Min önskan att sova länge idag gick om intet, istället vaknade jag tidigt medan det fortfarande var mörkt ute. Då var det inte helt fel att krypa ner i soffan, tända ljus och njuta av en mugg kaffe. I den tidiga morgontimmen låg jag sen och tänkte på veckan som gått.

En intensiv vecka med många intryck som avslutades med ett "rivstopp"....motsatsen till rivstart...alltså om en vecka eller något börjar intensivt så rivstartar det ju men när arbetsveckan avslutas i överljudshastighet, vad kallas det då? Jag tycker att rivstopp fungerar....

I helgen har jag ett mål att uppnå, jag ska ta skräp till återvinningen. Något jag borde ha gjort för flera veckor sen...återvinningslådorna är redan fulla och extrakassarna står på rad ute på balkongen så det är en angelägen uppgift. 

Förutom skoljuridiken som fyllt veckan har tankarna på allt som händer i världen snurrat runt. Många döda och skadade i Las Vegas, stor oro i Spanien efter folkomröstningen i Katalonien, nya vinklar när det gäller Kim Wall och idag på morgonen den förfärande nyheten att ett barn befarats ha brunnit inne i en villabrand. 

Då känns det lite futtigt när jag hamnar i en artikel där en kvinna förfasar sig över att hon fick lov att bo några extranätter på hotell efter semestern då det plan hon skulle åkt hem med hade tekniska fel så de var tvungna att fixa det först innan de vågade låta det lyfta. Eftersom hon inte tyckte att det var okej undrar jag vad som skulle gjorts istället....Flugit med ett plan med tekniskt fel? Istället för att få bo på hotell, stanna på flygplatsen? Chartertrafiken har ju inte direkt en mängd extraplan att sätta in.....Jag förstår att det blir besvärligt och kan ställa till det med jobb och annat, jag gillar inte heller förseningar måste jag erkänna men jag tror inte att jag skulle höra av mig till kvällstidningar och tala om att det är det värsta som hänt mig....hoppas verkligen inte det. 

Nu har i alla fall den mörka morgonen blivit en ljus morgon, eller förmiddag för att vara exakt. Solen bryter igenom molnen och ger löften om en fin dag. Jag hoppas det håller i sig, känner att jag skulle må bra av lite solljus. 

Ja men då så, dags att kliva upp ur soffan och få fart på det som ska göras medan björklöven glittrar i solstrålarna....

När jag drog upp rullgardinen i morse och med trötta ögon tittade ut och konstaterade att det regnade kände jag mig väldigt nöjd. Inte nöjd över regnet men med mig själv. Igår lyckades jag äntligen lyfta in utemöblerna en av de sällsynta torra dagarna den senaste tiden. Nu är altanen tom och mina höstbestyr närmar sig slutet. 

Det är inte så mycket kvar att göra nu, hallonriset ska beskäras och helst borde högarna med äpplen som ligger på gräsmattan plockas upp. Hallonriset kan jag fixa själv men äpplena får nog ligga kvar, det kommer inte mitt knä att fixa. 

Det värsta som händer är väl att det blir lite ruttet och äckligt....kan ju bli sjuka också förstås men med tanke på att båda mina äppelträd är dåliga och ska tas bort tänker jag att det inte spelar nån roll. Sen att det stör mig rent estetiskt är en världslig sak som Karlsson på taket skulle ha sagt....

Rabatterna skulle förstås må bra av en sista ogräsrensning men en sak man kan vara säker på när det gäller ogräs är att det finns kvar....så den möjligheten kommer igen och igen och igen. 

Idag passar i alla fall ruskvädret bra, jag är lite trött efter att ha roat mig med goda vänner igår så braskaminen, tända ljus, en god bok och lite slötittande på teven känns alldeles lagom ansträngande. 

Nu är det tomt på altanen. 

På väg ut på roligheter. 

Den här helgen är en riktig braskaminshelg. Grått och fuktigt ute och för mig en mycket god anledning att ta det lugnt inomhus. En annan god anledning att ta det lugnt den här helgen är mitt knä. Det har varit extra besvärligt hela denna vecka men idag känns det bättre, vilan har gjort gott. Snart är jag redo för en ny arbetsvecka, men först vilar jag en dag till. 

Att det är höst om än det är ganska varmt ser jag tydliga tecken på när jag tittar ut genom fönstret. Löven har börjat ändra färg men det största tecknet på att hösten kommit är att mina små vänner är tillbaka. De sitter i träden, de hälsar på utanför mitt sovrumsfönster och de flyger fram och tillbaka i sin iver att visa att de är tillbaka, talgoxarna och blåmesarna. Under sommaren har de lyst med sin frånvaro, de har väl nåt sommarboende de måste ta om hand förstås men nu är ordningen återställd, de är "hemma" igen. 

