Kaxigt talade jag om att jag minsann inte hade den minsta träningsvärk i morse....trots att jag vet att den brukar kunna dröja. Det får jag igen nu när den börjar ge sig till känna i rumpa, lår (insida, utsida, framsida och baksida), vader och alla muskler som hör ihop med att gå uppför och utför i fjällvärlden. Jag bävar inför morgondagen när det blir dags att ta sig ur sängen......

Anledningen till denna träningsvärk är en alldeles underbar energigivande helg tillsammans med mitt nya arbetslag i Borgafjäll. I en fantastisk fjällstuga huserade vi åtta stycken från fredag till söndag. Massor av glada skratt, sånger som färgade kinderna röda och härliga dagar på fjället, i bubbelpoolen och med mängder av god mat har energinivån fyllts på. Fantastiskt märkligt egentligen att man kan fylla energi genom att trötta ut sig en hel helg......

På väg upp mot Klöverfjället.

I vattensamlingen mitt uppe på fjället reflekterades solen,  molnen och himlen.

Till slut blev det så dags att börja gå ner igen. 

Kall och frusen men framförallt trött. Man kan undra varför? Tröttheten gjorde att jag inte alls hann med så mycket här hemma ikväll som jag tänkt mig. Hoppas att det bara är en tillfällig svacka ikväll för så lite har jag inte sovit och så mycket har jag inte jobbat att den matthet jag känner är relevant.

Nybastad, uppkrupen i mitt soffhörn medan elden sprakar i braskaminen mår jag ändå rätt gott just nu. Värmen börjar så smått att komma tillbaka till min kropp. Tyvärr värker mina knän och leder illa även idag, trots att det var igår jag klippte gräset. Dessutom börjar jag få ont under foten igen, något jag inte har känt av på hela sommaren. Det är nog helt enkelt så att jag är gjord för att vara ledig, inte för att arbeta. 

I bastun roade jag mig i alla fall med att hitta figurer bland kvistarna i träet. Många björnansikten finns det och av någon anledning får de mig att tänka på Björnbröder och den scen där alla björnar fiskar lax. Dessutom finns en Puff men ännu har jag inte sett Piff. Många ögon med oerhört långa fina ögonfransar sitter där på väggen också. Nästan så att man känner sig uttittad. Det behövs inte så mycket för att roa mig uppenbarligen. 

Nu fortsätter jag i alla fall att värma benen under en filt så kanske värken släpper innan det är dags att sova.

Ser  ni björnen?

Nu tycker jag att tiden har väldigt bråttom. Alldeles för bråttom om man frågar mig. Söndag, måndag och den här dagen bara sprang förbi. Tänk om jag också hade den förmågan, att springa alltså. Det skulle vara toppen.

Min gräsklippare kom i alla fall hem från klippardoktorn igår, så dagens uppdrag när jag kom hem från jobbet var att styra runt den på tomten. Den spann som en katt igen och arbetade på fint. Men det var oerhört länge sen jag fick så ont i mina knän och fotleder som efter klippningen idag. Just nu är det inte skönt alls.

Något som ändå känns lite skönt är att jag har förberett morgondagens middag. Det händer ju inte särskilt ofta när det gäller mig att jag har den typen av framförhållning så jag kanske får rita ett kors i taket. Fast det kanske inte är så smart.....då måste jag ju måla om....det får bli ett luftkors.

Funderar som bäst på om jag ska ta en värktablett ikväll för att mina leder ska sluta gnälla så eländigt....å andra sidan ska jag väl vara tacksam för det onda. Det innebär ju att jag har leder. Så värktabletterna får nog vänta ett tag, kanske kan en bit mörk choklad göra att det känns bättre. Om inte annat smakar choklad bättre än tabletter.....

Ännu en arbetsvecka är till ända och två dagar av vila ligger framför mig. Dessutom verkar vädergudarna vara på gott humör för idag skiner solen och fåglarna kvittrar glatt utanför fönstret. 

Att temperaturen inte är så hög märks tydligt på glaset i växthuset som är immigt. Hösten kommer, vare sig jag vill det eller inte. Ett annat bevis på att hösten närmar sig är att blommorna jag sådde i våras börjar se lite slitna och tufsiga ut. Snart är det dags att skörda på de frön som bildats under sensommaren för att nya blommor ska kunna gro nästa år. 

Just nu ligger jag och filurar med min kaffemugg och tänker på både det ena och det andra. Jag tänker på skolan, sonens skola, att jag inte har så ont i mitt knä idag, att det snart är dags att börja höstjobba ute i trädgården, hur bra det blev med det nya fönstret i sonens rum, så skönt det är att jag städade hela huset igår (med lite hjälp av mamma), att jag måste skjuta in bössan snart, att min säng är väldigt skön, att jag har ett berg av tvätt att ta reda på i källaren (amöban växer igen...), jag tänker på hur bra jag trivs med alla nya elever jag får arbeta med och hur mycket jag saknar mina gamla.....

