Det här med att ha deadline gör att jag ibland kommer lite ur fas kan jag känna. Till exempel var det redan idag dags att baka saffransbröd utifrån de recept som ska skickas in som manus. Nog kändes det lite märkligt, lusten att spela julmusik och dricka glögg var stor men jag höll mig. Nu är bullar och muffins provsmakade men de allra flesta ligger i frysen och väntar på att rätt tid ska komma. 

Efter gårdagens ledsamma dag som ändå bjöd på ett ljust och fint avsked kändes det faktiskt riktigt bra att få knåda lite deg och vara en aning praktisk. Sömnbrist till trots. 

Nu har jag inte bara bakat idag, det gick trots allt rätt fort. Nej, jag har tagit reda på ren tvätt, tvättat ett antal maskiner, renbäddat och städat. Men städa gjorde jag bara lite halvhjärtat. Det kändes inte riktigt lönt att ta i med stortrasan idag då det både ska bytas ett tvättställ och sotas veckan som kommer. Dessutom konstaterade jag att min högerarm och axel inte mår så där alldeles bra. Det gör fortfarande rejält ont efter fallet förra veckan. Framför allt dammsugningen triggade igång smärtan.

Nu njuter jag i mitt soffhörn och tänker så göra resten av kvällen.  

Deg på jäsning.

Lussebullar, saffransmuffins och en saffranskrans. 

En fin kväll på kyrkogården. 

Denna dag när det är dags att ta avsked strålar solen från en klarblå hösthimmel. Det gör den nog för att trösta, så att det mörka tunga inte lägger sig som ett nattsvart täcke över allt utan lyfts av ljus. 

Solen som gör att det blir aningen lättare att fånga upp alla underbara minnen som finns att ösa ur minnesbanken och inte låta sorgen ta överhand och trycka ner. 

Bästa kvällen med före detta arbetskamrater,  en lykta som sprider ljus och värme i mitt kök. Som grädde på moset....eller pricken över i....jag slipper ställa väckare imorgon!!

Idag skulle jag behöva lite av Karlsson på takets kuckelimuckmedicin. Jag känner mig tjock i huvudet av snuva. 

Fast risken är stor att jag blir sjuk på riktigt om jag äter av det som finns i burken. Det har funnits där ett tag....ganska många år får att vara exakt,...kanske åtta eller nio. 

Nog för att godis håller länge...eller oj jag sa fel...jag menar att medicin håller länge men så många år är tveksamt. Jag får helt enkelt satsa på nässpray och lite modernare kuckelimuckmedicin istället.....

Alltså allvarligt talat....ska du duka japaninspirerat är det bara att såga av benen på bordet. Eller?

Jag ligger i soffan och slötittar på en repris av Äntligen hemma. Lulu Carter dukar på tre olika sätt i samma rum. När hon kommer till den japanska stilen börjar hon med att såga av bordsbenen så att bordet blir så lågt att det är kuddar på golvet som gäller.

Lite trist och aningen besvärligt nästa dag när man ska äta frukost och vill sitta aningen mer bekvämt....men det är kanske då silvertejpen kommer fram för att göra benen högre igen....

Sonen är på väg till Stockholm med ÖKSF, tävling på gång, Nordic JJ Cup. Som vanligt kommer jag att gå här hemma och bita på naglarna och vara nervös. Det är ju rätt skönt då slipper ju han och de andra tävlande det. De får bara köra på.

Själv har jag gjort en tårta idag på eftermiddagen, till en god vän som har fyllt år.  Party imorgon. Hoppas att den kommer att smaka gott, det blev lite nya smaksättningar nämligen. Men den borde vara god....alla mellanlager var goda var för sig.....

Äntligen, äntligen gick det att köpa biljetter till den senaste Star Wars filmen som har premiär den 16 december. Förväntanspirret i magen är så många gånger större än det pirr jag hade i magen när jag var barn inför födelsedag eller julafton.....Jag känner hur pulsen ökar bara jag tänker på att det bara är två månader kvar till dess att jag sitter i en mörk biosalong och väntar på att filmen ska börja.

Tyvärr öppnade biljettförsäljningen när jag arbetade så jag hann inte med att köpa biljetter till IMAX-bion i Solna. Lite surt.....eftersom planen att åka till USA för att se premiären gick i stöpet ville vi verkligen ner till Stockholm. Nu blev det inte så men vi får väl åka ner och kolla senare istället. Premiär blir det i Övik....klockan tre den sextonde december.....fattar ni vad jag längtar....längtar.....

Medan vi väntar kollar vi in den senaste trailern om och om igen......

Dagens sanning.

Nu har vi bokat biljetter.

                        

En förmiddag i skogen, härligt energigivande om än eländigt för mitt knä. Älgarna höll sig dock undan.....

Jag har hamnat i ett flow. Det finns inget annat sätt att beskriva det som händer nu på ett korrekt sätt. Faktum är att jag gör klart saker. Jag plockar undan och städar upp och plötsligt kan man ta sig fram i hobbyrummet utan att åka slalom igen. 

Lite undrar jag hur länge det kommer att hålla i sig. Är det tillfälligt eller innebär detta att jag numera är vuxen och tar tag i saker istället för att låta tiden ha sin gång och tänka att jag gör det sen?

Om jag säger att jag är en sån som tar tag i saker direkt tillräckligt många gånger kanske jag kan lura mig själv till att tro att det ska bli så framöver.

Men nu får det räcka för ett tag.....man ska ju inte förta sig....det är dumt. 

