Första advent, en dag för lugn och stillhet, i alla fall i vårt hus. Gårdagen var synnerligen produktiv, det bakades, kokades godis och fixades inför advent och jul. 

Att det blev så mycket gjort igår beror delvis på att det är dags för glöggmingel på fredag och jag knappt är hemma något under veckan som kommer. Delvis beror på det på att jag tänkte att det var lika bra att passa på när jag ändå stökat ner i köket. 

Att jag var produktiv i köket igår känns i mina vader och rygg idag, träningsvärk....jag borde nog ha haft på mig ett par skor med inlägg....

Vilken tur att jag får ta det lugnt idag då. Eller till största delen i alla fall. Amöban har växt till sig i källaren så där är det nödvändigt med en match, jag har också ett juligt uppdrag under sen eftermiddag som inte får glömmas bort. Men förutom det tänker jag titta på adventsljusen, äta av allt det goda jag fixade igår och bara njuta av den första söndagen i advent!

Adventsmagi, det är något alldeles speciellt. Ni vet, den där känslan som infinner sig när ljusstakarna och julstjärnorna är på plats i fönstren och den första muggen glögg avsmakas. Ikväll hittade magin till vårt hus. Okej, det var inte årets första glöggmugg, den fick jag igår, men nu glimmar adventsljusen och jag känner det magiska vibrera i huset.

Ute är det snö och krispigt kallt, tomtenissarna smyger runt knuten och letar efter snälla barn, tyvärr finns inget i det här huset just nu då han numera huserar i Lund. Jag hoppas verkligen att nissarna hittar dit. De borde ju veta att han flyttat tänker jag. Fast i och för sig finns ju ett barn kvar, jag är ju min mammas barn. Så hallå alla nissar, fortsätt gärna smyga runt vårt hus. Ni är välkomna in också förstås, ta en munsbit i köket, det är helt okej, så länge ni inte väcker mig!

.

Av veckan som gick tillbringades en stor del i Stockholm. Jag hade förmånen till intressanta studiebesök och givande utbildningsdagar. Varje gång jag är i vår huvudstad slås jag av både det höga tempot men även av de stunder till avkoppling jag kan iaktta hos de som bor i staden.

Det höga tempot märks framförallt i lokaltrafiken. Oj, så bråttom alla har, det gäller att inte bli nersprungen. När jag gick där nere kom jag plötsligt att tänka på ett av avsnitten med Anders Hansen som handlade om stress. Han frågade människor vad som stressade dem. En av tjejerna sa att det som stressade henne mest av allt var de som gick sakta i tunnelbanan....hoppas att hon inte behövde hamna bakom mig....då hade hon nog fått ett rejält stresspåslag. Jag som verkligen bemödar mig om att inte fastna i det höga tempot där nere i tunnlarna. 

Fast det stressas inte bara, stunder till avkoppling är många bra på att unna sig också. På caféer, barer, pubar och restauranger sitter man ner tillsammans och pratar bort några timmar. 

Fast efter några toppendagar där jag träffat många nya trevliga bekantskaper och gamla kära vänner var det dags att sätta sig på tåget och åka hem igen. 

Arbete tillsammans med min läs- och skrivgrupp hela fredagen innan det var dags att gå bort på middag. Vansinnigt god mat och dryck. Allvar blandat med skratt tillsammans med goda vänner, en bättre fredag helt enkelt. 

Nu är det en bättre lördag. Jag har gjort så lite som möjligt hela dagen och bara njutit av att vara hemma. En promenad, lite utefix men sen har soffan lockat med både filmer och böcker. Hela min kropp tackar mig för att jag har förståndet att ta det lugnt. 

Det finns lite att göra här hemma men imorgon är en annan dag.....en dag som kan användas till att göra saker....eller fortsätta vila....

Dessert to die for (hos grannen)!

Mina arbetskamrater hade med sig tårta i fredags, passade ju bra eftersom min kokbok fyllde ett år....
Fast egentligen firade de min födelsedag lite i efterskott!