Slöar just nu framför teven där det tipsas om olika sallader idag. Både matigare och lättare sorter. Jag får ta del av annat också, Trumps och Kim Jong-Uns utspel analyseras, Sean Spicers inhopp på Emmygalan där han drev med sig själv har mötts av både avsmak och tvivel. Han chockade nog ett helt auditorium, jag såg bilder där alla verkligen tappat hakan i misstro....och inte bara bildligt tappa hakan utan den var verkligen nere vid knäna hos de som satt där. 

Men det mest gripande den här morgonen var en stark berättelse om en, från Sydkorea adopterad, kvinna som skrivit en bok, "Flickan från Lotusfälten", om den längtan hon burit inom sig efter att hitta sina rötter. Hur hon hittade sin pappa som i ett första läge inte ville träffa henne men som sedan ändrade sig och de känslor det väckte i henne. En fin berättelse att få ta del av en grå septembermorgon.

Söndag igen och jag vaknade rätt tidigt...så pass att jag kunde ta mig till församlingshemmet strax efter nio för att rösta i kyrkovalet. Ett val det inte är helt enkelt att välja till med tanke på att de olika alternativen inte gör nåt större väsen av sig innan valet. Jag har försökt googla för att se vilka jag kan välja och vad de vill med kyrkan....till slut gjorde jag mitt val men som sagt enkelt var det inte. Men röstat har jag gjort, tycker att det är viktigt att nyttja sin rättighet att göra sin röst hörd om inte annat för att hindra fel parti från att komma in.

När jag kom hem tog jag i lugn takt bort alla krukor på framsidan, tömde dem och gömde dem i förrådet. Alla prydnader som mucklorna placerat ut i trädgården tog jag också in. Det kändes säkrast för av någon anledning är de inte lika pigga på att plocka bort efter sig som att ta ut saker. 

Det som är kvar att göra utomhus nu är att beskära hallonen men eftersom det fortfarande mognar hallon får det vänta. Ja alla möbler ska in under tak också men det är inte ett alltför betungande jobb. 

Det var i alla fall väldigt skönt att få duscha och sen gå till mamma och äta Jansson mitt på dagen och veta att jag inte behövde göra nåt mer i dag överhuvudtaget. Jo, en sak till gjorde jag...körsbären jag dränkte i vodka för ett antal veckor sen silades och blandades med sockerlag så nu har jag några flaskor med snuskigt god likör igen. 

Färdig körsbärslikör.

Till slut blommar praktmalvan....det är så dags när sommaren nästan är slut. 

Mamma bjöd på Jansson...mums!

Det gäller att passa på när det är uppehåll när det gäller saker som behöver göras utomhus. Jag började lite försiktigt i måndagskväll då jag tog alla krukor på altanen genom huset till framsidan....där står de nu och väntar på att tömmas....någon dag någon gång....man jag måste känna för att göra saker också. 

Idag kände jag för att åka ut till mitt härbre och stänga av vattnet och förbereda inför vintern så det gjorde jag under ett uppehåll i regnskvittret. 

Annars har jag mest vilat på kvällarna den senaste veckan...och läst...inte någon skönlitteratur direkt utan texter som hör ihop med min utbildning...rättsregler och annat skojigt. 

Igår däremot bjöd jag in min granne på middag, samma snälle granne som klippte mitt gräs häromdagen. God mat och trevlig samvaro, ett perfekt sätt att starta helgen på. 

Sonen ringde för ett tag sen och en kort stund kändes det nästan som att han var hemma....jag fick gå in i hans rum och starta upp hans dator....han behövde ta kommando över den för att komma åt nåt sparat....fast efter en stund var datorn plötsligt avstängd och skärmen svart och det var väldigt tydligt att han inte var hemma. Men i början av december, då kommer jag att kunna se honom sitta själv därinne och inte bara se muspekaren röra sig mystiskt över skärmen....

Nu är dörren i härbret låst för vintern.

Lite gott småplock innan middagen igår. 

Alltså två söndagar i rad....smaka på den....två söndagar i rad. Än en gång har jag lyckats vara både effektiv och lat samma helg. Om det inte vore för att jag ser bevis på min effektivitet skulle jag knappt tro det själv.

Jag har njutit vid braskaminen med tända ljus medan regnet öst ner. Jag har läst böcker både för nöjes skull och i arbetet. Jag har dammat lite här och där inför veckans golvstädning. Jag har tvättat, strukit och städat undan kläder som lagrats på hög under snart en månad (upptäckte jag när jag fann saker jag trodde jag tappat....). Jag har lagat goda vegetariska biffar och bytt gardiner i vardagsrummet så att det är lite mer höstlika färger där. Allt detta en söndag i september. Ändå känner jag inte att jag direkt tagit ut mig. 

