Nu har det gått två veckor efter den härliga semestern och jag kan tycka att det inte borde vara så jobbigt att kliva upp på morgonen. Jag menar semestern har inneburit mycket vila så nog borde det finnas energi till att studsa ur sängen. 

Men nej, inte alls. Faktum är att jag är tröttare än någonsin. I alla fall känns det så. Förstår inte hur jag ska lyckas kliva upp så tidigt som är ett måste alla arbetsdagar. Fast rent förnuftsmässigt vet jag att det går. Det är ju likadant vartenda år efter sommarledigheten. Jag är trött, gillar inte att ha tider att passa. Ogillar rutiner helt enkelt. Jag vet att det finns många som tycker att det är skönt att komma in i rutiner igen men det har jag aldrig någonsin känt. Aldrig. De bästa rutinerna är icke-rutinerna. I alla fall enligt mitt sätt att se. 

Fast nu är det som det är. Nog kommer jag att fixa att kliva upp när jobbklockan tycker att det är dags. Men att jag längtar till nästa lite längre rutinfria period, det gör jag!

Visste ni att tre citrusfrukter kostade lika mycket som en ko på 1500-talet? (källa: Kronborgs slott)

 

Snart har den första arbetsveckan efter semestern gått. Det känns lite märkligt då min semesterhjärna inte riktigt vill släppa taget. Första dagen ägnades åt att försöka tyda mina finurliga anteckningar som gjordes innan semestern. Anteckningar med direktiv till mig själv om saker att ta tag i denna första vecka. Men nu tror jag att jag är på banan igen. 

Fast jag njuter av att tänka på vilken fin semester jag har haft i år. Först fick jag umgås några veckor med sonen. Först här hemma och sen med honom nere i söder. Sen blev det tid här hemma med seriöst slappande, mycket läsande och så lite måsten som möjligt. Som grädde på moset fick jag umgås med goda vänner som jag inte träffat på länge. 

Helgen som gick blev en härlig slutkläm på min semester. Tillsammans med mina söndagsmiddagsvänner från lärarhög tillbringade vi helgen i Lycksele. Vi åt, surrade, tog nån promenad, surrade lite mer, åt igen, sov en stund och sen började allt om. En alldeles underbar helg. Rätt fantastiskt att vi fortfarande träffas trots att det snart gått 35 år sen vi tog vår examen och spreds över landet. Den här gången var det den tjugonde träffen med söndagsmiddag hela helgen och alla utom en kunde delta (och henne saknade vi väldigt mycket). 

Det mest fantastiska är att när vi väl ses känns det som igår även om kontakten mellan träffarna kan vara väldigt sporadisk. 

Foto: Marie Lundgren

Foto: Maggan Johansson

När sonen och jag besökte Malmöhus fick vi ta del av många olika typer av utställningar. En av utställningarna hette (in)visible och belyste konstsamlingar ur ett queerperspektiv. Efter att ha vandrat runt där fick alla som ville ta med en bok därifrån under förutsättning att först ha skrivit ner vilket favoritkonstverket var. Det gjorde jag och därför plockade jag med mig Elena Ferrantes bok, De vuxnas lögnaktiga liv. 

Nu har jag dessutom läst den. En lite annorlunda bok mot mot de jag läst på slutet men mycket bra. Berättelsen utspelar sig i Neapel och i centrum är två familjer men framförallt den unga Giovanna. Handlingen berättar om hur barnet blir en kvinna men även om rätt och fel. Författaren utmanar mig som läsare och jag kan inte lägga ifrån mig boken. 

OS har kört igång och idag spelade Sverige fotboll mot Australien. Självklart tittade jag och det är jag glad för, en match med många mål som Sverige vann. Det satt gott. 

Något annat som kan sitta gott är maträtter från en kokbok jag fått av en god vän. Prinsessornas kokbok. Där finns vardagsrätter blandat med helgdagsmat. Mycket låter faktiskt lockande, men inte allt. Vad sägs till exempel om griljerad kalvhjärna? Eller vinsoppa? För att göra fransk äggröra krävs att "Den måste tillagas av en van hand och med största omsorg för att bliva så delikat som den bör vara".

Jag kommer inte att testa alla recept i boken...de där kalvhjärnorna kändes sådär. Bara tanken på att ha dem kokande i kastrullen. Men om någon vill testa, receptet finns här under!

