Här är jag, åter i mitt favorithörn under filten, med elden sprakande i braskaminen. Jag slappar och försöker i tanken strukturera upp veckan som kommer. Det går sådär.....jag fokuserar inte så bra känner jag. Tröttheten är stor just nu. Fast det är inte synd om mig, att jag är trött beror på att jag har haft det trevligt. Igår åkte jag till en goda vänner i Ö-vik där det var dags för tjejträff (vägrar kalla det tant-träff).

God mat och dryck, massor av skratt som blandades med allvar. Jag gäspade stort under kvällen men tröttheten gav med sig och vips var det närmare morgon än kväll....en toppenkväll och natt helt enkelt. 

Efter några timmars sömn var det dags att kliva upp och åka ner till klubben där instädning och fixande stod på programmet. När sedan sonen hade tränat klart åkte vi äntligen hemåt vid femtiden. Så nu filurar jag här i mitt hörn med mycket gott samvete. Kropp och ögonlock känns behagligt tunga....egentligen skulle jag behöva träna mitt knä men det värker och gör ont så jag har verkligen ingen lust.....alltså skiter jag i det! Jag lägger in ett vedträ till istället och kryper extra långt ner under filten. 

Att tidningen fortfarande är kall en stund efter det att den hämtats in är ett tydligt tecken på att det är många minusgrader ute. Andra tecken är att det knäpper i träet utomhus och att det i vissa fönster bildas lite fukt längst ner. Jag tycker också att man kan se att det blivit kallare...luften ser annorlunda ut på något vis.

Just nu skrapar en snart nittioårig tant triss i rutan. Hon får ett rejält tillskott i pensionen så här på ålderns höst...det blev 10 000 i 20 år. Inte illa. Hennes dröm är att åka Hurtigruten. Hoppas hon håller sig frisk så att hon hinner med det.

Ute snöar det, små flingor singlar ner. Undrar om Kung Bore har dragit ur proppen nu? Jag har en känsla av att nu när det väl har börja snöa kommer det att fortsätta resten av vintern. Nåja, det är inte så mycket att fundera över. När det våren väl är här vet vi hur det blev. Fast personligen tycker jag att det räcker nu.....

Idag har jag några måsten.....protokoll, fixa här hemma med tvätt och annat, laga sonens gi, helst hinna fixa lite med min stationära dator också. Allt innan jag ska åka till stan för att träffa goda vänner fram på eftermiddagen.
I morgon handlar det om att vara i jutsulokalen mest hela dagen...instädning, fixande och tävlingsträning.

Det innebär att det inte blir så mycket vila som jag skulle vilja den här helgen, men det är tur att det går fort till nästa.
Fast jag kan verkligen inte klaga på brist på vila igår kväll. Eftersom sonen och hans kompis lagade maten, med den äran, servade mig  med godis och annat fick jag en lugn stund igår. Det var skönt och välbehövligt. Dessutom var det roligt att lyssna till deras glada skratt medan de fixade middagen.

Nu ska jag ta del av nyheterna sedan är det dags att starta upp dagens göromål.

Trött, frusen och allmänt seg. Det är min status denna fredag eftermiddag. Finns det då något bättre än att slappa i soffhörnet med en eld som sprakar i braskaminen och värmer upp mig igen. Det skulle möjligtvis vara det faktum att jag tänker sätta grabbarna på att fixa middagen om ett tag då......sonen har nämligen en kompis här och i kylen finns färdig pizzadeg. Att fixa middagspizza är en lämplig sysselsättning för två tonåringar om ett tag tycker jag. Hoppas de håller med......

I min planering den här kvällen ingick att skriva protokoll och fixa en del annat jobb som hänger över mig. Men jag har precis beslutat mig för att i stället ägna mig åt enbart soffgympa. Imorgon är en annan dag.....

Läser i Expressen om en man som friats efter att ha våldtagit en kvinna.....han trodde att hennes nej hörde till det sexuella spelet....allvarligt??? Hur svårt kan det vara att förstå ett nej.....eller flera som det tydligen rörde sig om i det här fallet. Vissa saker är bara för svåra att förstå...

Nu ska jag släppa bomben hos killarna, att det är de som får laga middag.....det ska bli spännande att se hur de reagerar.

Det finns rivstarter och så finns det rivstarter....tre arbetsdagar har gått och det känns som tre veckor eller något sånt. Långa dagar med många möten, en eftermiddagskurs och något litet träningspass insprängt. Dessutom ska man ju helst hinna med saker hemma också men den här veckan ligger jag lågt med de sysslorna. Annars skulle jag inte orka alls. Jag har sett till att vi fått mat...det räcker långt tycker jag.

Igår blev det dock för mycket, migränen slog till precis när jag plockade ut rödingen ur ugnen. Blixtrande huvudvärk med det åtföljande illamåendet gjorde att matlusten plötsligt inte var så stor, tur att sonen gjorde heder åt anrättningen i alla fall. Själv stöp jag i säng med en kopp te och värktabletter. Efter några timmar i ett mörkt och tyst rum släppte den värsta smärtan, tack och lov.

Jag kan i alla fall inte skylla på eleverna. De har som vanligt varit lugnet själv och arbetat på fint, tack och lov.

Ikväll hade jag jobbat klart vid sjutiden så sen dess har jag parkerat i soffan framför teven, surfande och slappande. Ett tag till ska jag låta mig själv vara uppe, sen blir det sängen. Helgen blir intensiv även den, därför är det bra om jag inte är alltför trött. En sak är då säker, aldrig har jag upplevt att en terminsstart har varit så intensiv förut. Undrar just vad det beror på?

Sluta klippa ut recept? Nej aldrig, det fortsätter jag med. Jag gillar ju mina böcker.....

Mat och recept har blivit helgens tema. Igår kväll bläddrade jag igenom mina urklippta recept......sparade för att det såg gott ut och inklistrade i stora skrivhäften för att användas vid lämpligt tillfälle. De flesta recept är inte ens lagade någon enda gång, andra åter många gånger.

Jag hittade i alla fall flera små guldkorn som jag blev sugen på att göra men där dyker då det första problemet upp....att laga dessa guldkorn kräver planering.....Att nämna matlagning och planering i samma mening när det gäller mig är enbart ett stort skämt. Jag är verkligen urusel på att planera. (I alla fall när det gäller matplanering, annan planering är jag en bättre på....vill bara påpeka det). Jag tror inte att jag känner någon som är så vimsig vad gäller vad det ska bli för mat som jag (okej jag kanske överdriver lite, men det känns så...).

Visst jag har en tanke hur veckans mat ska se ut. Kött, fisk, kyckling, någon vegetarisk rätt och gärna en soppdag. Jag handlar så att det finns basingredienser hemma sedan öppnas kylskåpet och en snabb titt avgör vad det ska bli av det hela....
En av de vanligaste frågorna jag får av sonen när jag kommer hem från jobbet är denna: - Vad får vi till middag? Gissa vad mitt svar oftast är?? Jo detta: - Jag vet inte än, du får se.....

Jag har verkligen provat att göra matsedel och planera upp tillvaron i köket. Det fungerar några veckor i bästa fall. Sedan kommer verkligheten i vägen. Aktiviteter och annat som inte planerats in gör att schemat spricker. Eller så blir det rester jag inte hade räknat med...då måste ju de ätas upp. Det händer också att det blir lite mindre rester än jag tänkt mig...Detta gör ju också att min planering spricker.

Fast nu är det inte synd om vare sig sonen eller mig, ingen av oss blir utan mat. Tvärtom. Han får oftast god, smakrik och hemlagad mat. Ibland tillagad av min mamma när tiden är knapp men oftast kockar jag själv i köket, vilket är ett ställe där jag verkligen trivs, oplanerad eller inte.

Men hur oplanerad jag än är....jag ska verkligen försöka laga till några av de oprövade recepten i mina böcker...det ska jag. Minst en gång i alla fall.......mer än så törs jag inte gapa över.....allt mer än en gång blir en bonus.

Vad det ska bli till middag idag? Något med älgkött...

 

Funderar lite över detta med källkritik när jag surfar runt på internet. Just nu delas en förfärlig bild på en hund som skadats av smällare. Bilden kommer från Bosnien enligt vissa källor, USA hävdar andra och den är flera år gammal upptäcker jag efter ett visst googlande. Den har i alla fall snurrat på facebook några varv vid det här laget. Vissa menar att bilden är äkta, andra återigen att den är photoshoppad. Hur det än är med den saken är det en vidrig bild och om den är äkta förtvivlas jag inombords över människors ondska.

Bilden får mig också att inse att en gång internet, alltid internet. Därför är det extra viktigt att verkligen lära ut detta med källkritik till våra barn och unga. Skolan har en viktig uppgift där, men det största ansvaret har jag som förälder. Vikten att lära barnen att inte dela inlägg utan att ifrågasätta. Att inte tro på allt jag läser på nätet. Att fundera över relevansen i inlägg, artiklar och annat. Att tänka till innan man delar egna bilder. Kommer min bild att göra någon illa, kommer jag själv att fara illa av den? Vad kommer eventuella framtida arbetsgivare att tänka när de ser bilden av mig? Det är några av de frågor man måste ställa innan man trycker på delaknappen.
De saknade barnen på bilden kanske inte är saknade, utan lever med skyddad identitet. Genom att dela det inlägget kanske de inte lever skyddat längre.