Funderar lite på hur det har kunnat bli såhär, att jag hinner saker på söndagar. Plötsligt kom jag på det. Det handlar inte om att sonen flyttat hemifrån och jag har långtråkigt som jag först trodde (om än jag har långtråkigt, väldigt). Nej, istället inser jag att för första gången på många år behöver jag inte skjutsa honom till hans söndagsträning under skolterminerna. Hos oss har söndagar varit synonymt med sovmorgnar, träning i stan för att äta middag och som avslutning lite tevehäng. 

Nu är det sovmorgon och sen finns inga tider att passa längre. Undrar hur länge detta håller i sig? Att jag får saker gjorda alltså. Faktum är att jag gillar bilden av mig själv som lite huslig och effektiv....kan nog vänja mig vid den....fast än ska jag inte ropa hej...men en söndag till i samma anda kan nog få mig att tro på denna nya Katarina, i alla fall nån söndag då och då....

Tomt där alla nytvättade kläder brukar ligga. 

Lite mer höstlika färger i vardagsrummet och matdelen.

Goda morots- och halloumibiffar till middag. 

Det är dags för ett boktips igen. I fredagskväll läste jag ut den fjärde delen i Herklulesserien, skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den här gången handlar det om en Stockholmsförort dit tunnelbanan slutat gå, när så en polisbil sprängs i luften slår man en järnring runt förorten. Så sprids en film på youtube som visar hur en ung kvinna skändas och lämnas för att dö, då skickas den sargade kriminalinspektör Zack Herry in för att försöka hitta och rädda henne.  

Det visar sig att de två har ett förflutet tillsammans, en mörk hemlighet de har burit med sig en stor del av livet. En händelse som format dem båda och gjort dem till vad de är idag. 

När jag läste titeln trodde jag att boken skulle handla om drogen heroin men titeln syftar förstås till hjältinna = Heroine. Hjältinnan, också kallad ängeln i förorten, ligger blödande någonstans i en källare medan klockan tickar mot en för henne säker död.

Precis som tidigare böcker i serien är det ett högt tempo, den är både spännande och välskriven och bitvis väldigt obehaglig då man tas långt ner i människornas mörkaste djup. Om än den här boken var otäck upplevde jag den dock inte lika krypande obehaglig som vissa av de tidigare i serien, eller så har jag bara vant mig vid hur böckerna är skrivna. 

Boken, som är något av en realistisk mardröm, gick inte att lägga ifrån sig innan sista sidan var läst. Nu känns det som en svår utmaning att behöva vänta på den femte delen...jag hoppas verkligen att de skrivit den klart, så att den kommer från tryckeriet inom en snar framtid....jag bara måste får veta hur fortsättningen ser ut....snart!

Tänk att det går att förändra vanor man har....framförallt helgvanor. Eller förändra och förändra....nu tog jag kanske i så jag sprack...förändringen består i att jag har min morgonstund på en annan plats i huset. Man behöver ju inte ändra allt...lagom är bäst. 

Fortfarande läser jag min tidning halvliggande och dricker mitt kaffe samtidigt som teven står på i bakgrunden för att bjuda på lite nyheter. Ingen skillnad mot förut alltså. Nej förändringen består i att jag numera istället för att häcka i sängen har förflyttat mig ner till gillestugan. Där gör jag upp en eld i braskaminen, tänder några ljus och sen gör jag precis som jag brukar. Alltså slappar, läser och dricker morgonkaffe. 

Precis som förut ligger jag och funderar på stort och smått också. Tidigt i morse när jag lyssnade på regnet som smattrade mot taket kände jag en oerhörd tacksamhet att slippa alla orkaner som drar fram och både dödar, gör människor hemlösa och förstör. Eller jordbävningar för den delen och alla andra naturkatastrofer som drabbar världen lite här och där. Nog är det välsignat att få lyssna till regnet utan rädsla. Känner mig också tacksam att sonen fick sin placering på en skola där, precis som här, regnet ofta är det största problemet. 

Dagens plan är att fästa en antennkabel i sovrummet som hänger där sen jag flyttade upp teven från källaren. Jag ska också tvätta lite...kanske läsa lite....kanske ta en promenad....äta lite ska jag i alla fall göra...känns som en bra plan. Den kör jag på!

Med eld i braskaminen och kaffe i muggen. 

Yoghurt med hemgjord müsli. Fattar inte att jag aldrig gjort det förut, tillverkat müsli...det är ju så gott.
Jag kommer aldrig att köpa färdig igen....fast man ska ju aldrig säga aldrig...

