När jag kom hem idag möttes jag av sonen som tog en trillingnöt och gick ner på sitt rum. Efter en stund kom han upp där jag stod och skalade potatis och konstaterade att han nog är allergisk mot hasselnötter trots allt. Läpparna var svullna och det stack i dem. En allergitablett gjorde att det stannade av en aning, men han klagade fortfarande över en svullen känsla i halsen. Jag konstaterade att vi inte hade betapred hemma som vi brukar, vårdcentralen hade hunnit stänga....vad göra? Jo jag ringde en vän. Hos henne finns det alltid kortison hemma....hon levererade dessutom tabletterna till dörren. Nu efter att sonen fått i sig en dos har det börjat kännas bättre säger han....pust säger jag, nu kan jag andas ut....(och ja, jag hade kontakt med sjukvårdsupplysningen för råd).

Efter att ha svalt de upplösta tabletterna konstaterade han i alla fall att det var en smak han kände igen från det att han var liten....fast med den skillnaden att då räknade jag ner till dess att han skulle svälja tabletterna. På det fjärde ska det ske...på det tredje gäller det....

Sonen sitter nu vid datorn en stund, själv ska jag rensa bort alla hasselnötter ur vårt hus. 

Snöflingorna virvlar ner mot marken, det är grått och ser inte alls särskilt inbjudande ut när jag tittar ut genom fönstret. Desto mysigare att kura under ett varmt täcke med en kaffemugg och OS på teven. Tittar på störtloppet och funderar allvarligt på vad det är som får åkarna att frivilligt utsätta sig för det. När man fick följa med föråkaren genom hjälmkameran hade jag hjärtat i halsgropen hela tiden. Tänk att åka utför i tre och en halv kilometer i en isig, slagig backe....det gäller  nog att inte känna någon rädsla alls. Minsta tveksamhet kan vara förödande. Förmodligen måste man vara lite galen för att åka störtlopp, det är i alla fall min tolkning.

På Nyhetsmorgon ska de försöka baka den perfekta semlan...på surdegsvis....de har katter i alla hörn och Yogagirl hälsar på. Inget som fångar mitt intresse direkt. Jag återvänder till störtloppet istället för den perfekta semlan bakar jag själv....katter är jag inte särskilt förtjust i....dessutom är sonen allergisk....och att utöva yoga stående på händerna på en strand i ett varmt land kommer aldrig att hända mig (men nog är det imponerande allt!).

Tänker tillbaka på gårdagen i Härnösand som blev en toppendag. Min kusin som tagit juristexamen skulle firas hela dagen och firad blev hon. En jämn ström av gäster kom och gick. Jag hjälpte henne genom att hålla ställningarna i köket. Hon bjöd på väldigt mycket gott så att alla gäster gick därifrån med ett nöjt leende på läpparna var inte så konstigt. Jag tror att hon själv var nöjd med dagen också. Efter att ha fixat inför hennes kvällsfest åkte vi sedan hemåt igen. Väl i Bredbyn landade jag i soffan med sonen som hållit ställningarna här hemma.

Just nu undrar jag så vad jag ska göra idag? Listan på saker som jag borde ta tag i är lång så att fylla dagen kommer inte att bli några problem. Svårigheten ligger i att hitta motivationen, jag har helt enkelt ingen lust...alls.....inte den minsta. Kunde jag skulle jag stanna tiden en stund så att jag kan kan vara i detta ickegörande. Jag vill verkligen få stänga av och bara vara. Tyvärr pockar tvätt, protokoll och anteckningar som ska renskrivas, planering och annat på. Allt detta ska helst hinnas med innan sonen ska skjutsas till träningen. Jag ger mig själv en halvtimme till...sen....kanske...eller...

Upptäcker att sist jag hade tid att blogga var i måndags....nu är det plötsligt fredag och jag undrar så hur det gick till?? Ja, jag vet att tiden inte går snabbare för mig än för någon annan men nog känns det så. Allvarligt talat så tror jag faktiskt att det är någon som stulit både timmar och dagar för mig.

