Ännu en vecka går mot sitt slut och jag har hunnit med mycket, både på jobbet och hemma. Arbetsveckan var synnerligen intensiv men samtidigt väldigt produktiv. En toppenvecka helt enkelt.

Här hemma har jag också hunnit med en del. Klippt gräset, promenerat, fixat fint på gravarna, planterat växter i krukor till framsidan av huset och till altanen, tvättat, tagit reda på tvätt och bakat minikladdkakor med rabarber.

Tro det eller ej, mest av allt har jag hunnit med att slappa och ta det lugnt här hemma. Böcker har blivit lästa och tår har viftats på! Underbart!

Just nu sitter jag i skuggan under parasollet med min dator i knäet och arbetar med min nya bloggplats www.katarinasspis.se. Finns en del att göra innan jag är nöjd, men mina recept är i alla fall räddade!

Nu när vi är två hemma igen går dagarna väldigt snabbt. Eller två? Ibland är vi färre och ibland är vi fler. Som nu i helgen när vi tillsammans med familj, vänner och släkten firade att sonen gått i mål efter sina två år vid UWC Red Cross Nordic.

Vädret visade sig från sin bästa sida, altanen bjöd på skugga under parasollen och maten smakade gott.

Idag har jag gått en match mot tvättamöban igen. Just nu leder nog faktiskt jag, som omväxling. Känns trevligt men misstänker att den snart växer till igen....det är så det brukar vara.

Sonen har ägnat en del av dagen åt att påbörja arbetet för att kunna flytta min blogg. Jag är så tacksam för att han hjälper mig och tänker till så att det ska bli så bra som möjligt för mig!

Nu har jag nyss tränat och slappar i soffan en stund, det är jag värd. Tänker att det skulle vara skönt med semester imorgon, men dit är det långt kvar så jag tänker passa på att slappa så mycket som möjligt resten av den här dagen. Så det så.

Nu har vi lyckats tömma väskorna, det mesta är tvättat och då tyckte sonen att det passade bra att packa en ny väska och sticka igen. Mot Skåne och studentfest tillsammans med andra UWC-alumner.

Efter att ha skjutsat honom till tåget åkte jag hem och planterade om mina stackars pelargoner. De borde ha blivit ompysslade för rätt länge sen men bättre sent än aldrig. Nu har de i alla fall fått flytta ut i växthuset. Det gäller bara att komma ihåg att sätta igång värmefläkten på kvällarna. Fast hur svårt kan det vara....

Fick reda på idag att min andra blogg, Katarinas spis, inte längre kommer att finnas på Mittmedias portal. De ska bara ha interna bloggare och eftersom jag är en extern skribent har jag några veckor på mig att hitta en ny portal och flytta bloggen. Helst ska det vara en portal som använder sig av wordpress då det är den jag använder mig av nu....tips mottages tacksamt. 

Nu är det sommar i växthuset. 

Tiden går verkligen snabbt, dagar, veckor och plötsligt år. Jag tycker att det det var nyss jag hade skjutsat sonen till flyget för att han skulle påbörja sina två år vid UWC Red Cross Nordic. Plötsligt hade åren gått och det var dags för mig att åka till Flekke för att hämta hem honom.

Färden gick via Östersund och Oppdal där jag gjorde stopp på min väg ner genom Norge. Vägen bjöd på hisnande naturupplevelser. Årstiderna varierade, jag mötte både vinter, vår och sommar på min väg.

Till slut kom jag fram till en vacker plats fylld av vänskap, glädje och vemod. Vädret visade sig från sin bästa sida. Regnet som hotade höll sig undan, avslutningsceremonin var högtidlig och fin. Tänkvärda tal och vacker sång ramade in ceremonin där utbildningsbevis och andra intyg delades ut.

Många kramar, skratt och tårar tog sedan vid innan det var dags för bussen att skjutsa avslutningsklassen till flygplatsen. Sonen tog farväl av alla och sedan packade vi in det sista i bilen och åkte mot Bergen där vi bodde natten mellan lördag och söndag. Sonen guidade i staden innan vi påbörjade hemresan.

Nu kämpar vi med all packning. Tvätt och mycket annat ska tas om hand. Förvånas lite över hur allt rymdes i det lilla utrymme som var sonens i rummet han delade med fyra andra killar. Tack och lov att jag hittade nycklarna till takboxen så vi hade den att packa i på hemvägen också förutom bilen....annars hade vi nog inte fått hem allt.

