Om Lucia är en dag när jag tänker extra mycket på min mormor är Tjugondedag Knut en dag när det är min morfar som finns i mina tankar. Han tände alltid ljus, men extra många just den här dagen när julen städades ut. 

Jag kommer ihåg kyliga kvällspromenader medan jag bodde hemma när jag som vanligt gick dit och hälsade på. Något jag gjorde varje dag, ofta flera gånger....

Hur som helst, just den här kvällen var ljus tända överallt, marschaller lyste upp gården och inomhus var det varmt och mysigt med gott fika som stod på bordet och väntade. Jag kommer speciellt ihåg hur fint det var i den kalla kvisten när ljusen sken på frostrosorna på rutorna. 

Därför tänker jag alltid på morfar när jag tänder marschaller som får lysa upp i snön just idag när det är Knuts dag!

Det här har varit en sån där dag när jag inte tycker att jag gjort nästan någonting ändå är känslan att jag har haft fullt upp hela tiden.  

Jag började i morse med en mugg kaffe, eld i braskaminen och sen frukost innan jag skjutsade sonen till hans träning som började klockan elva. 

I stan fixade jag några ärenden under den första timmen han tränade, nästa timme var jag åskådare. De har gjort framsteg sedan igår. Får de bara vara hela och friska så faller nog bitarna på plats innan SM, om än de inte haft en ultimat uppladdning och träningsperiod. 

Väl hemma lagade jag Rymdimperiets gulaschsoppa till middag och Holländsk rispudding till dessert. Efterrätten fick man alltid hos mormor på Trettondedag jul. Den påminner om Ris á la Malta men det är gelatin i den. Hon serverade den alltid med strössel på toppen och saftsås till. Jag struntade i saftsåsen när jag var barn.....jag struntar fortfarande i saftsåsen.....

Sen har jag faktiskt inte gjort något mer. Jo just det, jag fixade till en liter ingefärsshot med citron. Nu ska vi testa om den funkar på oss också! 

En flaska med ingefära, honung och citron. 

Jag testade mina nya glöggmuggar ikväll. 

När jag vaknade i morse trodde jag knappt att det var sant. Nästan hela natten hade gått utan att jag vaknat och försökt hosta lungorna ur mig. När jag dessutom provade att prata lite för att testa rösten lät den nästan normal....något jag inte kunde tro när jag med hes stämma kröp i säng igår. Det är nästan som trolleri...fast det heter penicillin....

Hur som helst, det är underbart att det känns bättre. Nu önskar jag bara att sonens hosta ger med sig också. Med en månad kvar till SM är det hårdkörning (och det behövs med tanke på att de har en del att ta igen utifrån skadeproblem och annat som gjort att de inte kunnat träna som de velat under hösten). Därför är det inte så lyckat när ena halvan har hostan från h..vetet. 

Idag är det hur som helst vilodag för att köra lite mer imorgon istället. Det känns skönt med tanke på termometern, burr vad kallt det är. Som vädret har varierat den senaste tiden har i alla fall jag glömt hur det är när det är vinter på riktigt. Fast idag fick jag lära mig igen. Känner att jag gärna sluppit den påminnelsen.....att det är fler som påverkas av kylan märks på alla sociala medier. Undrar hur många termometrar som kommer att fotograferas denna dag?

Själv tänker jag nog inte fotografera min termometer, däremot ska jag hänga sonens gi som blivit tvättad inför träningen imorgon. Det är väl ungefär den ambitionsnivå jag har för dagen...förutom att mata elden i braskaminen med mer ved förstås....kan hända att jag lagar lite mat också....men sen blir det inte mer. 

Analys av teknikerna, en månad innan SM. 

När jag gick och lade mig igår tittade jag ner mot macken och såg hur snön virvlade runt lamporna där nere. Under natten spelade sen vindspelet friskt. Jag kunde höra hur snön virvlade runt för att sen lägga sig på marken. 

Det jag tyckte var aningen konstigt var avsaknaden av alla ljud från plogbilar och traktorer, men jag tänkte inte så mycket på det då under natten. Jag förväntade mig i alla fall att mötas av ett rejält lager snö när jag gick ut för att hämta tidningen i morse. 

Döm om min förvåning när jag konstaterade att det är ett ytterst tunt lager snö som fallit under natten. Ett riktigt fjantlager....så där livsfarligt så det döljer de värsta hala fläckarna, allt för att det ska vara lättare att halka till. Nu ska ju inte jag gnälla som inte är så värst förtjust i snö egentligen men ett lagom snötäcke kan jag stå ut med. Snö som bara bristfälligt döljer det hala tycker jag absolut inte om. 

Med sonen på träning ligger jag i soffan och slötittar på teven, överraskande eller hur...??! Jag har hamnat framför ett program om samlare. Efter att ha tittat en stund lovar jag mig själv att aldrig mer klaga över att jag har mycket tvätt i källaren när jag har några högar som ligger på golvet i tvättstugan. För det jag ser ger mig en klump i magen och jag känner mig nedstämd.

