Nu är det fredag igen....nyss var det måndag och jag åkte upp till Umeå för en kurs i dagarna två på universitetet. Härliga dagar med många givande diskussioner med kollegor från en stor del av Norrland. Vi bodde på patienthotellet men några av oss slank i väg ner på stan en sväng på måndagskvällen. Det var också trevligt, då blev det kanske inte så djupa diskussioner men väl massor av skratt. 

När jag kom hem hade jag fått en avi om ett rekommenderat brev....jag undrade så vad det kunde vara men hoppades förstås att det skulle vara något trevligt och roligt. Det var det. Mitt armband med Star Wars- berlocker som beställts från nåt utland låg i det lilla, lilla paketet. 

Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att öppna det redan där på affären när det hämtades ut....så nyfiken var jag. Det fanns några som skrattade roat åt mig där jag vädrade min lycka över armbandet.....den glädjen bjöd jag så gärna på. 

Det enda lilla smolket är att det är lite för stort, jag behöver korta det en aning annars kommer det att ramla av. Men jag har vänner som gör smycken så jag tänker att någon nog kommer att hjälpa mig....annars får jag ta nylonlina och knyta det på mig....

Med sonen ute på Stockholmsäventyr har jag fått hitta mina egna äventyr under helgen. Rätt lugna äventyr.....faktum är att jag nog inte varit så äventyrlig alls....

I fredags slappade jag efter arbetsveckan och gjorde inte särskilt många knop. Lördag morgon ringde väckaren tidigt, tidigt.....på med skogsmullekläderna och upp i den dimmiga skogen i jakt på älgar. Som förnuftiga älgar så ofta gör höll de sig undan....inte ett liv någonstans förutom en och annan skogsfågel som flög upp när jag försökte smyga mig förbi. Som en liten tröst hittade jag rätt mycket fina kantareller....

Kvällen tillbringades i de skönaste myskläderna med en god vän ätandes krabba. När så lördagen övergick till söndag kröp jag i säng och sov gott.

Nu ligger jag i mitt soffhörn efter att ha kört ett träningspass och tittar på Paralympics och de fantastiska idrottarna. Om bara en liten stund simmar sonen till en av mina kompisar i Östersund försöksheat på 100 m. Jag håller tummar och tår att han går vidare till final!

Nu har jag precis läst ut den tredje delen i den spännande dystopi Lars Wilderäng skrivit. Den sista delen i serien som heter Stjärndamm fortsätter att berätta om den civilisation som krossades där endast några få överlevande gör allt för att stoppa hotet som riskerar att utplåna allt levande på jorden.

Boken är riktigt spännande och det tog inte särskilt lång tid att läsa ut den. Fast i klass med den första boken i serien var den inte. Läsvärd dock om man gillar den här typen av genre.

......och plötsligt har det gått en hel vecka igen. Det är olikt mig att inte skriva något på bloggen under en hel vecka. Nog har jag varit på väg men varje gång har jag insett att det skulle komma att handla om mitt dumma knä så då lade jag ner bloggandet.

Just idag är det också mitt knä som är i fokus fast nu bestämde jag mig för att tänka på allt roligt och positivt som hänt under veckan. Till exempel alla spännande arbetsuppgifter, alla nya människor jag får förmånen att möta och arbeta med, en bra bok som håller mig sällskap på kvällarna till dess att ögonlocken ramlar ihop (det går fort), en urtrevlig fredagskväll med goda vänner, ett antal middagar hos mamma, lunch hos mamma, övningskörning med sonen, tevetittande i mitt soffhörn, en god kopp kaffe, rena kläder på tvättlinan och så mycket mycket mer som gör att jag trots en mördande trötthet kliver ur sängen med ett leende på morgonen....okej jag överdrev lite.....jag ler inte riktigt på en gång, det tar ett tag innan jag uppskattar att kliva upp...men sen!

