Man vet att det är lördag morgon när man börjar dagen med att nalla godis ur glashjärtat! Innan frukost och med gott samvete dessutom. 

När sen kaffet är klart, elden sprakar i braskaminen och tidningen inhämtad så är det bara att krypa ner under värmefilten och ta del av nyheterna bland trycksvärtan. Ibland händer det att jag påminns om en stor del av mitt liv när jag bodde i en annan stad, det hände sig idag. 

När ÖA:s mittuppslag slogs upp fanns en reklambroschyr som lockar till Östersund, alla sidor och bilder fullkomligt drar mig till sig. Kom, kom, kom!! Tänk att suget dit alltid är så stort....men vännerna är ändå nära, i hjärtat. De finns där hela tiden även om vi inte ses så ofta!

Igår kväll gick jag sakta hem genom ett ödsligt Bredbyn. Det var lugnt och tyst, någon enstaka bil körde förbi där jag strosade fram. Mätt och nöjd efter en mycket god middag samt härligt energigivande surr funderade jag på än det ena och än det andra i fullmånens sken. Jag kände hur det sög till i magen av jullängtan. Glitter, tingeltangel, ljus, glögg, pepparkakor och annat som hör december till.

Det fick till följd att jag idag strök och fållade det julröda tyg som inhandlades häromdagen med syfte att bli en duk till vårt matbord. De första julklapparna slogs också in....men jag tjuvsmakade inte på glöggen och jag lyssnade inte på julmusik....

En besvikelse har jag dock drabbats av den här veckan....när leksakskatalogerna kommer brukar jag alltid kolla in legosidorna och titta på alla Star Wars kartonger med lego. Döm om min förvåning när det inte fanns ett enda på de sidor i katalogen som gör reklam för lego. Hallå, det kommer snart en ny film, var är legot?? Fattar de inte att mammor vill drömma om ett nytt lego som de inte har.....

Fullmånen lyste upp min väg genom ett lugnt och tyst Bredbyn igår kväll.

Inte ett Star Wars lego så långt ögat når....

I fredags köpte jag tyg till en julduk som fållades under förmiddagen. 

De första julklapparna är inslagna. 

Det första år jag tog min egen gran var 2002. Det året hade pappas sjukdom tagit ett rejält grepp om honom (även om han inte hade fått någon diagnos ännu) vilket gjorde att han inte orkade gå i skogen och hugga några granar till mig eller tallar till sig själv heller för den delen. 

Till en början tog jag både tallar och granar men de senaste åren tar jag bara två granar till mig själv, en att ha ute och en som ska stå inne. Detta är något jag alltid har gjort på höstlovet, en kär tradition. Jag vet att det finns de som tycker att det är tidigt, men mina granar har inte barrat mer än andras som tagits senare, eller hängts upp och ner eller på annat sätt specialbehandlats. 

I år trodde jag att det skulle bli första året jag inte skulle kunna ta mina granar själv. Inte för att jag inte orkar men mitt knä gillar ju inte riktigt det ojämna underlag skogen bjuder på. Men precis när jag bestämt mig för att köpa granar kom jag på att det nog fanns i alla fall en vid mitt härbre som skulle fungera. Sagt och gjort, jag lånade mammas bil, med henne som sällskap och åkte till ut till hägna och sågade ner ett par granar. Innegranen har inte den rakaste stammen men med allt tingeltangel som ska pryda den kommer det inte att synas....och om det gör det så vem bryr sig...inte tomten i alla fall.

Mission accomplished. 

Ljusbäraren i kyrkan är fylld av ljus som lyser för nära och kära som fattas oss. 

Vips så har en vecka sprungit förbi...ännu en intensiv jobbvecka som gör att jag undrar om det kommer att bli lite lugnt någon gång igen, i alla fall någon liten kort stund? Det känns tveksamt men just nu tar jag därför alla chanser jag har till att skapa de där stunderna själv, ensam eller tillsammans med goda vänner.

I går blev det en hel dag av lugn tillsammans med en god vän. Fika, god mat och tillbakalutad shopping där jag som vanligt hittade saker jag inte visste att jag behövde....nu blev det inte bara "onödor", någon liten "nöda" slank med hem också. Men det var inte shopping som utmärkte dagen, utan långa fika- och matpauser samt långsamt tempo genom det stora shoppingcentret.

