Ordningen är återställd, sonen är hemma igen. Mycket nöjd, glad och stolt över sin insats. Strax efter åtta i morse ringde han och ville bli hämtad. Jag fick på mig kläderna, satte mig i bilen och åkte till Överhörnäs där sonen väntade. Han var frusen för en sidoruta hade gått sönder i minibussen innan de åkte från Göteborg, så den var bara tillfälligt lagad. Med tanke på minusgraderna ute blev det då rejält kallt i bilen. Men en lång varm dusch och eld i braskaminen när vi kom hem gjorde att han fick upp värmen igen. Nu sitter han vid datorn....

Nyss har vi haft trevligt fikabesök, nu sitter jag och väntar på att skidåkarna ska börja jaga runt i spåren på teven. Sen är det ju det där protokollet som ska skrivas....

Sonen har gjort sitt på mattan och även om deras insats inte räckte till första plats har jag förstått att det gått bra för dem. Tydligen hade de fått fin kritik och en personlig inbjudan av landslagscoachen att delta i SM. Bättre beröm än så kan man knappast få efter sin allra första tävling. Skulle tro att de är sugna på att tävla vidare efter den starten. Riktigt roligt! Så äntligen kan jag slappna av. Det känns som om jag hållit andan hela dagen.

Nu till något helt annat. Visste ni att pormaskar lever? När jag läser tidningarnas nätupplagor visas ofta reklam för ett medel som dödar pormaskar. Jag hade ingen aning om att de behövde dödas. Nog för att jag alltid tyckt att pormaskar varit lite småäckliga att klämma.  Men nu när jag har fått veta att de lever...då blev det plötsligt riktigt äckligt. Fast som sagt, nu är vi räddade, medlet som dödar dem är här! Kanske fungerar samma medel på hårlöss....de börjar ju bli resistenta mot det som används. Tyvärr är väl risken att håret följer med också och det är ju mindre bra.

Nervositeten har inte gett sig, än har sonen inte varit på mattan. Det är ungefär en timme kvar. Jag fördriver tiden med att kolla skidor, tvätta, ta in ved och äta lunch. Jag är sugen på kaffe men just nu är jag alltför lat för att orka gå upp och fixa en mugg...så jag får helt enkelt vänta till dess att orken infinner sig.

För en stund sen gick jag ut och tog några vinterbilder till tavlorna i vårt kök. Just nu är det antingen väldigt somriga eller juliga bilder.....när skidåkarna på teven gjort sitt ska fixa med dem tror jag....om jag har ro nog att göra det....

Jag känner mig lätt nervös idag, eller rätt rejält om jag ska vara helt ärlig. Undrar vems nervositet som är störst egentligen, mammans eller sonens? Eller kanske till och med coachens?
Anledningen till min nervositet? Sonens första parduo-tävling går av stapeln idag. Eftersom sonen och hans tävlingspartner inte gått några matcher tidigare vet vi ju inte hur de står sig i konkurrensen. Dessutom har de inte tränat så länge för detta, de började i höstas.
Hur nervositeten påverkar när de väl ska leverera på mattan vet vi inte heller. Men kan de bara plocka fram samma känsla som de använder sig av vid graderingar kommer det nog att gå riktigt bra. Då brukar sonen och hans kompis ta fram det där lilla extra, då levererar de!
Min nervositet gäller ju förstås inte placeringen i första hand, jag vill bara att de ska kunna känna sig nöjda med sin prestation och tycka att det var roligt så att de är taggade att fortsätta, hur de än hamnar placeringsmässigt. Sen vet jag ju att de själva har höga mål....

Det var en konstig känsla att åka hem efter en arbetsvecka och veta att sonen inte skulle vara hemma och vänta på mig. Även om han sticker iväg till kompisar när det blir helg brukar vi i alla fall hinna ses en stund.
Nu var huset tomt och tyst.

