Som så många andra har jag nyttjat min rätt idag och lagt min röst för demokratin. En rättighet, möjlighet men också en skyldighet. Runt om i världen finns människor som kämpar för rätten att utöva demokrati. I vårt land kan vi gå till valurnorna utan rädsla, då är det ansvarslöst och dumt att strunta i att lägga sin röst. Finns inget parti som passar kan man i alla fall rösta blankt. Då visar man att man bryr sig i alla fall.

Sitter och kollar in valvakorna just nu, zappar mellan ettan och fyran. Ser hur siffrorna för vallokalsundersökningarna kommit. De skiljer sig åt en del. Mest skrämmande är att var tionde valt att lägga sin åtråvärda röst på ett parti som har en mörk och skrämmande underton. Hur är det möjligt att så många är så blinda och döva att de inte ser den ideologi som gömmer sig under ytan. Svårt att tolka det hela som något annat än ett totalt missnöje med övriga partier, jag vill inte tro att så många stödjer de rasistiska tankar som lyser igenom så tydligt att den minsta lilla unge kan märka av det. Men än har inte de "riktiga rösterna" räknats så det blir till att vänta och se.

Förutom att rösta idag har det blivit mycket datorjobb, helst hade jag hängt ute i de ljumma vindarna men ibland kallar plikten.....lite matlagning på det och vips var det dags att slänga sig ner i soffan med lite snacks och kolla in statistiken som presenteras. I vanliga fall är jag inte särskilt intresserad av siffror och jämförelser men valvaka är verkligen spännande. Nervdaller på hög nivå....

Vaknade ganska tidigt i morse och kände mig rätt pigg. Varför kan man undra? När det är lördag och jag får sova?? Av vilken anledning kan jag aldrig känna mig lika pigg en vardag?? Totalt ologiskt.....

Fast det gick snabbt över, jag låg och drog mig och vips var jag trött och somnade om. Vilket sett i backspegeln inte var så smart för när jag vaknade igen värkte huvudet lika illa som mitt knä efter en omgång med gräsklipparen.

Då var det bara att kliva upp, ta en tablett och sätta igång med några av alla saker som väntade. Nu när kvällen är här kan jag konstatera att dagen var rätt snäll. Flera maskiner blev tvättade, jag tömde alla krukor på blommor, skördade persilja och bar bort trädgårdsmöblerna från altanen.

Det innebär att Barbafamiljen fått flytta in i växthuset igen. Där kommer de att ha det riktigt trivsamt i vinter. Inte så mörkt. I början av veckan använde jag nämligen en kvart till att sätta upp några ledslingor jag köpt. Fastän de sitter gömda lyser de upp hela växthuset på ett fantastiskt fint sätt när mörkret faller.

Dessutom dammsög sonen, jag torkade golven och min snälla mamma kom och tog hand om den del av amöban som behövde strykas. Inte nog med det på eftermiddagen kom grannen tillbaka och kapade ännu mer ved. Så nu kan vi elda i braskaminen utan en enda tanke på att hitta vedträn med lagom längd....det är bara att lasta in...för att komma åt dem som är för långa får vi nog elda i flera år....

Nu lite film med sonen, lördagsmys!

Det lyser verkligen fint av ledslingan.

Något allvarligt håller på att hända med tiden. Jag fruktar att det pågår någon slags konspiration. Tiden har alltid gått fort men på något sätt har den räckt till det som ska göras ändå, inte alltid kanske men på ett ungefär i alla fall. Men nu!!! Vad händer?? Den räcker inte till på långa vägar, alls. 

Det skulle inte förvåna mig om det sitter någon halvtokig forskare i ett gömt laboratorium insprängt i Alperna som är roten till det hela. Där sitter han och skrockar, helnöjd över att människor överallt irrar runt och inte hinner med det de ska.  På något sätt har han lyckats göra så att dygnets tjugofyra timmar krympt betänkligt så nu roar han sig genom att iaktta mig och andra som likt vilsna sekundvisare jäktar fram utan att hinna det vi vill. 

