Jag är bortskämd. Det är bara att konstatera. Tänk så skönt att kunna gå upp till sin mamma under förmiddagspromenaden och bara tala om att ikväll vill vi bli bjudna på middag. Tänk att hon då säger: - Självklart, hör bara av er en timme innan ni vill äta. Det är såna gånger jag känner att jag är bortskämd.

Sedan är jag förstås bortskämd på en massa andra sätt också. Med att ha en fin och omtänksam son, härliga vänner, goa arbetskamrater och det liv precis jag vill leva (om man bortser från min önskan att ha ett boende i nåt varmt land och möjligheten att dra iväg dit närhelst andan faller på...).

Idrottsyran i stan var hyfsat välbesökt. Det var roligt att alla sektioner i den ena av sonens föreningar fanns på plats och visade upp sig. Fast jösses så trött man blev. Det tog på en lathund att stå rakt upp och ner och kolla i flera timmar.

Därför smakade middagen hos kära mor extra bra och därför är mitt soffhörn extra skönt just nu med Finnkampen på teven och en eld i braskaminen. Det är skönt att vara bortskämd.

En gråmulen förmiddag, idrottsyran i stan väntar så småningom men inte riktigt ännu. En stund till kan jag ta det lugnt, fundera över veckan som sprang förbi och glädjas åt den energikick jag fick igår kväll tillsammans med goda vänner.

Kvällen bjöd på en rätt så spontan middagsträff utan alltför många krusiduller, helt perfekt efter en intensiv vecka. 

Nu tänker jag fortsätta ladda batterierna med lite frukost och sedan en promenad.

Finaste höstblomman fick jag, från Bredbyns blommor!!

Äntligen blev det läge för soffhäng igen. Ligger i mitt hörn och slötittar på teven. Tanken var att jag skulle kolla nyheterna och uppdatera mig om det som händer i världen men den planen höll inte.

Istället fastnade jag i ett program från England där ett par får hjälp att hitta hus på landet. De är aningen kräsna tycker jag för just nu kollar de in det mest läckra hus man kan tänka sig men det duger inte riktigt.....med utgångspriset av 750 000 pund....tänk att ha så mycket pengar att lägga på ett hus. Drygt tio miljoner.....

Medan jag kollar in de kräsna husköparna tänker jag tillbaka på de senaste dagarna. Måndagskvällen som ägnades åt en trevlig upptaktskväll med kören. Surr och massor av gofika. Hela min köksö var fylld av godsaker och skratten avlöste varandra. Jag ser fram emot att börja sjunga nästa vecka om än det blir lite mindre fikatid då.

Gårdagskvällen gick åt till jobb.....massor av jobb.....planering och vid datorn. Därför är det skönt att strunta i att göra så särskilt mycket ikväll. Extra skönt är det att vila eftersom mitt knä inte mår så värst bra. Tur att resten av mig mår bra i alla fall....om än trött....undrar hur tidigt får man gå och lägga sig egentligen??

Kaxigt talade jag om att jag minsann inte hade den minsta träningsvärk i morse....trots att jag vet att den brukar kunna dröja. Det får jag igen nu när den börjar ge sig till känna i rumpa, lår (insida, utsida, framsida och baksida), vader och alla muskler som hör ihop med att gå uppför och utför i fjällvärlden. Jag bävar inför morgondagen när det blir dags att ta sig ur sängen......

Anledningen till denna träningsvärk är en alldeles underbar energigivande helg tillsammans med mitt nya arbetslag i Borgafjäll. I en fantastisk fjällstuga huserade vi åtta stycken från fredag till söndag. Massor av glada skratt, sånger som färgade kinderna röda och härliga dagar på fjället, i bubbelpoolen och med mängder av god mat har energinivån fyllts på. Fantastiskt märkligt egentligen att man kan fylla energi genom att trötta ut sig en hel helg......

På väg upp mot Klöverfjället.

I vattensamlingen mitt uppe på fjället reflekterades solen,  molnen och himlen.

Till slut blev det så dags att börja gå ner igen. 

Kall och frusen men framförallt trött. Man kan undra varför? Tröttheten gjorde att jag inte alls hann med så mycket här hemma ikväll som jag tänkt mig. Hoppas att det bara är en tillfällig svacka ikväll för så lite har jag inte sovit och så mycket har jag inte jobbat att den matthet jag känner är relevant.

Nybastad, uppkrupen i mitt soffhörn medan elden sprakar i braskaminen mår jag ändå rätt gott just nu. Värmen börjar så smått att komma tillbaka till min kropp. Tyvärr värker mina knän och leder illa även idag, trots att det var igår jag klippte gräset. Dessutom börjar jag få ont under foten igen, något jag inte har känt av på hela sommaren. Det är nog helt enkelt så att jag är gjord för att vara ledig, inte för att arbeta. 

