Kamin

Nu är det kväll och "kaminen" är på igen så det blir till att dra ner elementen. Stackarn är på väg mot 40 så nu stoppar vi i alvedon och bäddar ner i sängen efter att ha trugat i dryck. Humöret är gott men han suckar och stönar över all läxa som kom hem idag. Ska han hinna med allt får han inte vara sjuk kan jag säga.....

Fröer

Jag är så trött på detta evinnerliga snöande så för att känna att våren nog är på väg har jag de senaste dagarna suttit och dreglat över frökatalogen. Så nu har jag skickat iväg en beställning. I år ska inte plantorna vara små som skrutt när växthussäsongen börjar....det är i alla fall min målsättning.

Burgare

Idag blev det ostburgare till lunch, sonen lyckades klämma i sig en hel trots att han var blek om nosen och mådde illa av febern. Med mat i magen och ett stort glas smultrondryck har han krupit ner i sängen igen.
Jag har packat undan varorna från affären. Jag längtar till dess att jag utan alltför stor ansträngning kan gå och handla själv igen. Fördelen med att skicka nån annan är att det aldrig köps nåt mer än det som står på listan så det blir mycket billigare än om jag hade handlat.

Mitt på dagen

Snart är det lunchdags, men vi åt frukost ganska sent idag, så vi är inte hungriga än. Jag hade gjort krämig äggröra med chili och persilja som slank ner med god aptit både hos mig och sjuklingen.
Nyss var "hemtjänsten" här och hämtade min inköpslista för veckan.

Torsdag morgon

Har en sjukling hemma idag, lägre feber nu på morgonen, drygt 38 bara. Igår däremot var han så het så jag kunde stänga av värmen på elementen.
Igår tog jag sista sprutan, nu börjar nedräkningen på riktigt, det är bara 6 hela dagar kvar till dess att gipset ska bort!!Tjoho!

Febersjukt

En rödrosig matt pojke ligger i sin säng och hostar. Han har lyckats äta lite middag, men framförallt dricker han och det är ju det viktigaste. Det innebär att jag har sällskap här hemma imorgon. Hoppas att febern blir kortvarig men just nu blir den högre och högre..Lite Alvedon innan natten gör nog att den  lugnar ner sig. Själv mår jag bra än så länge. Och tänker fortsätta med det. Att bli sjuk känns inte särskilt lockande nu.

Sjukling

Idag kom en ömklig pojke hem från skolan, ont i halsen, hosta, ont i skinnet och blek. Nu dricker han kall nyponsoppa och ligger på sängen och vilar. Han är mest olycklig över att han inte får åka och träna ju jutsu. Men vi får hoppas att det är en snabbt övergående variant, så han får öva kast igen!

Lunch

Sitter och tittar på herrarnas superg och äter rester till lunch. Ute skiner solen och det ser så härligt ut. Längtar till dess att jag kan ta mig ut på egen hand. Mer än hämta posten.  Idag är det tvättstugedags. Så det blir en del trappträning. Jag har även sorterat ut lite kläder från sonens garderob. Han växer den rackarn...

En vecka kvar

Om exakt en vecka sitter jag i bilen på väg till stan för att plocka bort mitt gips. Jag ringde ortopeden igår och fick veta vilken tid jag ska komma. Jag längtar efter att få bort det. Trots det känns detta gips fortfarande okej. När det tas bort har jag haft det i fyra veckor, så länge har jag aldrig kunnat ha ett gips förut utan att byta. Längtar, längtar, längtar..............

Snart kväll

Oj vilken lat och härlig dag. Besök av grannen på förmiddagen och sen har jag läst och ätit praliner....Nu ska jag snart börja förbereda middag och sen blir det läxa. Sonen hade fått en läxa om regelbundna verb till imorgon så vi ska repetera det. Han har kunnat det förut så jag hoppas det sitter. Sen ska han intervjua mig om el och elsäkerhet...hallå....finns det nån elektriker i garderoben? Hoppas det inte är så svåra frågor.....

