Fäbodarna

Ikväll har vi varit till den vackraste plats jag vet. Vi gick till vår fäbodstuga, på vägen dit går man över en liten å, där skulle jag kunna stanna och stå och njuta hur länge som helst, om det inte vore för alla myggorna som var ute ikväll då....därinne i skogen är det som om tiden står stilla och man bara väntar på att något magiskt ska hända. Varje gång jag går dit undrar jag varför det blir så sällan. Min morfar var där väldigt ofta, hans mopedskjul står kvar i skogen, men pinnen han hade lagt tvärs över en av stigarna för att jag inte skulle gå fel när jag var liten är borta nu. När jag är där i stugan tänker jag på honom, på alla gånger vi varit där tillsammans, när vi fiskade abborre i Mjösjön. Vi rodde mellan vikarna och drog upp dem. Nappade det inte på vårt ena ställe visste vi var vi skulle ro någonstans. Eller när jag övernattade med pappa när det var älgjakt, hur vi tidigt, tidigt gick genom dimman ut på hygget på jakt efter älgarna. Tänker också på morfars alla berättelser om vittror,vitterkor och annat han stött på där i skogen. Idag var det inga vittror i farten, vi var fler som gick så jag tror att det blev för högljutt för att de skulle visa sig.