Alla dessa vardagssysslor som ska skötas, trädgård, städning, tvätt, pappersjobb, träning, blommor, tavlor som väntar på att hängas, älgar som ska jagas, stöd som ska slås ner vid äppelträden.....det går helt enkelt inte ihop längre. Tvättamöban är nästan smärtsamt stor, bara att titta på den ger mig ångest. Faktiskt både den rena och den smutsiga högen. 

Dammråttorna fröjdar sig så man kunde tro att det var deras hus. De virvlar runt i en lustig dans. (Tänk om det var jag som kunde dansa så...) I morse när jag satt i hallen och tog på mig skorna på väg till jobbet råkade jag titta in i köket.....då syntes tydliga fotspår på det inte längre så svarta golvet.....

Men jag tänker då inte ge professor Knasboll tillfredsställelsen att se mig bryta ihop över allt som inte hinns med. Nej då jag försöker att fokusera på det som är positivt. Jag har toppendagar på jobbet med mina elever (fast vi hinner inte heller allt vi vill....), en av mina grannar kom igår och sa att han ville kapa min ved åt mig (nu har vi färdigkapad ved som räcker längre än en vinter), jag har inte bara smutsig tvätt utan även ren tvätt (den är bara inte undanplockad ännu), världens mest underbare son lagade middag (godaste pizzan), mamma bjöd på fredagsfika (hembakad Schwarzwaldtårta), mitt soffhörn är fantastiskt skönt (och den kalla smakar gott). 

Det var några exempel över allt jag har att vara tacksam över och glädjas åt. Fast jag tror ändå att det pågår någon slags konspiration mot tiden....vänta ska ni få se!!

När jag vaknade under mitt eget täcke i morse kändes det som att jag inte sovit hemma i min egen säng på minst en vecka. Trots att det handlade om en natt, en enda natt. Egentligen tror jag att det var det faktum att det var söndag och jag kunde ligga kvar som gjorde att den känslan infann sig. Med tanke på att jag längtat efter sovmorgon en hel vecka njöt jag av den extra mycket.

Anledningen till natten borta var en mycket trevlig anledning. Efter jobbet i fredags plockade jag upp sonen på skolan och sedan åkte vi till Dalarna för att fira en av mina morbröder som fyllde år. När vi kom fram på kvällen fick vi en god middag och härligt umgänge med familjen en bit in på natten, värd varenda mil i bilen. Sedan en natts sömn, en liten shoppingtur innan vi satte oss i bilen och åkte hem igen framåt eftermiddagen igår.

Och nu, som sagt, slö morgon under täcket innan det är dags att ta tag i dagen. Tvättmaskinen ska snurra, skoljobb ska förberedas, mat ska lagas, sonen ska träna med sin duo-partner så en resa till stan blir det också.

Jag tror att det har blivit dags att göra klar körsbärslikören kanske...måste kolla men nog borde bären ha fått sina tre veckor i starkvarorna nu. Under shoppingrundan igår köpte jag i alla fall in ett gäng små söta flaskor att tappa upp dropparna i, så det enda som återstår är att koka upp sockerlag och sedan blanda med den silade vätskan.

Men först, en mugg kaffe till så att jag vaknar till riktigt.

Snacka om att ha tur....efter att ha tränat mitt knä hos sjukgymnasten kom jag hem och började dra ut gräsklipparen för att ta ett varv runt tomten. Då kom min snälle granne och sa att det bara var att lämna den framme så skulle han ta hand om den långhåriga mattan. Snacka om att bli bortskämd. Istället för att slita på tomten tog jag mig en promenad runt byn. När jag var längst bort svullnade mitt knä upp och började vrålvärka.....men det var bara att bita ihop och linka hemåt. Tänk vilken tur att jag slapp gräsklippningen, törs inte tänka på hur det skulle ha känts om jag klippt gräset också.

Nu sitter, eller rättare sagt halvligger, jag i soffan med foten högt och vilar knäet. Då går nog svullnaden ner snart och det känns bättre. Tur att det förmodligen är glömt imorgon.