God mat på en trevlig restaurang i Gamla stan. 

I morse när jag tog en promenad i snön som fallit förflyttades jag många år bakåt i tiden. Plötsligt kom jag att tänka på när jag var barn och vi alltid var ute och åkte pulka när snön fallit. Ofta åkte vi i en backe precis vid vårt hus. Där fanns en alldeles lagom kulle en bit upp att åka i, nu är den borta sedan länge eftersom det går en väg där.

Hela kvarterets ungar åkte i den lilla backen, om vi inte gick till backen mellan församlingsgården och kyrkan. Fast då var vi tvungna att vänta till dess att det blev mer snö, för längst ner i backen fanns ett djupt dike, där hoppade det bra och gjorde rätt ont när det var för tunt snölager.

Jag kommer ihåg alla blöta vantar och sockor. Alla skratt när vi tumlade ur pulkorna och snöklumparna som fastnade i håret.

Åh vad jag kan sakna den sorglösheten jag kände då, allt som räknades var hur många gånger man hann åka innan det blev så mörkt att det var dags att gå hem.

Efter att ha mått tussigt ett tag var det en skön känsla att vakna idag och för första morgonen på länge känna mig utvilad. Något jag nästan glömt hur det är. Helt underbart! Så nu njuter jag av eld i braskaminen, ljus i lyktor och kaffe i min mugg.

Samtidigt funderar jag över vad jag ska hitta på den här helgen. Efter att promenerandet blivit eftersatt, med tanke på min onaturliga trötthet, ska jag ut på en promenad i alla fall.

Tvätta behöver jag inte göra, tvättamöban lyser med sin frånvaro...jag behöver alltså inte ta nån match med den...ett stort mysterium om du frågar mig...hur i all världen gick det till? Räknar dock inte med att det är något bestående...snart är det nog dags igen.

En stor del av Sverige är extra lyckliga idag, fotbollsälskarna, Sveriges herrar är nämligen klara för fotbolls-EM. Även om jag inte slår volter av glädje tycker jag att det är jätteroligt förstås. Men lika mycket fotbollsälskare som jag var sommaren -94, på besök i Australien, när jag klev upp i ottan och tittade på Sveriges matcher blir jag nog aldrig igen. Då gick jag under namnet Crazy Swedish Viking Girl!

Precis som den här morgonen låg jag även då under tjocka filtar, med den skillnaden att där var det australiensisk vinter....alltså samma temperatur ute som inne....vilket innebar runt 8+....där behövdes verkligen filtarna. Nu är filten mest ett mysigt attribut...men med en viktig uppgift. Den värmer mina kalla tår.

Vilken härlig helg jag har haft. Mitt på dagen igår kom en bil från Östersund full med goda vänner.

Vänner som jag träffar alldeles för sällan men som trots det alltid är nära om än avståndet oftast är långt. Men nu har vi fått ett härligt dygn tillsammans.

Vi har skrattat och gråtit, ätit gott och druckit gott, provat och köpt kläder. Några timmars sömn så fortsatte vi med vårt prat under frukosten hela vägen till dess att de satt i bilen på väg till Östersund igen.

Vilken rikedom att ha såna vänner, nu har jag tankat energi ändå till dess att vi ses igen. Jag är verkligen lyckosam!

Novembers andra dag, hur i all världen gick det till? Jag tycker nyss att oktober knackade på, tiden har verkligen en förmåga att springa.

Att det gått snabbt nu kan jag i och för sig förstå då jag tillbringat nästan en vecka hos sonen. Vi har målat, skruvat möbler, hängt gardiner och tavlor, men förutom det har det blivit en del promenader och en härlig utflyktsdag till Köpenhamn.

Vägen till och från Lund stannade jag i Gustafs hos min morbror och hans familj. Det var skönt att kunna dela resan i etapper....det är ju rätt lång väg att köra.

När jag kom hem på torsdagen tog jag en lång promenad innan jag lastade ur bilen och packade upp.