Inte ens nyheterna är alltid sanna. Tänk bara på städerskan som blev anklagad för att ha stulit tåget som körde in i ett bostadshus i Stockholm för ungefär ett år sedan. Det visade sig att det inte var sant. Eller pappan som anklagades för att ha lämnat sin son när han inte spelat som han ville i en match och åkt därifrån. Det var inte heller sant.
Eller den facebooksida som gör gällande att Johnny Depp är död...den delas fortfarande med jämna mellanrum. (Det får mig också att fungera över de harmlösa inlägg facebook ibland plockar bort....denna sida borde verkligen tas därifrån kan jag tycka....)
Från Kinas nyhetsflöde kommer nu nyheter om den avrättning som det talats så mycket om på slutet och som genomfördes i Nordkorea. Tydligen ska den ha genomförts under makabra former. Men där ifrågasätter redan världens medier sanningshalten.

Detta är bara några små exempel på hur viktigt det är med källkritik, att vi inte tror allt vi läser och ser och framförallt att vi inte delar till höger och vänster utan att först tänka efter. Det är svårt, väldigt svårt. Därför är det viktigt att vi hjälps åt, diskuterar det vi sett på internet och nyheterna vid middagsbordet för att sätta ord på det. Tillsammans ifrågasätta och granska innan vi tar till oss allt som sanningen.

Man kan också tänka så här:
- Jag har ingen aning om det är sant eller en skröna därför avstår jag från att sprida det vidare.

Hade jag formulerat detta för mig själv tidigare skulle jag ha gjort det till mitt nyårslöfte. Fast än är det inte för sent, det nya året är ju bara fem dagar gammalt så det får bli ett försenat löfte.

Wohoo, vilken härlig nostalgitripp jag blev bjuden på ikväll. En stor del av Näckrosengänget samlades, först på Gästis för att äta sig mätta på en fantastiskt god soppa, för att sen gå till Röda kvarn och titta på flera bildspel och videoinspelningen från sommaren 2009.

Vi som kom fick alla följa med på en härlig resa fem år bakåt i tiden med minnen av oerhört varma dagar, musik och glada skratt. Därför känns det extra roligt att ha ett nytt bygdespel att se fram emot sommaren som kommer. Det ska verkligen bli toppenroligt att få vara en del av hela den resan igen.

Att det kommer att bli annorlunda den här gången är då säkert. Inte så konstigt med tanke på att det är ett helt nytt bygdespel. Kanske kommer jag att få ha annan färg på klänningen än svart. Då blir det också annorlunda, i alla fall för mig. Eller så kommer jag inte att vara gift med samma karl som i de senaste spelen. Det skulle verkligen bli annorlunda.
Nåja, det är inte lönt att fundera....det är inte mitt problem, tack och lov. Det sköter andra så bra så. Hur som helst ser jag fram emot min del av det äventyr som väntar under våren och sommaren!

En plötslig ingivelse igår fick mig att börja klä av granen, den fortfarande gröna fina granen. Men jag tänkte att det var lika bra att passa på medan den fortfarande hade de flesta barren på plats.

När granen väl var ute fortsatte jag med tomtar och det andra som brukar komma fram precis innan jul. Av bara farten åkte ljuslyktor och annat som brukar komma fram till första advent bort också. 

Varför sluta då när jag var inne i ett flow.....stjärnor och ljusstakar i fönstren byttes till vanliga lampor. Då återstod gardiner i några rum....ett fönster, två och sedan tre....vips var julen borta i vårt hus. 

En aning för tidigt men vädret ute påminner inte om vinter direkt så det kändes lika bra att städa undan allt. Dessutom är det skönt att ha det gjort när jobbet börjar igen. 

Belysningen sitter dock fortfarande på utegranen, men jag tror faktiskt att jag tänker fixa det i helgen också.

Fast det blir inte idag. Sudden hade träning under förmiddagen och om ett tag ska vi på Gästis och träffa våra Näckrosenkompisar.

De flesta klär på sig innan de går ut, granen fick klä av sig. 

Resan hem från Östersund igår gick i musikens tecken. P4 var den enda radiokanal som fungerade och eftersom det inte var någon sportsändning vill jag gärna bli räddad med bättre musik än den som spelades just då. Sonen startade upp Spotify och efter några låtar fyllde Kashmir bilen. När den var slut undrade sonen om jag kunde tänka mig att lyssna på fler inspelningar av den för att jämföra och hitta vår favorit. Sagt och gjort, mellan Stugun och Bispgården lyssnade vi på låten i flera olika inspelningar och enades utan tvekan om att den inspelning som gjordes under Celebration Day är den i särklass bästa versionen av låten. Viktig kunskap? Nja, men ack så roligt vi hade under tiden. Som en bonus upplevde vi dessutom att resan gick ovanligt snabbt.

Jag tittade ut genom fönstret i morse och insåg raskt att mina dubbskor kommer att få göra rätt för sig idag också eftersom jag om någon timme ska ta mig en promenad till sjukgymnasten och träna. Eftersom mitt knä bråkar och stökar känns det bra att få ett rejält träningspass. Årets första besök känns extra positivt då "min sjukgymnast" har kommit tillbaka, hurra!

Nu tänker jag ta mig en mugg kaffe för att vakna till riktigt, så kommer dagen att gå som en dans sedan, en isdans!

Nyss var det nyårsafton och vi åkte mot Östersund för att fira nyår med bästa vännerna, plötsligt är det den andra dagen på det nya året.

Vi fick ett toppenslut på 2013 och en toppenbörjan på 2014 bland goda vänner. God mat, glada skratt och härlig stämning. Precis som ett nyårsfirande ska vara.

Nyårsdagen i sin tur bjöd på sport i tevesoffan och sedan en långpromenad innan det var dags för middag och mer teve. Precis som en nyårsdag ska vara.

Nu hänger vi i tevesoffan här hemma, framför en film som rullar i väntan på att maten i ugnen ska bli klar. Det känns skönt att vara hemma igen, några dagar till av ledighet innan allt kör igång igen.
De dagarna tänker jag ta tillvara på bästa sätt, fixa lite skrivjobb, läsa några böcker och bara slöa resten av tiden. Skjutsa sonen till träning och lan står också på programmet samt eventuellt ett sjukgymnastbesök imorgon.
.
Men först middag och resten av Elysium.

Idag ville jag verkligen sova ut...istället vaknade jag redan halv sju. Undrar om det är åldern eller om det är en tillfällig svacka? Jag hoppas på det senare. Tack och lov har jag inte nått det stadiet av mognad att jag kliver upp när jag vaknar så tidigt, utan jag stannar med gott samvete i sängen med en kaffemugg och morgontidningen.

Igår tränade sonen på eftermiddagen, inte så hårt med tanke på astman. Men i lugnt tempo och med mycket duoteknik. Att hoppa träningen var inget riktigt alternativ eftersom de hade gästinstruktörer i världsklass på duopasset. (Faktiskt blev det lugnare vad gäller astman efter träningen så det var nog bra att träna lite lagom).
Efter ett träningspass till i eftermiddag så har de nog fått många användbara tips och förbättringsområden att öva på inför framtida tävlingar. Till och med jag ser ju att killarna har talang, därför är det roligt att de får en extra boost av fler än deras vanliga tränare. Som alla för övrigt gör ett fantastiskt jobb, utan deras engagemang skulle de inte vara där de är idag.
Jag tänker, när jag sitter där nere i lokalen många timmar varje vecka, att det är en fantastisk förmån för mitt barn och alla andra att få träna i en klubb med så engagerade tränare som leder och inspirerar till personlig utveckling för alla och envar. Som med lagom mycket krav och massor av positiv uppmuntran ser alla och hjälper alla att utvecklas. Plötsligt känns det inte alls långt att köra till stan jämt och ständigt.  

Imorgon är det nyårsafton och då ska vi också köra till stan, fast till en annan stad. Hela vägen till Östersund. Det är även dagen då det ska avges löften inför framtiden, något jag inte brukar vara särskilt bra på. Eftersom jag sällan lyckats fullfölja de enstaka löften jag någon gång gett slutade jag för många år sedan med det.

I år däremot tänkte jag att jag kan lova några saker..... Jag lovar att fortsätta kämpa med min knäträning. Jag lovar också att fortsätta skjutsa sonen till alla träningar i stan så att han kan fortsätta utöva sitt stora fritidsintresse. Jag lovar att undvika stress genom att strunta i alla måsten som inte är måsten egentligen. Jag lovar att fortsätta fokusera på eleverna så att de får det mesta av min tid och undvika att fastna i allt som pockar på runt omkring.  Jag lovar också att göra mitt bästa för att fokusera på nuet och inte ha tankarna någon annanstans än där jag är just då.

Okej det är möjligt att det inte är några riktiga nyårslöften men det är mina löften till mig själv. Det är saker jag redan gör eller har som intention att göra. Den riktigt svåra biten är att fokusera på nuet...det är så lätt att tankarna sticker iväg. Där har jag nåt att jobba med, det är då säkert.
En annan sak jag har svårt att motivera mig till är ju att träna när det hela tiden är två steg fram och ett tillbaka. Nej det är snarare ett steg fram och två tillbaka...så känns det i alla fall. Just nu är det tillbaka igen för knivarna sticks in när jag tränar och promenerar....fast jag vet ju att om jag oförtrutet kämpar på så är det snart dags att ta nåt kliv framåt igen. Att ta ett kliv framåt passar ju bra med tanke på att det snart är ett nytt år, det satsar jag på. Hej och hallå 2014, nu kommer jag!

I morse uppmärksammades jag av ett av livets små vardagsmysterier. Jag skulle ta en värktablett och öppnade som vanligt asken på fel sida. Hur kan det komma sig att jag alltid öppnar på den sidan där informationslappen sitter instoppad runt tabletterna? Undrar om det bara är jag som gör det?