Fast helt kan jag ändå inte bortse från mitt knä som inte klarar av att bete sig normalt. Plötsligt när jag ska kliva upp ur sängen, från bordet, skrivbordet, toastolen eller var som helst där jag varit sittande en stund är det något i mitt knä som hakar sig fast och smärtar så till den milda grad att jag inte kan låta bli att oja mig högt.

Det gör så ont att jag har lust att smocka till mig själv...så ser ni mig med ett blåöga vet ni vad det beror på. Då måste jag trycka lite på knäet där det gör som mest ont....då gör det ännu mer ont (och jag ojar mig ännu mer)  innan det som hakat fast släpper och jag kan stödja på benet och gå igen.

Min sjukgymnast har nog rätt när hon säker att jag måste ta kontakt med ortopeden....fast jag ryser vid blotta tanken på att de kanske kommer att säga att det ska opereras igen....en nål ska stickas in i ryggraden för att bedöva mig....vill inte, vill inte, vill inte.....

Jag ska nog träna lite i alla fall, ge mitt knä bra träning och sen ska jag ringa.....fast inte imorgon....en annan dag....men snart....

Fredagens kräftor smakade toppen!

Ligger i soffan under en varm filt med en eld som sprakar i braskaminen och försöker tänka bort värken i mitt knä. Det går sådär men jag tänkte låta bli att ta värktabletter till dess att det är dags att gå och lägga sig. Anledningen till det onda stavas lingon. 

Efter att sonen tränat färdigt och vi fått middag av mamma åkte jag ut till härbret för att kolla att inga träd fallit över vägen med tanke på blåsvädret igår. Den här gången hade det gått bra, inga träd var där de inte skulle vara. När jag så tittade ner på marken såg jag att det var alldeles rött av fina lingon, massor av de röda bären lyste mot mig. 

Inne i stugan fanns en bärplockare och även om jag inte tycker om att plocka bär bestämde jag mig för att göra en liten insats. När en plockare var fylld tyckte mitt knä att det var mer än nog....men tjurig som jag är fyllde jag plockaren flera gånger om. Till slut (det tog inte så lång stund) var hinken i alla fall halvfull, fem liter....det fick räcka och med tanke på hur knäet känns nu var det nog ett klokt beslut.

Hinken levererades till mamma.....nu ser jag fram emot någon liten syltburk som lön för mödan. 

Jag vet inte om ni kommer ihåg att mucklorna busade med mig i slutet av förra året och gömde mina terminalglasögon. Jag fann dem till slut efter flera månader, på exakt samma ställe där jag hade letat hundratals gånger.

Nu tror jag att de har varit framme igen, mucklorna alltså. Inga glasögon borta denna gång men väl nycklar. Jag har en sprillans ny takbox och lastbågar som jag inte använder. Därför tänkte jag att det kunde vara en god idé att sälja båda delarna. Säkert finns det någon som har större användning för boxen än jag.

Glad i hågen gick jag ner till uteförrådet ( i början av sommaren) där allt ligger och tänkte ta reda på nycklarna för att kunna fota med locket öppet på boxen.....döm om min förvåning när det är tomt där nycklarna borde ligga.

Som jag har letat....på alla möjliga och omöjliga ställen. Fast riktigt överallt har jag inte letat ännu. I frysboxen och garderoberna har jag inte kollat....

Nu har jag gett upp letandet, i alla fall för tillfället, jag inser att det nog inte är lönt. Är det mucklorna lämnar de nog inte tillbaka nycklarna förrän de tycker att de har busat färdigt. Så jag plockar fram mitt tålamod.....så gott jag kan.....

I morse vaknade jag av att vinden tog i. Då skyndade jag mig ut på altanen för att lägga ner parasollerna. Risken att de skulle rasa in genom ett fönster hade annars varit stor. 

Med nedlagda parasoll och frukost i magen kämpade jag sen i motvinden för att ta mig till församlingsgården där vi hade kördag i sångteknik. En fantastisk dag med många nya lärdomar....nu gäller det bara att komma ihåg allt och att öva. 