Lite feelgood en helt vanlig torsdagskväll. Myskänslan stod elden i braskaminen, värmefilten jag fick av sonen i julklapp och en bok av Lucy Dillon för. " Allt jag önskade" handlar om en familj där en separation står för dörren, en pojke råkar ut för (eller skapar) en rad olyckor och en fyraåring slutar prata. Kärlek, värme, missförstånd, förlorade drömmar och nya möjligheter. Hur mycket jag gillade de olika personerna och deras beteende varierade men den värme och kärlek som fanns mellan lilla Nancy och de båda mopsarna Bumble och Bee fick mig att ligga och småle. 

Boken är ett hett tips en kväll när man vill ha en skön stund i fantasins värld....om än med viss verklighetsförankring.

Nu tycker jag att jag är duktig! Jag slår mig för bröstet och hurrar för mig själv och känner mig allmänt bra. Helgen har varit både produktiv och vilsam. Om det beror på att solen har strålat eller om jag bara plötsligt fått en energikick vet jag inte. Men jag tänker att det gäller att vara tacksam över att jag faktiskt gjort det jag föresatt mig och inte fundera så mycket över orsaken till det. 

Vad är det jag är så nöjd med kanske du som läser undrar? Jo, det ska jag säga. Jag har förberett mat till veckan som kommer....och tvättat kuddar och täcken....och gjort egen müsli....och lagat mat till Anundsjö aktuellt....och skrivit flera receptblogginlägg redo att publiceras vartefter....men bäst av allt, jag har också hunnit med att titta på Finnkampen på teven. Det kan man väl kalla produktivt?! 

Det jag funderar över nu är hur många helger detta kommer att hålla i sig....blev det bara en eller kommer en fortsättning? Men jag har alltid fått lära mig att man ska vara glad för det lilla, alltså slår jag mig för bröstet och tycker att jag varit jätteduktig...om än det bara blir en helg av produktivitet!

Mascarponedessert och kycklinggratäng.

Vegetarisk lasagne och egen müsli.

Finnkampen och tvätt av täcken och lakan.

Äntligen har jag fått tummen ur och läst den fjärde delen i Jonas Moströms serie om Natalie Svensson. Den här boken handlar om en seriemördare som förbryllar polisen. Alla som mördas ligger fridfullt i sina sängar med en blå ros mellan sina knäppta händer. 

Som vanligt är det psykiatrikern Natalie som är i centrum tillsammans med Sundsvallspolisen Johan Axberg. Förutom att följa utredningsarbetet får man också följa huvudpersonernas personliga dilemman, det gör att Moströms böcker bör läsas i rätt ordning. 

Den här boken började lite trögt tycker jag, den fångade inte direkt som de andra böckerna i serien gjort. Men som vanligt fastnade jag till slut och kunde inte lägga ifrån mig boken....eller faktum är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken av en annan anledning också....lånetiden gick ut så jag stod inför två val, läsa eller lämna tillbaka den oläst. Eftersom det senare alternativet inte var något alternativ egentligen sträckläste jag den förra söndagen. Något jag inte ångrar för den gick verkligen inte att lägga ifrån sig innan mördaren avslöjats. 

Som vanligt avslutas boken på ett sätt som gör att man förstår att det blir en fortsättning....

En vecka går snabbt, denna vecka snabbare än någonsin trots att det varit väldigt tyst och tomt här hemma. När jag kom hem från jobbet i måndags och låste upp dörren kände jag mig plötsligt väldigt liten och ensam. Men den känslan har snabbt gått över. Visst, jag saknar sonen väldigt mycket men glädjen över det han får vara med om vinner över min ensamhetskänsla. 

När det nu gått flera dagar handlar det mer om att jag måste fundera och planera vad jag ska laga för mat till mig själv. Att äta chips, stripes eller nåt annat onyttigt varje dag kommer inte att fungera till dess sonen kommer hem på besök. Jag måste helt enkelt se till att äta bra mat även om jag är själv. 

Under veckan har jag ätit sushi en kväll, blivit bjuden av mamma två kvällar, ätit rester en kväll, haft kompisar på middag en kväll och idag, lördag, gjorde jag kantarelltoast. Tycker faktiskt att jag varit duktig....

Imorgon? Just det då ska jag också äta...nåt....

Igår när jag hade vänner här på besök fick jag en fin present...en ring som jag blev väldigt förtjust i. Att presenten var en sån där "bara för att present" gjorde inte saken sämre. Men något som var inköpt för att passa just mig, bara mig. Faktiskt är det nog bästa sortens present. 

Att få laga mat till goda vänner igår kändes också som en present, underbart att inte bara ha sig själv att bjuda på något att äta. 

