Det här är en sån där vecka när jag inte riktigt har koll på vilken veckodag det är. Efter två dagar i Umeå, med trevliga kollegor från en stor del av Västernorrland och Västerbotten, kom jag hem igår kväll. Jag var ganska nöjd då jag kollade arbetsmobilen och fann att det inte var alltför många arbetsmejl som väntade. Kände att jag hade kontroll...fast lite fundersam var jag allt då några mejl jag väntade på inte dykt upp....

Nu blev jag inte riktigt lika nöjd när jag kom på arbetet i morse. Först skulle lösenordet till min dator bytas...problemet var bara att datorn inte ville godta det nya....ett samtal senare hade jag fått nytt lösenord av IT och denna gång fungerade det hela. När jag sen öppnade min mejl fick jag en chock. Jag hade hur många olästa mejl som helst.....där fanns också det jag saknat igår.

Lite tokig start på morgonen blev det allt, men det gick snabbt över när jag träffade de elever jag skulle arbeta med direkt på morgonen. Deras glada leenden och tillrop "Katarina vi har saknat dig" värmde gott....vad gjorde det då att mejlkorgen svämmade över??

Eftersom sonen tränar ofta brukar ett rätt stort antal handdukar passera tvättmaskinen och tumlaren varje vecka innan de viks ihop och hamnar i handdukshyllan igen. Under en längre period har jag funderat var alla handdukar tagit vägen? Visst, en och annan har jag väl sett till, men under tiden jag funderat har det blivit tommare och tommare i hyllan. Tänkte att sonen kanske hade glömt dem i stan...men det kändes inte riktigt rätt det heller. Tvätten brukar komma hem.

En plötslig ingivelse fick mig att lyfta på locket till tvättunnan som står utanför vår bastu....döm om min förvåning när den är full av tvätt....(ja ni som brukar läsa min blogg kommer säkert ihåg att detta hänt vid ett tillfälle förut). 

Det är väl inte konstigt att det ligger tvätt i tunnan tänker ni säkert nu...men vi har korgar i tvättstugan där vi sorterar tvätten så locket på tvättunnan är i princip bara en mellanstation på väg till tvättsorteringen. I alla fall i min värld....och i alla fall sen detta hände förra gången när jag hittade alla sonens försvunna jeans i tvättunnan och inte ovanpå. 

Nu är handdukarna tvättade igen och ligger i hyllan....och jag ska börja lyfta på locket till tunnan....i varje fall varannan månad eller så....

Där ligger de, handdukarna. 

Några av alla handdukar på väg in i till hyllan igen. 

Det är tur att jag är en snabbläsare. Igår mitt på dagen kom jag plötsligt på att det låg en bok och väntade på att läsas. En bok jag har stått i kö länge för att få låna. En bok som ska lämnas tillbaka på biblioteket imorgon, om jag inte vill betala förseningsavgift förstås. Men med tanke på den tid jag fått vänta på boken så förstår jag ju att det finns andra som väntar precis som jag. Hur som helst, igår plöjde jag två tredjedelar av boken och ikväll efter middagen läste jag resten. 

Förstås slutade den så att det bara är att börja längta efter nästa. En annan tursam sak ikväll är att sonen är hemma, lätt att bli mörkrädd av den boken.....framförallt efter att ha läst slutet. 

Jamen boken då...jo den var mycket bra. Den sjätte i serien var som vanligt rappt skriven med högt tempo och bitvis brutal spänning. Jag hade inga problem att sträckläsa den men jag tycker inte riktigt att den inte höll samma höga standard som de tidigare böckerna om Joona Linna. Men med det sagt längtar jag redan efter nästa bok i serien....hoppas att det inte dröjer flera år. 

Ikväll tände jag en marschall och ett ljus i lyktan på bron för att välkomna min mamma när hon kom ut på sin kvällstur. Anledningen? Det är nämligen hennes födelsedag. 