Jag måste kolla om det bara är slumpen som avgör på vilken sida lappen sitter eller om det kan vara så att den där så irriterande lappen sticks in från ett särskilt håll. Då borde jag kunna lära mig att öppna på andra sidan. Hittills har jag bara blivit lätt irriterad och stängt kartongen innan jag öppnat på den sidan där jag kommer åt medicinen......snacka om välfärdsproblem....

Astmahostan river i bröstet på pojken i källaren. Den har varit envis den här gången, stannat hos sonen i snart tre veckor, mer eller mindre intensiv. Nu har den ökat i intensitet igen och det märks att det börjar ta på krafterna hos honom, han som var trött redan innan....Förhoppningsvis ger den med sig innan skolan börjar igen.

Nyhetsmorgon idag har bjudit in en kvinna som har assistans tjugotre timmar per dygn. Den tjugonde december fick hon besked att hon från första januari ska klara sig själv. Enligt henne själv kan hon inte ta sig upp ur sängen utan hjälp, hon ramlar ofta och behöver därför stöd när hon går, hon klarar inte av att sköta sin hygien själv efter så många operationer i rygg och nacke att jag inte kommer ihåg antalet.

Är detta sant är det ju förfärligt hur vi behandlar människor som är sjuka i vårt land. Nu valde motparten, försäkringskassan att avstå från att komma och bemöta henne vilket gör det svårt att ta ställning då alla sidor inte kommer till tals. Men hur som helst borde hon ju få hjälp att ordna upp situationen. Att vara sjuk och dessutom behöva slåss för att få hjälp är inget man önskar ens sin värsta ovän. Hoppas hon får en lösning på sitt problem så att hon klarar av att leva ett värdigt liv och slipper ligga med blöja i sängen och vänta på hjälp.

Spelberoende är en annan fråga som tas upp i dagens program. Det man pekar på är att man som förälder bör prata med sina barn om spelen, visa intresse, helst spela själv för att förstå vad det är som gör att man så lätt fastnar framför skärmen. Man tar också upp det faktum att ungdomarna träffar kompisarna vid datorn därför är behovet av att ge sig ut inte lika stort, de har ju redan sitt umgänge. Vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt.

Jag tror att det precis som de säger är viktigt att prata med barnen om spelen och att sätta gränser. Men att jag skulle börja spela för att därigenom dela sonens intresse...vilket skämt....han har nog försökt locka mig men jag är helt enkelt inte intresserad.
Vi gör andra saker tillsammans istället, går promenader, lagar mat, ser film, diskuterar böcker vi läst och sen lyssnar jag mer eller mindre tålmodigt när han berättar om olika spel och gadgets till dem. Jag hänger också en stor del av tiden med honom i dojon på Skolgatan där han utövar sitt andra stora fritidsintresse, jujutsun.

Jag vet att många föräldrar skaffar en router med föräldrakontroll, där man kan ställa in så att internet stängs av vissa tider....tack och lov har vi inget behov av det i vårt hus eftersom sonen kontrollerar sitt spelande. Om det däremot skulle behövas, ja då fick jag problem.....eftersom det är just sonen som fixar alla inställningar och annat till vårt nätverk numera.....

 

En viss förvirring uppstod i morse när jag vaknade....tänkte att det borde vara tisdag...men det visade sig att det var lördag. Helgdagar och mellandagar förvirrar tidsbegreppet, framförallt när man som jag är ledig. När jag så kollade mitt twitterflöde ökade förvirringen ännu mer för där är det verkligen ingen skillnad mellan vardag och helg, i alla fall vad gäller tweetar om mitt yrke.

Det får mig att fundera lite över är om det är nåt fel på mig som inte tänker på skolan och skolutveckling hela tiden eftersom en så stor del av övriga helglediga lärare verkar göra det? När jag har snabbkollat twitterflödet under julhelgen är det fyllt av klokord om skolan. Till och med under juldagarna var flödet konstant. Jag blev bara matt och funderade allvarligt på att avfölja alla där och då. Valde dock att låta bli för allt som oftast dyker det upp tankar som är värdefulla. För att jag gillar skolutveckling vet alla som någon gång har arbetat med mig.

Men frågan kvarstår, varför tar man inte ledigt när man är ledig? Visst jag tänker också på skolan när jag är ledig ibland, det måste jag erkänna.  Men under helger och annan tid skriver jag antingen ner mina tankar på en lapp eller så får de flyga iväg....är de värda att komma ihåg dyker de upp igen vid ett lämpligare tillfälle. Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att vara närvarande i det man gör just nu. Arbetar man ska tankarna vara på jobbet. Är man ledig, ja då ska man unna sig att vara ledig. Jag skulle då inte orka annars, det är helt säkert.

Jag inser att en del av den stress jag och andra ibland upplever med all säkerhet har att göra med detta mediebrus, vissa saker kan få en att känna sig otillräcklig vilket ökar stressen ytterligare. Nu tackar jag dock min erfarenhet....jag har lärt mig att stänga av men kan inte hjälpa att jag blir påverkad ändå.

Och ja jag vet, det är bara att låta bli att kolla men som jag konstaterade tidigare, under skolterminen kommer det många kloka tankar att ta del av som hjälper mig framåt i mina egna tankar. Dessutom twittras det om annat också...jag följer nämligen inte bara skoltwittrare....

Det är bara att konstatera att sociala nätverk är både positivt och negativt, det handlar till syvende och sist om vad man gör av det själv och framförallt hur man använder det. Jag fortsätter att vara ledig ett tag till!

Jag har nyss vaknat. Ligger kvar under täcket med en kaffemugg i handen och funderar på vad jag ska fylla den här dagen med. Läsa är det som står närmast till hands. Med andra ord är det bara att konstatera att lugnet råder.

Ute i världen är det inte lika lugnt. På nyheterna berättar de om en bilbomb som exploderat i Beirut, en buss som störtade ner i en ravin ( i Thailand) och dödade tjugonio, i Brasilien där stiger dödssiffran efter veckor av skyfall och här hemma har människor blivit hemlösa efter att deras hus brunnit. Det är sannerligen inte julefrid överallt. Vilken tur vi har.

Läser i tidningarna om den sjuka våldslek som vissa ägnar sig åt där man helt omotiverat slår ner oskyldiga på gatan och sedan går därifrån. En tjugosjuåring ska åtalas efter att ha blivit fångad på film. Tänk han är nästan trettio och tycker att det är en cool aktivitet att slå ner oskyldiga på gatan. Nästan trettio.....hur trasig är inte den unge mannen...för att inte tala om hur trasiga de oskyldiga offer som drabbas av galningarna blir, både fysiskt och psykiskt. Vågar de någonsin möta en annan människa ute igen?

På teven spelar ett gulligt litet pojkband vars största merit är att de varit förband till Justin Bieber. De dansar och är coola med kepsar men deras sångröster...eller så är det bara hur deras stämmor arrangerats som gör att det låter förfärligt. Jag blir generad för deras skull......jag zappar raskt vidare till en annan kanal och hämtar dagens andra kaffemugg.



 

Oj så tomt och konstigt det blev i vårt hus. Efter att ha varit fler i huset under hela julhelgen är det nu bara sonen och jag igen.

Vi har haft en underbart skön julhelg med god mat, korsord, läsande, kort- och tärningsspel, någon liten halkig promenad och skön samvaro. Precis som det ska vara med andra ord. Inte en tid att passa (ja förutom klockan tre på julafton då), dagarna avlöste varandra i ett makligt tempo.

Som vanligt gick några till julottan medan andra sov vidare och ytterligare ett par av oss klev upp fikade och tittade ut på marschaller och fackeltåg. Sonen gick till julottan, själv hör jag till den falang som kliver upp men inte går till kyrkan. Precis som det alltid har varit....varför ändra ett vinnande koncept?

Idag gör vi återigen så lite som möjligt. Jag slappar vid teven och läser en bok, sonen skypar och spelar med kompisar. Så småningom kommer mamma hit, då ska vi öppna julklappar......vi har sparat våra klappar till idag. Inte dumt att sprida ut paketöppnandet lite....

Nu tänker jag ta min bok igen och läsa vidare. Bästa sysselsättningen en annandag jul!

Idag är det skrapdan, den bästa dagen på hela julen. (Precis när jag skriver det känns det som att jag skrev om det ifjol också....men då får det bli en favorit i repris.....) Skrapdan är för mig tända ljus, en promenad runt byn för att kolla affärer, familjen, glögg, blöte, en promenad i den sena kvällen och bara känslan av att vara tillsammans och ha den tiden flera dagar framåt.

I vår familj råder julefriden på skrapdan. Inga måsten, ingenting som inte är färdigt, bara förväntan inför julhelgen. När sedan resten av familjen kommer framåt eftermiddagen, då börjar julen på riktigt. Lagom till glöggen och blötet!

Att då titta på nyheterna och bli påmind om att alla inte har det lika väl förspänt känns orättvist. I USA har de västra delarna drabbats av is-, snö- och regnstormar med den förödelse som följt på det. Flera människor har fått sätta livet till. Flyktingarna runt om i världen som bor i tältläger, deras jul blir inte heller särskilt fridfull.

På nyhetsmorgon berättar man om den nya digitala valutan bítcoin. De försöker lära oss hur den fungerar och vad det är. En bitcoin är drygt fyratusen svenska kronor i nuläget. Det är märkligt dock, när sonen berättade om detta för mig för ett par veckor sedan hade jag aldrig hört talas om att det fanns en digital valuta. Sedan dess har jag hört talas om bitcoins nästan varje dag. Jag har dock fortfarande lite svårt att förstå hela konceptet.....men så är jag inte någon ekonom  heller.....