Jädrar var duktig jag känner mig....jag har tagit reda på all tvätt som har hängt på strecken och legat i tvättkorgen sen helgen. Den här gången hade amöban inte en chans....jag tog tag i den medan den fortfarande var ett litet embryo. Allt som allt tog det inte mer än en kvart ungefär. Tänk om detta skulle kunna bli en ny vana....I wish....

Nu väntar jag i soffan på att sonen ska komma ner med te och leta reda på nästa avsnitt om Shieldgänget. Veckans högtidsstund närmar sig......

Korgen med stryktvätt är tom...hurra!!

En liten kruka med ris på bron, där tittar en liten fågel fram. Det är höstlivet.

Livet gör som det vill. Inte bär livets vägar alltid dit vi vill. Plötsligt svänger livet åt ett håll man inte var beredd på. Glädje och tillförsikt kan bytas mot gränslös sorg. 

Mitt i allt det mörka och ledsna finns ändå glimtar av ljus och tacksamhet över allt fint och kärleksfullt livet ger. Alla minnen man bär med sig, alla roliga saker man gjort och fortfarande kommer att göra. Men framförallt är livet de människor vi omger oss med. De ger dagar fyllda av värme och kärlek. 

Livet är som det är, i ständig förändring. Det kan vi inte göra något åt. Allt som går att påverka är hur vi väljer att handskas med det som händer. Därför är varje sekund, minut och dag viktig. Att leva i nuet och sikta mot framtiden tillsammans med de som betyder mest för oss, det är livet. Ja, det är det som är livet. 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer. 

Alf Henriksson

Ikväll är det en ovanlig kväll. Sonen är hemma. Verkligen ovanligt och otippat en tisdag men härligt. I morse däremot höll jag på att få hjärtsnörp. Det var en kort stund innan min väckare skulle börja spela när jag plötsligt hör hur det låter i källaren. Någon rörde sig där nere....tjuvar och banditer var min första tanke. Det tog ett antal gastkramande sekunder innan jag insåg att det var sonen. Jag som hade fått för mig att jag var ensam hemma. Att jag var aningen dagvill är bara att inse.

Nu vet jag i alla fall att det är onsdag imorgon, dagen då det brukar vara tomt i källaren....få se hur jag reagerar när det börjar röra på sig där nere då....

Sådär, fas 1 och 2 är avklarade. Alla kartonger med skolsaker är tömda, pärmar och annat har flyttat in till hyllorna i hobbyrummet och en hel del har fått skjuts med bilen till mitt lilla blåa krypin på skolgården. 

Nu återstår fas 3 och det kommer att bli värre. Eller i alla fall svårare. Alla kartonger och saker som stod i hyllan är fortfarande utplacerade i en slalombana på golvet. Jag undrar så vad jag ska göra med allt? Det finns inte plats, så är det bara. Men skam den som ger sig. Någon slags lösning ska jag nog komma på. Fast inte idag. Jag kör slalom genom hobbyrummet ett tag till. Just nu har jag så ont i knä och alla leder att det enda som lockar är vila i soffan medan elden sprakar i braskaminen. 

Snacka om att vädret bjuder på kontraster. Igår busblå himmel och blåsväder, idag klarblå himmel och vindstilla. Ibland tycker jag att det är svårt att förstå att det kan växla så snabbt. 

Något annat som är svårt att förstå är med vilket tempo veckorna passerar....nyss var det måndag och plötsligt ligger jag här med datorn i knäet och tänker tillbaka på veckan som gick. En arbetsvecka som skulle avslutas med kräftor tillsammans med goda vänner....det gick inte riktigt som planerat kan jag säga. 

De goda vännerna fanns på plats (vilket var viktigast) men icke kräftorna....fanns inte ett skaldjur att uppbåda någonstans, varken i Bredbyn eller Övik. Vilken tur då att det fanns annan mat att köpa på affären....och att strömmen inte försvann. Vi fick mat, men bäst av allt, vi fick den tillsammans i trevligt sällskap och massor av surr om stort och smått. 

Så har den börjat igen, en av våra favoritserier. Äntligen ropade vi båda! Det gjorde i alla fall att detta blev en riktigt härlig kväll och det var precis vad jag behövde för dagen har varit både bra och riktigt dålig. 

Det som varit bra är arbetet med eleverna och den härliga uteaktivitet vi hade efter lunch. Det dåliga började på samma gång som jag klev ur sängen i morse. Mitt knä och min vänstra ankel har värkt riktigt illa hela dagen (och lederna i höger tumme). Det var nästan så att kryckorna kom fram när jag skulle gå till jobbet. Men bara nästan.....

Väl hemma var det skönt att inte ha något speciellt på programmet mer än matlagning. När sonen väl kom hem tog vi med maten ner till soffan och streamade hem första avsnittet av Agents of Shield, tredje säsongen. Bästa onsdagskvällen på länge....hoppas på en fortsättning med avsnitt två nästa vecka. 

Nu är avsnittet slut men jag fortsätter att vila knän och alla andra leder.....hoppas på en bättre dag imorgon. 

Äntligen är Coulson tillbaka!!

Gissa om jag kände mig nöjd i morse när jag tittade ut på min nyklippta gräsmatta? Då under den tidiga morgonen när talgoxarna flög runt sovrumsfönstret och kvittrade, då kände jag hur skönt det var att förhoppningsvis inte behöva klippa den mer detta år. Fast man vet aldrig, fortsätter värmen är det nog kanske för tidigt att ropa hej ännu....bäst att knacka i trä.