Ett hem består av ett ungt par med tre små barn. Mamman shoppar ohämmat och mannen är samlare och har varit det sen barnsben. Tvättkorgen, eller tvättmattan som de kallar den täcker hela golvet i hallen, hela trappan ner i källaren och hela rummet där tvättmaskinen står. De säger att de tvättar varje dag, framförallt lakan, då de äter middag i sängen varje dag. Att de äter i sovrummet beror på att i köket är bordet upptaget av annat skrot. Nu är det nära att barnen ska omhändertas om de inte gör något. Det mest sorgliga är att barnen uppvisar samma samlarbeteende som sin pappa. Familjen får professionell hjälp för att försöka bringa ordning i oredan, men inte har de någon lätt uppgift.

I ett annat hem samlar en kvinna i sextioårsåldern på mat. Allt möjligt. Det hänger flugpapper i rummen som är groteskt fulla av flugor, mat ligger och ruttnar lite här och där men mitt i allt försöker hon att laga mat av nyinköpta matvaror. Nu hotas hon av vräkning om hon inte för något åt sin situation.

Det är så sorgligt med alla dessa människor som inte ser den misär de lever i, hur det påverkar dem och deras omgivning. Ett missbruk som jag kan tänka mig att det kan ta ganska länge innan det upptäcks av alla runt omkring....och då kan det ha gått så långt att det är svårt att få personen att ta emot hjälp.

Så återigen, mina små tvätthögar är väl ingenting att gnälla för....det bor ju i alla fall inte möss och andra smådjur i smutstvätten......

Redan igår kväll kunde jag känna skillnad. Så pass att jag var tvungen att googla för att se om penicillin kan ha effekt så snabbt. Det kan det, i alla fall om man fått rätt sort och den slår som den ska. Febern är borta, huvudet värker inte fullt lika mycket som förut och jag orkade till och med ta en kort promenad för att mata fiskar i förmiddags, fast frisk är jag inte. 

Sen måste jag väl erkänna att jag inte gjort särskilt mycket mer än att vila. Nu kollar jag på skidor under värmefilten, medan elden sprakar i braskaminen. Med ett glas smultrondryck är det inte särskilt synd om mig....bara lite....

Tänk att det redan är den andra dagen på det nya året. Nyss sa vi hej då till det gamla 2016 och välkomnade det nya 2017. Timmarna innan tolvslaget och efter var väldigt trevliga och trivsamma. Mycket god mat, underbart sällskap och roliga spel. En och annan lärdom drogs också, framförallt fick vi lära oss nya ord....i alla fall vissa av oss. För att inte tala om allt vi fick veta om varandra......

Tyvärr följde en del skrot med in på det nya året. Min hosta har blivit värre och värre. Hela huvudet har känts som om det varit på väg att sprängas under hostattackerna som blivit både fler och eländigare. 

I morse beslutade jag mig därför för att ringa hälsocentralen, det gick så där först. Jag lyckades inte knappa in så många siffror rätt på TeleQ:n. Efter femte försöket hade jag fått till allt rätt så att de kunde ringa upp mig....där någonstans fick jag ett kvitto på att jag inte mår särskilt bra. 

Uppenbarligen tyckte inte min läkare det heller för det konstaterades relativt snabbt att jag har bihåleinflammation....inte så konstigt att huvudet går sönder varje gång jag hostar. Eftersom jag är rätt less vid det här laget på att lappa ihop mitt huvud hela tiden känner jag mig nöjd över att ha kommit hem med medicin. Förhoppningsvis är det samma skit i bihålorna som gör att jag hostar, då borde jag må bättre redan imorgon. 

Så nu ligger jag återigen under filten, kollar på Adele när hon sjunger i Radio City Music Hall (repris) och känner mig hoppfull och säker på att snart må bra igen!

En medicinboost så här på det nya året. 

Granriset har fått nytt liv, skotten lyser ljust gröna!

Idag har det varit en sån där dag med lite allt möjligt. Jag vaknade tidigt, väldigt tidigt (halv fem) av en traktor som stod och slog med skopan så hårt och så länge att det inte gick att sova. (Eller vad den nu gjorde? Det levde i alla fall om som tusan.) 

Efter en titt på klockan insåg jag att jag inte fick kliva upp så tidigt....men när klockan var sju och jag ännu inte somnat om gav jag upp. Då gjorde jag mig en kaffemugg, hämtade tidningen och lade mig i sängen igen medan jag funderade över dagen som låg framför mig. 

När jag funderat en lagom lång stund gjorde jag första delen av tre till vår nyårsdessert. Medan den vilade i väntan på andra och tredje delen tog jag en promenad, gick upp till mamma och fikade dagens andra mugg kaffe, handlade och tömde diskmaskinen. 

Resten av dagen gick i ungefär samma tema, men när vi ätit "lundag" (mycket sen lunch, en aning tidig middag) bestämde jag mig för att det fick vara nog med fixande så då fick min nya kompis, värmefilten besök.

Jag låg och slökollade på teven och zappade förbi Trinny och Susanna som stylade om svenska kvinnor. Som alltid reagerade jag över ur otroligt fula kläder de väljer ut åt sina adepter. Fast de som blivit stylade ser ju alltid glada ut, trots kläderna, det är ju tur. Men nog är jag glad att min styling tidigare i höstas sköttes av Klippverkstan och Första Intrycket här i Bredbyn och inte av de där två donnorna.....jag kände mig ju skitsnygg!

