Efter en synnerligen intensiv vecka har jag idag gjort så lite som möjligt. Lagat mat, den typen som sköter sig själv i ugnen. Det är i princip allt jag gjort....sen har jag slappat på så många olika sätt jag kunnat, något mitt knä enträget bett mig om. 

Veckan har i alla fall varit toppen. Jag började med tre dagars kurs i Hammarstrand tillsammans med härliga LR-kollegor. Dagar som fyllde huvudet med massor av nya kunskaper. Det blev mycket som trängde sig in i hjärnan de där dagarna. Lite rädd är jag att glömma något men jag får väl helt enkelt stoppa in lite ludd i öronen så att ingenting riskerar att ramla ut. 

Väl hemma igen blev det jobb här hemma en dag innan det var dags att åka upp till Umeå med en god vän. Vi checkade in på ett hotell där första hissturen nästan skrämde livet ur mig. På väg upp till rummet kände jag hur det rörde sig i hisstaket....jag blev livrädd...till dess jag insåg att det var mig själv jag såg.....behöver jag tala om att mitt sällskap i hissen vred sig av skratt.....

Inte nog med att det fanns speglar i hisstaket som skrämde slag på mig så var själva rummet också av det mer ovanliga slaget. Det första man såg när man öppnade dörren var handfatet i hallen. Men det var ett oerhört nytt och fräscht rum och enbart frukostbuffén skulle jag vilja få ta del av varje dag.

När vi väl lämnat bagaget på rummet tog vi oss ut på restaurang och både åt och drack gott innan det var dags att gå tillbaka till hotellet med den läskiga hissen för att sova.

Igår satte vi oss sen med spänd förväntan i Naturvetarhuset för att lyssna när en annan god vän försvarade sin avhandling. Något hon gjorde med den äran! Det var så fantastiskt att få vara med. Som grädde på moset fick vi dessutom god smörgåstårta medan vi väntade på betygsnämndens utlåtande tillsammans med en kanske aningen nervös doktorand. Väntan blev dock inte alltför lång och numera tituleras hon alltså doktor. Efterföljande fest är väl den egentliga orsaken till dagens trötthet, det blev kanske aningen för lite sömn inatt. Mitt knä är inte heller särskilt glatt idag, det blev en del dansande igår så ontet är väldigt närvarande. Hur värt som helst dock! 

Vårt hotellrum i Umeå.

Något gott att dricka.

Betygsnämnden ger sitt utlåtande. 

Här ser vi henne: Doktor Anna!

Och så var det plötsligt söndag kväll, som genom ett trollslag....sim sala bim sala dusala dej. Jag tror faktiskt att tidstjuven är i farten igen. Ni vet den där galningen som tar tid av oss alla, av oss som inte vill att den ska rusa fram utan vill ha den kvar och hinna njuta av den. Faktum är att jag skulle inte ha något emot att ha lite långtråkigt mellan varven. För just nu är det långt mellan de gångerna.....jag kan inte ens komma på när jag hade långtråkigt sist....

Helgen gick snabbt, som den brukar göra med tidstjuvar i farten. Den började storartat med en härligt hejig fest i fredags. Ni vet ett sånt där party där man äter gott, skrattar och dansar tills fötterna blöder. Sen sover man lite och känner sig lagom mör dagen efter.....en dag som ägnades åt tvätt, promenader och slötittande på teven medan sonen hade sina kompisar här.

Den här dagen började med att jag hällde ut en hel kaffemugg över sladdar och annat som inte ska bada i kaffe. Jag förundrades över hur mycket kaffe det blir när en mugg flyter ut.....hushållsrullen gick åt snabbt. Därefter blev det lite knäträning sen fortsatte källaräventyret (tvätt). Mitt i allt kom jag på att jag ska på kurs några dagar, alltså har jag en uppgift till innan jag kraschar i soffan.....packning.....men det vet vi ju vad jag tycker om att packa....så det får vänta.....

Konsten att njuta av livet

Här kommer ett boktips som passar mig väldigt bra just nu. Detta med tanke på att jag jobbar många timmar....en aning fler än jag borde.....