Tankar från rullstolen

Det finns underbara medmänniskor runt omkring oss. Människor vi inte känner men som ändå finns där med hjälp och stöd om det behövs. Som den tjej som hjälpte till att hålla emot rullstolen i parkeringsgaraget för att komma till den våningen hissen fanns på. De fantastiskt hjälpsamma människorna i receptionen, den servitör som stannande hissen för att jag skulle hinna fram innan den drog iväg till nästa våning. Ljudkillen som erbjöd sig att hjälpa mig hämta vad jag än ville ha. Jag måste erkänna att när paltkomat inträdde efter lunch funderade jag på att skicka efter en stor godispåse...Mängder av vänliga leenden från människor runt omkring. De vänliga är i majoritet men trots det har jag en sur känsla inombords.

De som gett mig den känslan är bland andra parkeringsvakten som stod och tittade när vi kämpade för att få upp dörren till det utrymme hissarna gick ifrån, när vi väl kommit till rätt våning. Det par som slängde dörren rakt i  ansiktet på mig, nej foten menar jag, när vi skulle ut från parkeringsgaraget. Den kvinna som hade så bråttom förbi mig att hon klev på min krycka så jag höll på att ramla, igen... De onda ögon jag fick i lunchkön när jag med ett leende på läpparna bad om ursäkt för att ta mig förbi då personalen i receptionen skulle hjälpa mig fram till hissen. Jag kan gå i trappor men åker faktiskt hellre hiss nu. De sura blickarna jag fick av en kvinna när jag hade mage att lägga upp benet på en stol vid fikat. Samma kvinna höll sen nästan på att knuffa ner mitt ben i sin iver att få tag i en sittplats. De sura blickar jag fick när jag hade mage att ställa mig i kön för enbart handikapptoan.  Jag skulle kunna göra listan längre men jag stannar där.

Sammantaget fick alla dessa människor mig att känna sig obekväm, i vägen, besvärlig, ledsen, arg, bestört. Men framförallt fick de mig att inse att Sverige inte är ett handikappvänligt land. Då menar jag inte alla trösklar som gör det svårt med rullstol eller trappor in till affärer. Dessa praktiska saker ställer naturligtvis till det också men det är attityderna jag tänker på. Mig är det inte synd om alls, jag kan snart kliva upp ur min stol, kasta kryckorna och röra mig fritt igen. Jag är inte handikappad, bara tillfälligt justerad. Men i vårt avlånga land finns många människor som hela tiden möts av de här attityderna och de kommer inte att kunna kliva ur sin rullstol eller kasta kryckorna, det är deras hjälpmedel för att överhuvudtaget kunna vara ute i samhället.
Det får mig att tänka på vårt stora grannland i väster och de erfarenheter jag har därifrån. Dels från den tid jag bodde där, dels från de semestrar jag varit på. Att ha någon form av handikapp där innebär att du får hjälp först, du har en egen kö, människor hjälper dig med dörrar som en självklarhet. Jag vet inte om det är så i hela det landet men i den del jag bodde och besökte var det så. Det vore en bra sak för oss att ta efter tycker jag. Jag tror och hoppas att vi kan förändra det synsättet även hos oss. Genom att vara en bra förebild, hålla upp dörren till den som kommer bakom oss, vare sig den personen sitter i rullstol eller går med egna ben. Ha ett vänligt ord på lut, ser vi någon som verkar ha det besvärligt, våga gå gå fram och fråga om man kan hjälpa till.  Genom att hjälpas åt att vara goda förebilder tror jag att vi kommer att kunna förändra synsättet så att alla människor i vårt land får känna sig lika mycket värda oberoende av vem man är.

Soffpotatis

Idag kommer jag nog att vara en soffpotatis en stor del av dagen. Jag känner mig trött i kroppen, men har inte ont alls i rygg eller knä. Skönt. Hoppas jag får kallelsen till ortopeden inför nästa vecka så jag får reda på när gipset ska plockas bort. Nu kan nedräkningen börja på riktigt.