Fast det är inte den ena dagen jag skapat återhämtning, i tisdags hade jag också en energigivande kväll med middag och bio. Faktiskt en riktig högtidsstund då en film jag längtat efter länge, länge skulle avnjutas. Den tredje filmen om Thor visade sig vara allt jag hade förväntat mig och lite mer! Längtar till dess att jag kan njuta av den igen....förbokad på blueray... 

Faktum är att när jag tänker tillbaka på veckan som gått hade jag en mys- och surrkväll med en god vän redan förra lördagen, i söndags en roadtrip med en annan god vän och den kvällen avslutades med film hemma i soffan med mina biokamrater. Jag har alltså lyckats mycket bra med att se till att jag har haft många roliga saker att hämta energi från veckan som gått. 

Den här helgen är ju också som gjord för att ha det lugnt och skönt, Allhelgonahelg som det är. Ute lyser solen och minusgraderna gör att allt är täckt av glittrande frost. Ikväll väntar dessutom en trivselkväll igen....men innan dess tänker jag mig en promenad i det glittriga vädret.

Frostigt glitter på altanräcket.  

En burk med sommar, torkade äpplen att mumsa på. 

Morgonläge

Oj så skönt det är att slappa i soffan den här morgonen. Det var länge sen kaffemuggen smakade så gott, elden sprakade så härligt och ljusen lyste så fint. På teven tipsar kocken om helstekt kyckling med en annorlunda potatisgratäng till...snålvattnet rinner. Men tanken att laga till något liknande i detta hus en dag som denna finns inte. Mitt knä tycker att det skulle kännas alldeles för jobbigt.

Igår var det modevisning på Olympia, Klippverkstan hade frisyrshow och Första Intrycket visade kläder. En rolig kväll som vanligt, massor av snygga kläder och mannekänger som bjöd på sig själva. Själv försökte jag skrida fram på catwalken så graciöst jag kunde, det gick sådär då mitt knä inte tycker om snabba klädbyten, vändningar för att visa kläder från olika håll....de sista fyra klädbytena fick kryckorna hänga med upp på scenen. Tacksam att jag varit klok nog att ta med dem om utifall att mitt knä skulle börja bråka och nu blev det ju om utifall. Kände i alla fall att mitt leende inte var helt naturligt där på slutet då jag mest av allt ville grimasera....Men alla andra fantastiska modeller gjorde verkligen modevisningen till en succé! Jag kan tänka mig den trötthet som infinner sig hos arrangörerna en dag som denna...det arbete de lägger ner för att ordna detta är helt enkelt fantastiskt. Men jag skulle tro att de är rätt nöjda också med tanke på den uppskattning publiken och alla modeller visar. 

Själv känner jag mig också nöjd trots mitt skitknä....det jag fick visa upp var väldigt snyggt och skönt! Många plagg fick följa med hem, nu ska jag bara fundera hur stor del av lönen som ska satsas på nya kläder och hur mycket som ska lämnas åter. 

Mitt knä idag då? Jo nattens vila har gjort gott, svullnaden har gått ner och jag kan gå hyfsat utan kryckor igen. Men jag har tandvärk....fast inte i någon tand utan i knäet....lite smärtstillande på det här så är jag på banan igen....och  kanske en kaffemugg till....

Jag hade planerat för solsken idag, en långsam promenad runt byn skulle då stå på programmet. Men ute var det grått, grått och åter grått. Då struntade jag i promenaden och åkte ner med bilen till däckverkstan istället....vinterlaggarna på. Tillbaka hemma slappade jag i soffan medan tvättmaskinen jobbade, elden i braskaminen flammade och ett husköparprogram flimrade förbi på teven. 

Där och då bestämde jag mig för att det fick vara nog med latmaskandet....lite grått väder, vad spelar det för roll. Så jag begav mig till skogen för att ta granris att täcka gravarna med. Som bonus plockade jag med lite skogsmaterial att dekorera krukan på bron med. 

Där ute i skogen på det ojämna underlaget blev jag nästan förskräckt över hur bräckligt mitt knä plötsligt är. Att gå på ett underlag som inte är slätt visade sig vara näst intill hopplöst....men sakta med lugna steg gick det, fast ont gjorde det. Men nu så är riset fixat, gravarna är redo för vintern och på bron står en kruka och säger att nu är hösten här på riktigt. 