Men nu är vi hemma och allt är som vanligt igen, i alla fall ett litet tag.

Framme i Flekke.

Tomt där sonen huserat!

Så skulle bussen gå till flygplatsen....stopp! Åk inte!

Bergen.

Oj vad jag saknade sonens sällskap i bilen idag när färden gick från Oppdal till Flekke. Dels för att det var så tyst, det gick inte att få in några kanaler och jag ville inte ödsla tid på att stanna och fixa musiken....lite dumt kan tyckas. Nästa sak som gjorde att jag saknade honom var att han är toppen på att hålla koll på gps:en. Kändes lite viktigt att inte köra fel en dag som denna när vägen gick genom landskap som gjorde att jag trodde att jag var på väg till världens ände.

Men sen....tunnlar genom fjällmassiv där den längsta var nästan fem kilometer, vägar med synålskurvor i en aldrig sinande ström, branter precis vid vägen....ibland utan vägräcke, smala vägar där det knappt går att mötas. Något norrmännen inte tänker på, de gasar på trots det. Nog pirrade det rejält i höjdrädda Katarinas fötter ibland. Då hade det varit trevligt med sällskap.

Men fram kom jag. Till Flekke och UWC Red Cross Nordic där sonen bott i två år. Imorgon är det examen med diverse högtidligheter. Som besökare har jag fått ett program att följa där det står var jag ska vara när. Tur det eftersom sonen och hans vänner har ett eget schema att följa.

Nu har jag lagt mig i sängen. Tröttheten efter dagens äventyr börjar ta ut sin rätt. Lite sömn känns helt rätt. I morgon är en annan dag. Sonens sista i Flekke.

Oppdal, en ny bekantskap. Vackert med fjäll och ett charmigt litet samhälle. Här tänker jag sova över efter att ha åkt från Östersund i förmiddags.

Bilköer, smala slingriga vägar, många vägarbeten, mycket vacker natur och fartkameror i en aldrig sinande ström. Till slut kom jag fram, en aning trött. God Caesarsallad och en kall öl var belöningen. Nu ser jag på norsk teve och förstår en del de säger men definitivt inte allt. Det innebär att det nog snart blir nedsläckning av teven och kanske lite nyhetsläsning på plattan istället. Förstår nog mer av det än av de norska nyheterna....om än det mesta går hem.

Här kommer ett boktips som totalt fick mig att glömma klockan och läsa till dess att boken var slut....somnade strax före fyra i morse....

Boken heter ”Staden” och är skriven av Camilla Sten. En spännande bok som inte gick att lägga ifrån sig, där under småtimmarna när det var mörkt ute blev det riktigt läskigt en stund...jag hörde ljud och konstiga saker här hemma som gjorde att jag inte vågade släcka lampan...alltså var det lika bra att läsa vidare.

Boken handlar om en ung tjej som genom sin mormor har kopplingar till en stad där befolkningen plötsligt försvann. Ett riktigt mysterium och nu ska hon tillsammans med sitt team göra en dokumentär om staden och försöka lösa mysteriet. Var det en olycka som låg bakom försvinnandet eller massjälvmord? Väl på plats råkar teamet ut för konstiga händelser, de hör ljud, sång och tycker sig ibland se någon som iakttar dem.

Välskriven och tät nagelbitare om fasansfull ondska där den inte borde finnas.

Det blev en lång helg, det känns som om den hade några fler timmar än i vanliga fall. i och för sig kan det bero på att jag har gjort lite allt möjligt förutom att gå den vanliga tvättstugematchen mot amöban.

Jag har tagit en och annan promenad, läst en bok, klippt buskar och hallonris, roat mig med vänner på lokal och dansat så att det blev ett rejält träningspass. Idag har jag slöat en del, passade ganska bra med tanke på vädret. Riktigt kura i soffan väder.

Söndagen avslutades dessutom på ett mycket bra sätt. En fjärde säsong av Lucifer har släppts på Netflix, bättre avslutning på helgen än några streamade avsnitt gick knappast att få. Problemet just nu är att förklara för mig själv att jag inte behöver sträckkolla resten av avsnitten ikväll och natten som kommer.