Min högra axel talar om att nu kan älgjakten börja. Bössan är inskjuten och klar. Lite lagom öm sådär som den blir när man skjuter ett antal skott med jaktammunition och inte riktigt är van vid det. Men nu vet jag att bössan går som den ska, det är skytten det hänger på hädanefter (det var det i och för sig under inskjutningen också...).

Sonen fick också följa med, fast han slapp de "tunga skotten" och fick skjuta med övningsammunitionen jag tog med. Det var första gången han provade och skotten satt där de skulle, bra jobbat! Jag tror att han fick blodad tand med tanke på att han börjat plugga för jägarexamen på skolans elevens val. Det blir nog en jägare av honom också till slut....

Nu slappar jag i soffan ett tag och kollar lite teve för ovanlighetens skull den här tiden en vardagskväll. Det känns härligt lyxigt.

Många som åkt förbi vårt hus har säkert lagt märke till våra äppelträd som intagit en alltmer liggande position. Dignande under tyngden av äpplen har jag oroat mig för att de ska blåsa omkull när vindarna friskar i. Därför hade jag inget annat val än att beskära träden hårt. Det sved i hjärtat men nu kanske de klarar höststormarna i alla fall så att de får chansen att uppleva ännu en vår och sommar.
Sen får vi förstås se hur de mår när våren kommer. Fast hur det än blir hade de aldrig överlevt en höst och vinter till. Nu borde jag slå ner en påle vid varje träd och binda upp dem också.....så att de får lite extra stöd i livet.....får kanske bli en tur till Granngården nån dag.

Ett av träden innan jag var elak mot det och beskar det hårt, hårt.

Nu är det bara pinnar kvar, båda träden har utsatts för min hårda behandling.

Mitt växthus är nog det bästa växthuset som finns. Speciellt sedan i torsdags då elen kopplades in.  När mörkret föll och det började bli lite svalt var det bara att koppla in värmefläkten och vips var de inte svalt längre. Att dessutom kylboxen gick att koppla in i eluttaget gjorde ju inte saken sämre, då höll sig drycken kall och god. Den gamla ljuskronan fick äntligen invigas också, den spred ett härligt sken och gav ett mjukt ljus därute.

Sedan var det förstås sällskapet som gjorde att det blev så alldeles särdeles lyckat! En kväll i alla fall jag kommer att leva på länge.

Det var varmt och mysigt inne i växthuset.

Jag fick en alldeles speciell flaska med gyllene vätska.

Ljuskronan lyste vackert trots att den är lite sned.

Mitt i veckan och jag sitter och funderar på vad jag kan ha glömt.....almanackan i telefonen är tom, jag har inte fått några påminnelse-sms från någonting, sonen har inte missat någon träning, jag kom ihåg att hämta hem bilen från verkstan i eftermiddags (takboxen hade kommit och var redo för montering), mötet jag skulle vara med på blev inte heller bortglömt....förmodligen är det lugnet som gör att jag tror att jag glömt något.

Ja egentligen skulle jag väl försöka göra om det jobb som gick förlorat i söndags men tyvärr infinner sig inte inspirationen. Förhoppningsvis dyker den upp förr snarare än senare, inspirationen alltså.

I lokaltidningen läser jag om en man som anmält sin hustru för ofredande.....orsaken är att hon ringer för ofta till hans jobb så att han blir störd. De är alltså gifta med varandra.....undrar hur länge till? Fast det jag egentligen undrar är om det verkligen stämmer det som står i tidningen? Känner mig lätt tveksam.....

På facebook dyker det upp små hjärtan på kvinnliga vänners statusuppdateringar igen. Misstänker att det gäller bröstcancer även denna gång. Det ska vara ett sätt att uppmärksamma denna eländiga sjukdom, men i hemlighet....varför i hemlighet?? Inte ger det speciellt mycket pengar till forskning eller ramlar det på något mirakulöst sätt in pengar bara genom att hjärtat sätts på statusraden?? Att uppmärksamma behovet av pengar till fortsatt forskning är ingenting som bör göras i hemlighet tycker jag...sätt in en slant istället för att sätta ut ett hjärta!!