Om jag å andra sidan tänker efter är det kanske inte så konstigt att tiden rusat fram värre än vanligt den här veckan. Skoljobb alla dagar som vanligt, utvecklingssamtal med mina elever och med sonen, styrelsemöte, träningskvällar, sjukgymnastik, kurser, möten, läsning av pedagogisk litteratur, körövning, inköp av för tidig födelsedagspresent till sonen i stan, härlig fikastund på UH med en god vän, inköp av kläder till examensmottagning imorgon, planering, tvätt, matlagning och disk. Dessutom kom jag ihåg att tanka bilen innan den signalerade att tanken började bli hotfullt tom.
Förmodligen har jag glömt nåt i listan men nog har det varit fullt upp allt....

Detta är första kvällen jag är hemma den här veckan utan att ha så mycket att göra. Ja faktiskt är det första kvällen jag är hemma den här veckan överhuvudtaget. De måsten som fanns har jag redan gjort undan....det handlade om att stryka några klädplagg till imorgon och slå in ett och annat paket.
Okej det finns fler måsten egentligen, men inte ikväll. Söndag är en annan dag....imorgon åker jag ju för att fira kusinens juristexamen. Då blir det definitivt inga måsten.

Så nu har jag parkerat här i soffan....en plats jag tänker stanna på resten av kvällen. Sonen som är på badet med två kompisar får laga mat när han kommer hem. Ja kompisarna får hjälpa till också eftersom de ska sova över. Det blir värsta hemkunskapen i köket...fast utan lärare....Wohoo!!

Goda semlor smakar mums till kvällsfikat!

Äntligen är det semlans tid. När januari övergår i februari är det i alla fall fritt fram i vårt hus. På månadens andra dag satte jag en deg och bakade ut drygt trettio semmelbullar. Luftiga och fluffiga precis som de ska vara. Sedan har vi med gott samvete njutit av semlor till kvällsfikat både igår och idag. Smakar smaskens med en kopp te.

Det kunde ha varit juldagen men det var det inte. Lite för få marschaller och facklor för att vara juldagen faktiskt. De enda ljuspunkterna var snöflingorna som yrde i bilens strålkastarsken och en och annan utegran som väntar på att någon vänlig själ ska plocka bort belysningen.

Anledningen till att det skulle ha kunnat vara juldagen är att det är den enda dagen på året då jag kliver upp okristligt tidigt, är upp några timmar och sedan går och lägger mig igen. Så var det i morse också, därav liknelsen.

Jag klev upp strax efter fyra, försökte vakna till (det tog en stund) innan jag åkte till stan. Där hämtades sonen som kom med tåget efter att ha tävlat i Herrljunga. När vi hade skjutsat kompisen till sitt körde vi hemåt i snöyran och kröp ner i sängarna igen. Ja, för sonen var det första gången sen i onsdags. Torsdag natt satt han i en väntsal, fredag natt sov han i en dojo, lördag natt satt han återigen på ett tåg. Jag kommer nog att låta honom sova om sig ett tag idag. Han vill nog sova bort en del av besvikelsen också, det hade inte gått särskilt bra för dem (tyckte de själva). När jag hämtade dem pratade de redan om träningen på måndag och vad de ska göra då....

Läser i tidningarnas nätupplagor att Justin Bieber är i blåsväder igen. Från bilden av en helyllekille och svärmorsdröm ändras den till bilden av en trasig, sargad ung man som hamnat i rampljuset och sedan inte kunnat hantera det på ett bra sätt. Nu handlar det mest om droger i olika sammanhang. Sorgligt.

Woody Allen är återigen i rampljuset. Samtidigt som han hyllas har Dylan Farrow skrivit ett öppet brev där hon anklagar Allen för att sexuellt ha förgripit sig på henne när hon var barn. Brevet börjar " Vilken är din favoritfilm av Woody Allen?"
Hon riktar framförallt kritik till alla som arbetat med honom och blundat för det som pågått. Som nu öppet hyllar honom i samband med Golden Globe-galan där han mottog en särskild utmärkelse för sitt livsverk.

