Jag har funderat mycket på det här med rädslor ett tag nu.  Att vara rädd är nog något vi alla känner igen, någon gång har ju vi alla varit där.

Det finns ju så oerhört mycket man kan vara rädd för, spindlar, ormar, folksamlingar, höjder, djup, mörker, sjukdomar, död, andra religioner....jag tror att listan kan göras lika lång som det finns människor på jordklotet. Det finns nog inte många som inte fått klart för sig att jag till exempel är mörkrädd...

Alla har vi våra egna rädslor, som vi antingen håller för oss själva eller delar med oss av. Delar med oss kan vi göra med ett litet skrik om det vi är rädda för kommer nära, eller som så ofta sker genom att skrämmas och försöka påverka andra att tycka precis som vi själva.

De saker vi är rädda för som påverkar oss själva är ju inte så farliga egentligen, visst för de med stark fobi är det förfärligt och de kan ha en lång väg till att kunna leva ett normalt liv men tack och lov finns ju oftast hjälp att få för dem, om än vägen dit kan vara både lång och snårig.

Värre tycker jag att det är med alla människor som genom sin rädsla sprider den genom att skrämma och påverka andra till att känna samma sak. Det kan få till följd att dödliga sjukdomar som i princip varit utrotade kommer tillbaka då föräldrar väljer att inte låta vaccinera sina barn. Deras eget barn kanske klarar sig om de blir smittade men den lilla bebisen med hjärtproblem som är för liten för att vaccineras klarar sig inte när den blir smittad.

Jag har också kommit på att tro (i en vid mening) och rädsla är väldigt intimt förknippade. Då andra människor har en helt annan tro och väljer att agera på sätt som inte överensstämmer med mitt sätt att se på världen kan det göra mig rädd. Blir jag då tillräckligt rädd kan jag försöka övertala alla i min närhet att se på saken på samma sätt som jag. Det gör att jag känner mig både säkrare och tryggare, i alla fall i stunden. Om än det enda jag egentligen gjort är att stärka min egen rädsla tusenfalt.

Nu när vi dessutom matas med alla möjliga fakta på nätet som sprids utan den minsta tillstymmelse till källkritik är det lätt att fångas och låta sig övertalas till att det mesta är farligt...utom det jag själv tror på förstås.

Jag tror att vi måste sluta sprida vår rädsla för det vi inte förstår, det är okej att vara rädd men det är inte okej att skrämma andra och därmed göra det vi inte förstår till ett samhällsproblem. Något många, både världsledare och allmänheten, religionsutövare och ateister (och alla varianter som finns däremellan) gör hela tiden. När jag ser på nyheter, läser tidningar eller bara lyssnar till samtal människor emellan slås jag av hur många rädda människor det finns som genom den maktposition de befinner sig i påverkar resten av sin omgivning, sitt land och i värsta fall hela världen.

Vi lever i ett fantastiskt land där vi får tro, tänka och tycka vad vi vill. Vi får och törs berätta om dessa saker. Vi kan diskutera och utmana rådande sätt att se på världen. Det ska vi göra, men vi ska inte låta oss ryckas med där det är rädslor som ligger bakom utan att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Tillsammans kommer vi långt, tillsammans kan vi förstå att världen ser olika ut och att det inte är farligt att tro på olika saker. Tillsammans kan vi skapa gemenskap, visa medmänsklighet, ha tilltro och känna tillit till varandra och leva livet fullt ut....om än vi är rädda ibland....för det är okej!

Idag känner jag mig som Nasse ser ut på bilden. Tillfreds och med ett leende på läpparna, inte så ängslig som han brukar vara dock. I alla fall inte idag. Den sköna känslan började redan igår, sonen och jag gick ut och käkade när vi båda kommit hem från jobb och skola. Sen lite skönt soffhäng innan ögonlocken drogs igen och sömnen tog över.

I morse sken solen, fåglarna kvittrade och kaffet smakade särdeles gott. En skön promenad i den krispiga förmiddagen på det gjorde att jag kände mig ännu mer nöjd.

Nu kollar jag skidskytte medan jag samtidigt summerar veckan som gått och konstaterar att det är mycket nytt nu....nog skulle det vara lätt att känna sig lite rädd och ängslig som Nasse brukar känna sig när insikten vad mycket jag inte kan slår mig. Men just nu är det mest glädje och förväntan över att få lära känna så många nya människor.

En skön känsla infann sig i alla fall igår när jag plötsligt insåg att jag nu faktiskt kan alla namn på personalen och vet var och med vilka arbetsuppgifter de jobbar....ja jag kan inte bara namnen...jag vet hur de ser ut också.....en liten bit på min väg att lära mig mer. Men en nog så viktig bit!

Precis innan jul började jag läsa Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. En bok som direkt fängslade mig. Ingen lättvindig bok dock, den krävde att huvudet var med för att hålla koll på alla karaktärer. Men när jag kommit nästan halvvägs hände något, boken tappade bort mig. Eller så var det jag som tappade bort boken.