Gårdagen ägnades åt arbete halva dagen, det hade hunnit samlas en hel del mejl i inkorgen som behövde tas om hand. Helt sanslöst egentligen när man tänker efter. Den andra halvan av dagen blev det en skogstur. Jag såg en räv, några skator, hörde ett antal järpfåglar och lite annat kvitter.

Det sprakade rätt bra när jag gick då marken var hård och frusen, dessutom låg det ett tunt lager snö både här och där. Då var det inte lätt att smyga på de större djuren jag egentligen var ute efter. Men det spelar ingen roll, det var skönt att komma ut och röra på sig.

Idag ska jag också försöka röra på mig, men inte riktigt än. Väntar en stund till. 

Hustomten är på plats!

Den här dagen började lätt gråmulen men ganska snart kom solen. I trädgården har sidensvansarna snart ätit upp alla rönnbär. Nissen sitter på sin vanliga utsiktsplats på spaning efter alla snälla barn. Tro om han ser några? 

Själv har har jag inte suttit på spaning, nej jag gick en lång promenad i förmiddags med en god vän medan solen ännu sken. Sen dess har har jag ägnat mig åt att tvätta, fixa med saker som ska med till Lund och sett några serieavsnitt på Netflix. 

Nu har jag ätit och ska så småningom förbereda mig inför arbetsveckan som snart är här igen. Det blir en intensiv vecka innan jag får njuta av en veckas semester. Känns helt okej! 

Den här ruggiga morgonen känns det som ett bra val att jag inte hade bestämt mig för att jaga idag. Att ligga under filten och höra elden knastra i braskaminen istället för att sitta på en blöt stubbe och frysa var inget dåligt val. 

En promenad med regnkläder ska jag dock ge mig på innan jag börjar tömma de hurtsar som ska fraktas ner till Lund om nån vecka. 

Läser nättidningar, kollar nyheter och känner att jag häpnar över alla grodlika uttalanden Trump lyckas kläcka ur sig hela tiden. När han höll tal i Dallas häromdagen liknade han situationen i norra Syrien med barn som bråkar i sandlådan...låt dem slåss lite så drar vi isär dem sen.....eller hans ord i brevet till Erdogan - "Don´t be a tough guy!" 

Hans beslut att dra tillbaka trupperna från norra Syrien gav Turkiet fritt spelrum att inleda en offensiv. Det beslutet har hittills gjort så att mer än 300 000 människor är på flykt....civilbefolkning...

Och då har jag inte ens börjat tala om Turkiets agerande...jag blir mörkrädd mitt på ljusa dagen. Fy för maktgalna människor!

Den här lördagen är ju en riktig ödesdag för Storbritannien också. Det brittiska underhuset ta ställning till det Brexit-avtal som Brian Johnson har förhandlat fram. Kommer han att få tillräckligt många röster eller blir han tvingad att be EU skjuta fram uttåget till början av nästa år? Det blir en spännande process att följa. 

Något annat jag ska försöka följa är livestreamen från Nacka där ÖKSF har deltagare i Nordic Cup. Men först ut i regnet......

Söndag morgon, i braskaminen sprakar elden och lågorna flämtar i ljuslyktorna. Tanken var att ge mig ut i skogen men efter att ha tillbringat ett antal råkalla timmar där igår lockade värmefilten mer den här morgonen. Skulle vädret ändras kanske jag ger mig ut vad dagen lider men just nu känns det här helt rätt.

Veckan som gått har som vanligt varit intensiv och rolig. Varierande arbetsuppgifter, något den som följt mig på kommunens instagramkonto @jobbamedoss kunnat se.

I världen, både i den lilla och den stora, har sorgen och förtvivlan tagit plats. Familjer har förlorat älskade i kampen mot cancern. Människor i stor mängd tvingas på flykt när Turkiet har fått fri lejd till norra Syrien, där kurderna lämnats åt sitt öde när USA drog tillbaka sina trupper. Människoöden i smått och stort berör.