Välkommen höst.....fast jag tycker att vi kan skippa halkan och snön ett tag till. Kan vi vara överens om det? Snälla?!

Den här söndagen började med strålande sol, en härlig morgon. Mina vänner småfåglarna flög runt och åt av alla frön som finns kvar i torkade blommor i rabatten. Emellanåt landade de på balkongräcket eller fönsterblecket och tittade in. De undrade nog vad jag tänkte ta mig för en dag som denna.  

För att vara helt ärlig....inte särskilt mycket. Men lite har jag gjort i alla fall. Jag veckovände hushållsosten i matkällaren, samlade ihop tidningar och gick till återvinningen, hälsade på mamma och drack kaffe, lagade en försvinnande god soppa, bar ut två tv-stativ till förrådet men sen dess....då har jag njutit i mitt soffhörn. Just nu kollar jag in säsong två av Daredevil, bättre sent än aldrig. När jag kommit igenom den ska jag kolla in Defenders och sen Inhumans....jag har att göra ett tag. Det kommer att räcka till för att ha skönt soffhäng flera helger. Härligt. 

Oj vilken intensiv vecka, just nu skulle jag ge ganska mycket för en arbetsvecka där saker och ting bara rullar på i lite lagom takt. Men jag ska inte klaga, jag har ju ett jobb jag trivs med om än det går lite väl snabbt ibland. Fast det verkar ju inte bara vara jag som tycker så, det är många som säger att det går fort och händer mycket. Börjar fundera om det ligger något i luften, något virus som fått fäste.

Hur som helst, veckan har varit bra. Den har bjudit på en mängd roligheter på fritiden också.  Jag fick lite hårvård, ett besök på ortopeden, en trevlig kväll med underhållning på Röda Kvarn och igår filmmaraton med goda vänner och massor av gott att äta!

Ortopedbesöket gick precis som jag ville, det blir operation. Skrotet ska bort. Förhoppningsvis snart men inte i december kom vi överens om. Eftersom jag och sonen har en resa bokad till London i mitten av december vill jag gärna kunna resa dit utan allt för stort besvär. Hur som helst, hälsodeklarationen är ifylld, prover och EKG är tagna så nu är det bara att vänta.

Något jag väntar på förutom operationen är att min telefon, som just nu har fått någon slags omstartsnoja, ska uppföra sig igen så att jag kan ringa och ta emot samtal.....inser att den varit med ett tag och därför förmodligen inte klarade av den senaste systemuppdateringen....så just nu kan jag konstatera att jag inte är nåbar via telefon...

1984 fick jag en bok av min mamma och pappa. En bok skriven av Cordelia Edvardson, " Bränt barn söker sig till elden". Jag läste den under min tid på lärarhöskolan, jag kommer ihåg att jag valde den till någon skoluppgift vi hade.

Jag fängslades av boken då och lyckades förmedla den känslan till mina klasskamrater, i alla fall en av dem som bad att få låna boken. Något jag utan problem gick med på då jag vill ge fler samma läsupplevelse som jag fått...men boken hittade inte hem till mig igen så jag har inte kunnat plocka fram den ur bokhyllan för att läsa om den. Jag hoppas dock att den är vältummad och välläst där den står nu och att den har varit till glädje för många.

Genom åren har jag ofta tänkt på boken och känt att jag velat läsa den igen men har inte kunnat komma på vad den hette. Det enda jag minns var att bränt barn på något sätt var inblandat. Men så plötsligt dök titeln upp i mitt medvetande och i nästan samma stund reserverade jag den på biblioteket och nu har jag äntligen läst den igen.

Det är en självbiografisk bok som träffar rätt i magen med en käftsmäll (fast en käftsmäll träffar kanske inte i magen men så känns det). Som läsare tas man med på en resa fylld av vrede och ångest. Boken är skriven utan någon som helst form av sentimentalitet och växlar mellan hennes barndom i staden där hon bodde, lägret i Auschwitz och hennes relation till mamman. Känslan av författarens besatthet av både det förflutna och av att ha överlevt är väldigt stark. Det är svårt att förklara hur den påverkar mig men jag slår nästan knut på mig själv i mina försök att förstå allt Cordelia plockar fram ur minnesbanken....