Ena halvan av mig är rätt tjurig för den förstår inte att det är bra att ha fler avsnitt att se framemot. Att man inte nödvändigtvis måste se allt på en gång även om hela mitt sinne fullkomligt skriker efter mer....men jag ska vara ståndaktig....i alla fall till imorgon kväll. Den förstår inte heller att det är dumt att börja veckan med en sömnskuld. Fast jag skulle ju kunna se bara ett avsnitt till, det skulle jag....

Melon och gurka, mellanmål med smak av sommar. 

Efter att under en period ha läst många böcker som berört på ett sätt som bitvis fått mig att tvivla på godheten hos människor var det fullständigt nödvändigt att läsa något lättsammare.

Valet föll på en bok skriven av Dag Öhrlund. Den heter "Det lilla hotellet på
rue d´Amour. Boken är annorlunda då det berättelsen förs framåt av ett hotellrum. Där utspelas kärlek, svek, hopp tänds och släcks. Boken är en riktigt mysig feelgood som är svår att släppa ifrån sig då den även bjuder på ett och annat spänningsmoment.

Låna för en skön lässtund!

Veckan som gick har varit en konstig vecka. Först blev det måndag, sen fredag, söndag, måndag och fredag igen. Veckan har startat om hur många gånger som helst och jag har bitvis känt mig totalt dagvill. Nu har i alla fall helgen varit som vanligt, med en lördag och en söndag. En himla tur.

Jag har också varit som vanligt den här helgen, lite lagom mitt emellan flitig alltså. Min flit visade sig genom att jag tvättade och tog reda på en hel del tvätt igår. Idag tog jag en promenad med återvinning, pantade flaskor och tog en tur till graven där scillan började titta upp genom granriset. Det var hög tid att låta blommorna komma fram, någon vecka till så kommer där att vara helt blått nu när granriset är bortplockat.

Helgen började toppenbra i alla fall, i fredags kom goda vänner och hjälpte mig att plocka fram poolen, nu är den varm och redo att tas i bruk igen. Ser fram emot det första bubbeltillfället.

Jag måste erkänna att jag känner mig rätt nöjd med de senaste veckorna. Poolen på plats, altanen fixad, växthuset städat och stora rabatten på framsidan har fått en första stor rensning på ogräs. Nu är det bara att fortsätta fixa ute i trädgården lite vartefter. Buskar ska klippas (visserligen lite sent men...) hallonris ska rensas ur och förr än jag önskar kommer det att vara dags att börja klippa gräset igen. Men vad gör väl det....då är sommaren här och den gillar jag, mycket!

Scillan tittar upp genom granriset. 

Får detta någon vecka till på sig kommer det att vara lysande blått. 

Ni vet känslan när man har läst ut en bok som var så bra att man känner sig ledsen efteråt därför att läsupplevelsen är slut. Eller när sista tuggan av chokladkakan som smälte på tungan är svald, tallriken i princip slickad ren och vetskapen om att det kommer att dröja innan något lika gott slinker ner igen.

Tomheten som gör att man känner sig lite övergiven och nästan snuvad på konfekten fastän man precis slukat den, konfekten alltså, antingen som världens godaste maträtt eller i bokform.

Så känner jag mig nu. Igår hade sista delen i Avengers premiär och naturligtvis var jag där. Inte tillsammans med sonen den här gången då han är i Norge men väl med en mycket god vän. Filmen var lång, tre timmar, men det kändes inte så för plötsligt var filmen slut. Aldrig har väl tre timmar gått så snabbt.

Efter filmen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, var den så där toppen som all förväntan innan ville att den skulle vara eller saknade jag något? Först trodde jag att jag saknade något för jag kände mig inte så där uppfylld som jag brukar....men då kom jag på det....jag var ledsen.

Filmen var verkligen så bra som all min förväntan innan hade önskat att den skulle vara. Den var både mörk och ljus, med ett större djup än de tidigare filmerna. Samtidigt fanns hoppet hela tiden där. Hjältarna visade många fler mänskliga sidor än förut samtidigt som deras mod övervann rädslor och svagheter som i slutändan blev till styrkor. De lyckades verkligen sy ihop alla lösa trådar på ett trovärdigt sätt, den bjöd både på vissa förväntade saker men även på en hel del överraskningar.

Nej anledningen till min kluvna känsla var naturligtvis att det är över nu. Som den bästa boken, goda kakan eller andra upplevelser som man aldrig vill att de ska ta slut. Trådarna sitter ihop, några hjältar är oåterkalleligt borta och Avengers som vi hittills känt dem finns inte mer.