Hur som helst har den legat och väntat på att jag ska återuppta läsningen. Något jag gjorde igår och då sög den tag i mig igen, boken hade inte en tanke på att jag skulle slippa undan. Något jag är väldigt glad över. Det den gav mig var en mångfacetterad berättelse med karaktärer som gör att man vill veta mer om dem.

Vem är Julián Carax? Vad är det som driver kommissarie Fumero till sina sadistiska dåd? Varför förföljer han Daniel och misshandlar honom och hans vänner? Var tog Penélope vägen och vilken del har Nuria i allt det som händer? Det här är en bok om skrivande och läsande, kärlek och våld, förtryck och besatthet. Författaren skriver på ett sånt sätt att man kan sätta fingret på alla känslor i boken, jag kunde själv känna den stundtals djupa vånda personerna i boken befann sig i, eller den himlastormande passionen, eller den djupaste förtvivlan. 

Boken börjar och slutar med ett besök i De bortglömda böckernas gravkammare....tänk en gravkammare för böcker, bara det gör ju att man blir nyfiken på att veta mer. Läs den och låt dig fångas du med!

Idag har det varit en sån där dag som nog kan räknas som en milstolpe. Nu är vi två vuxna i vår familj, två myndiga. Det stod klart när jag skulle föra över sonens födelsedagspresent till hans konto i förmiddags och insåg att jag inte kom åt hans konton mer.....som tur var hade han inga problem att tala om vilket kontonummer som var aktuellt...tror jag det med utsikten att öka saldot med en slant.

Dagen har sen flutit på enligt hans önskemål. Nybakade ostfrallor till frukost...eller snarare lunch. God Schwarzwaldtårta till eftermiddagsfikat och som grädde på moset fick han även önskemiddag. Oxfilé med min hemgjorda pepparsås och hemfriterade stripes. Dagen till ära lyckades jag dessutom få till dem så där krispiga som de bara är på vissa restauranger, så nu vet jag hur man ska göra för att lyckas riktigt bra. Hoppas det fungerar även nästa gång. 

Nu ligger jag i soffan och filosoferar. Hur är det ens möjligt att 18 år kan gå så snabbt? Nyss var han en liten plutt på några kilo, plötsligt är han ett antal kilo tyngre med en oerhört fin personlighet. Med den personligheten kommer han att ta världen med storm och göra den till sin. You go kid, make the world a better place! 

Idag är det en riktigt krispig klar dag! Många minusgrader, klarblå himmel och kvittrande småfåglar utanför fönstret. Jag gillar när mina vänner fåglarna hälsar på, igår morse kvittrade de extra mycket utanför fönstret och jag blev extra lördagsglad. När jag sen tittade ut såg jag att de lyckats äta upp hälften av innehållet i en brödpåse som låg där ute i kylan....tror jag det att de var glada och sjöng för mig. De hade värsta brödfesten!

Igår frågade jag Sudden om det fanns några speciella önskemål till 18-årsdagen vad gäller tårta och mat. Sonen funderade länge och hade lite svårt att komma på vad han ville äta men till slut kom några förslag. Han konstaterade att det kunde vara läge att göra dagen speciell med tanke på att det kan vara en av de sista födelsedagar han firar här hemma. Först tänkte jag att så kan det ju inte vara, men sen insåg jag att det mycket väl kan vara på det viset. Norge har knappast sportlov på samma sätt som vi har....då kommer han nog inte hem och efter det vet vi ju inte alls var han hamnar....så på tisdag firar vi...ordentligt!

Fast idag slappar jag i soffan och tittar på myllret som tar sig framåt i spåren i Dalarna...det verkar jobbigt....tacka vet jag macka, kaffe, värmefilt, ljus och eld!

Jag gissar att alla skid- och skoteråkare är glada nu när det kommit mer snö. Inte bara en dag, utan dag efter dag, natt efter natt....ljudet av traktorer mitt i natten och tidig morgon är något jag har hört vid flera tillfällen. Dessutom misstänker jag att skoterlivet utanför sovrumsfönstret kommer att vara livligare den här helgen nu när det finns lite vitt att åka på. 

Själv är jag ju måttligt road av snön men jag gör mitt bästa för att glädjas med alla andra som njuter av allt det vita. Fast nog drömmer jag om vår igen....det gör jag!

Veckan gick snabbt där jag pendlat mellan mitt gamla jobb och mitt nya. I onsdags var första dagen som rektor på heltid, lätt förvirrad ska jag nu försöka få grepp om både det ena och det andra. Som tur är finns många att fråga runt mig. Det känns tryggt. 

Att konstatera är i alla fall att detta är första gången på trettio år som jag inte har sportlov....fast det känns helt okej. Faktum är att jag ser fram emot att ha en vecka där jag i lugn och ro kan avsluta mitt ena arbete och börja sätta mig in i mitt nya lite mer. 

På tisdag tänker jag dock vara ledig.....då ska vi fira att vår familj hädanefter kommer att bestå av två myndiga personer!