Efter att ha handlat och duschat har jag nu gjort upp en eld i braskaminen, slagit mig ner i soffan för att slappa ett tag. Hämtade en bok på biblioteket tidigare i veckan som jag började läsa. Den ska jag försjunka i! Senare ikväll blir det räkor med mamma.

Mitt knä är ett mycket besvärligt knä...det är märkligt men det har börjat göra ont på ställen där jag aldrig haft någon värk förut. Jag hinner ofta tänka att nu känns det bra igen...då utan förvarning börjar det göra vrålont någonstans.....dumt, dumt, dumt...och tiden till dess att vi ska resa närmar sig.  Men ännu är det fyra veckor kvar så tiden för att bli bättre igen finns fortfarande.

Idag har skolverket haft 18 månader på sig att behandla min ansökan för att få lärarlegitimation. Och än lyser den med sin frånvaro. Tänk om jag skulle ta lika lång tid på mig för att utföra de uppgifter som åläggs mig.....

Ikväll har jag hunnit landa hemma en stund efter jobbet innan det är dags att åka till stan igen, fem minuter kvar. Sonen har sin sista träning innan tävlingen i Göteborg på lördag. Tyvärr har han rejält ont i en axel efter att ha ramlat på idrotten i skolan idag. Hoppas att det bara är mjukdelarna som har fått sig en törn. Det verkar så tycker i alla fall jag. Annars vore det ju en väldig otur för honom.

Mitt knä har gjort ont igen idag. Inte som för två veckor sedan, men tillräckligt för att det skulle ta väldigt lång tid att gå mellan skolan och bilen. Det blev ju inte direkt bättre av att det var en massa snö på trottoaren, då blev det extra jobbigt. Därför känns det skönt nu att vila med foten upp en stund innan vi sätter oss i bilen.

När jag klev in hemma efter jobbet upptäckte jag två av mina grannar på vår altan. De höll på att skotta den åt oss. Väldigt snällt, för det har kommit mycket snö, så tyngden var stor.  Tänk vilken tur vi har med så oerhört fina grannar!!

Äntligen har vi landat hemma. Jobb, facklig utbildning och ju-jutsu styrelsemöte. Så har min dag sett ut. Ännu en bra dag om än intensiv, igen.
Det är lätt att hamna uppe i varv när dagarna och kvällarna går i ett. Att ta en sak i taget och avsluta det, innan man påbörjar något nytt blir extra viktigt då. Annars är det hur många bollar som helst i luften samtidigt och då blir det jobbigt....
Nu ska jag läsa en stund för att hjärnan ska komma ner i varv. Därefter är det sova som gäller. God natt!

Nu måste jag erkänna att jag känner mig lite trött. Det har varit en lång och intensiv, men härlig och givande dag.
Att unna mig lite slappande i soffan framför teven känns därför helt rätt. I morse funderade jag över hur det kan komma sig att det alltid känns som att morgnarna kommer för tidigt....det är ju så jobbigt att ta sig ur sängen....nu är jag så trött så det känns jobbigt att ens behöva ta sig till sängen när det är dags att lägga sig. Inser att det kommer att vara ännu värre i morgon bitti.
Sonen har en vilokväll, efter att ha gjort sin läxa sitter han nu vid datorn ett tag. Ingen träning, det känns som en befrielse att inte behöva åka neråt kusten ikväll...för oss båda ska jag tillägga. Hur roligt han än tycker att det är med träning behöver han också vilokvällar här hemma för att orka med.

Vill bara påminna om att nu är det bara fem veckor kvar.....därför är det helt okej att det är intensivt ett tag nu, det klarar vi. Just nu längtar jag väldigt mycket efter att få börja packa väskorna.

Förintelsens minnesdag, lyssnar just nu på en kvinna när hon beskriver hur det gick till när de kom till fånglägret, hur de separerades från sina familjer. Hur några fick gå till höger, andra till vänster.  Ögonen tåras och det kniper till i magen när jag tänker på vilken oerhörd ondska vi människor är kapabla att plocka fram och utsätta andra för. Att människor glömmer vad som är rätt och hittar ursäkter att göra andra illa, empatin som sipprar ut och sakta försvinner i takt med att ondskan ökar....Fortfarande i detta nu pågår folkmord i världen.
Empati, vi måste börja när barnen är små, proppa dem fulla med förståelse och medkänsla för andra människor. Ge dem kärlek och värna olikheter så att de hellre kramar än slår, hellre berömmer än hånar, hellre försöker förstå än ifrågasätter.

