Igår var det alla hjärtans dag. En dag som många antingen älskar eller hatar. Många har en jobbig dag när man som mest påminns om tvåsamheten och att vara älskad. Andra tycker om dagen för den påminner om vikten av att ta hand om och vara rädda om de nära vi har omkring oss, både den dagen och alla andra dagar. Själv hör jag till den andra kategorin.

Hos oss gick den dock ganska oförmärkt förbi detta år. Stekta ägg i hjärterformen till frukost. Det var allt. Inga blomsterbud dök upp med fantastiska blommor, inga parfymerade kärleksbrev låg i postlådan, inga paket med dyra smycken.....fast det har jag i och för sig inte fått något år förut heller. Men tänk så överraskad jag skulle ha blivit om så varit fallet.

Däremot blev det ju nästan en present av det faktum att sonens träning blev inställd, tänk vi fick en hel söndag hemma. Det var länge sen sist. Jag njöt i fulla drag i mitt soffhörn lyssnandes på eldens sprak i braskaminen, samtidigt som jag plöjde en bok.

Bästa söndagen på länge.....fast jag gillar söndagarna när han tränar också. Det hör ju till att kolla på söndagsträningen och jag skulle nog bli väldigt förvirrad om det alltid skulle vara som i söndags. Veckans dagar skulle bli totalt ihopblandade. Nej någon dag då och då som inte följer rutinerna är okej, annars får det gärna vara som vanligt...fast färre vardagar och fler lördagar och söndagar.

När jag tittade ut genom fönstret i morse var det så nära att jag tog den enkla utvägen och bäddade ner mig i soffan framför teven. Men någonstans i bakhuvudet hörde jag en liten röst som uppmanade mig att ta på kläderna och gå i alla fall en liten promenad.

Motståndet från mitt knä var stort, det skrek tämligen högljutt "jag vill inte". Fast efter viss övertalning och med löfte om att inte behöva göra någonting resten av dagen gick knäet med på en kort tur runt Bredbyns gator. Rösten i huvudet nöjde sig med tjugo minuters promenad, det stod mitt knä ut med. Fast inte var det skönt. Vi hatar verkligen denna snö som ligger på vägarna, mitt knä och jag. Ja eller skönt var det, tyckte hela jag förutom knäet.....

Någon jag definitivt inte hatar utan formligen älskar är den snälle farbror som kommer med sin traktor och skottar bort plogsträngen. Nu nöjer han sig inte med det utan han skottar hela gården, borstar av soptunnelock och spark. Faktum är att han till och med sopar bron om jag inte hunnit göra det själv. Han är den bäste snöskottarfarbrorn i hela världen!

Nyskottat utan att ha behövt lyfta ett finger!

Vissa högtidsdagar är enkla att komma ihåg. Det är de högtider som inte ändrar datum år från år. Sen finns det återigen dagar som man inte kan undgå att uppmärksamma, trots datumändring.

Men så finns det dagar som är så lätt att glömma när man är mitt i vardagsstressen. Framför allt när man inte bor i Asien. Jag pratar om det vietnamesiska nyåret,Tết, som i år firas just idag, där Apans år tar vid där Getens slutade. I år höll jag nästan på att glömma bort att det var nyårsafton idag. Men i morse kom jag plötsligt på vilken dag det var. Tänk vilken tur!

Vi firar nämligen alltid vietnamesiskt nyår hemma hos oss. När det infaller på en vardag blir det lite lugnare med god mat och en skön hemmakväll medan vi firar natten lång när nyåret infaller på en helg. Fast nog skulle det vara härligt med en röd dag imorgon......även om vi firar på  det lugna sättet i år. Men firar det gör vi......

Dessert med extra allt!

Ånej, jag råkade blinka. Plötsligt är det söndag kväll och helgen är snart ett minne blott. Jag förstår ärligt talat inte av vilken anledning tiden går så snabbt bara för att det är lediga dagar. Kanske för att jäklas....det måste nästan vara så. Jag känner att jag inte riktigt hunnit med att göra ingenting som jag hade planerat. Måste nog skriva upp det på nästa helgplanering också.

