Oj, jag vet inte vad jag ska säga eller tänka för den delen. Nu snurrar tankarna och jag undrar vad som låg bakom alltihop egentligen...... 

För en kvart sen ringde telefonen och jag var så säker på att det var en av Suddens kompisar som brukar ringa tidigt...men det var det inte. En mansröst ger mig lite bakgrundsfakta och undrar om jag kommer ihåg honom...det visar sig att jag hade hans barn i skolan för länge, länge, länge sen. Rätt tidigt i min lärarkarriär.....Tydligen har vi en gemensam bekant här i Bredbyn och det är så han fått reda på att jag bor här....

Undrar fortfarande om han ville nåt speciellt, men jag tror inte det...han ville nog bara hälsa och prata...jag kom i alla fall av mig så jag tänkte inte ens på att fråga vad som fått honom att ringa mig. Roligt var det i alla fall även om jag fortfarande har hakan nere vid knäna. Jag kommer ju ihåg vad hans barn heter men nu kommer jag inte ihåg hans namn alls.... 

Det får mig att fundera och undra varför man alltid måste ha en förklaring till allt, ibland händer saker bara och vi kanske ska låta dem hända. Så är det nog nu...det är lika bra att jag slutar fundera...det är väl bara att tacka och ta emot att jag har gjort ett sånt positivt avtryck i min lärargärning att en förälder ringer sådär en tjugo år senare och vill höra hur jag har det nu....