Nu står Prinsessornas kokbok tillsammans med andra kokböcker i mitt kök. 

För att utöka rätten passar det utmärkt att använda resterna av det kokta kalvhuvudet och kalvtungan!

Det borde gå lika bra med prosecco.

Påminner faktiskt om mitt sätt att göra äggröra. 

Här kommer ännu ett  boktips. En charmig och urgullig bok om en gubbe och en katt. Faktum är att boken heter just det. Gubbe och katt - en kärlekshistoria. Den är skriven av Nils Uddenberg och berättar historien om hur en katt bestämmer sig för att adoptera honom och hans fru och flytta in hos dem där de bor i Lund. 

Att historien utspelar sig i Lund gör att jag nästan kan se deras hus framför mig. Jag kommer på mig själv med att undra om jag gått förbi huset när jag hälsat på hos sonen och om katten är en av alla katter sonen brukar se på våra promenader. Det måste definitivt utforskas. 

Boken är varm, kärleksfull och med bakgrund som psykiater funderar Nils mycket på kattens själsliv. En fullkomligt bedårande och lättsmält bok! 

Det är dags för några boktips igen. 

De två första böckerna hamnar i feelgoodgenren. De är skrivna av Libby Page och heter Konsten att hålla sig flytande och Caféet som aldrig sover. Båda böckerna handlar om vänskap. I den ena växer vänskapen över generationsgränserna och den andra boken berättar om två vänner som delar boende. Under ett dygn får de se sin vänskap sättas på prov. Jag upplever att romanerna är lite djupare och håller ett långsammare tempo än de vanlig feelgoodromanerna. De manar till mer eftertanke. Helt klart läsvärda. 

Den tredje  boken heter Testamente och är skriven av Nina Wähä. En riktig fullträff om du frågar mig. Boken handlar om arv och miljö och på vilket sätt det påverkar det hur människor utvecklas. I centrum en finsk familj i Tornedalen, 14 karaktärer, mer eller mindre sympatiska. 

Det här är den typen av bok som är svår att släppa. I början av boken lockas man in i handlingen genom att det berättas att det ska ske ett mord men det tar faktiskt inte särskilt lång stund innan det där kommande mordet glöms bort och alla människoöden fångar istället. Socialt arv, mörker men även ljusglimtar. Till viss del påminner boken om Karin Smirnoffs romaner om Jana Kippo, det lite kärva och korthuggna. 

När boken tog slut fylldes jag med tomhet, vad ska jag nu läsa som kan fånga mig på samma sätt? Ja, ja. Jag lär nog hitta något. Det är ju inte första gången den känslan fyller mig. 

Idag är det en sån där dag när jag ligger i soffan under filten och har tänt en eld i braskaminen. Jag känner mig kall och frusen. Kanske blev jag lite extra frusen när jag i morse fick klart för mig att stenskottet på min vindruta inte går att laga utan att hela rutan behöver bytas. Surt. 

Jag vet faktiskt inte vad det är med mig och stenskott. Det verkar som att jag har någon slags magisk attraktionskraft som gör att stenar skjuts iväg mot min vindruta och orsakar skador. Hittills har jag inte haft en enda bil där vindrutan inte fått stenskott. Faktum är att enbart ett stenskott per bil är lite, ofta får jag två, tre stycken. Dessutom har jag fått alla på nån av alla E-vägar. Nåja, jag får åka ner till stan tidigt fredag morgon och där ska jag lyckas fördriva tiden 3-4 timmar....utan bil.

Resten av den här dagen tänker jag fördriva med att slappa i soffan, läsa, se några serier och laga till nån mat. 

Jag bjuder på en sommarbild från Slottsträdgården i Malmö.

Semester är allt bra skönt! Långa lata morgnar, läsa, göra det man känner för och just nu har jag dessutom förmånen att få umgås med sonen. 

Här kommer två boktips på böcker som jag hann med att läsa under midsommarhelgen. Det är dels Söndagsvägen skriven av Peter Englund. Den berättar om ett mord som ägde rum i Stockholm sommaren 1965. Boken bygger på arkivmaterial från polis och domstolar, pressartiklar och intervjuer med människor som var med. Intressant true crime skriven på ett sätt som gör att boken fängslade i alla fall mig som läsare. 