I bastun roade jag mig i alla fall med att hitta figurer bland kvistarna i träet. Många björnansikten finns det och av någon anledning får de mig att tänka på Björnbröder och den scen där alla björnar fiskar lax. Dessutom finns en Puff men ännu har jag inte sett Piff. Många ögon med oerhört långa fina ögonfransar sitter där på väggen också. Nästan så att man känner sig uttittad. Det behövs inte så mycket för att roa mig uppenbarligen. 

Nu fortsätter jag i alla fall att värma benen under en filt så kanske värken släpper innan det är dags att sova.

Ser  ni björnen?

Nu tycker jag att tiden har väldigt bråttom. Alldeles för bråttom om man frågar mig. Söndag, måndag och den här dagen bara sprang förbi. Tänk om jag också hade den förmågan, att springa alltså. Det skulle vara toppen.

Min gräsklippare kom i alla fall hem från klippardoktorn igår, så dagens uppdrag när jag kom hem från jobbet var att styra runt den på tomten. Den spann som en katt igen och arbetade på fint. Men det var oerhört länge sen jag fick så ont i mina knän och fotleder som efter klippningen idag. Just nu är det inte skönt alls.

Något som ändå känns lite skönt är att jag har förberett morgondagens middag. Det händer ju inte särskilt ofta när det gäller mig att jag har den typen av framförhållning så jag kanske får rita ett kors i taket. Fast det kanske inte är så smart.....då måste jag ju måla om....det får bli ett luftkors.

Funderar som bäst på om jag ska ta en värktablett ikväll för att mina leder ska sluta gnälla så eländigt....å andra sidan ska jag väl vara tacksam för det onda. Det innebär ju att jag har leder. Så värktabletterna får nog vänta ett tag, kanske kan en bit mörk choklad göra att det känns bättre. Om inte annat smakar choklad bättre än tabletter.....

Ännu en arbetsvecka är till ända och två dagar av vila ligger framför mig. Dessutom verkar vädergudarna vara på gott humör för idag skiner solen och fåglarna kvittrar glatt utanför fönstret. 

Att temperaturen inte är så hög märks tydligt på glaset i växthuset som är immigt. Hösten kommer, vare sig jag vill det eller inte. Ett annat bevis på att hösten närmar sig är att blommorna jag sådde i våras börjar se lite slitna och tufsiga ut. Snart är det dags att skörda på de frön som bildats under sensommaren för att nya blommor ska kunna gro nästa år. 

Just nu ligger jag och filurar med min kaffemugg och tänker på både det ena och det andra. Jag tänker på skolan, sonens skola, att jag inte har så ont i mitt knä idag, att det snart är dags att börja höstjobba ute i trädgården, hur bra det blev med det nya fönstret i sonens rum, så skönt det är att jag städade hela huset igår (med lite hjälp av mamma), att jag måste skjuta in bössan snart, att min säng är väldigt skön, att jag har ett berg av tvätt att ta reda på i källaren (amöban växer igen...), jag tänker på hur bra jag trivs med alla nya elever jag får arbeta med och hur mycket jag saknar mina gamla.....

Nog har jag tankar så att det räcker till. Nu ska jag bara tänka till hur jag ska använda den här dagen. Om ett tag ska jag hänga en tvätt, sen ska jag ta en promenad denna härliga sensommarmorgon. Sen får det bli som det blir.....

Jag är mörkrädd, det är ingen hemlighet. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Så är det bara. Vissa kvällar kan det bli värre än andra, det vet jag på förhand. Såna kvällar kan dyka upp när jag har haft hantverkare i huset och dörren varit öppen ett tag. När risken att någon skulle kunna smita in i mitt hus finns. En ytterst liten risk, jag vet. Faktum är att det nog inte är någon risk alls......

Men trots det vet jag att detta är en sån kväll när jag plötsligt skulle kunna få för mig att det är någon som gömt sig i huset. Eftersom sonen dessutom har sin sova i stan kväll kan ju inte han ge mig trygghet heller.....då är det tur att jag har mamma. 

När hon hälsade på en sväng nu under kvällen passade jag på att kolla bakom alla dörrar och under sängen. Så nu kan jag känna mig trygg när mörkret faller. 

Ja jag vet att jag snart är femtiotvå år. Frågor på det??

p.s filar just nu på ett lite längre blogginlägg om lokaler och bajamajor bland annat.....

