Dagens stora nyhet, påven avgår! Att en påve klivit av sitt ämbete av egen fri vilja har inte hänt sen fjortonhundratalet. Det vanliga är ju att de dör ifrån sitt ämbete. Ett klokt val om han känner att han inte orkar med. Eller så är det något annat som ligger bakom....vem vet.....
Nu får de i alla fall lov att sammankalla en konklav igen för att välja en ny påve. Det finns nog många intresserade skulle jag tro. Det är ju ett ärofullt uppdrag det är få förunnat att få. Men jag inbillar mig att man blir väldigt ensam som påve även om man är omgiven av människor hela tiden.

Om ett tag var planen att jag skulle ha åkt upp till skolan för att titta på stjärnor med mina elever, tyvärr ställer molnen till det. Dumma moln, lägga sig i vägen så där, just ikväll......

Idag har jag varit lite vild och galen....jag lämnade kryckorna i bilen när jag gick till skolan i morse. Jag klarade mig båda vägarna utan besvär....dessutom gick jag hemifrån till skolan i Bredbyn på eftermiddagen när jag skulle dit på möte...utan problem. Underbart, härligt! Lite feg och försiktig när jag tränar fortsätter jag dock att vara.

Nu är det nyårsdag igen. Så mycket firande kommer det inte att bli idag. Istället är det lugnt och skönt här hemma. Sitter soffan och kollar in sport medan elden flammar och sprakar i braskaminen. Gästerna har åkt, sonen (underbar, duktig, kunnig, världsbäst) har fixat mina datorproblem. Därför får musiken spela uppe fastän jag sitter i nere i källaren. Bara vetskapen att ljudkortet fungerar igen gör mig glad. Lite av ett i-landsproblem har det ju varit förstås, men ett liv utan musik blir grådassigt tycker jag.

Igår firade vi som sagt nyårsafton igen, vi åt gott och hade trevligt. Kollade mello förstås och sen blev det lite kortspel som avslutning på dagen. Ett fint avslut på Drakens år och ett rejält välkomnande av Ormens år har det blivit i vårt hus i alla fall.

Om några timmar är det dags att sätta sig i bilen för färd mot stan, som omväxling.....tävlingsträning står på programmet. Men först skidskytte, heja Fredrik och alla andra!

Jag måste erkänna att jag känner mig lite trött idag. Det har inte blivit de åtta timmars sömn jag egentligen behöver. Kvällen igår gick alldeles för fort och plötsligt var det natt och en ny dag började. Nu ser jag nyheter, läser tidning, dricker kaffe och funderar över nyårsmenyn. Det blir nog både svenskt och vietnamesiskt tror jag.

Förutom att laga mat tänker jag inte göra så väldigt mycket. Det är ju sport på teven hela dagen så jag hinner nog inget mer.

Mitt knä har fortsatt att kännas okej, men jag är försiktig med träningen. Rädslan att knäet ska börja krångla och göra riktigt ont igen är stor och med tanke på att det nu bara är tre veckor kvar till dess att vi åker får nog försiktigheten råda.

Nyss var det onsdag kväll. Plötsligt är det natt och lördagen har tagit sin början. Det vietnamesiska nyåret har börjat och vårt firande av Tet likaså. Det är inte alltid det nya året infaller runt en helg, men i år händer det. Då firar vi i dagarna tre. Första dagen med vänner, andra med släkten och den tredje med familjen. Så kvällen till ära åt vi gott, pratade, skrattade. Nu laddar vi för fortsatt firande imorgon..eller idag med tanke på vad klockan är...Nyårsafton har tagit sin början...det är dags att sova så vi orkar med att välkomna ormens år!

En dag när inga nyheter hunnits med får betydelsen offside en annan innebörd än den har i sportsammanhang. Inser när jag kollar twitter, facebook och tidningarnas nätupplagor att det har pågått en hel del idag som jag har missat.

Björklund har visst talat om vad som ska ske med skriftliga omdömen och IUP utan att vänta in utredningen om administrationen i skolan, den har visst inte presenterats ännu om jag förstått det rätt. Ja, Björklund verkar ju ha fått den presenterad eftersom han kan föregå den.

Uppdrag granskning hade ett angeläget ämne på agendan visade det sig, kvinnligt näthat. Tyvärr ser jag att de varit tvungna att stänga kommentarfunktionen på många sidor...på grund av just näthatet....Jag har så svårt att förstå människor som anser sig ha rätt att vräka ur sig vad som helst på nätet, oftast anonymt dessutom. Vad är det för fel på alla som gör så? De kan ju inte alla ha haft trasiga leksaker när de var barn...eller? Nej vi gör som så många gör på twitter nu, satsar på #nätkärlek! Så mycket bättre!!