Sonen och jag konstaterade i alla fall att hösten är här nu, även om det är varmt fortfarande. Det ser man på alla gula och röda löv om inte annat. Hans kommentar till detta konstaterande var klockren och i min anda: Är det höst nu då längtar jag till sommaren......

Dagen har varit lugn, en tur till PerOrs och höstmarknaden sedan skjutsade jag sonen till hans träning. Eftersom vi hade beställt mat på restaurang Mamma behövde jag inte ens laga middag. Det var tur det eftersom min rygg har mått bättre...just nu är den nog besvärligare än mitt knä faktiskt.

Egentligen skulle jag ha sjungit med min kör och många andra i Anundsjö kyrka ikväll under insamlingskonserten men jag insåg att ryggen förmodligen skulle lägga av totalt då....att sitta i en kyrkbänk flera timmar skulle inte ha varit någon höjdare. Jo förresten, en höjdare i form av fin musik och sång skulle det ju ha varit men jag vågade inte chansa. Jag behöver en fungerande rygg veckan som kommer.

Nu ligger jag med min ryggrulle i svanken och pressar tillbaka ryggraden i rätt läge...just nu känns det riktigt bra faktiskt. Jag håller tummar och tår att det inte blir värre än så här.

Jag hoppas verkligen att det var sista gången den här säsongen jag behövde klippa gräsmattan. Vindarna friskade i ganska bra under förmiddagen idag så till slut var det så pass torrt att det gick att dra runt klipparen.

Fast det var inte med gräsklippning jag startade idag. Ut i skogen och plockade hem mossor, lavar och granris för att göra höstfint på alla gravar. Ja inte alla kanske, det fick räckta med de fyra som hör till vår familj. 

När det var gjort bjöd mamma på förmiddagsfika så att jag fick energi att fortsätta stöka ute i trädgården. Då kom äntligen potatisarna upp ur jorden. Inte lika stora som fjolårets men rätt många ändå med tanke på den begränsade ytan. Fina var de i alla fall. 

Därefter klippte jag ner mina Klasespireor och tro det eller ej men jag gjorde samma misstag detta år som ifjol. Jag hade min lurviga fleecetröja på mig....gissa om alla frön fastnade?? 

Lite gräsklippning på det och jag känner mig nöjd för idag. Nu tänker jag inte göra ett enda dugg mer denna dag. Knän och rygg värker så det räcker och blir över. Därför var det väldigt skönt att ta en bastu för att sedan krypa ner under filten och göra absolut ingenting....ingenting. 

Ska vi få någon middag idag får sonen fixa den....eller så skickar jag honom att hämta hem något från Sannas....det lutar åt det senare. Hur som helst krävs det en insats av honom. Hittills denna dag har han suttit böjd över skoljobbet men nu tar han också en paus. Väl unt.

Dagens tredje uppgift, gräsklippning.

Den andra handlade om att ta upp potatisen och klippa buskar.

Detta var dagens första uppgift.

Visst är fredagar underbara. I alla fall när man som jag dels fick hämta min fina nya tröja idag, sedan äta framför teven där den senaste Avengersfilmen visades. Dessutom gjorde sonen min kväll när han chromecastade trailern till första avsnittet av Agents of Shield, säsong 3. På tisdag nästa vecka visas det avsnittet i USA, det betyder att vi kan kolla in det på onsdag här hemma. Som grädde på moset är det en av de kvällar sonen tillbringar hemma under veckorna. Inga höga odds på vad vi kommer att göra då......

Något som inte gjorde min kväll däremot var min dumtelefon som strulade....den låste sig helt och hållet.....inte blev det bättre av att jag glömde bort vilken urgammal modell jag har så att när jag för en stund sen surfade hos supporten stämde inte det de skrev med de knappar min telefon har....tills jag kom på att min version är så urgammal att den inte har några siffror efter namnet....då hittade jag till slut support till rätt telefon och simsalabim kunde jag trycka på de rätta kombinationerna och den vaknade till liv igen. Fast för hur länge återstår att se.

Faktum är att jag nog aldrig har haft en så gammal mobil....rena rama pensionären, snart två och ett halvt år....Så med tanke på att den inte laddar så bra heller och definitivt inte klarar av att föra över saker via usb är det nog tur att jag beställde en ny igår. Tyvärr är det leveranstid på den....i bästa fall bara två-tre veckor. Jag får gulla och vara riktigt snäll den tid som är kvar så att det går att ringa och sms:a mig i alla fall....

Ikväll landade den i postlådan, den senaste Avengersfilmen som nu kommit som blueray. Filmkväll med sonen väntar. Har jag tur kanske redan nu i helgen.....längtar! (Fast tänk om jag skulle tjuvkolla i morgonkväll.)

Dessutom kan jag med gott samvete häcka i soffan eftersom städningen avklarades igår. Med tanke på att sonen är delvis inneboende måste jag säga att jag verkligen gillar dessa bonuskvällar som numera dyker upp mitt i veckan. Kvällar när jag inte sitter i bilen på väg till och från stan. Inte för att det gör mig något att skjutsa fram och tillbaka men jag tycker plötsligt att jag har så väldigt gott om tid. Tid som kan användas till att vara huslig. Känns lite ovant. 

Efter att ha ätit middag satt sonen och jag i soffan och pratade om hans nya linjeval, skoljobb och läxor. Diskussionerna rörde hur man läser bäst och hur skönt det kan vara att ta tag i saker ganska omgående för att få känna att man är ledig sen. Krasst konstaterade sonen att jag minsann är bra på att skjuta upp saker och göra dem i sista sekund....att jag inte själv gör som jag förespråkar. Inte den bästa förebilden alltså. 