Sonen har äntligen fått sitt nya fönster. Ett fönster som går att öppna.
Inte med den snyggaste utsikten kanske men sämre utsikt än ved kan man ha.
En betongvägg till exempel.

Min gräsklippare och jag brukar komma väl överens för det mesta. Även om jag inte gillar att gå runt med den är jag glad i min starka bakhjulsdrivna kamrat. Den startar oftast på första, max andra draget och sedan går den till dess att gräsmattan är färdigklippt.

Jag kanske inte sköter om den så väl som jag borde. Jag kollar oljan emellanåt, fyller bränsle och tar bort det mesta av gräset som fastnat under den efter klippning. Men mer än så daltar jag inte.

Ikväll fick klipparen nog i alla fall. Den visade tydligt att den var trött på att dra runt mig på tomten och göra snyggt. Plötsligt orkade den inte hålla ett högt tempo längre, drivet försvann nästan helt och det lät som om den skulle stanna vilken sekund som helst. Snacka om att det blev tungt. Tänk att jag har så många uppförsbackar på tomten.....det hade jag ingen aning om.

Nu blir det till att lämna in den för reparation.....hoppas att det bara är ett tändstift som ska bytas eller nåt för snart är det nog dags att klippa gräset igen.....

Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman

Den fjärde delen i serien om Hagfors och journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer. Återigen har Ninni lyckats skriva en bok som fångar läsintresset på en gång med en handling som faktiskt skulle kunna inträffa på riktigt. Hon stegrar spänningen på ett smart sätt med flera överraskande vändningar. 

Den här boken handlar framförallt om kvinnor och deras utsatthet inom hemmets väggar.Våldtäkter, misshandel och om hur kvinnor skräms till tystnad och inte vågar anmäla. Ännu en bladvändare som det inte går att lägga ifrån sig förrän boken är utläst. 

I går reste jag till Spanien på en sista minuten resa tillsammans med goda vänner. En resa där maten stod i fokus och vi åt så vi höll på att storkna av allt det goda som lagats till. I den varma natten mådde vi gott tillsammans. Nu åkte vi ju inte med ett riktigt flygplan utan den här gången låg Spanien i Kubbe...nära och bra. Kapten Strömberg d.ä ombesörjde transferbiten med den äran. 

Det innebar att idag hann jag hem för att arbeta lite ute i trädgården. Dels städade jag med hjälp av sonen undan en del skräp som ockuperat backen utanför hans fönster. Eftersom han under nästa vecka nån gång ska få ett nytt fönster som går att öppna kan det ju vara bra om snickarna tar sig fram.

Sen fick jag ett ryck och rensade undan en del ogräs i gruset på baksidan. Det tog ett tag om man säger så....det var inte lite. När det var gjort hade turen kommit till hallonen. Jag kantskar (inte alldeles rakt dock), rensade bort ogräs och sedan var det dags att mylla ner lite gödning. 

Jag hoppas att hallonplantorna tackar mig genom att växa sig stora och starka nästa år och ge rikligt med bär. Redan i år fick vi några bär, inte många men oj så goda. 

Nu har vi egna hallon igen. Inte så många ännu men nästa år hoppas vi på fler.

Nu är det rensat och gödslat runt hallonen. 

Min mamma är en klok kvinna, det är ett plus. Min pappa var en klok man, det är också ett plus. Då borde ju inte resultatet bli minus, alltså jag. Ja nu menar jag ju inte att jag är dum eller så men jag tänker på detta att ta tag i saker som behöver göras.

Mamma är inte en sån som skulle låta saker ligga hur länge som helst utan att göra något åt dem....hon suger tag i det som ska göras ganska omgående. Även om hon inte gör allt på en gång utan lite varje dag så är det snart gjort.

Min pappa var likadan, han fixade saker han med så där direkt. Så länge inte jobbet skulle utföras på en söndag vill säga. Då arbetade han aldrig, det var hans dag för vila.

De båda var alltså effektiva både på jobbet och hemma (ja mamma är ju fortfarande lika effektiv). Tänk om det kunde gälla mig också. De som har jobbat med mig vet att jag kan vara ganska så effektiv när jag sätter den sidan till. Både vad gäller praktiska och administrativa saker. Så detta mitt minuskonto gäller alltså inte arbetet....men hemma...

Jag funderar faktiskt om jag har någon brist på nåt sätt. Jag kanske saknar den gen som gör att effektiviteten frodas på hemmaplan. Eller så är det några mineraler som jag inte får i mig tillräckligt av i maten. Eller vitaminer.....eller så är det helt enkelt latmasken som tagit mig i ett fast grepp på min lediga tid.