Boken, som är skriven av Olof Röhlander heter "Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda", handlar om att kunna njuta och ta det lugnt trots att man har fullt upp. Inte nödvändigtvis genom att ligga i soffan utan genom att till exempel ta pauser under arbetsdagen eller det man har att göra. Promenera extra långsamt ibland. Kanske stanna till och titta på ett fint löv som singlar förbi eller bara strosa fram. 

Vid ett flertal tillfällen under veckan har bokens budskap kommit för mig. När jag satt i lunchrummet på skolan häromdagen och formligen skyfflade in lunch....då tänkte jag på det Olof skrivit om att lägga ner besticken mellan tuggorna och känna efter vad maten smakar. Att ge sig tid att njuta. Jag lade kanske inte ner besticken men jag tuggade i alla fall långsammare och eldade inte på med maten som som jag vore ett ånglok i uppförsbacke. 

Eller när jag med andan i halsen och i sista sekund skulle rusa in till ett möte följde jag rådet i boken att stanna till några sekunder precis utanför dörren innan jag gick in, för att återfå lugnet och därmed minska stresspåslaget. Jag tror faktiskt att det hjälpte mig.

Fast jag inser att jag redan glömt mycket av det som stod i boken....antingen får jag låna den igen eller köpa den, den var fylld av visdomar som kändes som skrivna för mig nämligen. En av bokens första meningar och Olof Röhlanders definition av vad njutning är sitter i alla fall kvar i minnet: "Njutning är detsamma som balans med distans". Balans med distans....smaka på den....balans med distans. 

Klockan är bara sju men nu åker sockarna av. Inte en enda sekund till orkar jag ha dem på mig. Det tydligaste tecknet på trötthet hos mig har slagit till. 

Att jag är trött den här tiden på dygnet kan man förstås tycka är lite konstigt. Framför allt med tanke på att helgen varit rätt lugn, om än jag var riktigt effektiv under några timmar igår. Då jag förutom en lång skön promenad tömde ett stort antal pärmar på papper som inte fyller någon som helst funktion längre....det blev en ansenlig hög....nu återstår att se över vad jag ska göra med dem. En rejäl brasa vore inte helt fel. 

När det var gjort unnade jag mig soffläge och lite bokläsning till dess att klockan var halv ett (på natten) och det var dags att åka och hämta hem sonen som kom i minibuss från Stockholm. Strax efter två ramlade jag i säng och somnade gott. 

Tyvärr sov jag inte så länge som jag önskat i morse utan vaknade tidigt....därför tror jag att tröttheten övermannar mig och sockarna måste åka av. Nu tittar jag på ljusen som lyser fint, lyssnar till eldens sprakande i kaminen (ved, inte papper...) och känner den mjuka filten mot tårna. Ögonlocken klipper och hela kroppen mår gott. Det här är livet. 

Det lyser ett ljus, det brinner en eld....

Det här blev verkligen lampornas vecka. Först kom ju äntligen den Star Wars lampa jag väntat på så länge. Sedan hittade jag nya fönsterlampor till vardagsrummet. Dessutom till ett fyndpris som gjorde att det inte blev ett stort hål i plånboken. Sånt gillas! Att det dessutom lyser upp på ett särdeles vackert sätt gör ju inte saken sämre.

Något annat som gillas är en hel helg utan några som helst måsten. Visst det finns massor att ta tag i...om jag skulle vilja....tvätt, sortera papper (massor och åter massor), plocka ihop saker som ska till stora återvinningen för att nämna några saker. Det finns också böcker här hemma som väntar på att läsas. Gissa vad som lockar mest?? 

Fast först ska jag faktiskt ta en morgonpromenad....tänk så mycket skönare det blir att krypa upp i soffan sen....eller vad säger jag nu....man kan ju nästan tro att jag redan har bestämt mig vad gäller dagens sysselsättning.....

Någon som däremot inte får krypa upp i nån soffa idag är sonen. Han är i Nacka, JFL-tävling står på programmet. Tävlar gör han inte denna gång då hans tävlingspartner är skadad men då får han tjänstgöra som domare istället. 