Den dokumentär som gjorts om honom anklagas också för att slarva bort den del där skandalerna omgav honom i samband med att han hade ett förhållande med Mia Farrows adoptivdotter. Personligen har jag ingen favoritfilm med Woody Allen, jag har av någon anledning aldrig klarat av att se honom på vita duken.

Qatar Airwyas är också i blåsväder, i alla fall enligt en artikeln i Expressen. De anklagas för att i princip behandla sina anställda som livegna. Baksidan av glamouren.

Här är det inte heller särskilt glamouröst idag. Det blir nog en dag i mysbrallor, dock får jag göra vad jag vill utan att be om lov.

Det här med att ha långtråkigt var visst inte så enkelt som jag trodde. Kanske är det så att man inte kan bestämma sig för att ha långtråkigt, fast jag hade det som mål igår kväll. Gudarna ska veta att jag verkligen försökte. Jag gjorde så lite som möjligt, slappade i soffan och slötittade på teveprogram jag inte tittar på i vanliga fall. Men det hjälpte inte...det blev aldrig långtråkigt. Istället var det bara mysigt att ligga vid eldens sken och snaska godis och inte göra någonting.

Idag inser jag att göra ingenting är bortom alla alternativ....skotta snö är en sak jag måste göra. Plötsligt förstår jag vilken tur jag har som får ta hand om snön själv. Det är ju supertråkigt så ena halvan av mitt mål den här helgen blir uppfyllt. Då är det bara lång som saknas....En tänkbar lösning är att ta en lång paus i soffan framför vinterstudion sen.
Då blir det ju långtråkigt till slut, om än inte samtidigt. Det får duga...fast jag är lite sugen på att baka semmelbullar men faller jag för den frestelsen så spricker ju planen helt och hållet....

Fast just nu börjar min nervositet att ta plats, hörde nyss av sonen. Han är ombytt och klar och meddelade att jag inte kommer att kunna få nåt svar av honom om jag hör av mig under dagen....undrar just när deras tävlingar kör igång? Skotta snö, knåda deg...det är nog bra terapi mot nervositet....bättre än vinterstudion....

Nu tänker jag börja ha långtråkigt. Det kommer nog inte att bli så svårt eftersom sonen är i Herrljunga och jag inte har något alls inplanerat förrän söndag morgon när han ska hämtas vid tåget. Ett tåg som förhoppningsvis är i rätt tid med tanke på att det är hämtning klockan fem på morgonen. Tänker man på att de fick sitta fyra timmar natten som gick och vänta på ett tåg som var väldigt försenat på sin väg söderut är inte förutsättningarna de bästa. Men någon gång denna vinter ska väl tåget vara i tid. Detta under får gärna ske söndag morgon.

Fast när jag tänker efter är det nog säkrast att jag har riktigt långtråkigt ikväll, i morgon kommer jag förmodligen att vara alldeles för nervös med tanke på sonens tävlande. Då är det förmodligen rastlösheten som kommer att göra sig påmind.

Middagen gick i alla fall snabbt att laga. Först en tur förbi affären för inköp av färdig sushi och sedan ett snyggt upplägg på en tallrik. Därefter var det bara att greppa pinnarna och äta.
Gott, mycket gott. Det gäller ju att passa på när sonen som inte är så förtjust i denna maträtt är ute på äventyr.

Nu tänker i alla fall jag fortsätta att ha långtråkigt...vad gör du?

Veckorna går så snabbt att jag blir alldeles matt. Fulltecknade dagar och kvällar, inte mycket dötid alls. Långtråkigt hinner jag definitivt inte ha....har nästan glömt vad det innebär.

Förhoppningsvis hinner jag ha lite långtråkigt under helgen när sonen är nere i Herrljunga och tävlar. Tomt och tyst lär det ju bli i alla fall....nervöst också förmodar jag. Jag har absolut inga nerver när sonen tävlar....Förmodligen kommer jag att gå omkring och hålla andan hela lördagen till dess att jag få höra hur det gått. Nåt litet andetag kommer jag nog att ta förstås annars går det inte väl, men inte blir de många....