Nog har jag tankar så att det räcker till. Nu ska jag bara tänka till hur jag ska använda den här dagen. Om ett tag ska jag hänga en tvätt, sen ska jag ta en promenad denna härliga sensommarmorgon. Sen får det bli som det blir.....

Jag är mörkrädd, det är ingen hemlighet. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Så är det bara. Vissa kvällar kan det bli värre än andra, det vet jag på förhand. Såna kvällar kan dyka upp när jag har haft hantverkare i huset och dörren varit öppen ett tag. När risken att någon skulle kunna smita in i mitt hus finns. En ytterst liten risk, jag vet. Faktum är att det nog inte är någon risk alls......

Men trots det vet jag att detta är en sån kväll när jag plötsligt skulle kunna få för mig att det är någon som gömt sig i huset. Eftersom sonen dessutom har sin sova i stan kväll kan ju inte han ge mig trygghet heller.....då är det tur att jag har mamma. 

När hon hälsade på en sväng nu under kvällen passade jag på att kolla bakom alla dörrar och under sängen. Så nu kan jag känna mig trygg när mörkret faller. 

Ja jag vet att jag snart är femtiotvå år. Frågor på det??

p.s filar just nu på ett lite längre blogginlägg om lokaler och bajamajor bland annat.....

Sonen har äntligen fått sitt nya fönster. Ett fönster som går att öppna.
Inte med den snyggaste utsikten kanske men sämre utsikt än ved kan man ha.
En betongvägg till exempel.

Min gräsklippare och jag brukar komma väl överens för det mesta. Även om jag inte gillar att gå runt med den är jag glad i min starka bakhjulsdrivna kamrat. Den startar oftast på första, max andra draget och sedan går den till dess att gräsmattan är färdigklippt.

Jag kanske inte sköter om den så väl som jag borde. Jag kollar oljan emellanåt, fyller bränsle och tar bort det mesta av gräset som fastnat under den efter klippning. Men mer än så daltar jag inte.

Ikväll fick klipparen nog i alla fall. Den visade tydligt att den var trött på att dra runt mig på tomten och göra snyggt. Plötsligt orkade den inte hålla ett högt tempo längre, drivet försvann nästan helt och det lät som om den skulle stanna vilken sekund som helst. Snacka om att det blev tungt. Tänk att jag har så många uppförsbackar på tomten.....det hade jag ingen aning om.

Nu blir det till att lämna in den för reparation.....hoppas att det bara är ett tändstift som ska bytas eller nåt för snart är det nog dags att klippa gräset igen.....

Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman

Den fjärde delen i serien om Hagfors och journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer. Återigen har Ninni lyckats skriva en bok som fångar läsintresset på en gång med en handling som faktiskt skulle kunna inträffa på riktigt. Hon stegrar spänningen på ett smart sätt med flera överraskande vändningar. 

Den här boken handlar framförallt om kvinnor och deras utsatthet inom hemmets väggar.Våldtäkter, misshandel och om hur kvinnor skräms till tystnad och inte vågar anmäla. Ännu en bladvändare som det inte går att lägga ifrån sig förrän boken är utläst. 

I går reste jag till Spanien på en sista minuten resa tillsammans med goda vänner. En resa där maten stod i fokus och vi åt så vi höll på att storkna av allt det goda som lagats till. I den varma natten mådde vi gott tillsammans. Nu åkte vi ju inte med ett riktigt flygplan utan den här gången låg Spanien i Kubbe...nära och bra. Kapten Strömberg d.ä ombesörjde transferbiten med den äran. 

Det innebar att idag hann jag hem för att arbeta lite ute i trädgården. Dels städade jag med hjälp av sonen undan en del skräp som ockuperat backen utanför hans fönster. Eftersom han under nästa vecka nån gång ska få ett nytt fönster som går att öppna kan det ju vara bra om snickarna tar sig fram.

Sen fick jag ett ryck och rensade undan en del ogräs i gruset på baksidan. Det tog ett tag om man säger så....det var inte lite. När det var gjort hade turen kommit till hallonen. Jag kantskar (inte alldeles rakt dock), rensade bort ogräs och sedan var det dags att mylla ner lite gödning. 

Jag hoppas att hallonplantorna tackar mig genom att växa sig stora och starka nästa år och ge rikligt med bär. Redan i år fick vi några bär, inte många men oj så goda. 

Nu har vi egna hallon igen. Inte så många ännu men nästa år hoppas vi på fler.

Nu är det rensat och gödslat runt hallonen. 

Min mamma är en klok kvinna, det är ett plus. Min pappa var en klok man, det är också ett plus. Då borde ju inte resultatet bli minus, alltså jag. Ja nu menar jag ju inte att jag är dum eller så men jag tänker på detta att ta tag i saker som behöver göras.

Mamma är inte en sån som skulle låta saker ligga hur länge som helst utan att göra något åt dem....hon suger tag i det som ska göras ganska omgående. Även om hon inte gör allt på en gång utan lite varje dag så är det snart gjort.

Min pappa var likadan, han fixade saker han med så där direkt. Så länge inte jobbet skulle utföras på en söndag vill säga. Då arbetade han aldrig, det var hans dag för vila.