Plötsligt kom jag på en sak jag faktiskt bör göra den här helgen.....möta upp i Överhörnäs när han kommer hem.....

Ibland är det värt att vänta länge. Så länge fick jag vänta att jag nästan började misströsta och undra om det var någon som norpat paketet på vägen. Framför allt när det dök upp ett mejl där företaget ville att jag skulle fota lampan och dela på instagram. Inte fanns det nån lampa att fota just då....

Men som genom ett under dök det upp en avi i postlådan idag om ett paket som skulle hämtas ut. När jag såg paketet med alla kinesiska tecken förstod jag vad det var. Den hade äntligen kommit, min Star Wars 3D lampa. 

Just nu lyser den med ett fint gulvitt ljus men den har många olika färger. Därför har den fått hedersplatsen uppe på mitt skåp i vardagsrummet. Där kan den lysa fint, året runt, färgmatchat med gardiner och kuddar. Med tanke på att den även lyser i rött passar den ju perfekt till advent och jul också....det blev en bonus....hade ingen aning om de olika färgvalen. Den enda färg jag inte är så förtjust i är den lila.....men det gör inget. Det finns ju så många andra att välja. 

Nyss fick jag en länk på facebook av en god vän, en kaffepress i form av R2D2....det vore nåt.....kanske blir det nästa inköp....fast den går inte att köpa förrän i januari 2017 upptäckte jag precis...."bummer".

I morse tog jag en promenad i oktobersolen. En lång härlig promenad. Det var varmt och kallt, sommar och höst. Allt på samma gång. På min väg såg jag blåklockor, renfana, en fin rölleka, midsommarblomster, lupiner, höstfibblor och förstås alla löv med fina höstfärger. En och annan talgoxe följde med mig på vägen också.

Då på morgonen var det fortfarande ganska vindstilla men trots det önskade mina öron att jag hade tagit på mig en mössa....jag och min kropp vill helst inte acceptera att sommaren snart är slut. Alla fina blommor som fortfarande lyser upp vägkanten hjälper ju inte till direkt. 

Men på nåt sätt kändes det ändå som om hösten talade om att den var här på riktigt idag, första oktober och allt. Fast inte gör det särskilt mycket om kylan väntar ett tag till....jag längtar inte direkt efter att snöra på mig dubbskorna...men mössan...den kommer jag att börja använda när jag går på promenad!

Nu märks det att det är höstförberedelsernas tid. Vi och många andra plockar undan trädgårdsmöbler, tömmer krukor, klipper gräset en sista gång (förhoppningsvis), tar reda på frön och förbereder för det som komma skall. 

Att det är så hos oss märks för nu är det helt tomt på altanen. Allt är undanplockat. Det hände under gårdagen. Jag bar alla lätta saker och sonen alla tunga. Trots det är min rygg inte särskilt glad idag. Vilken tur att jag hade sån bra hjälp....hur det skulle vara annars törs jag inte ens tänka på. 

Skönt att det är gjort är det i alla fall och jag vet ju att ryggen brukar bli bättre efter ett tag. Med lite värme, träning och omtanke så....

Nu är de här! Jag har faktiskt saknat mina små nyfikna kompisar som brukar titta in genom mina fönster. Hela sommaren har jag bara hört dem, ibland har någon av dem snabbt svischat förbi men de har inte haft tid att stanna någon längre stund, mina små vänner talgoxarna. Men nu har de tid. 

Plötsligt sitter där på balkongräcket och tittar in igen. Idag fick de se hur jag förberedde en gryta som om två dagar kommer att bli en himmelskt god äppeldricka. De fick också se hur jag gjorde inlagda tomater och hör och häpna......allt före klockan nio på morgonen....

Nästan så att jag tror att jag kanske är lite sjuk....det är så väldigt olikt mig att göra saker tidigt på morgonen.

I alla fall tror jag att talgoxarna är tillbaka för att de igår lade märke till att jag började förbereda lite inför hösten. Även om jag önskar att sommaren ska stanna länge till inser till och med jag att den tar slut. Då är det bättre att i alla fall ha börjat ta tag i höstgöromålen utomhus. Det blir så väldigt jobbigt annars.