Ett av mina stora problemområden när det gäller detta är tvätten. Alltid, varje vecka, varje månad, hela året. Det ändras aldrig fastän jag har goda intentioner.

Problemet är inte att jag låter bli att tvätta, tvärtom. Det gör jag ganska bra faktiskt om jag får säga det själv. När det kommer till att ta reda på den däremot är det en annan femma....Återigen ekar det tomt när jag öppnar garderoben för att ta på mig något rent...istället ligger allt i högar eller hänger på strecken i källaren....rent visserligen men eftersom jag lägger det torra i en stor hög är det hyfsat skrynkligt.....om jag istället tagit reda på det direkt skulle jag slippa stryka en stor del av kläderna, mindre jobb alltså och närmare ett plus.

Kanske jag ska skriva till en frågespalt och be om råd. Eller söka mig till någon slags effektivitetsterapi...eller så accepterar jag helt enkelt att jag är så här. Det verkar enklast och minst jobbigt.....

Oj så konstigt det kändes i morse när jag iakttog ryggtavlan på sonen som promenerade mot bussen i den disiga morgonluften. Plötsligt hade den kommit, dagen när gymnasietiden inleddes.

Jag kommer ihåg hur det var när jag själv började i stan. Pappa som väckte mig i ottan, sen satt jag knaprande på en knäckemacka med smör vid köksbordet (det enda jag fick i mig) innan det var dags att gå till hållplatsen.

Hur jag stod vid gamla posten (där Nordsverige är nu) och väntade på bussen. Hur jobbigt det sen blev ombord när tröttheten kom, ögonlocken åkte igen och huvudet åkte fram och tillbaka under resan till skolan.

Men nu är det inte jag längre, nu är det sonen. I morgon börjar han lite senare vilket innebär att han inte behöver ta den allra tidigaste bussen. Skönt...då får jag också sova lite längre.....

Spinnsidan, Stormsvala och Solsvärta av Marianne Cedervall

De fem böckerna om Mirjam och Hervor är utlästa. Fort var det gjort. Framförallt de tre sista. Tyvärr såg de till att sömnen inte var den bästa i början av veckan då jag låg och läste i stället för att sova. 

Tredje delen utspelade sig på Gotland igen. Den fjärde i New York och den femte framförallt i Västerås. En gemensam faktor för alla böckerna är dock att de på ett eller annat vis alltid återkopplat till den lilla byn Kuivalihavaara långt uppe i norr. 

Jag gillar verkligen alla dessa böcker. De är varma, har målande miljöer, fascinerande människor med ett stråk av lite övernaturligt hokus pokus. Samtidigt som jag läste böckerna och ville veta vad som skulle hända och hur de skulle sluta önskade jag att de aldrig skulle ta slut. Riktiga bladvändare helt enkelt. 

Uppenbarligen är det bara att konstatera att jag inte är riktigt klok. När arbetet börjat igen är det ju inte så dumt att vara någorlunda pigg på dagarna. Det kan vara en bra förutsättning för att hjärnan ska fungera på ett ungefär i alla fall.

För att vara lite pigg krävs dock att man sover på nätterna......något jag har ytterst svårt för som det verkar. Istället ser jag ut tycka att det är en toppenidé att sträckläsa böcker på nätterna. 

När jag hade läst så långt att det endast återstod en fjärdedel av boken då var jag bara tvungen att läsa klart. Att få veta hur boken slutade var en nödvändighet, det gick inte att sluta. 

Som tur är har den bokserie jag plöjer just nu inte fler delar. Nu har jag läst ut alla fem.....det borde innebära att jag kan sova som jag ska natten som kommer.....i morgon bitti vet jag om jag lyckades. 

Bilden lånad från Herregud & co på facebook.

Svartvintern av Marianne Cedervall

Att läsa en bok som utspelar sig under årets kalla årstid känns kanske aningen främmande med solen gassande utomhus. Fast jag tänkte inte på det, tvärtom det passade väldigt bra att sträckläsa den ute i solstolen. 

Det är andra delen i serien om Hervor och Mirjam, fristående så den går att läsa utan att ha läst den första men nog känns det att de hör ihop. Boken är en fantastisk blandning av ond bråd död, magi blandat med humor och en skön värme. 

Marianne Cedervall skriver så finurligt och härligt. Faktum är att jag nog nästan tycker att den här boken var bättre en den första, aningen mörkare men med massor av medmänsklighet. 