Dagens stora reportage i vår lokaltidning handlade om par som anordnar swingerträffar. Jag kan tänka mig att många satte julkaffet i halsen.....läder och naken hud över ett helt mittuppslag....inte direkt ett förväntat reportage så här i juletid.....Men rätt uppfriskande om man frågar mig, att tidningen vågar gå utanför ramarna.

Jag funderar på att gå till sjukgymnastiken och köra mitt träningsprogram idag, inte för att jag vill utan för att jag måste. Annars kommer det att bli väldigt länge till nästa träningstillfälle och det skulle inte vara bra. Dessutom känner jag hur det stramar i ryggslutet....det kan nog vara på sin plats med några ryggövningar också.....

Det är något alldeles speciellt med att vakna tidigt en morgon i advent. En speciell frid råder, ett lugn som talar om att snart är julen här. Med tända ljus och en mugg kaffe ligger jag och tänker på vad den här dagen ska innehålla. Julklapparna ska slås in men de är inte så många så det går nog snabbt. Jag ska i alla fall passa på att göra det medan sonen fortfarande sover.

Stortomten var snäll med oss även i år och kom in med granen och klädde den som han brukar....fast han kom med den tidigare än han brukar. Den brukar anlända medan vi sover natten mellan den tjugoförsta och tjugoandra men igår dök den upp på eftermiddagen. Medan jag var hos mamma och fikade och sonen satt inne på sitt rum och spelade......julmagi!

Idag på eftermiddagen bär det av till stan, sonen har sista träningen före julhelgen. Misstänker att det kommer att vara hysteriskt med folk. Ja, inte på träningen utan ute på stan och överallt där det brukar finnas parkeringsplatser......Fast förhoppningsvis har de flesta gjort bort det de ska när vi anländer vid tretiden. Så att jag utan att trängas och knuffas kan fixa mitt bortglömda. 

När vi kommer hem bjuder mamma på middag. Därefter ska vi, som traditionen bjuder, hjälpa hennes tomtar att komma fram ur mörka vrårna på Köpmangatan.

Nu tar jag mig en mugg kaffe och börjar prassla med julklappspappret..

p.s alla bilder togs igår...

I hallen lyste det tredje ljuset...idag är det utbytt till det fjärde.

Små tomtar har kommit fram ur mörka vrårna och ute föll det snö. (i alla fall ett tag)

Tomten kom med granen och tillhörande tågbana...precis som han brukar. 

Köksön fick en liten dekoration den också. 

Tidigt i morse kom jag plötsligt på att jag hade glömt att ta in granen i garaget. Jag hade inget annat val än att kliva upp ur den varma, sköna sängen, ta på mig kläder och gå ut för att hämta in den. Annars skulle ju inte tomten ha någon gran att klä sen idag.

Då när jag gick där över den isiga gården, tänkte jag plötsligt på pappa. Att ta in granar i värmen var alltid hans jobb. Han som inte ens tyckte att det var jobbigt att kliva upp tidigt. Fast han skulle å andra sidan inte ha glömt att ta in den på kvällen.....funderar på om det kanske var han som på något vis påminde mig....

Nu är i alla fall granen i garaget. Inser att jag har tagit en större gran än jag brukar....få se hur mycket jag behöver såga av den för att den ska passa.

För att bereda plats åt granen var vi tvungna att flytta dödsstjärnan igen. Den som egentligen ska rivas.....fast jag har ju inte hjärta till det. Tidigare i år flyttade den nämligen ut från sonens rum till den plats där julgranen brukar stå. Där har den hotat med sin dödsstråle sedan dess.

Men att ta risken att granen skjuts i sank genom att låta den stå kvar? Nej, nej det går ju inte....dessutom skulle det bli för trångt då med tanke på årets granstorlek.

Att riva det drygt tretusen bitar stora legobygget kändes fortfarande inte som något alternativ, alltså gällde det att hitta en ny plats. Under andaktsfulla former med rädsla för att halka och krascha bygget bars den ut till förrådet. Efter uppröjningen där i somras finns ju faktiskt plats.

Där står den nu och pustar ut....den klarade sig från rivningshotet ytterligare en gång. Fast jag är nog den som tycker att det känns bäst, min ångest inför tanken att riva bygget är så stark....nu råder frid istället, rivningsfrid.

Nu har jag slagit mig ner i soffan för att slappa en stund inför vår julmusik i kyrkan. Känner mig oerhört nöjd och tillfreds med den här dagen så långt. Den började med en skön stund i skolan, sedan hälsosamtal på vårdcentralen med anledning av att jag fyllt femtio. Eftersom alla värden var på topp så blev det ett mycket positivt besök.

När jag kom hem efter att ha fixat lite annat höll sonen på att dammsuga så för mig återstod bara att torka golven. Och bara så där, vips är julen här! I morgon har vi vår pyntardag här hemma. Då får småtomtarna komma fram och förhoppningsvis kommer stortomten och klär granen som han brukar. I vårt hus är vi lite bortskämda på det viset....

Nu ska jag fixa en termos med varmt honungste att ta med till kyrkan. Sedan ska den röda julklänningen på innan det är dags att gå. Vi ses i kyrkan om ett par timmar...eller hur?

Oj, vad är det som händer? Plötsligt är det torsdag kväll och imorgon är det skolavslutning. När jag tänker tillbaka på terminen känns det som om det nyss var augusti och jag stod i klassrummet och mötte alla elever efter sommarlovet.Nu är det redan dags att ta jullov. Barnen är trötta efter att ha kämpat på fulla av arbetsiver och entusiasm en hel terminen. De är så värda sin ledighet. Jag tycker att jag är värd ledigheten också. Veckans timmar har inte riktigt räckt till under hösten därför känns det extra skönt med lov den här julen.

Idag åkte jag hem direkt efter jobbet och bakade sockerskorpor. Ett av mina få jul-måsten. Nu torkar de i ugnen, där ska de stanna minst tre timmar. Förmodligen blir det längre eftersom de kommer att bli färdiga någon gång mitt i natten. Misstänker att jag sover då. Men det gör ingenting, de kan ju inte bli annat än torra....och det är ju liksom meningen med skorpor.

Medan de gräddade, tidigare under kvällen, hann jag göra brända mandlar. Med råsocker och kanel....mums.....de blev försvinnande goda.....hoppas de räcker till julafton i alla fall. Jag har redan utvecklat en förmåga att gå omvägen förbi där jag förvarar dem. Och då tittar jag inte endast till dem.....minst en mandel slinker ner vid varje sväng.

Nu plockar jag ihop inför morgondagen, sen blir det lov!

Kashmir med Led Zeppelin.....en av de bästa låtar som finns....Den passar när man är trött eller ledsen, när man känner sig pigg och glad, när man behöver energi för att städa, när man vill vila i soffan eller närhelst man behöver en boost av energi. 

Jag brukar undvika att säga att jag älskar något annat än människor men jag tror faktiskt att jag älskar det musikstycket. Om jag skulle bli tvungen att välja en låt att lyssna på resten av livet är den en av kandidaterna. De andra är Leila med Eric Clapton och Perfect strangers med Deep Purple. Det skulle vara ett svårt val men jag är rätt övertygad om att Kashmir vinner...

Det är något suggestivt med hur den är uppbyggd, jag mår bra i hela mig när jag hör den. 

Tänk då att den streamas på teven med högt ljud, elden som sprakar i braskaminen och goda varma mackor att äta. Visst förstår ni att jag mår bra då?! Sånt är mitt läge.

Nu har jag kommit hem efter att ha fått en rejäl dos julstämning. Vilken fantastisk julmarknad de bjuder på i Östergensjö PerOrs. Underbart juliga marknadsstånd, eldkorgar och marschaller överallt. Tittar man in i skogen kan man se små gömda tomtar. I alla stugor lyser levande ljus och granarna ståtar med pynt och ljus. Granrisdekorationer överallt där de passar, inne och ute. Jag är stum av beundran över allt fint jag ser överallt. 

Vilket enormt arbete familjen som står bakom detta lägger ner varje år. Tack för att ni gör så att jag och alla andra som besöker er får ta del av detta. En julmarknad i världsklass!!

Granbeklädda marknadsstånd.
(Jag väntade länge på att ta den här bilden, det var folk i vägen hela tiden)

En titt in genom ett av fönstren i fikastugan.

Klädda granar fanns i alla hus och stugor. 

Några av alla marknadsstånd.

Juleljusen lyser i granen.

I alla hörn finns små juldekorationer.

I fönstren lyser ljus.

Många besökare passade på att göra ett besök på den finaste julmarknaden någonsin!

Det är en stilla, stilla morgon den tredje söndagen i advent. Ute ligger ett tunt lager med snö men det är milt därför är risken stor att den här snön inte stannar den heller. Här inne är det också lugnt och stilla. Med en kaffemugg och tända ljus njuter jag av stillheten och känslan av att inte behöva ha bråttom. Sonen sover fortfarande och det lär han nog göra ett tag till, han mår inte så där jättebra därför tar han en vilohelg från träning och andra aktiviteter. Det gör honom nog gott hoppas jag. Att det sedan är en av de bidragande orsakerna till att jag får en lugn söndag talar vi tyst om.

Sent igår kväll kom jag plötsligt på att jag hade glömt att göra trillingnötter och brända mandlar. Jag som tyckte att jag hade gjort godis så att det räcker och blir över men att vara utan brända mandlar och trillingnötter? Känslan och suget efter de små godsakerna blev plötsligt akut.......det blir nog till att fortsätta godistillverkningen senare under dagen.