Väl hemma såg jag att i princip allt på altanen flyttat sig ner mot den ena änden. Insåg att det var tur att jag räddat parasollerna från att ramla av sig själva....det kunde ha blivit mindre lyckosamt. 

Sedan hjälptes vi åt att laga middag, sonen och jag. Det blev lite allt möjligt småplock som passade bra att äta på framför ännu ett avsnitt av Stranger things. 

Nu har jag däckat i soffan medan jag funderar över tvätten.....tro om den tar reda på sig själv och kanske kan starta maskinen med de högar av smutstvätt som samlats under de rena kläderna på strecket? Det skulle underlätta.....

Allt hamnade huller om buller på altanen.

Idag var det dags att ta itu med alla dammråttor, tidningshögar, tvätthögar och saker som lämnats på platser där de inte ska vara. Med tanke på att det hade gått lite väl långt med "förfallet" skulle det inte gå särskilt snabbt. Men sonen var med på noterna så det kändes inte helt ogörligt.

Medan han lagade lunch började jag så smått med att plocka undan, hängde nån maskin med tvätt. Vi fick god lunch som intogs i växthuset och sen gick vi in och fortsatte, båda två på gott humör.

Men sen.....där någonstans hände det....jag kände hur mitt humör sjönk alltmer. Det blev sämre och sämre. Till slut tittade sonen på mig och frågade varför jag var så sur och stressad (på ett väldigt fint och omtänksamt sätt). Inte det lättaste att svara på då jag inte hade någon aning om det själv,

Då kom jag på det....jag blir alltid på dåligt humör när jag städar. Alltid, utan undantag. Jag hatar verkligen att städa. Inget större problem, jag vet. Jag kan städa, jag har ett fint hus att städa, jag behöver inte städa själv, jag kan spela bra musik medan jag städar.....men det spelar ingen roll. Mitt humör och städning är ingen bra kombination. Inte alls. Och jag tror inte att det bara har att göra med att jag alltid får förfärligt ont i knäet och att det gör riktigt ont under vänster fot. Tänker jag tillbaka har nog städning alltid framkallat de här känslorna hos mig.

Efter sonens högst relevanta fråga började jag fundera på allvar över detta med stress och dåligt humör och insåg att jag kan vara stressad på olika sätt. När det gäller saker jag tycker om att göra, då är humöret okej fast stressnivån är hög. Däremot skapar saker jag inte tycker om att göra stress och då blir jag dessutom en riktig argbigga. Kognitiv terapi, kan det vara nåt?

Hur som helst sonens påminnelse fick mig att känna mig gladare igen, ändå till dess att jag slog ner den fina glaslykta jag fått av arbetskamrater (med en stol som skulle flyttas). Fast då blev jag mest ledsen, inte så arg. Inget glas i fötterna dock och lyktan får jag se till att ersätta så det var väl ingen större katastrof.

Nu är humöret gott igen, det kom tillbaka när jag stod i det nyskurade köket och förberedde middagen. Därför känner jag mig lugn, inte stressad alls och lika glad som jag brukar vara (för det mesta) nu när jag ligger i hängmattan och lyssnar på kyrkklockorna som ringer in helgen.

Sådärja, nu är jag igång på riktigt. Så pass att jag inte har haft någon ork till mitt vanliga bloggande under veckan. En vecka som har varit synnerligen intensiv där det är så många saker jag har gjort för första gången. Spännande, utmanande men framförallt roligt. När jag ser tillbaka på veckan inser jag att det är länge sen jag lärde mig så mycket nytt på en och samma vecka. Både i den delen av jobbet som handlar om ledarskap och delen när jag arbetar med elever.

Tittar man på min tjänst utifrån kan den upplevas spretig men själv upplever jag att de olika delarna hör ihop vilket gör att det egentligen inte är en så spretig tjänst som man kan tycka. Det kommer att bli en spännande och utvecklande termin, det är då helt säkert.