Totalt slö har jag dock inte varit under helgen. Lite nytta har jag gjort. Några tvättmaskiner tvättade, semmelbullar bakade och avsmakade, mat har vi fått att äta som jag lagat till, mitt knä har fått en träningsomgång (det gillades sådär), sonen har fått skjuts till och från träningen. Jösses inser att jag trots allt gjort en del. Inte underligt att jag inte blev klar med att göra ingenting......inte underligt alls.....

Som grädde på moset har jag även hunnit med att bli bättre i min annalkande förkylning. Bubblan runt huvudet är borta och raspet i rösten börjar bli bättre. Hoppas det fortsätter så.

Den som leker med väderknappen verkar fortsätta med det. Klart och kallt igår, snöigt på gränsen till regnblandat idag. Ingen ordning alls.

Vad gör då jag denna dag ?

Jag skulle kunna ta reda på tvätt, skotta snö, sköta om blommorna i fönstren eller så följer jag mitt vanliga mönster och struntar i de tråkiga sysslorna. Jag valde förstås att följa mitt vanliga mönster......istället gick det alldeles utmärkt att baka lite semmelbullar. Inte så många så att jag hittar bullar i frysen nästa år (hände med förra årets bullar) utan lagom många så att vi hinner med att äta upp dem innan vi tröttnat på semlor den här gången.

Jag formade små minibullar, tyckte jag. Tanken var att man skulle få äta många varje gång. Men när de väl jäst och gräddats klart var de inte så små längre.....men lätta och fluffiga. Det blir gott att fylla några till eftermiddagsfikat.

Som tur är åker de skidor på teven idag, skönt. Det måste jag ju kolla in så då kan jag ju inte göra något av det tråkiga som väntar. Att åka skidor i soffan är ju så mycket roligare än att skotta snö eller göra något annat.......

Ingen har skottat hos oss.....

Nu blir det semlor! Mums!

Plötsligt händer det.....och det är inte nån trissvinst jag pratar om. Nej det jag menar är att operation röjning tog fart ikväll.

När högen med reklam och tidningar blir för stor i köket, tvätthögarna för många och stora (både den rena och smutsiga), dammråttorna kryper fram ur vrårna och det är allmän oreda vaknar min husliga sida. Inte helt smärtfritt dock utan alltid med kraftiga protester inne i huvudet (om att det nog finns så mycket roligare saker att göra), men när jag har nått en viss gräns lyssnar jag inte på latmasken.

Varje gång det händer känns det som att jag klättrat uppför det högsta berg och blivit först med att sätta ner flaggan. Jag anser själv att jag utfört en prestation utöver det vanliga....och det har jag ju....att ta tag i så många saker på samma kväll är inte likt mig....alltså har jag lyckats med något alldeles speciellt. Kanske det till och med skulle vara värt en medalj......

Allvarligt talat, vem är det som sitter och leker med väderknappen? Nu börjar det nästan bli löjligt tycker jag. Ena dagen svinkallt, nästa lagom temperatur, sen tar vi väl en dag med regn och blixthalka för att återigen låta snön vräka ner, dock med rimliga vintergrader. Men då när snöfallet tar slut.....ett tryck på knappen och det är riktigt kallt igen.

Vem det än är som håller på och tramsar så är det dags att sluta leka nu och låta temperaturen hamna på en rimlig nivå, hålla inne med snön och se till att solen skiner.

Mitt i allt det här kommer jag ihåg något som får mig att bli solig i sinnet. Det är hög tid att bläddra i frökatalogerna och skicka efter sommarens grönska. Det närmar sig....hurra! Låt tiden fram till våren gå riktigt snabbt!

Nu har jag precis kollat igenom gårdagens tävling på SVT play. När jag satt på läktaren och tittade igår var jag alldeles för hispig för att överhuvudtaget ta in allt som försiggick på mattan. Då konstaterade jag mest att våra grabbar var oerhört nervösa och inte riktigt presterade som de brukade.