Tyvärr blev hon inte så firad av oss idag. Sonen hade Advisory Board så han jobbade i stan och kom inte hem ikväll. Själv har jag varit i Sundsvall och träffat arbetsmiljöverket hela dagen så  jag kom hem sent. Därför bestämde vi i förväg att vi ska fira henne när det blir helg istället. 

Men lite ljus tyckte jag ändå att hon skulle få se på sin födelsedag.....en liten present fick hon också när hon kom och hälsade på medan jag åt min sena lyxmiddag....pommes med dillkrydda och ketchup....

En liten marschall lyser för min mamma som fyller år. 

Ett litet ljus lyser i fönstret, jag tänkte att alla småfåglar skulle få känna lite myskänsla när de vaknar till så här på lördagen och kommer och tittar in genom våra fönster. Eller så var det helt enkelt för att jag ville få den känslan själv.....myskänslan alltså. 

Idag ska vi ner till stan igen, stor invigning av klubblokalen står på programmet....misstänker att det kanske kan bli nåt litet träningspass för sonen också...i alla fall någon uppvisning skulle jag tro. Alla de olika sektionerna kommer att vara på plats, hoppas det kommer många intresserade så att det stora utbud som finns på ÖKSF upptäcks av ännu fler! 

Nu satsar jag på ännu en mugg kaffe och en frukostmacka.

Om Lucia är en dag när jag tänker extra mycket på min mormor är Tjugondedag Knut en dag när det är min morfar som finns i mina tankar. Han tände alltid ljus, men extra många just den här dagen när julen städades ut. 

Jag kommer ihåg kyliga kvällspromenader medan jag bodde hemma när jag som vanligt gick dit och hälsade på. Något jag gjorde varje dag, ofta flera gånger....

Hur som helst, just den här kvällen var ljus tända överallt, marschaller lyste upp gården och inomhus var det varmt och mysigt med gott fika som stod på bordet och väntade. Jag kommer speciellt ihåg hur fint det var i den kalla kvisten när ljusen sken på frostrosorna på rutorna. 

Därför tänker jag alltid på morfar när jag tänder marschaller som får lysa upp i snön just idag när det är Knuts dag!

Det här har varit en sån där dag när jag inte tycker att jag gjort nästan någonting ändå är känslan att jag har haft fullt upp hela tiden.  

Jag började i morse med en mugg kaffe, eld i braskaminen och sen frukost innan jag skjutsade sonen till hans träning som började klockan elva. 

I stan fixade jag några ärenden under den första timmen han tränade, nästa timme var jag åskådare. De har gjort framsteg sedan igår. Får de bara vara hela och friska så faller nog bitarna på plats innan SM, om än de inte haft en ultimat uppladdning och träningsperiod. 

Väl hemma lagade jag Rymdimperiets gulaschsoppa till middag och Holländsk rispudding till dessert. Efterrätten fick man alltid hos mormor på Trettondedag jul. Den påminner om Ris á la Malta men det är gelatin i den. Hon serverade den alltid med strössel på toppen och saftsås till. Jag struntade i saftsåsen när jag var barn.....jag struntar fortfarande i saftsåsen.....

Sen har jag faktiskt inte gjort något mer. Jo just det, jag fixade till en liter ingefärsshot med citron. Nu ska vi testa om den funkar på oss också! 

En flaska med ingefära, honung och citron. 

Jag testade mina nya glöggmuggar ikväll. 

När jag vaknade i morse trodde jag knappt att det var sant. Nästan hela natten hade gått utan att jag vaknat och försökt hosta lungorna ur mig. När jag dessutom provade att prata lite för att testa rösten lät den nästan normal....något jag inte kunde tro när jag med hes stämma kröp i säng igår. Det är nästan som trolleri...fast det heter penicillin....

Hur som helst, det är underbart att det känns bättre. Nu önskar jag bara att sonens hosta ger med sig också. Med en månad kvar till SM är det hårdkörning (och det behövs med tanke på att de har en del att ta igen utifrån skadeproblem och annat som gjort att de inte kunnat träna som de velat under hösten). Därför är det inte så lyckat när ena halvan har hostan från h..vetet. 