Så här sett i backspegeln inser jag att jag var ganska effektiv igår. Jag började tömma alla krukor på framsidan av huset, tog bort ettårigt ur rabatterna och klippte ner perennerna. Förut gjorde jag som man ska och lät allt vara till våren för att då ta bort det vissna men jag har börjat göra tvärtom....det är roligare på våren då tycker jag...dessutom ser man ogräset så mycket snabbare.... 

När det var gjort plockade jag bort ruttna äpplen från gräsmattan och fina äpplen från trädet. Då började hungern riva rejält i magen. Gissa vem som kommer då som en räddande ängel? Jo, mamma förstås. Med en god räksallad och kaffe på det! 

Energin kom åter så till den milda grad att även krukorna på altanen och i växthuset tömdes. Fast i växthuset plockade jag först av alla gröna tomater som inte hunnit mogna och förstås de små chilifrukter som fanns där ute. Sedan skurade jag hyllorna med såpa för att jaga bort eventuell ohyra. Kvar är bara att bära ner krukorna och allt annat till förrådet....men det kommer sonen att göra. 

Någon gång när han är hemma vill säga. Just nu har det varit en period när han är ute på vift en hel del. Fast han var faktiskt hemma en stund igår, medan jag höll på ute på framsidan. Helt onyttig var inte han heller....han gjorde läxa, tvättade, hängde tvätt, tumlade, tömde och fyllde diskmaskinen...men sen stack han till kompisar. Precis som man ska när man är sjutton år!

Äppeldricka på gång!

En stor burk med inlagda tomater. 

Nu är det fredag igen....nyss var det måndag och jag åkte upp till Umeå för en kurs i dagarna två på universitetet. Härliga dagar med många givande diskussioner med kollegor från en stor del av Norrland. Vi bodde på patienthotellet men några av oss slank i väg ner på stan en sväng på måndagskvällen. Det var också trevligt, då blev det kanske inte så djupa diskussioner men väl massor av skratt. 

När jag kom hem hade jag fått en avi om ett rekommenderat brev....jag undrade så vad det kunde vara men hoppades förstås att det skulle vara något trevligt och roligt. Det var det. Mitt armband med Star Wars- berlocker som beställts från nåt utland låg i det lilla, lilla paketet. 

Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att öppna det redan där på affären när det hämtades ut....så nyfiken var jag. Det fanns några som skrattade roat åt mig där jag vädrade min lycka över armbandet.....den glädjen bjöd jag så gärna på. 

Det enda lilla smolket är att det är lite för stort, jag behöver korta det en aning annars kommer det att ramla av. Men jag har vänner som gör smycken så jag tänker att någon nog kommer att hjälpa mig....annars får jag ta nylonlina och knyta det på mig....

Med sonen ute på Stockholmsäventyr har jag fått hitta mina egna äventyr under helgen. Rätt lugna äventyr.....faktum är att jag nog inte varit så äventyrlig alls....

I fredags slappade jag efter arbetsveckan och gjorde inte särskilt många knop. Lördag morgon ringde väckaren tidigt, tidigt.....på med skogsmullekläderna och upp i den dimmiga skogen i jakt på älgar. Som förnuftiga älgar så ofta gör höll de sig undan....inte ett liv någonstans förutom en och annan skogsfågel som flög upp när jag försökte smyga mig förbi. Som en liten tröst hittade jag rätt mycket fina kantareller....

Kvällen tillbringades i de skönaste myskläderna med en god vän ätandes krabba. När så lördagen övergick till söndag kröp jag i säng och sov gott.

Nu ligger jag i mitt soffhörn efter att ha kört ett träningspass och tittar på Paralympics och de fantastiska idrottarna. Om bara en liten stund simmar sonen till en av mina kompisar i Östersund försöksheat på 100 m. Jag håller tummar och tår att han går vidare till final!

