med ögonläkarna. De lurar oss medvetet och döljer den riktiga sanningen för oss (att man ska träna upp sin syn) eftersom de tjänar pengar på att vi ser dåligt.....
Jösses, undrar just hur många som går på det? Sedan finns det säkert vissa synfel som går att träna bort, jag kommer ihåg att jag fick övningar att göra när jag träffade en ögonläkare (hör och häpna) som barn. Det innebar att jag kunde lägga bort glasögonen under en period. Sedan kom andra synfel som inte är lika lätt att träna bort, om man inte går en kurs hos Leo Angart då förstås....

Nej ska jag med mitt synfel treva mig fram till kaffebryggaren för dagens andra kaffemugg!

Låt mig få skryta lite....jag konstaterar med glädje gång på gång att den klass jag har förmånen att få arbeta med måste vara den bästa som finns. Jag vet att jag har sagt det förut (varje år tror jag..) och jag misstänker att jag kommer att få anledning att säga det igen men det är verkligen så. Den positiva energi som eleverna utstrålar och delar med sig av gör att jag känner äkta glädje på jobbet. .

Idag har vi haft en sån där underbar energifylld dag som i alla fall jag kommer att leva på länge. Under en period idag lovar jag att det gick att ta på all kunskap som flög genom rummet och knackade på än här och än där. Någon som plötsligt tittar upp med ett nytt sken i ögonen, förståelsen blev glasklar. Elever som sitter tillsammans och övar mattetal. Som läser för varandra och funderar över texter. Elever som lär av och med varandra.

En liten tiomask som tittar ut ur sitt bo och övar tiokamrater med sin matte/ husse. Plötsligt vill de flesta göra maskar....så under den närmaste tiden kommer vi nog att tillverka både multiplikationsmaskar och andra maskar. (Misstänker att ett större pärlinköp kan vara på sin plats).
Det är ju tur att mattemaskarna inte äter riktig mat utan bara mattetänk.  Vi har nog med att sköta om den lilla levande larv eleverna hittade ute som vi matar med gurka och sallad från köket. Alla undrar om den också tänker förpuppas och utvecklas till en spinnare som den förra larven vi tog hand om?

Sådan var min dag, vad gör det då att mitt knä är fullständigt åt skogen eller att jag inte alltid känner att jag hinner med alla högar med saker som pockar på uppmärksamhet. En sån här dag kan man strunta i det...och det gör jag. Jag njuter av att arbeta i världens bästa klass.

Idag tog jag ett beslut som både var bra och dåligt. Det positiva med beslutet har att göra med att jag får tid hemma en helt vanlig vardag kväll. Det negativa är att jag valde bort körsången. Inget lätt beslut eftersom körsång ger så  mycket glädje och energi. Men när tiden inte räcker till här hemma finns det inte så mycket annat att välja bort......men jag hoppas att det räcker med en paus på en dryg månad.

På jobbet är allt bra, eleverna arbetar på med glad och positiv energi. Den energin smittar kan jag säga för jag är så fylld av idéer och tankar som kan utveckla undervisningen att det ibland känns som att hjärnan ska spricka....
Eftersom det är mycket som spritter runt i skallen skulle jag behöva skriva ner allt. Nu gör jag inte det vilket innebär att mycket försvinner bort någonstans...var har jag faktiskt ingen aning om. Jag tänker att det som är värt att utveckla kommer jag ihåg ändå.....förhoppningsvis.

Fast nog märks det att det är fullt där uppe nu allt....idag hörde jag en sak i huvudet som var alldeles glasklar för mig...när jag sedan sa det högt var det något helt annat som kom ut...totalt obegripligt för de som lyssnade. Men som tur var satt en kollega med fin tolkningsförmåga bredvid mig och sa det jag menade med ord som gick att förstå....Hon översatte helt enkelt obegripligt fackspråk till svenska. Det tackar jag för, plötslig förstod jag själv vad jag menade även utanför skallen.
Låter det konstigt? Det är i alla fall så det är i min hjärna nu....ett enda sammelsurium.

