Här kommer några bilder från vår lilla semestertripp!

Först kommer några bilder från Trosa.

Nynäs slott. 

Kaffepaus vid havet.

Mariefred.

Gripsholms slott.

Åsnorna på Stora Lunån. 

Att krypa ner i sin egen säng efter att ha varit ute på vägarna känns väldigt tryggt och skönt. Kroppen känner genast igen madrass och kudde och vet precis hur den ska lägga sig för att det ska bli bekvämt. Vad gör det då om man vaknar till fram på morgonkvisten och har svårt att somna om...känslan av täcket som tynger precis lagom gör att det bli vila ändå. 

Vi har haft en härlig tur på en knapp vecka. Träffat goda vänner, ätit god mat, sett och upplevt mycket. Lite energipåfyllning så här i semesterns sista stund. 

Här hemma välkomnar i alla fall både luktärtor och gladiolus med utslagna blommor. Dessutom börjar tomaterna bli röda. Snart kan vi mumsa på egna tomater!

Luktärtorna har börjat blomma medan vi varit borta. 

Vaknade upp i en hotellsäng med krispiga lakan efter en tisdag med bilåkning,  bio och sedan en riktigt god midag.

Som alltid under en hotellvistelse hägrar frukosten.  Så även denna morgon. En frukost på hotell i lugn och ro där det dessutom råder ett lugn i matsalen. Inte så vanligt i semestertider. Hotellet vi bor på är i första hand fullt av affärsresenärer, det kan ju vara därför.  De hade redan ätit när vi väl kom ner. Nu slappar vi på rummet ett tag innan vi åker vidare till goda vänner. 

Hur trevligt vi än har det här blir det så mycket både trevligare och roligare!

Det goda sovjetiska köket av Anya Von Bremzen

Här kommer sommarens sista boktips. En läsupplevelse jag själv blev tipsad om av en god vän. Boken beskriver hur det var att leva i Sovjetunionen. Alla matköer och minnen, känslor och till slut när familjen lever i USA, längtan till den sovjetiska maten. 

I en trång lägenhet växte Anya upp på sextiotalet med sin mamma där arton familjer delade samma kök. En till stor del frånvarande pappa, mamman sliter för att försörja sin lilla familj. Livet är trist, hårt men likväl glädjefyllt mellan varven. 1974 flyr Anya och hennes mor till USA. 

Det är ingen kokbok om än det bjuds på några recept i slutet av boken. I stället är det en skildring av vardagslivet i Sovjet. Man får följa författarens familj genom årtiondena med maten som en sammanhållande länk. Det är en livsberättelse berättad genom maten. 

Jag var lätt skeptisk innan jag började läsa boken men jag måste säga att det här är en av de bättre böcker jag läst på ett tag. Den fantastiska skildringen av Sovjetunionen, hur det sönderföll, Gorbatjovregimens hårda alkoholpolitik till Chrustjovs majsbröd och sedan den fina beskrivningen av vardagslivet i detta med, som jag sagt förut, maten i centrum. 

Läs den, du blir inte besviken!

Tidig morgon,  i alla fall enligt mig. Sitter i växthusets värme med mitt morgonkaffe.  Lyssnar på fåglarnas kvitter, det enda som hörs förutom nån enstaka bil som kör förbi. Vindstilla, klarblå himmel....livet är toppen!

Jag är lite gammaldags så jag har fortfarande lokaltidningen i pappersformat kvar. Det som slår mig när jag läser den på morgonen är att det finns en del människor som har väldigt lite att göra. Ungefär en handfull i alla fall.

Jag pratar om insändarna under Ordet är fritt. Okej, någon gång emellanåt händer det att det faktiskt kommer en välskriven insändare med ett budskap som griper tag, författad av någon annan än den handfull som oftast fabricerar insändarna. Men oftast känner man igen signaturerna. 

Handlar det inte om förskolor så handlar det om hur fula alla hus som byggs i staden är (antingen är de för färgglada eller så är de för färglösa) eller något annat som inte direkt för utvecklingen framåt. Jag menar allvarligt vem orkar och har tid för sånt annat än om man har alldeles för lite att göra. (Fast jag måste ju ändå säga att det är bra att möjligheten finns, att vi bor i ett land där det är okej att våga uttrycka sin åsikt.)