Fast jag är ju rätt bra på andra saker....som att skapa stora tvättamöbor, riva ut kartonger ur hyllor och inte veta vad jag ska göra av alla saker så de får helt enkelt stå där de är. Det innebär att jag har utvecklat en talang för slalom inomhus, fast utan skidor. Tänk vad man lär sig när man skjuter upp saker....

Ikväll inser jag att jag är konstig på riktigt. Nästan varje gång jag äter kalla morotsstavar börjar jag nämligen att hicka. Inte för att den håller i sig särskilt länge men nog är det aningen irriterande....Till den morotshickan hjälper det inte alltid att trycka över nagelbandet på lillfingret heller.....hick....

För övrigt anser jag mig ha uträttat storverk i början av den här veckan. Det har röjts upp även inomhus....med hjälp av dammsugaren och våta trasor med doft av såpa ( såptrasan snodde mamma runt med) kan man numera gå och lägga sig utan att först skrapa av fotsulorna. Med höstlyktor på plats och lite orange detaljer istället för rosa kan faktiskt hösten få göra sitt intåg på allvar nu. Det är okej, jag inser nämligen att det nog inte hjälper hur mycket jag än protesterar, det är bäst att gilla läget och göra det bästa av situationen. 

Om nu bara regnet kunde hålla sig borta några dagar så att gräsmattan torkar upp skulle jag bli ännu gladare. Den behöver nämligen klippas en sista gång denna säsong. Dessutom kommer potatisen att bli så mycket roligare att ta upp om jorden inte är så förtvivlat blöt.....men någonting säger mig att regnet bara gjort ett kort uppehåll. Fast uppehållet höll i sig tillräckligt länge för att min nya dörr till garaget skulle få sitt sista lager färg. Det var bra!

Nu har även höstlyktan kommit fram. Den lyser fint bredvid den prilliga blomman. 

Oj, imorgon lär jag ha träningsvärk. Gårdagen med allt bärande och höststökande i trädgården och dagens skogspromenad med bössan på axeln. Uppför berget och sen ner igen.....Vacker natur, en och annan kantarell och en enda liten duva skrämde jag upp. I övrigt var det tyst och dåligt med något djurliv. Några älgar syntes i alla fall inte till. Det var ju egentligen de jag var ute efter, även om kantareller inte är fy skam det heller....och nej, kantarellerna skrämde jag inte...de plockade jag.

Blöt blev jag även idag, trots att solen visade sig ungefär två minuter tidigt i morse. En stund trodde jag att det skulle bli fint väder men tyvärr kom regnet sen, blött och kallt. Trots riktiga kläder letade det blöta kalla sig in under alla lager. Tänk så skönt det var med en varm dusch sen.....

                  

I morse vaknade jag tidigt, solen sken och för ovanlighetens skull kände jag mig pigg. Så pigg att lite höströj i trädgården kändes lockande. Jag började med allt som skulle göras på framsidan, sedan tog jag tag i altanen och bar undan saker där.

Det var då solen beslutade sig för att dra till varmare länder och regnet började strila igen. Fast vid det laget var jag fast besluten att göra klart så mycket som möjligt och eftersom jag inte är gjord av socker kämpade jag på i det tilltagande ösregnet, nu på baksidan.

Till slut hade jag kommit så långt att det i princip bara var att ta upp potatisen kvar. Men det får vänta till dess att det blir bättre och torrare väder. För det borde det väl bli eller?

När jag väl kom in funderade jag på om jag redan hade duschat, fast med kläderna på. Så blöt var jag......

Nu är det höst i rabatten på framsidan.

Till slut hade jag lyckats tömma alla krukor. 

Den stora skottkärran fylldes och tömdes många gånger. Efter ett tag tappade jag räkningen. 

Precis där tog orken slut....när jag lyckats riva ut en massa saker ur hyllorna. Saker som nu belamrar golv, sybord, stolar, strykbräda och alla tomma ytor. 

Öppnar lådor och kartonger och blir förvånad över allt som dyker upp. Grejer jag hade glömt att jag hade, grejer jag visste att jag hade men inte var. Nu vet jag i alla fall var de är...utspridda. Målet är att en hyllsektion ska bli tom så att jag äntligen har en plats att ställa mina skolsaker på. 

Om jag lyckas?? Ja, det är frågan....inte med det tempo jag har nu i alla fall.....med det blir jag nog inte klar förrän till jul....men jag har hittat juletiketterna....

Jag sitter som bäst och funderar över hur många praktiska saker jag ska göra ikväll. Jag har lagat middag, vattnat blommorna, tömt diskmaskinen, fyllt diskmaskinen och skruvat upp sonens rullgardin. Det är fem praktiska saker. Visst borde det räcka för en kväll? Jag bestämmer mig för att det är så och tar en tur ner till mitt favorithörn. Kanske att jag till och med gör upp en eld. Det skulle kännas mysigt, måndagsläge helt enkelt. En bra början på veckan. 

Sonens nya rullgardin gör sig bra där i hans rum. 

Under förmiddagspromenaden idag knackade hösten plötsligt på ordentligt!  Trots ljumma vindar rasslade löven i björkarna och gula löv singlade till marken.  Fåglarnas läten hade också ett visst höstvemod. Väl hemma tog jag kvasten och sopade av altanen.  Frön, vissna blad och blomrester hamnade i plåthinken som ska tömmas på komposten.