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag har klarat mig hittills. Något jag inte hade en aning om att jag behövde men som nu känns oumbärlig. Sonen han visst dock vad en mamma behöver (och hade längtat efter utan att veta om det). Jag pratar förstås om den värmefilt jag fick av sonen i julklapp. 

Snacka om en livets nödvändighet när man som jag är en frusenlort. Det enda problemet är att jag har ännu svårare att slita mig från mitt favorithörn!

Mysigt under värmefilten.

Casablanca!

Vips så sprang en vecka förbi. En vecka som avslutades med en härlig julhelg, men som innehöll så mycket, både arbete och vila. 

Nu ligger jag under den värmefilt som fanns i klappen från sonen och filosoferar över både det ena och det andra. Konstaterar att vi hade en härlig jul i Dalarna med min morbror och hans familj. En varm och skön samvaro med massor av god mat, skratt, allvar, läsning, korsord och brädspel. Avslappnat och stämningsfullt, precis som en jul ska vara. Det var andra julen någonsin jag inte firade hemma och sett i backspegeln var detta en alldeles utmärkt jul!

Fast nog var det skönt att sjunka ner i den egna sängen igår kväll, inte lika skönt att vakna med huvudvärk, snuva, hosta och halsont dock, men glad att förkylningen väntade med att bryta ut till dess att jag kom hem. Jag kan säga att värmefilten jag fick igår var en utmärkt julklapp, passar extra bra en dag som denna när tussigheten är väldigt närvarande. Som tur är mår sonen utmärkt än så länge....det betyder att jag blir uppassad!

Här under värmefilten mår jag gott, även om jag är lite småsjuk....

Idag smakar kaffet extra gott. Med lite nyheter på plattan och muggen i handen njuter jag av denna adventsmorgon. 

Att läsa nyheterna är ju i och för sig inte lika njutbart, det blir en väldig kontrast gentemot den julefrid som råder här hemma. 

Då önskar i alla fall jag att jag skulle kunna göra mycket mer för alla som inte har det bra, både här hemma i Sverige och ute i världen. 

Men jag skickar iväg en extra slant till Blue Dragon Children´s foundation, det är något jag kan göra. Själv kan jag inte hjälpa alla, men några i alla fall. 

Nu är det jul i vårt hus. Amaryllislökarna börjar så sakta blomma, i granriset hänger ankor och tomtarna bestämde sig för att krypa ut ur tysta vrårna. Det i sin tur var signalen till jultomten att komma med vår julgran och klä den. Så nu glittrar och glimmar den med alla pumlor i olika färg och form.

Själv gör jag ingenting, eller i varje fall så lite som möjligt. Jag känner mest bara julefrid idag faktiskt där jag ligger och kollar på skidskytte medan elden sprakar i braskaminen, Under tiden när sonen lagade lunch åt oss passade jag på att slå in några julklappar, de ligger nu på plats under granen. 

Om en stund ska jag gå till mamma för att se till att hennes tomtar också förstår att det är dags att sluta gömma sig och komma fram i ljuset. Sedan ska vi äta blöte hos henne, längtar.

Tomten kom med granen häromnatten. 

"Badankorna" är på plats i granriset vid bastun. 

Det är jobbigt att vara tomtenisse och hålla i sig hela dagarna.

Nu blommar den vita amaryllisen. 

Jag tänker ofta på min mormor. Hon var så fantastisk och kunde allt, i alla fall är det så jag tänker på henne. En trygg och närvarande mormor som lärde mig om livet. Att laga mat, baka sockerskorpor, brodera men framförallt hjälpte hon mig att se positivt på livet och att försöka vara en så fin människa som möjligt. 

Hon lärde mig att inte ge upp hur svårt och jobbigt saker än kunde kännas, att se att mitt i det nattsvarta mörker som vi ibland omges av så finns det någon liten ljusglimt som leder oss rätt. Något hon fick lära sig den hårda vägen när hon tappade synen med tre små barn bara trettio år gammal. När jag tänker på min mormor tänker jag på värme, god mat, trygghet och positiv kämpaglöd. 

Luciadagen är den dag på året då hon är extra närvarande i mitt minne. När jag var barn följde jag ofta med henne på långa och korta äventyr och resor. Under många år när Synskadades förening i Övik hade julfest var jag Lucia. Jag var mitt alldeles egna Luciatåg som sjöng för mormor och alla andra i föreningen. Vid ett av de tillfällena spelade mormor in när jag sjöng luciasången bland skramlande kaffekoppar och annat prassel. 

När jag väl flyttade hemifrån ringde telefonen alltid tidigt på morgonen den trettonde december. Samtidigt som jag lyfte luren tryckte mormor igång bandspelaren och sen fick jag lyssna till min egen röst när jag sjöng Sankta Lucia. Därefter pratade vi en kort stund och önskade varandra en fin luciadag. Det var bara under de allra sista åren av hennes liv som denna tradition slutade. Men kassettbandet finns någonstans här hemma....någon gång ska jag försöka digitalisera det så jag får lyssna på en ung Katarina när det är Lucia.

I morse tänkte jag extra mycket på min mormor, det var en sån dag idag, en mormorkärleksdag. 