Men trött är jag, funderar just nu på hur jag ska lyckas hålla mig vaken till fotbollen ikväll.....fast de fantastiska spelarna lär ju vinna eller förlora vare sig mina ögonlock lyckas hålla sig öppna eller inte.

Nu tänker jag i alla fall återgå till påsen jag hittade i min postlåda ikväll....det mumsiga innehållet och lite teve liggande i mitt favorithörn i soffan gör att den här helgen får den bästa starten.

Den här morgonen är det extra skönt att ligga kvar i sängen och slöa. I mitten av veckan var det dags att ställa väckaren igen och börja jobba efter att ha haft en lång skön semester. Trötta morgnar men jag har lyckats kravla mig ur sängen varje dag, oftast med ett leende på läpparna..... i alla fall efter en stund.

Så här i backspegeln kan jag konstatera att veckan har gått jättesnabbt. En väldigt innehållsrik vecka där det har hänt mycket. Det största för mig är att mina arbetsuppgifter ändrats en del, något jag inte hade räknat med i måndags men som jag med nyfikenhet och spänning har tagit mig an.

Det kommer alltså att bli en spännande höst....fast det hade det blivit även om jag inte bytt arbetsuppgifter så här hux flux....jag hade med förväntan sett fram emot det som komma skulle så nog känns det lite sorgset också. Men ibland måste man våga och ta de chanser som dyker upp. Det gjorde jag nu med goda råd från fina vänner som hjälpte mig att fatta ett beslut.

Att ta beslut om det som ska ske den här helgen är inte svårt. Där behövs inga goda råd. I dag ska jag slöa. Ikväll ska jag slöa. I morgon ska jag återigen sova länge, sen skjutsa sonen till hans träning, sen ska jag slöa än en gång. Ett helgupplägg som passar mig!

Mitt knä är verkligen en märklig historia. Veckan innan vi åkte iväg på vår semester hade jag jätteont. Knäet fick lindas hårt för att fungera något sånär. När vi väl kom till Nyköping fungerade det rätt okej, men nog kände jag mig rätt orolig med tanke på resan till New York. Det brukar alltid bli många promenader på storstadsresor och så blev det även denna gång.

Tack och lov krånglade inte mitt knä alls, förrän näst sista kvällen, då gjorde det lite ont. Det kände väl på sig att vi snart skulle åka hem då.

Resan hem gick bra, sen klev jag in här hemma och satte mig ner en stund. När jag skulle kliva upp skar det till i knäet igen....ajajaj....och så är jag tillbaka i att ha ett eländigt knä.

Faktum är att det känns som magi och trolleri. Hur kunde mitt knä veta att det inte var läge att krångla? Det är nästan som om jag är allergisk mot att vara hemma....jag har också nyst som besatt sen jag landade i Sverige.....undrar om jag inte måste åka iväg ganska snart igen??

Och plötsligt var vi tillbaka i Sverige, men det var nära att vi stannade några dagar extra då planet var överbokat och de behövde frivilliga som stannade kvar...men så var det ju det där med jobbet....det är ju snart dags. Därför satte vi oss på planet igår eftermiddag i New York och landade tidigt i morse här hemma. Efter att ha hämtat bilen körde vi hemåt och även om jag var trött gick det bra men en stund efter att jag kom in här hemma gick luften ur.

Tack och lov kunde jag sova någon timme och sedan kom mamma med mat så att vi fick äta. Då kom krafterna tillbaka, i alla fall så pass att jag orkade packa upp det mesta av våra saker. Sonen som sov i princip hela vägen från Arlanda hade mer ork så han fick vara springpojke under uppackningen. Dessutom fixar han det som behöver fixas här hemma ikväll (serva mamman). Själv kämpar jag för att hålla mig vaken i alla fall några timmar till.

Sista dagarna i New York promenerade vi ner till Hudsonfloden, genom Hell´s kitchen. Därefter blev det bio och lite shopping, med betoning på lite. Sonen köpte skjortor (vad annars) och skor. Själv var jag inte klädshoppingsugen alls utan jag handlade det viktigaste när man åker till USA, kaneltuggummi och Bengay (ett slags smärtlindrande liniment). Pyjamasbyxor, en bok och en filt (den fick vi på köpet) blev det också. Men sen tog orken att shoppa slut.

