Alltså, jag förstår mig inte riktigt på mig själv. När jag jobbar är jag oftast fullt fokuserad och har inga problem att få saker gjorda. Under de här arton månaderna som jag studerat har har jag inte ens funderat på att strunta i att sätta mig vid datorn och plugga nån enda lördag eller söndag. Jag vet alltså att jag kan ha disciplin att få saker och ting gjorda. Helt utan problem har jag satt upp ett mål för dagen och sen fullföljt det. 

Men så kommer då den här andra sidan av mig fram. Den, faktiskt, lite lata sidan som skjuter på allt till en annan dag, en annan vecka, en annan månad, ja till och med ett annat år. I mitt hem finns mängder av områden som behöver en genomgång. En hylla i hallen som fullkomligt skriker efter en rejäl rens- och städomgång. Den har skrikit i mer än två år nu. I mitt arbetsrum finns två garderober som skulle kunna vara i fin ordning men där saker och ting (allehanda prylar) liksom tryckts in utan någon större tanke. Problemet där är att jag behöver sonen i den rensningen, på flera ställen ligger datorkomponenter, kablar och diverse teknik jag inte riktigt törs ge mig på att slänga själv (det är inte han som lagt dit delarna). Här duckar jag för för det faktum att jag skulle kunna städa och sen lägga de delarna på en hylla (istället för här och där, huller om buller) i en av garderoberna vilket förmodligen skulle göra det enklare för sonen att kunna kolla över eländet när han väl kommer hem och hälsar på. Nu har jag inte ens nämnt hyllorna i hobbyrummet, förrådet under garaget eller uteförrådet och garaget för den delen. Men nä, vem orkar liksom? Uppenbarligen inte jag.

Fast allvarligt talat, hur svårt ska det vara egentligen, att plocka fram den där studiedisciplinen, det där jävlar anammat jag använde mig av varenda helg för att systematiskt börja gå igenom alla områden i huset som skulle behöva lite omtanke? Borde ju vara plättlätt kan man tycka. Men, nä, det är det inte. Faktum är att för mig känns det som samma problemlösningsnivå som kvantumfysik. Jag är helt enkelt ett mysterium. Men fatta vilken ordning det skulle bli om jag lyckades...oj, oj, oj. 

Nåja, den här helgen blir det i alla fall ingen städning, det är ju fortfarande OS, tack och lov! Bästa ursäkten!

Varför ändra ett vinnande koncept? Jag menar, vad är bättre en tidig söndagsmorgon än att slappa i soffan med en mugg nybryggt kaffe, tända ljus och OS. Just nu, i mitt fall, ingenting. Därför parkerar jag här ett tag under förmiddagen. Men samtidigt har jag bestämt mig för att gå en match mot amöban i tvättstugan. Målet är att vinna över den under dagen. I detta nu leder amöban med 3-1 men jag ska nog lyckas slå ur mitt underläge. Snart har jag förhoppningsvis utjämnat och är i ledning. 

Vad som ska ske senare under dagen är oklart. Det finns ju en hel del sport att ta del av, men jag lär nog gå en promenad ändå. Jag har upptäckt radiosporten, funkar ju kanon att ha den i öronen under promenaden. Då missas ingenting när det gäller det som händer där borta i Peking. För hur trivsamt det än är att slappa i ett soffhörn så mår i alla fall jag bra av att röra på mig också. Så med sport i lurarna och dubbar under kängorna ska jag se till att slita mig från mitt favorithörn. Fast inte än...nej, inte än. Måste ju tänka på kampen mot amöban också.  

Nu...nu kan jag pusta ut helt och hållet. I fredags kväll kom mejlet med de glädjande nyheterna att de sista uppgifterna var bedömda. Det innebär att inte finns mer att göra eller vänta på när det gäller studierna. Alla kurser ligger inne i Ladok och jag har skickat in ansökan om examensbevis. Känslan går faktiskt inte riktigt att beskriva, svävar nog lite på moln. Tänk att 18 månader gick och att de avklarades utan en enda restuppgift. Lite stolt över mig själv är jag allt. När pandemin drar sin kos och vi kan börja leva lite mer normalt ska jag se till att fira. Men än så länge har jag fullt upp med att njuta av mina lediga helger, det är firande nog.  

Idag passar det med ett boktips igen. Det är Inger Alfvéns bok "Berget dit fjärilarna flyger för att dö". Den här boken handlar om en ung man, svårt sjuk som längtar efter den lindring döden skulle kunna ge honom. Han får kontakt med en kvinna som är av den åsikten att alla ska få avsluta sitt liv när personen vill. 