Idag är det hur som helst vilodag för att köra lite mer imorgon istället. Det känns skönt med tanke på termometern, burr vad kallt det är. Som vädret har varierat den senaste tiden har i alla fall jag glömt hur det är när det är vinter på riktigt. Fast idag fick jag lära mig igen. Känner att jag gärna sluppit den påminnelsen.....att det är fler som påverkas av kylan märks på alla sociala medier. Undrar hur många termometrar som kommer att fotograferas denna dag?

Själv tänker jag nog inte fotografera min termometer, däremot ska jag hänga sonens gi som blivit tvättad inför träningen imorgon. Det är väl ungefär den ambitionsnivå jag har för dagen...förutom att mata elden i braskaminen med mer ved förstås....kan hända att jag lagar lite mat också....men sen blir det inte mer. 

Analys av teknikerna, en månad innan SM. 

När jag gick och lade mig igår tittade jag ner mot macken och såg hur snön virvlade runt lamporna där nere. Under natten spelade sen vindspelet friskt. Jag kunde höra hur snön virvlade runt för att sen lägga sig på marken. 

Det jag tyckte var aningen konstigt var avsaknaden av alla ljud från plogbilar och traktorer, men jag tänkte inte så mycket på det då under natten. Jag förväntade mig i alla fall att mötas av ett rejält lager snö när jag gick ut för att hämta tidningen i morse. 

Döm om min förvåning när jag konstaterade att det är ett ytterst tunt lager snö som fallit under natten. Ett riktigt fjantlager....så där livsfarligt så det döljer de värsta hala fläckarna, allt för att det ska vara lättare att halka till. Nu ska ju inte jag gnälla som inte är så värst förtjust i snö egentligen men ett lagom snötäcke kan jag stå ut med. Snö som bara bristfälligt döljer det hala tycker jag absolut inte om. 

Med sonen på träning ligger jag i soffan och slötittar på teven, överraskande eller hur...??! Jag har hamnat framför ett program om samlare. Efter att ha tittat en stund lovar jag mig själv att aldrig mer klaga över att jag har mycket tvätt i källaren när jag har några högar som ligger på golvet i tvättstugan. För det jag ser ger mig en klump i magen och jag känner mig nedstämd.

Ett hem består av ett ungt par med tre små barn. Mamman shoppar ohämmat och mannen är samlare och har varit det sen barnsben. Tvättkorgen, eller tvättmattan som de kallar den täcker hela golvet i hallen, hela trappan ner i källaren och hela rummet där tvättmaskinen står. De säger att de tvättar varje dag, framförallt lakan, då de äter middag i sängen varje dag. Att de äter i sovrummet beror på att i köket är bordet upptaget av annat skrot. Nu är det nära att barnen ska omhändertas om de inte gör något. Det mest sorgliga är att barnen uppvisar samma samlarbeteende som sin pappa. Familjen får professionell hjälp för att försöka bringa ordning i oredan, men inte har de någon lätt uppgift.

I ett annat hem samlar en kvinna i sextioårsåldern på mat. Allt möjligt. Det hänger flugpapper i rummen som är groteskt fulla av flugor, mat ligger och ruttnar lite här och där men mitt i allt försöker hon att laga mat av nyinköpta matvaror. Nu hotas hon av vräkning om hon inte för något åt sin situation.

Det är så sorgligt med alla dessa människor som inte ser den misär de lever i, hur det påverkar dem och deras omgivning. Ett missbruk som jag kan tänka mig att det kan ta ganska länge innan det upptäcks av alla runt omkring....och då kan det ha gått så långt att det är svårt att få personen att ta emot hjälp.

Så återigen, mina små tvätthögar är väl ingenting att gnälla för....det bor ju i alla fall inte möss och andra smådjur i smutstvätten......

Redan igår kväll kunde jag känna skillnad. Så pass att jag var tvungen att googla för att se om penicillin kan ha effekt så snabbt. Det kan det, i alla fall om man fått rätt sort och den slår som den ska. Febern är borta, huvudet värker inte fullt lika mycket som förut och jag orkade till och med ta en kort promenad för att mata fiskar i förmiddags, fast frisk är jag inte. 