"När döden berättar en historia måste du lyssna". Markus Zusaks bok som utspelar sig under tiden för det andra världskriget är en berättelse i lugnt tempo som suger tag och berör. 

En fantastisk berättelse om vänskap och mod, berättare är ingen annan än Döden. 

Den handlar om den unga Liesel. När den icke läskunniga flickan stjäl sin första bok öppnas en ny värld för henne. Mardrömmarna väcker henne på natten, då sitter hennes fosterfar vid sängen och lär henne tyda tecknen i böckerna så att hon till sist kan läsa själv. Den egna bok hon till sist beslutar sig för att skriva är det som i slutändan räddar henne. 

Efter en något trevande start grep boken tag i mig så att det var omöjligt att lägga den ifrån sig innan sista sidan var färdigläst. Rekommenderas varmt!

Idag har solen gömt sig bakom molnen. Jag undrar om det är för att jag äntligen ska få tummen ur och sätta igång med skrivandet på datorn. Samma saker som hängde över mig förra helgen.....skrivjobbet hänger ännu mer nu vill jag lova. Faktiskt är det riktigt påträngande. Tänk att jag nästan alltid väntar till sista stund innan jag får tummen ur och gör det jag ska.

Igår var det Earth hour. En timme där tidzon efter tidzon släcker ner för klimatet. Många hånar manifestationen och menar att den timmen inte gör någon skillnad för klimatet vad gäller energianvändningen. Visst de har rätt, det som sparas den timmen är marginellt,  men det är ju inte det som är tanken. Genom att släcka ner en timme och delta visar vi att klimatet och energianvändandet är viktigt och att vi tänker på och att vi gör något åt det även resten av årets timmar.
Vi släckte i alla fall, tände ljus, en eld i braskaminen och hade en extra mysig timme nere i gillestugan med mycket snack.

Levande ljus och eld i kaminen.

Idag talar de om psykisk ohälsa på nyhetsmorgon, att det är många fler unga som lider än vad vi tror. De talar också om att det tyvärr varit och fortfarande är skuldbelagt för många. Det är inte alltid något man talar öppet om eftersom det av många upplevs som skamligt. En ung kille, Christian Dahlström, delar med sig av sina erfarenheter. Han har skrivit en bok som heter "Panikångest och depression". Dessutom har han en blogg där han skriver om depression.

En ung journalist från Australien delar med sig av sina reflektioner angående kramar. Han tycker att vi kramas i tid och otid och har ofta känt sig obekväm av att det ska kramas så fort man hälsar på varandra. Precis som att många känner sig obekväma när det ska kindpussas. 

Det är väl så att det som inte varit norm där man själv växt upp känns annorlunda och ibland obekvämt. 

Krama de som gillar kramar och strunta i alla andra, de tar man i hand. Om det inte är läge för en kindpuss förstås...eller två eller tre.... 

Nu har vi nyss kommit hem efter en snabbvisit till Östersund. Igår var det dags att fira en av mina goda vänner som fyller femtio på måndag. Det blev en trevlig kväll, hela tjejgänget var samlat. Vänskap som började i unga år är fortfarande stark nu när de flesta av oss närmar sig livets mitt.

Varför säger man förresten livets mitt om femtio....de flesta lever ju till någonstans mellan åttio och nittio år. Borde inte livets mitt vara fyrtiofem eller nåt egentligen?? Nåja vem bryr sig, vi träffades och hade mycket trevligt. Att vi dessutom trakterades med god mat och dryck gjorde ju inte saken sämre.

Sonen följde med även om det bara handlade om en tur fram och tillbaka. Det var jag glad för. Flera timmar i bil, oj vilka diskussioner man hinner med då. Bästa tiden.

När vi kom hem stannade vi till hos mamma och fick eftermiddagsfika i solen. Sen en snabb sväng in på affären för att köpa hem nåt snabbt att äta till middag. Nu slappar jag i soffan, läser tidningar och ser på något romantiskt dravel på teven.....