Sverige ser ut att få stryk på fotbollsplanen av Argentina...men svenskarna har ju vänt matcher förut.... "It ain`t over 'til the fat lady sings".

Mitt knä har skött sig hyfsat den här veckan. Peppar, peppar men hittills har jag inte behövt använda kryckorna på flera dagar....Jag känner mig lite fånig för jag går och bär dem mellan bilen och skolan. Men jag lovar att om jag lämnar dem så kommer de att behövas. Därför följer kryckorna med ett tag till.

Nöjet för några ungdomarna på kvällarna numera är att med bil köra runt, runt nere vid macken....med ljuddämpare som låter värre än en stenkross....Ut på vägen, in igen vid nästa infart, runt mackarna, ut på vägen, in igen vid nästa infart, runt mackarna, ut på vägen....igen och igen och igen. Tänk när man var så ung att sånt var kul....jösses känner mig plötsligt lika gammal som en utdöd dinosaurie.

Snö, snö, snö....visst är det märkligt, antingen är det väldigt kallt eller så vräker snön ner. Det verkar inte som om det finns något mellanting, runt -10 och uppehåll, längre. Nog känns det extra bra att ha lite sol och värme att se fram emot om ett tag.

Sonen har tränat,  jag passade på att åka på ett fikabesök under tiden. En god cappucino och chokladkaka smaskade jag i mig medan sonen gav järnet på mattan. När jag kom ner på klubben för att hämta sonen fick jag se hur de aktiva blev till blöta fläckar medan de tog ut sig totalt under den sista stundens hårdkörning. Då kändes chokladkakan i magen extra god....

Här kan ni läsa om sonen och övriga ÖJJC:s deltagare i Göteborg. Rolig läsning vill jag lova!

Hela tiden sen jag kom hem från jobbet idag har jag haft en känsla av att det är något som inte stämmer. Jag har funderat vad det kan vara. Den där känslan av att ha glömt något viktigt ville inte riktigt släppa taget om mig. 

Plötsligt för en stund sen insåg jag vad det var. Jag upplevde att jag hade ovanligt gott om tid för att vara en vanlig vardagskväll. Inget speciellt var inplanerat, så jag hade full frihet att nyttja tiden som det passade mig bäst. 

Jag kan lova att jag har varit effektiv för jag har hunnit med flera timmars skoljobb vid datorn, sorterat privata papper, fixat med en kompletterande reseförsäkring, lagat middag ( en suveränt god chili), fotograferat mitt knä, tagit en promenad och än är det länge kvar av kvällen. Klockan är inte ju ens halv åtta ännu. Allt detta utan att känna den minsta stress eller press. Wow, tänk om det skulle vara så här varje dag. 

Nu njuter jag i soffan, en eld sprakar förstås i kaminen och jag viftar på tårna. Jag tänker fylla på allmänbildningen genom att se nyheterna alldeles strax.  

Resan kom ännu närmare idag...första tyfoidtabletten svaldes. 

Ordningen är återställd, sonen är hemma igen. Mycket nöjd, glad och stolt över sin insats. Strax efter åtta i morse ringde han och ville bli hämtad. Jag fick på mig kläderna, satte mig i bilen och åkte till Överhörnäs där sonen väntade. Han var frusen för en sidoruta hade gått sönder i minibussen innan de åkte från Göteborg, så den var bara tillfälligt lagad. Med tanke på minusgraderna ute blev det då rejält kallt i bilen. Men en lång varm dusch och eld i braskaminen när vi kom hem gjorde att han fick upp värmen igen. Nu sitter han vid datorn....

Nyss har vi haft trevligt fikabesök, nu sitter jag och väntar på att skidåkarna ska börja jaga runt i spåren på teven. Sen är det ju det där protokollet som ska skrivas....

Sonen har gjort sitt på mattan och även om deras insats inte räckte till första plats har jag förstått att det gått bra för dem. Tydligen hade de fått fin kritik och en personlig inbjudan av landslagscoachen att delta i SM. Bättre beröm än så kan man knappast få efter sin allra första tävling. Skulle tro att de är sugna på att tävla vidare efter den starten. Riktigt roligt! Så äntligen kan jag slappna av. Det känns som om jag hållit andan hela dagen.