Söndagsmorgnar är verkligen ett bra tillfälle att låta eftertanken ta plats, jag påminner mig själv om vikten av att göra det bästa av nuet.

Plötsligt har det gått sex dagar av oktober. Vad hände liksom? Jag tycker att det var alldeles nyss jag promenerade omkring bland byarna i Italien. Men när jag tittar i backspegeln inser jag att det var en månad sen nu...

Den här helgen blev lite annorlunda, sonen kom hem och hälsade på och när han inte umgåtts med sina kompisar har jag haft sällskap här hemma. Det har varit trevligt att inte sitta och äta själv hela tiden, framförallt att ha sällskap i köket när maten lagats till. Att vara fler som lagar mat tillsammans är så mycket roligare.

Sonen har som sagt umgåtts med kompisar och pluggat, själv har jag promenerat och tagit en fight med tvättstugeamöban igen. Det kan vara värt att satsa en slant på mig den här gången för jag tror faktiskt att jag håller på att vinna. En riktig högoddsare, men det händer ju att de går in, högoddsarna alltså.

Nu laddar jag batterierna inför veckan som kommer med en eld i braskaminen och friidrott på teven.

Det finns dagar när jag faktiskt imponerar på mig själv. Inte så att jag genomför några mästerliga dåd direkt, men det faktum att jag trots trötthet och viljan att enbart slöa faktiskt gör saker här hemma imponerar på mig själv. 

Den här helgen stod några saker på programmet. Göra vinter i härbret och på gravarna, plocka bort de sista utesakerna här hemma, gå bort med återvinning, städa inomhus, ta en match med tvättamöban och helst laga lite mat inför veckan som kommer. 

Jag började klokt igår, med återvinning och det jobb som skulle göras utomhus. Härbre först, sen fixades granris till gravarna och till en liten höstdekoration här hemma. När jag hunnit så långt var det dags för energipåfyllning hos mor. 

Med hennes goda mackor och kaffe i magen gick det sista utejobbet här hemma som en dans men sen började jag känna att en dusch och lite läsning i soffan skulle sitta fint.....eftersom jag fullkomligt älskar mitt soffhörn var det där och då jag faktiskt imponerade på mig själv....

Med löfte om att få ägna resten av helgen åt läsning och filmer städade jag hela huset. Dammråttorna var inte lika glada, de hade fest och dansade runt i glada svängar. Lite hårt kändes det faktiskt att avsluta deras party. Mitt löfte till dem var dock att snart kan de ta en svängom igen, då blev de inte lika ledsna. 

Känslan att sen kunna ta en dusch med vetskapen om att jag med gott samvete kunde grotta ner mig i mitt soffhörn resten av helgen var fullkomligt underbar. Med en eld i braskaminen, tända ljus och ett påbörjat Star Wars-maraton njöt jag igår kväll....tänk om jag hade sparat städningen till idag....vilken öken....

Nu ligger jag här igen, söndag morgon, med en eld i braskaminen och tända ljus och ska precis börja titta på ytterligare en film i sagan om Anakin Skywalker och de andra. Men först ska jag lägga in ett vedträ till i braskaminen...

Jag är fullkomligt golvad av känslor och tankar som rusar runt i mitt inre efter att ha stängt pärmarna om boken "I händelse av min död" skriven av Kerstin Weigl och Kristina Edblom.

Förtvivlan, sorgsenhet, ilska blandat med tacksamhet över att de båda journalisterna i tio års tid tagit sig an det här svåra ämnet, tacksamhet över att de ihärdigt orkat dokumentera alla fall där en kvinna har dödats av en partner eller före detta partner.

Det faktum att de kunde plocka fram sin styrka för att fortsätta läsa dokument, intervjua, ta till sig och till slut formulera de viktiga ord som fyller varje sida i boken, gör att jag känner djup beundran över deras kraft och ihärdighet.

För tio år....smaka på det....tio år...det är lång tid att ta del av samhällets misslyckande att skydda dessa kvinnor och deras barn. Kvinnor som gång på gång sökt hjälp, barn som sett sin mamma bli misshandlad och mördad, tvingats besöka sin pappa i fängelset eller på annat sätt tvingats till umgänge......