Ikväll har vi gjort något ovanligt en onsdag. Vi har varit på bio. Premiär på den nya filmen om Captain America. Jag har sagt det förut och säger det så gärna igen, jag gillar verkligen Marvels filmer. Sättet som filmerna hänger ihop på, skådespelarnas inhopp än här, än där.
Dessutom är det roligt att sitta kvar i salongen när filmen är slut. Då avslöjas vilka de riktiga fansen är....vi sitter nämligen kvar därför vi vet att det alltid kommer en cliffhanger när den först delen av eftertexterna är slut.
Det som avslutade den här filmen, innan de riktiga eftertexterna började att rulla, hörde ihop med nästa film om the Avengers.

Om filmen var bra? Ja det tyckte vi båda. Väl värd några timmar i biomörkret. Jag gillade framför allt det faktum att Black Widow hade en mer framträdande roll i denna film. Det ryktas att hennes roll i nästa Avenger film blir ännu större. Då hoppas jag att Hawkeye återkommer också.

Nu ska jag förbereda mig inför morgondagen...sedan sova.

Jösses, jag blir alldeles matt. Anledningen....ja inte har det att göra med det faktum att jag var tvungen att tvätta bilen fyra gånger för att få den någorlunda ren idag. Inte heller det faktum att jag har lite svårt att prioritera den pedagogiska litteratur jag ska läsa....Jag blir inte ens matt av allt skrivjobb som fortfarande hänger över mig, eller alla planeringar som inte hinns med.

Nej, idag är det (återigen) regeringen som får mig att tappa orken totalt. Deras senaste utspel om betyg från årskurs 4....vad tror de att de ska vinna på det? En utredning tillsätts....igen.....det verkar vara deras generella lösning på alla problem. Ja förutom fler prov och mer kontroller då.

För att säkert få det svar man vill ha, har de dessutom för att genomföra denna utredning tillsatt en man som är positiv till tidiga betyg. Inte någon som faktiskt forskat på detta med betyg och bedömning, det finns faktiskt några stycken erfarna forskare att tillgå.....

Att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet gäller visst inte alla. Fattar ni vad rädd regeringen måste vara att utredarna skulle komma fram till fel slutsats....att betyg inte är allenarådande, att fler prov inte är den bästa vägen att gå, att kontrollerna bara gör att vi som arbetar i skolan måste fokusera på fel saker.

Helst skulle jag vilja blunda, slå händerna för öronen och låtsas att jag inte hör eller ser vad som debatteras dagarna i ända. Det tar så oerhört mycket energi att bli omväxlande arg och uppgiven mest var och varannan dag. Fast jag misstänker att det inte hjälper....regeringen fortsätter nog att rapa ur sig stolligheter ändå. Vad bryr de sig väl om mig, som har skolan som arbetsplats.

Åh, vad jag längtar efter lugn och arbetsro. Tillsammans med mina arbetskamrater. Lugn, ro och tid för oss att fokusera på det allra viktigaste vi har, våra elever.  Att få utveckla den dagliga verksamheten, vårt formativa förhållningssätt och hitta de former som hjälper de elever vi har just nu att få utvecklas på det sätt som är bäst för dem.

Att säga att det var bättre förr, tjänar ingenting till. Visst, jag kan villigt erkänna att jag ibland drömmer mig tillbaka till den skola jag började arbeta i. Då när jag fortfarande upplevde att jag hann med både eleverna, planering och mina arbetskamrater.

Men samhället har förändrats väldigt mycket sedan dess. De barn som växer upp idag möter en helt annan verklighet än de som var små för evigheter sedan när jag började jobba. De intryck de möts av under en dag överstiger med råge hur det var för snart trettio år sedan.

Därför är det viktigt att skolan förändras, vi vinner ingenting på att se tillbaka och försöka upprepa det vi gjorde förut. Men förändringarna bör ske utifrån aktuell forskning och i samråd med oss som faktiskt arbetar i skolan. Det finns ingen annan väg att gå, så är det bara.