Först ska jag dock skriva några texter, ett och annat protokoll och fixa några saker till ju-jutsun. Min förhoppning är att jag ska få tummen ur så att det är gjort när sonen väl vaknar och det är dags att adventsfika. Då har jag nämligen inga måsten alls resten av dagen. Vill jag gör jag resten av godiset, kanske bakar jag även sockerskorporna som definitivt är ett måste när det är jul. Faktiskt ett av de få måsten jag har...det är skorporna och det torkade älgköttet med sichuanpeppar (min skinka). Okej mammas rullströmming också......Å andra sidan om jag inte vill göra godis eller skorpor struntar jag i det....

En tur till Östergensjö och marknaden ska det bli i alla fall. Då brukar julstämningen infinna sig på riktigt...det är den finaste julmarknad jag vet. Förut var det Jamtli som tog den platsen i mitt hjärta men inte nu längre.....Jamtlis marknad är visserligen större men den slår inte Östergensjös marknad vad gäller julstämning, genuinitet eller skickliga hantverkare för den delen. Nu tar jag en kaffemugg till och sätter fart med det jag ska göra sen gör jag bara det jag vill resten av dagen.

Nu mår jag nästan illa....sex sorters julgodis är klart och självklart har jag varit tvungen att smaka på alla sorter. Knäck, kola med flingsalt, hallon och chokladgodis med rice krispies, cornflakesgodis med polkagris och lime, Rocky road och chilitryfflar. Ja tryfflarna är inte riktigt färdiga, de måste svalna innan jag kan rulla kulor av dem men allt annat är klart.

Jag är lite sugen på att göra ingefärskola också men hur mycket godis kan man äta egentligen? Trots att det går åt en hel del godis under julhelgen brukar det alltid finnas kvar i matkällaren efter alla helger.....det har faktiskt hänt att jag hittat överblivet godis till påsk. Därför tror jag att jag nöjer mig med det jag har gjort hittills. Med tanke på mitt godisillamående är det nog säkrast....

I köket är det lätt rörigt....behovet av att diska och städa undan är stort men på en skala mellan ett och tio, hur roligt är det om man jämför med att göra godiset.....det får knappt en etta. Därför slår jag mig ner i soffan med en kaffemugg och vilar en stund....det tycker jag att jag har gjort mig förtjänt av.

Att kliva in här hemma igår eftermiddag gjorde att det blev enkelt att släppa alla måsten. Det lyste välkomnande ljus överallt, doften av kaffe och saffransbullar lockade och soffan var extra skön att sätta sig i för att eftermiddagsfika.

Efter den energiboosten gick jag ut och rätade upp den halvliggande granen (efter stormen) innan jag gick till affären för att fylla på matförrådet inför helgen. Då blev det enkelt att sedan laga middag som passade att äta i soffan framför en fredagsfilm. Märkliga varelser djupt nere i havet och robotar stod för kvällens action....Pacific rim. Vi konstaterade att sonen hade enklare att se skillnad på robotarna än jag...bitvis blev jag lätt förvirrad...i och för sig inget ovanligt att jag är förvirrad menar jag. Det kan ju också ha att göra med att jag stundtals var lätt ofokuserad. Men släng in vilken Star Warskaraktär som helst i en film...då nog kan jag hålla fokus!

I morgon är det tredje advent och enligt traditionen är detta stora godistillverkarhelgen i vår familj. Min pappa kokade alltid knäck och kola den här helgen. Högtidsstunden var när det var dags att smaka för att se om smeten kokat klart......Smeten som droppades ner i iskallt vatten, rullades till en kula och sedan in i munnen. Himmelskt!

Det är även min plan att koka godis den här helgen men jag inser där jag ligger och planerar tillverkningen att jag har glömt att handla ingredienser......dumt.
Jag ska inte göra som jag brukar i alla fall.....börja tillverkningen och upptäcka att det saknas både det ena och det andra bara för att jag trodde att det fanns hemma i skafferiet.....Det är de gångerna jag i panik ringer en vän....mamma.....Skulle man fråga henne händer det nog oftare när jag lagar mat och bakar än jag vill erkänna....
Hon är en luttrad kvinna vad gäller det.....vilken oerhörd tur att hon gör blixtutryckningar till affären när jag varit en slarver.

I år ska jag i alla fall bättra mig. Jag ska börja med att göra en inköpslista, sedan ta en promenad till affären och handla det jag behöver. Därefter kan den börja tillverkningen. Knäck, kola med flingsalt, chilitryfflar och Rocky road. Kanske något med lime och ingefära också....Jag har en känsla av att listan kommer att bli lång.....det är nog säkrast jag sätter igång snart om jag ska bli klar den här helgen.....

Det här med sömn och stormvindar är ingen kombination som fungerar för mig. Det är skönt att kunna vara inomhus och veta att jag inte behöver ge mig ut.

Kan dock inte låta bli att tänka på alla som av en eller annan anledning måste vara ute och köra nu. Nattpatrullen till exempel. Att sitta i en lätt liten bil efter vägarna är inget jag skulle vilja göra. Det måste vara väldigt läskigt. Hoppas bara att inga träd blåst ner över vägarna så att de kommer fram till de äldre utan missöden.

När jag tittar ut i mörkret ser jag att skjutdörrarna i växthuset öppnats igen. På framsidan lutar granen och slingan är på väg av.

Enligt prognoserna skulle vindarna mojna efter midnatt. Nu är det efter midnatt men fortfarande tar vindbyarna i så hela huset skakar. Läskigt.....

Idag är det nåt slags jubileum eller vad man nu ska kalla det. Hela två år har gått sedan min sista knäfraktur. Åren innan dess stod frakturerna som spön i backen men nu har det tack och lov varit lugnt. Så ska det fortsätta har jag tänkt. Jag skulle tro att min ortoped är glad om han slipper se mig på operationsbordet igen. Skrotet i knäet är kvar som en försäkring och där får det förbli. Även om det är en av anledningarna till att jag har såna besvär. Jag skulle förmodligen inte våga gå ut på vintern utan alla sprintar, stift och jox som ryms därinne.

Den nionde december för två år sedan snöade det mängder. På väg till affären halkade jag och det var kört igen. Ambulansen tog lång tid på sig för att komma och hämta mig då väglaget var uselt. När vi kom till Ö-vik höll vi dessutom på att krocka när en bil körde ut mitt framför ambulansen. Under mina dagar på sjukhuset fick jag inga som helst besök hemifrån eftersom snön bara fortsatte att vräka ner dagarna efter olyckan så det var ingen som var särskilt sugen på att hälsa på om det inte var nödvändigt. Och det var det ju inte, jag blev väl omhändertagen där jag var. Dessutom var jag nog inte så rolig att hälsa på. Första dygnen låg jag och väntade på operation och sedan mådde jag illa av det morfin de till slut var tvungna att stoppa i mig. Men sen mådde jag bra.....

Mina två frakturfria år firades i alla fall på bästa tänkbara sätt. Med en julfest på skolan. Alla fina elever som uppträdde med verser och vackra, stämningsfulla sånger gjorde att min frakturångest hölls tillbaka idag. Det kändes bra.

Nu känns det också bra där jag sitter i soffan med en eld som sprakar i kaminen och en bok i famnen. Här stannar jag resten av kvällen.

Helgerna har en förmåga att bara rusa förbi. Efter att ha börjat den upptryckt i soffhörnet och med andan i halsen ha tittat på World War Z tillbringade sonen och jag lördagen i Ö-vik. Graderingsdag med många nervösa barn, ungdomar och vuxna som stolta gick ut från klubblokalen med en ny bältesgrad. Sonen hade ingen gradering den här terminen, han behöver arbeta mer på sina tekniker innan det kan bli dags för honom. Vilket han tyckte var skönt eftersom han är så trött just nu.
Väl hemma mötte underbara mamma upp med pizza, sedan var det dags för glöggmys hos den nya hyresgästen i vårt gamla hus.....en mycket trevlig kväll som blev mycket senare än jag hade tänkt mig.

Därför blev det här en slödag med absolut ingenting på agendan...förutom sonens träning. Och som ett brev på posten kom en ovälkommen huvudvärk och knackade på under förmiddagen. Den tog verkligen musten ur mig. Vilken tur då att jag blev utlockad på en promenad i den kyliga vinterkvällen. Lite skön energipåfyllning var välbehövligt efter det skallebanket.
Det är så härligt att gå runt byn nu med alla ljus överallt, det får i alla fall mig att känna ett lugn trots att ledig tid är en bristvara just nu.
Därför tänker jag göra kväll tidigt och hämta energi inför veckan som kommer. Det lär behövas....

Igår kväll fick vi kärt besök från Härnösand. Då var det extra roligt att komma hem efter sonens jutsu-pass. Eftersom han är trött och hängig vilade han från sin egen träning så vi kom hem före åtta för ovanlighetens skull. I våra fönster lyste då levande ljus och välkomnade oss hem. Så ovanligt men oerhört härligt. Sällskap i tevesoffan, vid kvällsfikat och fler än sonen att säga god natt till. Jag måste erkänna att det kändes extra tungt att kliva upp i morse och åka iväg när jag visste att de skulle ha åkt hem till Härnösand igen när jag väl kom tillbaka från arbetsdagen. Det är tur att det inte är långt kvar till jul, då får vi ses igen.