Nu tog även min kvällsork slut...alldeles för tidigt men jag kom plötsligt på att det är OS på teven så jag kan ju alltid slötitta....somnar jag så somnar jag.

Seriös shopping, det viktigaste kom med hem....kaneltuggummi och Bengay.

p.s Det kommer mer om det stora äpplet sen.....

Oj vad dagarna går snabbt. Det är redan fredag och vi har massor vi skulle vilja hinna med men eftersom vi, trots att vi har gjort mycket, tar det lugnt och undviker stress gäller det att sätta en gräns. De senaste dagarna har det blivit långa promenader och skön sightseeing. Brooklyn, Brooklyn Bridge, Memorial Place, Rockefeller Center och Top of the Rocks, University of Columbia och Central Park. Igår kväll var vi på en off Broadwayshow nere vid 8th Street med Blue Men Group. Väl värd besöket, annorlunda och roligt!

Hittills har vi inte shoppat någonting förutom några böcker så förmodligen blir det en sån tur i eftermiddag/ kväll. Fast först blir det frukost....eller snarare brunch innan vi, våra galningar går på bio....eftersom det finns IMAX även i New York gäller det att passa på, framförallt när det går en film vi vill se.

Central Park.

Vi vaknar till en ny dag. Redo för nya äventyr! En tur runt Brooklyn står på programmet. Efter det får vi helt enkelt se vad vi hittar på. En dusch och frukost, sen är vi redo!

Ikväll blir det bara en snabb uppdatering. Efter några intensiva dagar och en aning "jetlaggade" känner vi oss så trötta att sängen lockar mer än nattlivet i New York. Idag har vi åkt med båt och sett staden från vattnet. Det var härligt, om än det blev lång väntan i kö för att få komma med. Nu släcker vi och somnar. En tidig start väntar imorgon då vi ska åka runt Brooklyn.

Okej, vad är oddsen att en Star Wars utställning visas samtidigt som vi är i NewYork, sonen och jag? Att det sedan på samma ställe finns en utställning om vikingar som Historiska museet i Stockholm står bakom? Rätt höga skulle jag vilja påstå.

Så var det i alla fall. Två fantastiska utställningar. Den ena med mycket hemmakänsla då både kopia på runstenen från Frösön och bilder på Överhogdalstapeten fanns på plats, förutom massor av annan vikingafakta från vår del av världen förstås.

Sen en fantastisk utställning om alla kläder och kostymer från Star Wars. Himlen var nära...när vi kom till slutet av utställningen gick vi bakvägen och tog den en gång till för att inte missa någon intressant fakta.

Det här var alltså dagen som började med god frukost och slutade med en kvällstur med buss runt stan. Däremellan åt vi förstås mat, besökte de fina utställningarna, åkte ytterligare bussturer, gick flera promenader och bara njöt av stadens puls, alla ljud, synintryck och dofter.

Nu närmar sig klockan elva och vi är möra men fulla av intryck. Vi tänkte ställa väckare för att ta en tidig busstur imorgon men ångrade oss....vi vill sova lite längre än halv sju. Hoppas kroppen fattar det och inte vaknar förrän väckaren ringer.

Efter några härliga dagar i Nyköping med "gamla" lärarhögkompisar satte sonen och jag oss på ett plan till New York i morse. Delta flög oss direkt till JFK. Med limoservice åkte vi in till Manhattan där vi checkade in på vårt hotell.

Sen började vi nöta på sulorna. Från hotellet till Central Park och tillbaka med diverse kringelkrokar. Plötsligt hittade vi en vacker katedral där vi fick delta i en katolsk söndagsmässa. Det var mäktigt. Kören var verkligen något alldeles extra....sen gjorde förstås akustiken sitt.