Fast nu blir det inget mer höströj den här dagen. Dags att skjutsa till träningen! 

Jag är bortskämd. Det är bara att konstatera. Tänk så skönt att kunna gå upp till sin mamma under förmiddagspromenaden och bara tala om att ikväll vill vi bli bjudna på middag. Tänk att hon då säger: - Självklart, hör bara av er en timme innan ni vill äta. Det är såna gånger jag känner att jag är bortskämd.

Sedan är jag förstås bortskämd på en massa andra sätt också. Med att ha en fin och omtänksam son, härliga vänner, goa arbetskamrater och det liv precis jag vill leva (om man bortser från min önskan att ha ett boende i nåt varmt land och möjligheten att dra iväg dit närhelst andan faller på...).

Idrottsyran i stan var hyfsat välbesökt. Det var roligt att alla sektioner i den ena av sonens föreningar fanns på plats och visade upp sig. Fast jösses så trött man blev. Det tog på en lathund att stå rakt upp och ner och kolla i flera timmar.

Därför smakade middagen hos kära mor extra bra och därför är mitt soffhörn extra skönt just nu med Finnkampen på teven och en eld i braskaminen. Det är skönt att vara bortskämd.

En gråmulen förmiddag, idrottsyran i stan väntar så småningom men inte riktigt ännu. En stund till kan jag ta det lugnt, fundera över veckan som sprang förbi och glädjas åt den energikick jag fick igår kväll tillsammans med goda vänner.

Kvällen bjöd på en rätt så spontan middagsträff utan alltför många krusiduller, helt perfekt efter en intensiv vecka. 

Nu tänker jag fortsätta ladda batterierna med lite frukost och sedan en promenad.

Finaste höstblomman fick jag, från Bredbyns blommor!!

Äntligen blev det läge för soffhäng igen. Ligger i mitt hörn och slötittar på teven. Tanken var att jag skulle kolla nyheterna och uppdatera mig om det som händer i världen men den planen höll inte.

Istället fastnade jag i ett program från England där ett par får hjälp att hitta hus på landet. De är aningen kräsna tycker jag för just nu kollar de in det mest läckra hus man kan tänka sig men det duger inte riktigt.....med utgångspriset av 750 000 pund....tänk att ha så mycket pengar att lägga på ett hus. Drygt tio miljoner.....

Medan jag kollar in de kräsna husköparna tänker jag tillbaka på de senaste dagarna. Måndagskvällen som ägnades åt en trevlig upptaktskväll med kören. Surr och massor av gofika. Hela min köksö var fylld av godsaker och skratten avlöste varandra. Jag ser fram emot att börja sjunga nästa vecka om än det blir lite mindre fikatid då.

Gårdagskvällen gick åt till jobb.....massor av jobb.....planering och vid datorn. Därför är det skönt att strunta i att göra så särskilt mycket ikväll. Extra skönt är det att vila eftersom mitt knä inte mår så värst bra. Tur att resten av mig mår bra i alla fall....om än trött....undrar hur tidigt får man gå och lägga sig egentligen??

Kaxigt talade jag om att jag minsann inte hade den minsta träningsvärk i morse....trots att jag vet att den brukar kunna dröja. Det får jag igen nu när den börjar ge sig till känna i rumpa, lår (insida, utsida, framsida och baksida), vader och alla muskler som hör ihop med att gå uppför och utför i fjällvärlden. Jag bävar inför morgondagen när det blir dags att ta sig ur sängen......

Anledningen till denna träningsvärk är en alldeles underbar energigivande helg tillsammans med mitt nya arbetslag i Borgafjäll. I en fantastisk fjällstuga huserade vi åtta stycken från fredag till söndag. Massor av glada skratt, sånger som färgade kinderna röda och härliga dagar på fjället, i bubbelpoolen och med mängder av god mat har energinivån fyllts på. Fantastiskt märkligt egentligen att man kan fylla energi genom att trötta ut sig en hel helg......

På väg upp mot Klöverfjället.

I vattensamlingen mitt uppe på fjället reflekterades solen,  molnen och himlen.

Till slut blev det så dags att börja gå ner igen. 

Kall och frusen men framförallt trött. Man kan undra varför? Tröttheten gjorde att jag inte alls hann med så mycket här hemma ikväll som jag tänkt mig. Hoppas att det bara är en tillfällig svacka ikväll för så lite har jag inte sovit och så mycket har jag inte jobbat att den matthet jag känner är relevant.

Nybastad, uppkrupen i mitt soffhörn medan elden sprakar i braskaminen mår jag ändå rätt gott just nu. Värmen börjar så smått att komma tillbaka till min kropp. Tyvärr värker mina knän och leder illa även idag, trots att det var igår jag klippte gräset. Dessutom börjar jag få ont under foten igen, något jag inte har känt av på hela sommaren. Det är nog helt enkelt så att jag är gjord för att vara ledig, inte för att arbeta. 

I bastun roade jag mig i alla fall med att hitta figurer bland kvistarna i träet. Många björnansikten finns det och av någon anledning får de mig att tänka på Björnbröder och den scen där alla björnar fiskar lax. Dessutom finns en Puff men ännu har jag inte sett Piff. Många ögon med oerhört långa fina ögonfransar sitter där på väggen också. Nästan så att man känner sig uttittad. Det behövs inte så mycket för att roa mig uppenbarligen. 

Nu fortsätter jag i alla fall att värma benen under en filt så kanske värken släpper innan det är dags att sova.