Fast den bästa presenten av alla nu är att sonen trivs i Norge. Värt hur mycket som helst, dessutom har han skickat mig några bilder så nu kan jag se honom framför mig, i alla fall på några ställen där i Flekke. 

Smörsteker kantareller med min fina "bara-för-att-present" på fingret. 

Jorå, det blev middag idag.....som jag dessutom lagat till. 

Goda kronärtskockor serverades med vispat citronsmör. 

Ljuskronan reflekterades fint i alla rutor. 

Sneda och vinda ljus, men lyser vackert gör de och trots att de inte står rakt rinner de inte.

Kräftor smakade toppen.

Kladdkaka med körsbär, lika kladdig och rinnig som en fondant!

Lördag kväll och jag ligger i soffan medan sonen är i stan och tränar. Det har varit mycket av den varan nu ett längre tag, inför den gradering som är planerad till imorgon. Plötsligt inser jag att han bara kommer att sova hemma två kvällar till innan han åker till Norge. Det kommer att bli väldigt tomt och konstigt. Tur att jag vet att han kommer hem till advent...gissa om jag längtar till jul....

I torsdags kärvade mitt knä ihop rejält igen, en sträcka som normalt tar en minut att gå tog nästan en kvart....men efter att ha suttit med foten upp ett tag blev det bättre. När jag sen samma eftermiddag träffade en sjukgymnast som kunde tala om vad som orsakar det hela fick jag plötsligt hopp igen. Visserligen innebär det operation (det blir i såna fall sjätte gången de skär i mitt knä) men finns chansen att jag kan få en hyfsad fungerande led igen är det värt det. 

Enligt honom är det mitt skrot som rår för allt. På nåt sätt sitter ärret fast så när jag väl böjer mitt knä så gräver sig skrotet in på ställen det borde låta bli. En övning har jag fått i alla fall, att göra tre gånger om dagen till dess att jag ska på återbesök. Den ska jag kämpa på med!

Hur som helst, nu gäller det bara att få en tid på ortopeden.....

Underbara hallon, det är sommar det!

Den andra arbetsveckan gick snabbt, en intensiv vecka som avslutades med fest hos en god vän på fredagskvällen, hjälp här hemma under lördagen med att sätta upp väggfästen till teveapparater av andra goda vänner. Nu är det söndag och den här dagen ska  ägnas åt en del förberedelser inför sonens Norgeäventyr.

Men först ska jag tipsa om en bok jag läste en av kvällarna i början av veckan. "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert. En historisk roman där verkliga händelser vävs samman med fiktion. Den utspelar sig under andra världskriget. Ondska, mod, kärlek och hopp vävs samman i en bok som i alla fall jag hade svårt att lägga ifrån mig. Boken bjuder inte på så många nya infallsvinklar, istället påminner den om det som inte får glömmas. 

En riktigt bra bok och det enda som kanske inte känns helt trovärdigt är alla lyckliga slut i boken....men det köper jag....boken är lättläst och lite kittlande med de tre vita vargar som följer genom hela boken. Vargarna som gör att allt bitvis känns lite magiskt och övernaturligt men utan att bli alltför overkligt.

Idag är det en sån där dag då molnen hänger ner och trycker. Det är riktigt grått och allt emellanåt kommer en liten regnskur med lätt fint regn.

Den här dagen är en dag när det passar att äta köttpaj under lock. Något jag bestämde redan igår kväll då jag lade en bit kalvkött i kylen. Nu puttrar grytan på spisen och det är inte många minuter kvar till dess att köttet är så där härligt mört så att det faller sönder. Sedan ska pajdegen kylas innan den kavlas ut och den goda köttstuvningen får fylla pajformen, täckas med ett pajlock och gräddas i ugnen. Det blir en god middag när sonen jobbat klart för idag.

Ligger och funderar på mitt knä och vårt landsting. Jag kan konstatera att det inte är konstigt att de har svårt att få verksamheten att bära sig, det är en tungrodd organisation. Inser också att den som svarade på min remiss nog inte läst min journal då hade svaret sett annorlunda ut. Istället för att se till att jag fick komma till röntgen och sedan ortopeden i ett steg blir det nu en omväg på ett antal steg extra innan de får ta emot en ny remiss. Jag fick också rådet att ta kontakt med en sjukgymnast för att träna upp rörligheten i knäet..
Hallå, jag har ju knappt gjort nåt annat de senaste sju åren....och om det skulle bli riktigt besvärligt hänvisades jag till akuten.....jo, tjena de lär ju bli överlyckliga....vad ska de göra annat än att se till att jag får komma till röntgen och ortopeden?? Men de som jobbar där gör sitt bästa, det är jag övertygad om. De kan ju inte annat än följa det regelverk som finns så deras fel är det inte, om än jag känner mig frustrerad.