Nu senast har det skrivits om att konst som visas helst inte ska se hemsk ut, till exempel är dödskallar inte ett lämpligt motiv att visa för allmänheten....eller den insändare häromdagen som tycker att småbarnsföräldrar ska tänka sig för var de flyttar. Absolut inte till ett område där det bor äldre för de gillar inte barn som låter eller mopedister heller för den delen....möjligtvis att min egen mamma då är ett undantag. Hon gillar både barn och annat som låter.

När jag läste den insändaren som handlade om småbarnsskrik visste jag faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har så oerhört svårt att tro att någon verkligen skrivit de textraderna på fullaste allvar. I stället hoppas jag att det är någon som skrivit det hela för att locka till reaktioner. Är det på allvar som tycker jag synd om den stackars tant eller farbror som skrivit det hela. Hen kan inte ha det alltför roligt i livet. 

Några jag hoppas ska få det roligt är gänget som snart åker iväg med båten till Ulvön. Det ska tältas till på söndag. Lite uppvisningar står också på programmet. Kollar man in väderprognosen ser de ut att få sol, det vore ju toppen om det stämmer. Vi kom i alla fall ihåg att packa ner sonens regnställ. Det borde ju garantera fint väder tycker jag.....

Nyklippt gräsmatta, nu kan jag slöa, min riktigt stora talang! 

I förmiddags plingade det till två gånger tätt efter varandra i mobilen. Det var två bilder som togs för tjugoett år sedan, den 30 juli 1994.  En bild på mig och en bild på min mamma och pappa.

Den sommaren tillbringade jag i Australien. Kär och galen var jag och trots att jag frös mest hela tiden (det var ju vinter där) hade jag inte någon större lust att åka tillbaka till Sverige. Men så var det ju det här med att en av mina allra bästa vänner i världen skulle gifta sig. Självklart hade jag då bokat biljetten hem så att jag kunde vara med på den stora dagen.....och inte bara vara med....jag var värdinna på bröllopet så jag hade en hel del att göra. 

Min mamma och pappa var också inblandade som hjälpredor. De skjutsade från frissa till fotografering och lite hit och dit. Ett av alla minnen den dagen var när Maggan satt i min kökssoffa med en av pappas skjortor utanpå brudklänningen som förkläde och åt. Jag skulle skynda iväg till kyrkan och pappa och mamma skulle skjutsa henne lite senare.

När jag kom ut på parkeringen startade inte min bil....in igen och vi konstaterade att pappa skulle vara tvungen att skjutsa mig ut till Frösön. Då blev jag riktigt stressad för det innebar att bruden möjligtvis skulle bli sen. Hennes kommentar då var klockren: Det är lugnt de börjar ändå inte utan mig......Nu löste sig allt till det bästa, bilen startade och bruden kom i tid.....

En dag att minnas med värme, glädje och framförallt kärlek.

Här ser jag ju ut som lugnet själv....vilken illusion.
(Tänk att jag kunde ha samma klänning i år när sonen gick ut nian).

Min fina mamma och pappa.

Brudparet!

Jag förstår inte vad alla pratar om, att det inte går att sitta ute på sommarkvällarna för att det är för kallt och regnigt. 22 grader, vindstilla och torrt. Så var det i alla fall här på Nygatan igår kväll. Fusk..vadå? Att sitta i växthuset? Nä det tycker i alla fall inte jag.....

Kvällar som igår när vädret inte var det bästa måste jag säga att jag är extra glad att jag har ett växthus. Med fläkten som värmer när kvällen börjar bli kylig, den sneda kronan där ljusen lyser vackert trots en betydande lutning. Trevligt sällskap, god mat och dryck på det sen behövs inte så mycket mer för att jag ska känna att livet är toppen. 