När jag kom hem från jobbet igår lade jag mig i soffan och började läsa, sedan gick jag med boken i handen ändå till dess att jag skulle bege mig till en god vän på middag. Ett kort tag tänkte jag nästan ta med boken men insåg att det inte skulle vara särskilt trevligt för de andra. Om jag satt vid bordet djupt försjunken i en bok.....inte den trevligaste middagsgäst man kan tänka sig direkt. Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var i alla fall att läsa ut den.

När jag slog ihop bokens pärmar kom tårarna över alla dessa kvinnor som i många fall knappt fått en notis i tidningen. Det var nattsvart läsning men den var skriven på ett sakligt, trovärdigt och osentimentalt sätt som gjorde att jag trots det tunga ämnet inte kunde sluta läsa. De båda journalisterna äger verkligen orden och vet hur de ska använda dem för att, i alla fall hos mig, träffa rakt i hjärtat.

Jag hoppas att alla, och jag menar verkligen alla, läser den här boken så att systemen och skyddsnäten i samhället förändras. Samhället måste ta sitt ansvar för att hitta sätt att förhindra fler tragedier där kvinnor mördas av en partner eller före detta partner. Måste! Nu! För kvinnor kommer att fortsätta hamna i relationer där de misshandlas, hotas och förtrycks.

Plötsligt har halva september gått och för att vara helt ärlig förstår jag inte hur det gick till. Eller så kanske jag gör det när jag tänker efter, i alla fall den här morgonen när jag ger mig själv tid för eftertanke.

September har så här långt bjudit på mycket intensivt och roligt jobb men även några härliga semesterdagar mitt i alltihop. Tillsammans med tre vänner åkte jag till Ligurien för att uppleva och vandra i och mellan byarna i Cinque Terre. Så att tiden gått snabbt är faktiskt inte förvånande alls.

Vi bodde i Levanto, cirka tre timmars tågresa söderut från Milano, och med den byn som utgångspunkt upplevde vi de andra.

I regn och åska letade vi oss fram till vårt lägenhetshotell i Levanto. Rejält försenade och utan bagage. Sedan tog vårt äventyr vid. Med tanke på all förväntan jag bar på fanns risken att jag skulle bli besviken men så blev det inte. Alla mina förväntningar infriades. Vandringarna, den goda maten och drycken, utsikten men framförallt de upplevelser allt detta tillsammans gav, gjorde att förväntningarna infriades och mer därtill.

Har du inte besökt den här delen av världen, gör det. Början av september är en bra tid att resa hit, fortfarande många turister men inte hysteriskt många. Vi hade också tur med vädret, visserligen råkade vi ut för några rejäla åsk- och regnoväder men det var kvällar och nätter till största delen. Så mitt råd är att börja planera, spara pengar, läsa på och drömma. Sen är det bara att boka resan, åka och njuta....och hoppas att bagaget kommer med....

Genom gränderna i Levanto.

Stranden i Levanto. 

Riomaggiore.

Manarola

Vackra solnedgångar. 

Så gick solen ner och gubben blickar mot morgondagen. 

Vinodlingar och citronodlingar i Monterozzo. 

Utsikt, utsikt. Överallt utsikt. 

Tränga gränder och rosa, röda, gula eller vita hus. 

Vernazza, en skön syn efter flera timmars vandring. 

Genom grottan ut till en av stränderna i Vernazza.

Utsikt genom ett av alla kyrkfönster i byarna.

Vernazza. 

Corniglia, den by som låg lite längre från havet. 

På tur i Milano. 

De berömda husen med vertikala trädgårdar. 

Härlig sol högt uppe i Milano. 

Takbar med utsikt, förstås, goda drinkar och snacks. 

En tidig morgon på väg ut till flygplatsen igen när det var dags för mig att åka hem.
Där fick jag hämta mitt försvunna bagage som suttit fast på Kastrups flygplats fram till resans sista dag. 

