Ännu en bra bok att lägga till handlingarna. Frukta det du begär av Jo Spain. För ett och ett halvt år sedan läste jag några riktigt bra böcker av henne. Och den här var definitivt inte sämre. En bok som återigen har polisinspektör Tom Reynolds och hans team i fokus. En välskriven kriminalroman som det inte gick att lägga ifrån sig förrän sista ordet var läst. Jag säger inte mer än så. Om du gillar deckare, läs den! Så fantastiskt bra. 

Äntligen kan jag fylla min tid med skönlitteratur igen. Efter att ha läst mängder av intressant pedagogisk litteratur (och en del mindre intressant) under ett års tid har jag nu fått en frist på några månader där jag helt och hållet kan fokusera på nöjesläsning. 

Här kommer en kort recension av de två första böckerna, Lärarinnans sång och Jag ser allt du gör.

Lärarinnans sång är skriven av Vigdis Hjort. Den handlar om en medelålders kvinna som är lärare i dramatik. När en sistaårselev ber att få filma henne i ett projekt tackar hon efter viss tvekan ja. Genom hans film tvingas hon se på sig själv utifrån och hon rannsakar sig själv och tvivlar ibland på vem hon är. Det är en ganska mörk berättelse med små glimtar av ljus. 

När jag började läsa boken funderade jag på om jag verkligen hade valt rätt bok att börja med efter min skönlitterära torka. Men när jag kommit en bit på väg fångade den mig och alla psykologiska suggestiva vinklar tog med mig genom bokens alla sidor till det allra sista ordet. 

Jag kan verkligen rekommendera boken, kanske inte om du enbart är ute efter feelgood, men någonstans tycker jag ändå att den mitt i det mörka vindlande visar ljus och hopp. Inser att jag måste läsa  Arv och miljö skriven av henne också.  

Nästa bok, Jag ser allt du gör av Annika Norlin är en en bok fylld av välskrivna noveller. Som läsare bjuds jag på bilder och öden ur flera olika personers liv. Några noveller följer bokens huvudpersoner under en längre tidsperiod, några kortare. 

Jag fångas direkt, från det allra första ordet är jag fast. Sen bara måste jag läsa alla novellerna, knappt jag gav mig tid att äta. Välskrivet och underfundigt men ändå rakt upp och ner. Med mig bär jag tankar och funderingar över vad som händer karaktärerna i novellerna efter att sista ordet är skrivet.

Författaren bjuder in till tänkbara scenarion utan att skriva mig som läsare på näsan. Jag får själv fantisera vidare, helt fritt. Faktum är att jag känner mig lite ledsen över att jag läst ut den, att läsupplevelsen är över för den här gången. Så summa summarum, en mycket bra och läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. 

 

Under dagarna som gått har mina sociala medier fyllts med bilder på unga som gått ut grundskolan och gymnasiet. Bilder på glada, stolta barn och unga vuxna som tagit ett nytt stort steg i livet. Glädjen och stoltheten hos de som delat bilderna går inte heller att ta miste på. 

Igår när jag scrollade genom flödet kände jag också en enorm stolthet över alla dessa glada sommarlovsfirare. Många av dem har jag dessutom haft förmånen att ha som elever i min klass. Så faktiskt är det mina barn också och det ger mig stor glädje och tillfredsställelse att se dem lyckas.

Vilken fantastisk tur jag har som alltid får bära med mig alla fina elever genom varma glädjefyllda minnen och se på när de tar sig framåt i livet! 

Vad händer med våra barn och deras språkutveckling i en alltmer digital värld? Katarina Gospic, läkare, hjärnforskare och fysiolog vid Karolinska institutet ger sin syn på det i boken "Hjärnbalans - digital detox i en uppkopplad vardag". 

På ett lättläst men samtidigt informativt sätt ger hon förklaringar till vad som händer med barnens språkutveckling när vuxna runt barnen är fullt upptagna med sina mobiler istället för att ha fokus på barnen. Vad händer med oss och våra hjärnor när vi alltid är uppkopplade? De frågorna och många fler ger Katarina svar på i boken. 