Det är en komplex bok, huvudpersonen uppvisar flera olika sidor av sig själv och sitt sätt att se på livet. Texten vindlar och ibland följs huvudpersonen i ett jag-perspektiv och ibland beskriver han sig själv utifrån. 

Boken är lättläst men ändå inte. Den kräver att läsaren är med i textens alla vindlingar. För mig tog det en stund att komma in i boken och tycka att den var bra. Men till slut kom jag till det läget att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Det kanske du också gör om du läser den!

 

När sonen var hemma i början av januari lämnade han en bok till mig som han hann läsa klart medan han var hemma. Efter studierna var jag sugen på skönlitteratur igen så jag började med den direkt när han åkte. Fast det gick inte så bra att läsa, jag var tvungen att lägga den ifrån mig för jag kom inte vidare. Det visade sig att min hjärna behövde några veckor på sig efter studierna innan den var redo att börja konsumera skönlitteratur igen. I går tog jag upp boken igen och då var det plötsligt precis som vanligt. Jag fångades av texten och kunde inte lägga ifrån mig boken förrän den var utläst. 

Boken i fråga var "En katts resedagbok" av Hiro Arikawa. En varm, fin bok om kärleken mellan en katt och hans människa. Boken är finstämd och sorglig. En läsupplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Vill du läsa boken finns den att hämta här hos mig!

Det gick snabbt att komma in i läget där helgen och de lediga dagarna handlar om återhämtning. Lördag- och söndagsmorgon i slutet av den här veckan tänkte jag inte ens tanken på dator och skrivande tidigt på morgonen. Istället bara njöt jag av nymanglade lakan och att livet just nu är rätt skönt. 

Jag vet inte om jag är ensam om det men jag gillar att titta på program som handlar om att hitta boende utomlands, med fördel de program som handlar Karibien. Så ljuvligt det är att drömma sig bort till de härliga stränderna och ljuvliga klimatet. En sak gör mig dock fundersam. I princip alla lägger fokus på hur det är inomhus medan utomhusytorna ofta blir en bisak. Jag menar, vem bryr sig om ifall det inte ryms ett jättestort matbord inomhus när det är är ute under ett skyddat tak man skulle vilja äta, i alla fall jag. Jag inbillar mig att om jag skulle hitta någonstans att bo utomlands skulle utomhusytorna vara avgörande. Men vem vet, om jag mot förmodan skulle hamna i ett läge där jag kan investera i boende i Karibien så kanske även jag skulle prioritera annorlunda. Fast så länge jag får drömma så är det en stor uteplats, pool och närhet till strand som gäller. Med en hängmatta under palmerna!

Men än så länge får jag drömma mig bort i mitt eget favoritsoffhörn, det är inte illa det heller!

I morse vaknade jag tidigt som vanligt, strax efter sex. Genast började hjärnan fundera över vilka skrivuppgifter jag skulle ta mig an så snart morgonkaffet blivit inmundigat. Då kom jag på det. Inte en enda. Jag behöver inte ta mig an en enda skrivuppgift idag, eller imorgon eller nästa lördag eller nästa söndag eller...ja ni förstår. Mina helger kommer från och med nu att vara så där som helger ska vara när det jobbas hela veckorna annars. Tid för vila och helt vanligt hemmapyssel. 

Det innebar att jag svepte täcket lite tätare en stund och njöt av att ha en hel ledig dag framför mig. Jag låg där och funderade på hur mina helgmorgnar brukade se ut. Då kom jag på det. Placerad i mitt favoritsoffhörn med en eld i braskaminen, tända ljus, en mugg med kaffe och en bok att läsa. Så brukade mina helgmorgnar se ut. Nästan i samma stund som jag kom på det hade jag placerat mig på mitt favoritställe med alla de attribut jag nyss räknade upp. 

Fast just idag känns lite som att jag skolkar då jag är så van att styra kosan till skrivbordet med datorn....men med den kännedom jag har om mig själv och mina mästarkunskaper när det gäller att slappa kommer impulsen att gå till skrivbordet att försvinna snabbt. Det mest ansträngande jag tänker göra idag är att vattna blommorna, så nu vet ni det också!

Söndag eftermiddag och alla tomtar har tipptappat in i tysta vrårna igen. Huset är städat, lakan och handdukar har tvättats. Det har lagats mat och en sen lunch har intagits. Nu står seriöst slappande på programmet igen. Med nya avsnitt av The Witcher går det som en dans. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om slappande vore en OS-gren skulle jag vara ohotad guldmedaljör!

Grått under dagens promenad. 