Det var saknaden att det inte kommer mer som spelade mig ett spratt. Fast det gör det ju i och för sig, Marvel har fler filmer planerade åren som kommer......men det är inte Avengers...

En tröst är att sonen såg filmen igår han med, fast i Norge. Det har inneburit att jag idag fått prata igenom filmen med honom. Nu längtar jag till dess jag kan se den igen, jag har nog missat många detaljer insåg jag efter samtalen med honom. Filmen är i alla fall bokad så i samma stund den släpps på blue-ray landar den i postlådan, fast jag skulle gärna se den på bio igen innan dess.....

Nu är det bara att se fram emot Spiderman i sommar och sen kommer Star Wars i december. Hurra!!

Eftertexterna rullar.....

Runt fyra varje morgon har jag väckts av ett kvittrande utan dess like, småfåglarna har hållit konsert utanför mitt sovrumsfönster. Kviddevitt och truddelutt. Precis när jag har vant mig vid sången och är på väg att somna om har det blivit tvärtyst. Så tyst att det blev konstigt och jag vaknade till igen. Förmodligen tyckte fåglarna att det var dags att flyga iväg och sjunga för någon annan. Men att de skulle ha övergett mig tror jag inte, de kommer ju tillbaka troget varje morgon!

Förutom att lyssna till fågelsång har jag precis som många andra njutit denna påskhelg, av vädret och att vara ledig. Bäst av allt, jag har både slöat och varit lite nyttig. Bästa kombinationen man kan tänka sig. Altanen är redo för sommaren, bara bubbelbadet som saknas. Sonens dunjacka är tvättad, mer müsli tillverkad, tvättamöban har fått sig en match men framförallt har jag hunnit läsa böcker och sett lite serier på teven. En kanonhelg helt enkelt!

Müsli på väg!

Att läsa passar bra när det är ledigt några dagar extra. Här kommer två boktips på böcker jag läst så här långt under påsken. Ytterligare två böcker som berörde mig djupt.

Den första boken är skriven av Susan Abulhawa och heter "Det blå mellan himmel och hav". Den handlar om Palestina och Israel och boken följer en familj genom flera generationer. Deras liv förändras för alltid när Israel i slutat av fyrtiotalet stormar och ödelägger byn de lever i. Detta i samband med att staten Israel utropades. Boken är både vacker och sorglig. Den ger hopp trots den djupaste förtvivlan. Efter några kapitel gick den inte att lägga ifrån sig!

Boken "Såld - från förtryck till frihet" skriven av Soheila Fors är en mörk skildring av kvinnoöden i en värld där hedersvåld och hedersförtryck härskar. Bokens huvudperson, Meriem, blir som fjortonåring såld som sexslav och sen den dagen kommer hennes liv aldrig att bli sig likt igen.

Meriem flyr från mörkret i hemlandet till en förhoppningsvis ljusare framtid i Sverige men på flyktingförläggningen är de välkända maktstrukturerna från hemlandet närvarande hela tiden.

Det är en bok som berättar om resan från ett liv i djupaste förtryck till en ljus tid där friheten tycks vara inom räckhåll.

Återigen en bok som inte går att lägga ifrån sig förrän sista meningen är läst....och den, bokens allra sista mening,  träffar som en hård smäll mitt i magen.

Den här påskhelgen började på bästa tänkbara sätt. Efter att jag plockat undan jobbet igår gick jag en promenad i det härliga vädret. Så underbart att det gav mig energi att genomföra den årliga såpningen av altanen. Den behandlades med rikligt med såpa som fick torka in i träet under natten.

När jag sedan bestämt mig för att slappa ihop i soffan ringde grannen och bad mig komma över. Där eldades det i grillringen och måddes gott. Ingen dum idé alls, så mycket trevligare än min urprungliga plan.

I dag är det långfredag, får se hur lång den blir. Jag tog i alla fall en lång promenad i morse. Nu har jag nyss flyttat ut alla altanmöbler och annat på mitt nysåpade trallgolv. Våren och sommaren kan komma. Det som saknas är badet...men det kommer det med så småningom.

Inuti växthuset blev det dock inte städat idag, för att göra det krävs att solen skiner....annars går det inte....det hör liksom till....så jag planerar att låta solen skina imorgon. Det är min plan.