I Australien drabbas de verkligen hårt av olika naturkatastrofer det här året. Först häftiga bränder, nu översvämningar. Vad är lite kyla eller snöfall...

Palmemordet är också på tapeten igen. Ett nytt vittne har trätt fram som säger att polisen bad honom skjuta Palme. Detta ska ha hänt fem månader innan mordet. Undrar om sanningen någonsin kommer fram?

Att spela Call of Duty med öppet fönster kan också vara farligt. Grannarna slog larm när de hörde någon ropa på hjälp. Efter att pojkarna fått gå ut med händerna över huvudet och lägga sig på marken uppdagades sanningen....det var bara spelande som pågick i huset. Polisen åkte vidare, pojkarna fortsatte spela...kanske med fönstret stängt den här gången....

Idag ska jag jobba ett tag, tvätta och ta en liten promenad. Sen ska sonen skjutsas till stan för att träna inför tävlingen nästa helg. Innan vi åker hem tänker mamma bjuda oss på middag i stan så några middagsplaner behövs inte den här dagen. Däremot bakade jag en After eight-tårta igår som vi måste fika av under dagen! Det känns inte speciellt jobbigt....

Efter att ha vaknat tidigt, tidigt och inte kunnat somna om gick jag ut och hämtade tidningen. När jag hade tittat igenom den kände jag hur ögonlocken blev tunga igen. Då var det skönt att somna om....nu har jag nyss vaknat och fått dagens första kaffemugg. Den smakade gott!

I tidningen i morse stod det att Dyngbaggen är den första insekt man upptäckt som kan utnyttja stjärnljuset för att hitta rätt i mörkret. Den behöver inte se enskilda stjärnor utan det räcker med ljuset från Vintergatan för att inte gå vilse. Men vilket elände för de stackars små baggarna när det är moln på himlen. Hur gör de då? Fascinerande också att tänka på alla olika forskningsprojekt som pågår runt om i världen. Visst är det intressant att få kunskap om hur den biologiska kompassen fungerar men hur viktigt är det egentligen? Antingen hittar man rätt eller så går man vilse.

Hjärt- och lungfondens reklam får en verkligen att haja till. Ett gäng äldre män står och hetsar sin kompis att hoppa från hög höjd ner i basängen, när en ung badvakt förmodligen drabbas av någon form av hjärtstopp och faller ihop. Där står männen kvar handfallna och vet inte vad de ska göra. Den reklamen får nog oss alla att vakna till.

Nu har Pugh Rogefeldt precis framträtt med "Här kommer natten". Om jag förstod det rätt, första gången offentligt på väldigt, väldigt länge. Han sa att han skulle göra den på sitt sätt, inte som Miss Li. Men nog hade han hämtat mycket inspiration från hennes framträdande när den nu framfördes av honom igen.....
Hon gör den dock mycket bättre, även om han är en fantastiskt begåvad artist med en stor låtskatt!

På teven gör de scones, inser att det var jättelänge sen jag bakade scones....nog skulle det vara gott till frukost idag....vore det en vanlig skoldag skulle det vara dags att gå till maten alldeles strax...
Men det är ingen vanlig skoldag, det är ledig lördag och frukostdags så småningom!

Vilken lycka att komma komma hem, trött efter en arbetsvecka och finna att sonen precis dammsugit hela huset. Att torka golven gick som en dans efter den hemkomsten. En dusch och vem kom då? Jo mamma, med gott eftermiddagsfika. Vilken perfekt avslutning på arbetsveckan!!