Att plötsligt stå på mattan i ett stort mästerskap och inte i en vanlig tävling gjorde stor skillnad. Bara det faktum att ha tv-kameror riktade mot sig som registrerar allt kan ju göra den lugnaste nervös. Men nu har de den erfarenheten och vet hur det känns. När de beskrev efteråt hur de upplevde det måste jag säga att jag är förvånad att de presterade alls och inte hade glömt varenda teknik....det hade nog hänt mig....jag konstaterar i alla fall att vi som är vana vid att se dem under träningar inte kände igen dem. Nu hade det nog blivit silver även om de presterat på topp, därtill var motståndet för hårt, men poängskillnaden hade blivit betydligt mindre.

Hur som helst är det fantastiskt att de fick tävla i SM, att ha nått en sån nivå att de kvalificerade sig till nåt så stort. Som förälder är jag rätt stolt....okej det är en underdrift....jag spricker nästan (visst får man säga det utan att skryta?). När jag såg killarna stå där på prispallen och ta emot sitt silver strålande av glädje fick jag laga och lappa akutsprickor i min fasad!

Sen tycker jag att de har en skön inställning till sin satsning, de tränar och tävlar för att det är roligt. Det räcker så långt det räcker. När landslagscoachen pratade med dem om en satsning mot landslaget var de lätt tveksamma för de konstaterade att de har mycket plugg också....

Nu börjar i alla fall livet efter SM, vanliga träningar och inte samma rädsla för sjukdomar och skador. Nästa lite större tävling kommer först i april. Det känns rätt skönt faktiskt.

Strålande glada och nöjda grabbar på prispallen.

Silvermedaljörerna!

Silvervasen och blommorna pryder bordet i vår hall. Sen får nog vasen flytta in i prisskåpet.

Sitter i lobbyn på hotellet vid Pite havsbad och inser plötsligt på allvar att SM är på riktigt.  Det är inte bara två bokstäver utan verkligen en tävling som tas på allvar. Många kända namn har synts till i restaurang och i övriga delar av hotellet. Jag har fått en bricka som det står funktionär på, sonen fick en som det stod deltagare på. Nu är vi nog båda lite nervösa.....fast mest jag förmodligen.....och då inte för min egen skull....

Under en längre tid har jag fått för mig att tandköttet varit lite irriterat på ett ställe i munnen. Därför har ett samtal för att boka tid hos min tandhygienist stått på att göra listan.

Igår kväll ringde telefonen med en fråga om jag kunde komma på ett återbud idag....snacka om bra timing. Då slapp jag ringa själv.....och det bästa av allt...i munnen var det frid och fröjd. Inga hål och fint tandkött. Däremot lite tandsten...men nu är även den puts väck. Lite fattigare men nöjd. Så otroligt skönt att det inte behövde borras eller bedövas eller dras några tänder!

Nu är det sådär konstigt igen. Tiden liksom rusar iväg. Imorgon är det onsdag och snart har halva skolveckan gått. Jag önskar att min kropp ville känna sig lika full av sprutt som tiden går fort. Just nu har jag en gammal kropp....ja jag vet att den har några år på nacken men kroppen känns så mycket äldre än det faktiska antalet år borde tillåta.

Ryggen är trött och värker. Det strålar ner förbi höfterna och nedåt benen till. Jag arbetar för fullt med att trycka tillbaka ett annalkande ryggskott. Sen har vi ju det eländiga knäet också. Fast just ikväll värker båda knäna och fotlederna. Faktum är att varenda led under midjan gör ont.....riktigt ont.

Men som tur är värmer elden i braskaminen gott, filten är mjuk och skön och jag har hittat ett härligt kvällsläge.

Den viktigaste nyhetshändelsen just nu verkar vara snöstormen i USA. Det rapporteras om den först av allt i alla nyhetssändningar, långt upp på tidningarnas nyhetssajter kan man läsa om den. Visst, jag förstår att det är besvärligt när det kommer en massa snö i områden där det inte gör det i vanliga fall. Men trots det förvånas jag över att det är det som har störst nyhetsvärde just nu.