De båda var alltså effektiva både på jobbet och hemma (ja mamma är ju fortfarande lika effektiv). Tänk om det kunde gälla mig också. De som har jobbat med mig vet att jag kan vara ganska så effektiv när jag sätter den sidan till. Både vad gäller praktiska och administrativa saker. Så detta mitt minuskonto gäller alltså inte arbetet....men hemma...

Jag funderar faktiskt om jag har någon brist på nåt sätt. Jag kanske saknar den gen som gör att effektiviteten frodas på hemmaplan. Eller så är det några mineraler som jag inte får i mig tillräckligt av i maten. Eller vitaminer.....eller så är det helt enkelt latmasken som tagit mig i ett fast grepp på min lediga tid.

Ett av mina stora problemområden när det gäller detta är tvätten. Alltid, varje vecka, varje månad, hela året. Det ändras aldrig fastän jag har goda intentioner.

Problemet är inte att jag låter bli att tvätta, tvärtom. Det gör jag ganska bra faktiskt om jag får säga det själv. När det kommer till att ta reda på den däremot är det en annan femma....Återigen ekar det tomt när jag öppnar garderoben för att ta på mig något rent...istället ligger allt i högar eller hänger på strecken i källaren....rent visserligen men eftersom jag lägger det torra i en stor hög är det hyfsat skrynkligt.....om jag istället tagit reda på det direkt skulle jag slippa stryka en stor del av kläderna, mindre jobb alltså och närmare ett plus.

Kanske jag ska skriva till en frågespalt och be om råd. Eller söka mig till någon slags effektivitetsterapi...eller så accepterar jag helt enkelt att jag är så här. Det verkar enklast och minst jobbigt.....

Oj så konstigt det kändes i morse när jag iakttog ryggtavlan på sonen som promenerade mot bussen i den disiga morgonluften. Plötsligt hade den kommit, dagen när gymnasietiden inleddes.

Jag kommer ihåg hur det var när jag själv började i stan. Pappa som väckte mig i ottan, sen satt jag knaprande på en knäckemacka med smör vid köksbordet (det enda jag fick i mig) innan det var dags att gå till hållplatsen.

Hur jag stod vid gamla posten (där Nordsverige är nu) och väntade på bussen. Hur jobbigt det sen blev ombord när tröttheten kom, ögonlocken åkte igen och huvudet åkte fram och tillbaka under resan till skolan.

Men nu är det inte jag längre, nu är det sonen. I morgon börjar han lite senare vilket innebär att han inte behöver ta den allra tidigaste bussen. Skönt...då får jag också sova lite längre.....

Spinnsidan, Stormsvala och Solsvärta av Marianne Cedervall

De fem böckerna om Mirjam och Hervor är utlästa. Fort var det gjort. Framförallt de tre sista. Tyvärr såg de till att sömnen inte var den bästa i början av veckan då jag låg och läste i stället för att sova. 

Tredje delen utspelade sig på Gotland igen. Den fjärde i New York och den femte framförallt i Västerås. En gemensam faktor för alla böckerna är dock att de på ett eller annat vis alltid återkopplat till den lilla byn Kuivalihavaara långt uppe i norr. 

Jag gillar verkligen alla dessa böcker. De är varma, har målande miljöer, fascinerande människor med ett stråk av lite övernaturligt hokus pokus. Samtidigt som jag läste böckerna och ville veta vad som skulle hända och hur de skulle sluta önskade jag att de aldrig skulle ta slut. Riktiga bladvändare helt enkelt. 

Uppenbarligen är det bara att konstatera att jag inte är riktigt klok. När arbetet börjat igen är det ju inte så dumt att vara någorlunda pigg på dagarna. Det kan vara en bra förutsättning för att hjärnan ska fungera på ett ungefär i alla fall.

För att vara lite pigg krävs dock att man sover på nätterna......något jag har ytterst svårt för som det verkar. Istället ser jag ut tycka att det är en toppenidé att sträckläsa böcker på nätterna. 

När jag hade läst så långt att det endast återstod en fjärdedel av boken då var jag bara tvungen att läsa klart. Att få veta hur boken slutade var en nödvändighet, det gick inte att sluta. 

Som tur är har den bokserie jag plöjer just nu inte fler delar. Nu har jag läst ut alla fem.....det borde innebära att jag kan sova som jag ska natten som kommer.....i morgon bitti vet jag om jag lyckades. 

Bilden lånad från Herregud & co på facebook.

Svartvintern av Marianne Cedervall

Att läsa en bok som utspelar sig under årets kalla årstid känns kanske aningen främmande med solen gassande utomhus. Fast jag tänkte inte på det, tvärtom det passade väldigt bra att sträckläsa den ute i solstolen. 

Det är andra delen i serien om Hervor och Mirjam, fristående så den går att läsa utan att ha läst den första men nog känns det att de hör ihop. Boken är en fantastisk blandning av ond bråd död, magi blandat med humor och en skön värme. 