Första september...den första höstmånaden är här om än vädret fortfarande är somrigt. Shorts och klänning fungerar alldeles utmärkt och det hoppas jag att det får göra ett tag till. Benen tycker att det är lite jobbigt att bli instängda i byxor nämligen.

Förut, innan jag fick barn, var den första september ett speciellt datum. Fram till dess använde jag aldrig långbyxor, hur kallt det än var under somrarna. Men då när september gjorde sitt intåg var det okej att använda byxor med långa ben igen. Första juni var det datum då de bannlystes och åkte in i garderoben...Numera är jag inte så precis, nu tar jag helt enkelt på mig det som känns skönast för stunden.

Frågan är om de kläder jag hängt fram kommer att kännas skönast för stunden när de ska åka på klockan fyra imorgon bitti, då måndagen bjuder på en tidig start. Helst kommer jag nog att vilja dra på min jedibadrock utanpå pyjamasen. Klockan fyra på morgonen är det nog det som känns skönast för stunden. Fast jag misstänker att jag skulle få många konstiga blickar....

En skämtsam bild med budskap!

En liten rosenknopp i allt det gröna!

En vecka har gått sedan jag gav mig tid att skriva i min blogg. Det har varit en synnerligen innehållsrik vecka, allt jag hunnit med gör att det känns som att det gått två veckor minst. 

Helgen bjöd på rock a´la Thin Lizzy under fredagskvällen, promenader och bokläsning under gårdagen och lite allt möjligt denna dag. Återvinningen fick besök, några pelargoner har åkt på vintersemester till mamma. Jag har flyttat bilder, skrivit recept och fixat med både det ena och det andra. 

Nu väntar jag in en köttleverans, sen blir det en tidig kväll då väckningstiden i morgon inte kommer att vara att leka med....

Återigen en helg när jag både försöker ta mig för saker här hemma samtidigt som jag ger mig själv tillåtelse att vila. Gårdagen ägnades åt att tvätta det som samlats på hög sedan sonen åkte ner till Lund. Upptäckte nämligen att tvättamöban växer trots att det bara är jag hemma....märkligt.

Några promenader, körsbärsplockning och läsning är det som stått på programmet i övrigt.

I morse började jag dagen med att kärna ur två liter körsbär som sedan kokades till sylt. God sylt, med citron och vanilj. Den blev en aning lösare än jag skulle ha önskat då jag inte hade något pektin hemma men med tanke på att jag tänker äta den i morgonfilen spelar det nog ingen roll alls. Nu har jag lovat mig själv att inte behöva kärna ur fler körsbär i år, detta var andra omgången. Resultatet efter den första finns i frysen att användas till dessert under vintern. Kärna ur körsbär är inte direkt det roligaste jag har tagit mig för....skönt när det är gjort dock.

Nu laddar jag för att baka en kladdkaka och laga lite mat till veckan som kommer. Kladdkakan blir nog en variant med....gissa vad? Surprise...körsbär!

Soppa och nåt med sparris står även det på matlagningsagendan men sen tänker jag ge mig själv tillåtelse att läsa och vifta på tårna resten av dagen. För är det nåt jag är särskilt bra är det just att läsa och vifta på tårna...förmodligen skulle jag vinna talang om jag ställde upp....fast det är ju inte särskilt kul att se på förstås.....

Så var den här, söndagseftermiddagen innan ett nytt arbetsår kör igång igen.Veckan som kommer bjuder på en rivstart. Lika bra är väl det, då kommer jag in i jobbarläget snabbt igen.

Den här sista semesterhelgen har varit skön i alla fall. I fredags fick jag sällskap av en god vän till mitt smultronställe på jorden, vår fäbodstuga. Det blev en lite längre promenad än jag hade tänkt mig då en bom som brukar vara öppen plötsligt var låst. Men turligt nog finns fler vägar att ta sig dit.