Nu är vi tillbaka på hotellet. Klockan är snart sex...men i vår kropp är den midnatt. Trötta, men riktigt ännu får vi inte sova....men snart...

Central Park

Romersk-katolsk mässa i St Patrick's Cathedral. 

Nu går det snart inte att skjuta upp längre. Det är dags att ta tjuren vid hornen. Dra ur proppen. Få ändan ur vagnen. Men som det också sägs, bättre sent än aldrig.

Vad är det då som ska göras kan man ju fråga sig? Jo, det ska packas...så lite som möjligt men ändå ska allt man behöver med. Dessutom ska det packas för två delar av resan. Först Nyköping och sen för det stora äpplet.

Jag gillar inte att packa, förmodligen är det därför jag alltid skjuter upp det till sista stund. När jag nu tänker efter skulle jag hinna packa imorgon bitti...fast det får jag förstås ställa mot att sova en stund längre. Nej nu......nu....är det dags!

Jag tittar mycket hellre på blommorna.

I år kan man inte annat än älska vår sommar. Varmt och härligt väder gör att det är högsäsong för shorts, linnen och sandaler. Ett och annat värmeåskväder dyker också upp. Det tycker jag väl i och för sig inte om lika mycket men av någon anledning hör det till!

Jag kommer ihåg när jag var liten och var i min morfars stuga hur åskan mullrade och regnet forsade i alla grusgångar och smattrade mot plåttaket. Vår getabock som hette Petter var väldigt åskrädd så när det åskade gömde han sig darrande i sitt lilla hus. Det var tur för mig att han fanns, då kunde jag fokusera på hans rädsla istället för min egen. För jag gillar ju som sagt inte åskan nåt vidare....

Nu mullrar det igen, men eftersom vi har massor av surf på vår 4G går det att använda internet ändå utan att ha något inkopplat i väggen. Passar ganska bra just nu för jag är väldigt rastlös idag. Jag bara väntar på att få börja packa. Men än är det för tidigt, det får bli imorgon kväll eller torsdag morgon.

Däremot har jag tvättat idag, så nu är allt vi eventuellt skulle vilja ha med oss rent. Både sonen och jag använder nu bara kläder vi absolut inte vill ha med i packningen. Därför ser vi ut lite si och så...

Med tanke på att det är mer än ett dygn kvar till dess att det är dags att packa skulle jag kunna göra saker. Till exempel plocka röda vinbär som är precis lagom mogna för att göra gelé av. Eller göra min enkla goda rabarberchutney. Eller göra saft, det finns inte en droppe hemgjord saft kvar längre. Eller så gör man ingenting....utan bara väntar....jag väntar.

Morgonljuset i växthuset är underbart!

Tänk att mina små ynkliga plantor blommar så vackert!

Min favoritblomma, Murbinkan blommar överdådigt med sina vita och rosa blommor. 

Det blev ett kok potatis i hinken som stod på altanen. 

Igår plockade sonen plötsligt ihop saker för att åka och tälta en natt med kompisar. Själv tyckte jag mest att det skulle kännas besvärligt men bekvämligheten är ju nåt som kommer med åldern så jag förstår att de tog chansen i det fina väder vår sommar bjuder oss på. Dessutom kommer jag faktiskt ihåg alla nätter jag själv tältat på festivaler, cykelsemestrar och vid andra tillfällen. Då kändes det inte alls besvärligt....så som sagt...bekvämligheten kommer med åldern.

Faktum är dock att jag till viss del kan känna mig avundsjuk på den där "inte besvärligt alls känslan" som i alla fall jag har tappat bort på vägen någonstans. Å andra sidan...been there...done that....

Nu är han i alla fall hemma igen, lagom trött. Av någon underlig anledning känner jag mig också trött fast jag sovit i min sköna säng hela natten...tur att jag har härliga stolar på altanen jag kan halvligga i under ett parasoll och njuta av vinden som fläktar. Lagom söndagssyssla.

Igår på kvällskvisten!

Här är det skönt ska ni veta!