Jag hoppas att jag kan avhålla mig från jobb under helgen i alla fall. Vila är vad jag behöver nu...desperat....läsa böcker och se på film....vifta på tårna och glömma allt som väntar på att bli gjort.

Hemkörning av mat skulle ju vara en dröm en helg som denna....då skulle jag kunna slappa till dess att sonen ska hämtas tidigt på söndag morgon. Undrar om det går att ordna? Någon hugad?
Ni som känner mig vet ju adressen så det är bara att plinga på och lämna matlåda, tas tacksamt emot.....det gör absolut ingenting om det inte är så nyttigt....!

Snart är det dags för uppvisning. 

Tänk att det redan är söndag, nyss var det fredag kväll och jag låg i soffan och tittade på Bilbo. Men sen dess har vi hunnit med en hel del. Igår var det ju-jutsu uppvisning i Oskargallerian. Sjukdomar gjorde att den såg annorlunda ut än det var tänkt men det blev bra ändå. Reserver fick order att dra på sin gi och köra så det blev fler än sonen och hans kompis.
Många stod och tittade längs räckena på de olika våningarna. De flesta teknikerna satt där de skulle, tempot var bra och förhoppningsvis har vi fått några intresserade av ju-jutsu. Kanske kommer några av de ner till klubben och provar på.
Inte var det speciellt kallt där inne heller, det var bara i mina farhågor det var så. En bonus!

Efter att mattor fraktats tillbaka till klubben, skjutsade jag sonen till en kompis i stan. Han följde inte med hem eftersom han har tränarutbildning hela dagen idag. Den börjar redan klockan 10.00, så han får ju sova en stund till eftersom han redan är på plats. Själv åker jag ner fram på eftermiddagen för att fixa lite på klubben och sedan ta med honom hem.

Själv ligger jag under täcket med en kaffemugg och slötittar på nyhetsmorgon. Just nu diskuteras tvångsgifte. Soheila Fors, dagens gäst säger att lagar är bra men att hennes kultur inte bryr sig om lagar då heder är viktigare för dem i de här fallen. Hon tycker att vi bekämpar symptomen istället för att ta tag i kärnan. Förebyggande arbete är viktigare än lagar, det är hennes budskap.
Hon har ett förflutet som kurdisk gerillasoldat och hamnade som 16-åring  i ett brutalt äktenskap som hon till slut lyckades bryta sig loss från. Nu har hon öppnat ett tehus i Karlskoga, där tedrickande inte är allenarådande utan hon arbetar med just dessa frågor. En stark kvinna som går sin egen väg trots alla hinder på vägen.

I anslutning till en annan artikel i lokaltidningen intervjuades igår en av assistenterna i kommunens fältgrupp. Hennes budskap är att föräldrars medvetenhet om vad som sker på nätet måste öka. Tips är att sätta sig in i appar och de sociala medier ens barn använder. Att diskutera det som sker på nätet, vara en förebild genom sitt eget beteende (många vuxna beter sig också illa), medvetandegöra barnen om riskerna. Om trakasserier skett tipsar hon om att samla bevis, ta skärmdumpar och spara sms och mms och till sist polisanmäla.

Vi kommer aldrig att komma ifrån sociala medier och kontakter på nätet, de är här för att stanna på ett eller annat sätt. Det är våra barn och ungdomars framtid vi pratar om. Därför får vi vuxna inte stoppa huvudet i sanden och strunta i att lära oss vad det handlar om bara för att vi inte vill. Vi ska lära oss, för våra barn och ungdomars skull. Det är baske mig mitt föräldraansvar, sen kan jag själv välja hur aktiv jag vill vara!

Det finns fredagskvällar med mer kvalité än andra. Igår var en sån kväll. Inte för att det hände något speciellt utan kanske det var just det faktum att det inte gjorde det. Efter en intensiv arbetsvecka var det skönt att komma hem och mötas av doften av nybryggt kaffe. Det var som vanligt mamma som kommit och fixat gofika.

När jag sedan åkt på affären och handlat var det extra skönt att krypa upp i soffhörnet under filten medan elden sprakade i kaminen. Där stannade jag till dess att vi insåg att det sedan länge var hög tid för middag. Med gemensamma ansträngningar fick vi till en måltid som kunde intas framför en film på teven.