Sen måste jag väl erkänna att jag inte gjort särskilt mycket mer än att vila. Nu kollar jag på skidor under värmefilten, medan elden sprakar i braskaminen. Med ett glas smultrondryck är det inte särskilt synd om mig....bara lite....

Tänk att det redan är den andra dagen på det nya året. Nyss sa vi hej då till det gamla 2016 och välkomnade det nya 2017. Timmarna innan tolvslaget och efter var väldigt trevliga och trivsamma. Mycket god mat, underbart sällskap och roliga spel. En och annan lärdom drogs också, framförallt fick vi lära oss nya ord....i alla fall vissa av oss. För att inte tala om allt vi fick veta om varandra......

Tyvärr följde en del skrot med in på det nya året. Min hosta har blivit värre och värre. Hela huvudet har känts som om det varit på väg att sprängas under hostattackerna som blivit både fler och eländigare. 

I morse beslutade jag mig därför för att ringa hälsocentralen, det gick så där först. Jag lyckades inte knappa in så många siffror rätt på TeleQ:n. Efter femte försöket hade jag fått till allt rätt så att de kunde ringa upp mig....där någonstans fick jag ett kvitto på att jag inte mår särskilt bra. 

Uppenbarligen tyckte inte min läkare det heller för det konstaterades relativt snabbt att jag har bihåleinflammation....inte så konstigt att huvudet går sönder varje gång jag hostar. Eftersom jag är rätt less vid det här laget på att lappa ihop mitt huvud hela tiden känner jag mig nöjd över att ha kommit hem med medicin. Förhoppningsvis är det samma skit i bihålorna som gör att jag hostar, då borde jag må bättre redan imorgon. 

Så nu ligger jag återigen under filten, kollar på Adele när hon sjunger i Radio City Music Hall (repris) och känner mig hoppfull och säker på att snart må bra igen!

En medicinboost så här på det nya året. 

Granriset har fått nytt liv, skotten lyser ljust gröna!

Idag har det varit en sån där dag med lite allt möjligt. Jag vaknade tidigt, väldigt tidigt (halv fem) av en traktor som stod och slog med skopan så hårt och så länge att det inte gick att sova. (Eller vad den nu gjorde? Det levde i alla fall om som tusan.) 

Efter en titt på klockan insåg jag att jag inte fick kliva upp så tidigt....men när klockan var sju och jag ännu inte somnat om gav jag upp. Då gjorde jag mig en kaffemugg, hämtade tidningen och lade mig i sängen igen medan jag funderade över dagen som låg framför mig. 

När jag funderat en lagom lång stund gjorde jag första delen av tre till vår nyårsdessert. Medan den vilade i väntan på andra och tredje delen tog jag en promenad, gick upp till mamma och fikade dagens andra mugg kaffe, handlade och tömde diskmaskinen. 

Resten av dagen gick i ungefär samma tema, men när vi ätit "lundag" (mycket sen lunch, en aning tidig middag) bestämde jag mig för att det fick vara nog med fixande så då fick min nya kompis, värmefilten besök.

Jag låg och slökollade på teven och zappade förbi Trinny och Susanna som stylade om svenska kvinnor. Som alltid reagerade jag över ur otroligt fula kläder de väljer ut åt sina adepter. Fast de som blivit stylade ser ju alltid glada ut, trots kläderna, det är ju tur. Men nog är jag glad att min styling tidigare i höstas sköttes av Klippverkstan och Första Intrycket här i Bredbyn och inte av de där två donnorna.....jag kände mig ju skitsnygg!

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag har klarat mig hittills. Något jag inte hade en aning om att jag behövde men som nu känns oumbärlig. Sonen han visst dock vad en mamma behöver (och hade längtat efter utan att veta om det). Jag pratar förstås om den värmefilt jag fick av sonen i julklapp. 

Snacka om en livets nödvändighet när man som jag är en frusenlort. Det enda problemet är att jag har ännu svårare att slita mig från mitt favorithörn!