Hon är tydlig med att vi måste lära oss att hantera den digitala världen utan att låta den sluka oss. I boken  beskriver hon scener och situationer i vardagen och ger handfasta tips och råd för att låta oss ta kontrollen över den digitala verklighet vi lever i istället för tvärtom. 

En tankeväckande, intressant och lärorik bok att läsa och diskutera med familj, vänner och arbetskamrater. 

För drygt en vecka sen strulade det till sig så mitt simkort till telefonen slutade fungera. Efter flera samtal till supporten, resor till butiken, supportsamtal igen med försäkran om att mitt nya simkort var skickat blev det tydligt fredag eftermiddag när posten kommit att det inte fanns i postlådan. Supportsamtal och ytterligare ett besök i den fysiska butiken avhjälpte problemet. Med 4G tillbaka kan jag ringa, skicka sms och identifiera mig med bankid igen när det behövs. Men nog är det sårbart när mobiltelefonen inte fungerar som den ska. Som tur var hade jag min arbetsmobil vilket möjliggjorde samtal till supporten, annars hade det inte funkat alls. 

När jag går min morgonpromenad har jag det senaste året haft som vana att lyssna på någon intressant podd. Det fungerade ju inte heller med trasigt simkort. Så plötsligt hördes alla naturljud tydligt igen. Småfåglarnas kvitter, skatornas tjatter, någon enstaka bil, gåstavars ljud, åns brusande och mina egna steg. Det var ljuvligt, ljuden fick mig att uppskatta vårens övergång i sommar extra mycket. Att det dessutom bjöds på ett strålande väder gjorde ju inte saken sämre. 

Trots att jag förmodligen kommer att fortsätta lyssna till poddar under mina promenader har jag bestämt mig för att minst två dagar i veckan ska vara fritt från andra ljud än naturens när jag är ute och går. Det blir en bra kompromiss med mig själv och mitt poddlyssnande. 

1988 när jag arbetade på en förskola i Östersund kom en förälder med en liten handskriven lapp med en fin dikt den första juni. Den heter Lärodikt 1 juni och är skriven av Kajenn. Dikten är så fin och uppmanar oss att ta vara på varje dag och njuta av stunden. Jag har läst dikten i klasser, för arbetskamrater eller för den som råkat hamna i skottgluggen den första juni varje år. Här kommer den återigen på min blogg. För vilken gång i ordningen har jag ingen riktig koll på, men förmodligen lika många år som den här bloggen funnits. 

Lärodikt 1 juni

Var glad min själ åt vad du har,

nu har du 100 sommardar och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar så har du 99 kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står,

imorgon blir med ens igår,

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är 100 sommardar per år.

Imorgon är den andra!

Oj så snabbt veckorna rinner förbi. Som en vårflod. Jobb och studier i en härligt intensiv mix. Den här veckan bjöd på en överraskning, sonen kom hem sådär hux flux. Anledningen var väl i och för sig inte den roligaste. Hans studentrum har drabbats av vatten- och mögelskador och det reservboende som kommer att erbjudas är inte klart att flytta in i ännu. Då fick mamman bästa sällskapet! 

I helgen är det pingst. Det gör att jag känner mig lite sorgsen. Jag kommer ihåg hur det var förut om åren, då när pingst fortfarande var en högtid som firades och var speciell. God mat, blommor plockades, fest och firande.  Nu är pingst precis som vilken helg som helst. Tänk vad en tappad ledig annandag kan betyda. Jag skulle faktiskt byta tillbaka när som helst. Ge mig en annandag pingst så får du en nationaldag!

Hos oss har vi i alla fall fått lax till middag idag. Precis som det ska vara när det är pingsthelg. Dessert i form av godisglass väntar till senare ikväll. Tycker att det borde vara en ledig dag imorgon....men det är det inte....snart dags att ladda för veckans jobb. 

När jag drack mitt morgonkaffe och läste tidningen i morse undrade jag av vilken anledning lördagens teveprogram fanns med. Tänkte att nu har det väl ändå snurrat om för utgivaren. Efter en stund insåg jag att det var för mig det snurrat om....det är inte söndag....det är ju lördag. Hurra, plötsligt fick jag en extra dag att göra ingenting. Så himla skönt! 