Idag har jag för övrigt fått erbjudande om att skriva riktade texter för att på det sättet börja tjäna pengar på bloggen. Även där känner jag mig tveksam, har tackat nej förut för jag gillar inte att läsa bloggar fulla av reklam själv....å andra sidan är ju pengar alltid pengar...tål att fundera på men jag tror att jag avstår mammon ett tag till.....kanske....

Nog är det en underbar känsla när eleverna intar klassrummet igen. Att mötas av tjugofyra par, förväntansfulla, glada ögon fulla av spjuver och bus är något alldeles fantastiskt. Så var min måndag, ett klassrum fullt av positiva vibbar som flög runt och spred glädje och trivsel. Det är de stunderna som gör att jag vet att jag är på rätt plats och har det jobb jag ska ha.

Den här dagen var det biblioteksjobb och sen konferenseftermiddag. På väg till bilen när jag skulle åka hem möttes jag av ett gäng hoppande och studsande barn som med glädje utropar att de längtar till imorgon. När jag frågar vad de längtar efter studsar de ännu mer och ögonen strålar medan de ropar ut att det är ju skolan de längtar efter! Förstår ni då vilket underbart jobb jag har! Det är ju helt omöjligt att inte längta till jobbet då.

Det enda jag inte längtar efter att kliva upp. Det är så tungt när klockan ringer på morgonen, jag funderar så på hur jag ska göra för att bli pigg. Lägga sig tidigt, visst men det hjälper inte har jag upptäckt. Fast å andra sidan är det ju ingen hit att lägga sig sent heller.....

Nu tänker jag i alla fall läsa en stund och sedan ska jag försöka somna i rimlig tid ikväll. Då kanske jag inte känner för att slå en slägga på klockradion när den börjar spela imorgon bitti......
Tänk om morgondagen istället blir ett av de få tillfällen jag vaknar och känner mig morgonpigg....det skulle vara härligt!

Jag var ståndaktig idag, det innebar att boken och soffhörnet fick stryka på foten. Istället fixade jag med tvätt, lagade en av sonens dräktjackor, bakade äppelmuffins och sedan jobbade jag. Skrev och planerade eftermiddagen lång. Men när sidan jag arbetade med plötsligt stängdes ner och flera timmars jobb gick förlorat tappade jag sugen.....Trots att mitt mantra vid datorn är spara spara spara verkar jag ha missat det någonstans på vägen. Måste ha glömt att den sidan inte har autosparande.....När jag öppnade upp igen var det mesta av jobbet borta.....då lade jag ner.... i alla fall ett tag. Efter att ha ätit middag tog jag dock tag i det igen, dock inte samma jobb som försvann....det är fortfarande kvar att göra...en gång till....men det får bli en annan dag.

Nu när kvällen är här tänker jag unna mig en stund i mitt favorithörn, med en bok. Något jag längtat efter hela dagen.

En riktigt regnig dag passar perfekt för att få en massa saker gjorda inomhus. Det finns tvätt, både ren och smutsig som pockar på uppmärksamhet, äpplen som väntar på att jag ska göra något med dem, skoljobb som bara måste fixas idag, lite matlagning lär väl stå på programmet också....och som sagt, regnet är ju ett perfekt upplägg för att göra saker inomhus.

Å andra sidan är regnet en hög motivationskälla till att göra upp en eld i braskaminen och placera mig i soffhörnet med en bok och nog drar det bra mycket mer än allt det andra.....men jag tänker att om jag gör undan de saker som absolut inte kan vänta då är soffhörnet mitt sen resten av dagen. Så får det bli! Om jag lyckas meddelas sen.....jag tänker i alla fall göra ett uppriktigt försök.

Just nu sprider sig "ALS ice bucket challenge" som en löpeld bland många av jordens länder. Det är ett sätt att sprida medvetenheten om den fruktansvärda sjukdom som, bland så många andra, min pappa drabbades av. Man häller iskallt vatten över sig, filmar det hela och lägger ut filmen på internet samtidigt som man uppmärksammar någon organisation eller forskningsfond som arbetar på att lösa gåtan ALS.
Vem som startade det hela är inte helt klarlagt men äran tillskrivs oftast Pete Frates och hans vän Pat Quinn, båda ALS-patienter. De upptäckte denna utmaningsform i juli detta år. Då var Pete alltför sjuk för att själv utföra utmaningen så han bad släkt och vänner göra den åt honom (enligt kvällstidningarna). Sedan har detta spridit sig över hela världen.