Marianne Cedervall skriver så finurligt och härligt. Faktum är att jag nog nästan tycker att den här boken var bättre en den första, aningen mörkare men med massor av medmänsklighet. 

Nu är det härlig sommar. Nog var det bra härligt att igår kväll parkera ute på altanen. Först i en solstol, sen i växthuset och hängmattan där jag kunde njuta av augustisolen som lyste upp blommorna och spred värme. Med andra delen om Hervor och Mirjam i händerna läste jag till dess att boken tog slut. När jag väl börjat kunde jag inte sluta nämligen. 

Någonstans mitt i slappandet kom sonen ut och tyckte att det var dags att laga mat. Han grillade och gjorde jordnötssås till kycklingen och jag kom med uppmuntrande tillrop och assisterade lite. 

Nu verkar ju helgen bli lika fin så inte lär det bli så mycket tid inomhus inte. I alla fall inte för mig. Det innebär att det jobb jag påbörjade igår när det gäller att göra plats för skolprylar inomhus kommer att avstanna totalt....jag går ut och tittar på blommorna istället. 

Snart är kycklingen klar.

Solen står lågt på himlen, augustisolen.

Solen sken från en klarblå himmel och vägen till arbetet var inte lång. Med min illgröna ryggsäck över axlarna promenerade jag iväg till skolan. Jag lyckades ta mig ur sängen, rejält trött efter att vaknat och hängt med ut i natt när sonen skulle kolla in meteoritsvärmen. 

Fast nog kändes det lite konstigt att börja terminen i en annan personalgrupp än de senaste sju åren. Nostalgisk med en viss saknad efter det gamla kända, ändå förstås väldigt spännande och roligt. 

Dagen har i alla fall präglats av välkomnande kollegor, lätt förvirring följt av en nöjd känsla över att ha gångavstånd till jobbet och framför allt en rolig tid som väntar med nya utmaningar.

Jag avslutade dock dagen i Norrflärke tillsammans med före detta arbetskamrater, lite lösa trådar och ett första överlämnande till den lärare som har tjänsten jag hade där uppe. Nog är det bra konstigt ändå, fast jag verkligen känner mig helnöjd med min nya arbetsplats saknar jag min gamla...Men det är nog så det ska vara när man lämnar något toppenbra för något annat toppenbra. 

Ja nu sitter jag här med den där känslan av att inte ha hunnit med igen....plötsligt är min semester slut och det är dags att börja ställa väckare igen. Hur nu det ska gå? I morse vaknade jag av ett sms strax före nio och kände mig totalt slut, ögonen ville inte öppnas och det tog sin tid att komma upp ur sängen och kolla meddelandet.....när klockan är nio imorgon har jag redan jobbat en timme. Undrar just hur pigg min hjärna kommer att vara?

Det känns lite extra spännande att gå till jobbet i morgon, inte bara för att jag undrar om jag kommer upp ur sängen, utan också det faktum att jag ska börja arbeta på Bredbynskolan. Så ordet gå är ett nyckelord, jag behöver inte ta bilen längre. Efter sju år i Norrflärke är det dags för något nytt. Det har varit alldeles underbara år men jag har ändå längtat efter att kunna promenera till jobbet. Medan sonen var yngre ville jag inte riktigt arbeta på den skola han gick på men de senaste åren har jag känt att det kanske skulle vara läge att flytta på sig om tillfälle gavs. Den här terminen kom det, tillfället.

Så nu säger jag hej då till det trygga, kända och hallå till nytt och men ändå inte helt okänt. Jag har ju i alla fall arbetat på biblioteket i Bredbyn i tio år (eller nåt sånt). Dessutom känner jag redan de flesta som redan arbetar där, det känns ju tryggt. Så förväntansfull är nog det jag är mest av allt inför tanken på att byta arbetsplats....om man räknar bort att morgontrött nog är det jag är allra mest....

Ja ikväll var det ett lätt val när teven slogs på....vem kan motstå lite Star Wars en regnig kväll? Inte jag i alla fall. Med en eld som flammar muntert i braskaminen och kraften på teven trivs jag rätt bra här i mitt soffhörn. Lite glass är väl det som möjligtvis skulle kunna göra det ännu bättre.

Kylskåp och skafferi är äntligen välfyllda igen, i alla fall på ett ungefär. Det känns ju lite viktigt nu när det snart är dags att börja arbeta....sista lediga dagen i morgon. Då kommer det inte att finnas tid att springa till affären titt som tätt när det är dags att laga mat.

Konstaterar med en liten suck att inga sommarprojekt har blivit utförda.....hyllorna som skulle tömmas och göra plats för mitt skolmaterial är orörda....man kan ju hoppas att inspirationen till det kommer nu när jag börjar jobbet igen. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det. Det kan ju faktiskt tänkas att jag behöver något som finns nerpackat i de där kartongerna i förrådet. En inte alltför osannolik tanke.....