I trädgården händer saker, men det är ingenting jag behöver göra något åt. Knopparna på träden börjar slå ut, sista snöhögen har töat bort och blommorna börjar växa igen. Mossan mår toppen i gräsmattan och det byggs i träd och rabatter. Där flyttar älvor och annat knytt in. De varnar för draken även i år, har dock aldrig sett till den så jag undrar så hur den ser ut? Kanske är som när en del människor varnar för hunden...det är bara en skylt och inte mer än så. Hoppas det, för inte känns det särskilt tryggt om en elak drake smyger runt...

Tänk att visheten inte alltid kommer med åldern. Varje år gör jag samma misstag, varje år. Som resultat av det ser jag ut som en överblommad vissen växt full av fröer....eller det är inte jag som ser ut så, det är min fleecejacka. Av någon anledning åker den alltid på när det är dags att jobba ute i trädgården och luften är en aning kylig. Gårdagen var inget undantag. Jackan fungerar utmärkt så länge jag håller mig till grävande, ogräsrensning och ris utan frön. Men när det är dags att klippa bort fjolårets blomställningar på min klasespirea är det inget bra klädalternativ. I princip alla frön fastnar på min jacka, de som inte fastnar i håret förstås. Jag har i alla fall gott hopp om framtiden. Tänker att nästa år....då....då kommer visheten. Eller så är det bara minnet som saknas....

Ibland känns det som om orden inte vill. De sitter och tjurar och vägrar komma ut i nån ordning. Fingrarna gör sitt bästa för att locka ut dem, för fingrarna vill flyga över tangentbordet. Istället får de vara förvånansvärt stilla. Om fingrarna mot förmodan lyckas locka fram några ord blir orden raskt utsuddade och ersatta med nya. För att suddas ut och ersättas med, ja vadå? Ofta precis de ord som dök upp först. Undrar om det jag drabbats av kan liknas vid skrivkramp? Kanske. Eller så beror oförmågan att skriva ihop något på det faktum att veckan som gick innehöll ett antal examinerande seminarier och en hemtenta som skulle lämnas in. Faktum är att om jag vore ett litet ord skulle nog även jag tjura....vilja vila lite. 

Då är det skönt att ta en paus och jobba ute i trädgården. Men inte för mycket, lagom mycket. Kanske har jag blivit klokare än jag brukar vara när det kommer till trädgårdsjobb. Jag har insett att allt inte behöver göras på en gång utan det går bra att ta lite i taget. Faktum är att det blir roligare då. I alla fall dagarna efteråt, då träningsvärken från helvetet inte infinner sig som den annars brukar göra. Vad hände liksom? Är jag vuxen och klok nu?

April det här året gör verkligen skäl för uttrycket aprilväder. Det växlar mellan varmt, kallt, soligt, snöigt, blåsigt, regnigt och bara allmänt ruggigt. Vilken tur att det finns braskaminer och värmefiltar att värma sig under. Den här söndagen är en sån ruggig braskaminsdag. 

Inte precis hela dagen förstås, jag började med några timmars skrivande vid datorn innan jag tog en förmiddagspromenad. När den var avklarad gick jag hem och provlagade ett recept inför deadline till Anundsjö Aktuellt. Provlagandet förde det goda med sig att jag fick en sen lunch att äta, dessutom blev det rester så det räcker till fler måltider. Hurra! 

Mätt i magen passade det utmärkt att göra upp en eld och krypa in under värmefilten. Då gick det finfint att skriva manus till receptet också. Nu känner jag hur kroppen blir tung och ögonlocken riskerar att ramla ner en stund. Fast det gör ingenting för jag har bestämt mig för att det är en alldeles utmärkt idé att strunta i alla andra måsten idag. Det enda som händer om jag gör det är ju att amöban i tvättstugan hinner växa sig starkare och att dammråttorna får mer mat....men de ska väl leva de också. I alla fall ett tag, till dess att jag inte står ut med husdjuren längre. 

Det här blev en ljuvlig helg av flera anledningar. Vädret är en anledning förstås, men även det faktum att jag har kunnat ägna största delen av helgen åt att göra annat än att plugga har gjort den ljuvlig. Några timmar tidig lördag morgon bara, sen har jag haft en helt vanlig helg som de var innan jag började plugga i höstas. 