Har du inte läst den här boken, gör det, dagens bästa boktips!

Söndag morgon, eller nu har det faktiskt hunnit bli förmiddag. I braskaminen knastrar det av efterdröjande glöd, ljusen flämtar i ljuslyktorna, på avstånd hör jag tvättmaskinens trumma snurra runt, på teven pratar de om organdonationer och jag ligger här och funderar på vad jag ska fylla den här dagen med.

Ja tvätt förstås, men sen? Lusten till några stordåd finns inte. Men jag har böcker att läsa, filmer att se och tår att vifta på....problemet löst!

Vid tevesoffan!

Närbild på planteringen jag fixade till igår.

Maria Möller tackar för sig i sällskap av sina musiker.
En härlig upplevelse med både humor, allvar och härlig musik. Snacka om att den kvinnan kan sjunga!

Min önskan att sova länge idag gick om intet, istället vaknade jag tidigt medan det fortfarande var mörkt ute. Då var det inte helt fel att krypa ner i soffan, tända ljus och njuta av en mugg kaffe. I den tidiga morgontimmen låg jag sen och tänkte på veckan som gått.

En intensiv vecka med många intryck som avslutades med ett "rivstopp"....motsatsen till rivstart...alltså om en vecka eller något börjar intensivt så rivstartar det ju men när arbetsveckan avslutas i överljudshastighet, vad kallas det då? Jag tycker att rivstopp fungerar....

I helgen har jag ett mål att uppnå, jag ska ta skräp till återvinningen. Något jag borde ha gjort för flera veckor sen...återvinningslådorna är redan fulla och extrakassarna står på rad ute på balkongen så det är en angelägen uppgift. 

Förutom skoljuridiken som fyllt veckan har tankarna på allt som händer i världen snurrat runt. Många döda och skadade i Las Vegas, stor oro i Spanien efter folkomröstningen i Katalonien, nya vinklar när det gäller Kim Wall och idag på morgonen den förfärande nyheten att ett barn befarats ha brunnit inne i en villabrand. 

Då känns det lite futtigt när jag hamnar i en artikel där en kvinna förfasar sig över att hon fick lov att bo några extranätter på hotell efter semestern då det plan hon skulle åkt hem med hade tekniska fel så de var tvungna att fixa det först innan de vågade låta det lyfta. Eftersom hon inte tyckte att det var okej undrar jag vad som skulle gjorts istället....Flugit med ett plan med tekniskt fel? Istället för att få bo på hotell, stanna på flygplatsen? Chartertrafiken har ju inte direkt en mängd extraplan att sätta in.....Jag förstår att det blir besvärligt och kan ställa till det med jobb och annat, jag gillar inte heller förseningar måste jag erkänna men jag tror inte att jag skulle höra av mig till kvällstidningar och tala om att det är det värsta som hänt mig....hoppas verkligen inte det. 

Nu har i alla fall den mörka morgonen blivit en ljus morgon, eller förmiddag för att vara exakt. Solen bryter igenom molnen och ger löften om en fin dag. Jag hoppas det håller i sig, känner att jag skulle må bra av lite solljus. 

Ja men då så, dags att kliva upp ur soffan och få fart på det som ska göras medan björklöven glittrar i solstrålarna....

När jag drog upp rullgardinen i morse och med trötta ögon tittade ut och konstaterade att det regnade kände jag mig väldigt nöjd. Inte nöjd över regnet men med mig själv. Igår lyckades jag äntligen lyfta in utemöblerna en av de sällsynta torra dagarna den senaste tiden. Nu är altanen tom och mina höstbestyr närmar sig slutet. 

Det är inte så mycket kvar att göra nu, hallonriset ska beskäras och helst borde högarna med äpplen som ligger på gräsmattan plockas upp. Hallonriset kan jag fixa själv men äpplena får nog ligga kvar, det kommer inte mitt knä att fixa. 

Det värsta som händer är väl att det blir lite ruttet och äckligt....kan ju bli sjuka också förstås men med tanke på att båda mina äppelträd är dåliga och ska tas bort tänker jag att det inte spelar nån roll. Sen att det stör mig rent estetiskt är en världslig sak som Karlsson på taket skulle ha sagt....