Sonen riggade så vi kunde kolla in Smaugs ödemark, visserligen inte i 3D eller ens HD-kvalité, men det gick så bra ändå. Skålen med chips kom fram och sedan gick timmarna i sällskap med dvärgar, alver och en stor ful drake.

Nu har jag nyss väckt sonen, vi ska snart iväg till stan. Han har träning och sedan uppvisning i Oscargallerian, klockan 13.00. Burr, det känns kallt att behöva stå barfota i gi en dag som denna....även om det är inne blir det nog rätt svalt ändå. Fast de rör sig ju så det lär nog gå bra.
Kom och kolla så får ni se vad han sysslar med!

Middag vid femtiden och fyra timmar senare har jag gått igenom dokumentation för en del av eleverna i klassen inför deras utvecklingssamtal. Skrivit och förberett för resten av den här veckan i alla fall. Nu känner jag mig rätt slut...huvudet är totalt tomt ( lite ludd är nog kvar) så det ska bli intressant att se hur många stavfel som har smugit sig in i mina meningar. Faktiskt ska det bli intressant att se hur många meningar som blivit tokiga i sin helhet.....Det är lätt hänt nämligen. Tur att det går att redigera i efterhand.

I dag värker både knä och vänster stortå...att knäet värker är ju ingen nyhet direkt. Det är som vanligt men tån...det är en annan historia. I morse när jag skulle ta av mig dubbskorna lyckades jag av någon outgrundligt dum anledning trampa ner dubbarna rakt i tån. Blodvite och trasig nagel. Att stoppa ner foten i kängan efter arbetsdagen var ingen skön upplevelse....men det blir ju bättre så småningom. Tur det!

Nu tänker jag i alla fall ägna mig åt att uppdatera mig vad gäller dagens nyhetsflöde. Med ett halvt öra hörde jag någonting om oroligheter i Ukraina....och hemsk tortyr i Syrien...

Tänk vilken tur att jag inte struntade i den trötthet sonen visade under december. Först tog jag den nämligen som vanlig tonårströtthet. Men när jag räknade samman hur mycket han faktiskt sov insåg jag att det kunde vara något annat.

Jag luftade min oro när vi hade kontakt med barnmottagningen i samband med hans hyposensbehandling. Oron togs på allvar av hans läkare och sköterska så blodprover togs, D-vitamin sattes in med stränga order att ta en tablett varje dag. Vi fick också ett löfte att om det var något annat skulle de höra av sig så snart provsvaren kommit, för de kollade allt möjligt. Då vi inget hörde förstod vi att det var vitaminerna som saknades.

Men hur illa det var fatt där i december fick vi reda på först idag, tydligen hade hans nivåer av D-vitamin varit alarmerande låga......farligt var det ord hans läkare använde. Inte var det konstigt att han var trött....

Det är såna stunder man som förälder är tacksam att ens barn är inskriven på ett ställe som ger snabb och bra vård utan en massa tjat och krångel. När vi sedan idag nämnde hasselnötter...att det killar runt läpparna ibland togs snabbt ett nytt blodprov så att han får veta hur det står till med eventuell nötallergi.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag uppskattar den vård han får av den alltid så omtänksamma och vänliga personalen. De är guld värda!

Ängladammet fortsätter att singla ner lugnt och stilla, millimeter läggs till millimeter. Trots det har jag fortfarande inte hört det så vanligt förekommande vinterljudet under helgerna. Ljudet av skotrar som råmar när de kör förbi eller tar svängen ner till macken för att tanka.

Eftersom det är lätt luftig snö är det inte tillräckligt mycket för att köra skoter ännu, fast det närmar sig nog. Inte för att det gör mig något, det innebär bara att det är lugnt och skönt utanför sovrumsfönstret men jag kan tänka mig att de som har lån på dyra skotrar tycker att det är bekymmersamt. De vill ju förstås få använda sin vinterleksak.