Just nu jobbar jag på mitt nyårslöfte igen. Jag har haft sonen och en av hans vänner hemma på besök i några dagar men nu är det tyst och väldigt tomt igen. Lakan och handdukar i tvätten och själv har jag parkerat mig i soffan under värmefilten. Det känns helt rätt, dels med tanke på kylan utomhus idag (jag har gått min promenad) och det faktum att jag vaknade vid halv fyra eftersom det var tidig tågavgång som stod på programmet. Hur skönt är det inte då att ligga här och njuta en mugg varmt te? Livet en klämdag när julen snart är över för den här gången! 

 

Ligger i soffan och kollar skidor på teven, precis som det ska vara på årets första dag. 2021 avslutades på ett föredömligt sätt, med mysigt häng med goda vänner. God mat och dryck, glada skratt och eftertänksamhet och Nyårsklockan på teven vid tolvslaget. En nyårsafton helt i min smak. När det var dags att välkomna 2022 stod jag på rätt fot, åt en bit äpple det första jag gjorde när det nya året gjorde sitt intåg, så jag har i alla fall gjort det jag kan för att det ska bli ett fint nytt år. När det var dags att avge nyårslöftet, något som brukar vara svårt, kändes det faktiskt plättlätt. Mitt löfte det här året är att slappa så mycket som möjligt. Åh, som jag ser fram emot att uppfylla det. 

Jag börjar idag, varför vänta. Tända ljus, eld i braskaminen, värmefilten på och skidor på teven. Välkommen 2022!

Nu är den här igen, den bästa dagen på hela julen. Skrapdan! All julens ljus, värme och förväntan samlat i en dag. Granen glittrar, ljusen glimmar och det tisslas och tasslas. Runt knuten smyger nissarna och kollar att allt är i ordning inför julen. Till och med hustomtens steg går att höra uppe på vinden, han som annars är ganska tystlåten av sig och helst inte vill märkas av. Fåglarna har fått sin julkärve och i burkar finns knäck och annat godis att stoppa i munnen. Allt är precis som det ska när det är skrapdag alltså. Faktum är att jag tycker så mycket om skrapdagen att jag önskar att det skulle vara flera skrapdagar efter varandra. Fast å andra sidan, då kanske skrapdagens magi skulle försvinna. Det är nog bäst att låta det vara som det är, med en skrapdag. 

Ha nu en riktigt skön julhelg, var rädda om varandra och njut av helgen som kommer så mycket som möjligt. Det är i alla fall min plan. Jag tänker vifta på tårna, se härliga filmer, umgås med familjen, äta gott, ta en och annan promenad och vila, vila, vila. 

GOD JUL

Snart har halva december gått. Vad hände liksom? Jag kommer helt tydligt ihåg att det nyss var november (typ igår) och det känns faktiskt nästan helt omöjligt att det redan gått så många dagar i den här härligt glittriga och juliga månaden. Som vanligt ägnas helgen åt studier, men som jag skrivit förut, jag börjar ana ljuset i tunneln. Och det även om det är många uppgifter kvar att lösa innan vi är i mitten av januari, varav en förmodligen handlar om att åtgärda saker i vårt examensarbete. Av den anledningen hoppas jag att resten av dagarna i december inte rusar iväg utan tar det lite lugnt. Att hinna njuta av resten av adventstiden och julhelgen står högt på önskelistan. Men en sak som stod längst upp på önskelistan har dock redan gått i uppfyllelse. Att få hem sonen till Sverige igen utan att det skulle bli nåt krångel under hemresan. Check på den, bästa klappen i år! 

 

Nu är det inlämnat, examensarbetet. Väntan tar vid för att se vad vi behöver förbättra för att få det godkänt. Det betyder att det är dags att tagga igång inför nästa kurs, den sista under de här 18 månaderna. Så det gäller att passa på att göra så många uppgifter som möjligt i den kursen de närmaste två veckorna innan det är dags att göra eventuella ändringar i ex-jobbet. Fast idag njuter jag bara av att göra ingenting. Eller jo, nånting gör jag ju. Ligger i soffan, tända ljus, skidskytte på teven och julmust i glaset. En härlig söndag, denna andra advent. 

För första gången på länge har jag en helg där jag inte behöver sitta bänkad vid datorn hela dagarna. Jag gjorde nämligen bort det i förmiddags. Nu är det bara att invänta opponeringen på måndag och se vad vi bör åtgärda innan arbetet lämnas in för bedömning. 