Ser  ni björnen?

Nu tycker jag att tiden har väldigt bråttom. Alldeles för bråttom om man frågar mig. Söndag, måndag och den här dagen bara sprang förbi. Tänk om jag också hade den förmågan, att springa alltså. Det skulle vara toppen.

Min gräsklippare kom i alla fall hem från klippardoktorn igår, så dagens uppdrag när jag kom hem från jobbet var att styra runt den på tomten. Den spann som en katt igen och arbetade på fint. Men det var oerhört länge sen jag fick så ont i mina knän och fotleder som efter klippningen idag. Just nu är det inte skönt alls.

Något som ändå känns lite skönt är att jag har förberett morgondagens middag. Det händer ju inte särskilt ofta när det gäller mig att jag har den typen av framförhållning så jag kanske får rita ett kors i taket. Fast det kanske inte är så smart.....då måste jag ju måla om....det får bli ett luftkors.

Funderar som bäst på om jag ska ta en värktablett ikväll för att mina leder ska sluta gnälla så eländigt....å andra sidan ska jag väl vara tacksam för det onda. Det innebär ju att jag har leder. Så värktabletterna får nog vänta ett tag, kanske kan en bit mörk choklad göra att det känns bättre. Om inte annat smakar choklad bättre än tabletter.....

Ännu en arbetsvecka är till ända och två dagar av vila ligger framför mig. Dessutom verkar vädergudarna vara på gott humör för idag skiner solen och fåglarna kvittrar glatt utanför fönstret. 

Att temperaturen inte är så hög märks tydligt på glaset i växthuset som är immigt. Hösten kommer, vare sig jag vill det eller inte. Ett annat bevis på att hösten närmar sig är att blommorna jag sådde i våras börjar se lite slitna och tufsiga ut. Snart är det dags att skörda på de frön som bildats under sensommaren för att nya blommor ska kunna gro nästa år. 

Just nu ligger jag och filurar med min kaffemugg och tänker på både det ena och det andra. Jag tänker på skolan, sonens skola, att jag inte har så ont i mitt knä idag, att det snart är dags att börja höstjobba ute i trädgården, hur bra det blev med det nya fönstret i sonens rum, så skönt det är att jag städade hela huset igår (med lite hjälp av mamma), att jag måste skjuta in bössan snart, att min säng är väldigt skön, att jag har ett berg av tvätt att ta reda på i källaren (amöban växer igen...), jag tänker på hur bra jag trivs med alla nya elever jag får arbeta med och hur mycket jag saknar mina gamla.....

Nog har jag tankar så att det räcker till. Nu ska jag bara tänka till hur jag ska använda den här dagen. Om ett tag ska jag hänga en tvätt, sen ska jag ta en promenad denna härliga sensommarmorgon. Sen får det bli som det blir.....

Jag är mörkrädd, det är ingen hemlighet. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Så är det bara. Vissa kvällar kan det bli värre än andra, det vet jag på förhand. Såna kvällar kan dyka upp när jag har haft hantverkare i huset och dörren varit öppen ett tag. När risken att någon skulle kunna smita in i mitt hus finns. En ytterst liten risk, jag vet. Faktum är att det nog inte är någon risk alls......

Men trots det vet jag att detta är en sån kväll när jag plötsligt skulle kunna få för mig att det är någon som gömt sig i huset. Eftersom sonen dessutom har sin sova i stan kväll kan ju inte han ge mig trygghet heller.....då är det tur att jag har mamma. 

När hon hälsade på en sväng nu under kvällen passade jag på att kolla bakom alla dörrar och under sängen. Så nu kan jag känna mig trygg när mörkret faller. 

Ja jag vet att jag snart är femtiotvå år. Frågor på det??

p.s filar just nu på ett lite längre blogginlägg om lokaler och bajamajor bland annat.....

Sonen har äntligen fått sitt nya fönster. Ett fönster som går att öppna.
Inte med den snyggaste utsikten kanske men sämre utsikt än ved kan man ha.
En betongvägg till exempel.

Min gräsklippare och jag brukar komma väl överens för det mesta. Även om jag inte gillar att gå runt med den är jag glad i min starka bakhjulsdrivna kamrat. Den startar oftast på första, max andra draget och sedan går den till dess att gräsmattan är färdigklippt.

Jag kanske inte sköter om den så väl som jag borde. Jag kollar oljan emellanåt, fyller bränsle och tar bort det mesta av gräset som fastnat under den efter klippning. Men mer än så daltar jag inte.

Ikväll fick klipparen nog i alla fall. Den visade tydligt att den var trött på att dra runt mig på tomten och göra snyggt. Plötsligt orkade den inte hålla ett högt tempo längre, drivet försvann nästan helt och det lät som om den skulle stanna vilken sekund som helst. Snacka om att det blev tungt. Tänk att jag har så många uppförsbackar på tomten.....det hade jag ingen aning om.

Nu blir det till att lämna in den för reparation.....hoppas att det bara är ett tändstift som ska bytas eller nåt för snart är det nog dags att klippa gräset igen.....

Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman

Den fjärde delen i serien om Hagfors och journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer. Återigen har Ninni lyckats skriva en bok som fångar läsintresset på en gång med en handling som faktiskt skulle kunna inträffa på riktigt. Hon stegrar spänningen på ett smart sätt med flera överraskande vändningar. 