På väg från stan igår började plötsligt bilen tala om att vi hade lite diesel i tanken.....jag som tyckte att jag nyss hade tankat. Sonen föreslog att jag skulle tanka innan vi körde in bilen i garaget här hemma men jag bestämde mig för att tanka idag på morgonen istället. Jag undrar så hur jag tänkte där.....tanka på morgonen när varje minut är värdefull....orutinerat....
Fast jag hade inget val, det var bara att bita i det sura äpplet och stanna till vid macken och fylla tanken....tur var väl det. Det rymdes väldigt mycket diesel......det betyder i sin tur att tanken nästan var tom. När jag sedan såg hur många mil jag kört sedan förra tankningen var det inte så konstigt att det rymdes mycket bränsle. Mätaren stod på 95 mil.....och jag som nyss tankat.....

Ikväll ska vi inte göra något speciellt alls, slöa och äta plockmat i soffan vid braskaminen. Kanske tittar vi på nån film tillsammans. Sedan ska i alla fall jag lägga mig i tid ikväll. Det blir nämligen till att kliva upp tidigt imorgon. Det är graderingsdag på jujutsun och det börjar klockan nio.....Visserligen ska inte sonen gradera, men hans grupp ska. Dessutom är jag fikaansvarig så det är bäst att jag är på plats i tid. Men det ska nog gå bra det med, på söndag får vi sova ut.

Nu tänker jag ta med min bok, göra upp en eld och lägga mig i soffan och läsa!

Min mamma har bakat knäckkakor idag. Som vanligt har jag förutom nybakade kakor fått en liten påse med smet. Ja, jag vet att det låter konstigt men det är bland det godaste jag vet, ogräddad knäckkakesmet.

Jag kommer så väl ihåg när jag fortfarande bodde hemma, då fick jag alltid äta med tesked direkt ur bunken, det var en riktig högtidsstund. Första gången jag inte bodde hemma längre när mamma skulle baka dessa goda kakor kändes det väldigt jobbigt. Bara tanken att inte få äta direkt ur degbunken gjorde att jag hade velat kasta mig på bussen och åka hem på en gång.

Tänk så överraskad jag blev när det bara någon dag senare kom ett mystiskt litet paket med posten. När jag öppnade var där väl inslaget, en liten förpackning smet som jag fick äta, med tesked. Inte ur bunken men väl ur plastpåsen.

Sedan dess har hon alltid sparat en liten klick smet till mig. Det har hon nog gjort i sådär en trettio år nu.....förstår ni hur bortskämd jag är? Så nu sitter jag här, bloggar och äter smet. (fast det blev nog lite för mycket för nu mår jag nästan illa....)

Ikväll tog jag mig en skön promenad i det milda vädret. När jag sedan kom in här hemma möttes jag av en ljuvligt kvardröjande doft av nybakade pepparkakor. Det kändes som att kliva in i en dröm. Jag blundade, lyssnade till julmusiken som spelades och kände att livskvalité det kan vara något så enkelt som doften av pepparkakor.

Vägen till den goda doften var också härlig...och framförallt god. När sonen kom hem efter att ha tagit sin hyposensspruta åt vi middag och sedan letade vi fram alla mått och satte igång. Vi kavlade, åt deg och gräddade kakor på löpande band. Fast ändå i ett lugnt tempo, det går inte att skynda sig när man bakar pepparkakor. När vi kände att det räckte med pepparkakor stoppade jag överbliven deg i frysen i små rullar....tanken är att vi då kan ta fram deg och skära pepparkakor och grädda närhelst vi vill.

I burkar har vi nu pepparkakor i form av Darth Vader, Yoda, R2D2, ekorrar, gubbar, gummor, stjärnor och snöflingor. En och annan älg och någon liten gran fanns också med när plåtarna var färdiggräddade. Ändå använde vi bara en bråkdel av alla mått.....har jag nämnt att jag samlar på pepparkaksmått.....

Här blir det ekorrar. 

Jag vaknade med ett ryck i morse och kände instinktivt att jag hade försovit mig. En snabb titt på klockan gjorde att jag insåg att jag borde vara på väg till jobbet för länge sedan. Nästa sekund drog jag en lättnadens suck för plötsligt förstod jag att det var söndag och jag fick sova ännu längre om jag ville. Alltså buffade jag till kudden, vände mig om och sov en stund till.

Nu är jag dock vaken (nåja halvvaken i alla fall), med kaffe i min julmugg och nyhetsmorgon på teven. Nyheterna idag berättar om ligor som stjäl oxfilé och sedan säljer den svart till restauranger. Det som är så tråkigt med det är att så många blir misstänkliggjorda trots att det förmodligen bara är några som håller på.

I Bangkok pågår våldsamma protester, polisen skjuter tårgas mot demonstranterna och hetsar dem att komma närmare så att de kan skjuta mer tårgas. Vattenkanoner och taggtråd är annat som ska hindra demonstranterna att ta sig in i parlamentet. Undrar just hur många som kommer att vara skadade och döda innan detta är över?

Just nu bakar de vörtbröd på teven. Vi får höra att vi minsann inte ska köpa färdig vört på affären om vi ska baka eget bröd utan söka reda på något litet bryggeri och be att få köpa vörtvätskan därifrån. På den ska vi odla vår egen lilla surdeg. För tanken på att använda vanlig jäst i vörtbrödet, hu så hemskt.....(det är lika hemskt som en inoljad Dolph Lundgren....allt enligt bagaren....)
Jag blir alldeles matt i tanken, det är klart att man som proffsbagare kan hålla på så men alla amatörbagare med livet fullt nog ändå...."präktiga" proffsbagare ska akta sig för att skuldbelägga vanligt folk, det är min åsikt. Inte heller ska de förolämpa människor de inte känner (Dolph).
Jag kan lova att om jag någonsin tänker baka mitt eget vörtbröd ska jag köpa både vört och jäst för att använda i min deg. Det går också väldigt bra att köpa brödet färdigbakat, det är min melodi.

Det verkar vara dags att omvärdera det här med att göra saker när man har rätt känsla för det. Idag på förmiddagen fick jag äntligen rätt känsla för att göra pepparkaksdeg. Härligt, doften av pepparkakskryddor spreds i köket och jag gnolade julmelodier medan jag blandade alla ingredienser. När så mjölet skulle i tyckte jag att degen var ovanligt lös....den var helt enkelt nästan rinnande.....
Nog för att jag brukar undvika att blanda i allt mjöl för att den inte ska bli för hård men denna deg var löjligt lös.

Plötsligt kom jag på vad problemet bestod i.....jag hade halverat allt i receptet utom vattnet...suck....det var alltså bara att fylla på övriga ingredienser så att det blev en hel sats. Det innebär att vi nu har löjligt mycket pepparkaksdeg...en treliters bunke är nästan full.....det blir måååånga pepparkakor.......tur att sonen är bra på att kavla.

Fast jag skulle tro att när vi känner att vi har bakat klart är det deg över. Skickar väl ut en blänkare på fejan då om det finns någon som är intresserad av hemgjord pepparkaksdeg. Då finns den här för avhämtning.

Åh vilken tur att jag har den mamma jag har. När jag kom hem från jobbet idag och hon som vanligt mött upp med fredagsfika gjorde jag en liten fuling. Jag påminde henne om att det var ikväll hon lovat att bjuda mig och Sudden på middag.
Både hon och sonen såg ut som frågetecken...vilket de hade all rätt att göra för vi hade inte alls blivit lovade middag. Men med den gullmamma jag har så fixade hon en god, god middag till oss. Som ett litet tack hängde jag upp julbelysning i två fönster åt henne. En liten insats med tanke på att jag slapp matlagning. Eller egentligen var det sonen som slapp. Fredagar är hans matlagningskväll......

Här hemma har jag också satt ut adventsljusstakar och hängt upp stjärnor ikväll. (Det hann jag göra innan vi gick till henne) Utegranen är dock kvar att fixa till men med tanke på att SMHI hotar med blåst på söndag kanske jag väntar. Risken finns att lamporna blåser sönder annars och det vore ju synd.

Egentligen hade jag tänkt göra pepparkaksdeg ikväll men jag känner inte för det. Alltså blir det inget pepparkaksbak imorgon eftersom degen ska vila, minst över natten men helst ett dygn. Det är nämligen så att om man ska göra egen pepparkaksdeg måste den rätta känslan infinna sig....och det har den inte gjort ännu. I år ska jag i alla fall göra Yoda, R2D2 och Darth Vaderformade pepparkakor. Blir det några traditionella former får sonen stå för dem.

Nej nu tänker jag fisa ihop i soffan, vifta på tårna och titta på ljusen som fladdrar i ljuslyktorna!

Oj, vilken lyxkväll jag har haft. Eftersom mamma skjutsade sonen till träningen idag har jag haft tid här hemma. Det blev lite av en fixarkväll men ändå massor av vila.
Jag städade först upp efter sotaren (vilket gick snabbt det blir ju inte så smutsigt numera). Sedan bytte jag till julgardiner i  tre fönster och kollade att alla stjärnor och ljusstakar fungerade.
När det var gjort tog orken slut så jag gjorde upp en eld i den nysotade braskaminen och slog mig ner i soffan framför teven.

Där häckar jag fortfarande i väntan på att sonen ska komma hem. Av någon märklig anledning känns det lite orättvist att jag får vara hemma medan han tränar. Jag vet ju att han är trött och behöver vila också. Men med bara en dag kvar innan det är helg orkar han nog.

Vetskapen att vi får komma hem till ett nystädat hus imorgon och bara sätta ut lite belysning i fönstren är härlig. Att de skulle behöva putsas, fönstren alltså, struntar jag i. Det är ju mörkt för det mesta så då syns inte smutsen på rutorna lika väl. Med tanke på alla ljus som kommer att tändas under december är de ändå snart skitiga igen, i alla fall på insidan....det skulle vara utsidan som borde få en omgång kanske....kanske någon dag, om orken infinner sig och temperaturen är på min sida.