Den andra boken handlar även den om mord men den här gången är det ren fiktion. Det är Lars Keplers åttonde bok om Jonna Linna och heter Spegelmannen. Precis som föregående böcker är den en riktig bladvändare som helst läses dagtid, i alla fall om man som jag är mörkrädd (om än sommarnätterna är ljusa). Den är oförutsägbar, tar oväntade vändningar och har en bra handling. Har du inte läst nån av Keplers böcker, börja från början!

Vilken härlig midsommarhelg det blev. Sonen hemma, solig utflykt med honom och mamma på midsommarafton. Massor av god mat under helgen, slappande, promenader, diskussioner och samtal om ditten och datten. 

Idag passade jag på att rensa bort ogräs i gruset på framsidan. Det blev fint men mitt knä gillade inte den aktiviteten. Så nu blir det lite vila ett tag för att ontet ska släppa. Inte mig emot, då kan jag ägna mig åt min favoritsysselsättning just nu, att läsa. 

Har precis avslutat en bok som handlar om Kiss som heter Den osminkade sanningen. Den är skriven av Carl Linnaeus och rymmer både succéer och bottennapp. Mycket av det som beskrivs gör att Spotify blir ens bästa vän under läsningen för att lyssna in om det som sägs om låtarna. Vilka minnen läsningen framkallar. 

Jag kommer ihåg när jag 13 år gammal satt i ett tält och lyssnade till Destroyer, och framförallt låten Do you love me?, tillsammans med kompisar. När jag sen tjugo år senare befann mig i Globen under deras återföreningsturné slöts i alla fall min Kiss-cirkel. Nu när läsningen har avslutats kommer mycket av det som spelas på Spotify att vara Kiss ett tag framöver. 

En dysfunktionell familj där tio års lögner kulminerar i en händelse som först ser ut som en olycka men ganska snart klassas som mord. Jo Spain har gjort det igen. Skrivit en bok där känslan är att jag bara ska läsa ett kapitel till. Plötsligt har det blivit alldeles för sent men det är helt omöjligt att sluta läsa. Boken heter Six wicked reasons och vi får följa sex syskon, omväxlande i nutid och dåtid, genom bokens alla sidor.  Den är välskriven, lättläst och fångade mig från första sidan. Läs den, läs den, läs den! Just mitt exemplar var på engelska (jag är faktiskt osäker om den blivit översatt till svenska ännu).

Ännu en bra bok att lägga till handlingarna. Frukta det du begär av Jo Spain. För ett och ett halvt år sedan läste jag några riktigt bra böcker av henne. Och den här var definitivt inte sämre. En bok som återigen har polisinspektör Tom Reynolds och hans team i fokus. En välskriven kriminalroman som det inte gick att lägga ifrån sig förrän sista ordet var läst. Jag säger inte mer än så. Om du gillar deckare, läs den! Så fantastiskt bra. 

Äntligen kan jag fylla min tid med skönlitteratur igen. Efter att ha läst mängder av intressant pedagogisk litteratur (och en del mindre intressant) under ett års tid har jag nu fått en frist på några månader där jag helt och hållet kan fokusera på nöjesläsning. 

Här kommer en kort recension av de två första böckerna, Lärarinnans sång och Jag ser allt du gör.

Lärarinnans sång är skriven av Vigdis Hjort. Den handlar om en medelålders kvinna som är lärare i dramatik. När en sistaårselev ber att få filma henne i ett projekt tackar hon efter viss tvekan ja. Genom hans film tvingas hon se på sig själv utifrån och hon rannsakar sig själv och tvivlar ibland på vem hon är. Det är en ganska mörk berättelse med små glimtar av ljus. 

När jag började läsa boken funderade jag på om jag verkligen hade valt rätt bok att börja med efter min skönlitterära torka. Men när jag kommit en bit på väg fångade den mig och alla psykologiska suggestiva vinklar tog med mig genom bokens alla sidor till det allra sista ordet. 

Jag kan verkligen rekommendera boken, kanske inte om du enbart är ute efter feelgood, men någonstans tycker jag ändå att den mitt i det mörka vindlande visar ljus och hopp. Inser att jag måste läsa  Arv och miljö skriven av henne också.  

Nästa bok, Jag ser allt du gör av Annika Norlin är en en bok fylld av välskrivna noveller. Som läsare bjuds jag på bilder och öden ur flera olika personers liv. Några noveller följer bokens huvudpersoner under en längre tidsperiod, några kortare. 