Den här boken handlar framförallt om kvinnor och deras utsatthet inom hemmets väggar.Våldtäkter, misshandel och om hur kvinnor skräms till tystnad och inte vågar anmäla. Ännu en bladvändare som det inte går att lägga ifrån sig förrän boken är utläst. 

I går reste jag till Spanien på en sista minuten resa tillsammans med goda vänner. En resa där maten stod i fokus och vi åt så vi höll på att storkna av allt det goda som lagats till. I den varma natten mådde vi gott tillsammans. Nu åkte vi ju inte med ett riktigt flygplan utan den här gången låg Spanien i Kubbe...nära och bra. Kapten Strömberg d.ä ombesörjde transferbiten med den äran. 

Det innebar att idag hann jag hem för att arbeta lite ute i trädgården. Dels städade jag med hjälp av sonen undan en del skräp som ockuperat backen utanför hans fönster. Eftersom han under nästa vecka nån gång ska få ett nytt fönster som går att öppna kan det ju vara bra om snickarna tar sig fram.

Sen fick jag ett ryck och rensade undan en del ogräs i gruset på baksidan. Det tog ett tag om man säger så....det var inte lite. När det var gjort hade turen kommit till hallonen. Jag kantskar (inte alldeles rakt dock), rensade bort ogräs och sedan var det dags att mylla ner lite gödning. 

Jag hoppas att hallonplantorna tackar mig genom att växa sig stora och starka nästa år och ge rikligt med bär. Redan i år fick vi några bär, inte många men oj så goda. 

Nu har vi egna hallon igen. Inte så många ännu men nästa år hoppas vi på fler.

Nu är det rensat och gödslat runt hallonen. 

Min mamma är en klok kvinna, det är ett plus. Min pappa var en klok man, det är också ett plus. Då borde ju inte resultatet bli minus, alltså jag. Ja nu menar jag ju inte att jag är dum eller så men jag tänker på detta att ta tag i saker som behöver göras.

Mamma är inte en sån som skulle låta saker ligga hur länge som helst utan att göra något åt dem....hon suger tag i det som ska göras ganska omgående. Även om hon inte gör allt på en gång utan lite varje dag så är det snart gjort.

Min pappa var likadan, han fixade saker han med så där direkt. Så länge inte jobbet skulle utföras på en söndag vill säga. Då arbetade han aldrig, det var hans dag för vila.

De båda var alltså effektiva både på jobbet och hemma (ja mamma är ju fortfarande lika effektiv). Tänk om det kunde gälla mig också. De som har jobbat med mig vet att jag kan vara ganska så effektiv när jag sätter den sidan till. Både vad gäller praktiska och administrativa saker. Så detta mitt minuskonto gäller alltså inte arbetet....men hemma...

Jag funderar faktiskt om jag har någon brist på nåt sätt. Jag kanske saknar den gen som gör att effektiviteten frodas på hemmaplan. Eller så är det några mineraler som jag inte får i mig tillräckligt av i maten. Eller vitaminer.....eller så är det helt enkelt latmasken som tagit mig i ett fast grepp på min lediga tid.

Ett av mina stora problemområden när det gäller detta är tvätten. Alltid, varje vecka, varje månad, hela året. Det ändras aldrig fastän jag har goda intentioner.

Problemet är inte att jag låter bli att tvätta, tvärtom. Det gör jag ganska bra faktiskt om jag får säga det själv. När det kommer till att ta reda på den däremot är det en annan femma....Återigen ekar det tomt när jag öppnar garderoben för att ta på mig något rent...istället ligger allt i högar eller hänger på strecken i källaren....rent visserligen men eftersom jag lägger det torra i en stor hög är det hyfsat skrynkligt.....om jag istället tagit reda på det direkt skulle jag slippa stryka en stor del av kläderna, mindre jobb alltså och närmare ett plus.

Kanske jag ska skriva till en frågespalt och be om råd. Eller söka mig till någon slags effektivitetsterapi...eller så accepterar jag helt enkelt att jag är så här. Det verkar enklast och minst jobbigt.....

Oj så konstigt det kändes i morse när jag iakttog ryggtavlan på sonen som promenerade mot bussen i den disiga morgonluften. Plötsligt hade den kommit, dagen när gymnasietiden inleddes.

Jag kommer ihåg hur det var när jag själv började i stan. Pappa som väckte mig i ottan, sen satt jag knaprande på en knäckemacka med smör vid köksbordet (det enda jag fick i mig) innan det var dags att gå till hållplatsen.

Hur jag stod vid gamla posten (där Nordsverige är nu) och väntade på bussen. Hur jobbigt det sen blev ombord när tröttheten kom, ögonlocken åkte igen och huvudet åkte fram och tillbaka under resan till skolan.

Men nu är det inte jag längre, nu är det sonen. I morgon börjar han lite senare vilket innebär att han inte behöver ta den allra tidigaste bussen. Skönt...då får jag också sova lite längre.....

Spinnsidan, Stormsvala och Solsvärta av Marianne Cedervall

De fem böckerna om Mirjam och Hervor är utlästa. Fort var det gjort. Framförallt de tre sista. Tyvärr såg de till att sömnen inte var den bästa i början av veckan då jag låg och läste i stället för att sova. 

Tredje delen utspelade sig på Gotland igen. Den fjärde i New York och den femte framförallt i Västerås. En gemensam faktor för alla böckerna är dock att de på ett eller annat vis alltid återkopplat till den lilla byn Kuivalihavaara långt uppe i norr. 

Jag gillar verkligen alla dessa böcker. De är varma, har målande miljöer, fascinerande människor med ett stråk av lite övernaturligt hokus pokus. Samtidigt som jag läste böckerna och ville veta vad som skulle hända och hur de skulle sluta önskade jag att de aldrig skulle ta slut. Riktiga bladvändare helt enkelt. 

Uppenbarligen är det bara att konstatera att jag inte är riktigt klok. När arbetet börjat igen är det ju inte så dumt att vara någorlunda pigg på dagarna. Det kan vara en bra förutsättning för att hjärnan ska fungera på ett ungefär i alla fall.

För att vara lite pigg krävs dock att man sover på nätterna......något jag har ytterst svårt för som det verkar. Istället ser jag ut tycka att det är en toppenidé att sträckläsa böcker på nätterna. 

När jag hade läst så långt att det endast återstod en fjärdedel av boken då var jag bara tvungen att läsa klart. Att få veta hur boken slutade var en nödvändighet, det gick inte att sluta. 

Som tur är har den bokserie jag plöjer just nu inte fler delar. Nu har jag läst ut alla fem.....det borde innebära att jag kan sova som jag ska natten som kommer.....i morgon bitti vet jag om jag lyckades. 

Bilden lånad från Herregud & co på facebook.

Svartvintern av Marianne Cedervall

Att läsa en bok som utspelar sig under årets kalla årstid känns kanske aningen främmande med solen gassande utomhus. Fast jag tänkte inte på det, tvärtom det passade väldigt bra att sträckläsa den ute i solstolen. 

Det är andra delen i serien om Hervor och Mirjam, fristående så den går att läsa utan att ha läst den första men nog känns det att de hör ihop. Boken är en fantastisk blandning av ond bråd död, magi blandat med humor och en skön värme. 

Marianne Cedervall skriver så finurligt och härligt. Faktum är att jag nog nästan tycker att den här boken var bättre en den första, aningen mörkare men med massor av medmänsklighet. 

Nu är det härlig sommar. Nog var det bra härligt att igår kväll parkera ute på altanen. Först i en solstol, sen i växthuset och hängmattan där jag kunde njuta av augustisolen som lyste upp blommorna och spred värme. Med andra delen om Hervor och Mirjam i händerna läste jag till dess att boken tog slut. När jag väl börjat kunde jag inte sluta nämligen. 

Någonstans mitt i slappandet kom sonen ut och tyckte att det var dags att laga mat. Han grillade och gjorde jordnötssås till kycklingen och jag kom med uppmuntrande tillrop och assisterade lite. 

Nu verkar ju helgen bli lika fin så inte lär det bli så mycket tid inomhus inte. I alla fall inte för mig. Det innebär att det jobb jag påbörjade igår när det gäller att göra plats för skolprylar inomhus kommer att avstanna totalt....jag går ut och tittar på blommorna istället. 

Snart är kycklingen klar.

Solen står lågt på himlen, augustisolen.

Solen sken från en klarblå himmel och vägen till arbetet var inte lång. Med min illgröna ryggsäck över axlarna promenerade jag iväg till skolan. Jag lyckades ta mig ur sängen, rejält trött efter att vaknat och hängt med ut i natt när sonen skulle kolla in meteoritsvärmen. 

Fast nog kändes det lite konstigt att börja terminen i en annan personalgrupp än de senaste sju åren. Nostalgisk med en viss saknad efter det gamla kända, ändå förstås väldigt spännande och roligt. 

Dagen har i alla fall präglats av välkomnande kollegor, lätt förvirring följt av en nöjd känsla över att ha gångavstånd till jobbet och framför allt en rolig tid som väntar med nya utmaningar.

Jag avslutade dock dagen i Norrflärke tillsammans med före detta arbetskamrater, lite lösa trådar och ett första överlämnande till den lärare som har tjänsten jag hade där uppe. Nog är det bra konstigt ändå, fast jag verkligen känner mig helnöjd med min nya arbetsplats saknar jag min gamla...Men det är nog så det ska vara när man lämnar något toppenbra för något annat toppenbra. 

Ja nu sitter jag här med den där känslan av att inte ha hunnit med igen....plötsligt är min semester slut och det är dags att börja ställa väckare igen. Hur nu det ska gå? I morse vaknade jag av ett sms strax före nio och kände mig totalt slut, ögonen ville inte öppnas och det tog sin tid att komma upp ur sängen och kolla meddelandet.....när klockan är nio imorgon har jag redan jobbat en timme. Undrar just hur pigg min hjärna kommer att vara?

Det känns lite extra spännande att gå till jobbet i morgon, inte bara för att jag undrar om jag kommer upp ur sängen, utan också det faktum att jag ska börja arbeta på Bredbynskolan. Så ordet gå är ett nyckelord, jag behöver inte ta bilen längre. Efter sju år i Norrflärke är det dags för något nytt. Det har varit alldeles underbara år men jag har ändå längtat efter att kunna promenera till jobbet. Medan sonen var yngre ville jag inte riktigt arbeta på den skola han gick på men de senaste åren har jag känt att det kanske skulle vara läge att flytta på sig om tillfälle gavs. Den här terminen kom det, tillfället.

Så nu säger jag hej då till det trygga, kända och hallå till nytt och men ändå inte helt okänt. Jag har ju i alla fall arbetat på biblioteket i Bredbyn i tio år (eller nåt sånt). Dessutom känner jag redan de flesta som redan arbetar där, det känns ju tryggt. Så förväntansfull är nog det jag är mest av allt inför tanken på att byta arbetsplats....om man räknar bort att morgontrött nog är det jag är allra mest....