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson

Nyss var vi i Nyköping hos en god vän där jag lånade en bok från hyllan när jag var utan något att läsa. En lättläst bok om hur kärleken kan göra en människa alldeles tokig. En stormande passion men enbart från ett håll. Jag kände hur Ester (som huvudpersonen heter) nästan utplånade sig själv för att få vara med den berömde konstnären. Hur hon väntade på att han skulle ge henne tid att träffas och hur hon läste in så mycket mer i det han sa. Så mycket mer än han menade. Vid ett flertal tillfällen tänkte jag, hur kan hon inte se och förstå att han inte är intresserad på samma sätt som hon? 

Det är en läsvärd och oerhört välskriven bok, författaren fångar läsintresset från första raden och behåller det till dess att sista ordet är läst. Nu undrar i alla fall jag om Ester har lärt sig något av hela denna historia, dags att läsa nästa bok om henne, Utan personligt ansvar. 

Svinhugg av Marianne Cederwall

Väl hemma från vår lilla resa genom delar av Sverige tog jag tag i gräsmattan igår. Den var väldigt långhårig så det var ett riktigt tungt jobb. När det var gjort kunde jag därför med gott samvete ägna mig åt en bok jag hittade i hyllan som undgått min läslust fram till nu. 

Den handlar om två omaka väninnor, Hervor och Mirjam. De hamnar i ett gammalt kapell på Gotland som de nu renoverar. I byn bor också tre män som lurade Mirjam och gjorde så att hon blev skuldsatt och tappade kontakten med sin dotter under många år. 

Genom kvinnlig list och tankekraft hämnas hon på männen ivrigt påhejad av Hervor. Efter varje dödsfall firar de med champagne och snittar.....en charmig, varm och finurlig bok som man gärna sträckläser. Den gavs ut 2009 så min glädje när jag upptäckte att författaren sen dess skrivit fler böcker om de två kvinnorna blev stor. Längtar till dess att jag har nästa del i min hand, längtar. 

Här kommer några bilder från vår lilla semestertripp!

Först kommer några bilder från Trosa.

Nynäs slott. 

Kaffepaus vid havet.

Mariefred.

Gripsholms slott.

Åsnorna på Stora Lunån. 

Att krypa ner i sin egen säng efter att ha varit ute på vägarna känns väldigt tryggt och skönt. Kroppen känner genast igen madrass och kudde och vet precis hur den ska lägga sig för att det ska bli bekvämt. Vad gör det då om man vaknar till fram på morgonkvisten och har svårt att somna om...känslan av täcket som tynger precis lagom gör att det bli vila ändå. 

Vi har haft en härlig tur på en knapp vecka. Träffat goda vänner, ätit god mat, sett och upplevt mycket. Lite energipåfyllning så här i semesterns sista stund. 

Här hemma välkomnar i alla fall både luktärtor och gladiolus med utslagna blommor. Dessutom börjar tomaterna bli röda. Snart kan vi mumsa på egna tomater!

Luktärtorna har börjat blomma medan vi varit borta. 

Vaknade upp i en hotellsäng med krispiga lakan efter en tisdag med bilåkning,  bio och sedan en riktigt god midag.

Som alltid under en hotellvistelse hägrar frukosten.  Så även denna morgon. En frukost på hotell i lugn och ro där det dessutom råder ett lugn i matsalen. Inte så vanligt i semestertider. Hotellet vi bor på är i första hand fullt av affärsresenärer, det kan ju vara därför.  De hade redan ätit när vi väl kom ner. Nu slappar vi på rummet ett tag innan vi åker vidare till goda vänner. 

Hur trevligt vi än har det här blir det så mycket både trevligare och roligare!

Det goda sovjetiska köket av Anya Von Bremzen

Här kommer sommarens sista boktips. En läsupplevelse jag själv blev tipsad om av en god vän. Boken beskriver hur det var att leva i Sovjetunionen. Alla matköer och minnen, känslor och till slut när familjen lever i USA, längtan till den sovjetiska maten. 

I en trång lägenhet växte Anya upp på sextiotalet med sin mamma där arton familjer delade samma kök. En till stor del frånvarande pappa, mamman sliter för att försörja sin lilla familj. Livet är trist, hårt men likväl glädjefyllt mellan varven. 1974 flyr Anya och hennes mor till USA. 

Det är ingen kokbok om än det bjuds på några recept i slutet av boken. I stället är det en skildring av vardagslivet i Sovjet. Man får följa författarens familj genom årtiondena med maten som en sammanhållande länk. Det är en livsberättelse berättad genom maten. 

Jag var lätt skeptisk innan jag började läsa boken men jag måste säga att det här är en av de bättre böcker jag läst på ett tag. Den fantastiska skildringen av Sovjetunionen, hur det sönderföll, Gorbatjovregimens hårda alkoholpolitik till Chrustjovs majsbröd och sedan den fina beskrivningen av vardagslivet i detta med, som jag sagt förut, maten i centrum. 

Läs den, du blir inte besviken!

Tidig morgon,  i alla fall enligt mig. Sitter i växthusets värme med mitt morgonkaffe.  Lyssnar på fåglarnas kvitter, det enda som hörs förutom nån enstaka bil som kör förbi. Vindstilla, klarblå himmel....livet är toppen!