Det gjorde att jag fick lite adventsfeeling så efter att jag skrivit klart tog jag en promenad, drack kaffe hos mor och handlade några ingredienser som saknades i skafferiet. Sen gällde det att passa på, så väl hemma igen drog jag igång. Under eftermiddagens timmar blev det brända mandlar, trillingnötter, rocky road, sockerskorpor, knäck och pepparkaksdrömmar. Nästa helg är det dags att parkera sig vid datorn igen, då är det lycka att det finns mycket smått och gott att smaska under advent och jul. 

Imorgon är det i alla fall första advent, då ska jag gå till torget och hälsa på tomten. Det är ju ändå skyltsöndag. 

Jag vet att jag jämt tjatar om att tiden går så snabbt. Men just nu går den extremt snabbt, verkligen extremt. Dagarna ägnas åt att sitta parkerad vid datorn och skriva examensarbete, med minst en promenad per dag, gärna fler. Däremellan däckar jag i soffan. Fast tack och lov har jag vänner som sticker hål på bubblan ibland och ser till att jag får kontakt med andra än bokstäverna i min hjärna. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln, ett par veckor till sen lämnas jobbet in....som jag längtar.  

Ute är det inget ljus i nån tunnel, i alla fall inte utanför mitt hus. Däremot är det ett fint sken från utelamporna mot den nyfallna snön. Det där blå vinterljuset i skymningen som gör att julmagin kommer närmare är påtagligt. Kanske blir det en vit första advent i år?    

Idag har jag tänt ljus för två personer som betytt mycket för mig under hela min uppväxt men som inte finns med mig här på jorden längre. Två personer som fortfarande har inverkan på mig och de val jag gör i mitt liv. De personer jag tänker på är förstås min pappa och min morfar. Just idag när det är farsdag är de extra närvarande i mina tankar. Därför kändes det fint att tända ljusen i mörkret. 

När jag tände ljuset för pappa tänkte jag alldeles extra mycket på alla skogspromenader vi tog tillsammans, på hans tålamod, våra interna tävlingar i luftgevärsskytte och en mängd andra små och stora minnen. Jag tänkte också på hur han hjälpte till att förverkliga så många av mina drömmar, ingenting var omöjligt. Och när saker och ting inte alltid gick som de skulle, nog fanns pappa där för att hjälpa mig reda ut allt igen.

Ljuset för morfar fick mig att tänka på alla underbara turer vi gjorde tillsammans till vår fäbodstuga, både när jag var barn och vuxen. Alla turer i ekan på sjön, alla abborrar vi drog upp. När så mörkret sänkte sig och elden sprakade i öppna spisen berättade morfar om vittror och annat skrömt. Min morfar var omtanke personifierad och i tonåren gav han nyttiga tips hur jag skulle ta vara på mig själv så att ingen skulle få för sig att utnyttja mig och göra dumma, elaka saker mot mig. 

Jag är så tacksam för alla fina minnen de båda gett mig och för att de alltid fanns där under min uppväxt i vått och torrt. Därför lyser ljusen extra fint för min pappa och morfar idag.

Ljuset i lyktan på pappas grav.

Ljuset i lyktan på morfars grav. 

Att sitta vid datorn och skriva en stor del av dagarna är inte bra för min rygg. Även om jag försöker röra mig med jämna mellanrum, göra mina McKenzie-övningar och tänka på hur jag sitter så kommer det ibland som ett brev på posten, ryggskottet. Tack och lov är det precis som med vanlig post numera, sällan. Fast när det väl kommer är det ett elände. De senaste veckorna har jag känt mig skör så jag har tänkt till lite extra men det hjälpte inte, i torsdags slog det tyvärr till på riktigt, det onda. 

Nu är det söndag morgon och det är faktiskt den första morgonen som jag har kunnat kliva ur sängen utan att känna att benen vill vika sig och ryggen gå av. Det är positivt. Nåt annat som är positivt är att jag är rak i alla fall. Det strålar lika långt ner i båda benen vilket gör att jag kan ta promenader i långsamt tempo utan att riskera att förvärra det onda. Ännu en positiv sak är ju förstås att jag vet vad jag ska göra för att trycka tillbaka eländet. Problemet är mest mitt tålamod, alltså det går ju så himla sakta. Å andra sidan, även om det känns som om ryggskott kommer plötsligt har det byggts upp under en längre period. Då är det väl bara som det ska vara, att det tar tid att trycka tillbaka också. 

Dessutom blev det lite roligare igår kväll. Jag fick en spontan inbjudan till middag och film. Först tänkte jag tacka nej på grund av ryggen men sen kom jag på att jag har ju inte mindre ont med goda vänner än ensam hemma. Alltså smorde jag in mig med Voltaren, packade ner min ryggrulle och tog en långsam promenad för en trevlig kväll. Som grädde på moset slapp jag ju laga middag och inte är jag sämre i ryggen idag heller! Hurra!

