Kycklingmiddag!

Då var det gjort, en cykel har fått en lapp med vårt namn och telefonnummer på sig. Nu gäller det bara att få tag i nån som kan frakta hem den till oss. Ja, sen ska den betalas förstås...
Sudden är i alla fall mycket nöjd med sin nya cykel. Den kommer han att kunna ha länge. Tur det med tanke på vad cyklar kostar nu för tiden.
Efter cykelköp var det dags att kolla på kakel. Den butiken fanns i princip vägg i vägg så det gick rätt snabbt, eftersom jag visste vilket kakel jag ville ha, till hyfsat pris dessutom. Det fanns ett annat skithäftigt glaskakel men det kostade 1600 kronor per kvadratmeter så det gick fetbort som sonen skulle ha sagt....
När magen fått sitt i form av några saftiga hamburgare, var det vitvarubutikens tur och därefter togs bilder på sonen till hans ID-kort.
Tanken var att vi skulle gå på stan sen men vi tittade på varandra och sa: nu åker vi hem...
Nu sitter jag och ser på skidskyttestafett med en kaffemugg i handen, men det gick inte så bra för stackars Ted. Snacka om uppförsbacke för övriga och vilken ångest för stackarn som misslyckades på första sträckan.      

Krispiga tulpaner!

Det är fredagmorgon, sonen sover i källaren, jag läser tidningen och dricker kaffe. När affären öppnar ska jag nog åka och handla så att det är gjort innan vi åker till stan för att titta på födelsedagspresent och Sudden ska ta kort till ID-handlingarna.

Ser på nyheterna också, så här dagen efter kvinnodagen handlar det fortfarande om våld mot kvinnor.
Enligt en alldeles färsk undersökning har så många som var femte kvinna, nån gång i ett förhållande utsatts för kränkningar av den de lever med, psykist eller fysiskt. Skrämmande.

Sen blir ju de stackars kvinnor som faktiskt kommer så långt som till polisanmälan inte alltid trodda, utredningar läggs ner för att ord står mot ord. Alla vågar heller inte polisanmäla på grund av hot från den som utsätter dem för övergreppen. En förfärande stor del av utredningarna läggs ner på grund av bristen på bevis.

Svårt med bevis när övergreppen sker bakom stängda dörrar, ännu svårare om misshandeln är av psykisk karaktär, då gömmer sig ju skadorna under ytan och går inte att visa upp på samma sätt som blåmärken eller andra mer påtagliga skador. Usch, så mycket elände.

Jag hoppas verkligen att medias fokus som just nu läggs på den här typen av våld gör att fler kvinnor får kraft och ork att lämna ett destruktivt förhållande.

Tre hästar, tre hundar, höns, katter, två husvagnar, en himla massa bilar, två hus, hur mycket prylar som helst....sen ska man också lyckas försörja tre barn....och så undrar de varför pengarna inte räcker....

Sudden kom hem jättetrött och hungrig. Medan han bastade fixade jag till middag.

Enchiladas med ost, ruccola och köttfärs. Det smakade gott tillsammans med lite kall sås och tomatsallad. 

Efter att ha suttit i telefonkö i nästan en timme, blivit kopplad hit och dit hamnade jag till slut rätt. Jag fick äntligen tag i en köksrådgivare som kunde hjälpa mig med de sista justeringarna på min köksritning. I samband med det gjorde jag också köksbeställningen, så nu är köksrenoveringen sjösatt på riktigt. Det är inte längre bara planer, det är på riktigt.
Köket har  tre veckors leveranstid, sen kommer garaget att fyllas av många platta paket....som ska monteras....men jag har monterat många platta paket förut och med lite ( eller mycket) hjälp kommer det att gå som en dans.
Jag har valt matta och bänkskiva också....längtar så till dess att jag får se det färdiga resultatet. Men för att få göra det måste ju hantverkarjobbet flyta på när det blir dags. En rolig vår har vi att se fram emot i alla fall, rörig säkerligen, men mest spännande.