Många små Lucior när det var julavslutning  på barngymnastiken. Det är jag närmast kameran. 

Min fina mormor utanför deras stuga i Sjönäs för ganska många år sedan, fyrtio eller nåt sånt....

Nu har årets dos av julstämning införskaffats. Om det är så att någon undrar var man skaffar den kan jag tala om att det gör man lämpligast hos PerOrs i Östergensjö. Som vanligt går man runt där bland eldar och marschaller och känner hur julen kryper in i alla porer. 

I alla vrår sitter små tomtar, det är dekorerat med granris och annat pynt och nog tyckte jag att jag såg en och annan liten Nisse skymta förbi i skogsbrynet...att det dessutom finns en massa godsaker att köpa med sig hem gör ju inte det hela sämre. 

Du som ännu inte varit där har fortfarande chansen. Det är öppet mellan 12:00 - 16:00 imorgon när det är tredje advent! Skulle jag inte skjutsa sonen till hans träning hade jag tagit mig dit igen. Till den finaste, bästa och mest genuina julmarknad man kan tänka sig i hela vida världen!

Plötsligt smällde det till ute på altanen och jag förstår att det regnande och töande vädergudarna ägnade sig åt igår har slutat. Istället är det rejält många minusgrader igen. Nog har de lite svårt att bestämma sig där uppe i väderhimlen. Det är dags att sluta bråka och komma överens. Hur lite jag än tycker om vintern så är det faktiskt så att det ska vara snö nu och lagom kallt (inte svinkallt).

Veckan har precis som vanligt susat förbi. Igår blev det inte riktigt som jag tänkt mig dock, sonen hade problem att ta sig till skolan då bussarna inte gick som de skulle i halkan, därför fick jag agera skolskjuts.

I övrigt har veckan bestått av massor av arbete (som vanligt), en tvättmaskin som höll på att tvätta ihjäl sig (den slutade aldrig tvätta), en ny tvättmaskin fick flytta in och vips var arbetsveckan slut.

Igår firade jag nåt slags jubileum, fem år har gått sen min senaste knäfraktur. Förhoppningsvis den tredje och sista....Mitt skadade knä dök i alla fall upp på fejan som ett minne igår morse (det gör fortfarande ont i mig när jag ser bilden). Då var det inte regn och halka som det var igår utan snöstorm....riktigt busväder. Dessutom var det strömavbrott, fast inte i vårt hus. Jag kommer ihåg att sonen ville följa med till sjukhuset men ambulanspersonalen tyckte inte att han och mormor skulle ut och köra. Det var nog klokt. Hur som helst är jag idag glad över att ha två knän utan frakturer.

Igår fick jag också tillbaka den krubba, i form av en lampa, som varit inlämnad för elöversyn hos en elektriker. Den kommer från min mammas farfars och fanns sedan hos min mormor och morfar när jag växte upp. Jag har alltid tyckt att den varit jätteful men bestämde mig för att ge den en chans. Nu står den i mitt sovrum och lyser. Tro det eller ej men plötsligt kommer den till sin rätt. Den har blivit vacker. Eller så är det bara jag som blivit gammal och nostalgisk......

Ett litet ljus lyser i fönstret denna tidiga morgon.

Krubban från mammas farfars. 

Men alltså....vad är det för fel på människor i vårt land?? Hur kan man hata ett litet barn med mörka fina ögon och luciakrona på sitt mörka härliga hår? Hur??

Det Sverige där hatarna får ta plats är inte mitt Sverige. Mitt Sverige är ett land där alla har lika värde, där vi älskar istället för att hata. Där vi uppmuntrar varandra till att våga vara unika och ta plats precis som den vi är. I mitt Sverige spelar det inte någon som helst roll om du är lång, kort, tjock, smal, mörk, ljus, hetero, homo, tjej, kille, gammal, ung eller på något annat alldeles eget underbart unikt sätt......det spelar ingen roll!!

Hur ska vi kunna lära våra barn och ungdomar att inte skriva elaka saker till varandra på nätet och att mobbning inte är okej när vuxna gör det hela tiden utan tanke på att de är förebilder som tas efter. Hur ska de unga kunna förstå att det inte är okej att uttrycka sig nedsättande om andra när det finns människor som hatar och kallar varandra för både det ena och andra helt öppet, hela tiden??

Vi hjälps åt att vara förebilder. Vi tänker på vad vi skriver när vi formulerar oss så att andra kan läsa. Vi tänker på vad vi säger när vi diskuterar saker hemma vid middagsbordet eller på arbetsplatsen. Vi hjälps åt att ta tillbaka nätet från hatarna och rasisterna för i mitt Sverige har de ingen chans att göra sig hörda. I mitt Sverige är kärleken störst, i mitt Sverige uppmuntras mångfald!

Ännu en vecka till ända. Nu har jag äntligen lagt mig i mitt favorithörn efter att än en gång ha förvånat mig själv. Frysskåp och frysbox i källaren har länge och då menar jag lääääänge behövt frostas av. En titt på termometern i morse sa mig att det här skulle bli en bra dag att göra det. Fast den största delen av mig tyckte inte det. Hjärna (inte den förnuftiga delen) och kropp ville mycket hellre sjunka ner i soffan, slappa och kolla på teven.