Allt möjligt smått och gott har blivit gjort i ett mycket lugnt tempo. Pantat flaskor, promenerat, gått med återvinning, planterat penséer, såpaskurat altanen, promenerat igen, tagit ut altanmöblerna, städat växthus, rensat bland alla miljoner skor i hallen och läst....en bok som inte handlar om pedagogik. Liggande i hängmattan i mitt nystädade växthus läste jag en skönlitterär bok. Wow liksom! Imorgon dyker jag ner i pedagogiken igen men idag njuter jag av orden som bara ger avkoppling utan alltför mycket tankemöda.  

Det blev en härlig påskhelg, sonen var hemma (covidnegativ förstås) och jag hade sällskap i mitt soffhörn när det var dags att se på film och serier. Eller nej, jag hade sällskap, fast inte just i mitt soffhörn....han satt i ett annat hörn. Vi har kollat både Marvelserier och filmer och en del annat sonen tipsat mig om, snackat och promenerat. God mat njöt vi av förstås. 

Tiden gick väldigt snabbt dock, ändå fick jag rå om honom en hel vecka men sen var det dags att åka ner till Lund igen. Nu längtar jag efter varmare väder, sol och vaccin. Fast först ska mamma och hennes åldersgrupp få sitt. Men med tanke på att det vaccineras från 65 plus nu och jag för inte alltför länge sen konstaterade att jag är 60 minus kanske min tur kommer snart. Utifrån smittläget ser jag verkligen fram emot sprutan.....jag som är spruträdd och allt.... 

Det här med ålder är inte helt enkelt att definiera. Eller, jo det är det, om det enbart är årtalen som räknas. Då är det ju faktiskt rätt enkelt. Fast ålder för mig är inte enbart det faktiska årtalet, det handlar lite om känsla men framförallt har jag kommit på att det handlar om verklighetsuppfattning, framförallt min egen.

Den, verklighetsuppfattningen, är väl inte helt korrekt för att uttrycka mig diplomatiskt. Jag har länge definierat mig som femtio plus. Men för ett tag sen började jag fundera över om kroppen verkligen ska knirra och knarra som den gör vid den åldern? Jag menar, efter att ha tillbringat ett tag i mitt favorithörn i soffan, är alla leder så stela att stilen när jag går liknar en ankas. Eller när jag suttit i kontorsstolen för länge...eller när jag kliver ur sängen på morgonen....eller ur bilen efter en lite längre sträcka...eller....listan kan göras väldigt lång, känslan är att den aldrig tar slut faktiskt. Och det där är ju bara fot-, knä- och höftleder. Då har jag inte ens börjat prata om alla andra leder som knorrar. 

Då slog det mig plötsligt....jag är inte femtio plus längre, jag insåg att det är dags att tänka sextio minus. Alltså hur gick det till? Jag tycker att det var alldeles nyss jag firade min femtioårsdag. Ja, jag vet att åren går, där är jag och mitt förnuft helt överens. Men förnuftet och känslan är inte alls på samma planhalva. Därför tänker jag att det är dags att få dem att samarbeta. Även om det kanske dröjer ett tag innan jag fullt ut kan acceptera att jag närmar mig sextio (med stormsteg) är jag ändå så otroligt tacksam att jag får närma mig nästa jämna åldersnivå och inte behöver ha värre besvär än lite knirrande och knarrande i kroppen. Alternativet tilltalar inte. Dessutom, jag älskar att fylla år och fira och det är ju i alla fall några år kvar innan det är dags att fylla jämnt för mig. Då borde väl pandemin ha gett sig så vi kan ha fest, eller hur!? 

Det är små, små tecken varje dag (eller vecka) som tyder på att vi går mot ljusare tider och att våren närmar sig även det här året. Ljuset kommer lite tidigare varje morgon, fåglarna kvittar lite extra ibland och vissa dagar bjuder på skön vårvinter med sol. Men som jag längtar efter att se gräsmattan tina fram, att lökväxterna i gräsmattan börjar blomma. Men framförallt är det värme och sol som lockar, att slippa krånglet med täckbyxor och att ständigt behöva använda dubbskor under promenaderna.  