Planen för resten av den här dagen är faktiskt att slappa ihop i soffan, läsa lite, se några serier, kanske nån film och äta godis. Det är ju trots allt påsk och påskharen har lämnat ett ägg fullt med mumsiga onyttiga gobitar. Tack för det!!

Jag lämnade en lagom stor plats för mitt bad!

Tänk, det var grått, kallt, blåsigt och allmänt trist men då hände det. Hoppet om en varmare årstid kom tillbaka. En underbar helg, soligt och varmt. Livsandarna vaknade igen och tog med sig ett visst mått av energi.

Få saker är så härliga tycker jag som att städa undan vintern. Sparkar, snöslädar, spadar, granris, vinterkängor, tjocka täckbyxor och mycket annat förpassades in i förråd och kängorna torkades och stängdes sedan in i garderoben. Där kan de stanna...länge....nu ska jag njuta av att kunna använda joggingskor på promenaden igen.

Istället för alla vintersaker tog jag fram stolar till framsidan av huset, där njöt jag flera goda kaffekoppar den här helgen mellan allt promenerande. Både själv och med god vän.

Fast solen gjorde att jag fick energi att vara flitig inomhus också. Jag har tvättat undan massor, tagit fram en och annan påskkyckling, städat hyllor i badrum (så nödvändigt) och fixat med lite annat smått och gott. Känner mig så nöjd, då är det skönt att slappa i soffhörnet med extra gott samvete.....och en låda chokladglass att äta direkt ur med sked....

Regn, snöslask, mer regn och allmänt grått och trist. När jag tittade ut genom fönstret i morse och såg all snö på backen kände jag mig lite sur faktiskt. Men så hörde jag fåglarna. Alla mina vänner småfåglarna som flyger runt mitt hus. När jag öppnade balkongdörren till sovrummet lät det som om tusen fåglar kvittrade och sjöng. Så många var det förstås inte, men oj vilken livsglädje de förmedlade.

Därför tog jag på mig kläder och gick en promenad, tänkte kan fåglarna kvittra och vara glada kan jag. I skor utan vattenskydd slaskade och traskade jag runt byn. Med den påföljden att skorna var genomblöta när jag klev in hemma igen, ja sockorna också förstås. Nog längtar jag till den riktiga våren i alla fall.

Sonen som kom hem för att göra högskoleprovet berättade att när han åkte från Flekke var det närmare 20 grader där och solsken. Lite avis blev jag. Men jag står faktiskt ut med vädret eftersom jag får låna honom under helgen, ändå till i morgon bitti när flyget tar honom tillbaka till skolan fram till avslutningen i maj. Nu är han i och för sig inte hemma särskilt mycket men det finns i alla fall en tacksam son att bjuda på mat och äta tillsammans med.

Innan det är dags att fundera över middag passar det bra med några serieavsnitt på Netflix. Jag har ju trots allt tagit en rejäl promenad idag.

Slaskväder big time!

Syns inte jätteväl, men sockan är genomblöt. 

Fast helgen har bjudit på andra trevligheter också, igår var det dags för en utflykt med en god vän.
Lite shopping och fika, perfekt en lördag!

Idag blev promenaden inte fullt lika njutbar som den var igår. I motvind med isande kyla trampade jag iväg med solen i ryggen. Jag försökte hålla ett så högt tempo som möjligt för att få upp lite värme.

Till slut hade jag kommit så långt att det var det dags att svänga runt och byta håll. Plötsligt värmde solen ansiktet och det kändes helt okej. Väl hemma blev det några ryggövningar på träningsmattan innan en kopp te fick bli belöningen för dagens ansträngning.

Nu är känslan rätt härlig, under filten lyssnar jag till vindens framfart utomhus. Ligger och planerar middagen som dagen till ära blir fisksoppa. Passande mat en blåsig dag där små Nalle Puh-kompisar får akta sig så att de inte blåser bort.

På flaggstången fladdrar vimpeln, eller det som är kvar av den....tycker att jag nyss bytte ut den då den förra såg ungefär likadan ut, men det är visst dags igen. Konstaterar att jag tydligen bor i ett blåshål som sliter hårt på mina vimplar. Kanske lika bra att köpa flera stycken på en gång....

Vimpel med en rastafläta...

Dags för ett litet boktips igen, den här gången en bok som handlar om en kvinna som börjar gräva i sin familjehistoria. Boken heter Pendeln och är skriven av Julie Lindahl.

