Så kom en dag med moln igen. Det är fortfarande varmt, tack och lov, men ingen synlig sol. Tidigt i morse vid fyra-tiden fick jag gå och stänga till sovrumsdörren för då lyste den minsann. Skåpdörrarna i köket blir nästan självlysande och speglar solens ljus rakt i mitt ansikte. Men nu har den gömt sig bakom molnen.
Jag ska inte klaga, kanske kan jag få tid att göra lite saker inomhus, det behövs verkligen.

Att åka ut till härbret och städa känns som en bra idé, om det inte börjar regna vill säga. Nästa soliga dag kommer det ju att vara redo för besökare i såna fall. Jag tror att nån liten mus har hälsat på i vinter så det är viktigt att det blir skurat ordentligt.

Känner jag inte för det så har amöban i källaren börjat växa igen...den hotar att fortplanta sig om jag inte tar reda på den snart....Risken är överhängande att vi till slut inte har nåt att ta på oss om jag inte gör nåt åt den, så illa är det. Men en snabb titt på vädret visar att det nog blir regn nån fler dag....Alltså finns tiden till det en annan dag!

Jag njuter alldeles för mycket av att göra ingenting...eller nu ljög jag, nog gör jag saker men bara det allra mest nödvändiga eller så ska det vara roliga saker! Mitt tempo är i alla fall ett helt annat nu än under terminerna. Det som kan ge mig lite lätt ångest är att de här dagarna som seglar förbi där man njuter av att göra så lite som möjligt går alldeles för fort....med det här livet trivs jag som fisken i vattnet.

Kommer att tänka på när vi för flera år sedan var i Florida, bodde på ett lägenhetshotell och ägnade dagarna åt att bada och bara ta dagen som den kom. Då tyckte sonen att vi skulle leva det livet oftare, jag kan inte annat än hålla med.
Det går inte att komma från att det är lättare att ta dagen som den kommer någon annanstans än hemma. Där finns inget som pockar på och som behöver göras. Fast jag måste erkänna att jag är rätt bra på att blunda!