När jag slog upp ögonen i morse hade jag sovit hela natten utan att vakna. Det är ovanligt men med tanke på föregående sömnlösa stormnatt var det inte så konstigt. Fast inte blev jag piggare för att jag sovit hela natten. Tröttheten har legat över mig som en våt filt hela dagen och nu när kvällen är här är den tyngre än någonsin.

Inte för att det har varit särskilt betungande idag, tvärtom, skoldagen var toppen och jag hann med att göra mycket som har hängt över mig ett tag. Efter jobbet tog jag med sonen på hyposensbehandling, sedan några ärenden på stan innan vi åkte hem. Inte behövde jag laga middag när vi kom hem heller för vi fick åka upp till mamma och sätta oss vid dukat bord, lyxigt värre.

Kontentan av dagen är att den har varit ganska lugn och skön. Trots det är känner jag en förlamande trötthet. Förhoppningsvis blir det bättre efter ännu en natts sömn. Dessutom går ju dagarna så fort att snart är det helg igen, då blir det mer vila.

Mitt knä är aningen besvärligt just nu, det bidrar förmodligen till tröttheten. Ont, svullet och allmänt eländigt. Jag linkar och haltar men rör mig så mycket jag kan trots det. Fast att gå långt är ingen höjdare just nu. Ändå är det tur att jag inte har ett stillasittande jobb för det skulle nog göra det hela ännu värre misstänker jag.
Att hitta balansen mellan att röra mig mycket och vila är det svåraste för mig....lyckas inget vidare har jag upptäckt. Allt jag kan göra är att hoppas att det blir bättre innan onsdag när jag ska träna igen, för träna det ska jag.

Nattens blåsväder får mig att inse vilken enorm naturkraft vinden är. Ändå är de vindhastigheter vi drabbas av en baggis i jämförelse med hur det var i tyfondrabbade områden.

Jag tycker att det är läskigt när vinden tar i så att det knakar i min sovrumsvägg, då känner jag mig liten. När vinden tog i som värst kunde jag inte låta bli att vara lite orolig trots allt. Jag tänkte på mitt växthus, världsliga saker jag vet....men jag ville gärna att det skulle stå kvar....och det gjorde det, tack och lov. Inte för att jag hade tvivlat egentligen, men ändå, oron fanns där.
Det enda som hade hänt var att vinden hade lyckats öppna skjutdörrarna på båda sidor. Eftersom dörrarna går lite trögt inser jag vilka enorma krafter det var som arbetade inatt.

Dagen kommer i alla fall att gå i trötthetens tecken eftersom jag hade svårt att sova under natten......klockan var nog närmare halv fem innan jag kunde somna. Men med tanke på att vi inte ska någonstans idag gör det ingenting om jag blir trött. Jag kan väl alltid ta mig en tupplur i soffan under dagen.

Det enda jag verkligen måste ta tag i är ett protokoll som ska skrivas. Någon timmes jobb, sen är det klart.....det borde jag väl klara av.

Nu tar jag mig lite frukost, sen fortsätter jag att slappa en stund innan jag tar tag i skrivandet. 

Vinden öppnar dörrar.

Nyhetsmorgon den här förmiddagen fokuserar helt och fullt på den katastrof som drabbat människorna på Filippinerna. En katastrof så ofattbar att det svindlar. Just nu är ungefär 800 000 människor hemlösa.

Antalet barn som drabbats på något sätt är långt fler. De har blivit hemlösa, tappat föräldrar, syskon, går hungriga och törstiga. Den förtvivlan dessa små måste känna, går det ens att ta in? Jag ser deras tårdränkta ansikten där de sitter på rad under en filt, då river det i hjärtat. En annan bild som fastnat på min näthinna är den mamma som tappade taget och såg sitt eget barn försvinna i vattenmassorna. Hur ska hon bli hel igen?

När en katastrof inträffar pratas det alltid om vikten av att de drabbade snabbt får mat, vatten och tak över huvudet. Viktiga saker men vad man sällan tänker på är att det är minst lika viktigt att kunna ta hand om avfall, framförallt mänskligt, för att förhindra att sjukdomar sprids. Det berättar de om just nu och visar enkla toaletter på påse och andra förnödenheter som skickas ner för de pengar vi skänker.

Det är fascinerande att inse vad den hundralapp jag skänker kan räcka till. Reningstabletter till många tusen liter vatten eller näringskräm till många barn en dag. Två av de saker mina pengar kan räcka till men listan kan göras lång.

Och skänker, det gör vi. Hur kan man låta bli när vanmakten över den situation som framförallt barnen befinner sig i river inombords? När man ser en djup förtvivlan i ögonen hos barn och vuxna över den situation de befinner sig i?

Det jag funderar lite över när min hundring flyger iväg är vad alla människor som lever i pengaöverflöd gör? Skänker de pengar eller lägger de istället slantarna på sin nya privatjet fast den gamla fungerar alldeles utmärkt? Skänker de motsvarande summa som den senaste skönhetsbehandlingen kostade? Skickar de tält och andra förnödenheter? Eller väljer de att blunda och göra ingenting? Jag hoppas verkligen att de skänker, mer än en hundring, för de har råd att utan att ens märka av det!

En annan sak i alla fall jag sällan tänker på är hur viktigt ett gosedjur kan vara. Att det lilla barnet som inte har någon trygghet kvar behöver något att krama. Även om det bästa är att krama en människa gör det gott för en liten barnakropp att få trycka något mjukt mot hjärtat. En självklarhet egentligen, det är ju bara att tänka på barnen här hemma hur de kramar mjukisdjuren när de är ledsna eller behöver trygghet.

Att det mitt i alla den förtvivlan och nöd som råder finns människor som utnyttjar situationen gör mig väldigt upprörd. Onda människor som letar reda på övergivna barn och sedan utsätter dem för pedofili eller trafficking av olika slag. De låtsas vara snälla och hjälper barnen för att sedan grovt utnyttja dem. (Vad jag skulle vilja göra med dem lämpar sig inte att skriva) Eller skumma hjälporganisationer som plötsligt dyker upp ur tomma intet och samlar in pengar till offren. Det är bara det att pengarna går ner i deras egna fickor istället.
Jag förstår inte och kommer aldrig att kunna förstå hur man är funtad för att göra på det sättet.

Nu känner jag starkt att jag behöver en mugg kaffe. Jag som är så privilegierad att jag äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill!

Nog är det lite lugnare den här fredagen allt...jämfört med förra veckan alltså. Då var huset fullt av goda vänner och skratt. Nu är det bara jag och sonen. Ja, jag glömde alla hans skypevänner.....det pratar konstant i hans rum. Fast de får ju inte jag träffa...eller prata med är väl mer enligt sanningen överensstämmande.

Själv ligger jag i soffan, elden sprakar i braskaminen, musiken spelar och jag äter godis. Jag njuter extra mycket eftersom jag vet att vi får vara hemma hela helgen i lugn och ro. Sudden har ingen träning på söndag, för ovanlighetens skull, så det kommer att bli värsta slapparhelgen. Lyxigt värre. Jag undrar så om jag kommer ihåg hur man gör?

Idag tog jag i alla fall fram mina dubbskor....det var läge för det. Istället för att tassa fram försiktigt kan jag nu gå utomhus med bestämda steg. Fast helt ärligt hade jag hellre sett att det varit barmark ett tag till. Men jag har till slut lärt mig att när det kommer till vädret har jag inte mycket att säga till om....även om jag gärna vill.

Katastrofen på Filippinerna överskuggar för övrigt allt just nu. Jag hörde precis att 800 000 människor blivit hemlösa.....det är en siffra så enorm att den är svår att greppa. Att ens föreställa sig den oerhörda nöd de drabbade lider är helt omöjligt. Allt annat känns plötsligt futtigt, som om det är snö eller inte.

Mitt knä värker, mina ben är trötta men jag är fylld av glädje, sångarglädje. Efter drygt två timmars sjungande har "körsångsendorfinerna" gjort att allt känns så mycket bättre. Det gör att smärtan inte är så eländig faktiskt.

Imorgon ska jag träna igen, hoppas det går bättre än för en vecka sedan (då jag gjorde illa knäet igen). Just nu känns det mest bara jobbigt, men imorgon är en annan dag....då litar jag på att läget är ett annat. Det finns ju inget annat alternativ än att träna.

Men först väntar en natts vila, tack och lov. Hoppas jag slipper ta en värktablett mot smärtan bara. Jag blir ju så konstig av dem. Provar att nynna på trumslagarpojkens solo istället, kanske blir jag distraherad då...param pam pam pam....me and my drum....natti natt.

Att se på nyheterna ikväll är ingen rolig historia. Den fruktansvärda katastrof som drabbade Filippinerna i fredags är förfärlig. Det talas om 10 000 döda men det finns fortfarande områden som inte har kunnat nås ännu. Det innebär att dödssiffran förmodligen kommer att stiga.

Bilderna som visas är svåra att förstå. Hjälpinsatserna är enorma och från bland annat Sverige lyfter Herkulesplan med förnödenheter. Problemet är att infrastrukturen är skadad så det är svårt att ta sig fram. De som kommer för att hjälpa attackeras och blir bestulen på mat och vatten.

Det är så oerhört svårt att föreställa sig den nöd som drabbat ett redan fattigt land där jag själv ligger i soffan och käkar popcorn medan elden sprakar i kaminen. Plötsligt blir jag återigen påmind om vilket oerhört privilegierat liv jag lever. Tacksamheten är stor.

Mitt i det kaos som råder triumferar livet ändå. Lilla Bea Joy föddes på en förstörd flygplats efter att flickans mormor svepts iväg av en flodvåg, mamman och den då ännu ofödda lilla flickan klarade sig. Mitt i bråten föddes så det lilla underverket.

Nu pratar man om att ett nytt oväder är på väg mot Filippinerna, kraftiga regn hotar visst. Jag hoppas att väderprognoserna har fel. Det är det sista de behöver just nu.

Wow vilken underbar dag jag hade igår! Den bästa femtioårsdagen man kan tänka sig helt enkelt.

Dagen började med att sonen uppvaktade tidigt på morgonen med sång, paket, ljus och några kakor. Han hade köpt ett fint halsband och matchande armband som passade perfekt till min nya födelsedagsklänning. Jag måste säga att han har bra smak sonen!

Sonen uppvaktade på morgonen. 

När han gått till skolan satt jag i lugn och ro och läste tidningen. Efter en stund kom en av mina morbröder och hans fru. Medan vi drack en kopp kaffe berättade jag vilken meny buffébordet skulle bestå av. När vi sedan hade gått runt och lokaliserat allt kunde jag sätta mig i soffan och ta det lugnt igen. Där satt jag till dess att näste morbror och hans familj dök upp. 

Strax efter halv elva bestämde jag mig för att det var dags att ta på klänningen och tur var väl det.  Min kusin höll precis på att hjälpa mig dra upp dragkedjan när det ringde på dörren. Det var dagens första gäst som kom. Sedan hade jag besök hela dagen, kvällen och en bra bit in på natten. 

När jag trött kröp ner i sängen vid tvåtiden kunde jag konstatera att jag hade fått väldigt många besök, både förväntade och inte förväntade. Faktiskt kom en lång rad överraskningsbesök, medan några jag trodde skulle komma inte dök upp. Det var precis som min mamma sagt att det skulle vara. Dessutom räckte maten....precis som hon sagt att den skulle göra. Fast det blev inte så väldigt mycket kvar av allt, ja förutom potatissalladen då, den har jag rätt mycket kvar av. Jag kan i alla fall konstatera att mamma hade rätt, igen. Dagens lärdom, man ska lyssna på sin mamma. 

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag mig lyckosam som har så fin familj och underbara vänner som får mig att må så bra.  Det kändes som om jag hade ett stort leende på läpparna hela dagen. Ju längre kvällen gick desto större blev leendet. Till slut tror jag att jag skrattade precis hela tiden. Förmodligen ser jag galen ut på alla bilder.....

Jag kunde verkligen umgås och njuta av att vara huvudperson utan ansvar hela dagen, precis som jag önskade. Men utan min familj som skötte servicen hade jag inte kunnat vara så avslappnad som jag var. De hjälpte verkligen till att göra dagen till den succé det blev. 

Men nog var jag trött i morse allt, tröttheten hade dessutom sällskap av ett lätt illamående. Fast det gick över fort, efter frukost var jag på topp igen...fast trött....

När mina käraste Östersundskompisar åkt hem, jag saknar dem redan, började jag att röja i köket. I lugnt tempo tog jag mig an område efter område. Mamma assisterade där hon kunde och sonen hjälpte till att bära saker och möbler hit och dit. Till slut hade vi kommit så långt att Sudden kunde dammsuga. När han gjort det torkade jag golven och tog en dusch. Efter det.... soffläge resten av dagen....problemet är nog bara att jag kommer att somna.....för jag är verkligen trött......vem bär mig till sängen?

Nu är det dan före dan och jag har äntligen satt mig ner i soffan. Dagen har verkligen gått i ett så här långt. Inte någon som helst vila förrän nu. Jag hann inte ens dricka kaffe på jobbet kom jag plötsligt på. Eller nu ljög jag lite.....en mugg, direkt på morgonen, det hann jag med. När jag väl kom hem började fixet inför morgondagen. Fast som tur var hade mamma startat  bryggaren så jag fick en styrketår innan jag satte igång. Den kaffemuggen smakade gott.

Nu är det mesta "sölgörat" förberett, ändå finns en del kvar att göra. Men eftersom mina morbröder med familjer kommer för att hjälpa till känner jag att jag med gott samvete kan sätta mig ner och vila mitt svullna och värkande knä. Dessutom är det mesta av det som är kvar inget som går att göra redan ikväll.

Nu ser jag fram emot morgondagen, att få sitta ner och veta att andra sköter markservicen och själv få vara huvudpersonen en hel dag. Det är nog inte så dumt att fylla femtio!

I morse när jag gick ut till bilen hajade jag till. Plötsligt kvittrade några småfåglar och hälsade mig god morgon. En kort stund fick jag för mig att det var en härlig vårmorgon men den villfarelsen kom jag ur ganska snabbt, det räckte att lyfta blicken. Det kändes i alla fall förtröstansfullt att få lyssna till fågelkvitter en mörk höstmorgon, faktiskt upplevde jag det nästan som att de talade om för mig att inte misströsta alltför mycket...våren och sommaren kommer tillbaka så småningom.

Men först har ska jag fira födelsedag, det är allra först på agendan nu. I mina förberedelser inför fredagen har jag ikväll dragit en ny lärdom, man kan bränna fast risoni...framförallt om man som jag kokar många paket samtidigt. Trots en bamsekastrull som rymde tio liter vatten.....Men kastrullen är ren nu, om än en aning repigare i botten än tidigare och risonin (den obrända) står i en bunke i matkällaren. I källaren finns också många, många små snapsglas med pannacotta. Den brände inte fast tack och lov....Sonen fick äta upp ett litet snapsglas med efterrätten när han kom hem från simträningen....han hade nog gärna gett sig på fler glas om han hade fått. Nu hoppas han att det blir många pannacottaglas kvar....fast det hoppas inte jag....

Idag halkade jag på jobbet och gjorde illa knäet rejält. Det gjorde ont så ont och jag haltade illa en stor del av dagen. Nu värker det inte så mycket längre men knäet är svullet och känns stelt. Fast jag haltar inte så illa längre så det kommer nog att vara ännu bättre imorgon. Jag kan dock konstatera att en svag lårmuskel ställer till med mycket. Likaså vatten och mat som hamnar under skorna....

Nu tänker jag plocka ihop inför morgondagens jobb, sedan ska jag försöka somna i tid för en gångs skull....jag är nämligen rätt trött om jag känner efter. Med tanke på att det lär bli full fart på fredag är det nog klokt att vara utsövd då. Så jag ber att få önska er alla en god natt!

Ikväll gick jag till min mamma och hjälpte henne att hänga gardiner i några av hennes rum efter middagen. På vägen hem fick jag en flashback av hur det var när jag var yngre (sådär en 30 år sedan....) och var hemma och hälsade på. Då brukade jag och mamma ta långa promenader om kvällarna. Det spelade ingen roll om det regnade, tvärtom då tyckte vi att det var extra mysigt att ta en promenad.
På  med regnkläder och stövlar och sedan gick vi ut. Jag lovar ingen vattenpöl undgick vårt plaskande.

Oftast var vi alldeles ensamma på våra promenader men det hände fler än en gång att vi fick sällskap av någon vilsen hund på vår runda runt byn. Antingen tyckte den väl att vi var tokiga som var ute och gick och var tvungen att se till att vi kom hem som vi skulle eller så ville den bara ha promenadsällskap. Hur det nu var så blev vi till slut alltid övergivna av hunden...den gick nog hem till sitt och torkade upp. Torkade upp gjorde vi också, ibland med hjälp av ett härligt bastubad när vi kom in.

Ikväll blev det ingen bastu när jag kom in, däremot en varm dusch och sedan soffläge framför braskaminens sprakande eld.

Jag funderar som bäst på om jag har missat något inför min födelsedag? Jag tycker att jag har koll på allt och det känns lite farligt....det brukar vara ett tecken på att jag har glömt något. Fast jag tänker lita på mig själv, att jag har koll. I morgon ska jag handla det sista (efter styrelsemötet på ju-jutsun).

Egentligen är det enda jag oroar mig för att ha för lite mat....men mamma säger att jag har för mycket. Förmodligen har hon rätt, det brukar hon ha.

Nu tänker jag ta mig en kopp te, en skorpa och vifta lite på tårna igen och fortsätta vara fyrtionio några dagar till.

Jag vet att jag skrev häromdagen att det är okej om det kommer snö men jag menade inte det egentligen. Jag tycker att det är alldeles för tidigt. Med tanke på att vintern kommer att vara till mars/ april får det gärna vara barmark någon månad till. Men med tanke på att backen inte är frusen än kommer den lilla snö som kommit idag att töa bort rätt snart skulle jag tro.

En annan anledning till att jag vill att snön väntar är den förrädiska halka den för med sig....jag är lite lätt rädd när jag är ute och går faktiskt. Snö, vinter och halka är synonymt med knäfrakturer för mig. Faktiskt är det fyra år sedan jag låg på sjukhuset med knäfraktur första gången. Sedan följde två till inom loppet av två år. Det innebär att i december har det gått två år utan trasiga leder. Hoppas verkligen att den trenden håller i sig så att det blir fler frakturfria år.

Här är tempot inte lika högt idag som det var igår. Trots det har jag fått en hel del gjort. Det goda köttet jag stekte igår skivades upp i morse och vaccumpackades.

Därefter åkte jag till återvinningen med allt skräp. Det är förunderligt hur snabbt återvinningskassarna blir fulla. Det hinner samlas massor av återvinning bara under en vecka. Nog är det rätt hemskt att tänka att allt förut kastades direkt i soporna.

Nu snurrar en maskin med tvätt medan jag sitter med en mugg kaffe i soffhörnet och slappar. Om några timmar är det nog dags att åka och hämta hem sonen. Jag har inte hört av honom så mycket under helgen vilket innebär att han har det toppenbra. Han har inget större behov av att snacka med mamma när han är borta.  Precis som det ska vara alltså. Han brukar i alla fall vara bra på att berätta hur han har haft det när han väl är hemma igen. Tur det!

Nu känner jag mig nöjd, väldigt nöjd. Mitt knä och alla leder som finns värker men det gör ingenting för jag har uträttat massor idag. Jag lagat till de älgstekar jag lade i marinad igår. Nu ligger de i stekskyn och svalnar. Dels för att dra åt sig ännu mer god smak, dels för att bli tillräckligt kalla så att jag kan skiva dem på skärmaskinen. Sedan ska köttet vaccumpackas. Då har jag gott kött till min födelsedag.

Jag har också stekt många kycklingfiléer med goda kryddor. Jag skar loss en liten bit för att testa och jag kan lova att det smakade toppengott. Filéerna ska bara bli kalla sedan ska kycklingen skivas och vaccumpackas även den.

Dessutom har jag gjort en kanongod tomatpesto, senapsdressing och dressingarna till potatissalladen och risonisalladen. Allt står nu riktigt kallt till och längtar efter att bli uppätet på fredag.

Själv står jag inte kallt till alls. Tvärtom sitter jag varmt till, i soffan där jag njuter av sprakandet från braskaminen och lite slötittande på teven.

Nog är det tur att jag har haft fullt upp idag för huset är tomt och konstigt eftersom sonen är på läger hela helgen. Det är som om hela huset håller andan i väntan på att han ska komma hem igen. Även om jag tycker att det är toppen att han åker iväg på egna äventyr, jag uppmuntrar ju till det, så känns det bra när han är hemma. Trots att han då tillbringar mycket av tiden på sitt rum, låter det i alla fall från källaren. Nu är det oftast alldeles tyst och konstigt....Hur ska det bli  när han så småningom flyttar hemifrån , när det det bara är jag i stora tomma huset? Pust, inte behöver jag tänka på det ännu, han kommer att bo hemma några år till i alla fall som tur är.....och som sagt jag är väldigt glad att han är självständig och vill åka iväg och göra egna saker!

Nybastad har jag med gott samvete slagit mig ner i soffan för att slappa en stund. Ackompanjerad av eldens sprakande i braskaminen mår jag väldigt bra just nu. När jag tänker tillbaka på dagen känns det inte som om jag har gjort något speciellt, ändå har jag hållit på med någonting mest hela tiden.  Under förmiddagen medan sonen sov städade jag lite hyllor, i badrum och i mitt arbetsrum. Hyllor som inte har blivit uppmärksammade under lång tid. Det märktes på dammtrasan, jag fick byta vatten ofta. Jag sorterade papper, plockade undan saker till rätt plats och gamla hudvårdsgrejor med utgånget datum slängdes.

När sonen vaknat och fått frukost drog han runt dammsugaren medan jag uträttade ärenden. När jag kom hem igen hade han fått en liten extra städboost för han dammtorkade, slängde skräp och dammsög sitt rum extra noga. När nästa städbacill anfaller honom ska vi ge oss på hans bokhyllor. De är också i skriande behov av lite omvårdnad....

Ute på tomten är det också städat. Fast det är definitivt inte min förtjänst. Sent igår eftermiddag upptäckte jag min granne med en kratta i handen arbetandes på vår tomt. Han krattade bort vartenda litet löv. Så nu är gräsmattan fin. Utan honom hade vartenda litet löv varit kvar ända till våren, det är då ett som är säkert.

Efter att ha protesterat i början av veckan har mitt knä faktiskt skött sig riktigt bra. Träningen igår gick alldeles utmärkt och sedan har jag både promenerat och gått upp och ner i trapporna här hemma många gånger. Hoppas den här trenden håller i sig, det skulle jag uppskatta.

Nu fortsätter jag att slappa medan sonen sitter med sitt skoljobb, han har en hel del att göra den här veckan. Han hinner arbeta en timme till, sedan är det dags att åka till stan. Inte för någon träning eller annat den här gången. Det är en ren nöjesresa, vi ska gå bio och se Thor the dark world. Hade inte jag haft kör igår hade vi nog gått på den då men det blir bra ikväll också. Vi har längtat länge!

Det måste vara nåt fel på mig. När jag verkligen får ligga kvar i sängen och sova länge, vad tror ni händer då? Jo, jag vaknar tidigt....dessutom är jag pigg. Jag? Pigg? På morgonen, vilket skämt.
Tänk om det någon gång fick hända en helt vanlig onsdag när jag faktiskt har behov av att skutta ur sängen.

Det kan ju hända förstås att det faktum att jag inte behöver kliva upp utan kan ligga kvar, läsa tidning, dricka kaffe och bara ta det lugnt gör att tröttheten inte gör sig gällande på samma sätt som i vanliga fall. Jag vet ju att det är helt i sin ordning att somna om i fall den kommer smygande...tröttheten alltså.

Jag har i alla fall redan kollat in de tidiga morgonnyheterna och reagerar framförallt över en sak. Det går inte en dag utan att någon har blivit skjuten. Jag tycker mig se att det har blivit en ökning av den här typen av brott. Det är i alla fall min upplevelse. I tidningar, på nyhetssändningarna handlar det om skott och skottskador mest hela tiden. Eller så är det bara så att det rapporteras mer om det. Det kan också vara så att jag just nu lägger märke till detta fenomen mer än vanligt. Hur som helst är det otäckt tycker jag. Min fundering är om skottlossningarna är en stundens ingivelse....eller om det är gänguppgörelser. Det måste ju vara väldigt lätt att få tag i vapen på svarta marknaden i alla fall....det är en slutsats jag drar.......sen om jag har rätt eller fel, hm det har jag faktiskt ingen aning om.

Igår gjorde jag en sak som gör att nu kan faktiskt snön få komma. Ja egentligen vill jag ju inte det, men jag kommer inte att tycka att det är en katastrof om det skulle bli så. Jag tog nämligen årets granar. Nu står de bakom huset i väntan på att det ska bli december. En att ha ute och en som ska tas in och kläs dagarna innan julafton. Det känns i och för sig väldigt avlägset men med tanke på hur fort terminen har gått så här långt är det nog snart dags. Fast vad gäller snön får den som sagt gärna vänta ändå.

Igår var inget undantag vad gällde resor till stan.  Det blev en resa trots att sonen inte skulle träna. Resan hade ändå att göra med sonen, då jag fick hämta hem en blek och trött pojke igår kväll. Tillsammans med kompisar hade han lanat sedan måndag kväll. Så när dygnet gått, datorerna var ihop-plockade var det dags att åka hem...och sova....misstänker att han inte kommer att visa sig så väldigt tidigt idag...

Nu var det länge sedan jag gnällde på mitt knä...det har funnits andra saker som har överskuggat det helt enkelt. Viktigare saker. Men idag är det faktiskt dags igen (även om de viktiga sakerna inte försvunnit). Jag kan efter gårdagen konstatera att mitt knä inte gillar att sitta böjt hela dagar.
I och för sig med någon kort promenad emellanåt men det hjälpte inte långt. Mitt knä har tydligen ett stort behov av att få vila utsträckt i en soffa eller liknande i alla fall tio minuter nu och då under dagarna.
Föreläsningar som avlöser varandra en hel dag och kväll är inte att föredra. Igår när jag kom hem strax innan tio värkte det rejält, natten har gått sådär och idag gör det mer ont än jag tycker är okej. Vilken tur att vi har en soffa på jobbet, där ska mina ben vila under förmiddagens jobb!

Lite orättvist tycker jag allt att det är. Då tänker jag på det faktum att sonen får sova imorgon bitti när jag måste kliva upp. Men det är bara lite orättvist, han är värd ledigheten och jag ser fram emot arbetsdagen, det gäller att ta sig ur sängen bara. Som bekant är det ett av mina största problem....(förutom att få tiden att räcka till).
En föreläsning står på programmet under förmiddagen, den ser jag fram emot. Lite påfyllning i kunskapsbanken är aldrig fel. Så det kommer att bli toppen när jag väl är vaken och på gång.

Efter lunch möter sonen upp, han ska påbörja hyposensbehandling mot björkpollen. Tre år till med sprutor väntar....sett i backspegeln kan man tycka att det är synd att han inte fick börja med det samtidigt som gräsbehandlingen....han själv ville men fick inte då....med en ny ansvarig läkare är läget ett annat nu. Fast det var säkert någon mening med det också.

På nyheterna berättar de om ovädret som är på väg att dra in över Storbritannien för att sedan ta vägen över södra Sverige. Det pratas om ett oväder i dignitet med stormen Gudrun. Bara att hoppas att stormen bedarrar innan den drar in över oss.

Lika glad som jag var i morse över att det ljusnade tidigare lika jobbigt tyckte jag att mörkret var när det sänkte sig under sen eftermiddag. Konstaterade på väg från stan att det var väldigt mörkt ute....en hel timme mörkare....Borde vi inte kunna komma överens om att vi behåller ljuset ett tag till? Fast när jag sa det till sonen tittade han på mig och skakade på huvudet. Undrar just om han menade att det inte går?

På torsdag kväll ska vi nog gå på bio, sonen och jag. Egentligen vill jag se filmen redan på onsdag men då har jag kör, så det går tyvärr inte. Vilken film? Jo vi ska se Thor-The Dark World. Det är ju vår genre om man säger så...nu gäller det bara att bestämma vilken tid vi ska gå. Helst innan filmen blir fullbokad.

Nyheterna berättar om ny forskning som gäller akupunktur. Det fungerar även utan riktiga nålar....de använder fejkade nålar som ger en placeboeffekt. Spännande, det som händer i kroppen händer alltså i vilket fall som helst.
Blir det praxis kanske jag kan testa akupunktur igen...jag fixade nämligen inte nålarna sist det begav sig. Sedan blev jag inte hjälpt heller...det spelade nog också in. Jag höll ut de tio gånger som behandlingen pågick i alla fall. Alltid något.

Sådärja, nu är det vinter. I alla fall om man tänker på tiden. Klockan har flyttat tillbaka en timme och det blir ljusare på morgonen, men kvällarna kommer att bli mörka fortare.
Det var som om naturen kände på sig att det var inatt klockan skulle flyttas tillbaka, för marken täcks av frost den här morgonen.
Småfåglarna kvittrar utanför mitt sovrumsfönstret och påkallar uppmärksamhet. Jag undrar så vad de vill egentligen? De sitter där och tittar in och pratar med mig. Ute på tomten finns massor av frön och annat kvar från blommor och buskar. Det kanske är så att de tackar mig för att jag inte rensat trädgården så noga. Eller så vill de bara säga hej och godmorgon. Trevligt är det i alla fall.

På nyhetsmorgon pratar de om halloween men istället för varulvar och zoombies visas bilder på figurer från gammal svensk folktro. Mylingar, gårdstomtar (som kunde vara farliga om man inte bemötte de väl) och andra väsen. Johan Egerkrans har skrivit och illustrerat en bok som heter Nordiska väsen. Den ser fin ut och det allra viktigaste är att han har gjort boken för att han själv älskar ämnet. Det skiner verkligen igenom. En bok att köpa om man är intresserad av mystiska väsen, eller låna på biblioteket (om de köpt in den vill säga).

Gårdagen blev inte så slö och slapp som jag trodde ett tag. Knäckebrödet till födelsedagen är bakat. Sex plåtar blev det. När jag ändå var på gång bakade jag ett gäng dinkelfrallor med morot och tranbär också. Jag tror att allt som ska bakas till födelsedagen faktiskt är klart nu. Det känns bra. Ännu en sak att bocka av på listan. Som tur var bjöd mamma på middag sedan så jag slapp tänka på att laga mat.

Idag snurrar tvättmaskinen, sedan ska sonen iväg på träning. Det är dagens plan. Jag skulle behöva röja upp ute på tomten också efter takbygget men jag hoppas på fint väder någon dag under veckan som kommer då får jag ta tag i det då istället. Dessutom ska jag nog traditionsenligt ta julgranar. Ja inte idag, men under veckan. Jag vet att många förfasar sig och tycker att det är tidigt men jag har alltid tagit gran i slutet av oktober och mina granar barrar inte mer än andras när de väl kommer in. Jag har dessutom sett ut två stycken. En att ha ute och en som ska stå inne.

Nu tänker jag fixa till dagens andra kaffemugg, sedan ska jag kanske tömma telefonen på bilder.....det börjar bli dags. Fast det känns lite jobbigt....de är aningen för många.

Aldrig har väl en fredagkväll varit så efterlängtad som gårdagen. Jag har varit så trött, så trött varje morgon när det har varit dags att kliva upp för att åka till jobbet.

Att då få komma hem efter en avslutad arbetsvecka och veta att två dagars sovmorgon väntar, det är kvalité. Så även om jag vaknade rätt tidigt idag kan jag njuta av att läsa tidningen och dricka min första kaffemugg i lugn och ro. Jag ska ingenstans, har ingenting speciellt på programmet mer än att starta någon maskin med tvätt. Eventuellt ska jag baka knäckebrödet jag ska ha på min födelsedag. Eller så ska jag inte det. Det beror helt och hållet på om inspirationen dyker upp. Dagen är ett oskrivet blad.

Igår kväll såg vi ytterligare ett avsnitt av Agents of Shield. Vi är tacksamma, sonen och jag, att abc lägger ut det senaste avsnittet direkt efter att det visats i USA. På det sättet kan vi välja helt själva när vi ska titta. Inte tar de betalt heller som Kanal 5 gör. Så med en mycket god middag på tallriken, en sprakande eld i braskaminen och agenterna på teven mjukstartade helgen. 

För alla elever väntar nu en veckas lov från skolan, själv jobbar jag men det blir ju på ett annat sätt. På måndag väntar en föreläsning jag ser fram emot, sedan är det arbete på skolan som gäller. Från mitten av veckan ska jag vara ledig, det finns en hel del komptid som måste plockas ut. Jag hoppas att vädret tillåter det, då ska jag nog jaga någon dag faktiskt. Längtar ut i skogen. 

Ser på nyhetsmorgon, i frukosthörnan står två av deltagarna från körslaget. Rickard Söderberg och Anna Book, en intressant kombination. Nassim al Fakir lagar mat ur sin kokbok "Galet god mat" tillsammans med några barn. Just nu gjorde de en smoothie, det fick mig att bli sugen på frukost. Mot köket.....

Gårdagen försvann i ett nafs. Biblioteksjobbet var som vanligt toppen. Några av klasserna som brukar låna kom inte så jag hann med att läsa en hel del nya barnböcker som jag köpt in till biblioteket.

Kvällen innebar en resa till stan som vanligt. Medan sonen tränade sin grupp tog jag en tur på stan. Målet var att hitta en ny vinterjacka till mig. Behovet fanns redan ifjol men då var det sonens behov som tillgodosågs. Jag letade en ullrock med huva men någon sån fanns inte, naturligtvis. Återigen ångrade jag att jag inte sydde upp en till mig i Vietnam....

Däremot hittade jag en herrjacka på JC som dessutom var nedsatt till halva priset. Egentligen började rean först idag men de hade börjat märka om jackorna strax innan stängningsdags. Med de presentkort som fanns i börsen behövde jag bara lägga ut 16 kronor....för en jacka som timmarna innan kostat 1300....inte illa.

Trots att det inte är en ullrock gillar jag den verkligen. Dessutom lyckades jag köpa en jacka som inte är svart.....den är mörkt marinblå.....(fast den ser svart ut för det mesta...)

Anledningen till rean var tydligen den varma hösten.....det tackar jag för. En härlig känsla att betala under tjugo kronor för ett sprillans nytt plagg.

En annan härlig känsla har jag haft under regnandet de senaste dagarna. Vetskapen att det inte är något hål i garagetaket längre är får mig att skratta och le åt regnet trots att jag inte gillar det egentligen. Tänk att vi har ett nytt, fint tak som framförallt är helt. Faktiskt tycker jag att den takmodell vi har fått nu passar huset bättre.

Den här kvällen har ägnats åt att ta en promenad medan sonen var på simträning. Sedan soffläge, nyheter och en eld i braskaminen. Lite Rooiboste på det så var den här kvällen räddad.

Soffläge.

Vilken njutbar kväll vi har. Allt har gått i en jämn, lugn lunk sedan vi kom hem från jobb och skola. Middagen kunde förberedas i lugn och ro, ingen brådska alls. Det innebar att jag hade tid att laga det där lilla extra en helt vanlig måndag. Ingen av oss hade någon tid att passa nämligen. 

Medan jag sedan plockade undan i köket efter middagen lade sig sonen till rätta i soffhörnet med en av de engelska böcker han skickade efter förra veckan. När jag var klar där uppe gjorde jag honom sällskap. 

Nu sprakar elden i braskaminen, allt är slappt och skönt och jag samlar kraft inför morgondagens långdag. Jag hinner till och med ta del av nyheterna. Sture Bergwalls eventuella frisläppande var kvällens huvudnyhet. Den flicka som hittats i Grekland tar också upp en stor del av nyhetstiden. Fokus läggs också på att berätta att HIV inte är särskilt smittsamt alls om man tar sina mediciner som man ska. Mycket glädjande. Tankarna går osökt tillbaka till den tid när hetsen mot de som var smittade var stor. Skönt att det inte behöver vara så längre!

Nej nu är det dags att lägga in ett vedträ till i kaminen. 

Sonen är hemma igen, jag hämtade hem honom från träningen och sedan har vi slappat i soffan framför det fjärde avsnittet av Agents of Shield. Den här gången började det hela i Stockholm och på Sergels torg. Härlig söndagsavkoppling.

Något som inte är fullt lika avkopplande är när man är ute och kör. De senaste veckorna har jag reagerat på den hastighet förare med släpvagn håller efter vägarna. Jag håller i och för sig inte alltid hastigheten men de gör det definitivt inte. Lite läskigt med en lastad släpvagn som håller mellan 100-120 km/h. Mig veterligen får man köra 80......
Igår observerade jag cirka 5-6 stycken som körde som om de stulit vagnen, ekipagen krängde betänkligt i blåsten. Idag blev jag upphunnen av en...och nej jag var inte heller helt laglydig men jag hade i alla fall inte ett släp kopplat efter bilen...

Dessutom hann jag igår upp en bil som blev bogserad efter motorvägen. Bilen som bogserade höll 105-110km/h....de hade kanske 3 meter lina mellan bilarna....högst.....och han som blev bogserad (ja det var en han) pratade i mobilen under tiden (såg min medpassagerare).....kändes farligt....Jag ville inte ligga bakom för det svajade en del....

Nu tänker jag kolla lite nyheter, sedan ska jag hänga en tvättmaskin innan det är dags att förbereda för morgondagens jobb.

När jag tittar ut genom fönstret den här morgonen ser jag en klar, krispig morgon. Det gnistrar i den lilla snö som ligger kvar på räcke och altangolv och Gubben Frost har täckt rutorna i växthuset med sina mönster. Just idag kan jag faktiskt tycka att det är riktigt fint och härligt med den stundande vintern. Men jag misstänker att det är nu en kort stund nu medan jag fortfarande ligger kvar under täcket med min kaffemugg. Om en stund är nog allt som vanligt och jag längtar efter värme igen.

Jag ser när jag tittar tillbaka i bloggen att jag inte har skrivit i den sedan tisdag kväll. Då kan man lätt tro att jag har haft fullt upp. Vilket i och för sig stämmer, men inte värre än att jag även hunnit med träning och vila.

En kort resumé av veckan kommer här. Jobb, träning, mattelyft, promenad, kvällsjobb, jobb, ju-jutsu, jobb, fika-eftermiddag, kompis hos sonen, skjutsa sonen till stan, biblioteket, resa till Sundsvall och sen Härnösand och lite teve i soffan på det så är jag framme vid söndagen.

En rolig sak som har hänt den här veckan är att hålet i mitt garagetak är ett minne blott. Nu har jag ett lutande tak med plåt istället för papptak. Det är lite småsaker kvar att göra sedan är det klart. Det känns tryggt och bra med ett tak utan hål.

Jag ser att IRL- in real life, har premiär nästa helg. En tung och angelägen film om mobbning. Den handlar om en kille som blir utsatt för mobbning både i skolan och på nätet. De korta filmklipp som visats känns som ett slag i magen. Misstänker att klumpen i magen kommer att vara närvarande under hela den tid filmen pågår...och en lång stund efteråt. Det värsta är att i den situationen befinner sig massor av barn och ungdomar, varje dag, hela tiden.
Eftersom det pratas så mycket om mobbning nu kan man lätt tro att fenomenet att utsätta andra för kränkningar och utstuderad elakhet har ökat. Men faktum är att det alltid har pågått, skillnaden är att nu finns en ökad medvetenhet i vuxenvärlden som gör att vi uppmärksammar och ser på ett helt annat sätt än förr. Tyvärr pågår mycket i mörka skrymslen och i privata meddelanden där vuxenvärlden inte hittar eller ens tittar. Därför är värdegrunden ett av de allra viktigaste områden vi har att arbeta med i skolan, hemma och överallt.

Jag såg också att moderaterna vill införa betyg från årskurs tre. Min spontana tanke är att de inte är kloka...Tror de verkligen att det kommer att höja några resultat? Genom att elever som har åtgärdsprogram för att nå målen redan i årskurs tre kanske kommer att få ett betyg som säger att de inte är godkända?? Min andra tanke är också att de inte är kloka....och min tredje....

På teven visar de vinterjackor just nu. Jag vill också ha något varmt och skönt att ta på nu. Jag undrar så vad jag har haft förr om åren? När jag tittar i garderoben finns där en riktig vinterjacka, men ingenting för den här tiden innan. Jag skulle också vilja ha en varm och skön rock. Helst med huva. Som det ryms en varm tröja under. Man kan undra varför jag inte sydde upp en ullrock i Vietnam jag också? Nåja, nu gjorde jag inte det så blir till att ge sig ut på jakt efter något varmt att ta på sig innan jag blir alltför frusen. Misstänker att det kommer att bli svårt att hitta det jag vill ha....

Idag ska jag arbeta lite vid datorn innan det är dags att åka ner till stan och hämta sonen på eftermiddagen. Han har varit hos en kompis sedan igår så jag får hämta honom efter träningen.

Nu är det dags för dagens andra kaffemugg!

Det blev inte så sent som det brukar bli ikväll. Sonen sträckte sin vadmuskel på idrotten idag, så det fick lov att bli en vilodag för honom från den egna träningen. Det betydde att när han hade tränat sin egen grupp kunde vi åka hem.
Faktiskt har hela den här dagen varit ovanlig. Den började med att vi kunde äta frukost tillsammans fast det var vardag, sedan möttes vi här hemma över lunchen. Han hade fått en extra håltimme så då kunde vi käka lasagnerester tillsammans. Efter det blev en tidig kväll den här dagens prick över i.

Gårdagskvällen utvecklades även den till en kvalitetskväll. Sonen och jag streamade då hem Agents of Shield. Det avsnitt som kommer att visas i svensk teve på torsdagkväll....Så nu vet jag vad som händer, alltså gör det ingenting att jag inte kan kolla i övermorgon. Det var i alla fall hur mysigt som helst att kunna slappa tillsammans i soffan en helt vanlig måndag kväll.

Ser på nyheterna att de Lundsbergare som brände en annan elev med strykjärn inte kommer att åtalas för misshandel. Det gick visst inte att bevisa att de hade uppsåt att skada.....
Vilken överraskande lärdom de måste ha fått den kvällen....tänk att det ska till en nollning för att förstå att ett strykjärn bränns när det blir varmt. Undrar om det är typiskt för de elever som går på internat....att inte veta hur olika hushållsmaskiner fungerar?

En betydligt roligare nyhet är att Svenska kyrkan har fått sin första kvinnliga ärkebiskop. Det kommer säkert att bli debatt runt det, kan tänka mig att det finns en hel del motståndare. Men jag tycker att det är toppen i alla fall.

Nu är allt som vanligt igen. Sonen är hemma efter Stockholmsresan. Nöjd trots att han tyckte att det kändes jobbigt att åka. Han anlände tidigt i morse, jag hade ställt väckare för att se till att ytterdörren var öppen så att han kunde komma in.

Det är märkligt men det är precis som om balansen i huset återställts igen....även om han är på sitt rum och jag gör mitt så gillar jag när han är hemma. Det är som det ska vara helt enkelt.
Fast jag uppmuntrar ju honom att göra saker på egen hand också, det är viktigt tycker jag. Det är kanske därför jag uppskattar när han är hemma så mycket.

Igår bakade jag med hjälp av mamma, drygt 80 minipajer finns nu i frysen. Idag var planen att göra falska biskvier.....det sket sig kan jag säga. Lusten att baka infann sig inte helt enkelt.
Jag har startat och hängt en tvätt. Det får räcka så. Om en stund ska jag göra lunch, sedan åker vi till stan igen. Träningsdags!

I morse vaknade jag nog ungefär samtidigt som sonens tåg rullade in på centralstationen i Stockholm. Anledningen till att han är i huvudstaden är den hembygdsambassadörsutbildning han deltagit i under sommaren. Denna träff är ett avslutande steg innan han får sitt utbildningsbevis. Tidigare i höst såg han fram emot resan, nu tyckte han mest att den kändes jobbig.....och jag förstår honom. Jag är ju inte den enda i familjen som har fullt upp.Han har ju också fullt program hela tiden, med träningar och skola. Så en hel helg med aktiviteter tar av hans krafter förstås. Det är tur att det bara är två veckor kvar till dess att höstlovet är här. Trots att han ska på läger hinner han ändå vila då!
Fast han såg fram emot resan av en anledning, han skulle äntligen få åka tåg. Hittills har han bara åkt tåg i Vietnam och de tågen var ju inte direkt som de vi är vana vid här. Så nu kan jag släppa mina tankar på att se till att vi ska åka tåg.....nu har han ju fått sin tågresa. Alltid något positivt.

På Nyhetsmorgon pratar de om barn och ungdomars idrottande och de elitsatsningar som många klubbar håller på med. Goda exempel där alla får chansen att delta på sina villkor lyfts fram. Detta utifrån att barnen är så olika, vissa barn vill spela match och för de är det viktigt att vinna, för andra är det inte alls viktigt. Där har klubbarna ett stort ansvar att hitta former som passar alla. Inte det lättaste.

Veckan som gått har handlat mycket om drunkningsolyckor. Dels i vårt eget område, men även i Medelhavet där ytterligare en tragisk båtolycka med dödlig utgång skedde under veckan. Jag funderar lite över olyckor och annat som sker. Jag tycker ofta att det händer mycket som liknar varandra under perioder. Det är precis som att olyckor eller andra händelser kommer i grupp. Det kan ju också vara så att allt detta egentligen är ganska konstant men beroende av vad medier rapporterar om så uppmärksammas vissa saker mer än andra i olika perioder. Undrar just hur det är, tro om det har gjorts någon undersökning om det? Fascinerande ändå vilken påverkan medierapportering har på oss människor.

En annan sak som påverkar mycket är sjukdomar. Även där tycker jag att det ofta händer mycket samtidigt. Att man hör talas om människor som drabbats av olika åkommor ungefär samtidigt är inte alls ovanligt. Det är inte heller ovanligt att det är likartade sjukdomar. Så är det just nu. Vissa av händelserna är närmare en själv än andra och då påverkar det väldigt mycket. Då gäller det att man lyckas plocka fram alla små glädjeämnen man kan och att försöka se det ljusa mitt i mörkret. När jag har svårt att göra det tänker jag på min pappa. Det sätt han hanterade sin sjukdom på. Fast han visste att det bara fanns en utväg var han hela tiden positiv. Det påverkade oss alla och gör att de minnen jag har från den tiden för det mesta är ljusa.

Tankarna på pappa gör att jag osökt kommer in på min stundande födelsedag. Idag ska förberedelserna inför den gå vidare. Det ska bli ett gäng minipajer är det tänkt. Mamma kavlar deg och jag fyller pajerna....så ska det bli.

Idag verkar det vara de olika försäkringsbolagens dag....hittills ikväll har det ringt tre bolag för att kolla upp hur jag har det med mina försäkringar. Tror de verkligen att jag orkar engagera mig i det den här tiden på dygnet? Uppenbarligen, fast det är ju faktiskt saker jag har tänkt kolla upp, bara inte idag....

Dagen så långt har varit toppen i alla fall. Full fart i skolan, ett besök hos sjukgymnasten för att sedan delta i mattelyftet under eftermiddagen. När jag kom hem visade det sig att min snälla mamma tagit hand om hela den enormt stora amöban i källaren....all tvätt var struken och upphängd på galgar....det sparade mig flera timmars jobb ikväll. Istället har jag kunnat arbeta en stund, för att nu slå mig ner i soffan och lyssna till braskaminens sprakande. Kanske jag till och med kan kolla in lite nyheter ikväll....

Ikväll börjar TV4 en granskning av vad de kallar "skolsnusket". En ung elev har skrivit brev till statsministern där han tycker att de borde städa toaletterna på hans skola istället för att satsa pengar på drönare. En klok pojke tycker jag. Just nu visar de reportage från flera skolor där eleverna inte vill gå på toaletterna för det är så äckligt. Jag håller med, de bilder som visas är verkligen förfärliga. Det är nog faktiskt ett av skolans viktigaste område, detta med fräscha toaletter (även om de är gamla). Eleverna ska utan att känna obehag kunna gå på toa. Definitivt en arbetsmiljöfråga för eleverna. Vi kan i alla fall inte klaga på städningen av toaletterna på vår skola, den sköts exemplariskt.

Det känns som om jag möjligtvis har lite koll på tillvaron nu. Hoppas jag inte säger för mycket men som det ser ut nu kommer jag att kunna vara hemma två kvällar den här veckan. Både måndag och onsdag kväll. Att med det säga att jag börjar komma ikapp här hemma är att överdriva. Jag arbetar mest med att komma ikapp med mig själv. Jag tror att jag håller på att lyckas med det.

Mitt knä har varit okej några dagar nu, hoppas verkligen att det håller i sig. Därför gick det bra att ta en kvällspromenad. Alldeles ensam gick jag runt bakgatorna. Det lyste fint i fönster och vid ytterdörrarna och tur var väl det, för i övrigt var det kolsvart. Inte en enda gatlykta lyste....antingen är de felställda i tid eller så är det något annat som är fel. Tur att jag hade tagit på mig reflexvästen.

Här hemma har det börjat dimpa ner saker i postlådan som påminner om att jag snart firar födelsedag....tänk att jag snart ska fylla tjugo plus tjugo plus tio....jag måste erkänna att jag har lite svårt att greppa det.

När jag ser mig själv i spegeln på morgonen är det i och för sig inte särskilt svårt att förstå...men inuti känner jag mig yngre, mycket yngre.

Å andra sidan har jag ju samlat på mig en hel del livserfarenhet....och den kommer ju inte utan att åren går. Dessutom inser jag att jag har varit lärare i snart tjugosju år......det är länge......Så när jag tänker efter undrar jag om det verkligen är möjligt att jag bara ska fylla femtio??

Nåja, som de vise säger....man är inte äldre än man gör sig...bara mitt knä ville fatta det också så skulle allt vara frid och fröjd. Fast är knäet mitt enda kroppsliga problem får jag nog vara nöjd....det är ju inte så farligt trots allt.

Nu tänker jag läsa en stund innan det är dags att säga god natt!

När jag vaknade tidigt i morse hade jag en sprängande migrän. Men med medicin och några timmars extra sömn så känns det bättre nu. Det gör inte ont längre men någon känsla av att vara utsövd vill inte infinna sig. Tvärtom, hela huvudet är fullt av ludd, armar och ben känns tröga.
Jag tar mig en mugg kaffe och hoppas att kraften kommer så småningom. Man skulle kunna tro att det var världens party igår men med en film i tevesoffan och cola i glaset gick det inte särskilt vilt till. Barnslig som jag är streamade jag hem Epic....det var avkopplande.

På nyhetsmorgon var Annika Östberg gäst den här morgonen. Hon berättade hur hon genom att hitta små glimtar av ljus i allt det mörka lyckats ta sig upp till ytan och finna sig själv igen. Hon bjuder på många kloka tankar. Hennes nya bok "Se ljuset i mörkret" är nog en bok väl värd att läsa.

Jag har lite småplock jag skulle behöva ta itu med idag men det är inga större saker, så jag kan unna mig att känna mig seg ett tag till. En kaffemugg till så ska nog det här gå!

Alldeles nyss sken solen och det såg ut att bli en strålande höstdag. Nu har molnen kommit smygande, så det är nog upp till mig själv om det ska bli en strålande dag eller inte.

Fredagen och arbetsveckan avslutades i alla fall strålande med krabbfest tillsammans med goda vänner. Fast det var lite desperat ett tag. När jag öppnade de vakuumpackade skaldjuren anande jag att allt inte stod rätt till. Efter ett litet smakprov kunde jag konstatera att det inte skulle bli nåt nöje att äta dem.....

Frågan är vad man gör då? När längtan och förväntan inför utsikten att äta krabba funnits med hela veckan.
En snabb rundringning till affärerna här hemma tog snabbt död på hoppet att lösa problemet på ett enkelt sätt.

Så vad gjorde jag? Jo, satte mig i bilen och körde ner till stan för rädda krabbkvällen. Med tre nya, väldoftande och välsmakande krabbor anlände jag hem ungefär i samma stund som kvällens övriga deltagare kom.

Därefter gick allt som det skulle. God mat, skratt, allvar och många viktiga samtal hanns med till dess klockan slog tolv och det var dags att skiljas innan alla förvandlades till pumpor....

Idag är sonen på träningsläger. Mormor skjutsade vilket innebär att jag får slappa hela dagen. Hon har ju dessutom lovat att hämta också! Men jag kan tänka mig att han kommer att vara trött när han kommer hem....han klev upp vid fem i morse för att titta på nåt livestreamat spel.....tyvärr konstaterade han att han inte skulle hinna se upplösningen av finalen eftersom han skulle åka och träna.....jag konstaterar att vad som får oss att frivilligt kliva upp tidigt är väldigt olika......

Mitt första mål den här helgen är att bli klar över hur mitt buffébord ska se ut när jag fyller år. Mitt andra mål är att se till att tvättmaskinen får arbeta. Mitt tredje mål skulle kunna vara att städa....det känns som att det räcker med två mål.....

Nu har jag bestämt mig....jag tänker inte skynda mig mer...eller låta mig bli stressad. Jag tänker göra det jag hinner med på min arbetstid, men inte mer. Visst låter väl det som en bra målsättning? Men är den realistisk? Knappast......trots det så ska jag verkligen försöka hitta lugnet mitt i all vardagsstress.

Ett sätt är att försöka skära ner bland alla aktiviteter i kalendern. Tyvärr är det mycket av det jag tycker är roligt, alltså fritidsaktiviteterna, som får stryka på foten, men för att överhuvudtaget få några stunder till återhämtning så måste jag börja någonstans. Missförstå mig rätt, jag tycker att mitt jobb är roligt, men det är inte riktigt lika lätt att skära ner på saker där. I alla fall inte för mig.

Idag blev det därför körsången som fick stå tillbaka....trist eftersom det oftast ger energi att sjunga. Men nog mår jag bra av att ligga i soffan, kolla nyheter och lyssna till elden som sprakar i kaminen och bara vifta på tårna. Jag inser att jag måste se till att jag i alla fall har en kväll i veckan då jag inte har tider att passa utan kan göra det jag vill......eller som ikväll ingenting.

Imorgon är det återigen en dag och kväll fylld av logistikproblem, men det är då det.....nu är det nu.....och nu är det....ingenting......

Äntligen hemma efter en lång, intensiv dag. Sängen kommer att kännas skön men först gäller det att varva ner. Annars lär det bli svårt att somna.

Mitt knä gör ont igen idag.....det tycker jag inte om. Hoppas det är tillfälligt, jag vill ju kunna gå på promenader utan att det smärtar alltför mycket.

Nu ska jag läsa en stund, sen sova!

I min planering för den här dagen ingick solsken och härligt väder. I stället möttes jag av en gråmulen, regntung dag. Inte alls som det skulle vara.
Att åka till härbret för att fixa lite och sedan städa undan allt på altanen som hör till sommaren passar bäst att göras i solsken.
Men jag lät mig inte nedslås, först åkte jag ut till härbret och kollade till. Sedan tog jag granris till pappas grav och åkte till kyrkogården och gjorde höstfint. Lyktan fick också komma på plats, så nu kan vi börja tända ljus på helgerna igen.
En kasse med lite annat smått och gott från skogen följde också med hem. En kruka på bron blev det höstfina resultatet av den kassen.

Höst på bron.

Härbrebacken.

En tur till PerOrs på höstmarknad stod på programmet sedan. Vilken härlig tradition det har blivit, mycket gott att äta och många fina saker att köpa. En läcker smidesljusstake blev mitt inköp den här dagen. En onöda men en läcker onöda.

Därefter jobbade vi med att bära undan möbler, tömma krukor och klippa ner växter några timmar. Sonen och jag hjälptes åt, då gick det ganska snabbt ändå. Nu står fyra säckar med kompostmaterial och väntar på att köras till återvinningen veckan som kommer. Hösten kan få komma nu, vi är redo! I alla fall med våra göromål, mentalt är jag inte redo......inte alls. Frågan är om jag någonsin kommer att bli det??

Några nyheter har jag inte sett idag, jag blev så arg och ledsen över de nyheter som kablades ut igår så jag tog en nyhetspaus idag. Istället hyrde vi film via nätet och kollade på teven....plötsligt bestämde den sig för att inte kunna hitta routern, teven alltså....surt....

Vi har internet överallt annars just nu men inte till teven. Det fungerar varken via kabel eller trådlöst.....ännu surare......

I-landsproblem, jag vet men vi vill se filmens sista tjugo minuter också. Det är inte riktigt samma sak att kolla på en datorskärm men i värsta fall får vi väl göra det. Jag hoppas det löser sig till senare.....men det är ju som sagt inget större problem....bara småirriterande. 

När jag tittade ut genom köksfönstret i morse satt talgoxarna på balkongräcket och talade om att nu är hösten här. Jag har inte sett en enda talgoxe här ute sedan i våras men nu är de tillbaka. De flyger in och ut ur vedförrådet, sitter på balkongräcket, på fönsterbläcken och tittar in. Jag undrar så vad de försöker tala om? Kanske att det är dags att plocka in utemöblerna, tömma krukor och göra klart för höst och vinter. Eller så vill de bara säga hej och tala om att de är tillbaka efter en lång härlig sommar.

I övrigt konstaterar jag att det var skönt att ligga kvar i sängen i morse. Jag vaknade till ungefär samma tid som jag klivit upp de senaste älgjaktshelgerna....så gott det kändes att bara vända på sig, borra ner huvudet i kudden och somna om. 

Nyhetsmorgon har också hösttema idag. Det tillagas svamp- och rotfruktsrätter och de visar trendiga halsdukar inför vintern. Jag har faktiskt förberett mig för vintern jag också. Ett par väldigt färgglada vantar är inköpta, redo att plockas fram när temperaturen sjunker. Kanske kan deras glada färg och mjuka insida få mig att tycka att det är okej med vinterkylan....fast jag tvivlar.....

När jag läste nätupplagan av tidningarna i morse blev jag väldigt upprörd igen. Sex tonårspojkar som åtalats för att ha våldtagit en femtonårig flicka under flera timmar frias av hovrätten. (De hade funnits skyldiga av tingsrätten) Det var för mörkt i rummet för att flickans uppgifter ska ha varit trovärdiga....snacka om rutten kvinnosyn....tror de på allvar att en ung tjej frivilligt har sex med sex killar hon inte känner i ett låst rum?? Enligt hovrätten ska hon inte heller ha befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd...hon var inlåst och kunde inte gå därifrån, en ensam tjej bland sex killar....?? 

Det värsta är att om tjejen är i ett hjälplöst tillstånd, till exempel extremt berusad och blir våldtagen, då frias förövarna också...för då har hon inte tydligt sagt nej och visat att hon inte vill. 

Jag kan bara konstatera att det är något allvarligt fel på vår svenska lagstiftning när det går att begå övergrepp utan att bli fälld för dem. Jag blir arg, så arg.....och förtvivlad. 

Idag är det höstmarknad  i Östergensjö, PerOrs. Jag tror att jag ska satsa på ett besök där, se vad de har för godsaker att erbjuda. 

Nu har det i alla fall blivit dags för lite frukost....trots mycket god mat på Gästis igår kväll är jag nu hungrig igen.

Ooops, vad hände? Nyss var det söndag, plötsligt är det onsdag.....
En kort resumé av veckan så här långt: Klassrumsjobb, möten, älgkött, biblioteksjobb, möten, ju-jutsu, medlemsregister, mer klassrumsjobb, sjukgymnastik, grannen klippte vårt gräs, mattelyft, köttsoppa, hjälpte grannen med videon (arbetsbyte....bra byte eller hur!?), läxläsning, nyheter, plocka fram långkalsonger och mössa, packa utflyktsryggsäck och nu...soffläge.

Att titta på nyheterna eller läsa tidningarna den här veckan har inte varit någon rolig upplevelse....jag tycker att det varit och är mest elände. Polisen i Malmö som fört hemliga register över romer....i Sverige....2013, att sånt existerade nu trodde jag inte ens var möjligt....får mig att göra otäcka associationer.
Det får mig dessutom att undra hur många fler hemliga register det finns i vårt land? Sveriges trovärdiga röst ute i världen har i alla fall fått sig en allvarlig smäll....undrar hur länge det dröjer innan den vårt lands röst upplevs som stark igen?

Två skolbarn ska ha våldtagits på väg från skolan i Malmö, en sjukgymnast åtalas för barnvåldtäkter, en läkare har filmat och utnyttjat barn sexuellt, gruppvåldtäkt av en kvinna i Piteå, terroristattacken i Nairobi som tog många liv,  en man i vårt eget län eftersöks efter att ha sist ha setts i söndags eftermiddag, nazistflagga på Höga Kustenbron, elefanter förgiftade med cyanid....allt detta ett axplock av de senaste dagarnas nyhetsrapportering. Hemska, onda nyheter som gör att i alla fall jag återigen undrar var all ondska kommer ifrån?

Då känns det tryggt att lyssna på sonen som spelar och skypar med kompisarna. Han skrattar och emellanåt ropar han "kartoffel"....Undrar så varför man ropar potatis mitt i spelet?? Tydligen är det nåt man säger nu vid alla möjliga tillfällen, förmodligen för att han och kompisarna tycker att det låter roligt...men hallå, varför?? Eller borde jag skriva "kartoffel", varför??!!

Nu ska jag läsa en stund, om Erik Kartoffel....nej jag menar förstås Erik Krigarhjärta......

Idag är det höstdagjämning!

Igår kväll var jag trött vill jag lova. Den tidiga morgonen, följt av jobbet att få ner en älg från ett stenigt hygge, över en strid bäck och sedan uppför en lerig backe ínnan den nådde målet, släpvagnen var rätt slitigt. Jag slet i och för sig inte så mycket, jag är alldeles för vek i knäet för det men oj vad mina jaktkompisar slet. För mig var det slit nog att traska över stock och sten. Men jag undrar hur de andra känner sig i sina kroppar....
Kräftskiva på det och lite kortspel, sedan somnade i alla fall jag ovaggad.

Idag har jag bytt gardiner i vardagsrummet, bytt lite trasiga lampor i sonens rum och sedan har jag bara tvättat, tvättat och åter tvättat. Äntligen börjar högarna med smutstvätt att minska.....det är bara det att i samma takt ökar högarna med ren tvätt som behöver tas om hand....men det får faktiskt bli en annan dag.

Igår läste jag i lokaltidningen att det ska dras in skolskjutsar för att spara pengar. Till viss del kommer det att innebära att dagarna blir längre för eleverna. Jag undrar verkligen om det kommer att bli någon besparing i slutändan....längre dagar kommer ju att innebära ökade personalkostnader.
Ändras inte busslinjernas tider kan det få konsekvenser åt andra hållet också, då kan skoldagarna bli kortare. Hur då allt som ska rymmas enligt timplanen ska få plats har i alla fall jag svårt att se. Det är nog trixigt som det är nu. Fortsättning lär följa.....

I Härnösand misstänker man att en pyroman härjar, tre misstänkta mordbränder under natten till söndag. Otäckt! Det är svårt att förstå att det finns människor som medvetet tänder eld på fastigheter där folk ligger och sover....de måste ju vara allvarligt störda.

Sonen vilar från träningen idag, hans träningspartner kunde inte komma och eftersom han själv har varit (och fortfarande är) förkyld vilade han sig också. Jag har också lite ont i halsen och hosta efter gårdagen i skogen. Förmodligen hade jag något i kroppen som har brutit ut...hoppas det går över snabbt. Jag har varken tid eller lust att vara sjuk. Attjo, det nös jag på!

Mitt knä mår i alla fall hyfsat trots eskapaderna i skogen igår. Det känns bra!

En härlig, om än kylig morgon och förmiddag i skogen.

När jag tittar på nyheterna, läser tidningarna och ser hur regnet ställer till det i vårt område kan jag inte låta bli att tänka på den sommaren vi flyttade från Östersund. Då regnade det....nästan hela sommaren. I slutet av juli när flyttlasset gick från Östersund skar vägen strax utanför Stugun vilket innebar att vi fick ta en omväg....fast sedan visade det sig att omvägen också var oframkomlig. Till slut fick vi åka hela vägen runt Sundsvall. När vi väl kom fram på kvällen hade vi kört många fler mil än vad som var tanken. Väl framme bjöd mamma på mat...sedan lastade "flyttgubbarna" ur....det var inte långt kvar till gryningen när de var färdiga. Då sov sonen och jag gott i våra sängar hos mamma och pappa. (Det som är vårt hus nu).

Det var ju ändå lindrigt om man jämför med vad regnet ställer till med nu. Det är ju rent förfärligt vilken skada vatten gör. Nyss var det torrt i markerna, nu är det vatten i överflöd. Jag är väldigt glad att vi inte bor nära något vatten just nu. Soliga, härliga dagar däremot vore en härligt porlande bäck inte så dumt att ha vid huset. Nu skulle den bäcken vara en rytande fors....inte lika härligt. Då åker jag hellre till vattnet än att vattnet behöver komma till mig.

Hoppas att det ger sig snart....skadorna behöver inte bli större nu. (Tänker också på garagetaket...längtar efter snickarna igen).

Arbetstimmarna den här veckan har varit många men nu är det helg. När jag kom hem från jobbet hjälptes vi åt att städa, sonen och jag, skönt att få rent omkring oss. Det var lite extra smutsigt inne eftersom vi har fått stoppkranarna utbytta idag. Det behövdes verkligen för de gamla var väldigt svåra att stänga. Nu är det enkelt däremot, det känns tryggt.

I tvättstugan snurrar tvättmaskinen...jag tror aldrig att tvätthögarna har varit så stora som de är nu.....det väller bokstavligen över alla kanter som finns. Några maskiner hinner jag med ikväll men sen är det nog säkrast att jag lägger mig....jag ska upp tidigt i morgon bitti. Jaktdags igen....sista helgen innan det blir uppehåll. Jag behöver egentligen ta en sovmorgon men det får jag göra en annan dag.

Just nu slappar jag i soffan efter att ha ätit middag. Det tänker jag göra en stund till...sen ska jag förbereda inför jakten.

Mitt knä...hur är det med det? Mer ont ibland, mindre ont ibland. Som vanligt alltså!

Nog tror jag att det var tur att vi ställde in utedagen imorgon.....när jag tittar på väderprognosen ser det ut som om regnet har parkerat över vårt område. Det ser ut att fortsätta fler dagar också....jag hoppas att det är uppehåll på lördag....jag har ju tänkt jaga då. Men regnar det som nu då stannar jag inne, det är då säkert

Ligger i soffan med datorn i knät. En eld sprakar i braskaminen och jag jobbar för fullt. Egentligen hade jag kör ikväll men tiden räckte inte riktigt till, tyvärr. Hoppas de sjöng för mig också. Nu har jag i alla fall tagit en paus i jobbandet och tänker ägna mig åt lite läsande en stund. Jag hämtade tredje boken om Erik Krigarhjärta igår. Jag har redan hunnit läsa en hel del av boken.....det gjorde att det blev lite senare än jag hade tänkt mig igår kväll....den var svår att lägga ifrån sig.

Mitt knä har fått sig en träningsomgång idag, än så länge känns det hyfsat. Hoppas det håller i sig....positivt är att det i alla fall inte blivit sämre den senaste veckan. Inte så mycket bättre i och för sig....men bara det faktum att det står still är bra. När jag tänker efter har det nog inte varit riktigt lika svullet som de senaste veckorna.

Annars när jag tänker aktiva tankar nu för tiden handlar det mest om skolan, jag har fått träffa alla elever i utvecklingssamtal, nu ska jag "bara" göra planeringar till alla elever så att de har nåt att jobba med när det är måltimme. Jag hoppas hinna med en del imorgon eftermiddag....jag vill ju gärna få dem klara ganska snart så att det går att börja arbeta aktivt mot alla IUP-mål.

Annars handlar det mycket om mattelyftet i skolan nu. Tillsammans med flera kollegor läser och pratar vi matte varje onsdag eftermiddag. Tanken är att vi ska lyfta våra elever i deras matematiska utveckling. De får dessutom vara med i lyftet redan nu. Varannan vecka har jag en uppgift att genomföra tillsammans med mina elever. Det ska bli spännande att se var vi landar när våren kommer och kursen avslutas. Hoppas verkligen att utbildningen får den effekt det är tänkt, så att alla elever får ett extralyft. Jag kommer med all säkerhet att ha fått ett lyft i alla fall....och det ju liksom upp till mig att lyfta dem.....eleverna alltså....

Nu ska jag också ta mig ett lyft, ett annat sorts lyft...upp ur soffan och för att hämta min bok....sen flyger jag raskt hit igen.

Nu känner jag mig fin ska ni veta, nyslingad och stylad. Det är inte fy skam en helt vanlig måndag. Att bli ompysslad några timmar var härligt. Och för första gången någonsin gjorde det inte ont att dra slingorna heller...total njutning.

När jag kom hem, vrålhungrig, visade det sig att sonen med hjälp av mormor lagat middag. Han hade redan ätit men värmde min mat på spisen så att jag också fick något varmt att äta. Underbart, vardagslyx.

Plötsligt kom jag på att jag glömt sonens gi i tvättmaskinen sen igår. Den måste ju vara torr i morgon när det är träning igen....tack och lov luktade den fortfarande gott så jag behövde inte tvätta den en gång till. Nu är det bara att hoppas att avfuktaren hinner hjälpa till att torka det tjocka tyget till morgondagens träning. (Kolla gärna in hans youtubeklipp från den flashmob han deltog i under helgen).

Idag har jag känt mig extra trött, dels hade jag svårt att somna igår, dels hade sonen otäck astmahosta långt in på natten. Till dess att den lugnade sig höll sig mamman vaken kan jag säga....kvart över ett kokade jag te med honung....inte till  mig då utan till sonen förstås. Så efter den vaknatten blir det nog en tidig kväll, för oss båda.

När jag åkte från jobbet idag var jag trött och det kändes en aning jobbigt med möte på eftermiddagen. Men dels ringde jag, bortskämd som jag är, till mamma och bad henne göra en macka så att jag inte skulle svälta ihjäl. Dels spelades Kashmir på radion på vägen från skolan så då fick jag verkligen ny energi...en av de bästa rocklåtar jag vet! Lyssna och njut!

Har kollat in nyheterna, där rapporterade man om FN-inspektionens rapport. Det visar sig att det var sarin-gas som användes i Syrien. Fortfarande är det inte konstaterat vem som använt den...fast om jag tolkade nyhetsrapportören rätt lutar det åt att det var regimen. Men vem som än bär ansvaret är det en förfärlig gärning.

Nu lutar jag mig tillbaka i soffan och lyssnar på Kashmir igen (och braskaminens sprakande).

Oj så skönt det var att sova ut idag, inte kliva upp i ottan och ge sig ut i skogen. Jag behövde verkligen vilan. En natt till så kommer jag nog i kapp hoppas jag. Fast jag måste erkänna att så där helt rofylld var inte nattvilan ändå, framförallt inte på morgonkvisten. Jag drömde väldigt mycket om jobbet och jag var tokstressad av allt jag skulle göra, det är vad jag minns av drömmarna. 

Men nu är det en ny dag, det finns några saker jag måste göra men annars kan jag ta det rätt lugnt. Den enda tid vi har att passa är sonens träning på eftermiddagen. 

Gårdagen började i skogen halv sex, dimmigt värre men så rofyllt. Några järpar välkomnade mig på passet men tyvärr hade jag glömt järppipan hemma så jag kunde inte svarsvissla så de stannade kvar. 

Några små flugor, en jordgeting, myggor och knott både såg och hörde jag. Älgar var det däremot väldigt tomt på...de måste ha varit i nån annan del av skogen.

När jag satt där och lyssnade slöt jag ögonen en kort stund, då lät det precis som att det regnade. Fast det gjorde det inte, det vara bara dropparna i träden efter nattens dimma som föll ner på marken.

Det blev i alla fall en härlig morgon och förmiddag trots avsaknaden av älgar. 

Dimman låg tät.

Sedan åkte jag hem, riggade om och tag med sonen ner till stan. Det var dags för flashmob på torget. Runtom i Sverige deltog ju-jutsuklubbar på sina torg. Hos oss i Örnsköldsvik var det drygt femton aktiva som deltog. Innan vi åkte hem köpte vi mat på den internationella marknaden och åt. Mycket gott, men mättande, det var väldigt stora portioner för en billig peng.

Sonen och hans kompis 13.00 på torget.

När vi väl kom hem la jag mig först i hängmattan, sen i soffan och läste. Jag hade en ny bok om Erik Krigarhjärta att ta tag i. Tyvärr tog de drygt femhundra sidorna slut igår så idag är jag utan bok igen....och utan något att läsa finns ingen ursäkt att inte ta tag i alla grejor här hemma...synd. Jag gillar att ha en ursäkt för att slippa göra nåt och bara vila....och det finns ingen bättre ursäkt än en bra bok.

Sitter i soffan och slappar efter ytterligare en toppenvecka på jobbet, om än väldigt intensiv. Trött, jag skulle kunna somna redan nu faktiskt. Men med tanke på att jag ska kliva upp i ottan vill det till att jaktkläderna plockas fram, matsäcken förbereds och annat småfixande görs klart innan jag får somna....annars måste jag kliva upp ännu tidigare. Det vill jag till varje pris undvika, att kliva upp extra tidigt alltså.

Det ska bli spännande att se hur länge mitt knä håller imorgon....till skogen och tillbaka hoppas jag....
Jag kommer dock inte att kunna jaga hela dagen för sonen har lite åtaganden i stan mitt på dagen så vi måste åka hemifrån vid halv tolv- tolv. Skulle ni råka vara i stan imorgon rekommenderar jag ett besök på torget 13.00, prick. Då händer det grejor!

Nej, nu ska här förberedas inför morgondagens jakt.

Inser att det blir lite varannan dags-bloggande numera. Som vanligt är tisdagar riktiga heldagar med jobb, följt av mat och sedan träning för sonen och lite klubbjobb för mig, inte mycket tid för reflektion.

Mitt dumma knä var ett stort minus under gårdagen, det var väl det dåliga med den dagen. Jag har kallat det skitknä förut men nu börjar jag nästan tycka att det är för snällt....de senaste veckorna har det varit ovanligt svullet, något det inte har varit på länge....det irriterar mig mer än någonsin. Igår var värkte det så mycket så jag hade svårt att gå, trappor funkade inte alls. Det gjorde till och med ont när jag tryckte ner kopplingen på väg hem från stan i den sena kvällen...det har det aldrig gjort förut.

Efter natten kändes det bättre, så idag har det trots allt varit drägligt. Träffade min sjukgymnast en stund innan eftermiddagens kurs och hon gav mig många goda råd hur jag ska lägga upp min träning framöver. Nu gäller det bara att följa dem också. Men jag ska göra mitt bästa, jag lovar.

Ikväll har jag gjort absolut ingenting....okej nu ljög jag lite känner jag.....
Middag, betalat räkningar, diskuterat med sonen inför hans utvecklingssamtal, arbetat lite vid datorn är ju faktiskt saker jag har gjort sedan jag kom hem. Allt det räknas nog som någonting skulle jag tro om man vill vara nogräknad.  

Det är nog det faktum att jag får vara hemma som gör att det känns som om jag gör ingenting....fast jag gör någonting ändå.....
Nu tänker jag i alla fall återigen dyka ner i boken jag hämtade på biblioteket idag.....de första kapitlen läste jag medan middagspotatisarna bakades i ugnen.
Dags för fortsättningen, den är svår att lägga ifrån sig, boken om Erik Krigarhjärta!

Åh, vilken toppendag vi har haft! Gene Fornby fick besök, tyvärr gick tiden alldeles för snabbt. Vi hade behövt flera timmar till. Möten hela eftermiddagen, hem lagade middag och en snabb dusch för att få bort röklukten innan det var dags för föräldramöte. När det var slut åkte jag hem med sprängande huvudvärk, ett rejält migränanfall attackerade. Så nu tänker jag borra ner huvudet i kudden och sova. Hoppas värken är borta i morgon bitti. Natti natt!

Det ser ut att bli en strålande sommardag igen, så här en vecka in i september. Vilka fantastiska dagar det är. Jag hoppas verkligen att det blir en lika fin dag imorgon när vi ska åka till Gene fornby med skolan. Det ser i alla fall ut så när prognosen presenteras.

Imorgon kommer målaren och tar hand om de sidor på mitt växthus som jag inte når själv. Det kommer att bli fint när det får likadan färg runt om. Dessutom är det ju bra för träet att inte behöva vara obehandlat hela vintern.
Längtar faktiskt lite till våren när hela huset ska målas, tänk när allt får samma färg, då blir det ännu finare! Just nu är det lite lapptäcke över det hela, grått, mörk antracit, vitt, rött och grönt.....många fina färger tillsammans....

I havet utanför Syrien samlar både USA och Ryssland sitt krigsmaskineri, inte för att eventuellt strida tillsammans utan för var sin sida i såna fall. Det känns ju lite läskigt...eller faktiskt riktigt läskigt.

I Norge ser det ut som att Stoltenberg kommer att få kliva av posten som statsminister och lämna över den posten till högersidan. Men det är ju inte val förrän imorgon så man vet aldrig. Han verkar i alla fall hålla modet uppe och försöker se positivt på det hela trots alla negativa opinionsmätningar.

I Helsingborg är det en storbrand, I Osby detonerades en sprängladdning vid kommunhuset under natten som gick, det demonstreras mot korruption i Rio och Tokyo får arrangera OS 2020, det är några av övriga nyheter som presenteras denna förmiddag.

Att mitt knä fortfarande krånglar berättade de däremot inte om, det gör jag. Tog en promenad igår, det gick rätt bra men fort gick det inte. Försöker jag öka takten gör det jätteont. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten igen, hoppas att hon kan hjälpa mig så att jag får nån rätsida på eländet.

Idag ska jag åka ut till härbret ett tag och fixa lite tänkte jag, vädret är passande. Då gäller det att passa på.

När jag åkte hem från jobbet idag, väldigt trött efter veckan, gjorde jag det ändå med ett leende på läpparna.
Tänk att, precis som jag,  få tillbringa dagarna med glada barn som plötsligt tittar upp med ett stort leende och glitter i ögonen. Eller som kommer och bjuder på en kram mitt i allt jobb.
Barn som skyndar sig fram och plockar upp det jag tappat ner på golvet, som kryper under skrivbord för att samla ihop saker som ramlat bakom det. Barn som med glädje jobbar med skolans alla ämnen, som ler även när det är svårt.
För att inte tala om fötterna som kommer springande och en glad röst ropar hej när man går ut från affären när arbetsveckan är slut.

Trots att veckans arbetstimmar inte räcker till på långa vägar och jag misströstar ibland för att jag inte hinner det jag vill, så är det ju omöjligt att inte känna glädje när klassrummet är fyllt av så underbara elever. Därför sitter jag fortfarande här med ett leende i ansiktet.

Helgen skulle tillbringas i skogen hade jag tänkt, men det är lite för varmt tycker jag. Därför vilar jag i alla fall imorgon bitti. Eventuellt går jag ut på söndag.

Sonen var blek och hängig när jag kom hem från jobbet. En förkylning har slagit klorna i honom. Tack och lov har han ingen feber ännu så jag hoppas den släpper taget fort...och att jag slipper....

Nu ska jag plocka upp boken jag håller på att läsa med mina ömmande händer och njuta av den ett tag innan jag sluter ögonen.

Började morgonen med många stora gäspningar, men dagen har ändå varit toppen måste jag säga. Tröttheten gav vika och sedan gick det som en dans...nästan. Med mitt knä dansar jag ju inte så bra....
Sonen är däremot krasslig, halsen värker så det blev ingen träning för honom ikväll. Vi åkte ändå ner så att han kunde träna sin egen grupp men sen drog vi hemåt....tänk vilken dröm, att komma hem före åtta en torsdagkväll!

Något som också värker är mina händer, det skulle tas prover och som vanligt lyckades det inte så jättebra. Trasiga kärl och blåmärken lite här och där. Men som  tur var så blev det viktigaste röret fullt till slut! Vänster handled gör mest ont.....faktiskt är det lite svårt att skriva på datorn...det tar längre tid än vanligt.

Därför struntar jag i att skriva mer, jag tar och läser min bok istället. Ser fram emot morgondagen då en arbetskamrat som inte arbetar hos oss längre kommer tillbaka till skolan några timmar!

När jag kom hem efter jobbet idag var jag så trött att tanken på att behöva göra någonting resten av kvällen fick mig att må illa. Men kören lockade, så efter middag och sedan en stunds vila, gick jag iväg och sjöng. Jag är lika trött nu efteråt men ändå fylld med energi, körsång får mig verkligen att må bättre.

Nu tänker jag se lite nyheter och sedan blir det god natt. Imorgon är det jobb hela dagen, innan det blir stan och jutsulokalen igen. Men snart är det helg....då ska jag vila, vila, vila.......förhoppningsvis i skogen bland älgarna.

Så är ännu en skol- och arbetsvecka påbörjad. Dagen gick snabbt med full fart i skolan och sedan möten på eftermiddagen. Efter middagen var det dags för ett besök på vår privata frisering. Nu är vi nyklippta, sonen och jag, det känns skönt att de slitna sommartopparna är borta.

Kollade in lite nyheter när vi kom hem igen och konstaterar att det är tur att vi inte bor i Stockholm, Obamas besök verkar ställa till en hel del. Då är risken att behöva vänta i tio minuter på trafiklotsen när vi ska ner till stan väldigt lindrigt.

I morgon är det biblioteksdag igen, med påföljande konferenseftermiddag. Tur att mamma lagar middag, då hinner vi äta innan det är dags att åka på träning för sonen och styrelsemöte för mig.

Nu tänker jag ge mig på den bok jag påbörjade igår, en fantasybok som jag vill läsa för att kunna tipsa eleverna. Hittills verkar den toppenbra!

Mitt knä ja...vad ska jag säga...skitknä!

På Nyhetsmorgon sitter en kvinna och delger en oerhört stark berättelse ur sitt eget liv. Hon har skrivit en bok om incest ur ett barns perspektiv. Boken heter "När jag blir stor", kvinnan heter Jeanette Eriksson. Det hemska började när hon var i fyraårsåldern med regelrätta samlag, innan dess var det "bara" oralsex, hennes egna ord.

Där i fyraårsåldern tar boken sitt avstamp och hon beskriver några år av sitt liv. Incesten fortsatte sedan under elva år...elva år. Det var hennes egen morfar som utsatte henne. Det värsta sveket var att alla runt omkring visste vad som pågick men ingen hjälpte henne, ingen...under elva år....

Idag är hon i fyrtioårsåldern och lider fortfarande av de benkramper som började när de regelrätta övergreppen började. Det gör att hon behöver assistans för att klara sig själv.

Hennes bild är att barn som utsätts för incest inte får någon hjälp, inte då när hon blev utsatt men inte heller idag. Hennes uppmaning är att alla måste våga se och hjälpa barnet som blir utsatt!

Jag får en förfärligt stor klump i magen när jag tänker på alla dessa barn därute som nu, idag blir utsatta för detta hemska. Snälla någon, sväng ett trollspö, lyft en hand och se till att alla barn i hela världen slipper utstå övergrepp i alla former. Till dess att någon tar sitt ansvar och detta händer måste vi alla hjälpas åt! Vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det onda...

På nyheterna berättar man om Syrien igen, framförallt om Obamas beslut att låta kongressen rösta om ett eventuellt ingripande. Han vill att kongressen också säger ja till ett ingripande även om han själv kan besluta om det egentligen. Fast det kommer att dröja, kongressen kommer inte tillbaka i sin helhet efter sommaruppehållet förrän om en vecka. Det gör att man kan fortsätta hoppas på en politisk, fredlig lösning.

Ute är det grått och regnigt, en passande dag att vara inomhus och göra ingenting. Det finns en hel del ren tvätt att ta reda på innan det är dags att åka ner till stan för sonens träning. Men det är många timmar innan vi måste åka. Därför börjar jag med att göra....ingenting.....

Vaknade med ett ryck, rädd att jag hade försovit mig eftersom jag skulle åka ner till stan för att stänga och låsa efter storstädningen på klubben. Det visade sig att jag hade vaknat i tid, tack och lov men plötsligt blev det bråttom ändå. Då ringer telefonen och jag får reda på att jag inte behöver åka ner, det fixar sig ändå. Så nu slappar jag här hemma istället.

Ute i världen är Syrien i hetluften, det pratas om ett internationellt ingripande. Kanske nödvändigt men förfärligt ändå. Ännu fler civila som kommer att drabbas.

Lundsberg har också skapat rubriker hela veckan efter strykjärnsmisshandeln. En del elever och föräldrar kallar det för en incident och kan inte förstå hur skolinspektionen kan besluta om stängning av skolan, trots varningar till skolan under flera år.

En annan elev sa att skolan är som en dröm nu om man jämför med hur det var förut. Om det är som en dröm att bara behöva bli bränd med ett strykjärn under nollning undrar jag hur det var förut?
Så ser i alla fall inte min drömskola ut...

Den elev som intervjuas på Nyhetsmorgon berättar hur det var när hon började på Lundsberg. Hon vittnar om en kamratfostran som sitter i väggarna och vad hon blev utsatt för. Men eftersom hon vågade säga ifrån ibland blev hon till slut utfryst. Till slut mådde hon jättedåligt och hoppade av skolan. Mamman berättar att hon pratade med rektorn och ville att de äldre eleverna skulle be om ursäkt men hade fått till svar att äldre elever inte behöver be yngre om ursäkt. De har rätt att bete sig som de gör....
I mina öron låter det som att han sanktionerar dessa nollningar och den pennalism som sitter i väggarna, trots att han nu i media påstår motsatsen.
Fortsättning lär följa.

Ett annat fenomen som jag förundras över är alla hemliga statusuppdateringar i form av resplaner, små hjärtan eller något annat märkligt som läggs upp på den egna sidan på facebook. Ofta ska det vara ett sätt att uppmärksamma bröstcancer eller någon annan sjukdom.
Jag undrar så på vilket sätt det hjälper??
Det kommer definitivt inte in mer pengar till forskning.

Nej, våga vägra hjärtan och hemlighetsfulla rader och lägg en länk till någon bra forskningsfond och uppmärksamma sjukdomen på det sättet istället om det är att uppmärksamma som är det viktiga. Fast ännu bättre, sätt in en slant då hjälper man verkligen till!
Själv skänker jag pengar till forskningsfonden för ALS  i Umeå eftersom det är angeläget för mig.
(Forskningsfonden för Klinisk neurovetenskap pg: 78 14 71-8).

Nu snurrar det snabbt vill jag lova! Dagarna svischar förbi alldeles för snabbt för min smak. Att hinna laga middag är ett problem, men äta behöver vi ju. Då är det tur att mamma finns. Hon kommer till vårt hus, lagar god mat och ser till att vi hinner äta innan sonen och jag ska iväg till nästa aktivitet. Underbara mamma!!

Nu sitter jag på ju-jutsun och fördriver tiden. Datorn är med för jag hade tänkt jobba men jag har svårt att koncentrera mig så det struntar jag i. Förmodligen mår jag bra av att vila hjärnan en stund. Just nu är det mest ludd i den....så mycket tid som möjligt ska användas till vila i helgen, det bestämmer jag här och nu.

Vad som händer ute i världen är jag totalt okunnig om i alla fall. Morgontidningen får en snabb genomläsning men eftersom jag är kroniskt morgontrött kommer jag inte ihåg vad som står i den. Jag ska nog ta och surfa runt bland nyheterna en stund tror jag....det är en timme kvar innan sonen tränat klart så det hinner jag flera gånger!

Det blev en lång dag, äntligen hemma!

Vilken underbar helg det har varit. Varmt och härligt med mycket tid på altanen. Grillat, grillat, grillat.....i alla olika former, det var mathållningen det. Eftersom mitt knä krånglade hade jag en anledning att göra ingenting. Tror nog att jag lyckades riktigt bra eftersom mitt knä mår bättre idag, trots att jag arbetat.

Igår läste jag ett utdrag som publicerades i SvD ur Lena Sundströms nya bok som handlar om avvisningen av de två asylsökande egyptierna 2001. När jag läste texten kröp det under skinnet på mig och magen vändes ut och in. Vilken oerhörd ondska det finns i människor. Och feghet...där man som myndighetsperson väljer att titta åt ett annat håll när det fruktansvärda händer. Hur kan man leva med sig själv och sitt samvete sen?

Ännu värre blev det senare på kvällen när jag hittade en artikel i DN som beskrev hur ett slags medborgargarden i Ryssland, som med stöd av den nya antigaylagen, angriper och torterar homosexuella med polisens goda minne. De filmar allt men har nu beslutat att inte filma de värsta övergreppen och den mest brutala tortyren för att inte verka alltför hemska. De menar att den avskräckande effekten är stor nog ändå.....Hur mycket ondska finns det egentligen i världen?
Det är till det landet vi ska skicka idrottsmän att tävla i OS.......

Efter allt det hemska jag hade läst fick jag lite svårt att sova natten som gick, tankarna vandrade länge, länge.....så trött var jag så det räckte till i morse. Vilken tur att jag fick en toppendag med alla fina elever så att tankarna skingrades! Ikväll har mina tankar också fått hjälp att skingras, trevligt fikasällskap ute i växthuset....och ett litet sällskap som somnade i hängmattan (precis som jag brukar göra).

Nu ska jag plocka ihop lite inför morgondagen sen ska jag kolla in nyheterna så jag får veta vad som händer ute i världen. Hoppas ondskan har vilat sig idag......

Sitter i växthuset efter en delikat grillmiddag. Jag vill verkligen inte behöva gå in och ta reda på rester och disk......eller hänga tvätten för den delen.

När jag klev ur sängen för att hämta tidningen i morse gjorde mitt knä inte alls ont. Hurra, tänkte jag. Men efter att ha gjort kaffe, gått ner i källaren och startat en tvättmaskin så började det smärta igen. Skit, tänkte jag då.

Alltså blir helgens uppdrag att försöka vara så stilla som möjligt, men aldrig har det väl känts så nödvändigt att gå en massa som när jag inte ska det. Som nu till exempel, en sommarvana jag har fått är att ta en promenad på morgonen direkt efter kaffemuggen. Men det är definitivt inget läge för det nu.
Fast jag är väldigt sugen, men förnuftet får råda. Hur kul är det med kryckor egentligen?

Tack och lov skiner solen så jag ska göra mitt bästa för att ta plats i en stol på altanen. Men nog är det märkligt ändå, när jag måste vila vill jag inte. I vanliga fall brukar jag ju inte ha några problem med det, men nu......