Jag fångas direkt, från det allra första ordet är jag fast. Sen bara måste jag läsa alla novellerna, knappt jag gav mig tid att äta. Välskrivet och underfundigt men ändå rakt upp och ner. Med mig bär jag tankar och funderingar över vad som händer karaktärerna i novellerna efter att sista ordet är skrivet.

Författaren bjuder in till tänkbara scenarion utan att skriva mig som läsare på näsan. Jag får själv fantisera vidare, helt fritt. Faktum är att jag känner mig lite ledsen över att jag läst ut den, att läsupplevelsen är över för den här gången. Så summa summarum, en mycket bra och läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. 

 

Under dagarna som gått har mina sociala medier fyllts med bilder på unga som gått ut grundskolan och gymnasiet. Bilder på glada, stolta barn och unga vuxna som tagit ett nytt stort steg i livet. Glädjen och stoltheten hos de som delat bilderna går inte heller att ta miste på. 

Igår när jag scrollade genom flödet kände jag också en enorm stolthet över alla dessa glada sommarlovsfirare. Många av dem har jag dessutom haft förmånen att ha som elever i min klass. Så faktiskt är det mina barn också och det ger mig stor glädje och tillfredsställelse att se dem lyckas.

Vilken fantastisk tur jag har som alltid får bära med mig alla fina elever genom varma glädjefyllda minnen och se på när de tar sig framåt i livet! 

Vad händer med våra barn och deras språkutveckling i en alltmer digital värld? Katarina Gospic, läkare, hjärnforskare och fysiolog vid Karolinska institutet ger sin syn på det i boken "Hjärnbalans - digital detox i en uppkopplad vardag". 

På ett lättläst men samtidigt informativt sätt ger hon förklaringar till vad som händer med barnens språkutveckling när vuxna runt barnen är fullt upptagna med sina mobiler istället för att ha fokus på barnen. Vad händer med oss och våra hjärnor när vi alltid är uppkopplade? De frågorna och många fler ger Katarina svar på i boken. 

Hon är tydlig med att vi måste lära oss att hantera den digitala världen utan att låta den sluka oss. I boken  beskriver hon scener och situationer i vardagen och ger handfasta tips och råd för att låta oss ta kontrollen över den digitala verklighet vi lever i istället för tvärtom. 

En tankeväckande, intressant och lärorik bok att läsa och diskutera med familj, vänner och arbetskamrater. 

För drygt en vecka sen strulade det till sig så mitt simkort till telefonen slutade fungera. Efter flera samtal till supporten, resor till butiken, supportsamtal igen med försäkran om att mitt nya simkort var skickat blev det tydligt fredag eftermiddag när posten kommit att det inte fanns i postlådan. Supportsamtal och ytterligare ett besök i den fysiska butiken avhjälpte problemet. Med 4G tillbaka kan jag ringa, skicka sms och identifiera mig med bankid igen när det behövs. Men nog är det sårbart när mobiltelefonen inte fungerar som den ska. Som tur var hade jag min arbetsmobil vilket möjliggjorde samtal till supporten, annars hade det inte funkat alls. 

När jag går min morgonpromenad har jag det senaste året haft som vana att lyssna på någon intressant podd. Det fungerade ju inte heller med trasigt simkort. Så plötsligt hördes alla naturljud tydligt igen. Småfåglarnas kvitter, skatornas tjatter, någon enstaka bil, gåstavars ljud, åns brusande och mina egna steg. Det var ljuvligt, ljuden fick mig att uppskatta vårens övergång i sommar extra mycket. Att det dessutom bjöds på ett strålande väder gjorde ju inte saken sämre. 

Trots att jag förmodligen kommer att fortsätta lyssna till poddar under mina promenader har jag bestämt mig för att minst två dagar i veckan ska vara fritt från andra ljud än naturens när jag är ute och går. Det blir en bra kompromiss med mig själv och mitt poddlyssnande. 

1988 när jag arbetade på en förskola i Östersund kom en förälder med en liten handskriven lapp med en fin dikt den första juni. Den heter Lärodikt 1 juni och är skriven av Kajenn. Dikten är så fin och uppmanar oss att ta vara på varje dag och njuta av stunden. Jag har läst dikten i klasser, för arbetskamrater eller för den som råkat hamna i skottgluggen den första juni varje år. Här kommer den återigen på min blogg. För vilken gång i ordningen har jag ingen riktig koll på, men förmodligen lika många år som den här bloggen funnits. 

