Mitt i den härliga sommaren kom plötsligt nyheten om ett terrordåd i Turkiet. Så förfärligt och svårt att förstå. Vad är det för drivkraft som får en människa att tänka att det är okej att spänna på sig ett bombbälte och sedan spränga sig själv och en mängd andra i luften? Hur kan man bli så hjärntvättad att det blir det rätta att göra? Jag förstår inte. Fortfarande stiger dödssiffran och tydligen väntade en av självmordsbombarna utanför ingången få att spränga sig själv när människor i panik kom flyende ut. Enligt nyheterna har ännu ingen tagit på sig dådet men man misstänker IS. Den turkiske premiärministern sa när han bröt fastan:  "De kommer att hamna i helvetet. Det finns en plats i helvetet som väntar på dem." Finns helvetet så är det där de kommer att hamna....

Som motvikt tog jag en skogspromenad igår till mitt paradis. Med ryggsäcken packad med fika och myggmedel redo i bakfickan gick jag till mitt favoritställe på jorden. Det ställe där jag alltid hittar ro när jag känner mig stressad eller bara känner mig ledsen. Där satte jag mig på en sten vid sjön och tänkte tillbaka på alla somrar jag tillbringat på den platsen. Alla morgnar jag vaknat till när morfar gjorde upp eld i spisen. Alla fisketurer vi gjorde på sjön. Hur vi rodde runt sjön, morfar och jag, i jakt på fiskar som nappade. Jag undrar dock om det fortfarande nappar på alla specialställen vi hade?

Jag kommer ihåg hur jag fick gå med min mormor ändå från den inre bommen när det var dags för en hel vecka med dem båda där i skogen. En lång promenad med äventyret framför mig. Då när äventyret var att själv få skutta iväg till fiskesjön och kolla om fisken vakade. Eller att gå till kallkällan och hämta dricksvatten. Där lekte jag med min lilla vita hund (som fortfarande bor där) och var ett lyckligt bortskämt barn med bruna ben fulla av myggbett och skrubbsår.

Eller på älgjakten när jag satt på pass med pappa och vi sov över och klev upp mitt i natten (enligt mig) för att sitta på pass när gryningen kom. Första gången jag var med där kom jag ihåg hur jag låg och väntade på att han skulle göra upp en eld för att det skulle vara varmare för mig när jag skulle kliva upp, precis som morfar brukade göra, men se det blev aldrig nån eld på morgonen. Rätt snabbt lärde jag mig att när det var älgjakt var det bara att pallra sig upp och klä på sig utan värme i stugan. Men på kvällarna då lyste elden i den öppna spisen.

Otaliga är de gånger vi gått dit en kväll bara för att grilla korv eller fika lite. En sån dag var det igår, ingen korvgrillning men väl ett besök för att fika lite i mitt paradis på jorden.

Den gamla ekan ligger kvar vid stranden. 

Rosorna blommar mitt i den gröna skogen.

På spaning över sjön.

Sjön där diskvatten hämtades.