Men se så blev det inte, en lätt oro drabbar mig, börjar jag bli lätt förståndigt vuxen månntro? Hur som helst så åkte alla matvaror ut (med hjälp av sonen) och sen iakttog jag isen som smälte och blev till litervis med vatten istället. Medan det smälte funderade vi på om det skulle gå att dricka? Nej, vi testade inte hur lagrat frostvatten smakar... Men bäst av allt är väl ändå att jag nu vet vad vi har i frysarna.

Fortfarande funderar jag över det faktum att jag börjar uppvisa vuxenbeteende här hemma lite då och då. Det är ju inte jag.....Kanske var det så att gårdagens glöggmingel med alla goa vänner gjorde att jag fick lite extra energi idag. Eller så var det faktumet att mitt knä inte alls gör lika ont idag. Eller är det helt enkelt så att jag börjar bli ansvarsfull i mitt hushållsarbete?? Borde jag bli orolig på allvar?

Som om det inte varit kallt nog att hålla på med isen i frysarna gick sonen och jag på en långpromenad i skymningsljuset när allt var inpackat igen. Nog var det skönt sen att komma in och få en mugg glögg innan jag intog mitt älskade soffhörn. Nu stannar jag här resten av kvällen....förutom när det blir dags för middag. Fast den blir enkel, rester från gårdagens glöggmingel. 

Bitigt och kallt men väldigt vackert. 

Nu är den här igen, Den ljusa glittertiden precis när det är som mörkast ute. Inne lyser ljusstakar, stjärnor och en och annan ljusslinga. Levande ljus tänds och har man tur doftar det av saffran eller andra julkryddor.

Om inte har jag upptäckt att det fungerar alldeles utmärkt att öppna en burk pepparkakor, stoppa in en kaka i ugnen eller mikron en kort stund och simsalabim....juldofterna infinner sig. Ett annat tips jag lärt mig av mamma (tror jag) är att koka upp lite vatten med kanel och andra julkryddor....sprider också juldofter. Det gäller ju att hitta genvägarna om tiden inte riktigt vill räcka till. 

I morse vaknade jag av att jag var väldigt snuvig, det rann ur näsan. Klev upp för att snyta mig men upptäckte raskt att det var rött det som rann. Näsblod...kan inte komma ihåg när det rann så friskt ur min näsa senast, för att inte tala om det som rann ner i svalget bakvägen.....Usch så obehagligt det var att stoppa in blodstillande vadd....plötsligt tycker jag väldigt synd om sonen som periodvis levt med blodstillande vadd i näsan....

Hur som helst, eftersom jag inte är förkyld var nog näsblodet ett sätt att tala om för mig att jag ska ta det lugnt och vila. Alltså blir det programmet för dagen följande: Lite tända ljus, knäträning (det slipper jag inte undan), adventsfika och en tur på skyltsöndag ute på byn samt middag hos mor. Det känns lagom ansträngande denna första advent. Ja förstås om det slutar blåsa tänker jag sätta ut belysning på utegranen men annars väntar jag med det.....onödigt att den ska blåsa ur läge på en gång.

Ha nu en fin och ljus första advent alla vänner!! 

Tittar ut i det grå gryningsljuset och riktigt känner hur jag blir varm inombords vid tanken på att det snart är adventstid. Då när alla lampor i fönstren byts ut till stjärnor och ljusstakar som sprider ett nästan magiskt julskimmer. När julmusiken som spelas fyller huset med stämning. Glögg värms och smakas av vid braskaminen i gillestugan, gärna tillsammans med goda vänner. Bäst av allt, jag har blivit så duktig på att bara göra det jag vill inför jul, inte göra saker för att jag måste utan saker jag mår bra av. 

Några saker jag mår bra av att göra innan jul är (förutom att dricka glögg och slappa i soffan) att ha glöggmingel, baka mormors sockerskorpor, mammas lussebullar och göra lite godis men sen räcker det. Förut var det väldigt viktigt att baka pepparkakshus också men det har jag lagt ner.....möjligen bakar jag några pepparkakor. 

Vad gäller lussebullarna konstaterade sonen att vi har kvar i frysen sen i fjol (dags att frosta av?).....tror nästan att jag tänker lyssna på honom och baka andra saffransbullar detta år eftersom varken han eller jag äter särskilt många av de vanliga. Kanske med mandelmassa eller vanilj eller nåt? Han har i alla fall fått i uppdrag att leta recept på nätet. Skulle nog kunna tänka mig att han vill hjälpa till också, hoppas kan man ju alltid.....

Idag känner jag i alla fall att jag vill putsa fönstren på insidan. Lyssna en gång till på det....jag vill putsa fönstren på insidan....alltså jag vill putsa fönster....en märklig och ovanlig känsla. Ja jösses, jag kanske börjar bli vuxen....återkommer sen och berättar hur det gick med min fönsterputsardrift. Även om ingen annan är nyfiken på utgången av denna märkliga drift är i alla fall jag det eftersom det känns så osannolikt.....men först ska det bli frukost, sen knäträning, kanske kaffe hos mamma....men sen..... 