Nu har jag precis läst ut den tredje delen i den spännande dystopi Lars Wilderäng skrivit. Den sista delen i serien som heter Stjärndamm fortsätter att berätta om den civilisation som krossades där endast några få överlevande gör allt för att stoppa hotet som riskerar att utplåna allt levande på jorden.

Boken är riktigt spännande och det tog inte särskilt lång tid att läsa ut den. Fast i klass med den första boken i serien var den inte. Läsvärd dock om man gillar den här typen av genre.

......och plötsligt har det gått en hel vecka igen. Det är olikt mig att inte skriva något på bloggen under en hel vecka. Nog har jag varit på väg men varje gång har jag insett att det skulle komma att handla om mitt dumma knä så då lade jag ner bloggandet.

Just idag är det också mitt knä som är i fokus fast nu bestämde jag mig för att tänka på allt roligt och positivt som hänt under veckan. Till exempel alla spännande arbetsuppgifter, alla nya människor jag får förmånen att möta och arbeta med, en bra bok som håller mig sällskap på kvällarna till dess att ögonlocken ramlar ihop (det går fort), en urtrevlig fredagskväll med goda vänner, ett antal middagar hos mamma, lunch hos mamma, övningskörning med sonen, tevetittande i mitt soffhörn, en god kopp kaffe, rena kläder på tvättlinan och så mycket mycket mer som gör att jag trots en mördande trötthet kliver ur sängen med ett leende på morgonen....okej jag överdrev lite.....jag ler inte riktigt på en gång, det tar ett tag innan jag uppskattar att kliva upp...men sen!

Fast helt kan jag ändå inte bortse från mitt knä som inte klarar av att bete sig normalt. Plötsligt när jag ska kliva upp ur sängen, från bordet, skrivbordet, toastolen eller var som helst där jag varit sittande en stund är det något i mitt knä som hakar sig fast och smärtar så till den milda grad att jag inte kan låta bli att oja mig högt.

Det gör så ont att jag har lust att smocka till mig själv...så ser ni mig med ett blåöga vet ni vad det beror på. Då måste jag trycka lite på knäet där det gör som mest ont....då gör det ännu mer ont (och jag ojar mig ännu mer)  innan det som hakat fast släpper och jag kan stödja på benet och gå igen.

Min sjukgymnast har nog rätt när hon säker att jag måste ta kontakt med ortopeden....fast jag ryser vid blotta tanken på att de kanske kommer att säga att det ska opereras igen....en nål ska stickas in i ryggraden för att bedöva mig....vill inte, vill inte, vill inte.....

Jag ska nog träna lite i alla fall, ge mitt knä bra träning och sen ska jag ringa.....fast inte imorgon....en annan dag....men snart....

Fredagens kräftor smakade toppen!

Ligger i soffan under en varm filt med en eld som sprakar i braskaminen och försöker tänka bort värken i mitt knä. Det går sådär men jag tänkte låta bli att ta värktabletter till dess att det är dags att gå och lägga sig. Anledningen till det onda stavas lingon. 

Efter att sonen tränat färdigt och vi fått middag av mamma åkte jag ut till härbret för att kolla att inga träd fallit över vägen med tanke på blåsvädret igår. Den här gången hade det gått bra, inga träd var där de inte skulle vara. När jag så tittade ner på marken såg jag att det var alldeles rött av fina lingon, massor av de röda bären lyste mot mig. 

Inne i stugan fanns en bärplockare och även om jag inte tycker om att plocka bär bestämde jag mig för att göra en liten insats. När en plockare var fylld tyckte mitt knä att det var mer än nog....men tjurig som jag är fyllde jag plockaren flera gånger om. Till slut (det tog inte så lång stund) var hinken i alla fall halvfull, fem liter....det fick räcka och med tanke på hur knäet känns nu var det nog ett klokt beslut.

Hinken levererades till mamma.....nu ser jag fram emot någon liten syltburk som lön för mödan. 

Jag vet inte om ni kommer ihåg att mucklorna busade med mig i slutet av förra året och gömde mina terminalglasögon. Jag fann dem till slut efter flera månader, på exakt samma ställe där jag hade letat hundratals gånger.