Nu till något helt annat. Visste ni att pormaskar lever? När jag läser tidningarnas nätupplagor visas ofta reklam för ett medel som dödar pormaskar. Jag hade ingen aning om att de behövde dödas. Nog för att jag alltid tyckt att pormaskar varit lite småäckliga att klämma.  Men nu när jag har fått veta att de lever...då blev det plötsligt riktigt äckligt. Fast som sagt, nu är vi räddade, medlet som dödar dem är här! Kanske fungerar samma medel på hårlöss....de börjar ju bli resistenta mot det som används. Tyvärr är väl risken att håret följer med också och det är ju mindre bra.

Nervositeten har inte gett sig, än har sonen inte varit på mattan. Det är ungefär en timme kvar. Jag fördriver tiden med att kolla skidor, tvätta, ta in ved och äta lunch. Jag är sugen på kaffe men just nu är jag alltför lat för att orka gå upp och fixa en mugg...så jag får helt enkelt vänta till dess att orken infinner sig.

För en stund sen gick jag ut och tog några vinterbilder till tavlorna i vårt kök. Just nu är det antingen väldigt somriga eller juliga bilder.....när skidåkarna på teven gjort sitt ska fixa med dem tror jag....om jag har ro nog att göra det....

Jag känner mig lätt nervös idag, eller rätt rejält om jag ska vara helt ärlig. Undrar vems nervositet som är störst egentligen, mammans eller sonens? Eller kanske till och med coachens?
Anledningen till min nervositet? Sonens första parduo-tävling går av stapeln idag. Eftersom sonen och hans tävlingspartner inte gått några matcher tidigare vet vi ju inte hur de står sig i konkurrensen. Dessutom har de inte tränat så länge för detta, de började i höstas.
Hur nervositeten påverkar när de väl ska leverera på mattan vet vi inte heller. Men kan de bara plocka fram samma känsla som de använder sig av vid graderingar kommer det nog att gå riktigt bra. Då brukar sonen och hans kompis ta fram det där lilla extra, då levererar de!
Min nervositet gäller ju förstås inte placeringen i första hand, jag vill bara att de ska kunna känna sig nöjda med sin prestation och tycka att det var roligt så att de är taggade att fortsätta, hur de än hamnar placeringsmässigt. Sen vet jag ju att de själva har höga mål....

Det var en konstig känsla att åka hem efter en arbetsvecka och veta att sonen inte skulle vara hemma och vänta på mig. Även om han sticker iväg till kompisar när det blir helg brukar vi i alla fall hinna ses en stund.
Nu var huset tomt och tyst.

Efter att ha handlat och duschat har jag nu gjort upp en eld i braskaminen, slagit mig ner i soffan för att slappa ett tag. Hämtade en bok på biblioteket tidigare i veckan som jag började läsa. Den ska jag försjunka i! Senare ikväll blir det räkor med mamma.

Mitt knä är ett mycket besvärligt knä...det är märkligt men det har börjat göra ont på ställen där jag aldrig haft någon värk förut. Jag hinner ofta tänka att nu känns det bra igen...då utan förvarning börjar det göra vrålont någonstans.....dumt, dumt, dumt...och tiden till dess att vi ska resa närmar sig.  Men ännu är det fyra veckor kvar så tiden för att bli bättre igen finns fortfarande.

Idag har skolverket haft 18 månader på sig att behandla min ansökan för att få lärarlegitimation. Och än lyser den med sin frånvaro. Tänk om jag skulle ta lika lång tid på mig för att utföra de uppgifter som åläggs mig.....

Ikväll har jag hunnit landa hemma en stund efter jobbet innan det är dags att åka till stan igen, fem minuter kvar. Sonen har sin sista träning innan tävlingen i Göteborg på lördag. Tyvärr har han rejält ont i en axel efter att ha ramlat på idrotten i skolan idag. Hoppas att det bara är mjukdelarna som har fått sig en törn. Det verkar så tycker i alla fall jag. Annars vore det ju en väldig otur för honom.

Mitt knä har gjort ont igen idag. Inte som för två veckor sedan, men tillräckligt för att det skulle ta väldigt lång tid att gå mellan skolan och bilen. Det blev ju inte direkt bättre av att det var en massa snö på trottoaren, då blev det extra jobbigt. Därför känns det skönt nu att vila med foten upp en stund innan vi sätter oss i bilen.

När jag klev in hemma efter jobbet upptäckte jag två av mina grannar på vår altan. De höll på att skotta den åt oss. Väldigt snällt, för det har kommit mycket snö, så tyngden var stor.  Tänk vilken tur vi har med så oerhört fina grannar!!