Undrar om det var det faktum att jag blev riktigt ompysslad igår eftermiddag som gjorde att jag fick lite energi idag, trots den bultande migrän som väckte mig vid sextiden. I såna fall ska jag be om "ompyssling" lite då och då. Det verkade ju vara ett vinnande koncept.

De som skämde bort mig var Irené på Klippverkstan och Susanne på Första Intrycket. Förutom att bli fixad i håret och få en snygg makeup så var det en hel rad snygga outfits att prova. Att jag sen skulle fotograferas kändes kanske inte helt bekvämt....men det gick ändå rätt bra....tror jag......nöjd slängde jag mig i alla fall ner i soffan igår kväll och kände att livet var toppen.

Men som sagt klockan sex i morse var det inte riktigt lika härligt. Huvudvärken ville dessutom inte ge med sig med min vanliga medicinering....det krävdes extra påfyllnad. Men till slut kunde jag ta mig ur sängen och ge mig ut på en promenad. Där någonstans på vägen mellan kaffet hos mamma och hemmet på Nygatan kom lite energi susande. 

Den gjorde så att jag tog mig i kragen och putsade fönstren på utsidan.....när jag tänker tillbaka inser jag att det var ungefär ett och ett halvt år sedan sist....så nog var det dags....nu är det bara insidan kvar. Man kan ju förstås tycka att jag borde ha gjort bort det på en gång när jag ändå höll på men se så jobbar vi inte här. 

Istället kom söta mamma och kavlade pajdeg och sen gjorde jag drygt femtio minipajer till glöggminglet. När pajerna var gräddade snurrade jag in korv och ost i smördeg och stoppade in i frysen. Nu har jag alltså både pajer och korvpaket att ta fram till glöggminglet. Inte dumt alls. 

När köket var rensat var i alla fall energin slut...finito....tur att jag hade gjort en stor paj också så att vi fick nåt att äta. Ännu mer tur hade jag senare på kvällen då sonen fixade varma mackor och kollade på Civil War med mig....härligt att en dag som började med pissig huvudvärk kan få en sån skön avslutning!

Full verksamhet i köket, många goda pajer förbereddes och stoppades ner i frysen. 

Tänk att det har gått tretton år, fortfarande är saknaden lika stor. 

Tända ljus, en mugg kaffe och en härlig söndag är här. Ligger under täcket och summerar ännu en vecka. Som vanligt var det full fart på arbetet där timmarna inte riktigt ville räcka till. Fast jag intalar mig att jag hinner det jag hinner.....mer kan jag inte göra. Som avslutning på arbetsveckan var det dags för utvecklingssamtal med sonen, förmodligen det sista.....när det är dags nästa gång har han fyllt arton....lite vemodigt, men förtröstansfullt ändå på nåt sätt. 

När vi utvecklat oss klart åkte jag till Östersund. Trettioårsjubileum av Torvallaskolan stod på programmet. En trevlig, glad men ändå lätt nostalgisk kväll med många både kända och okända ansikten. God mat, musik och massor av glada skratt. 

Bäst av allt var att jag hann träffa några av mina allra bästa vänner också. Tyvärr blir det alldeles för sällan, det känns så väldigt tydligt när jag väl är på plats i min gamla hemstad. Men lite shopping och gofika senare åkte jag i alla fall hemöver igen. Det var inte helt fel att komma hem heller. Där väntade sonen med god nybakad pizza! 

Oj igår blev det shopping deluxe. Drog iväg till Umeå med en god vän för en dag med lugn shopping. Vi var lugna men shoppingen var inte lugn...den blev rätt vild, fast på ett lugnt sätt. Förutom alla kassar med kläder och roliga saker som följde med hem var magen nöjd efter både god mat och gott fika.En toppendag helt enkelt...undrar när vi kan dra iväg igen??

Idag började jag dagen med en promenad bort till graven för att kolla om ljusen fortfarande lyste med tanke på vinden som härjade när vi tände dem igår. Sen gick jag in i kyrkan och tände ljus för de nära och kära som lämnat oss. Satt där inne i den tidiga morgontimmen och lät fina minnen komma fram. En stämningsfull stund.

Nu slappar jag ett tag vid teven medan elden sprakar i kaminen. Njuter lite till innan det är dags att börja med middagen. 

Igår kväll blev det inte särskilt roligt. Kvällen började hur mysigt som helst med godis vid teven. Jag låg där och tyckte att livet var toppen. Då visas reklam för läskig skräckfilm mitt i det program jag njöt av. 

Plötsligt blev alla fönster oerhört mörka och känslan av att någon stod där ute väldigt stor. Jag hörde konstiga ljud överallt och undrade om jag kommit ihåg att låsa alla dörrar??

Sonen var förstås inte hemma, han hade åkt till Övik för ett dygns lanande med kompisar så på darrande ben smög jag runt i huset och kollade dörrar och mörka skrymslen. Tack och lov var dörrar låsta och skrymslen tomma, då kändes det lite bättre. 

Sen bestämde jag raskt att det inte blev något tevetittande i gillestugan utan jag flyttade hela min verksamhet till övervåningen och gömde mig i ett rum där jag inte syntes utifrån.....jag drog helt enkelt ner rullgardinen i sovrummet och fortsatte snaska godis, fast nu mer i ett tröstande tycka synd om mig själv syfte. 