Idag är det sonens första semesterdag. Han gjorde sin sista arbetsdag för denna sommar igår. Nu får han njuta av sommarlov i exakt tre veckor. Fast han kommer inte bara att gå här hemma och slöa, helgen som kommer ska han till Ulvön och tälta. Jag däremot kommer att gå här hemma och slöa....precis som jag har gjort hittills. Varför ändra ett vinnande koncept?

Ljuskronan lyser fint  mitt växthus.

Jag fick läckra solcellslampor som lyser fint i mörkret!
Naturligtvis var jag tvungen att testa dem igår när gästerna gick hem.

Det här med ljud är speciellt. Ljud kan störa men olika ljud kan också göra att det känns tryggt, att allt är som vanligt och bara rullar på. Ljuden av bilarna som svischar förbi, någon hund som står och skäller antingen i närheten eller längre bort. Fåglar, kattslagsmål, tankläten, traktorer, plåtklonk, röster, vindens sus, vindspelet, humlor, flugor, getingar, regnets smatter, skopor som skrapar och motorcyklar som vrålar förbi på 348:an. 

Alla dessa ljud som blir så mycket tydligare när myggdörren sitter i. Men plötsligt kan det bli nästan spöklikt, tystnaden är total. Inte ett enda ljud hörs, ingenting. Absolut ingenting. Det är precis som om någon bestämt sig för att skruva ner volymen helt och hållet. Om det dessutom är så att kylen eller frysen vilar just då, ja då blir det riktigt läskigt.....

Kanske var det därför jag under morgontimmarna drömde mardrömmar för första gången på länge. Eller så drömde jag mardrömmar för att min drömfångare börjar bli dammig, det är nog dags att ta ut och lufta den idag så att lite fräscha vindar får susa igenom den. Då får den bättre förutsättningar för att fånga de onda drömmarna. Så pass mycket städning borde jag väl mäkta med kan tyckas även om det inte är någon favoritsyssla.....

Äntligen fick jag ta en tugga!

Att ha sovrummet precis bredvid köket kan ha sina nackdelar. Framförallt på natten....runt tre vaknade jag av att knäna värkte och det var allmänt svårt att sova.

Då letar sig en förförisk doft in i näsborrarna, doften av nybakade morotsfrallor. Fast för att vara helt ärlig behövde nog inte brödångorna leta särskilt mycket....det var ju raka vägen där jag låg i sängen och min näsa sa välkommen in till den lockande doften. Plötsligt slog hungern till, det kurrade i magen som om det var många timmar sen jag fick mat.

Nu var det ju inte det....eftersom Sudden jobbade kvällsskiftet och sedan for ut och sprang när han kom hem åt vi inte middag förrän sent på kvällen, framåt halv tio för att vara exakt. Därför beslutade jag mig för att inte bejaka hungern där i den tidiga morgontimmen. 

Till slut hade jag i alla fall lyckats förtränga hungerkänslorna och knävärken och var precis på väg att somna om...då kom jag ihåg den...tvätten! Vi startade ju en maskin med sonens träningskläder så att de skulle vara torra, rena och redo för ett nytt träningspass idag. Frågan är hur det kommer att gå? Det beror helt och hållet på vilken tid han tänker sig dagens träningspass....jag håller tummarna att det inte blir så tidigt. 

Gårdagskvällen var riktigt fin efter det häftiga regnandet under dagen, undrar hur det blir idag? Just nu ser det ut att vara grått men ändå ljust. Strax dags för en promenad tror jag. 

Oj, vad det regnade igår!

Igår var det en sån där lysande sommardag igen. Härlig sol och alla växter kom verkligen till sin rätt. En dag när trädgårdsarbete stod på programmet. Lite ogräsrensning men viktigast av allt, jag passade på att plantera ros, daggfunkia och alunrot. De växter jag köpte när jag var på Smultronstället tidigare i veckan. För deras skull är det inte så dumt med lite regn idag, då är det ingen katastrof om jag glömmer bort att vattna nu när de är nyplanterade.

För regn är det idag, grått och blött. Vindspelet klingar till med jämna mellanrum, det fräser om bilarnas däck men annars är det ganska tyst ute. Ingen fågelsång, det närmaste fågelsång jag hör är de pip som blir när koden knappas in på tankautomaten.....