Mysigt under värmefilten.

Casablanca!

Vips så sprang en vecka förbi. En vecka som avslutades med en härlig julhelg, men som innehöll så mycket, både arbete och vila. 

Nu ligger jag under den värmefilt som fanns i klappen från sonen och filosoferar över både det ena och det andra. Konstaterar att vi hade en härlig jul i Dalarna med min morbror och hans familj. En varm och skön samvaro med massor av god mat, skratt, allvar, läsning, korsord och brädspel. Avslappnat och stämningsfullt, precis som en jul ska vara. Det var andra julen någonsin jag inte firade hemma och sett i backspegeln var detta en alldeles utmärkt jul!

Fast nog var det skönt att sjunka ner i den egna sängen igår kväll, inte lika skönt att vakna med huvudvärk, snuva, hosta och halsont dock, men glad att förkylningen väntade med att bryta ut till dess att jag kom hem. Jag kan säga att värmefilten jag fick igår var en utmärkt julklapp, passar extra bra en dag som denna när tussigheten är väldigt närvarande. Som tur är mår sonen utmärkt än så länge....det betyder att jag blir uppassad!

Här under värmefilten mår jag gott, även om jag är lite småsjuk....

Idag smakar kaffet extra gott. Med lite nyheter på plattan och muggen i handen njuter jag av denna adventsmorgon. 

Att läsa nyheterna är ju i och för sig inte lika njutbart, det blir en väldig kontrast gentemot den julefrid som råder här hemma. 

Då önskar i alla fall jag att jag skulle kunna göra mycket mer för alla som inte har det bra, både här hemma i Sverige och ute i världen. 

Men jag skickar iväg en extra slant till Blue Dragon Children´s foundation, det är något jag kan göra. Själv kan jag inte hjälpa alla, men några i alla fall. 

Nu är det jul i vårt hus. Amaryllislökarna börjar så sakta blomma, i granriset hänger ankor och tomtarna bestämde sig för att krypa ut ur tysta vrårna. Det i sin tur var signalen till jultomten att komma med vår julgran och klä den. Så nu glittrar och glimmar den med alla pumlor i olika färg och form.

Själv gör jag ingenting, eller i varje fall så lite som möjligt. Jag känner mest bara julefrid idag faktiskt där jag ligger och kollar på skidskytte medan elden sprakar i braskaminen, Under tiden när sonen lagade lunch åt oss passade jag på att slå in några julklappar, de ligger nu på plats under granen. 

Om en stund ska jag gå till mamma för att se till att hennes tomtar också förstår att det är dags att sluta gömma sig och komma fram i ljuset. Sedan ska vi äta blöte hos henne, längtar.

Tomten kom med granen häromnatten. 

"Badankorna" är på plats i granriset vid bastun. 

Det är jobbigt att vara tomtenisse och hålla i sig hela dagarna.

Nu blommar den vita amaryllisen. 

Jag tänker ofta på min mormor. Hon var så fantastisk och kunde allt, i alla fall är det så jag tänker på henne. En trygg och närvarande mormor som lärde mig om livet. Att laga mat, baka sockerskorpor, brodera men framförallt hjälpte hon mig att se positivt på livet och att försöka vara en så fin människa som möjligt. 

Hon lärde mig att inte ge upp hur svårt och jobbigt saker än kunde kännas, att se att mitt i det nattsvarta mörker som vi ibland omges av så finns det någon liten ljusglimt som leder oss rätt. Något hon fick lära sig den hårda vägen när hon tappade synen med tre små barn bara trettio år gammal. När jag tänker på min mormor tänker jag på värme, god mat, trygghet och positiv kämpaglöd. 

Luciadagen är den dag på året då hon är extra närvarande i mitt minne. När jag var barn följde jag ofta med henne på långa och korta äventyr och resor. Under många år när Synskadades förening i Övik hade julfest var jag Lucia. Jag var mitt alldeles egna Luciatåg som sjöng för mormor och alla andra i föreningen. Vid ett av de tillfällena spelade mormor in när jag sjöng luciasången bland skramlande kaffekoppar och annat prassel. 