Tankarna på alla stunder i fäbodstugan när jag var barn blev väldigt närvarande under promenaden. Vår fäbodstuga bjuder på så många minnen att hjärtat blir alldeles varmt. Hur morfar och jag rodde ut med båten och fiskade för att sedan värma oss vid elden inne i bostugan och njuta av nyfångad fisk till middag. Eller hur mormor och jag satt på bron och lyssnade på fåglarna och humlesurret.

Jag minns också den glädje jag kände när jag själv fick skutta iväg till kallkällan och hämta dricksvatten. Det var roligare än att hämta diskvatten nere i sjön. Alla turer med mamma och pappa en sommarkväll för att grilla korv i öppna spisen eller övernattningar under mörka höstkvällar. Jag skulle kunna rada upp hur många fina minnen som helst och det är jag tacksam över. Tänk att just jag får bära med mig en sån skatt inom mig. Det är något alldeles extra värdefullt.

Igår njöt jag av det fina vädret ute i härbret tillsammans med grannarna. Att sitta på den nya bron och dricka kaffe medan fåglarna kvittrade gav energi inför den arbetsvecka som kommer.

Den här dagen har ägnats åt att göra frukostmüsli, sortera papper och kolla in serier på Netflix. Att kolla serier tänker jag fortsätta med en stund till, sen borde det gå bra att jobba imorgon!

I söndags när sonen gick av sommarens sista arbetspass klockan fyra på eftermiddagen, satte vi oss i en fullastad bil och körde söderut. Efter ett stopp över natten i Södertälje så var vi framme i Lund på måndag efter lunch för att hämta ut nyckel till hans pyttelilla studentrum. Under två dagar fixade vi och donade så att hans rum blev funktionellt och redo att flytta in i. Då råkade en liten mamma sätta sig på sängen....som brakade ihop....hej och hopp...

Tur i oturen att det hände medan jag var kvar så han kunde bo på hotell med mig. Ny säng kom dagen efter så nu sover han utan risk för att dråsa i backen.

Själv satte jag mig i en bil och åkte norrut, till morbror med familj i Dalarna. Där sov jag och gjorde några små utflykter i närområdet innan det var dags att åka hemåt idag.

Nu sitter jag här i ett tomt hus och filurar. Nog är det en märklig känsla det här med vuxna barn som flyttar hemifrån. Även om det är som det ska ger det en känsla av tomhet blandat med stolthet och en innerlig önskan att livet som student i Lund ska bli precis så bra som studentlivet ska få vara.

Man kan ju i och för sig tycka att jag borde vara van med tanke på att han har bott i Norge, 100 mil bort de två senaste åren. Med bil tar det nästan femton timmar snabbaste vägen om man kör i ett sträck. Det innebar att jag enbart åkte dit en gång.....och det var när han tog sin examen.

Nu har han flyttat till Lund, 110 mil bort. Även om resvägen är längre går det några timmar snabbare med bil än till Flekke. Fördelen är dock att det går att åka tåg hela vägen om man inte vill köra själv. Jag måste säga att jag ser fram emot att åka ner och hälsa på när det är dags att möte våren!!

Lund!

Byggnaden där sonens institution håller till. 

En pajad säng....

Runt 200 meter djupt....

Stjärnsunds herrgård. 

Men vad hände? Juli tog slut och plötsligt blev det augusti. Ryggskottet trycktes tillbaka och nu har jag arbetat en vecka. Det var rätt lugnt, vi var inte många på plats men jag har varit riktigt effektiv för att vara första veckan efter en ledighet. Jag hann undan några stora saker som jag sköt upp innan semestern, det känns väldigt bra.

Nu arbetar sonen sina sista dagar den här sommaren och här hemma ligger det saker överallt, eller framförallt i vardagsrummet. Kläder och annat som ska flyttas med till studentstaden Lund. Det gäller ju att få med rätt saker, staden ligger ju inte direkt nästgårds....

Jag hann äta kräftor med goda vänner under semestern.

Pelargonerna blommar fint i växthuset. 

Skönt läge en sen kväll.

Många böcker har jag hunnit med att läsa.