Jag sitter i köket och lyssnar till vinden som tar i utomhus.  I och för sig inte som för ett tag sen men det räcker till och blir över. Granen som jag satte i foten ute under helgen halvligger plötsligt....och jag som tyckte att den stod så stadigt då. Jag hoppas att det blåser klart innan det är dags att sätta dit belysningen. Annars blir det en liggande gran, kanske det går bra det med.

Ute är det vinden som låter, i mitt huvud är det julsånger som snurrar runt. Vi har haft körövning och det var verkligen hårdkörning ikväll. Så nu är det oooh, åhhhh, ahhh, ba rumpampampam och mycket annat som snurrar runt. Toner hit och toner dit.
Vi har bara en övning kvar, sen generalrepetition innan det är dags för vår julkonsert den 20 december i Anundsjö kyrka. Så nog behövdes det att vi körde hårt allt.  Det kommer i alla fall att bli stämningsfullt, det kan jag lova!

Idag tog en av mina snälla grannar bort allt skrot som låg kvar ute på tomten efter garagetaksbygget. Dessutom körde han iväg snurrskåpet som fått pension, så nu ser det snyggt ut på tomten igen, det är adventsstädat där ute. Vilken tur att han hade koll på att återvinningen var här nu.

Inne är det inte riktigt adventsstädat ännu. Vi har påbörjat det hela, sonen dammsög hela huset efter skolan idag. Förutom de utrymmen där sotaren ska vara, de får jag ta hand om. Det är nämligen dags för sotarmurre att klättra upp på vårt tak imorgon och viska skorstenen. Toppen, med tanke på att det eldas en hel del nu, då vet vi att allt är i sin ordning inför jul och vintern.

Nu ska jag plocka ihop inför morgondagen, sedan är det dags att låta sångerna i huvudet vila och gå och lägga sig. Med tanke på förra natten när jag sov som en kratta behöver jag verkligen en hel natts sömn. En bra början är att lägga sig i sängen....snart så....

Nu doftar det av saffran i vårt hus...advent kan snart komma och knacka på för nu har vi goda lussekatter att bjuda på.

Jag fixade degen med mycket saffran i, sedan bakade sonen ut de små goda katterna. När de var nygräddade njöt vi dem varma med ett glas kall mjölk. Mums! Nu längtar i alla fall jag till på söndag när vi ska adventsfika. Då får vi äta av dem igen. 

När vi precis var färdiga med lussebullarna undrade sonen om jag inte hade gjort någon pepparkaksdeg? Mitt svar....hm...nej....

Men som vanligt ska jag göra en liten deg, fast det får vänta.....kanske kan det bli pepparkakor till helgen, vi får se. 

Mumsiga lussekatter.

Efter 28 år och ett antal ommålningar har det fått pension, snurrskåpet med spegel som funnits med sedan Umeå-tiden. Till slut tog åldern ut sin rätt och själva snurrfunktionen föll i bitar. Med gemensamma krafter lyfte vi ut det, sonen och jag (nu återstår bara att klura ut hur jag ska få iväg det till återvinningen). Badlakanen ligger i en hylla istället, det kommer nog också att gå bra. Den enda skillnaden är att nu har vi ingen helkroppsspegel mer.....fast helt ärligt....hur ofta använder man sig av en sån egentligen?

I tvättmaskinen snurrar sonens gi, samt lite kräkskläder.....fast inget otäckt kräks utan snällt bebiskräks....den sorten man står ut med och som har en förmåga att bubbla ut ur små bebisar lite nu och då. Jag hade nämligen förmånen att gosa med en liten gullplutt medan sonen tränade, det var alltså gullpluttan som kräktes.

Tittade alldeles nyss i almanackan och inser att det endast är fyra veckor kvar av höstterminen, var tar tiden vägen? I och för sig inte så konstigt att jag tycker att tiden flyger. Den är rätt fulltecknad, almanackan, fram till jul. Julförberedelserna i år kommer verkligen bara att handla om det jag tycker är roligt. Mer än så gör jag inte. Det kommer att bli jul ändå.

Nu har tvättmaskinen tystnat, dags att hänga de rena kläderna innan jag ska förbereda veckan som kommer.

Igår kväll blev det lite födelsedag igen. Först ringde det på dörren och jag fick en försenad födelsedagspresent jag inte visste att jag skulle få. En verklig överraskning, för den som uppvaktade hade jag inte väntat mig skulle komma.
Lite senare ringde det på dörren igen och jag fick en försenad födelsedagspresent jag visst att jag skulle få (fast jag visste inte vad det var). Det blev en härligt kravlös kväll med goda vänner. Precis som jag vill att en fredagkväll ska vara.
Presenten, den kommer jag att ha glädje av länge!

Det har nu gått två veckor sedan tyfonen Hayan nådde Filippinerna. Den första tiden fick vi höra om katastrofen på nyheterna hela tiden. Plötsligt är det nästan helt tyst. Trots att det fortfarande saknas många människor, trots att det fortfarande är en ofattbar mängd människor som står utan bostad, barn som är föräldralösa, går hungriga och saknar trygghet.

Nyhetsflödet rullar på. Nya katastrofer, krigshändelser, kidnappningar och annat inträffar hela tiden som stjäl utrymme i etern. Nu senast handlar det om Lettland där ett tak rasade in och dödade många som torsdagshandlade i köpcentrumet. En katastrof som inte alls liknar Hayan men likväl är det som nu hamnar på förstasidorna.

I det informationsflöde som råder går vi snabbt vidare. Vi glömmer fort den senaste katastrofen och förfäras över den nya.
Plötsligt plockas någon enskild händelse fram ur medieglömskan igen. Vi påminns om de som fortfarande sitter kidnappade eller fängslade utan anledning i främmande land, barnen som blir föräldralösa under krigen som pågår, kvinnorna som våldtas, alla som går hungriga och är utan bostad, all trafficking som pågår runt om i världen, hur offren från de senaste tyfonerna lever idag.....Så går det runt runt i ett evigt kretslopp.

Det kommer nya hyresgäster till vårt gamla hus så idag ska jag laga lunch till de som sköter den flytten. Sedan behöver jag inte laga mer mat idag för vi ska gå på Gästis och äta julbord ikväll. De har genrep på sitt julbord, för att trimma in logistiken. Eftersom det är flera år sedan jag åt stora julbordet senast ser jag verkligen fram emot alla goda sillar och annat jag vet finns på det. Snålvattnet rinner....

Nu tänker jag ta mig en kaffemugg till.

Som vanligt mötte mig doften av nybryggt kaffe när jag öppnade dörren och klev in hemma efter en arbetsvecka. Det var mamma, också som vanligt, som mötte upp med fredagsfika. Det har blivit en mysig tradition den här hösten. Vid fredagsfikat börjar helgen. 

Frusen in i märgen åkte jag på affären och handlade middagsmat....det blir enklast möjliga ikväll. Nuggets och chilicheese och annat småplock. Efter en mugg chili- och pepparglögg (jag tjuvstartade advent) och en varm bastu fick jag upp värmen igen. Nu slappar jag i soffan, slötittar på teven samtidigt som elden sprakar i kaminen. Njutningen är total. Att mitt knä då är åt skogen gör mindre. Vem bryr sig när fredagskomat tar över. Dessutom är det upp till sonen att fixa middag så jag stannar i mitt soffhörn....många timmar. Förhoppningsvis streamar han hem det avsnitt av Agents Of Shields som vi missade igår. Sedan behöver jag inte mer. Då är jag nöjd!

Jag undrar så var dagarna och veckorna tar vägen. Plötsligt har två tredjedelar av november gått. Nyss var det slutet av oktober och jag planerade min födelsedag som bäst....nu inser jag att advent står för dörren.

Det kanske är dags att planera inför advent och jul i skolan. Att göra ljusstakar och välja julsånger är det som står först på klassens jullista. Här hemma är inte så mycket att planera, tack och lov. Som vanligt gör jag det jag har lust med när det gäller advents- och julstök. Då blir det mesta roligt.

Ikväll har jag återigen en hemmakväll då jag inte gör någonting vettigt mer än att vila framför elden. Nog så vettigt kanske. Sonen kommer snart hem efter att ha simtränat, då kan nog han tycka att det är skönt med en eld också. Efter promenaden hem efter badet lär han nog vara frusen skulle jag tro.

En av alla positiva saker idag är att mitt knä gör mindre ont efter träningen. Mindre ont? Kanske överdrev jag lite där....det gör i alla fall inte mer ont och det är väldigt positivt ur min synvinkel.

Nyheterna rullar på teven. Det handlar om skolsnusk, strykjärnsmisshandeln på Lundsberg, Swedbanks räntepudel, gårdagens svenska förlustmatch, granskning av trafikverkets olycksrapporter visar på säkerhetsrisker (som inte åtgärdats och sedan har orsakat allvarliga olyckor och urspårningar) samt en ny form av test för att avslöja narkotikabruk.

I vår tidnings nätupplaga berättar de att det äntligen beslutat om Sörkörarens framtid vad gäller flytt eller inte. Få saker har väl engagerat så många i vårt område (förutom fotoförbudet i förskolan nu då). Eller så är det inte så många som egentligen bryr sig. Det kanske är som vanligt bara, att det är några som låter väldigt mycket. Hur det blev beslutat? Jo, den ska stå kvar.....

När jag slog upp ögonen i morse hade jag sovit hela natten utan att vakna. Det är ovanligt men med tanke på föregående sömnlösa stormnatt var det inte så konstigt. Fast inte blev jag piggare för att jag sovit hela natten. Tröttheten har legat över mig som en våt filt hela dagen och nu när kvällen är här är den tyngre än någonsin.