Ikväll ska jag bara njuta och inte göra ett dugg mer....(förutom att laga middag förstås)....Jag ska glömma jobb, planer som ska göras, mål som ska skrivas och allt annat som ska planeras både i skolan, föreningslivet och privat. Fast det är mycket som pågår i skolan nu så jag känner att jag kommer att ha lite svårt att släppa tankarna på alla mina projekt där, men jag ska göra mitt allra bästa. I alla fall till på söndag.

Mitt knä är tjockt, svullet och värker men knivhuggarvärken håller sig fortfarande på avstånd. Så länge det är så är jag nöjd. Jag kan gå hyfsat i alla fall.

Ser just nu på hemvideos på teven. Varje gång jag tittar förundras jag över hur lätt det är att skratta åt människor som ramlar och gör sig illa....märkligt egentligen, men man får ju förutsätta att det går bra för alla, annars vore det ju förfärligt.  

Nu, hemma och i lugn och ro. Fram till den här stunden har det varit mer eller mindre full fart hela tiden. Som vanligt en toppendag i skolan, efter det middag och sen stan. Söndag är nästa dag vi måste neråt kusten, skönt att inte behöva åka någonstans några dagar. I morgon är första tillfället jag får vara hemma hela kvällen sen i lördags. Därför längtar jag verkligen till helgen....den ska till stor del ägnas åt att komma ikapp här hemma, med tvätt och städning.

Mitt knä har värkt lite mer idag igen men det har återigen varit den gamla sortens värk...inte knivhuggarvärken. Varje dag den håller sig på avstånd är jag så glad, så glad! Försäkringsbolagets invaliditetsutredning är nu klar....4% medicinsk invalidiet bedöms jag ha fått av min skada....nu återstår bara att skicka in foton på ärret...fast korten måste tas först!

Förvåningen när jag kollade in avbetalningsplanen för studielånet och såg att jag bara har drygt 10 000 kvar att betala...Hur gick det till? Nyss var det ju jättemycket kvar att betala! Fast när jag tänker efter var det  nog inte så nyss.....
Jag minns så väl att jag tänkte att jag skulle vara urgammal den dag skulden äntligen skulle vara återbetald. Men det är jag ju inte.....i alla fall inte inuti....

Mitt knä har faktiskt inte gjort så jätteont idag. Bara lite vanligt ont. Ingen knivhuggarsmärta. Det känns så skönt. Nu vet jag att jag måste börja träna igen men jag måste erkänna att jag känner en viss oro....vill inte att det ska bli sådär eländigt ännu en gång.


En ny erfarenhet fick jag ta del av ikväll. Jag glömde bort att flytta bilen från Åhlénsgaraget innan klockan slog åtta. Fixade med protokoll och papper på jutsun, pratade och väntade på att sonen skulle duscha färdigt. Då som en kalldusch slog insikten mig....bilen....
I samma ögonblick upptäcker jag en väktare i en soffa nere i lokalen. En enkel fråga gav mig det svar jag ville ha....han hade nyckel! Att han dessutom kunde tänka sig att släppa ut oss på en gång gjorde ju inte saken sämre.
Dagens första lärdom av detta är att om man ska bli inlåst i Åhlénsgaraget är det väldigt bra att ha en väktare nära till hands.
Dagens andra lärdom.....parkera aldrig i det garaget igen när sonen tränar eftersom risken att jag ska glömma tiden igen är överhängande.....

Det här med att byta vindrutor kan bli krångligare än det skulle behöva vara....när de på verkstaden hade plockat ut vår trasiga ruta upptäckte de att Peugeot skickat fel ersättningsruta, den saknade regnsensor. Eftersom det inte fanns någon vindruta i Sverige som passade bilen får verkstaden lov att skicka efter en från Frankrike. Då det skulle bli lite kallt att köra utan vindruta i flera veckor så blev det en tillfällig ruta utan sensor.....tur att det är en årstid när det inte regnar så ofta så att den behövs...torkarna funkar ju ändå förstås.