Att samla in pengar till forskning runt denna fruktansvärda sjukdom, som det inte finns något som helst botemedel till, är för mig en hjärtesak med tanke på att sjukdomen tog min pappa och fortsätter sin grymma framfart. Dessutom hoppar den ner i åldrarna med drastiska steg. Därför är det så viktigt med pengar till forskning.

Skänker man pengar till exempelvis Hjärnfonden går en del av pengarna till denna så viktiga forskning. Då är det till exempel Peter M Andersson som forskar vid Umeå universitet som får ta del av dem. Men vill man säkert veta att alla pengar man skänker går direkt till forskarna i Umeå föreslår jag att pengarna sätts in direkt på postgiro 78 14 71-8 istället. Då kommer de till Forskningsfonden för Klinisk neurovetenskap i Umeå utan någon som helst omväg.

Att jag tycker att det är viktigt att pengarna går just till Umeå beror på att där finns världsledande forskare inom detta område, det är där man har lyckats hitta början på några små ändar att nysta i när det gäller den vedervärdiga, hittills alltid dödliga sjukdom. I alla fall jag hoppar över det där iskalla vattnet, jag sätter in pengarna direkt!
Men jag vill på inga sätt förringa de som drar uppmärksamhet till detta genom att hälla isvatten över sig, alla sätt att dra in pengar är bra, så fortsätt gärna, fast jag gör på mitt sätt!

Åh så nära det var att jag skippade träningen idag trots att jag så sent som i morse ringde och bokade tid hos sjukgymnasten. Orsaken? Jo, jag var långt ifrån färdig med mina förberedelser i klassrummet inför elevernas inträde på måndag. Det ser fint ut, det hann jag fixa, men allt annat jag skulle hinna med den här veckan är ogjort....Att sen nästa vecka rivstartar med möten varenda eftermiddag gör ju inte saken bättre direkt, det betyder att söndagen är räddad. Eller så är det jag som är räddad eftersom jag har söndagen att ta till....

Nåja jag var en duktig flicka som inte skippade träningen, det tycker jag faktiskt. Så nu är jag på gång igen, flera tider bokade på dagar det inte ligger möten inplanerade.

Vad gäller jobbet är jag också på gång trots att jag inte hunnit med allt. Jag har i alla fall hunnit tänka mycket. Nu gäller det bara att omsätta alla tankar i praktiken. Det fixar sig säkert bara eleverna kommer på plats, det är alldeles för tomt utan dem!

Ikväll tänker jag i alla fall inte göra ett dugg mer än att slappa i soffan framför teven. Tyvärr gäller det att se till att komma i säng i tid eftersom sonen har upptaktsmöte på jutsun imorgon förmiddag. Alldeles för tidigt för min smak.....min lördagsförmiddag i sängen med kaffemuggen och tidningen bara tvärdog. Det märks att jag inte varit med och påverkat tiden det är då lika säkert som att mitt knä värker.

Godis, önskar att jag hade godis hemma. Undrar om sonen har nån gömma med nåt jag tycker om? Fast har han det är det förmodligen flera år gammalt, det är så det brukar bli....han äter inte så mycket sött nämligen...han är mer av ett chipsmonster. Men jag ska nog göra ett försök trots allt, jag kan ju ha tur.....

Plötsligt har halva arbetsveckan gått och jag funderar hur det gick till? Att det redan är torsdag imorgon trots att jag inte riktigt hunnit med i tanken kan ju bero på att jag suttit vid datorn sent på kvällarna och knåpat med olika skoljobb och planeringar. Kanske inte det smartaste sättet att börja en ny termin men det gäller att suga tag i inspirationen när den dyker upp. I skolan har det varit mycket arbete med planer på olika sätt följt av en kursdag i stan idag. Matnyttiga dagar med fullt fokus på läsåret som kommer. Fast nog känns det lite konstigt att vara i skolan utan elever. De fattas...tur att de dyker upp på måndag!