Hur som helst, jag fixade till mitt knä själv i torsdags kväll. Eller nej, där hittade jag på men nåt gjorde jag och bättre är det. Jag var så less på att inte kunna böja det utan att det skar som en kniv när jag rätade ut knäet igen så jag bestämde mig för att "undersöka" knäet själv. Jag tryckte lite överallt, tog sen tag i knäskålen och döm om min förvåning när den rörde sig och sa plopp, glonk eller klonk. Jag kommer inte ihåg så noga...mest förvånad blev jag när knäskålen inte var still. Kanske inbillade jag mig det hela men vad spelar det för roll när jag inte har lika ont längre och jag till och med kan böja knäet lite utan att jag går sönder av smärta  när det rätas ut igen.
Att det är avsaknad av muskler runt knäet som är en orsak till det hela (den andra är nog skrotet) har jag nog kunnat diagnostisera mig till. Alltså ska jag träna på som bara den....fast lagom.....och för att det ska bli lagom är det väl sjukgymnast som gäller. Annars lär jag bränna på och då blir det bakslag när jag tränar för hårt...som det brukar bli. Men en röntgen ska jag nog se till att få....

En underbar bild från mitt växthus där solen lyste in igår kväll. 

Efter att ha avverkat en första arbetsvecka efter semestern tycker jag att det passar med några boktips. Inte för att jag har läst på jobbet, nej det gjorde jag när jag slutat på dagarna. Fast jag har läst på jobbet också...men då har det handlat om skriftliga omdömen och dokumentation kontra administration....skulle förstås kunna tipsa om det också men det tänker jag inte göra. 

Nej de två böcker jag tänker tipsa om är två feelgoodromaner, varav en är en riktig chick-lit. 

Den första heter "Bettys värld" och är skriven av Marie-Louise Marc. Huvudpersonen Betty är reporter på ett magasin som heter Gala. En otrogen pojkvän, trevlig granne, vimsig mamma och utflugna barn som hon oroar sig för. Efter att ha läst två -tre kapitel tänkte jag faktiskt lägga ifrån mig boken. Den kändes för ytlig och var allmänt seg men jag bestämde mig för att ge den en chans några sidor till. Det vann den på och mot slutet av boken ville jag faktiskt bara ha mer av den. Vilket är ett gott betyg. Det är kanske ingen bok som kommer att vinna priser, i alla fall inte i min värld men underhållande och romantisk med glam och flärd, otrohet och kärlek. Läsvärd om man gillar chick-lit.

Nästa bok är skriven av Kristin Emilsson och heter "In i minsta detalj". Den handlar om ett gift par som precis håller på att bli klar med renoveringen av lägenheten. Deras största bekymmer är vilken färg de ska ha på väggarna. Allt är planerat in i minsta detalj. Då sker ett oväntat dödsfall som sätter igång en händelsekedja som ingen av dem kunnat förutse....inte jag som läsare heller...i alla fall inte alla delar. Feelgood om landsbygd och storstad, kärlek och vänskap, gamla hemligheter och nya. Jag gillade den!

Idag är det den första augusti och normalt brukar jag ha ångest vid den tidpunkten för då vet jag att det snart är dags att göra slut med ledigheten och börja jobba. I år fanns ingen anledning till det för jag började ju jobba redan i juli.

Men, men...den är där ändå, ångesten alltså. Inser att det nog inte är jobbstarten som framkallat denna olustkänsla någonsin, nej det är nog hellre vetskapen om att hösten och vintern närmar sig som gör att det inte känns helt okej. Jag som är en sommarmänniska ut i fingerspetsarna och tåspetsarna och hårstråna.

I år är det extra vemodigt med augusti, samtidigt som det är oerhört roligt också. Faktum är att det är fantastiskt roligt men vemodigt som sagt. Datum för sonens avfärd mot stipendiestudier utomlands närmar sig. Om några veckor är det dags att börja packa inför det stora äventyr som väntar honom. Vilken chans han har fått!

Själv har jag börjat fundera på detta med middagar. Eftersom jag är känd för att slarva med maten när jag är ensam hemma ska jag nog försöka göra veckomatsedel. Hur nu det ska gå? Det är ju något jag hittills aldrig lyckats med. Men skam den som ger sig, jag kan ju vara rätt målmedveten om jag bestämmer mig för det så det är väl dags för mig att visa den sidan även när det gäller matlagning....det är ju inte direkt så att jag har brist på recept och idéer. Jag får väl helt enkelt ge mig själv någon slags utmaning och sätta upp en belöning om jag fixar detta. Måste bara fundera ut nåt riktigt bra....