Hemma!

Nu är jag hemma igen. Trött men nöjd efter en intressant dag. Lite lång blev den, har ont i knä och rygg  nu men jag är övertygad om att efter en natts vila kommer det att kännas bra igen. Däremot känner jag mig lite bekymrad över att så många har så dålig förståelse för kryckor och rullstolar...Utvecklar det resonemanget mer en annan dag.

Förberedelser

Nu ska jag förbereda genom att plocka fram inför morgondagen då jag ska på utflykt till Umeå hela dagen. Därför blir det inte så många inlägg i morgon. Jag ska nämligen åka strax efter halv sju....

Kramp

Jag har börjat få kramp i lårmuskeln under gipset. Det gör ont och är väldigt irriterande för jag vet inte hur jag ska bli av med den. Krampen kan komma när jag sitter, ligger eller står så det är inget jag kan undvika direkt. Det positiva är att det inte gör ont nere vid mitt knä utan högre upp. Det gör att jag inte blir så orolig.
Nu sitter jag i alla fall i soffan och vilar, med en god eftersmak av middagen i munnen.

Middagsdags

Nu är maten på gång. Det blev varken paj eller köttfärssås. Istället gjorde jag rosépepparbiffar med mycket god sås till. Pressad potatis kommer att serveras till. Kunde inte hålla mig, jag har redan mumsat i mig flera biffar....Men jag kommer att orka middagen ändå!

Soligt och fint

Vilket härligt solsken det är ute. Solen lyser rakt in så det blev till att dra ner markiserna för att kunna fortsätta med skidåkningen på TV:n ;) Jag har gjort dagens hushållsinsats, tagit hand om tvätt i källaren. Nu ska den bara färdas upp till övervåningen också så är det klart! Funderar över vad det ska bli till middag idag? Kanske Obi Wans köttfärspaj eller hederlig köttfärssås och pasta? Hm, ikväll vet jag!

Semla till morgonkaffet

En härlig söndagmorgon som börjar med en kopp kaffe med semla till. Är trött men det känns bra i mitt knä. Nu räknar jag ner, det är fyra fragminsprutor kvar och ungefär 9-10 dagar kvar med gips. Sen börjas det igen. Träning varannan timme, alla dagar! Förra gången kunde jag köra bil ungefär fyra månader efter olyckan, hoppas att jag kan få ner den tiden en aning. Det skulle innebära att jag kan sätta mig bakom ratten runt påsk, helst ett tag före..... 

Doften av nybakat bröd

Doften av bröd nyss utplockat ur ugnen fyller luften här hemma. Stackars barn som inte är hemma och får njuta av det;)  Hade tänkt göra små semlor, det är så gott att få äta många, men de jäste och jäste och blev stora....Det känns bekant på nåt vis...undrar om det inte blir så varje år? Jag tänker göra minisemlor men de blir jättar istället. Men de är "fluffiga" och doftar ljuvligt!         
Har plockat ut några laxbitar ur frysen och tänker göra laxnuggets med klyftpotatis till middag. Till efterrätt passar det nog utmärkt med en semla.

Semlor på gång

Nu har jag satt degen till jäsning, längtar efter årets första semla. Nyss ringde sonen och ville stanna längre hos sin kompis. Hur länge de än är tillsammans är det alltid för kort, det är fascinerande. Under alla år de varit kompisar har jag hittills aldrig varit med om att de tycker att de fått tillräckligt med tid.
Två kamrater som inte bor i Bredbyn har han kvar sen dagistiden, när de skildes åt inför förskoleklassen pratade de om hur många år det var kvar till sjuan, då skulle möjligheten att få gå i samma klass komma. Hoppas deras vänskap håller i sig så att de får uppleva det. Jag tycker det är jättehäftigt att de har lyckats behålla sin vänskap sen de var tre år fast de inte bor i samma by.