Jag är lite gammaldags så jag har fortfarande lokaltidningen i pappersformat kvar. Det som slår mig när jag läser den på morgonen är att det finns en del människor som har väldigt lite att göra. Ungefär en handfull i alla fall.

Jag pratar om insändarna under Ordet är fritt. Okej, någon gång emellanåt händer det att det faktiskt kommer en välskriven insändare med ett budskap som griper tag, författad av någon annan än den handfull som oftast fabricerar insändarna. Men oftast känner man igen signaturerna. 

Handlar det inte om förskolor så handlar det om hur fula alla hus som byggs i staden är (antingen är de för färgglada eller så är de för färglösa) eller något annat som inte direkt för utvecklingen framåt. Jag menar allvarligt vem orkar och har tid för sånt annat än om man har alldeles för lite att göra. (Fast jag måste ju ändå säga att det är bra att möjligheten finns, att vi bor i ett land där det är okej att våga uttrycka sin åsikt.)

Nu senast har det skrivits om att konst som visas helst inte ska se hemsk ut, till exempel är dödskallar inte ett lämpligt motiv att visa för allmänheten....eller den insändare häromdagen som tycker att småbarnsföräldrar ska tänka sig för var de flyttar. Absolut inte till ett område där det bor äldre för de gillar inte barn som låter eller mopedister heller för den delen....möjligtvis att min egen mamma då är ett undantag. Hon gillar både barn och annat som låter.

När jag läste den insändaren som handlade om småbarnsskrik visste jag faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har så oerhört svårt att tro att någon verkligen skrivit de textraderna på fullaste allvar. I stället hoppas jag att det är någon som skrivit det hela för att locka till reaktioner. Är det på allvar som tycker jag synd om den stackars tant eller farbror som skrivit det hela. Hen kan inte ha det alltför roligt i livet. 

Några jag hoppas ska få det roligt är gänget som snart åker iväg med båten till Ulvön. Det ska tältas till på söndag. Lite uppvisningar står också på programmet. Kollar man in väderprognosen ser de ut att få sol, det vore ju toppen om det stämmer. Vi kom i alla fall ihåg att packa ner sonens regnställ. Det borde ju garantera fint väder tycker jag.....

Nyklippt gräsmatta, nu kan jag slöa, min riktigt stora talang! 

I förmiddags plingade det till två gånger tätt efter varandra i mobilen. Det var två bilder som togs för tjugoett år sedan, den 30 juli 1994.  En bild på mig och en bild på min mamma och pappa.

Den sommaren tillbringade jag i Australien. Kär och galen var jag och trots att jag frös mest hela tiden (det var ju vinter där) hade jag inte någon större lust att åka tillbaka till Sverige. Men så var det ju det här med att en av mina allra bästa vänner i världen skulle gifta sig. Självklart hade jag då bokat biljetten hem så att jag kunde vara med på den stora dagen.....och inte bara vara med....jag var värdinna på bröllopet så jag hade en hel del att göra. 

Min mamma och pappa var också inblandade som hjälpredor. De skjutsade från frissa till fotografering och lite hit och dit. Ett av alla minnen den dagen var när Maggan satt i min kökssoffa med en av pappas skjortor utanpå brudklänningen som förkläde och åt. Jag skulle skynda iväg till kyrkan och pappa och mamma skulle skjutsa henne lite senare.

När jag kom ut på parkeringen startade inte min bil....in igen och vi konstaterade att pappa skulle vara tvungen att skjutsa mig ut till Frösön. Då blev jag riktigt stressad för det innebar att bruden möjligtvis skulle bli sen. Hennes kommentar då var klockren: Det är lugnt de börjar ändå inte utan mig......Nu löste sig allt till det bästa, bilen startade och bruden kom i tid.....

En dag att minnas med värme, glädje och framförallt kärlek.

Här ser jag ju ut som lugnet själv....vilken illusion.
(Tänk att jag kunde ha samma klänning i år när sonen gick ut nian).

Min fina mamma och pappa.

Brudparet!

Jag förstår inte vad alla pratar om, att det inte går att sitta ute på sommarkvällarna för att det är för kallt och regnigt. 22 grader, vindstilla och torrt. Så var det i alla fall här på Nygatan igår kväll. Fusk..vadå? Att sitta i växthuset? Nä det tycker i alla fall inte jag.....

Kvällar som igår när vädret inte var det bästa måste jag säga att jag är extra glad att jag har ett växthus. Med fläkten som värmer när kvällen börjar bli kylig, den sneda kronan där ljusen lyser vackert trots en betydande lutning. Trevligt sällskap, god mat och dryck på det sen behövs inte så mycket mer för att jag ska känna att livet är toppen. 

Idag är det sonens första semesterdag. Han gjorde sin sista arbetsdag för denna sommar igår. Nu får han njuta av sommarlov i exakt tre veckor. Fast han kommer inte bara att gå här hemma och slöa, helgen som kommer ska han till Ulvön och tälta. Jag däremot kommer att gå här hemma och slöa....precis som jag har gjort hittills. Varför ändra ett vinnande koncept?