När jag väl flyttade hemifrån ringde telefonen alltid tidigt på morgonen den trettonde december. Samtidigt som jag lyfte luren tryckte mormor igång bandspelaren och sen fick jag lyssna till min egen röst när jag sjöng Sankta Lucia. Därefter pratade vi en kort stund och önskade varandra en fin luciadag. Det var bara under de allra sista åren av hennes liv som denna tradition slutade. Men kassettbandet finns någonstans här hemma....någon gång ska jag försöka digitalisera det så jag får lyssna på en ung Katarina när det är Lucia.

I morse tänkte jag extra mycket på min mormor, det var en sån dag idag, en mormorkärleksdag. 

Många små Lucior när det var julavslutning  på barngymnastiken. Det är jag närmast kameran. 

Min fina mormor utanför deras stuga i Sjönäs för ganska många år sedan, fyrtio eller nåt sånt....

Nu har årets dos av julstämning införskaffats. Om det är så att någon undrar var man skaffar den kan jag tala om att det gör man lämpligast hos PerOrs i Östergensjö. Som vanligt går man runt där bland eldar och marschaller och känner hur julen kryper in i alla porer. 

I alla vrår sitter små tomtar, det är dekorerat med granris och annat pynt och nog tyckte jag att jag såg en och annan liten Nisse skymta förbi i skogsbrynet...att det dessutom finns en massa godsaker att köpa med sig hem gör ju inte det hela sämre. 

Du som ännu inte varit där har fortfarande chansen. Det är öppet mellan 12:00 - 16:00 imorgon när det är tredje advent! Skulle jag inte skjutsa sonen till hans träning hade jag tagit mig dit igen. Till den finaste, bästa och mest genuina julmarknad man kan tänka sig i hela vida världen!

Plötsligt smällde det till ute på altanen och jag förstår att det regnande och töande vädergudarna ägnade sig åt igår har slutat. Istället är det rejält många minusgrader igen. Nog har de lite svårt att bestämma sig där uppe i väderhimlen. Det är dags att sluta bråka och komma överens. Hur lite jag än tycker om vintern så är det faktiskt så att det ska vara snö nu och lagom kallt (inte svinkallt).

Veckan har precis som vanligt susat förbi. Igår blev det inte riktigt som jag tänkt mig dock, sonen hade problem att ta sig till skolan då bussarna inte gick som de skulle i halkan, därför fick jag agera skolskjuts.

I övrigt har veckan bestått av massor av arbete (som vanligt), en tvättmaskin som höll på att tvätta ihjäl sig (den slutade aldrig tvätta), en ny tvättmaskin fick flytta in och vips var arbetsveckan slut.

Igår firade jag nåt slags jubileum, fem år har gått sen min senaste knäfraktur. Förhoppningsvis den tredje och sista....Mitt skadade knä dök i alla fall upp på fejan som ett minne igår morse (det gör fortfarande ont i mig när jag ser bilden). Då var det inte regn och halka som det var igår utan snöstorm....riktigt busväder. Dessutom var det strömavbrott, fast inte i vårt hus. Jag kommer ihåg att sonen ville följa med till sjukhuset men ambulanspersonalen tyckte inte att han och mormor skulle ut och köra. Det var nog klokt. Hur som helst är jag idag glad över att ha två knän utan frakturer.

Igår fick jag också tillbaka den krubba, i form av en lampa, som varit inlämnad för elöversyn hos en elektriker. Den kommer från min mammas farfars och fanns sedan hos min mormor och morfar när jag växte upp. Jag har alltid tyckt att den varit jätteful men bestämde mig för att ge den en chans. Nu står den i mitt sovrum och lyser. Tro det eller ej men plötsligt kommer den till sin rätt. Den har blivit vacker. Eller så är det bara jag som blivit gammal och nostalgisk......

Ett litet ljus lyser i fönstret denna tidiga morgon.

Krubban från mammas farfars.