När jag vaknade i morse var huvudet tungt och hela kroppen kändes trög. Hur lockande var det inte att fortsätta ligga kvar i sängen och sega. Istället gick jag ut på altanen och där i skuggan av rönnarna satte jag mig med min kaffemugg och kände hur jag långsamt vaknade till liv. Hjärnan fick nytt syre och det tunga försvann. Här blir jag nog kvar ett tag till, sen när hettan kommer ska jag gå in och göra lite där inne. Skriva en text som borde ha skrivits i juni, förmodligen boka en resa till London och lite annat smått och gott. Men än njuter jag till fullo av de ljumma fläktar som sveper förbi, fåglarnas långsamma småkvitter och framförallt njuter jag av att alla hundar i grannskapet för en gångs skull inte skäller.

Rönnarna ger skön skugga på morgonkvisten (läs förmiddag).