Ljuskronan lyser fint  mitt växthus.

Jag fick läckra solcellslampor som lyser fint i mörkret!
Naturligtvis var jag tvungen att testa dem igår när gästerna gick hem.

Det här med ljud är speciellt. Ljud kan störa men olika ljud kan också göra att det känns tryggt, att allt är som vanligt och bara rullar på. Ljuden av bilarna som svischar förbi, någon hund som står och skäller antingen i närheten eller längre bort. Fåglar, kattslagsmål, tankläten, traktorer, plåtklonk, röster, vindens sus, vindspelet, humlor, flugor, getingar, regnets smatter, skopor som skrapar och motorcyklar som vrålar förbi på 348:an. 

Alla dessa ljud som blir så mycket tydligare när myggdörren sitter i. Men plötsligt kan det bli nästan spöklikt, tystnaden är total. Inte ett enda ljud hörs, ingenting. Absolut ingenting. Det är precis som om någon bestämt sig för att skruva ner volymen helt och hållet. Om det dessutom är så att kylen eller frysen vilar just då, ja då blir det riktigt läskigt.....

Kanske var det därför jag under morgontimmarna drömde mardrömmar för första gången på länge. Eller så drömde jag mardrömmar för att min drömfångare börjar bli dammig, det är nog dags att ta ut och lufta den idag så att lite fräscha vindar får susa igenom den. Då får den bättre förutsättningar för att fånga de onda drömmarna. Så pass mycket städning borde jag väl mäkta med kan tyckas även om det inte är någon favoritsyssla.....

Äntligen fick jag ta en tugga!

Att ha sovrummet precis bredvid köket kan ha sina nackdelar. Framförallt på natten....runt tre vaknade jag av att knäna värkte och det var allmänt svårt att sova.

Då letar sig en förförisk doft in i näsborrarna, doften av nybakade morotsfrallor. Fast för att vara helt ärlig behövde nog inte brödångorna leta särskilt mycket....det var ju raka vägen där jag låg i sängen och min näsa sa välkommen in till den lockande doften. Plötsligt slog hungern till, det kurrade i magen som om det var många timmar sen jag fick mat.

Nu var det ju inte det....eftersom Sudden jobbade kvällsskiftet och sedan for ut och sprang när han kom hem åt vi inte middag förrän sent på kvällen, framåt halv tio för att vara exakt. Därför beslutade jag mig för att inte bejaka hungern där i den tidiga morgontimmen. 

Till slut hade jag i alla fall lyckats förtränga hungerkänslorna och knävärken och var precis på väg att somna om...då kom jag ihåg den...tvätten! Vi startade ju en maskin med sonens träningskläder så att de skulle vara torra, rena och redo för ett nytt träningspass idag. Frågan är hur det kommer att gå? Det beror helt och hållet på vilken tid han tänker sig dagens träningspass....jag håller tummarna att det inte blir så tidigt. 

Gårdagskvällen var riktigt fin efter det häftiga regnandet under dagen, undrar hur det blir idag? Just nu ser det ut att vara grått men ändå ljust. Strax dags för en promenad tror jag. 

Oj, vad det regnade igår!

Igår var det en sån där lysande sommardag igen. Härlig sol och alla växter kom verkligen till sin rätt. En dag när trädgårdsarbete stod på programmet. Lite ogräsrensning men viktigast av allt, jag passade på att plantera ros, daggfunkia och alunrot. De växter jag köpte när jag var på Smultronstället tidigare i veckan. För deras skull är det inte så dumt med lite regn idag, då är det ingen katastrof om jag glömmer bort att vattna nu när de är nyplanterade.

För regn är det idag, grått och blött. Vindspelet klingar till med jämna mellanrum, det fräser om bilarnas däck men annars är det ganska tyst ute. Ingen fågelsång, det närmaste fågelsång jag hör är de pip som blir när koden knappas in på tankautomaten.....

Den lilla, lilla krasseplantan har blivit ganska stor. 

Här väntar jag bara på att alla knoppar ska slå ut, då kommer färgerna att lysa. 

Runt det lilla vattenblänket lyser det fint av alla färger och fler ska det bli. 

Den ros jag köpte i Umeå som äntligen kom i jorden igår. 

En krukros jag fick ifjol som jag då planterade i rabatten. Nu är den på väg att blomma!

Ibland undrar jag om mina knän och leder tar ut värken i förskott.  Fram på morgonkvisten började nämligen "ontet"....jag som hade planerat att de växter jag köpte i onsdags skulle få komma ner i jorden nån gång. Som det känns nu vill jag inte göra någonting. 

Men jag är tjurigare än så. Nu tänker jag i alla fall kliva upp, ingen skön känsla att ligga kvar i sängen när det bara värker.  Lite frukost ute i växthuset kanske kan få knän och leder på bättre humör.

En promenad tänker jag också försöka mig på och sen ska jag baske mig gräva....

Äntligen!