Rabatterna skulle förstås må bra av en sista ogräsrensning men en sak man kan vara säker på när det gäller ogräs är att det finns kvar....så den möjligheten kommer igen och igen och igen. 

Idag passar i alla fall ruskvädret bra, jag är lite trött efter att ha roat mig med goda vänner igår så braskaminen, tända ljus, en god bok och lite slötittande på teven känns alldeles lagom ansträngande. 

Nu är det tomt på altanen. 

På väg ut på roligheter. 

Den här helgen är en riktig braskaminshelg. Grått och fuktigt ute och för mig en mycket god anledning att ta det lugnt inomhus. En annan god anledning att ta det lugnt den här helgen är mitt knä. Det har varit extra besvärligt hela denna vecka men idag känns det bättre, vilan har gjort gott. Snart är jag redo för en ny arbetsvecka, men först vilar jag en dag till. 

Att det är höst om än det är ganska varmt ser jag tydliga tecken på när jag tittar ut genom fönstret. Löven har börjat ändra färg men det största tecknet på att hösten kommit är att mina små vänner är tillbaka. De sitter i träden, de hälsar på utanför mitt sovrumsfönster och de flyger fram och tillbaka i sin iver att visa att de är tillbaka, talgoxarna och blåmesarna. Under sommaren har de lyst med sin frånvaro, de har väl nåt sommarboende de måste ta om hand förstås men nu är ordningen återställd, de är "hemma" igen. 

Slöar just nu framför teven där det tipsas om olika sallader idag. Både matigare och lättare sorter. Jag får ta del av annat också, Trumps och Kim Jong-Uns utspel analyseras, Sean Spicers inhopp på Emmygalan där han drev med sig själv har mötts av både avsmak och tvivel. Han chockade nog ett helt auditorium, jag såg bilder där alla verkligen tappat hakan i misstro....och inte bara bildligt tappa hakan utan den var verkligen nere vid knäna hos de som satt där. 

Men det mest gripande den här morgonen var en stark berättelse om en, från Sydkorea adopterad, kvinna som skrivit en bok, "Flickan från Lotusfälten", om den längtan hon burit inom sig efter att hitta sina rötter. Hur hon hittade sin pappa som i ett första läge inte ville träffa henne men som sedan ändrade sig och de känslor det väckte i henne. En fin berättelse att få ta del av en grå septembermorgon.

Söndag igen och jag vaknade rätt tidigt...så pass att jag kunde ta mig till församlingshemmet strax efter nio för att rösta i kyrkovalet. Ett val det inte är helt enkelt att välja till med tanke på att de olika alternativen inte gör nåt större väsen av sig innan valet. Jag har försökt googla för att se vilka jag kan välja och vad de vill med kyrkan....till slut gjorde jag mitt val men som sagt enkelt var det inte. Men röstat har jag gjort, tycker att det är viktigt att nyttja sin rättighet att göra sin röst hörd om inte annat för att hindra fel parti från att komma in.

När jag kom hem tog jag i lugn takt bort alla krukor på framsidan, tömde dem och gömde dem i förrådet. Alla prydnader som mucklorna placerat ut i trädgården tog jag också in. Det kändes säkrast för av någon anledning är de inte lika pigga på att plocka bort efter sig som att ta ut saker. 

Det som är kvar att göra utomhus nu är att beskära hallonen men eftersom det fortfarande mognar hallon får det vänta. Ja alla möbler ska in under tak också men det är inte ett alltför betungande jobb. 

Det var i alla fall väldigt skönt att få duscha och sen gå till mamma och äta Jansson mitt på dagen och veta att jag inte behövde göra nåt mer i dag överhuvudtaget. Jo, en sak till gjorde jag...körsbären jag dränkte i vodka för ett antal veckor sen silades och blandades med sockerlag så nu har jag några flaskor med snuskigt god likör igen. 

Färdig körsbärslikör.

Till slut blommar praktmalvan....det är så dags när sommaren nästan är slut. 

Mamma bjöd på Jansson...mums!

Det gäller att passa på när det är uppehåll när det gäller saker som behöver göras utomhus. Jag började lite försiktigt i måndagskväll då jag tog alla krukor på altanen genom huset till framsidan....där står de nu och väntar på att tömmas....någon dag någon gång....man jag måste känna för att göra saker också. 

