När jag var yngre trodde jag alltid att min pappa skulle bli jättegammal, säkert hundra år. Dels eftersom han tränade och skötte sin kropp, dels eftersom min farfar var en riktig krutgubbe på drygt hundra som fortfarande klättrade i stegar en bra bit över nittioårsdagen. Jag såg framför mig hur pappa likt farfar skulle åldras sittande vid köksbordet med korsordet (fast farfar läste kristna texter) framför sig och radion på i bakgrunden. 

Nu blev det inte så, istället drabbades han av ALS och hann precis bli pensionär innan hans andningsmuskulatur slutade fungera i november för snart femton år sedan. 

Idag skulle min pappa ha fyllt åttio år om han fått leva. På väg till graven för att plantera en ros tänkte jag extra mycket på den där sista sommaren pappa levde. Jag tänkte på alla utflykter vi gjorde, på all värme, alla skratt och fina minnen vi skapade som sedan fanns kvar när allt tog slut i novembermörkret. Jag tänkte också på den sköna känslan som jag hade då och fortfarande har av att ingenting fanns osagt mellan oss. Inget gammalt groll som inte var utrett eller något annat som jag ångrat att jag sagt eller gjort, eller inte sagt eller inte gjort. 

När jag idag letade bland gamla bilder för att hitta foton på två av Antons kompisar fann jag en bild på pappa från hans sista sommar, 2003. Den är tagen på en av alla utflykter vi gjorde, förmodligen från Sjönäsdammen. Det är precis så jag kommer ihåg min pappa, för trots sjukdomen är han sig lik. Med glimten i ögat och med ett leende som lovar bus. Det var min pappa det!

Med glimten i ögat, trots den dödliga sjukdom han levde med.