Nyhetsmorgon idag har bröderna Timell som programledare....vilken öken.....de flamsar, tramsar och pratar i munnen på varandra. Inte låter de folk prata till punkt heller, utan avbryter och saknar totalt den där fingertoppskänslan för att se när någon av de inbjudna gästerna har saker att tillägga. Inte blev det bättre av att Gudrun Schyman hela tiden tog över ordet från My Skarsgård som också blev intervjuad. De berättade om alkoholmissbruk och jag hade gärna lyssnat mer på My för hon hade intressanta saker att säga, men hon fick ju nästan aldrig prata till punkt. Irriterande.

Gröna växter och att få dem att överleva vintern är nästa programinslag. I mitt hus är skötsel och omtanke om växterna ett sorgligt kapitel. I bästa fall får de vatten en gång i veckan vare sig de behöver det eller ej. Jag har riktigt många fina blommor men ett stort antal saknar nästan jord vilket gör att de ser så ledsna och sorgsna ut.
Åh vad de önskar att jag ska plantera om dem, men jag tycker ju att det är så söligt och bökigt....dessutom har jag en känsla av att det kostar lika mycket att köpa ny jord som att byta ut krukväxterna när de blir för fula.
Så frågan är om det blir min medkänsla om blommorna som vinner eller latmasken? Jag satsar en tia på latmasken, vem sätter emot?

Bilderna från Syrien där regimen bombar invånarna varje natt är förfärliga att se. Människor som varje morgon får ta hand om skadade och sedan köra iväg de döda. Bilderna på ruinerna i Damaskus, där undernärda invånare köar mitt i bråten för att få tag i mat, för tankarna tillbaka till sönderbombade städer under andra världskriget.

I norska Laerdal hotas hela centrum av elden som rasar. Elden som startade i ett industriområde fick ett våldsamt förlopp på grund av de kraftiga vindarna. Vindarna har naturligtvis försvårat släckningsarbetet också. Tänk att ett helt centrum brinner...vilken mardröm. Ännu pratar man om skadade men tack och lov inga dödsfall.

Att män och kvinnor blir olika bemötta när de ringer sjukvårdsupplysningen har en undersökning visat. Samtal från män leder oftare till en bokad läkartid, medan kvinnor får råd. Undersökningen visar också att samtal med kvinnor ofta handlar om hur de känner sig medan samtalen med män har fakta som grund. Där finns en del att jobba med....

Något stort som har hänt den här helgen är Noras SM-silver! Det är fantastiskt roligt och med tanke hennes träningsmängd under de senaste månaderna är hon värd sin medalj flera gånger om. Grattis Nora!!

Okej...det är rätt vackert med snöfluffet trots allt.

Ute faller snö som påminner om ängladamm, lätt luftigt och mjukt. Nu vet jag ju i och för sig inte hur riktigt ängladamm ser ut men det borde påminna om den snö som faller ute just nu. Det är jag övertygad om. Till och med jag som inte är så där alldeles förtjust i en massa snö tycker att det är vackert nu när det är alldeles vitt och fluffigt ute. 

Igår firade vi mamma som fyllde 70 år. Goda vänner kom på besök i en jämn ström under hela dagen. Skratt och värme dagen lång! När det sent på kvällen var dags att summera födelsedagen tillsammans med den närmaste familjen konstaterade hon att dagen bjöd på så mycket mer än hon hade väntat sig. Det är verkligen kul att fira födelsedag!

Nu har mammas båda bröder med familjer åkt hem igen, sonen har nyss vaknat och jag kollar SM i soffan och njuter av att ha en hel dag framför mig utan tider att passa. Snart ska jag göra ett ryck och städa lite med hjälp av sonen men sedan blir det tevesoffan och en bok resten av dagen. Vi har flera filmer vi vill se, så jag misstänker att det blir en filmlördag sen, det känns lagom ansträngande. 

Ja just det, träna knäet....jag vet...det bör jag också göra...tvi.

Är det någon som har mött en timmerbil som kommer med bredsladd emot er? Det har jag, i morse. En upplevelse jag gärna varit utan. Ett ögonblicks mindre koncentration hos mig hade gjort att jag förmodligen inte hunnit bromsa. Och då hade nog smällen varit ett faktum.