Äntligen har vi landat hemma. Jobb, facklig utbildning och ju-jutsu styrelsemöte. Så har min dag sett ut. Ännu en bra dag om än intensiv, igen.
Det är lätt att hamna uppe i varv när dagarna och kvällarna går i ett. Att ta en sak i taget och avsluta det, innan man påbörjar något nytt blir extra viktigt då. Annars är det hur många bollar som helst i luften samtidigt och då blir det jobbigt....
Nu ska jag läsa en stund för att hjärnan ska komma ner i varv. Därefter är det sova som gäller. God natt!

Nu måste jag erkänna att jag känner mig lite trött. Det har varit en lång och intensiv, men härlig och givande dag.
Att unna mig lite slappande i soffan framför teven känns därför helt rätt. I morse funderade jag över hur det kan komma sig att det alltid känns som att morgnarna kommer för tidigt....det är ju så jobbigt att ta sig ur sängen....nu är jag så trött så det känns jobbigt att ens behöva ta sig till sängen när det är dags att lägga sig. Inser att det kommer att vara ännu värre i morgon bitti.
Sonen har en vilokväll, efter att ha gjort sin läxa sitter han nu vid datorn ett tag. Ingen träning, det känns som en befrielse att inte behöva åka neråt kusten ikväll...för oss båda ska jag tillägga. Hur roligt han än tycker att det är med träning behöver han också vilokvällar här hemma för att orka med.

Vill bara påminna om att nu är det bara fem veckor kvar.....därför är det helt okej att det är intensivt ett tag nu, det klarar vi. Just nu längtar jag väldigt mycket efter att få börja packa väskorna.

Förintelsens minnesdag, lyssnar just nu på en kvinna när hon beskriver hur det gick till när de kom till fånglägret, hur de separerades från sina familjer. Hur några fick gå till höger, andra till vänster.  Ögonen tåras och det kniper till i magen när jag tänker på vilken oerhörd ondska vi människor är kapabla att plocka fram och utsätta andra för. Att människor glömmer vad som är rätt och hittar ursäkter att göra andra illa, empatin som sipprar ut och sakta försvinner i takt med att ondskan ökar....Fortfarande i detta nu pågår folkmord i världen.
Empati, vi måste börja när barnen är små, proppa dem fulla med förståelse och medkänsla för andra människor. Ge dem kärlek och värna olikheter så att de hellre kramar än slår, hellre berömmer än hånar, hellre försöker förstå än ifrågasätter.

I Australien drabbas de verkligen hårt av olika naturkatastrofer det här året. Först häftiga bränder, nu översvämningar. Vad är lite kyla eller snöfall...

Palmemordet är också på tapeten igen. Ett nytt vittne har trätt fram som säger att polisen bad honom skjuta Palme. Detta ska ha hänt fem månader innan mordet. Undrar om sanningen någonsin kommer fram?

Att spela Call of Duty med öppet fönster kan också vara farligt. Grannarna slog larm när de hörde någon ropa på hjälp. Efter att pojkarna fått gå ut med händerna över huvudet och lägga sig på marken uppdagades sanningen....det var bara spelande som pågick i huset. Polisen åkte vidare, pojkarna fortsatte spela...kanske med fönstret stängt den här gången....

Idag ska jag jobba ett tag, tvätta och ta en liten promenad. Sen ska sonen skjutsas till stan för att träna inför tävlingen nästa helg. Innan vi åker hem tänker mamma bjuda oss på middag i stan så några middagsplaner behövs inte den här dagen. Däremot bakade jag en After eight-tårta igår som vi måste fika av under dagen! Det känns inte speciellt jobbigt....

Efter att ha vaknat tidigt, tidigt och inte kunnat somna om gick jag ut och hämtade tidningen. När jag hade tittat igenom den kände jag hur ögonlocken blev tunga igen. Då var det skönt att somna om....nu har jag nyss vaknat och fått dagens första kaffemugg. Den smakade gott!

I tidningen i morse stod det att Dyngbaggen är den första insekt man upptäckt som kan utnyttja stjärnljuset för att hitta rätt i mörkret. Den behöver inte se enskilda stjärnor utan det räcker med ljuset från Vintergatan för att inte gå vilse. Men vilket elände för de stackars små baggarna när det är moln på himlen. Hur gör de då? Fascinerande också att tänka på alla olika forskningsprojekt som pågår runt om i världen. Visst är det intressant att få kunskap om hur den biologiska kompassen fungerar men hur viktigt är det egentligen? Antingen hittar man rätt eller så går man vilse.

Hjärt- och lungfondens reklam får en verkligen att haja till. Ett gäng äldre män står och hetsar sin kompis att hoppa från hög höjd ner i basängen, när en ung badvakt förmodligen drabbas av någon form av hjärtstopp och faller ihop. Där står männen kvar handfallna och vet inte vad de ska göra. Den reklamen får nog oss alla att vakna till.