Jag fortsatte även kolla teven men zappade raskt undan när det blev dags för reklam. Svårigheten visade sig vara att inte zappa tillbaka för tidigt.....

Hur som helst tycker jag att det är fräckt att utan förvarning visa läskiga bilder mitt i sköna feelgoodprogram. Någon slags förvarning borde de ha för såna som mig...och alla barn. Jösses till och med på nyheterna varnar de ju känsliga tittare.....och är det något jag är så är det känslig tittare som kan bli vääääldigt totalt ologiskt mörkrädd....det blev tydligt igår....igen....

Inköpt torsdagsgodis som kommer att räcka många fler dagar.....trots gårdagens tröstätande....

Igår var det dags...då gick det inte längre. När jag skulle ta min vanliga morgonpromenad insåg jag att jag inte hade något val. Det låg ett lager is på alla vattenpölar, en frostig hal hinna på asfalten och solen lyste sådär vackert som bara solen kan lysa en klar oktobermorgon. 

Jag dök in i garderoben och letade....inte särskilt länge för de stod nästan längst fram...som om de aldrig varit undanställda...mina dubbskor. Vintern kommer, det är bara att konstatera. Urk...

Trots att jag fått göra slut med mina vanliga skor har helgen varit bra. Med en modevisning som bjöd på både fina kläder och underhållning startade helgen upp. Sedan fortsatte den med en härligt slö lördag, en och annan promenad bara. Idag har jag tränat mitt knä, tagit en promenad i det fina vädret och sedan jobbat hela eftermiddagen.

Något har jag dock gjort under helgen som inte varit bra, problemet är att jag inte vet vad. BÅDA mina knän gör ont när jag går i trappor....väldigt ont.....så ont att jag för en stund tycker synd om mig själv....men bara en stund. Sen biter jag ihop och inser att det finns de som har det värre och det går väl över om nån dag eller så. 

I morse låg jag i sängen och lyssnade till vindspelet när det spelade i vinden. Ljudet lät annorlunda mot vad det gjort hela våren, sommaren och hösten. Lite dovare, lite mer vintrigt helt enkelt.

Faktum är att jag kunde se ett snöoväder utanför fönstret framför mig. Hur snön yrde och lade sig överallt där utanför. Men som tur var såg det ut precis som en helt vanlig grå höstmorgon när jag drog upp rullgardinen.  

Mitt vindspel fortsatte dock att spela en snömelodi och kanske var det just den sången som fick mig att åka ut i skogen och hämta hem granris att täcka växterna med på pappas grav. Som bonus följde det med lite andra skogsdekorationer att sätta i en kruka på bron och inomhus i en glasvas (inspirerad av den fina dukningen på disputationsfesten i fredags). Fast jag behövde inte åka själv, sonen följde med och fixade. Det blev en trevlig liten skogsutflykt...dock utan fika....orutinerat.

När jag kom hem gjorde vi fint med granris och annat. Sen tände jag ljus innan jag satte mig för att jobba under eftermiddagen. Jag tror faktiskt att det gick lite lättare då, om än motståndet var stort hos mig. Sonen tände inga ljus, han slog på bastun i stället, bra mycket trevligare än att arbeta (men han hade sitt jobb kvar när jag gjort det jag måste). 

Hos mamma välkomnade ett ljus i trappuppgången
 när jag tittade in för en kaffekopp i förmiddags. 

Med lite tända ljus på bordet gick det mycket lättare att jobba.

Efter en synnerligen intensiv vecka har jag idag gjort så lite som möjligt. Lagat mat, den typen som sköter sig själv i ugnen. Det är i princip allt jag gjort....sen har jag slappat på så många olika sätt jag kunnat, något mitt knä enträget bett mig om. 

Veckan har i alla fall varit toppen. Jag började med tre dagars kurs i Hammarstrand tillsammans med härliga LR-kollegor. Dagar som fyllde huvudet med massor av nya kunskaper. Det blev mycket som trängde sig in i hjärnan de där dagarna. Lite rädd är jag att glömma något men jag får väl helt enkelt stoppa in lite ludd i öronen så att ingenting riskerar att ramla ut. 

Väl hemma igen blev det jobb här hemma en dag innan det var dags att åka upp till Umeå med en god vän. Vi checkade in på ett hotell där första hissturen nästan skrämde livet ur mig. På väg upp till rummet kände jag hur det rörde sig i hisstaket....jag blev livrädd...till dess jag insåg att det var mig själv jag såg.....behöver jag tala om att mitt sällskap i hissen vred sig av skratt.....

Inte nog med att det fanns speglar i hisstaket som skrämde slag på mig så var själva rummet också av det mer ovanliga slaget. Det första man såg när man öppnade dörren var handfatet i hallen. Men det var ett oerhört nytt och fräscht rum och enbart frukostbuffén skulle jag vilja få ta del av varje dag.

När vi väl lämnat bagaget på rummet tog vi oss ut på restaurang och både åt och drack gott innan det var dags att gå tillbaka till hotellet med den läskiga hissen för att sova.