Det var två år sen sist, men den här helgen var det dags igen. Mina fina vänner från Östersund kom och hälsade på. Många skratt, lite allvar, mat, dryck och shopping. Och morotstårta förstås! Trots den energi vi gav varandra var vi ändå alla helt sopslut (helgens bästa ord)  så det blev en del gäspande, inte dygnade vi direkt....men oj så gott vi mådde.

På tal om shopping är det en annan sak som jag funderat lite över de senaste dagarna. Läste att de som köpt en speciell adventskalender är mycket upprörda över innehållet i den med tanke på vad den kostar. Det får mig att fundera lite på några saker. 

• För det första...vem öppnar alla luckor redan i oktober? Är inte namnet, adventskalender, en signal om att luckorna ska öppnas under advent? 
• För det andra...hur kan någon tro att det ska vara större produkter än varuprover i en adventskalender? Det faller liksom på sin egen orimlighet att det ska kunna vara något stort. 
• För det tredje, vem vid sina sinnes fulla bruk betalar 1800 kronor för en adventskalender? Suck it up, liksom! 

Läxan här är alltså tredelad: 

1. Öppna aldrig adventskalendrar i förväg. 
2. Ha låga förväntningar på innehållet. 
3. Köp en chokladkalender istället för en dyröreskalender. Eftersom de brukar kosta omkring en tia får du 180 stycken. Det blir många luckor att öppna, då kanske det till och med är okej att börja i oktober för den som inte kan vänta till advent. 

Vilken underbar helg jag har haft. Förutom det vanliga pluggandet och skrivandet har jag hunnit med flera energigivande saker också. Dels en superdupertrevlig fest igår kväll tillsammans med goda vänner. Knytis med så mycket gott att äta, förlösande skratt och samtal om smått och gott som höjde energinivån till max. Lycka en lördagskväll.

Dessutom ägnades fredagskvällen och den här eftermiddagen åt att läsa. Men inte något jag behövde läsa för mina studier utan jag läste enbart för mitt höga nöjes skull. Lyssna på det, mitt eget höga nöjes skull! Boken som reserverades för länge sen fanns att hämta på biblioteket i slutet av veckan. Och som jag har längtat efter att få läsa denna bok unnade jag mig självklart lite nöjesläsning. 

Vad jag läste? Ju sista delen i trilogin om Cardell och de andra som lever i 1700-talets Stockholm. Den heter 1795 och är skriven av Niklas Natt och Dag. Precis som tidigare böcker i serien går det nästan att förnimma stanken och misären bara genom att öppna boken. Den var förstås en riktig bladvändare, även det som i de två första böckerna. Bitvis fick den mig inte enbart att vända blad, den fick det att vända sig i magen också. Trots att den var svår att lägga ifrån sig så saknades ändå någonting, vad vet jag inte riktigt, den drog inte in mig i handlingen lika kraftfullt som del ett och del två i alla fall. Men med det sagt, den var väl värd att läsa, ångrar inte en sekund. 

Jag måste ändå erkänna att det känns tråkigt att det här var sista delen...om det nu var det? Det fanns nämligen en eller annan tråd som inte fick sin förklaring och som skulle kunna bjuda på en fortsättning. Om författaren också beslutar sig för att han saknar karaktärerna han gett liv åt i trilogin förstås. Hoppet lever alltid!

Söndag igen, solen som nyss lyste från en klarblå himmel har nu gömt sig bakom molnen igen. Jag är dock tacksam att jag hann ut en promenad innan molnen tog över. Då hann jag tanka d-vitamin innan det är dags att ta itu med pluggandet igen. Jag är i ett sånt där läge där jag både längtar efter att tiden ska gå snabbt men ändå vill jag ju hinna med allt som ska göras. Så tiden får inte springa alltför fort heller. Men nog längtar jag efter lediga helger igen, det gör jag. 

Idag har jag i alla fall bestämt mig för att laga lite mat inför veckan. På slutet har det blivit mycket färdigmat (tack och lov att det finns) men jag saknar att vara i köket och kollijoxa med maten. Så idag har jag som sagt bestämt mig för att tillbringa lite tid i köket och botanisera i skafferi och kyl. Jag har plockat upp färs och lax ur frysen som ligger på bänken och tinar, så huvudingredienserna är klara. Men vad det ska bli? Ingen som helst aning, ännu....

Jag bjuder på en vacker bild från veckan som gick när jag promenerade till bilen efter jobbet.