Något annat jag måste fixa som jag nu haft det tufft med i två dagar är detta att kliva upp på morgonen igen...usch så eländigt det är med tidiga morgnar. Varje gång jag släpar mig ur sängen med halvslutna ögon känner jag en stor beundran för de som har arbeten som innebär att de måste kliva upp ännu tidigare än vad jag behöver. Längtar så efter den där dagen när jag kommer att vakna pigg och känna mig utvilad. Det brukar ju hända en eller två gånger per år...när jag tänker efter borde det nog vara dags snart....minns nämligen inte när det hände senast. Där har jag nåt att se fram emot, härligt!

Idag har jag gått hårt åt kryddorna i krukan på altanen, men det syns inte.

När regnet strilade ner i går kväll och formligen öste ner under sen natt och tidiga morgontimmar kändes det avlägset att det skulle bli en sån fin dag som det blev idag. När jag vaknade i morse var planen att chocka mig själv men framförallt sonen och baka bullar men av det blev det ingenting....solen sken och det var läge att hållas utomhus istället. Det gäller ju att passa på. Finns ju andra som bakar bullar som tur är....

Fast jag var inte ute precis hela dagen. En lasagne förbereddes och lades ihop. Tanken var att vi skulle få den till middag denna dag som tydligen är lasagnens dag.....men sonen tog bilen och drog till Umeå med kompisarna...alltså blir det lasagne imorgon istället....middagen är klar, hurra! Utan mat blev jag dock inte, macka med kräftstjärtar smakade mycket gott.

På eftermiddagen åkte jag och mor till Östergensjö och PerOrs. Där är så mysigt men framförallt har de gott fika. Om de bjuder på julstämning i december så är det sommarstämning man åker därifrån med en sån underbar dag som idag.

En ny lykta lyste fint i regnet under gårdagskvällen. 

Besök i trädgården.

PerOrs bjöd på gott fika, underbar miljö och fin konst!

Igår var jag ju rätt nöjd som fick tummen ur och tog kontakt med ortopeden....men jag slutade inte där. Nej jag tog tag i en sak som hängt över mig länge, riktigt länge.

I mina fönster finns det blommor av olika sorter. De bästa sorterna förstår att de inte ska vilja ha vatten särskilt ofta. Men av någon anledning har det smugit sig in blommor med helt andra preferenser....den sorten som helst vill vattnas i alla fall en gång per vecka. Det har gjort att alla blommor i mina fönster inte har varit särskilt fina...nej torra blad, halvvissna eller så har de haft det alldeles för trångt i krukorna så de har slutat växa. (Minns den tiden i livet då jag höll på att plantera om alla blommor i januari/ februari någon gång...nåja, den tiden är sen länge förbi...och något det märktes på var som sagt mina krukväxter.)

Hur som helst igår chockerade jag mig själv men framförallt mina växter. Jag gick igenom alla blommor i alla fönster. Sakta men säkert var de som behövde det omplanterade och de som inte behövde det fick i alla fall alla vissna blad bortplockade. Som bonus passade jag dessutom på att vattna alla...inte illa en torsdag i juli.

Ja, några blommor åkte i soporna också förstås...det innebar att byns blomsterhandel fick ett besök för att köpa in lite nytt. Så nu är det fint i mina fönster....en kort stund funderade jag på om jag borde ha passat på att putsa dem också, ja inte växterna utan fönstren alltså. Men sen tänkte jag att det är dumt att anstränga sig i onödan....än hinner det bli mycket flugskit på rutorna....och någon måtta får det väl ändå vara....

Nu gäller det bara att komma ihåg att vattna också eftersom det återigen smugit sig in växter som faktiskt vill ha vatten lite då och då....

Nu är det gjort. Jag övervann min ångest och har äntligen skickat in en egen vårdbegäran till ortopedmottagningen. Något jag borde ha gjort redan under hösten när det kändes om om något hakade fast i mitt knä, då kanske jag hade sluppit det elände jag har just nu.

I fredags när sonen och jag var i Stockholm och jag på hotellrummet tog ett steg framåt med mitt vänstra ben kändes det som att något gick sönder inne i knäet, eller hakade fast, eller nåt....efter att ha vilat under natten blev det bättre men när jag klev upp från toastolen nästa morgon var det kört igen. Smärtan är förfärlig och jag låter högt varje gång det hugger till. 

Nu är jag försiktig, jag vet att jag inte kan ha knäet böjt alltför mycket och att jag måste räta ut det väldigt försiktigt. Glömmer jag mig och kliver ur bilen alltför ovarsamt, eller kliver upp från en stol som man normalt gör med lätt böjda knän är det bara att skrika till lite och sen undvika att svimma av smärtan till dess att jag rätat ut benet och jag kan stå och gå igen. Det brukar ta en stund. 