Igår satte vi oss sen med spänd förväntan i Naturvetarhuset för att lyssna när en annan god vän försvarade sin avhandling. Något hon gjorde med den äran! Det var så fantastiskt att få vara med. Som grädde på moset fick vi dessutom god smörgåstårta medan vi väntade på betygsnämndens utlåtande tillsammans med en kanske aningen nervös doktorand. Väntan blev dock inte alltför lång och numera tituleras hon alltså doktor. Efterföljande fest är väl den egentliga orsaken till dagens trötthet, det blev kanske aningen för lite sömn inatt. Mitt knä är inte heller särskilt glatt idag, det blev en del dansande igår så ontet är väldigt närvarande. Hur värt som helst dock! 

Vårt hotellrum i Umeå.

Något gott att dricka.

Betygsnämnden ger sitt utlåtande. 

Här ser vi henne: Doktor Anna!

Och så var det plötsligt söndag kväll, som genom ett trollslag....sim sala bim sala dusala dej. Jag tror faktiskt att tidstjuven är i farten igen. Ni vet den där galningen som tar tid av oss alla, av oss som inte vill att den ska rusa fram utan vill ha den kvar och hinna njuta av den. Faktum är att jag skulle inte ha något emot att ha lite långtråkigt mellan varven. För just nu är det långt mellan de gångerna.....jag kan inte ens komma på när jag hade långtråkigt sist....

Helgen gick snabbt, som den brukar göra med tidstjuvar i farten. Den började storartat med en härligt hejig fest i fredags. Ni vet ett sånt där party där man äter gott, skrattar och dansar tills fötterna blöder. Sen sover man lite och känner sig lagom mör dagen efter.....en dag som ägnades åt tvätt, promenader och slötittande på teven medan sonen hade sina kompisar här.

Den här dagen började med att jag hällde ut en hel kaffemugg över sladdar och annat som inte ska bada i kaffe. Jag förundrades över hur mycket kaffe det blir när en mugg flyter ut.....hushållsrullen gick åt snabbt. Därefter blev det lite knäträning sen fortsatte källaräventyret (tvätt). Mitt i allt kom jag på att jag ska på kurs några dagar, alltså har jag en uppgift till innan jag kraschar i soffan.....packning.....men det vet vi ju vad jag tycker om att packa....så det får vänta.....

Konsten att njuta av livet

Här kommer ett boktips som passar mig väldigt bra just nu. Detta med tanke på att jag jobbar många timmar....en aning fler än jag borde.....

Boken, som är skriven av Olof Röhlander heter "Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda", handlar om att kunna njuta och ta det lugnt trots att man har fullt upp. Inte nödvändigtvis genom att ligga i soffan utan genom att till exempel ta pauser under arbetsdagen eller det man har att göra. Promenera extra långsamt ibland. Kanske stanna till och titta på ett fint löv som singlar förbi eller bara strosa fram. 

Vid ett flertal tillfällen under veckan har bokens budskap kommit för mig. När jag satt i lunchrummet på skolan häromdagen och formligen skyfflade in lunch....då tänkte jag på det Olof skrivit om att lägga ner besticken mellan tuggorna och känna efter vad maten smakar. Att ge sig tid att njuta. Jag lade kanske inte ner besticken men jag tuggade i alla fall långsammare och eldade inte på med maten som som jag vore ett ånglok i uppförsbacke. 

Eller när jag med andan i halsen och i sista sekund skulle rusa in till ett möte följde jag rådet i boken att stanna till några sekunder precis utanför dörren innan jag gick in, för att återfå lugnet och därmed minska stresspåslaget. Jag tror faktiskt att det hjälpte mig.

Fast jag inser att jag redan glömt mycket av det som stod i boken....antingen får jag låna den igen eller köpa den, den var fylld av visdomar som kändes som skrivna för mig nämligen. En av bokens första meningar och Olof Röhlanders definition av vad njutning är sitter i alla fall kvar i minnet: "Njutning är detsamma som balans med distans". Balans med distans....smaka på den....balans med distans. 

Klockan är bara sju men nu åker sockarna av. Inte en enda sekund till orkar jag ha dem på mig. Det tydligaste tecknet på trötthet hos mig har slagit till. 

Att jag är trött den här tiden på dygnet kan man förstås tycka är lite konstigt. Framför allt med tanke på att helgen varit rätt lugn, om än jag var riktigt effektiv under några timmar igår. Då jag förutom en lång skön promenad tömde ett stort antal pärmar på papper som inte fyller någon som helst funktion längre....det blev en ansenlig hög....nu återstår att se över vad jag ska göra med dem. En rejäl brasa vore inte helt fel. 

När det var gjort unnade jag mig soffläge och lite bokläsning till dess att klockan var halv ett (på natten) och det var dags att åka och hämta hem sonen som kom i minibuss från Stockholm. Strax efter två ramlade jag i säng och somnade gott. 

Tyvärr sov jag inte så länge som jag önskat i morse utan vaknade tidigt....därför tror jag att tröttheten övermannar mig och sockarna måste åka av. Nu tittar jag på ljusen som lyser fint, lyssnar till eldens sprakande i kaminen (ved, inte papper...) och känner den mjuka filten mot tårna. Ögonlocken klipper och hela kroppen mår gott. Det här är livet. 

Det lyser ett ljus, det brinner en eld....