Jag körde 348:an mot skolan när jag noterade en timmerbil som körde ut från Junselevägen, på väg mot stan. Jag tyckte att den höll hög fart fram mot korsningen när jag plötsligt ser hur den kränger till över hela vägen, där jag kommer och kör.....låt mig säga att jag är väldigt tacksam att mina bromsar tog. Pedalen i botten, bilen krängde till så jag stod still....med viss marginal till godo dessutom....men jösses vad mitt hjärta pumpade.....undrar just hur föraren i timmerbilen kände sig?

När jag såg att han/ hon fått kontroll på sitt fordon började jag köra igen. Upptäckte då att hela bilen ( min bil) blinkade. Tydligen startar den typ av inbromsning jag gjorde bilens varningssystem.....

Att jag hade änglavakt är då säkert....

I morse konstaterade jag att mina val tidigt på morgonen inte alltid är de bästa. Att vakna strax efter fem och känna sig ganska pigg är ovanligt när det gäller mig....när det då händer någon enstaka, sällsynt gång är det vansinnigt dumt att ligga kvar i sängen bara för att man kan. Men det gjorde jag likafullt.
När klockradion sedan spelade den första gången började jag känna mig lätt dåsig så jag snoozade en gång....dåsade bort...snoozade igen......höll nästan på att somna när det var dags att snooza en tredje gång. Plötsligt var jag lika halvdöd som vanligt på morgonen, i stället för att om jag klivit upp en stund tidigare hade fått känna mig hyfsat pigg.....men aldrig är väl kudden och täcket så skönt som på morgonen.

Inte hade jag så stor lust att gå ut i morse heller....burr så kallt det blivit plötsligt. Det gjorde ju inte att det blev lättare att kliva upp direkt. Jag är ju inte van vid kylan ännu, så det är nästan chockartat att sticka ut näsan utanför dörren.

Nu är vi hemma igen efter att ha varit en tur ner till stan och sonens träning. Elden sprakar i kaminen och jag ligger under filten i soffan och kollar nyheterna. Här kan jag tänka mig att stanna i morgon också. Nu är ju inte det nåt alternativ, det är nog säkrast jag åker på jobbet som vanligt.

Men i morgon bitti ska jag kliva upp direkt om jag mot förmodan vaknar tidigt och känner mig pigg....tror jag....inte för att sannolikheten att det ska hända en dag till i år är särskilt stor. Tvärtom satsar jag en slant på att det inte händer igen. Törs nån satsa emot??

Här är jag, åter i mitt favorithörn under filten, med elden sprakande i braskaminen. Jag slappar och försöker i tanken strukturera upp veckan som kommer. Det går sådär.....jag fokuserar inte så bra känner jag. Tröttheten är stor just nu. Fast det är inte synd om mig, att jag är trött beror på att jag har haft det trevligt. Igår åkte jag till en goda vänner i Ö-vik där det var dags för tjejträff (vägrar kalla det tant-träff).

God mat och dryck, massor av skratt som blandades med allvar. Jag gäspade stort under kvällen men tröttheten gav med sig och vips var det närmare morgon än kväll....en toppenkväll och natt helt enkelt. 

Efter några timmars sömn var det dags att kliva upp och åka ner till klubben där instädning och fixande stod på programmet. När sedan sonen hade tränat klart åkte vi äntligen hemåt vid femtiden. Så nu filurar jag här i mitt hörn med mycket gott samvete. Kropp och ögonlock känns behagligt tunga....egentligen skulle jag behöva träna mitt knä men det värker och gör ont så jag har verkligen ingen lust.....alltså skiter jag i det! Jag lägger in ett vedträ till istället och kryper extra långt ner under filten. 

Att tidningen fortfarande är kall en stund efter det att den hämtats in är ett tydligt tecken på att det är många minusgrader ute. Andra tecken är att det knäpper i träet utomhus och att det i vissa fönster bildas lite fukt längst ner. Jag tycker också att man kan se att det blivit kallare...luften ser annorlunda ut på något vis.