Nej det här var inte dagen när jag började städa hyllorna i mitt hobbyrum för att göra plats för alla skolpärmar. Istället blev det dagen när jag städade medicinlådan och sorterade bort sånt som var för gammalt och skulle tillbaka till Apoteket.

Det var också dagen när jag gjorde en lite större städning av våra båda toaletter. Dessutom snurrade ett antal tvättmaskiner, jag handtvättade ("gu bevars") två blusar (hur tänkte jag när jag köpte dem egentligen?....) och tog tag i pappersdraken i arbetsrummet.

I vanliga fall gör jag i ordning pärmar när ett nytt år är i antågande för att sätta in papper allt eftersom. Inte detta år dock....jag har lagt allt i en hög. En hög som vid det här laget växt rätt så mycket. Alldeles för mycket faktiskt. Det är tur att vi har ett ganska stort matrumsbord så att det fanns plats att sortera allt. Nu efter snart sju månader är alla papper insatta i pärmar och jag lovar högtidligt att aldrig vänta så länge igen.....tro om jag kommer att hålla mitt löfte??

Det här var också dagen när jag fick säga äntligen. Äntligen slog nämligen den första rosenskäran ut som jag satte som frö tidigt i våras. När man köper rosenskära på handelsträdgården har de ju oftast blommor på gång redan, även om inte plantorna i sig är särskilt stora. När det gäller mina plantor är de flesta gigantiska, gröna och härligt yviga men blommorna har lyst med sin frånvaro.

Nog för att grönt är skönt men tanken var ju faktiskt att de skulle bjuda på lite mer färg än grönt. Idag hände det alltså och när jag nu går runt och kollar på de plantor som finns i rabatter och krukor ser jag till min glädje att fler blomknoppar är på gång. Plötsligt händer det!

Jag undrar om det är idag det kommer att ske? Hela sommaren har jag tänkt att jag ska ta tag i hyllorna i hobbyrummet någon grå och regnig dag men hittills har alla böcker lockat mer. Men kanske kan jag uppbåda en aning energi till detta idag, fast bara kanske. Det finns fortfarande böcker att läsa och filmer att titta på.....dessutom tänkte jag ju tvätta lite idag, då gör jag ju i alla fall något....

Faktum är att jag är lätt fascinerad över min förmåga att låta dagarna gå och plötsligt inse att all tid jag hade för alla sommarprojekt plötsligt är borta. Ett av projekten från förra sommaren är fortfarande kvar, att måla mina småhus som står ute i trädgården. Just nu känns det som att risken är överhängande att de kommer att förbli omålade även den här sommaren.

Ofta känner jag mig avundsjuk när jag ser alla projekt som andra orkar genomföra. Det byggs, målas och grävs. Fast det går ju faktiskt att vända på det...kanske är det de som fixar hela semestern som ska vara avundsjuk på mig och min förmåga att göra ingenting......den tolkningen väljer jag.

Vissa dagar är jag gladare än andra att jag faktiskt inte skjuter upp saker även om det just då kan kännas som det mest logiska att göra.

Efter att ha tillbringat en underbar dag tillsammans med en god vän kom jag hem och tittade på gräsmattan. Sen tittade jag på grannarnas gräsmattor och konstaterade att de var välklippta och fina. Efter en titt på min egen igen konstaterade jag att den var i stort behov av en klippning.

Jag kollade några väderappar och de allra flesta lovade uppehåll till imorgon på eftermiddagen med bara någon liten regnskur ikväll. Med tanke på att jag kände mig rätt trött bestämde jag mig för att vänta med gräsmattan till imorgon.

Fast det gick bara ett tag så tänkte jag att det var lika bra att få det gjort. Tur var väl det med tanke på det regn som öser ner nu. Även om det är uppehåll imorgon lär ju gräset vara rejält blött....inte särskilt kul att klippa gräs då.

Dessförinnan var dagen en fullträff. En tur till Umeå och Smultronstället stod på programmet. Första gången jag hörde talas om denna handelsträdgård trodde jag att det var ett smultronställe bildligt talat, jag hade ingen aning om att det faktiskt var namnet på denna fina anläggning. Så fort vi kom dit insåg jag raskt att jag var tvungen att ge mig själv en maxbudget att handla för annars hade jag lätt kunnat ruinera mig.....jösses så mycket fint det finns på det stället. Bodde jag i Umeå skulle jag åka dit titt som tätt.

Som avslutning på kvällen åkte jag ner till stan och hämtade hem sonen och hans kompisar. De hade varit och sett på bio, Antman. Avundsjuk var bara förnamnet på vad jag var......nöjda verkade de vara i alla fall. Det lät som om sonen kunde tänka sig att se den igen....med mig.....vilken tur!

Fina silverkulor hänger nu i körsbärsträdet. 

En ros som ska grävas ner i rabatten blev det också.

Finaste vindsnurran passar perfekt i min rabatt på framsidan.

I brist på annan plats hängde jag upp koppen i eken. 

Vilken tur att jag klippte gräset tidigare idag, nu är det plaskvått.
(I körsbärsträdet hänger mobilen med silverkulor)