Nu tror jag att de har varit framme igen, mucklorna alltså. Inga glasögon borta denna gång men väl nycklar. Jag har en sprillans ny takbox och lastbågar som jag inte använder. Därför tänkte jag att det kunde vara en god idé att sälja båda delarna. Säkert finns det någon som har större användning för boxen än jag.

Glad i hågen gick jag ner till uteförrådet ( i början av sommaren) där allt ligger och tänkte ta reda på nycklarna för att kunna fota med locket öppet på boxen.....döm om min förvåning när det är tomt där nycklarna borde ligga.

Som jag har letat....på alla möjliga och omöjliga ställen. Fast riktigt överallt har jag inte letat ännu. I frysboxen och garderoberna har jag inte kollat....

Nu har jag gett upp letandet, i alla fall för tillfället, jag inser att det nog inte är lönt. Är det mucklorna lämnar de nog inte tillbaka nycklarna förrän de tycker att de har busat färdigt. Så jag plockar fram mitt tålamod.....så gott jag kan.....

I morse vaknade jag av att vinden tog i. Då skyndade jag mig ut på altanen för att lägga ner parasollerna. Risken att de skulle rasa in genom ett fönster hade annars varit stor. 

Med nedlagda parasoll och frukost i magen kämpade jag sen i motvinden för att ta mig till församlingsgården där vi hade kördag i sångteknik. En fantastisk dag med många nya lärdomar....nu gäller det bara att komma ihåg allt och att öva. 

Väl hemma såg jag att i princip allt på altanen flyttat sig ner mot den ena änden. Insåg att det var tur att jag räddat parasollerna från att ramla av sig själva....det kunde ha blivit mindre lyckosamt. 

Sedan hjälptes vi åt att laga middag, sonen och jag. Det blev lite allt möjligt småplock som passade bra att äta på framför ännu ett avsnitt av Stranger things. 

Nu har jag däckat i soffan medan jag funderar över tvätten.....tro om den tar reda på sig själv och kanske kan starta maskinen med de högar av smutstvätt som samlats under de rena kläderna på strecket? Det skulle underlätta.....

Allt hamnade huller om buller på altanen.

Idag var det dags att ta itu med alla dammråttor, tidningshögar, tvätthögar och saker som lämnats på platser där de inte ska vara. Med tanke på att det hade gått lite väl långt med "förfallet" skulle det inte gå särskilt snabbt. Men sonen var med på noterna så det kändes inte helt ogörligt.

Medan han lagade lunch började jag så smått med att plocka undan, hängde nån maskin med tvätt. Vi fick god lunch som intogs i växthuset och sen gick vi in och fortsatte, båda två på gott humör.

Men sen.....där någonstans hände det....jag kände hur mitt humör sjönk alltmer. Det blev sämre och sämre. Till slut tittade sonen på mig och frågade varför jag var så sur och stressad (på ett väldigt fint och omtänksamt sätt). Inte det lättaste att svara på då jag inte hade någon aning om det själv,

Då kom jag på det....jag blir alltid på dåligt humör när jag städar. Alltid, utan undantag. Jag hatar verkligen att städa. Inget större problem, jag vet. Jag kan städa, jag har ett fint hus att städa, jag behöver inte städa själv, jag kan spela bra musik medan jag städar.....men det spelar ingen roll. Mitt humör och städning är ingen bra kombination. Inte alls. Och jag tror inte att det bara har att göra med att jag alltid får förfärligt ont i knäet och att det gör riktigt ont under vänster fot. Tänker jag tillbaka har nog städning alltid framkallat de här känslorna hos mig.

Efter sonens högst relevanta fråga började jag fundera på allvar över detta med stress och dåligt humör och insåg att jag kan vara stressad på olika sätt. När det gäller saker jag tycker om att göra, då är humöret okej fast stressnivån är hög. Däremot skapar saker jag inte tycker om att göra stress och då blir jag dessutom en riktig argbigga. Kognitiv terapi, kan det vara nåt?