Idag kände jag för att åka ut till mitt härbre och stänga av vattnet och förbereda inför vintern så det gjorde jag under ett uppehåll i regnskvittret. 

Annars har jag mest vilat på kvällarna den senaste veckan...och läst...inte någon skönlitteratur direkt utan texter som hör ihop med min utbildning...rättsregler och annat skojigt. 

Igår däremot bjöd jag in min granne på middag, samma snälle granne som klippte mitt gräs häromdagen. God mat och trevlig samvaro, ett perfekt sätt att starta helgen på. 

Sonen ringde för ett tag sen och en kort stund kändes det nästan som att han var hemma....jag fick gå in i hans rum och starta upp hans dator....han behövde ta kommando över den för att komma åt nåt sparat....fast efter en stund var datorn plötsligt avstängd och skärmen svart och det var väldigt tydligt att han inte var hemma. Men i början av december, då kommer jag att kunna se honom sitta själv därinne och inte bara se muspekaren röra sig mystiskt över skärmen....

Nu är dörren i härbret låst för vintern.

Lite gott småplock innan middagen igår. 

Alltså två söndagar i rad....smaka på den....två söndagar i rad. Än en gång har jag lyckats vara både effektiv och lat samma helg. Om det inte vore för att jag ser bevis på min effektivitet skulle jag knappt tro det själv.

Jag har njutit vid braskaminen med tända ljus medan regnet öst ner. Jag har läst böcker både för nöjes skull och i arbetet. Jag har dammat lite här och där inför veckans golvstädning. Jag har tvättat, strukit och städat undan kläder som lagrats på hög under snart en månad (upptäckte jag när jag fann saker jag trodde jag tappat....). Jag har lagat goda vegetariska biffar och bytt gardiner i vardagsrummet så att det är lite mer höstlika färger där. Allt detta en söndag i september. Ändå känner jag inte att jag direkt tagit ut mig. 

Funderar lite på hur det har kunnat bli såhär, att jag hinner saker på söndagar. Plötsligt kom jag på det. Det handlar inte om att sonen flyttat hemifrån och jag har långtråkigt som jag först trodde (om än jag har långtråkigt, väldigt). Nej, istället inser jag att för första gången på många år behöver jag inte skjutsa honom till hans söndagsträning under skolterminerna. Hos oss har söndagar varit synonymt med sovmorgnar, träning i stan för att äta middag och som avslutning lite tevehäng. 

Nu är det sovmorgon och sen finns inga tider att passa längre. Undrar hur länge detta håller i sig? Att jag får saker gjorda alltså. Faktum är att jag gillar bilden av mig själv som lite huslig och effektiv....kan nog vänja mig vid den....fast än ska jag inte ropa hej...men en söndag till i samma anda kan nog få mig att tro på denna nya Katarina, i alla fall nån söndag då och då....

Tomt där alla nytvättade kläder brukar ligga. 

Lite mer höstlika färger i vardagsrummet och matdelen.

Goda morots- och halloumibiffar till middag. 

Det är dags för ett boktips igen. I fredagskväll läste jag ut den fjärde delen i Herklulesserien, skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den här gången handlar det om en Stockholmsförort dit tunnelbanan slutat gå, när så en polisbil sprängs i luften slår man en järnring runt förorten. Så sprids en film på youtube som visar hur en ung kvinna skändas och lämnas för att dö, då skickas den sargade kriminalinspektör Zack Herry in för att försöka hitta och rädda henne.  

Det visar sig att de två har ett förflutet tillsammans, en mörk hemlighet de har burit med sig en stor del av livet. En händelse som format dem båda och gjort dem till vad de är idag. 

När jag läste titeln trodde jag att boken skulle handla om drogen heroin men titeln syftar förstås till hjältinna = Heroine. Hjältinnan, också kallad ängeln i förorten, ligger blödande någonstans i en källare medan klockan tickar mot en för henne säker död.

Precis som tidigare böcker i serien är det ett högt tempo, den är både spännande och välskriven och bitvis väldigt obehaglig då man tas långt ner i människornas mörkaste djup. Om än den här boken var otäck upplevde jag den dock inte lika krypande obehaglig som vissa av de tidigare i serien, eller så har jag bara vant mig vid hur böckerna är skrivna. 