Lärodikt 1 juni

Var glad min själ åt vad du har,

nu har du 100 sommardar och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar så har du 99 kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står,

imorgon blir med ens igår,

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är 100 sommardar per år.

Imorgon är den andra!

Oj så snabbt veckorna rinner förbi. Som en vårflod. Jobb och studier i en härligt intensiv mix. Den här veckan bjöd på en överraskning, sonen kom hem sådär hux flux. Anledningen var väl i och för sig inte den roligaste. Hans studentrum har drabbats av vatten- och mögelskador och det reservboende som kommer att erbjudas är inte klart att flytta in i ännu. Då fick mamman bästa sällskapet! 

I helgen är det pingst. Det gör att jag känner mig lite sorgsen. Jag kommer ihåg hur det var förut om åren, då när pingst fortfarande var en högtid som firades och var speciell. God mat, blommor plockades, fest och firande.  Nu är pingst precis som vilken helg som helst. Tänk vad en tappad ledig annandag kan betyda. Jag skulle faktiskt byta tillbaka när som helst. Ge mig en annandag pingst så får du en nationaldag!

Hos oss har vi i alla fall fått lax till middag idag. Precis som det ska vara när det är pingsthelg. Dessert i form av godisglass väntar till senare ikväll. Tycker att det borde vara en ledig dag imorgon....men det är det inte....snart dags att ladda för veckans jobb. 

När jag drack mitt morgonkaffe och läste tidningen i morse undrade jag av vilken anledning lördagens teveprogram fanns med. Tänkte att nu har det väl ändå snurrat om för utgivaren. Efter en stund insåg jag att det var för mig det snurrat om....det är inte söndag....det är ju lördag. Hurra, plötsligt fick jag en extra dag att göra ingenting. Så himla skönt! 

I trädgården händer saker, men det är ingenting jag behöver göra något åt. Knopparna på träden börjar slå ut, sista snöhögen har töat bort och blommorna börjar växa igen. Mossan mår toppen i gräsmattan och det byggs i träd och rabatter. Där flyttar älvor och annat knytt in. De varnar för draken även i år, har dock aldrig sett till den så jag undrar så hur den ser ut? Kanske är som när en del människor varnar för hunden...det är bara en skylt och inte mer än så. Hoppas det, för inte känns det särskilt tryggt om en elak drake smyger runt...

Tänk att visheten inte alltid kommer med åldern. Varje år gör jag samma misstag, varje år. Som resultat av det ser jag ut som en överblommad vissen växt full av fröer....eller det är inte jag som ser ut så, det är min fleecejacka. Av någon anledning åker den alltid på när det är dags att jobba ute i trädgården och luften är en aning kylig. Gårdagen var inget undantag. Jackan fungerar utmärkt så länge jag håller mig till grävande, ogräsrensning och ris utan frön. Men när det är dags att klippa bort fjolårets blomställningar på min klasespirea är det inget bra klädalternativ. I princip alla frön fastnar på min jacka, de som inte fastnar i håret förstås. Jag har i alla fall gott hopp om framtiden. Tänker att nästa år....då....då kommer visheten. Eller så är det bara minnet som saknas....

Ibland känns det som om orden inte vill. De sitter och tjurar och vägrar komma ut i nån ordning. Fingrarna gör sitt bästa för att locka ut dem, för fingrarna vill flyga över tangentbordet. Istället får de vara förvånansvärt stilla. Om fingrarna mot förmodan lyckas locka fram några ord blir orden raskt utsuddade och ersatta med nya. För att suddas ut och ersättas med, ja vadå? Ofta precis de ord som dök upp först. Undrar om det jag drabbats av kan liknas vid skrivkramp? Kanske. Eller så beror oförmågan att skriva ihop något på det faktum att veckan som gick innehöll ett antal examinerande seminarier och en hemtenta som skulle lämnas in. Faktum är att om jag vore ett litet ord skulle nog även jag tjura....vilja vila lite. 

Då är det skönt att ta en paus och jobba ute i trädgården. Men inte för mycket, lagom mycket. Kanske har jag blivit klokare än jag brukar vara när det kommer till trädgårdsjobb. Jag har insett att allt inte behöver göras på en gång utan det går bra att ta lite i taget. Faktum är att det blir roligare då. I alla fall dagarna efteråt, då träningsvärken från helvetet inte infinner sig som den annars brukar göra. Vad hände liksom? Är jag vuxen och klok nu?