Nu är det härlig sommar. Nog var det bra härligt att igår kväll parkera ute på altanen. Först i en solstol, sen i växthuset och hängmattan där jag kunde njuta av augustisolen som lyste upp blommorna och spred värme. Med andra delen om Hervor och Mirjam i händerna läste jag till dess att boken tog slut. När jag väl börjat kunde jag inte sluta nämligen. 

Någonstans mitt i slappandet kom sonen ut och tyckte att det var dags att laga mat. Han grillade och gjorde jordnötssås till kycklingen och jag kom med uppmuntrande tillrop och assisterade lite. 

Nu verkar ju helgen bli lika fin så inte lär det bli så mycket tid inomhus inte. I alla fall inte för mig. Det innebär att det jobb jag påbörjade igår när det gäller att göra plats för skolprylar inomhus kommer att avstanna totalt....jag går ut och tittar på blommorna istället. 

Snart är kycklingen klar.

Solen står lågt på himlen, augustisolen.

Solen sken från en klarblå himmel och vägen till arbetet var inte lång. Med min illgröna ryggsäck över axlarna promenerade jag iväg till skolan. Jag lyckades ta mig ur sängen, rejält trött efter att vaknat och hängt med ut i natt när sonen skulle kolla in meteoritsvärmen. 

Fast nog kändes det lite konstigt att börja terminen i en annan personalgrupp än de senaste sju åren. Nostalgisk med en viss saknad efter det gamla kända, ändå förstås väldigt spännande och roligt. 

Dagen har i alla fall präglats av välkomnande kollegor, lätt förvirring följt av en nöjd känsla över att ha gångavstånd till jobbet och framför allt en rolig tid som väntar med nya utmaningar.

Jag avslutade dock dagen i Norrflärke tillsammans med före detta arbetskamrater, lite lösa trådar och ett första överlämnande till den lärare som har tjänsten jag hade där uppe. Nog är det bra konstigt ändå, fast jag verkligen känner mig helnöjd med min nya arbetsplats saknar jag min gamla...Men det är nog så det ska vara när man lämnar något toppenbra för något annat toppenbra. 

Ja nu sitter jag här med den där känslan av att inte ha hunnit med igen....plötsligt är min semester slut och det är dags att börja ställa väckare igen. Hur nu det ska gå? I morse vaknade jag av ett sms strax före nio och kände mig totalt slut, ögonen ville inte öppnas och det tog sin tid att komma upp ur sängen och kolla meddelandet.....när klockan är nio imorgon har jag redan jobbat en timme. Undrar just hur pigg min hjärna kommer att vara?

Det känns lite extra spännande att gå till jobbet i morgon, inte bara för att jag undrar om jag kommer upp ur sängen, utan också det faktum att jag ska börja arbeta på Bredbynskolan. Så ordet gå är ett nyckelord, jag behöver inte ta bilen längre. Efter sju år i Norrflärke är det dags för något nytt. Det har varit alldeles underbara år men jag har ändå längtat efter att kunna promenera till jobbet. Medan sonen var yngre ville jag inte riktigt arbeta på den skola han gick på men de senaste åren har jag känt att det kanske skulle vara läge att flytta på sig om tillfälle gavs. Den här terminen kom det, tillfället.

Så nu säger jag hej då till det trygga, kända och hallå till nytt och men ändå inte helt okänt. Jag har ju i alla fall arbetat på biblioteket i Bredbyn i tio år (eller nåt sånt). Dessutom känner jag redan de flesta som redan arbetar där, det känns ju tryggt. Så förväntansfull är nog det jag är mest av allt inför tanken på att byta arbetsplats....om man räknar bort att morgontrött nog är det jag är allra mest....

Ja ikväll var det ett lätt val när teven slogs på....vem kan motstå lite Star Wars en regnig kväll? Inte jag i alla fall. Med en eld som flammar muntert i braskaminen och kraften på teven trivs jag rätt bra här i mitt soffhörn. Lite glass är väl det som möjligtvis skulle kunna göra det ännu bättre.

Kylskåp och skafferi är äntligen välfyllda igen, i alla fall på ett ungefär. Det känns ju lite viktigt nu när det snart är dags att börja arbeta....sista lediga dagen i morgon. Då kommer det inte att finnas tid att springa till affären titt som tätt när det är dags att laga mat.

Konstaterar med en liten suck att inga sommarprojekt har blivit utförda.....hyllorna som skulle tömmas och göra plats för mitt skolmaterial är orörda....man kan ju hoppas att inspirationen till det kommer nu när jag börjar jobbet igen. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det. Det kan ju faktiskt tänkas att jag behöver något som finns nerpackat i de där kartongerna i förrådet. En inte alltför osannolik tanke.....