En sak jag inte alls gillar nu är att träna, usch, fy, blärk och blä!!! Jag får så ont i mitt knä efter de cirka fyrtio minuter jag håller på just nu. Medan jag tränar går det väl på ett ungefär...men sen....

Idag gjorde jag misstaget att gå in på Coop efteråt för att köpa en ytterfilé till lördagens raclette, det var dumt, dumt, dumt. Det gjorde rejält ont innan jag hade kommit varvet runt affären och sen vidare till bilen. 

Nu sitter jag i soffan, dricker kaffe och försöker tänka bort smärtan. Det går väl sådär, kanske en värktablett skulle vara en idé, men då måste jag ju kliva upp ur soffan först och det känns inte så lockande det heller. Inte har jag Sudden hemma att hojta på, han är i Solberg och åker slalom. Men om jag sitter här i lugn och ro ett tag så vet jag att det blir bättre. 

Trots att jag försöker att vara så positiv jag bara kan så måste jag faktiskt erkänna att just nu är jag spyless på mitt knä och på träningen och på att inte kunna göra allt jag vill och på....Ja listan kan göras lång. 

Men om jag nu ändå försöker att hitta något positivt även idag så är väl det att jag redan kan cykla....visserligen med hälen längst ut på pedalen och med sadeln lite för högt men det är mycket tidigare än nånsin förut.  Det kan ju vara en av anledningarna till att jag får så ont när jag tränar, jag pressar mig hårdare nu än jag har gjort vid mina tidigare frakturer. Hm, alltså ska jag se det som något positivt att jag har ont fast det är negativt....

Jösses...jag kan visst inte låta bli att hitta ljusglimtar trots allt. Och minsann tror jag inte att det redan känns lite bättre efter att ha gnällt av mig lite även om det smärtar lika mycket ännu. 

Jag fick alla 20 rätt på Star Wars - testet, allt annat hade varit skamligt.....

Fast det var rätt många stavfel och konstiga associationer.....så den som konstruerade testet kunde nog inte så mycket själv .....så alltså var det inte särskilt svårt att klara alla tjugo frågor....

Pestobröd verkar spännande, det skulle Sudden gilla fast han hoppar nog gärna över rödlöksklyftorna som stacks ner i degen innan gräddningen. Det måste jag testa nån gång, nu är jag ju inte lika mycket bagare som matlagare då, men det händer att jag använder jäst och bakar bröd...

Sitter och tittar på halv åtta hos mig. Det är därifrån jag fick idén om pestobrödet. Sudden är på sitt rum och skypar med sina kompisar, trots att han är ensam hemma är det alltid en massa röster som kommer från hans rum.

Tänk att han är tretton år, det känns så främmande, jag tycker att det var alldeles nyss han var en liten plutt som bara åt och sov. Nu är han ingen liten plutt längre, en lång gänglig tonåring stämmer bättre. 

Födelsedagsmiddag

En av sonens favoriträtter, smördegsplattor med pesto, mozarella, pinjenötter och idag toppat med ruccola och tomat.


Här är maten på väg in i ugnen, det blev smördegssnurror med chiliost i också! Passar bra att ta med till slalombacken i morgon, när han ska dit med en kompis. 

13-åringen vid datorn!

Födelsedagsfrukost och tårta!

Till frukost idag önskade sonen dubbeltoast med mozarella, pesto, ruccola och pepparsalami. Mumsigt värre på födelsedagen. Nu har jag också gjort tårtan klar.
Med vit marsipan och chokladrosor på toppen, fylld med oboygrädde, chokladpudding och banan.

Nu återstår att väcka födelsedagsbarnet!



Morgonen började med att Sudden blev väckt av sång, samt fika vid elden och presentöppning. 

Återigen har de visat reklamen på teve om den stackars man som först tappade nycklarna i sopnedkastet, nu har de tydligen installerat kodlås i hans hus....men han kan inte koden. Hans grannar stänger dörrar och fönster mitt framför näsan på honom. Av någon anledning får jag Kafka-känsla av den här reklamen...grå, märklig, full av konstiga människor.