Den lilla, lilla krasseplantan har blivit ganska stor. 

Här väntar jag bara på att alla knoppar ska slå ut, då kommer färgerna att lysa. 

Runt det lilla vattenblänket lyser det fint av alla färger och fler ska det bli. 

Den ros jag köpte i Umeå som äntligen kom i jorden igår. 

En krukros jag fick ifjol som jag då planterade i rabatten. Nu är den på väg att blomma!

Ibland undrar jag om mina knän och leder tar ut värken i förskott.  Fram på morgonkvisten började nämligen "ontet"....jag som hade planerat att de växter jag köpte i onsdags skulle få komma ner i jorden nån gång. Som det känns nu vill jag inte göra någonting. 

Men jag är tjurigare än så. Nu tänker jag i alla fall kliva upp, ingen skön känsla att ligga kvar i sängen när det bara värker.  Lite frukost ute i växthuset kanske kan få knän och leder på bättre humör.

En promenad tänker jag också försöka mig på och sen ska jag baske mig gräva....

Äntligen!

Nej det här var inte dagen när jag började städa hyllorna i mitt hobbyrum för att göra plats för alla skolpärmar. Istället blev det dagen när jag städade medicinlådan och sorterade bort sånt som var för gammalt och skulle tillbaka till Apoteket.

Det var också dagen när jag gjorde en lite större städning av våra båda toaletter. Dessutom snurrade ett antal tvättmaskiner, jag handtvättade ("gu bevars") två blusar (hur tänkte jag när jag köpte dem egentligen?....) och tog tag i pappersdraken i arbetsrummet.

I vanliga fall gör jag i ordning pärmar när ett nytt år är i antågande för att sätta in papper allt eftersom. Inte detta år dock....jag har lagt allt i en hög. En hög som vid det här laget växt rätt så mycket. Alldeles för mycket faktiskt. Det är tur att vi har ett ganska stort matrumsbord så att det fanns plats att sortera allt. Nu efter snart sju månader är alla papper insatta i pärmar och jag lovar högtidligt att aldrig vänta så länge igen.....tro om jag kommer att hålla mitt löfte??

Det här var också dagen när jag fick säga äntligen. Äntligen slog nämligen den första rosenskäran ut som jag satte som frö tidigt i våras. När man köper rosenskära på handelsträdgården har de ju oftast blommor på gång redan, även om inte plantorna i sig är särskilt stora. När det gäller mina plantor är de flesta gigantiska, gröna och härligt yviga men blommorna har lyst med sin frånvaro.

Nog för att grönt är skönt men tanken var ju faktiskt att de skulle bjuda på lite mer färg än grönt. Idag hände det alltså och när jag nu går runt och kollar på de plantor som finns i rabatter och krukor ser jag till min glädje att fler blomknoppar är på gång. Plötsligt händer det!

Jag undrar om det är idag det kommer att ske? Hela sommaren har jag tänkt att jag ska ta tag i hyllorna i hobbyrummet någon grå och regnig dag men hittills har alla böcker lockat mer. Men kanske kan jag uppbåda en aning energi till detta idag, fast bara kanske. Det finns fortfarande böcker att läsa och filmer att titta på.....dessutom tänkte jag ju tvätta lite idag, då gör jag ju i alla fall något....

Faktum är att jag är lätt fascinerad över min förmåga att låta dagarna gå och plötsligt inse att all tid jag hade för alla sommarprojekt plötsligt är borta. Ett av projekten från förra sommaren är fortfarande kvar, att måla mina småhus som står ute i trädgården. Just nu känns det som att risken är överhängande att de kommer att förbli omålade även den här sommaren.

Ofta känner jag mig avundsjuk när jag ser alla projekt som andra orkar genomföra. Det byggs, målas och grävs. Fast det går ju faktiskt att vända på det...kanske är det de som fixar hela semestern som ska vara avundsjuk på mig och min förmåga att göra ingenting......den tolkningen väljer jag.

Vissa dagar är jag gladare än andra att jag faktiskt inte skjuter upp saker även om det just då kan kännas som det mest logiska att göra.