Inte för att det har varit särskilt betungande idag, tvärtom, skoldagen var toppen och jag hann med att göra mycket som har hängt över mig ett tag. Efter jobbet tog jag med sonen på hyposensbehandling, sedan några ärenden på stan innan vi åkte hem. Inte behövde jag laga middag när vi kom hem heller för vi fick åka upp till mamma och sätta oss vid dukat bord, lyxigt värre.

Kontentan av dagen är att den har varit ganska lugn och skön. Trots det är känner jag en förlamande trötthet. Förhoppningsvis blir det bättre efter ännu en natts sömn. Dessutom går ju dagarna så fort att snart är det helg igen, då blir det mer vila.

Mitt knä är aningen besvärligt just nu, det bidrar förmodligen till tröttheten. Ont, svullet och allmänt eländigt. Jag linkar och haltar men rör mig så mycket jag kan trots det. Fast att gå långt är ingen höjdare just nu. Ändå är det tur att jag inte har ett stillasittande jobb för det skulle nog göra det hela ännu värre misstänker jag.
Att hitta balansen mellan att röra mig mycket och vila är det svåraste för mig....lyckas inget vidare har jag upptäckt. Allt jag kan göra är att hoppas att det blir bättre innan onsdag när jag ska träna igen, för träna det ska jag.

Nattens blåsväder får mig att inse vilken enorm naturkraft vinden är. Ändå är de vindhastigheter vi drabbas av en baggis i jämförelse med hur det var i tyfondrabbade områden.

Jag tycker att det är läskigt när vinden tar i så att det knakar i min sovrumsvägg, då känner jag mig liten. När vinden tog i som värst kunde jag inte låta bli att vara lite orolig trots allt. Jag tänkte på mitt växthus, världsliga saker jag vet....men jag ville gärna att det skulle stå kvar....och det gjorde det, tack och lov. Inte för att jag hade tvivlat egentligen, men ändå, oron fanns där.
Det enda som hade hänt var att vinden hade lyckats öppna skjutdörrarna på båda sidor. Eftersom dörrarna går lite trögt inser jag vilka enorma krafter det var som arbetade inatt.

Dagen kommer i alla fall att gå i trötthetens tecken eftersom jag hade svårt att sova under natten......klockan var nog närmare halv fem innan jag kunde somna. Men med tanke på att vi inte ska någonstans idag gör det ingenting om jag blir trött. Jag kan väl alltid ta mig en tupplur i soffan under dagen.

Det enda jag verkligen måste ta tag i är ett protokoll som ska skrivas. Någon timmes jobb, sen är det klart.....det borde jag väl klara av.

Nu tar jag mig lite frukost, sen fortsätter jag att slappa en stund innan jag tar tag i skrivandet. 

Vinden öppnar dörrar.

Nyhetsmorgon den här förmiddagen fokuserar helt och fullt på den katastrof som drabbat människorna på Filippinerna. En katastrof så ofattbar att det svindlar. Just nu är ungefär 800 000 människor hemlösa.

Antalet barn som drabbats på något sätt är långt fler. De har blivit hemlösa, tappat föräldrar, syskon, går hungriga och törstiga. Den förtvivlan dessa små måste känna, går det ens att ta in? Jag ser deras tårdränkta ansikten där de sitter på rad under en filt, då river det i hjärtat. En annan bild som fastnat på min näthinna är den mamma som tappade taget och såg sitt eget barn försvinna i vattenmassorna. Hur ska hon bli hel igen?

När en katastrof inträffar pratas det alltid om vikten av att de drabbade snabbt får mat, vatten och tak över huvudet. Viktiga saker men vad man sällan tänker på är att det är minst lika viktigt att kunna ta hand om avfall, framförallt mänskligt, för att förhindra att sjukdomar sprids. Det berättar de om just nu och visar enkla toaletter på påse och andra förnödenheter som skickas ner för de pengar vi skänker.

Det är fascinerande att inse vad den hundralapp jag skänker kan räcka till. Reningstabletter till många tusen liter vatten eller näringskräm till många barn en dag. Två av de saker mina pengar kan räcka till men listan kan göras lång.

Och skänker, det gör vi. Hur kan man låta bli när vanmakten över den situation som framförallt barnen befinner sig i river inombords? När man ser en djup förtvivlan i ögonen hos barn och vuxna över den situation de befinner sig i?

Det jag funderar lite över när min hundring flyger iväg är vad alla människor som lever i pengaöverflöd gör? Skänker de pengar eller lägger de istället slantarna på sin nya privatjet fast den gamla fungerar alldeles utmärkt? Skänker de motsvarande summa som den senaste skönhetsbehandlingen kostade? Skickar de tält och andra förnödenheter? Eller väljer de att blunda och göra ingenting? Jag hoppas verkligen att de skänker, mer än en hundring, för de har råd att utan att ens märka av det!

En annan sak i alla fall jag sällan tänker på är hur viktigt ett gosedjur kan vara. Att det lilla barnet som inte har någon trygghet kvar behöver något att krama. Även om det bästa är att krama en människa gör det gott för en liten barnakropp att få trycka något mjukt mot hjärtat. En självklarhet egentligen, det är ju bara att tänka på barnen här hemma hur de kramar mjukisdjuren när de är ledsna eller behöver trygghet.

Att det mitt i alla den förtvivlan och nöd som råder finns människor som utnyttjar situationen gör mig väldigt upprörd. Onda människor som letar reda på övergivna barn och sedan utsätter dem för pedofili eller trafficking av olika slag. De låtsas vara snälla och hjälper barnen för att sedan grovt utnyttja dem. (Vad jag skulle vilja göra med dem lämpar sig inte att skriva) Eller skumma hjälporganisationer som plötsligt dyker upp ur tomma intet och samlar in pengar till offren. Det är bara det att pengarna går ner i deras egna fickor istället.
Jag förstår inte och kommer aldrig att kunna förstå hur man är funtad för att göra på det sättet.

Nu känner jag starkt att jag behöver en mugg kaffe. Jag som är så privilegierad att jag äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill!

Nog är det lite lugnare den här fredagen allt...jämfört med förra veckan alltså. Då var huset fullt av goda vänner och skratt. Nu är det bara jag och sonen. Ja, jag glömde alla hans skypevänner.....det pratar konstant i hans rum. Fast de får ju inte jag träffa...eller prata med är väl mer enligt sanningen överensstämmande.

Själv ligger jag i soffan, elden sprakar i braskaminen, musiken spelar och jag äter godis. Jag njuter extra mycket eftersom jag vet att vi får vara hemma hela helgen i lugn och ro. Sudden har ingen träning på söndag, för ovanlighetens skull, så det kommer att bli värsta slapparhelgen. Lyxigt värre. Jag undrar så om jag kommer ihåg hur man gör?

Idag tog jag i alla fall fram mina dubbskor....det var läge för det. Istället för att tassa fram försiktigt kan jag nu gå utomhus med bestämda steg. Fast helt ärligt hade jag hellre sett att det varit barmark ett tag till. Men jag har till slut lärt mig att när det kommer till vädret har jag inte mycket att säga till om....även om jag gärna vill.

Katastrofen på Filippinerna överskuggar för övrigt allt just nu. Jag hörde precis att 800 000 människor blivit hemlösa.....det är en siffra så enorm att den är svår att greppa. Att ens föreställa sig den oerhörda nöd de drabbade lider är helt omöjligt. Allt annat känns plötsligt futtigt, som om det är snö eller inte.

Mitt knä värker, mina ben är trötta men jag är fylld av glädje, sångarglädje. Efter drygt två timmars sjungande har "körsångsendorfinerna" gjort att allt känns så mycket bättre. Det gör att smärtan inte är så eländig faktiskt.

Imorgon ska jag träna igen, hoppas det går bättre än för en vecka sedan (då jag gjorde illa knäet igen). Just nu känns det mest bara jobbigt, men imorgon är en annan dag....då litar jag på att läget är ett annat. Det finns ju inget annat alternativ än att träna.

Men först väntar en natts vila, tack och lov. Hoppas jag slipper ta en värktablett mot smärtan bara. Jag blir ju så konstig av dem. Provar att nynna på trumslagarpojkens solo istället, kanske blir jag distraherad då...param pam pam pam....me and my drum....natti natt.

Att se på nyheterna ikväll är ingen rolig historia. Den fruktansvärda katastrof som drabbade Filippinerna i fredags är förfärlig. Det talas om 10 000 döda men det finns fortfarande områden som inte har kunnat nås ännu. Det innebär att dödssiffran förmodligen kommer att stiga.

Bilderna som visas är svåra att förstå. Hjälpinsatserna är enorma och från bland annat Sverige lyfter Herkulesplan med förnödenheter. Problemet är att infrastrukturen är skadad så det är svårt att ta sig fram. De som kommer för att hjälpa attackeras och blir bestulen på mat och vatten.

Det är så oerhört svårt att föreställa sig den nöd som drabbat ett redan fattigt land där jag själv ligger i soffan och käkar popcorn medan elden sprakar i kaminen. Plötsligt blir jag återigen påmind om vilket oerhört privilegierat liv jag lever. Tacksamheten är stor.

Mitt i det kaos som råder triumferar livet ändå. Lilla Bea Joy föddes på en förstörd flygplats efter att flickans mormor svepts iväg av en flodvåg, mamman och den då ännu ofödda lilla flickan klarade sig. Mitt i bråten föddes så det lilla underverket.

Nu pratar man om att ett nytt oväder är på väg mot Filippinerna, kraftiga regn hotar visst. Jag hoppas att väderprognoserna har fel. Det är det sista de behöver just nu.