Om en stund ska vi åka iväg sonen och jag för att bli klippta. Det kommer att bli skönt, sonen tycker att håret börjar bli för långt och tjockt igen och själv har jag en risbuske uppe på skallen. Det är nog nästan så att fåglarna tycker att det skulle vara lämpligt att bygga bo där.....

Efter en seg start igår, den egna sängens värme och mjukhet höll mig kvar länge, fick det bli en trädgårdsdag. Först klippte jag gräset, bitvis var det väldigt långt och på de ställen där gräset inte växt så mycket var det istället fibblorna som tagit över så hela mattan behövdes klippas.

När jag kom längst ner på tomten blev jag lite arg en stund. Vårt vildvuxna hörn på tomten med rosenbuske, malvor (och i och för sig en del ogräs) var borta....när ansvariga för att slå runt elskåpet i slänten mot vägen gjorde det tyckte de att det var deras skyldighet att meja ner växtligheten på vår tomt också....fast de kom nog av sig lite när de upptäckte en ljuslykta mitt i allt för de lämnade en tufsig malva i ena hörnet.....Ingen katastrof i och för sig men lite surt då rosenbusken äntligen började ta sig och få lite storlek.

Positivt var att krusbärsbuskarna och körsbärsträdet dignade av bär. Inga fåglar eller krusbärstjuvar hade varit i farten ännu. Alltså var det bara att börja plocka, mamma kom och hjälpte till så det gick fort att plocka av både krusbärsbuskar och träd. Eftersom många av körsbären växte högt upp kändes det väldigt tryggt att ha någon som höll i trappstegen när jag stod högst upp på den och tog ner de röda bären....fast jag lämnade faktiskt några till fåglarna. 

Nu har det blivit dags att ta hand om det som plockades igår. Det ska bland annat bli körsbärslikör, körsbärssaft och krusbärsgelé. Blir det lite krusbär över fryser jag nog in i små förpackningar för att ta fram en kall vinterdag för att få lite smak av sommar då, kanske i form av en paj eller kräm. 

Många fina körsbär, tänk att jag hann före fåglarna i år.

Till och med krusbären hann plockas innan krusbärstjuven dök upp. 

Tänk för en vecka sedan var vi på väg mot London. Hotellet i närheten av Arlanda var första etappen dit vi anlände förra fredagen. Lördag morgon bar det iväg och efter några timmar på flyget, en kvart på Heathrow Express var vi så framme vid hotellet.
Sedan dess har vi haft en alldeles underbar vecka med massor av god mat, många många kilometers promenad varje dag. IMAXbio, museibesök, olika attraktioner, lite shopping samt mycket buss- och tunnelbaneåkning är delar av alla upplevelser vi har med oss tillbaka. När det bara var någon dag kvar av besöket konstaterade sonen att det fortfarande fanns alldeles för mycket kvar att göra så ett besök till nog kommer att bli ett måste....inte mig emot. Men först måste vi samla på oss en reskassa igen för det är inte direkt billigt i London.

Vi konstaterade i alla fall att The London Dungeons, långpromenad i Hyde Park och Warner Bros Studios (Harry Potter) var det vi upplevde som höjdpunkterna.

London Eye, det stora pariserhjulet som snurrar sakta, sakta blev vi båda ganska besvikna på. Visst utsikten var fin men vi hann bli rätt less innan hjulet äntligen snurrat ett varv. Det mest spännande där var när man skulle kliva på och av.

Då rekommenderar vi en tur ner i Londons mörka historia istället. För en liten hare som jag blev man lagom skrämd utan att det slutade vara roligt och intressant. Fast nog var det otäckt i mörkret hos Sweeney Todd allt....hu....och kloakerna och alla råttor....

Nu känner jag mig i alla fall lagom mör efter att ha sovit runt fyra timmar natten som gick och sedan försökt att hålla en aktiv nivå på hjärnan under den första arbetsdagen...det gick sådär kan jag säga....men innan måndag ska jag nog vara på banan igen.

Första lunchen på en engelsk pub, en äkta engelsk baconmacka. 