I vårt eget hus är det i alla fall ingen Kafka-feeling just nu. Jag ska alldeles strax gå och duka födelsedagsbrickan , tända baskaminen och lite ljus nere i gillestugan. Sen är det dags för en liten sånginsats!

Dagen har varit bra med träning på sjukgymnastiken, snickarbesök och lite paketinslagning. Även om det inte blir så mycket i dem så kan det ju vara kul att få öppna några presenter på 13-årsdagen i alla fall.
Lite skidskytte hann jag också med, det var inte så väldigt jobbigt där jag satt i soffan. Som ett resultat av att dagen både inneburit vila och aktivitet värker inte mitt knä särskilt mycket ikväll.
Det som däremot fått jobba hårt idag är tvättmaskinen och tumlaren, de har gått för högtryck andra dagen i rad.

Nu ligger de uppradade åt alla håll och kanter, mattproverna! Såhär i kvällsmörkret har jag några favoriter, få se i morgon vad jag tycker om dem i dagsljus.....Bilderna visar ju inte direkt så mycket men mattbitarna är mer nyansrika än de verkar.

Det verkar vara något med lov som gör att jag har svårt att sova på morgonen...om en stund ska jag i alla fall ringa sjukgymnastiken och se om jag har bättre lycka idag. Jag tror att det kommer att finnas personal på plats, så jag kan boka tid för att träna. Sen ska jag ägna mig åt att titta på den vitvaruoffert som dök upp i min  mailbox igår kväll. Där gick det undan, kollade som hastigast innan jag la mig och det såg riktigt bra ut...det var dessutom från det ställe jag fick de bästa vibbarna. Sannolikheten att jag väljer dem ökade avsevärt  bara genom att de ansträngde sig så snabbt. Eftersom jag dessutom handlat av dem tidigare vet jag att de är bra att ha att göra med. Men vi får se, jag ska sätta mig in i offerten först.  

Ikväll lyckades de faktiskt riktigt bra måste jag säga....

Nu är Simon och Tomas igång igen och ska göra om det de tycker är Sveriges fulaste hem.....De två representerar ett par inredare som jag skulle tveka att släppa över tröskeln...ibland gör de riktigt fula saker, bitvis glimtar de till men deras inredning är ojämn. Ibland ojar de sig över fula lampor och annat och sen tillverkar de något ännu fulare och sätter in i stället. Men det är väl jag och min smak som tycker så kan tänkas. Underhållande att lyssna till  är de i alla fall.

Ikväll är de hos ett kollektiv och ska göra om ett allrum....wow tänk att det fortfarande finns. Ja, inte allrum utan kollektiv....När jag var barn bodde en nio år äldre släkting i kollektiv under en period. Det var det häftigaste jag kunde tänka mig. Jag älskade att hälsa på och få träffa alla han delade lägenhet med. Fast jag var barn kände jag  mig vuxen på nåt sätt.
Det var för övrigt vid ett av de besöken behovet av att köpa en  tekanna av brunglaserad lera på Indiska kom, i den bryggdes det godaste te man kan tänka sig. Min sorg när den plötsligt sprack efter sådär en trettio år var stor. Ännu har jag inte hittat nån som kan ersätta den fullt ut. Slutar leta gör jag aldrig...
Min dröm under de där besöken var i alla fall att jag minsann också skulle bo i kollektiv när jag blev vuxen....hallå...jag har inte ens bott i studentkorridor....hur skulle jag ha klarat av att bo kollektivt.
Ändå kan jag inte hjälpa att ett litet sug sätter in, fast jag tror nog att det mer är själva tanken på den dröm jag hade som barn än det faktum att jag skulle vilja bo i kollektiv nu. Fast nog skulle det ha varit häftigt att prova på. På teven verkar de i alla fall ha det himla bra! Men jag tror att för min del får kollektiv förbli en dröm....