Efter att ha tillbringat en underbar dag tillsammans med en god vän kom jag hem och tittade på gräsmattan. Sen tittade jag på grannarnas gräsmattor och konstaterade att de var välklippta och fina. Efter en titt på min egen igen konstaterade jag att den var i stort behov av en klippning.

Jag kollade några väderappar och de allra flesta lovade uppehåll till imorgon på eftermiddagen med bara någon liten regnskur ikväll. Med tanke på att jag kände mig rätt trött bestämde jag mig för att vänta med gräsmattan till imorgon.

Fast det gick bara ett tag så tänkte jag att det var lika bra att få det gjort. Tur var väl det med tanke på det regn som öser ner nu. Även om det är uppehåll imorgon lär ju gräset vara rejält blött....inte särskilt kul att klippa gräs då.

Dessförinnan var dagen en fullträff. En tur till Umeå och Smultronstället stod på programmet. Första gången jag hörde talas om denna handelsträdgård trodde jag att det var ett smultronställe bildligt talat, jag hade ingen aning om att det faktiskt var namnet på denna fina anläggning. Så fort vi kom dit insåg jag raskt att jag var tvungen att ge mig själv en maxbudget att handla för annars hade jag lätt kunnat ruinera mig.....jösses så mycket fint det finns på det stället. Bodde jag i Umeå skulle jag åka dit titt som tätt.

Som avslutning på kvällen åkte jag ner till stan och hämtade hem sonen och hans kompisar. De hade varit och sett på bio, Antman. Avundsjuk var bara förnamnet på vad jag var......nöjda verkade de vara i alla fall. Det lät som om sonen kunde tänka sig att se den igen....med mig.....vilken tur!

Fina silverkulor hänger nu i körsbärsträdet. 

En ros som ska grävas ner i rabatten blev det också.

Finaste vindsnurran passar perfekt i min rabatt på framsidan.

I brist på annan plats hängde jag upp koppen i eken. 

Vilken tur att jag klippte gräset tidigare idag, nu är det plaskvått.
(I körsbärsträdet hänger mobilen med silverkulor)

Läser i dagstidningen idag att ännu en ung människa drabbats av utbrändhet i sitt arbete med att ta hand om äldre. Ännu ett tecken på att något är fel i vårt välfärdsland.

Alla arbeten som handlar om att ta hand om människor på ett eller annat vis upplevs stressigare och stressigare. Det verkar inte spela någon roll om man arbetar i skolan, inom vården, socialtjänsten, med alla äldre eller på förskolan. Stressen och känslan av otillräcklighet verkar råda överallt.

Någonstans på vägen verkar det ha glömts bort att människor inte bara behöver matas med kunskaper eller bytas blöjor på utan alla behöver mer av mänsklig närhet och omtanke. Att bli äldre är inte alltid så roligt, från att ha varit van att klara allting själv behöver du plötsligt hjälp med i princip allting.

När man går från att vara en självständig individ till att bli beroende av andra hela tiden då är det viktigt att personalen som arbetar med att hjälpa har tid och inte behöver känna samvetsstress över att bara hinna med det allra mest nödvändiga.

En klapp på kinden, någon som sitter ner med dig och pratar en stund. Någon som har tid att se till att du får komma ut på en promenad. Kanske läser tidningen för dig förutom allt det som måste göras, mat, tvätt, toabesök, dusch, bäddning, nattning för att nämna några saker.

Vi människor föds, tillbringar kanske tid på förskolan innan vi börjar skolan för att så småningom ta oss vidare i livet innan vi blir äldre och återigen behöver omsorg för att klara vardagen. Dessemellan kan det tänkas att vi blir sjuka, eller har en familjesituation som gör att vi måste få hjälp av socialtjänsten eller ta hjälp av samhället på annat sätt.

Jag har tyvärr ingen universallösning på problemet annat än att krasst konstatera att prioriteringarna måste ändras. Människor måste få rätt förutsättningar för att orka arbeta med människor, annars kan vi inte kalla oss för ett välfärdssamhälle längre.

Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson

Igår läste jag äntligen ut boken om Nombeko, det är hon som är analfabeten. I alla fall till en början är hon analfabet. Att räkna är inte det enda hon kan visar det sig. Genom en lång rad mer eller mindre osannolika händelser hamnar hon till slut i Sverige hos en man som inte finns. 

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken då jag verkligen gillade hundraåringen. Visst den var bra, skriven med humor och värme men där det osannolika i hundraåringen kändes rimligt blir det i den här boken bara...ja vad?....jo osannolikt och lite väl långsökt för mig och min smak. Fast som tur är lyckas ändå Jonas glimta till emellanåt för att bibehålla mitt läsintresse, tack vare den värme han har i sitt skrivande och tack vare första delen av boken som var en riktig bladvändare.

Trots allt är den är helt klart läsvärd om än den svackar något från mitten och mot slutet av boken. Jag gillar i alla fall huvudpersonen Nombeko och de tre kinesiskorna! 

Strax efter midsommar tystnade småfåglarna. Efter att de nu varit ganska tysta ett tag börjar de nu att höras igen. Alla småungar piper i de bon som finns runt vårt hus i väntan på att mamma och pappa kommer med smarriga maskar eller insekter. Det är ett tufft jobb att vara förälder i fågelvärlden just nu.

Gråväder ute, men uppehåll. Hoppas att det låter bli att regna idag då sonen har utomhusträning. Men skulle det regna är det ju tur att han inte är gjord av socker. Fast det blir inte så roligt att jobba på backen om det är blött.....Vi behöver inte åka till stan i alla fall, hans träningskompisar kommer hit istället.

Just nu sover han och några kompisar i källaren och det får de fortsätta att göra några timmar till. Det lär de behöva, de var uppe ett tag....

Snart kommer tips på en bok igen, den tog lite tid att läsa för jag blev inte helt såld....varför berättar jag så småningom i ett eget inlägg.

På teven gör de drinkar just nu, både färgglada drinkar och de som inte lyser så starkt. Goda ser de ut att vara i alla fall. Fast inte är jag sugen på någon drink nu, istället börjar frukostmagen kurra. Undrar om jag kan äta av kladdkakan jag bakade igår....det är ju ägg i den och det brukar man ju äta till frukost.....

Det är bara att konstatera att jag bor i ett rätt så våldsamt område. Mest varje natt är det någon slags fight som pågår. Nu är det inte grannarna som slåss om nu nån hann bli orolig för det, nej det är i djurens värld kamperna sker. Egentligen kanske det inte är natt utan det är ofta tidig morgontimme men kamp är det likväl. Bevisen att något hänt är alla hårtussar och fjädrar jag hittar på gräsmattan.

Det jag hör är slagsmål framförallt mellan katter och skator. Inte samtidigt eller med varandra dock. Katterna för sig och skatorna för sig. Än har de inte börjat slåss med varandra men det kommer kanske det också.

Jag tänker att vår stora öppna gräsmatta på baksidan av huset bjuder på en fin arena så det är därför de håller till där. Eftersom jag oftast är väldigt trött orkar jag inte gå upp och titta när fighten pågår som värst men inte skulle jag bli särskilt förvånad om det satt ett gäng åskådare från djurvärlden och tittade samtidigt som en bookmaker går runt och fixade med vadslagningen.

Jösses vilken dramatik vårt till synes lugna kvarter bjuder på.....

Vindarna har inte varit de varmaste idag men trots det blev dagen alldeles underbar. Efter att ha skjutsat sonen till jobbet tog jag en promenad för att lägga upp strategierna för dagen. Det gick fort eftersom jag inte hade några större planer så jag fortsatte promenera och passade på att njuta av solen istället. Väl hemma körde jag några tvättmaskiner, åt därefter lunch hos mamma och sen städade jag bilen. In och utvändigt, väldigt behövligt. 

Det fick räcka som dagens jobb, sen kunde jag ju då unna mig att lägga mig i hängmattan och läsa en bra bok. Precis vad jag gjorde.....fast middag fixade jag till i alla fall. