Nu känner jag julefrid. Skolavslutningen förlöpte som planerat trots lite trassel med bussarna på grund av halkan. Konserten som min kör hade i kyrkan på kvällen gick fantastiskt bra. Glöggen var varm och tonerna klingade fint. Fullt var det i bänkarna också.

Här hemma har tomtarna krupit ut ur mörka vrårna och tomten har klätt granen. I år lite vilt och galet.....eller lite....rätt mycket faktiskt. Han har verkligen gått "all in". Kulor med Musse Pigg-öron samsas med de nya Star Wars-pumplorna och mer traditionella kulor. Ljus, glitter och girlander i alla varianter. En riktig Disneygran helt enkelt. Och det är väl okej med tanke på att de förvaltade George Lucas arv på ett mycket bra sätt i den nya filmen. (Bättre än George själv lyckades med film 1, 2 och 3.)

Nu är det bara den gamla vanliga tvätten som ska tvättas och tas reda på, sonen som ska skjutsas till träningar. I övrigt är det böcker, vila och slöande som gäller. Julefrid helt enkelt!

På väg hem från kvällens vattenträning kom en plötslig lyckokänsla över mig. Trött i kroppen men varm ändå efter att ha bastat bet kylan skönt i näsan och kinderna.

Ljusdekorationerna runt alla hus lyste fint mot den vita snön och det knarrade härligt under skorna. Plötsligt kom jag på mig själv med att titta efter tomtenissar i skuggorna. Tänk så förvånad jag hade blivit om nån faktiskt tittat fram.

När jag klev in här hemma möttes jag av skön värme och en ljuvlig doft av mat. Lycka!

Någon som förmodligen inte känner sig lika lycklig är den hyacint som fått gömma sig under en glaskupa i köket. Den har blivit så hög att den nu får lov att böja sig....den har helt enkelt nått sitt tak. Fast den blommar lika vackert ändå.

Årets dos av julstämning har hämtats hem. Varje år förundras jag över hur väl PerOrs i Östergensjö lyckas med sin julmarknad. Julstämningen är så tät att den går att ta på.

Doften av eldar, marschaller, ljus, tomtar i skogen, tomtar inne, granar ute och inne, gott fika, stämningsfulla marknadsstånd med allehanda goda saker och andra fina grejor. Inte nåt krimskrams så långt ögat når. De hade till och med fixat lite snö på backen.

Om någon mot förmodan missat att det är advent och julen snart kommer så är det bara att ta en tur till PerOrs, bästa julmarknaden som finns, inte ens Jamtli kan konkurrera. Då kanske de som besökt Jamtli julmarknad förstår hur fantastiskt det är (även om det naturligtvis är mycket större där).

Det är öppet imorgon också, så har ni inte varit där är det dags att ta en tur till Östergensjö. Öppet mellan tolv och fyra. Ni som bor i Östersund hinner hit om ni åker på morgonen, jag bjuder på middag!

• 
  

Försöker sortera alla tankar efter den ledarskapsutbildning jag har deltagit i under två dagar. Två otroligt intensiva dagar där hjärnaktiviteten har varit hög. Det gör att jag känner mig tom samtidigt som jag är helt uppfylld av allt. Jag försöker meta upp alla tankar med krokar men det fungerar inte, jag behöver en hel trål för att få fatt i dem nu på fredagskvällen.

Vi som har haft förmånen att delta i kursen har lärt oss otroligt mycket, det var lätt att konstatera när vi summerade dagarna innan det var dags att åka hem i den mörka kvällen. Många av alla goda tankar och lärdomar kommer från de samtal och diskussioner vi alla deltagit i. Kursledarna har naturligtvis fyllt på med matnyttigheter de med....massor av lärdomar har de bjudit på....och vi hade bara att tacka och ta emot.....och tänka....och diskutera....och tänka igen.

Nu hann vi med annat också, massor av mat och fika....och sötsaker. Lite skönsång på det under gårdagskvällen och dagarna var fulländade.

En liten kvällspromenad efter julbordet igår.

Fredagsmorgonen bjöd på en fantastisk vy från hotellrummet.

En liten tur ut i solen efter dagens lunch innan det var dags för fredagens eftermiddagspass. 

Min mamma brukar alltid baka tunnbröd med en vän innan jul. Men i år blev det inte så av olika anledningar och när hon och jag pratade om att hyra bagarstugan vid hembygdsgården fanns inte en enda dag kvar att hyra.

Då föreslog jag att vi skulle testa att baka hemma i mitt kök. Sagt och gjort, mamma gjorde en laktosfri deg som inte var alltför stor. Sedan satte vi igång. Ugnen på högsta temperatur och med varmluften på. In med den hålade pizzaplåten så att den blev riktigt het. Oj vad det gick, mamma kavlade och jag gräddade. Under två timmar tillverkades det goda tunnbrödet. 

Brödet blev mycket gott och visste man inte att det gräddats i vanlig ugn kunde man faktiskt tro att det bakats i en bagarstuga. Nu doftar det underbart av tunnbröd i vårt hus....och lite bränt mjöl. Det blir till att rengöra ugnen i morgon.

Några av de nygräddade tunnbrödkakorna. 

Mjöligt blev det så det räckte....

Åh vad jag gillar den här morgonen. En hel dag ligger framför mig där inga måsten väntar. Det ska inte skjutsas någonstans och jag har inte lovat någon att utföra något speciellt.

Dessutom gillar jag dagen extra mycket för jag har med mig minnet av en fredagskväll med välkommet och trivsamt umgänge.  Ute sprakade marschallerna samtidigt som några snöflingor föll till marken. Inne blandades glada skratt med doften av glögg och pepparkakor (och annat gott).

Jag känner mig fylld av energi även om kroppen är så trött så den helst inte vill röra sig alls. Men eftersom jag inte behöver röra mig är det ju inte nåt problem. Idag tänker jag bara göra det jag vill.

Fast en promenad ska jag snart ta. Det vill jag göra!

Nu är det vitt på granen och marken omkring, 

Helgen som gick bjöd inte på mycket vila. Varken för sonen eller mig. Han hade teoretisk domarkurs hela lördagen och på söndag var det ju-jutsu tävling i Örnsköldsvik. Då dömde han i fight och duo. Så bra att han fick licens som C1 domare eftersom han klarade både det teoretiska och det praktiska provet.

Själv hade jag andra uppdrag hela lördagen och under söndagen var jag en av de som såg till att kiosken hade öppet så att tävlande och åskådare fick sig något till livs. Långa, intensiva och tröttande dagar, om än roliga.

Därför var det så skönt att inte göra någonting ikväll. Jag såg till att laga lite middag och hade pizza klar till dess att sonen kom hem med bussen. Några tända ljus, en eld i braskaminen och sen Ant-Man på det. Fredagsmys en måndag....funkade alldeles utmärkt!

Dagen efter Thanksgiving i USA, det är Black Friday! En dag när rean är som störst over there och samtidigt är den officiella julhandelsstarten i det stora landet i väster. Här hemma har man de senaste åren märkt av Black Friday lite grann.

Men i år har det formligen exploderat. Alla affärer och webbutiker uppmärksammar den här dagen på något sätt. Rea, rea och åter rea. Hämtade upp sonen innan jag åkte hem från stan ikväll. Då tog vi en tur i några affärer och nog det blev några fynd till honom allt. Flera skjortor och svarta jeans (passande med tanke på dagen). Tomten kommer inte att ge honom några klädespaket på julafton i år....det kom vi överens om....

Själv blev det inga fredagsfynd...däremot firar jag Black Friday på mitt eget sätt.....i tvättmaskinen snurrar bara svarta kläder, i tumlaren är det svarta kläder och på strecket hänger svarta kläder. The Friday is black!

Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men för ett tag sen skrev jag ett inlägg om att jag under en längre period börjat vakna tidigt på morgonen utan att kunna somna om. Jag kände mig plötsligt vuxen som kom upp i tid på morgonen. Visserligen trött men upp kom jag utan alltför mycket besvär.

Så här i efterhand inser jag att jag skulle låtit bli att berätta om det. Inte en enda morgon sen den gången har jag vaknat tidigt och varit hyfsat pigg. Tvärtom, jag får uppbåda all viljestyrka jag har för att lyckas öppna ögonen och kliva ur sängen. Känslan när klockradion börjar spela och handen åker ut för att snooza är inte härlig. Känslan av att ligga nerbäddad i sängen är däremot underbar och i samma stund som jag inser att det är dags att kliva upp längtar jag efter kvällen när jag får lägga mig igen.

Det är bara det att nu när det är kväll tycker jag alldeles för mycket om att göra andra saker.....

Veckan som har gått har i alla fall varit intensiv och bitvis oerhört intressant. Mediautbildning om opinionsbildning och att hantera massmedia har varit höjdpunkten så här långt. Massor av lärdomar fick jag med mig....fast vi fick åka långt. Ändå till Hammarstrand. Tur att jag inte var ensam i bilen.

Här hemma hade jag min lyckans ost städhjälp i onsdags, inget skrapande under fötterna innan jag kryper ner i sängen längre. Härligt! Det innebar att jag fick energi nog för att byta några gardiner och börja plocka fram lite adventssaker som ska placeras ut i helgen. I sonens rum har jag tjuvstartat genom att lägga en ljusslinga i hans fönster. Eftersom det är lite skymt syns det inte så väl utifrån så jag tycker inte att det gör så mycket.

När min morbror övade sig på att fotografera. 

Bild nummer fyra. Här är jag nog sex, sju år och det var min morbror som tog en hel bildserie med mig som motiv. Jag minns att jag inte förstod vad alla pratade om när de tyckte att bilderna var så fina. Själv såg jag bara att jag hade tråkiga kläder och trist frisyr. Idag däremot förstår jag.

Bilden är tagen i Sjönäs där min mormor och morfar hade stuga. Där tillbringade jag alla sommardagar medan min mamma och pappa arbetade. Underbara sommardagar då solen alltid sken. Varje enskild bild jag tittar på ger mig en starkare och starkare känsla och visshet av en trygg och kärleksfull uppväxt. (Något jag i och för sig redan visste). Snacka om att vara privilegierad.

Pappa och jag!

Nostalgiresan fortsätter ikväll. Hittade en fin bild på mig och pappa vid ett av alla tillfällen vi var i fäbodarna och fiskade tillsammans med min morfar. Det är fortfarande mitt smultronställe och det har nog att göra med alla dagar och nätter jag tillbringat där under min uppväxt. Det bästa jag visste var att sova över där, något jag har gjort väldigt många gånger.

Här står jag med min morfar på spången som leder över den å som förbinder Valmsjön och Mjösjön.

Det är tröttande att fiska när man är liten. 

Jojo, det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Här är jag kanske 2-3 år gammal och återigen ute på en bilutflykt. Denna gång har jag fått tag i en flaska med något som jag tycker är gott och försöker få i mig de överblivna dropparna. Med tanke på min morfars min var det inte läskeblask....

Världen! Här kommer jag och filmjölksnalle!

Det är mörkt ute i världen nu. Terrorister sprider skräck och dödar människor utan urskillning runt om i världen. Förra veckan dödades drygt fyrtio personer i Beirut, för någon månad sedan dog nästan nittio människor i Ankara när självmordsbombare utlöste bomber mitt bland fredsdemonstranterna. Då har jag inte nämnt Afghanistan, Tunisien, Syrien och alla andra länder där terrorn är alltjämt närvarande. Den finns överallt, terrorn. I helgen slog den till på vår bakgård, i Paris. Den kom nära, så nära....terrorn vars mål är att skrämma och sprida en känsla av skräck och osäkerhet.

Kanske var det därför jag under min förmiddagspromenad idag plötsligt kände ett stort behov av att ta tag i den utmaning jag fått av flera vänner på facebook, att dela med mig av bilder på mig själv som är minst femton år gamla. Alltså bad jag att få låna med mig alla kuvert med gamla foton som låg i en låda hos mamma. Att bläddra bland dessa gamla bilder fick mig att glömma den mörka världen för en stund och fokus hamnade på ljus, kärlek och trygg omtanke istället. 

Men oj så svårt det är att välja. Här kommer i alla fall den första. Bilden togs förmodligen under en bilutflykt (vi åkte ofta på bilutflykt) när jag var ungefär ett år gammal. Med min älskade nalle som enligt min mormor luktade sur filmjölk eftersom den alltid var med mig.

Igår stod jag i tvättstugan och suckade över det eviga tvättberget. Rent som väntar på att strykas och vikas ihop, smutsigt som ska in i maskinen och sedan hängas. Bland det tråkigaste jobb jag vet, näst efter dammsugning och städning.

När jag stod där och tyckte att det var tröstlöst skämdes jag plötsligt. Synen av flyktingläger runt om i världen kom upp på näthinnan. Människor som bor i skjul eller tält med allt de äger i en säck eller liten väska. De har det kallt, blött och smutsigt och vet inte hur deras fortsatta liv ska bli.....och där stod jag och ville beklaga mig.

Det slutade jag genast med, istället kände jag tacksamhet över att bo i ett varmt hus med alla bekvämligheter man kan behöva...och lite till.

Jag undrar om det var för att det var en födelsedagsmorgon men i morse var det som det brukar vara när det är helg. Jag sov längre än fem....strax efter åtta vaknade jag till och kände mig halvt medvetslös. Precis som det brukar vara alltså.

En skön igenkänningsfaktor. Fast tyvärr tror jag inte att det kommer att innebära att jag kommer att vara så mycket piggare senare i kväll. Inte som det känns nu i alla fall. Risken finns väl att jag är halvt medvetslös i morgon bitti också....

Efter ett träningspass i förmiddags kom mamma förbi. Hon och sonen firade mig med paket och rester av gårdagens kladdkaka. En fin ljusstake och ljuslykta dolde sig i de inslagna presenterna. God födelsedagsmiddag blev jag också bjuden på när jag och Sudden kom tillbaka till Bredbyn efter jag skjutsat honom på träningen. Gästis hade farsdagsmiddag. Där serverades god mat och en härlig efterrättsbuffé som fungerade finfint för alla pappor men även för ett födelsedagsbarn.

Nu slappar jag i soffan medan jag tittar på de fina ljusstakarna jag fick. De lyser vackert.

Sakta har den kommit krypande, förändringen. Jag ska vara kvällspigg och morgontrött, det är den självbild jag har av mig själv. Tyvärr inser jag att den bilden inte stämmer längre.

Jag har börjat vakna tidigt på morgonen...både under veckorna och helgerna. Runt fem, halv sex kommer jag tillbaka från drömmarnas land. Fem, halv sex....det är ju helt orimligt.

Tro nu inte för all del att jag är pigg den tiden på dygnet. Nej då, det är bara det att jag inte kan somna om. Jag slappnar av, lyssnar till min andning (jag har läst någonstans att det är avslappnande) och försöker verkligen somna om. Men det går inte.

Det har fått till följd att jag nu istället är trött både morgon och kväll. På morgonen kan mina gäspningar konkurrera med en flodhästs, på kvällen kämpar jag tappert med att hålla mig vaken med nån bok eller nåt korsord. Teven är inte så smart att ta till då det är rena rama sömnpillret, om det inte är så att jag och sonen kollar nåt tillsammans förstås. Fast nog hamnar jag framför teven ändå titt som tätt, trots att den är ett sömnpiller. Vem har sagt att jag gör de smarta valen....

Nu undrar jag om det är så här det är att bli riktigt vuxen? I såna fall tycker jag inte om det.

Jag har tappat mitt skrivande...jag undrar så var det har tagit vägen? Eller tappat var kanske att ta i men orden kommer inte i sitt vanliga flow. I vanliga fall har jag nästan svårt att hejda allt som vill ut i form av text på min blogg men nu vill det sig inte riktigt. Fast det gör ju ingenting, faktum är att det är rätt skönt att det kan vara så.

Njuter i alla fall i mitt soffhörn med en underbar känsla av att ha ett nystädat hus medan sonen är ute runt byn. Inte på nåt bus utan han sitter och pluggar matte långt uppe i Näs. Det pluggas väldigt mycket nuförtiden faktiskt. I alla möjliga ämnen. Tänk om jag skulle vara lika arbetsmotiverad som sonen är studiemotiverad just nu....jösses vad mycket jag skulle få gjort då....

I braskaminen sprakar elden ikväll och det gör den rätt i. Sotaren har varit här idag så nu bränner vi veden ett år till! Många mysiga soffhörnshäng väntar.....

Den här helgen har diskussionerna huruvida vi ska fira Alla helgons dag eller Halloween gått höga. I tidningar, på teven och radion har jag hört alla tankar och funderingar. Just i år sammanföll ju de två, annars har ju ofta halloween varit när det är dags för vår kristna högtid. 

I vårt hem går vi i alla fall alltid till kyrkogården och tänder ljus för alla nära och kära som inte längre finns hos oss och som är ständigt saknade. Fast nog händer det att vi gör en egen Jack O´ Lantern också, sätter på bron och tänder ett ljus i, fast inte i år. 

Som vanligt har däremot granarna intagit sin plats bakom garaget, inte samma som ifjol dock. De är nog lite tufsiga vid det här laget. De som står där nu har några fler barr kvar. 

Jag känner mig också lite tufsig, hoppas att en natts sömn ska avhjälpa det. 

Nog ser de lite tufsiga ut, men det är de inte. Stickiga men inte tufsiga. 

Nu är det som vanligt igen utanför sovrumsfönstren när det är höst. De träd jag ser genom fönstret är tomma på löv men det bästa av allt är att alla småfåglar har börjat hälsa på igen.

De sitter på räcket och tittar in. Ibland sätter de sig till och med på fönsterblecken.

Jag undrar så vad det är de är ute efter, vad vill de se? De kanske precis som jag inte gillar att det blir kallare utan vill att det ska vara varmt och skönt. Kanske vill de komma in helt enkelt, in till värmen.

Det här med att ha deadline gör att jag ibland kommer lite ur fas kan jag känna. Till exempel var det redan idag dags att baka saffransbröd utifrån de recept som ska skickas in som manus. Nog kändes det lite märkligt, lusten att spela julmusik och dricka glögg var stor men jag höll mig. Nu är bullar och muffins provsmakade men de allra flesta ligger i frysen och väntar på att rätt tid ska komma. 

Efter gårdagens ledsamma dag som ändå bjöd på ett ljust och fint avsked kändes det faktiskt riktigt bra att få knåda lite deg och vara en aning praktisk. Sömnbrist till trots. 

Nu har jag inte bara bakat idag, det gick trots allt rätt fort. Nej, jag har tagit reda på ren tvätt, tvättat ett antal maskiner, renbäddat och städat. Men städa gjorde jag bara lite halvhjärtat. Det kändes inte riktigt lönt att ta i med stortrasan idag då det både ska bytas ett tvättställ och sotas veckan som kommer. Dessutom konstaterade jag att min högerarm och axel inte mår så där alldeles bra. Det gör fortfarande rejält ont efter fallet förra veckan. Framför allt dammsugningen triggade igång smärtan.

Nu njuter jag i mitt soffhörn och tänker så göra resten av kvällen.  

Deg på jäsning.

Lussebullar, saffransmuffins och en saffranskrans. 

En fin kväll på kyrkogården. 

Denna dag när det är dags att ta avsked strålar solen från en klarblå hösthimmel. Det gör den nog för att trösta, så att det mörka tunga inte lägger sig som ett nattsvart täcke över allt utan lyfts av ljus. 

Solen som gör att det blir aningen lättare att fånga upp alla underbara minnen som finns att ösa ur minnesbanken och inte låta sorgen ta överhand och trycka ner. 

Bästa kvällen med före detta arbetskamrater,  en lykta som sprider ljus och värme i mitt kök. Som grädde på moset....eller pricken över i....jag slipper ställa väckare imorgon!!

Idag skulle jag behöva lite av Karlsson på takets kuckelimuckmedicin. Jag känner mig tjock i huvudet av snuva. 

Fast risken är stor att jag blir sjuk på riktigt om jag äter av det som finns i burken. Det har funnits där ett tag....ganska många år får att vara exakt,...kanske åtta eller nio. 

Nog för att godis håller länge...eller oj jag sa fel...jag menar att medicin håller länge men så många år är tveksamt. Jag får helt enkelt satsa på nässpray och lite modernare kuckelimuckmedicin istället.....

Alltså allvarligt talat....ska du duka japaninspirerat är det bara att såga av benen på bordet. Eller?

Jag ligger i soffan och slötittar på en repris av Äntligen hemma. Lulu Carter dukar på tre olika sätt i samma rum. När hon kommer till den japanska stilen börjar hon med att såga av bordsbenen så att bordet blir så lågt att det är kuddar på golvet som gäller.

Lite trist och aningen besvärligt nästa dag när man ska äta frukost och vill sitta aningen mer bekvämt....men det är kanske då silvertejpen kommer fram för att göra benen högre igen....

Sonen är på väg till Stockholm med ÖKSF, tävling på gång, Nordic JJ Cup. Som vanligt kommer jag att gå här hemma och bita på naglarna och vara nervös. Det är ju rätt skönt då slipper ju han och de andra tävlande det. De får bara köra på.

Själv har jag gjort en tårta idag på eftermiddagen, till en god vän som har fyllt år.  Party imorgon. Hoppas att den kommer att smaka gott, det blev lite nya smaksättningar nämligen. Men den borde vara god....alla mellanlager var goda var för sig.....

Äntligen, äntligen gick det att köpa biljetter till den senaste Star Wars filmen som har premiär den 16 december. Förväntanspirret i magen är så många gånger större än det pirr jag hade i magen när jag var barn inför födelsedag eller julafton.....Jag känner hur pulsen ökar bara jag tänker på att det bara är två månader kvar till dess att jag sitter i en mörk biosalong och väntar på att filmen ska börja.

Tyvärr öppnade biljettförsäljningen när jag arbetade så jag hann inte med att köpa biljetter till IMAX-bion i Solna. Lite surt.....eftersom planen att åka till USA för att se premiären gick i stöpet ville vi verkligen ner till Stockholm. Nu blev det inte så men vi får väl åka ner och kolla senare istället. Premiär blir det i Övik....klockan tre den sextonde december.....fattar ni vad jag längtar....längtar.....

Medan vi väntar kollar vi in den senaste trailern om och om igen......

Dagens sanning.

Nu har vi bokat biljetter.

                        

En förmiddag i skogen, härligt energigivande om än eländigt för mitt knä. Älgarna höll sig dock undan.....

Jag har hamnat i ett flow. Det finns inget annat sätt att beskriva det som händer nu på ett korrekt sätt. Faktum är att jag gör klart saker. Jag plockar undan och städar upp och plötsligt kan man ta sig fram i hobbyrummet utan att åka slalom igen. 

Lite undrar jag hur länge det kommer att hålla i sig. Är det tillfälligt eller innebär detta att jag numera är vuxen och tar tag i saker istället för att låta tiden ha sin gång och tänka att jag gör det sen?

Om jag säger att jag är en sån som tar tag i saker direkt tillräckligt många gånger kanske jag kan lura mig själv till att tro att det ska bli så framöver.

Men nu får det räcka för ett tag.....man ska ju inte förta sig....det är dumt. 

Jädrar var duktig jag känner mig....jag har tagit reda på all tvätt som har hängt på strecken och legat i tvättkorgen sen helgen. Den här gången hade amöban inte en chans....jag tog tag i den medan den fortfarande var ett litet embryo. Allt som allt tog det inte mer än en kvart ungefär. Tänk om detta skulle kunna bli en ny vana....I wish....

Nu väntar jag i soffan på att sonen ska komma ner med te och leta reda på nästa avsnitt om Shieldgänget. Veckans högtidsstund närmar sig......

Korgen med stryktvätt är tom...hurra!!

En liten kruka med ris på bron, där tittar en liten fågel fram. Det är höstlivet.

Livet gör som det vill. Inte bär livets vägar alltid dit vi vill. Plötsligt svänger livet åt ett håll man inte var beredd på. Glädje och tillförsikt kan bytas mot gränslös sorg. 

Mitt i allt det mörka och ledsna finns ändå glimtar av ljus och tacksamhet över allt fint och kärleksfullt livet ger. Alla minnen man bär med sig, alla roliga saker man gjort och fortfarande kommer att göra. Men framförallt är livet de människor vi omger oss med. De ger dagar fyllda av värme och kärlek. 

Livet är som det är, i ständig förändring. Det kan vi inte göra något åt. Allt som går att påverka är hur vi väljer att handskas med det som händer. Därför är varje sekund, minut och dag viktig. Att leva i nuet och sikta mot framtiden tillsammans med de som betyder mest för oss, det är livet. Ja, det är det som är livet. 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer. 

Alf Henriksson

Ikväll är det en ovanlig kväll. Sonen är hemma. Verkligen ovanligt och otippat en tisdag men härligt. I morse däremot höll jag på att få hjärtsnörp. Det var en kort stund innan min väckare skulle börja spela när jag plötsligt hör hur det låter i källaren. Någon rörde sig där nere....tjuvar och banditer var min första tanke. Det tog ett antal gastkramande sekunder innan jag insåg att det var sonen. Jag som hade fått för mig att jag var ensam hemma. Att jag var aningen dagvill är bara att inse.

Nu vet jag i alla fall att det är onsdag imorgon, dagen då det brukar vara tomt i källaren....få se hur jag reagerar när det börjar röra på sig där nere då....

Sådär, fas 1 och 2 är avklarade. Alla kartonger med skolsaker är tömda, pärmar och annat har flyttat in till hyllorna i hobbyrummet och en hel del har fått skjuts med bilen till mitt lilla blåa krypin på skolgården. 

Nu återstår fas 3 och det kommer att bli värre. Eller i alla fall svårare. Alla kartonger och saker som stod i hyllan är fortfarande utplacerade i en slalombana på golvet. Jag undrar så vad jag ska göra med allt? Det finns inte plats, så är det bara. Men skam den som ger sig. Någon slags lösning ska jag nog komma på. Fast inte idag. Jag kör slalom genom hobbyrummet ett tag till. Just nu har jag så ont i knä och alla leder att det enda som lockar är vila i soffan medan elden sprakar i braskaminen. 

Snacka om att vädret bjuder på kontraster. Igår busblå himmel och blåsväder, idag klarblå himmel och vindstilla. Ibland tycker jag att det är svårt att förstå att det kan växla så snabbt. 

Något annat som är svårt att förstå är med vilket tempo veckorna passerar....nyss var det måndag och plötsligt ligger jag här med datorn i knäet och tänker tillbaka på veckan som gick. En arbetsvecka som skulle avslutas med kräftor tillsammans med goda vänner....det gick inte riktigt som planerat kan jag säga. 

De goda vännerna fanns på plats (vilket var viktigast) men icke kräftorna....fanns inte ett skaldjur att uppbåda någonstans, varken i Bredbyn eller Övik. Vilken tur då att det fanns annan mat att köpa på affären....och att strömmen inte försvann. Vi fick mat, men bäst av allt, vi fick den tillsammans i trevligt sällskap och massor av surr om stort och smått. 

Så har den börjat igen, en av våra favoritserier. Äntligen ropade vi båda! Det gjorde i alla fall att detta blev en riktigt härlig kväll och det var precis vad jag behövde för dagen har varit både bra och riktigt dålig. 

Det som varit bra är arbetet med eleverna och den härliga uteaktivitet vi hade efter lunch. Det dåliga började på samma gång som jag klev ur sängen i morse. Mitt knä och min vänstra ankel har värkt riktigt illa hela dagen (och lederna i höger tumme). Det var nästan så att kryckorna kom fram när jag skulle gå till jobbet. Men bara nästan.....

Väl hemma var det skönt att inte ha något speciellt på programmet mer än matlagning. När sonen väl kom hem tog vi med maten ner till soffan och streamade hem första avsnittet av Agents of Shield, tredje säsongen. Bästa onsdagskvällen på länge....hoppas på en fortsättning med avsnitt två nästa vecka. 

Nu är avsnittet slut men jag fortsätter att vila knän och alla andra leder.....hoppas på en bättre dag imorgon. 

Äntligen är Coulson tillbaka!!

Gissa om jag kände mig nöjd i morse när jag tittade ut på min nyklippta gräsmatta? Då under den tidiga morgonen när talgoxarna flög runt sovrumsfönstret och kvittrade, då kände jag hur skönt det var att förhoppningsvis inte behöva klippa den mer detta år. Fast man vet aldrig, fortsätter värmen är det nog kanske för tidigt att ropa hej ännu....bäst att knacka i trä.

Sonen och jag konstaterade i alla fall att hösten är här nu, även om det är varmt fortfarande. Det ser man på alla gula och röda löv om inte annat. Hans kommentar till detta konstaterande var klockren och i min anda: Är det höst nu då längtar jag till sommaren......

Dagen har varit lugn, en tur till PerOrs och höstmarknaden sedan skjutsade jag sonen till hans träning. Eftersom vi hade beställt mat på restaurang Mamma behövde jag inte ens laga middag. Det var tur det eftersom min rygg har mått bättre...just nu är den nog besvärligare än mitt knä faktiskt.

Egentligen skulle jag ha sjungit med min kör och många andra i Anundsjö kyrka ikväll under insamlingskonserten men jag insåg att ryggen förmodligen skulle lägga av totalt då....att sitta i en kyrkbänk flera timmar skulle inte ha varit någon höjdare. Jo förresten, en höjdare i form av fin musik och sång skulle det ju ha varit men jag vågade inte chansa. Jag behöver en fungerande rygg veckan som kommer.

Nu ligger jag med min ryggrulle i svanken och pressar tillbaka ryggraden i rätt läge...just nu känns det riktigt bra faktiskt. Jag håller tummar och tår att det inte blir värre än så här.

Jag hoppas verkligen att det var sista gången den här säsongen jag behövde klippa gräsmattan. Vindarna friskade i ganska bra under förmiddagen idag så till slut var det så pass torrt att det gick att dra runt klipparen.

Fast det var inte med gräsklippning jag startade idag. Ut i skogen och plockade hem mossor, lavar och granris för att göra höstfint på alla gravar. Ja inte alla kanske, det fick räckta med de fyra som hör till vår familj. 

När det var gjort bjöd mamma på förmiddagsfika så att jag fick energi att fortsätta stöka ute i trädgården. Då kom äntligen potatisarna upp ur jorden. Inte lika stora som fjolårets men rätt många ändå med tanke på den begränsade ytan. Fina var de i alla fall. 

Därefter klippte jag ner mina Klasespireor och tro det eller ej men jag gjorde samma misstag detta år som ifjol. Jag hade min lurviga fleecetröja på mig....gissa om alla frön fastnade?? 

Lite gräsklippning på det och jag känner mig nöjd för idag. Nu tänker jag inte göra ett enda dugg mer denna dag. Knän och rygg värker så det räcker och blir över. Därför var det väldigt skönt att ta en bastu för att sedan krypa ner under filten och göra absolut ingenting....ingenting. 

Ska vi få någon middag idag får sonen fixa den....eller så skickar jag honom att hämta hem något från Sannas....det lutar åt det senare. Hur som helst krävs det en insats av honom. Hittills denna dag har han suttit böjd över skoljobbet men nu tar han också en paus. Väl unt.

Dagens tredje uppgift, gräsklippning.

Den andra handlade om att ta upp potatisen och klippa buskar.

Detta var dagens första uppgift.