Den här dagen är ju i sig ett tecken på att våren närmar sig, det är ju vårdagjämning. Fast helt ärligt, vädret hjälper inte till en dag som denna. Därför kunde jag inte vänta längre. Jag var helt enkelt tvungen att starta upp min voodoo för att få snön och vintern att försvinna snabbare. Jag håller alla tummar och tår att det räcker med en omgång det här året.

Förresten...jag passar väl på att be om ursäkt till alla er som helst vill ha vintern kvar längre men jag klarade inte av att vänta längre....inte en enda liten sekund. Sorry!

Nu är det bara att vänta på att nålarna gör sitt jobb. Men med tanke på hur vintern varit kan det behövas ett omtag. Det är i såna fall inget att oroa sig för, jag har fler nålar och besvärjelser på lager. 

Ännu en vecka har gått och idag det är riktigt grått och trist väder. På den positiva sidan gläds i alla fall jag åt plusgraderna. Det gör att snön ändå smälter ihop en aning trots att det faller ny snö från molnen. 

Helgen har som vanligt ägnats åt en massa pluggande. Tangenterna har smattrat när fingrarna har följt de ord som hjärnan formulerat. Nu finns orden i ett dokument i väntan på att jag ska ta tag i skrivandet igen.

Fast just nu, precis just nu, bestämde jag mig för att det inte blir mer skrivande idag. I alla fall inte när det handlar om studier. Istället ska jag nog ägna mig åt en del receptskrivande och seriöst slappande i soffan. Jag har ett antal avsnitt kvar att se av den sista säsongen av Agents of Shield, det lockar så mycket mer än studier just nu. Passar dessutom väl ihop med seriöst slappande. 

Agents of Shield på teven.

Te och chokladmousse.

Grått och snöigt.

Idag är det vasaloppssöndag men än viktigare, det är sonens födelsedag. Tjugotvå år fyller han, helt ofattbart, hur fort har inte tiden gått? Nyss var han ett litet ynkel, plötsligt är han tjugotvå. Av någon konstig anledning tycker jag att det är större att fira den här födelsedagen än både arton och tjugo. Inte är det något som ändras för honom, han är redan myndig, vuxen och efter den här dagen är den enda förändringen för honom att en etta byts ut till en tvåa i åldern. 

Jag kommer ihåg när jag själv fyllde lika många år. Mitt i lärarutbildningen var jag och levde studentliv gjorde jag. Sett i backspegeln minns jag att det var då jag kände mig vuxen på riktigt, fast med tanke på det intensiva nöjesliv jag idkade är väl frågan hur vuxen jag egentligen var? 

Lite märkligt är det ändå att just två tvåor efter varandra väcker så många minnen hos mig. Allt pluggande nere på Lärarhögskolan, kaffe i rosa termos, skojiga middagar med kompisar, nöjen, efterfester, konstiga hälsningar i min gästbok, tomtar som klättrade in genom badrumsfönster och en massa andra roliga minnen dyker upp. 

Ett par blå hemsydda byxor är också något jag förknippar med min tjugoandra födelsedag...ofattbart att jag bar de bland människor utanför min lägenhet...förmodligen hade jag inte ens byxorna då men minns dem gör jag....för att inte tala om glasögonbyxorna... 

Fast idag är det sonen som är huvudperson, min fine empatiske son. Med tanke på att han bor långt ifrån mig får han inget födelsedagsfirande här hemma, men jag vet att han firar med vänner där han bor. Så jag skickar helt enkelt ett tjugotvåfaldigt leve och hoppas att det hörs hela vägen till Lund. 

Firar sonen med gofika fast han är 115 mil bort.

Knappt en vecka har gått av mars och idag bjuds riktigt aprilväder. Molnen flyger fram och ibland släpper de ifrån sig stora mängder snö, det är alltså helt genomgrått. Nästa gång blicken riktas mot himlen syns plötsligt den blå himlen. 

Det blåser så vimpeln står precis rakt ut från flaggstången och träden böjs när vindbyarna tar i så att vindspelet sjunger som om det var dags för sista versen. Vilken tur att jag hann ta en rejäl promenad innan det värsta busvädret startade. 