Nätterna däremot är svårare att hantera, jag sover ofta med böjt knä....inget roligt att vakna av att det gör ont, väldigt ont....eller att vakna och vara kissnödig och i ett sömndrucket tillstånd glömma att jag inte kan slänga benen över sängkanten som vanligt...

Men, men det finns faktiskt positiva saker också. Jag kan fungera normalt bara jag kommer ihåg att vara försiktig, jag kan köra bil bara jag tar mig i och ur med så rakt ben som möjligt. Faktum är att jag kan jättemycket....och nu har jag ju en extra god anledning att läsa många böcker....

Lite läskigt känns det dock, jag har ångest bara jag tänker på att nån ska röra vid mitt knä och kanske böja det under undersökningen....eller för att inte tala om tanken på att kanske behöva opereras igen...

Nåja, den dagen den sorgen. Det är i alla fall därför jag skickat en egenremiss direkt till ortopeden och önskat att få träffa samma läkare som fixat mitt knä förut....väntar gärna till efter alla semestrar bara för att det ska bli så....och som det är nu kan jag ju hur som helst inte fortsätta att ha det.  

Nej, nog med självömkande, jag fortsätter smörja med Voltaren och linda mitt knä och jag tänker fortsätta att njuta av mina sista skälvande semesterdagar med böcker och förhoppningsvis skön temperatur utomhus.

Igår njöt jag på altanen med sonen klippte gräset innan middagen.

Visst är ni redo, här kommer två boktips till. Två läsvärda böcker om än inte de bästa jag läst denna sommar.

Den första boken, " Händig man sökes" skriven av Jöns Hellsing började en aning tramsigt och det var rätt nära att jag bestämde mig för att inte läsa klart. Men plötsligt tog boken en för mig oväntad vändning och jag var fast. Huvudpersonen är en författarwannabee som söker och får jobb som snickare....något han inte är....allt för att få tid att förverkliga sitt författarskap. Det blev ett måste att få veta hur han skulle klara den uppgiften och få veta hur boken skulle sluta.... en aning förutsägbar var den allt men inte på ett sätt som tog kål på läslusten utan faktiskt en perfekt feelgoodroman.

Den andra boken handlar om en svenska som arbetar som språklärare i Wien och där blir förälskad i en uteliggare. Inte ett helt enkelt scenario....Den heter " Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" och är skriven av Emmy Abrahamson. Det som fascinerar med den här boken är att det faktiskt är författarens egen berättelse, fast det visste jag inte när jag läste den. Boken är charmigt skriven, ett enkelt språk med en rätt rolig dialog emellanåt. Historien håller en rätt ytlig nivå och kärlekshistorien går inte riktigt på djupet.  En läsvärd bok dock, framförallt med tanke på den verklighetsanknytning den har. Här finns en länk till en intervju med författaren. 

Ute strilar regnet, vad passar då bättre än att läsa böcker....inte mycket. Här kommer tre boktips som passar lika bra regniga som soliga dagar. Fast en av böckerna skulle i alla fall inte jag välja att läsa en mörk kväll.

Den första som heter "Simma med de drunknade" av Lars Mytting fick jag själv tips om av en god vän. Det är en släktkrönika som handlar om en föräldralös bondpojke som ger sig ut för att finna sina rötter. Hans sökande för honom från Norge där han växt upp med en fåordig farfar, till Shetlandsöarna vidare till Frankrike och sen tillbaka till Norge igen. En fantastisk bok som fångade mig från första sidan, möjligtvis andra, och sen höll sitt grepp till dess att sista bladet var vänt. Bitvis kändes den förutsägbar, men se så var det inte....då kom det en vändning som i alla fall inte jag kunnat förutse. 

Nästa bok är skriven av Karin Aspenström och heter "Utan dina andetag". Det är en relationsroman med ett par som ska göra sin drömresa i Indien innan de slår sig till ro och skaffar barn. Väl på plats upptäcker de att deras drömmar och förväntningar inte alltid stämmer överens. Boken är full av inlevelse men ändå ganska enkel. Oväntade vändningar in i det sista gjorde den här boken till en riktig bladvändare.  

Tredje delen om polisen Zack som äntligen lyckats ta sig upp över ytan och fått ordning på sitt liv. Då händer saker som gör att han dråsar rakt ner i mörkret igen. Boken heter "Bambi" och är precis som de tidigare i Herkulesserien skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Grekisk myt blandas med den hårda verkligheten i Stockholms undre värld. Bra driv och språk, obehaglig, spännande och så bra! Ytterligare en bladvändare.....nu är det bara att vänta på nästa bok i serien....plats sjutton i kön idag....