Precis innan jul började jag läsa Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. En bok som direkt fängslade mig. Ingen lättvindig bok dock, den krävde att huvudet var med för att hålla koll på alla karaktärer. Men när jag kommit nästan halvvägs hände något, boken tappade bort mig. Eller så var det jag som tappade bort boken.

Hur som helst har den legat och väntat på att jag ska återuppta läsningen. Något jag gjorde igår och då sög den tag i mig igen, boken hade inte en tanke på att jag skulle slippa undan. Något jag är väldigt glad över. Det den gav mig var en mångfacetterad berättelse med karaktärer som gör att man vill veta mer om dem.

Vem är Julián Carax? Vad är det som driver kommissarie Fumero till sina sadistiska dåd? Varför förföljer han Daniel och misshandlar honom och hans vänner? Var tog Penélope vägen och vilken del har Nuria i allt det som händer? Det här är en bok om skrivande och läsande, kärlek och våld, förtryck och besatthet. Författaren skriver på ett sånt sätt att man kan sätta fingret på alla känslor i boken, jag kunde själv känna den stundtals djupa vånda personerna i boken befann sig i, eller den himlastormande passionen, eller den djupaste förtvivlan. 

Boken börjar och slutar med ett besök i De bortglömda böckernas gravkammare....tänk en gravkammare för böcker, bara det gör ju att man blir nyfiken på att veta mer. Läs den och låt dig fångas du med!