Just nu skrapar en snart nittioårig tant triss i rutan. Hon får ett rejält tillskott i pensionen så här på ålderns höst...det blev 10 000 i 20 år. Inte illa. Hennes dröm är att åka Hurtigruten. Hoppas hon håller sig frisk så att hon hinner med det.

Ute snöar det, små flingor singlar ner. Undrar om Kung Bore har dragit ur proppen nu? Jag har en känsla av att nu när det väl har börja snöa kommer det att fortsätta resten av vintern. Nåja, det är inte så mycket att fundera över. När det våren väl är här vet vi hur det blev. Fast personligen tycker jag att det räcker nu.....

Idag har jag några måsten.....protokoll, fixa här hemma med tvätt och annat, laga sonens gi, helst hinna fixa lite med min stationära dator också. Allt innan jag ska åka till stan för att träffa goda vänner fram på eftermiddagen.
I morgon handlar det om att vara i jutsulokalen mest hela dagen...instädning, fixande och tävlingsträning.

Det innebär att det inte blir så mycket vila som jag skulle vilja den här helgen, men det är tur att det går fort till nästa.
Fast jag kan verkligen inte klaga på brist på vila igår kväll. Eftersom sonen och hans kompis lagade maten, med den äran, servade mig  med godis och annat fick jag en lugn stund igår. Det var skönt och välbehövligt. Dessutom var det roligt att lyssna till deras glada skratt medan de fixade middagen.

Nu ska jag ta del av nyheterna sedan är det dags att starta upp dagens göromål.

Trött, frusen och allmänt seg. Det är min status denna fredag eftermiddag. Finns det då något bättre än att slappa i soffhörnet med en eld som sprakar i braskaminen och värmer upp mig igen. Det skulle möjligtvis vara det faktum att jag tänker sätta grabbarna på att fixa middagen om ett tag då......sonen har nämligen en kompis här och i kylen finns färdig pizzadeg. Att fixa middagspizza är en lämplig sysselsättning för två tonåringar om ett tag tycker jag. Hoppas de håller med......

I min planering den här kvällen ingick att skriva protokoll och fixa en del annat jobb som hänger över mig. Men jag har precis beslutat mig för att i stället ägna mig åt enbart soffgympa. Imorgon är en annan dag.....

Läser i Expressen om en man som friats efter att ha våldtagit en kvinna.....han trodde att hennes nej hörde till det sexuella spelet....allvarligt??? Hur svårt kan det vara att förstå ett nej.....eller flera som det tydligen rörde sig om i det här fallet. Vissa saker är bara för svåra att förstå...

Nu ska jag släppa bomben hos killarna, att det är de som får laga middag.....det ska bli spännande att se hur de reagerar.

Det finns rivstarter och så finns det rivstarter....tre arbetsdagar har gått och det känns som tre veckor eller något sånt. Långa dagar med många möten, en eftermiddagskurs och något litet träningspass insprängt. Dessutom ska man ju helst hinna med saker hemma också men den här veckan ligger jag lågt med de sysslorna. Annars skulle jag inte orka alls. Jag har sett till att vi fått mat...det räcker långt tycker jag.

Igår blev det dock för mycket, migränen slog till precis när jag plockade ut rödingen ur ugnen. Blixtrande huvudvärk med det åtföljande illamåendet gjorde att matlusten plötsligt inte var så stor, tur att sonen gjorde heder åt anrättningen i alla fall. Själv stöp jag i säng med en kopp te och värktabletter. Efter några timmar i ett mörkt och tyst rum släppte den värsta smärtan, tack och lov.

Jag kan i alla fall inte skylla på eleverna. De har som vanligt varit lugnet själv och arbetat på fint, tack och lov.

Ikväll hade jag jobbat klart vid sjutiden så sen dess har jag parkerat i soffan framför teven, surfande och slappande. Ett tag till ska jag låta mig själv vara uppe, sen blir det sängen. Helgen blir intensiv även den, därför är det bra om jag inte är alltför trött. En sak är då säker, aldrig har jag upplevt att en terminsstart har varit så intensiv förut. Undrar just vad det beror på?