En annan händelse, som i alla fall jag tycker är rätt kul, är det faktum att alla fyra ABBA - medlemmar under ett antal sekunder stod på samma scen när Mamma Mia! The Party! hade premiär i onsdags. Då kunde de fotas, alla fyra tillsammans igen. Sist det hände var 1982....det tog ett tag. Fast jag kan inte låta bli att undra hur mycket de behövde mutas....

I dag är det i alla fall söndag. Jag har inte lika många planer på vad som ska göras idag som jag hade igår, så allt som blir gjort kommer att vara en bonus. Och det som inte blir gjort....ja det blir inte gjort helt enkelt.

Träna mitt knä på förmiddagen, köra sonen till träningen på eftermiddagen och äta middag hos mamma. Säkert ska jag koka mig en kaffekopp också och elda lite i braskaminen....och så blev listan full.

Jag fick en chock när jag öppnade ytterdörren och gick ut efter tidningen i morse. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara aningen mildare ute idag. Men tji fick jag....fortfarande en bra bit under -20....burr.

Trots kylan tog jag på kläder och gick en liten promenad. Med tanke på hur mitt knä mår kan jag inte gå för långt men lite frisk luft fick jag i alla fall.

Därför kan jag nu med gott samvete hålla mig inomhus resten av dagen. En dag som jag hade stora planer för. Jag skulle frosta ur frysarna, ta reda på tvätt, köra några nya maskiner, röja i köket, fixa lite i matkällaren där det behöver städas upp.

Det har gått sådär....så här långt har jag alltså tagit en kort promenad, druckit kaffe hos mamma, gjort lite lunch, eldat i braskaminen och kollat vintersport på teven. Ja, just det, jag har ju handlat och planerat middagen också. Faktum är att jag har gjort ganska många saker....bara inte det jag hade föresatt mig att göra....

I morgon bitti är det en bra morgon igen. Sonen är hemma. Det betyder att jag slipper vakna av mig själv. Eftersom jag inte är en särskilt curlande mamma (mer än när det gäller skjuts till och från träningar) får han ställa sin egen väckare, kliva upp och göra sin frukost själv.

Jag brukar vakna till när han kommer uppför trappan och går in i köket och rotar fram något ätbart ur kylskåpet. Ibland hör jag hur det fixas mackor medan han de dagar tröttheten är som störst bara kan få i sig en drickyoghurt eller liknande (om jag kommit ihåg att köpa hem sånt förstås, inte alltid ett faktum).

Förmodligen är jag en hemsk mamma, men åh så jag njuter av att inte behöva kliva upp lika tidigt som han gör. Onsdagar och fredagar däremot är hemska....då är jag oftast ensam i hemma så jag måste ta det på mitt eget ansvar att vakna och kliva ur sängen. Det är tufft för en liten trött mamma......

Mitt knä mår förresten bättre idag....jag har inte behövt gå ute i snön särskilt mycket. Sånt gillar jag!

Här är mitt kvällsläge. Jag tänker inte röra mig ur fläcken. Alls. Eller, jag ändrar mig. Jag kommer att släpa mig upp ur soffan och mitt sköna läge under filten för att fylla på med mer ved i braskaminen emellanåt.

Fast egentligen har jag det inte särskilt skönt alls. Mitt knä värker så jag tror ärligt talat att jag ska bli tokig. Det är nästan så att jag tar fram de starka värktabletterna som gör att jag flyger och mår illa....men bara nästan. På smärtskalan de använder när man ligger på sjukhus (mellan ett och tio) är jag nog på en åtta nu. Jag tar två alvedon och hoppas att det lättar lite. En fyra skulle vara okej. Det är uthärdligt.

Ja, jag tycker lite synd om mig.....därför gnäller jag.....och jag vill slippa de starka tabletterna. Jag gillar inte att flyga här hemma.

Nu är det fint ute. Ett vitt, fluffigt vinterlandskap omger oss. Det snöar mest hela tiden. På avstånd hör man traktorer eller det karaktäristiska ljudet av snöskottning. Lusten att fånga snöflingor med tungan infinner sig eller varför inte bara kasta sig i en snödriva och göra en snöängel. 

Fast då griper förnuftet tag i mig....skulle jag slänga mig i en snödriva skulle jag knappt komma upp igen. Det ser mitt knä till. Mitt dumma knä som inte tycker om att pulsa i snö alls. 