Hur som helst sonens påminnelse fick mig att känna mig gladare igen, ändå till dess att jag slog ner den fina glaslykta jag fått av arbetskamrater (med en stol som skulle flyttas). Fast då blev jag mest ledsen, inte så arg. Inget glas i fötterna dock och lyktan får jag se till att ersätta så det var väl ingen större katastrof.

Nu är humöret gott igen, det kom tillbaka när jag stod i det nyskurade köket och förberedde middagen. Därför känner jag mig lugn, inte stressad alls och lika glad som jag brukar vara (för det mesta) nu när jag ligger i hängmattan och lyssnar på kyrkklockorna som ringer in helgen.

Sådärja, nu är jag igång på riktigt. Så pass att jag inte har haft någon ork till mitt vanliga bloggande under veckan. En vecka som har varit synnerligen intensiv där det är så många saker jag har gjort för första gången. Spännande, utmanande men framförallt roligt. När jag ser tillbaka på veckan inser jag att det är länge sen jag lärde mig så mycket nytt på en och samma vecka. Både i den delen av jobbet som handlar om ledarskap och delen när jag arbetar med elever.

Tittar man på min tjänst utifrån kan den upplevas spretig men själv upplever jag att de olika delarna hör ihop vilket gör att det egentligen inte är en så spretig tjänst som man kan tycka. Det kommer att bli en spännande och utvecklande termin, det är då helt säkert.

Men trött är jag, funderar just nu på hur jag ska lyckas hålla mig vaken till fotbollen ikväll.....fast de fantastiska spelarna lär ju vinna eller förlora vare sig mina ögonlock lyckas hålla sig öppna eller inte.

Nu tänker jag i alla fall återgå till påsen jag hittade i min postlåda ikväll....det mumsiga innehållet och lite teve liggande i mitt favorithörn i soffan gör att den här helgen får den bästa starten.

Den här morgonen är det extra skönt att ligga kvar i sängen och slöa. I mitten av veckan var det dags att ställa väckaren igen och börja jobba efter att ha haft en lång skön semester. Trötta morgnar men jag har lyckats kravla mig ur sängen varje dag, oftast med ett leende på läpparna..... i alla fall efter en stund.

Så här i backspegeln kan jag konstatera att veckan har gått jättesnabbt. En väldigt innehållsrik vecka där det har hänt mycket. Det största för mig är att mina arbetsuppgifter ändrats en del, något jag inte hade räknat med i måndags men som jag med nyfikenhet och spänning har tagit mig an.

Det kommer alltså att bli en spännande höst....fast det hade det blivit även om jag inte bytt arbetsuppgifter så här hux flux....jag hade med förväntan sett fram emot det som komma skulle så nog känns det lite sorgset också. Men ibland måste man våga och ta de chanser som dyker upp. Det gjorde jag nu med goda råd från fina vänner som hjälpte mig att fatta ett beslut.

Att ta beslut om det som ska ske den här helgen är inte svårt. Där behövs inga goda råd. I dag ska jag slöa. Ikväll ska jag slöa. I morgon ska jag återigen sova länge, sen skjutsa sonen till hans träning, sen ska jag slöa än en gång. Ett helgupplägg som passar mig!

Mitt knä är verkligen en märklig historia. Veckan innan vi åkte iväg på vår semester hade jag jätteont. Knäet fick lindas hårt för att fungera något sånär. När vi väl kom till Nyköping fungerade det rätt okej, men nog kände jag mig rätt orolig med tanke på resan till New York. Det brukar alltid bli många promenader på storstadsresor och så blev det även denna gång.

Tack och lov krånglade inte mitt knä alls, förrän näst sista kvällen, då gjorde det lite ont. Det kände väl på sig att vi snart skulle åka hem då.

Resan hem gick bra, sen klev jag in här hemma och satte mig ner en stund. När jag skulle kliva upp skar det till i knäet igen....ajajaj....och så är jag tillbaka i att ha ett eländigt knä.

Faktum är att det känns som magi och trolleri. Hur kunde mitt knä veta att det inte var läge att krångla? Det är nästan som om jag är allergisk mot att vara hemma....jag har också nyst som besatt sen jag landade i Sverige.....undrar om jag inte måste åka iväg ganska snart igen??