Men till något mycket roligare, mitt knä känns bättre idag. Faktiskt så bra att jag kan gå utan kryckor nästan hela tiden. Det känns plötsligt hoppfullt igen. Jag fick i alla fall rådet att packa ner kryckorna i resväskan av en arbetskamrat....ska jag eller ska jag inte?? Packar jag inte ner dem lär jag ju behöva kryckor.....

Kryckor eller inte, roligast av allt den här dagen...... när vi kom hem efter nio ikväll och tog in posten....då låg biljetterna där!! Inser att det är mindre än sex veckor kvar....Nu kom resan plötsligt jättenära. Kanske dags att börja se över skoparken och annat som kan behövas till resan. Passar sonens shorts och badbyxor? Solkräm bör införskaffas, snart är det också dags att hämta ut vaccin. Lätta, tåliga väskor att packa i är en annan sak jag måste leta reda på. Det finns lite att göra, men det mesta är bara roliga saker. Hurra!!

Här i Halong Bay ska vi bo en natt på en Djonk!

Sådär, nu är vi hemma igen efter en tur till stan. Så ovanligt...not....Idag var det hyposensspruta och verkstadsbesök som stod på programmet. Bilen lämnades för att den ska få ny vindruta imorgon, för ovanlighetens skull fick vi en lånebil som var hyfsat ny. Ingen motorvärmare inmonterad dock, tur att vi har varmgarage. Sen fick sonen sin spruta, honom tog jag med hem förstås.

Innan vi åkte hem slank vi in på ett snabbmatsställe. När jag stod i kassan för att betala ringde min sjukgymnast. Jag hade sökt honom idag för att få stöd och råd när det gäller mitt onda knä. Precis som jag själv tror, höll han med om att det onda beror på överansträngning. Jag får gå tillbaka ett steg i rörelseträningen, cykla utan vikt till exempel. Men, peppar peppar, det känns aningen bättre idag. Hittills har det bara huggit till högst fem gånger....hoppas det fortsätter i den riktningen.

Visste ni förresten att det är någon slags kramdag idag? Själv hade jag ingen aning. Var kommer alla dessa olika dagar ifrån? Vem bestämde att just den här dagen ska vara kramdagen? Jag tycker att alla dagar borde vara kramdagar.....

Duoträning för sonen, hem åt pizza och bastade. Nu vila vid braskaminen, något mitt superdumma knä tycker är en bra ide.

Lyssnar just nu på journalisten Lars Weiss som gripande berättar om saknaden efter sin döde son. Han har skrivit en bok om minnen, tankar och upplevelser. Han beskriver hur sorgen och smärtan nästan fick hans kropp att stanna av när det precis hade hänt. Det berör och påverkar långt in i mitt hjärta när jag lyssnar till hans berättelse.

På nyheterna berättar de att lokalvårdaren som först blev anklagad för att ha stulit SL:s tåg, nu är friad från anklagelserna. Tänk hur media påverkar oss, de flesta trodde nog på det som stod i tidningarna och berättades om på nyheterna, att hon stulit tåget. Så även jag, nu visar det sig att det var fel. Det får i alla fall mig att tänka till och inse att man inte ska vara så snar att döma. Sanningarna presenteras inte i tidningar och på nyheter. Sanningarna behöver mer än ett ytligt skrapande för att komma fram i ljuset. Sanningar behöver lite sansad saklighet.

Gisslandramat i Algeriet går in på sitt fjärde dygn, en algerier som släppts berättade i en intervju att  terrorgruppen sa att de i första hand var ute efter "korsfararna". Vilken tidsålder lever de i?
Jag önskar vi kunde leva tillsammans, acceptera varandras olikheter och acceptera andra människor för vad de är. I början och slutet är vi alla lika, tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det under den tid våra liv pågår.

Lance Armstrong, den sedan länge misstänkte fuskaren, erkände doping igår när han intervjuades av Oprah. Tänk så många cyklister han har förstört för....undrar hur han värderar sina vinster nu? Han säger dessutom att han vill tävla igen...hur tänker han då?
Jag undrar vad han tjänar på detta, jag har svårt att tänka mig att det är dåligt samvete som får honom att berätta, nog tror jag att det rasslar i fickorna, eller snarare prasslar. Fast nu dömer jag ju igen, utan att veta hur det egentligen är......