Vi promenerade runt i Hyde Park flera timmar.

Levande statyer fanns det gott om i London.

Lite busiga var de ibland också.

Covent garden, där åt vi riktigt god fish ´n chips!

Picadilly Cirkus.

På spaning i Notting Hill.

Lord Nelson högt där uppe.

En av endast tre duvor som uppehöll sig på Trafalgar Square.

British Museum hade mycket intressant att visa upp.

Denna mumie sägs innehålla Cleopatras skelett.

Vår kompis, Nick Fury!

London Eye, ser ju häftig ut i alla fall.

Selfridge & co, fina klockor för sådär en 150 000 pund.....

Modellen av Hogwarts.

Snart kommer alla elever för att äta.

Ingen hemma på Privet Drive 4.

Tro det eller ej men jag packade faktiskt mina kläder igår. Det är bara necessären kvar som ska stoppas ner i väskan.
Fast nu vet jag varför jag alltid packar i sista stund....mina tankar snurrar väldigt mycket just nu. Undrar om jag har packat rätt kläder? Behöver jag en extra tröja? Skulle jag kanske ta ett par extra skor? Har jag verkligen packat rätt byxor? Men jag stålsätter mig, jag ska inte packa något mer. Packat är packat även om det var i god tid den här gången, kvällen innan resan....

Trots allt är ju pass, biljetter och pengar det viktigaste. Ja den medicin jag tar varje dag är ju inte helt fel att ta med sig heller förstås. Men allt detta ligger snällt och väntar i köket, bara jag kan bestämma mig för vilken väska jag ska ta som handbagage.....jag måste ju ha något kvar att besluta om i sista stund!

Än har jag dock tid på mig, det ska bli schnitzel till lunch på Gästis. Då har magen fått en bra start på resan.

Nu ska jag passa på att njuta av en mugg gott kaffe, lite morgontidning och sen ska jag försiktigt börja närma mig väskbeslutet.....

Det är lite märkligt men jag har svårt att tänka mig att åka iväg på semester utan att städa bilen....förmodligen ett arv från pappa som alltid tvättade och städade bilen innan vi skulle åka iväg på somrarna.
Sagt och gjort bilen svabbades på ut- och insidan. Som tur var hjälpte sonen till så det tog inte så lång stund.

Sen har jag hittat på en massa olika saker för att slippa packa........lika roligt som det är att resa lika tråkigt är det att packa nämligen. Istället för att packa har jag kokat egen pizzasås av tomater från växthuset, hälsat på grannen, surfat på internet och kollat in Londontips, viftat på tårna, hämtat ut astmamedicin, tagit reda på tvätt, tvättat kläder som hamnat på undantag.....bland annat....Där någonstans insåg jag att det kanske kunde vara en god idé att i alla fall börja fundera på vad jag ska ta med mig.

Sonen är klar med sin packning....jag har knappt börjat....borde hinna imorgon....det är ju tur att det inte behövs så mycket.

Idag är det mulet på himlen, då ska jag passa på att ta reda på de kläder som tvättades igår. Vissa ska nog packas ner i väskan senare idag (eller imorgon om jag känner mig själv rätt).

Jag har rätt så ont i knäet idag för jag insåg att jag var tvungen att klippa i alla fall en del av gräsmattan igår. Den hade växt väldigt ojämnt och skulle ha blivit nästan omöjlig att klippa om jag skulle ha väntat till efter London. Men nu är det gjort och smärtan hinner lägga sig innan det är dags att promenera runt i storstan.

På nyheterna hör jag för första gången på länge en viss optimism när det rapporteras från branden runt Sala. Det största orosmomentet nu är att vinden ska tillta och sprida den ytterligare. Jag hoppas verkligen att det tar stopp nu.

Nu ska jag ta mig en mugg kaffe till, äta lite yoghurt sen ta mig en tur till apoteket och hämta astmamedicin till sonen. Det kan vara bra att ha med på resan...
Dessutom ska jag se om jag hittar något bra fingerplåster. Det läker nämligen fint på pekfingret så jag behöver inte något bautaförband längre.

Idag är det helt enkelt förberedelsernas dag!