Förutom en promenad har dagen ägnats åt skrivande och läsande med innehållet utvärdering, ledarskap och förändringsarbete i fokus. Detta är något jag kommer att ägna mig åt resten av terminen. Intressant är det och idag när jag sjönk ner i en bok så önskade jag plötsligt att jag hade haft de kunskaper litteraturen förmedlade för några år sedan. Men som talesättet lyder, bättre sent än aldrig....

Nu handlar det om skidskytte och lite surfande för att kolla nyhetsflödet. På de flesta sajter handlar det om en demonstration i Stockholm mot coronarestriktionerna. Det gör mig djupt bedrövad att det finns människor som väljer att tro på konspirationsteorier. En ansenlig mängd människor samlas med skyltar med budskap som inte alla var helt trovärdiga. Dessutom, om man nu ska tro på nyheterna, fanns barn med och rätt långt fram i gruppen demonstranter också. Hur tänker föräldrarna? Att jag brukar bli mörkrädd är ju ingen nyhet, men idag händer det mitt på ljusa dagen. 

Förmodligen är det samma typ av människor som tror att det är Bill Gates som släppt ut viruset för att han ska kunna injicera microchip i alla när vaccinet ska ges.....ja, de tror väl i och för sig inte att Gates ska injicera vaccinet i varenda människa själv, då skulle han behöva samma slags magi som Jultomten när han åker runt hela världen under juldagen. Men att han ligger bakom en sån strategi det finns det riktiga människor som tror på fullt allvar....fast frågan är om de är riktiga människor? Någonstans på vägen har de tappat all sans och allt förnuft och fått det ersatt med totalt värdelöst ludd! 

Nu är det härliga dagar. Plusgrader, takdropp och hoppet om att vintern kommer att ta slut även i år har vaknat. Jag vet att det finns många som inte är lika glada som jag över att snön sjunker ihop och smälter bort, men jag vill bara förtydliga att det inte är jag som har satt igång detta. Ingen snövoodoo ännu. Lovar att vänta ett tag till, sportlovet har ju inte ens varit ännu och hur gärna jag än vill ha vår kan jag låta andra glädjas över snö och vinter lite längre. 

När jag skulle hämta in ved upptäckte jag plötsligt att vi hade besök ute i vedförrådet....den stackarn fastnade nog där ute när snön vräkte ner som värst utan möjlighet att ta sig vidare. Nu ska han dock få hjälp att tipptappa in i tysta vrårna igen. Det går ju inte an att vara insnöad hur länge som helst. 

Just nu går jag en match mot amöban i tvättstugan och en match mot tunga ögonlock. Varje gång jag öppnar boken som handlar om kvalitativa intervjuer känner jag hur sömnen drar ner mig. Tur att skidor på teven är ett giltigt skäl att lägga undan den...klart jag måste kämpa i spåren jag också. Dessutom hjälper framfarten där till att hålla mig vaken. 

  

Sist jag skrev här hade jag ett begynnande ryggskott som jag behövde ta itu med. Det lyckades rätt väl, jag har klarat av att fungera helt okej och den där rädslan för att nysa eller böja mig lite fel är borta igen. Så skönt, nu gäller samma sak som när det handlar om pandemin...håll i och håll ut....fast jag vet inte om rena händer hjälper ryggen direkt, men att inte slarva med ryggträningen gör nog det.

Att fixa träningen var en utmaning under veckan som gick då det var många timmar som spenderades framför dataskärmen i olika möten. Men jag var noga med att röra mig och sköta mig så mycket som möjligt däremellan, vilket hade effekt tack och lov. 

Efter arbetsveckan började helgen på absolut bästa sätt. Ute vid en grillring där elden sprakade och värmde skönt. Att det dessutom var i sällskap av två mycket goda vänner, varav den ena förutom sällskapet bjöd på god mat gjorde ju inte saken sämre. Med en lätt rökig doft kröp jag ner i sängen när klockan närmade sig midnatt, trött men med energinivån påfylld. Fast efter att ha jobbat med mina studier resten av helgen känner jag mig rätt trött nu...vila ikväll alltså innan det är dags att möta nya utmaningar veckan som kommer.