Detta med att gå i djup snö är alltså ingen höjdare alls. Det gör bara ont, under tiden och efteråt. Tyvärr är det inte träningsvärk-ont utan svullet och eländigt ont. Att ha träningsvärk-ont gör mig mest bara glad men när mitt knä svullnar gör det att den vanliga träningen blir i princip outhärdlig. 

Jösses vad jag gnäller, men jag längtar verkligen till våren! Fast jag kom precis på att då är det snart gräsklippning igen...men hellre det...påminn mig gärna när jag gnäller över det gröna som ska väck....

Ligger i soffan och slökollar på teven. Mätt i magen efter att ha ätit födelsedagsmiddag med mamma och sonen på Varvsbergets restaurang. Eftersom sonen hade träning idag, som vanligt, hann vi inte riktigt gratulera henne innan så då passade det bra att äta middag ute tillsammans. Dessutom var det väldigt god mat så paltkoma är nära.

Här där jag ligger i mitt soffhörn hör jag sonen snacka och skratta med kompisarna över nätet. Härliga porlande skratt ändå från magen. Ibland följs skrattet av ett desperat utrop "Du måste ge mig mat, jag dör..." eller något annat lika dramatiskt.

Då blir kontrasten mot det program jag ser på så väldigt stor. Ett program från Storbritannien som handlar om barn som slår sina föräldrar...eller det är i alla fall vad titeln på programmet säger att det handlar om. Fast egentligen handlar det om barn som har någon form av funktionsnedsättning. I form av exempelvis ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Barn som lever i familjer där de vuxna inte har redskap att hantera deras utbrott och ge dem det stöd de behöver.

Det gjorde ont inombords att se. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart. Tack och lov fick familjerna stöd och både barn och vuxna fick hjälp att hantera de situationer som uppstod. Däremot inser jag vilken oerhörd skillnad i skolsystem det är mellan vårt land och England. Där blev barnen avstängda från skolan och var inte välkomna tillbaka om de inte skötte sig. En pojke hade inte fått gå i skolan på sex månader. Sex månader...det är länge. Tack och lov blir insikten att det inte är barnens fel att de har ett visst beteende större och större hela tiden, även om vi har mycket kvar att lära här hos oss också.

Jag lindar in mig i sonens skratt igen....

Utsikt från Varvsberget.

Miles Davis hyschar där han hänger på väggen ovanför pianot. Åt vad vet jag inte riktigt. Kanske tycker han att jag gnäller för mycket över vintern och kylan. Eller så vill han bara påminna om att arbetsveckan är slut och det är dags att vila och ta det lugnt.

När det gäller att ta det lugnt gör i alla fall jag mitt bästa där jag har parkerat i mitt soffhörn med en bok från biblioteket, eld i braskaminen, massor av ljus som lyser och plockmat till middag. Det enda negativa är väl att mitt knä värker på ett inte alldeles angenämt sätt. Därför plockar jag upp min bok igen och gör mitt bästa för att drömma mig bort.

Jag har kommit på att det förmodligen är mitt fel....om ni skulle undra. Ja, att det är så kallt alltså. När jag plockade bort julen förra veckan fick jag för mig att göra det lite vinterlikt i mina fönster. Med snöstjärnor och snögubbar som dekoration....inser nu att det var dumt gjort. Jag skulle ha satt dit färgglada blommor och hängt upp fjärilar istället....

Idag är det Tjugondag Knut och nu ska julen ut....om det inte redan är gjort förstås. Här är det mesta bortplockat redan men utegranen har fått lysa ändå till idag. Men nu är den mörk den också.

Fast helt mörkt är det inte där ute för på gården lyser marschaller och något litet ljus i lyktan på bron. Jag gör nämligen som min morfar gjorde. Han tände alltid ljus och marschaller den här dagen för att fira ut julen som han sa.

Vi firade även ut julen med hjälp av pizza och bastubad! En riktigt härlig Tjugondag Knut om jag får säga det själv....ska jag gnälla på nåt är det väl kylan då.....