Boken, som är något av en realistisk mardröm, gick inte att lägga ifrån sig innan sista sidan var läst. Nu känns det som en svår utmaning att behöva vänta på den femte delen...jag hoppas verkligen att de skrivit den klart, så att den kommer från tryckeriet inom en snar framtid....jag bara måste får veta hur fortsättningen ser ut....snart!

Tänk att det går att förändra vanor man har....framförallt helgvanor. Eller förändra och förändra....nu tog jag kanske i så jag sprack...förändringen består i att jag har min morgonstund på en annan plats i huset. Man behöver ju inte ändra allt...lagom är bäst. 

Fortfarande läser jag min tidning halvliggande och dricker mitt kaffe samtidigt som teven står på i bakgrunden för att bjuda på lite nyheter. Ingen skillnad mot förut alltså. Nej förändringen består i att jag numera istället för att häcka i sängen har förflyttat mig ner till gillestugan. Där gör jag upp en eld i braskaminen, tänder några ljus och sen gör jag precis som jag brukar. Alltså slappar, läser och dricker morgonkaffe. 

Precis som förut ligger jag och funderar på stort och smått också. Tidigt i morse när jag lyssnade på regnet som smattrade mot taket kände jag en oerhörd tacksamhet att slippa alla orkaner som drar fram och både dödar, gör människor hemlösa och förstör. Eller jordbävningar för den delen och alla andra naturkatastrofer som drabbar världen lite här och där. Nog är det välsignat att få lyssna till regnet utan rädsla. Känner mig också tacksam att sonen fick sin placering på en skola där, precis som här, regnet ofta är det största problemet. 

Dagens plan är att fästa en antennkabel i sovrummet som hänger där sen jag flyttade upp teven från källaren. Jag ska också tvätta lite...kanske läsa lite....kanske ta en promenad....äta lite ska jag i alla fall göra...känns som en bra plan. Den kör jag på!

Med eld i braskaminen och kaffe i muggen. 

Yoghurt med hemgjord müsli. Fattar inte att jag aldrig gjort det förut, tillverkat müsli...det är ju så gott.
Jag kommer aldrig att köpa färdig igen....fast man ska ju aldrig säga aldrig...

Lite feelgood en helt vanlig torsdagskväll. Myskänslan stod elden i braskaminen, värmefilten jag fick av sonen i julklapp och en bok av Lucy Dillon för. " Allt jag önskade" handlar om en familj där en separation står för dörren, en pojke råkar ut för (eller skapar) en rad olyckor och en fyraåring slutar prata. Kärlek, värme, missförstånd, förlorade drömmar och nya möjligheter. Hur mycket jag gillade de olika personerna och deras beteende varierade men den värme och kärlek som fanns mellan lilla Nancy och de båda mopsarna Bumble och Bee fick mig att ligga och småle. 

Boken är ett hett tips en kväll när man vill ha en skön stund i fantasins värld....om än med viss verklighetsförankring.

Nu tycker jag att jag är duktig! Jag slår mig för bröstet och hurrar för mig själv och känner mig allmänt bra. Helgen har varit både produktiv och vilsam. Om det beror på att solen har strålat eller om jag bara plötsligt fått en energikick vet jag inte. Men jag tänker att det gäller att vara tacksam över att jag faktiskt gjort det jag föresatt mig och inte fundera så mycket över orsaken till det. 

Vad är det jag är så nöjd med kanske du som läser undrar? Jo, det ska jag säga. Jag har förberett mat till veckan som kommer....och tvättat kuddar och täcken....och gjort egen müsli....och lagat mat till Anundsjö aktuellt....och skrivit flera receptblogginlägg redo att publiceras vartefter....men bäst av allt, jag har också hunnit med att titta på Finnkampen på teven. Det kan man väl kalla produktivt?! 

Det jag funderar över nu är hur många helger detta kommer att hålla i sig....blev det bara en eller kommer en fortsättning? Men jag har alltid fått lära mig att man ska vara glad för det lilla, alltså slår jag mig för bröstet och tycker att jag varit jätteduktig...om än det bara blir en helg av produktivitet!

Mascarponedessert och kycklinggratäng.

Vegetarisk lasagne och egen müsli.

Finnkampen och tvätt av täcken och lakan.