Nu har Pugh Rogefeldt precis framträtt med "Här kommer natten". Om jag förstod det rätt, första gången offentligt på väldigt, väldigt länge. Han sa att han skulle göra den på sitt sätt, inte som Miss Li. Men nog hade han hämtat mycket inspiration från hennes framträdande när den nu framfördes av honom igen.....
Hon gör den dock mycket bättre, även om han är en fantastiskt begåvad artist med en stor låtskatt!

På teven gör de scones, inser att det var jättelänge sen jag bakade scones....nog skulle det vara gott till frukost idag....vore det en vanlig skoldag skulle det vara dags att gå till maten alldeles strax...
Men det är ingen vanlig skoldag, det är ledig lördag och frukostdags så småningom!

Vilken lycka att komma komma hem, trött efter en arbetsvecka och finna att sonen precis dammsugit hela huset. Att torka golven gick som en dans efter den hemkomsten. En dusch och vem kom då? Jo mamma, med gott eftermiddagsfika. Vilken perfekt avslutning på arbetsveckan!!

Ikväll ska jag bara njuta och inte göra ett dugg mer....(förutom att laga middag förstås)....Jag ska glömma jobb, planer som ska göras, mål som ska skrivas och allt annat som ska planeras både i skolan, föreningslivet och privat. Fast det är mycket som pågår i skolan nu så jag känner att jag kommer att ha lite svårt att släppa tankarna på alla mina projekt där, men jag ska göra mitt allra bästa. I alla fall till på söndag.

Mitt knä är tjockt, svullet och värker men knivhuggarvärken håller sig fortfarande på avstånd. Så länge det är så är jag nöjd. Jag kan gå hyfsat i alla fall.

Ser just nu på hemvideos på teven. Varje gång jag tittar förundras jag över hur lätt det är att skratta åt människor som ramlar och gör sig illa....märkligt egentligen, men man får ju förutsätta att det går bra för alla, annars vore det ju förfärligt.  

Nu, hemma och i lugn och ro. Fram till den här stunden har det varit mer eller mindre full fart hela tiden. Som vanligt en toppendag i skolan, efter det middag och sen stan. Söndag är nästa dag vi måste neråt kusten, skönt att inte behöva åka någonstans några dagar. I morgon är första tillfället jag får vara hemma hela kvällen sen i lördags. Därför längtar jag verkligen till helgen....den ska till stor del ägnas åt att komma ikapp här hemma, med tvätt och städning.

Mitt knä har värkt lite mer idag igen men det har återigen varit den gamla sortens värk...inte knivhuggarvärken. Varje dag den håller sig på avstånd är jag så glad, så glad! Försäkringsbolagets invaliditetsutredning är nu klar....4% medicinsk invalidiet bedöms jag ha fått av min skada....nu återstår bara att skicka in foton på ärret...fast korten måste tas först!

Förvåningen när jag kollade in avbetalningsplanen för studielånet och såg att jag bara har drygt 10 000 kvar att betala...Hur gick det till? Nyss var det ju jättemycket kvar att betala! Fast när jag tänker efter var det  nog inte så nyss.....
Jag minns så väl att jag tänkte att jag skulle vara urgammal den dag skulden äntligen skulle vara återbetald. Men det är jag ju inte.....i alla fall inte inuti....

Mitt knä har faktiskt inte gjort så jätteont idag. Bara lite vanligt ont. Ingen knivhuggarsmärta. Det känns så skönt. Nu vet jag att jag måste börja träna igen men jag måste erkänna att jag känner en viss oro....vill inte att det ska bli sådär eländigt ännu en gång.


En ny erfarenhet fick jag ta del av ikväll. Jag glömde bort att flytta bilen från Åhlénsgaraget innan klockan slog åtta. Fixade med protokoll och papper på jutsun, pratade och väntade på att sonen skulle duscha färdigt. Då som en kalldusch slog insikten mig....bilen....
I samma ögonblick upptäcker jag en väktare i en soffa nere i lokalen. En enkel fråga gav mig det svar jag ville ha....han hade nyckel! Att han dessutom kunde tänka sig att släppa ut oss på en gång gjorde ju inte saken sämre.
Dagens första lärdom av detta är att om man ska bli inlåst i Åhlénsgaraget är det väldigt bra att ha en väktare nära till hands.
Dagens andra lärdom.....parkera aldrig i det garaget igen när sonen tränar eftersom risken att jag ska glömma tiden igen är överhängande.....