Jag kan inte hjälpa att jag funderar på hur många andra idrottare det finns runt om i världen som tar till förbjudna preparat i sin jakt på resultat. Hoppas de är färre än man kan tro.

Idag ska jag göra mitt bästa för att vila knäet, men det är inte så lätt. Jag har saker jag behöver göra, inga stora grejor men de kräver att jag är uppe och går. Med kryckor går det dessutom inte så bra att göra dem, då är händerna upptagna. Hm, jag får helt enkelt ta ett litet steg i taget...förhoppningsvis kommer jag långt!

Kylan har gett med sig lite, men det är fortfarande riktigt bitande kallt ute. Knäet värkte till nån gång emellanåt under dagen men det gick bättre än jag trodde. När jag skulle gå till bilen efter jobbet däremot, då började det göra riktigt ont igen. Tur att jag hade kryckor med mig! Väl hemma blev det vila i soffan framför skidskyttet, alldeles lagom ansträngande. Mamma kom med fika så jag fick bara njuta och ta det lugnt. Nu har det slutat göra så förtvivlat ont så jag törs röra mig igen. Det innebär att sonen har fått skjuts till Kubbe och i ugnen ligger sötpotatis som ska bli middag till mig och mamma.

Bistert ute, inne är det varmt och gott. Elden flammar i braskaminen och en skön värme sprider sig. Bastun är påslagen till sonen som snart kommer hem efter att ha tränat. Själv sitter jag och njuter av eftersmaken på den goda mat jag blev bjuden på för ett tag sen. En god vän fyller 50, så en liten gratulationsvisit stod på programmet ikväll. Maten var ljuvligt god, önskar att jag hade stoppat lite i fickorna och tagit med hem.....Eftersom jag måste ha mat med till skolan imorgon hade det varit en drömlunch. Nu blir det lasagnerullar istället.....

Jag byter gärna ut mitt knä idag också....i morse när jag klev upp var jag så glad för det gjorde inte ont alls. Tills jag hade tagit sådär en tio steg...då högg det till igen....Bestämde då raskt att inte vara tjurig, så kryckorna fick komma fram ur gömmorna. Då kan jag gå utan att behöva belasta knäet fullt ut. Men inne använder jag dem helst inte. Det blir så besvärligt...det går ju inte att bära saker då. Dessutom har jag lovat mitt knä vila från träning resten av veckan. Inbillar mig att det kan vara klokt. Hoppas det räcker!

Just nu sitter och funderar över om jag ska orka åka på fikajunta. Inte så att det är jobbigt att fika och surra. Tvärtom, det brukar vara väldigt energigivande och trivsamt. Anledningen är däremot mitt dumma knä...det gör jätteont när jag går. Så jag tycker faktiskt lite synd om mig. Fast det kan vara så att det är mitt eget fel att det gör ont. Kanske har jag tränat för mycket...eller så är det något annat. Smärtande är det likaväl.

På väg från jobbet till min bil var det som om någon stack in en osynlig kniv i knäet varje gång jag satte ner foten. Eftersom jag parkerar hos en granne till skolan är det en liten bit att gå, men det är inte många hundra meter....knappt två, kanske bara hundra. När jag hade gått halva sträckan funderade jag allvarligt på att ringa efter någon arbetskamrat som kunde komma och skjutsa mig den sista biten. Vid det laget var jag så arg och frustrerad över smärtan i knäet att tårarna sprutade.

Då hör jag hur en bil saktar in och stannar till. Den underbara räddaren i nöden hade sett hur jag linkade fram och erbjöd skjuts den sista biten....Underbart!! Att köra däremot är inga problem för då belastas knäet annorlunda så det besvärar inte alls. Tur det i alla fall!

Kanske är det så att fika är det jag behöver....det är ju inte långt att gå från bilen och in.....