En hemlighet som dolts genom att vissa frågor inte ställts, tystnaden har skyddat en mormor och morfars historia i SS. När författaren känner att saker och ting börjar skava söker hon svar. Ett sökande som tar henne genom Europa och delar av Sydamerika.

Boken tar inte upp krigsförbrytelserna i första hand utan det är vad som händer med en familj där något som medvetet dolts under alla år plötsligt lyfts upp till ytan.

En bok full av hemligheter, svek och ett förflutet som skadat relationer och skapat ett stort lidande genom åren. Väl värd att läsa!

Här kommer två boktips som båda handlar om förtryck men på väldigt olika sätt. Båda böckerna är baserade på berättelser ur verkligheten om än de utspelar sig i olika tidsepoker.

Den första boken "Tatueraren i Auschwitz" är skriven av Heather Morris. Den bygger på den sanna historien om Lale och Gita som möts första gången när han ska tatuera in siffrorna på hennes arm då hon anlänt till det fruktade lägret.

Boken berättar historien om mänsklig förnedring, kampen för överlevnad och ondska i sin mest utstuderade form. Mitt i detta spirar trots allt en kärlekshistoria mellan just Lale och Gita.

Boken är skriven väldigt rakt och utan alltför mycket krusiduller. Faktum är att det är relativt lätt att distansera sig även om det som beskrivs är omänskligt.

De enda partier jag verkligen krymper ihop och vill gömma mig från texten är där Mengele hukar sig över Lale med sitt ständigt otäcka leeende. När han väljer ut vilka som ska få komma till honom för behandling och pratar om att det kanske är dags för Lale att bli utvald....då rös jag och ville blunda.

En bok att läsa med en historia vi aldrig får glömma!

Den andra boken "Fånge i hederns famn" skriven av Galaxia Wallin fick mig att ligga och hulka medan jag läste den. Författaren, själv från en kultur där hedersförtryck av kvinnor är vardag, har intervjuat kvinnor i Sverige som lever i en värld av ständigt våld. Boken beskriver inte själva förtrycket utan de förtryckta och den utsatthet de lever i.

I boken är sju kvinnors anonyma berättelser nedtecknade, Galaxia intervjuade fler men de valde att inte låta sina historier vara med när det var dags att trycka boken. Jag tänkte läsa en kvinnas berättelse innan läggdags men när jag öppnade boken gick det inte att sluta. Trots tårarna som rann efter mina kinder.

När jag sedan skulle berätta om boken för mina arbetskamrater grät jag hejdlöst igen. Det som verkligen gjorde att min ledsna känsla blev så stark var det faktum att kvinnorna blev svikna av de människor de litade mest av allt på i hela världen, sina föräldrar......

En samtidsskildring att gråta till om det som sker #UnderYtan. Läs den!

Knaster under skorna. Omväxlande grus och is, vattenpölar att plaska fram genom. Fågelkvitter, råmande skotrar och som grädde på moset ett svanpar i luften över Bredbytjärn.

Dagens långpromenad var underbar, jag njöt av solens värme och kände att våren trots allt är på väg. Ett snabbt stopp hos mamma på hemvägen innan planen var att sätta mig på altanen med en kaffekopp i handen.

När jag var på väg ut igen hördes ett mystiskt vinande...funderade så på vad det kunde vara...när ytterdörren öppnades kom förklaringen. Det haglade....jodå våren är på vägen. Riktigt aprilväder redan i mars.

Det blev dock en kopp te i soffan istället, altanen kändes kall. Men nu ser jag att himlen börjar visa lite blå fläckar igen. Snart skiner nog solen igen....kanske kan det bli altanläge trots allt? 

Veckan som gick slutade på det bästa sättet. Tillsammans med goda vänner, god mat och något gott i glasen. Som vanligt var samtalsämnena många. Glada, sorgsna och berörande. Skratt och allvar i en salig blandning.

Nu diskas de sista resterna i maskinen....när jag såg mängden glas i morse funderade jag över beslutet att göra efterrätt i tre små glas eller formar till varje person...då var jag tacksam att det inte är jag som måste vara diskmaskin.

Ljuset i den fina ljusstaken lyser upp fint!

Frukost framför morgonteven. 

Det har gått en vecka sedan voodoo-nålarna fick börja arbeta. Trots snö som föll har det fungerat...i torsdags återstod enbart en liten snöfläck....våren är på väg! Hurra!

Det funkade, våren ÄR på väg om än med något bakslag!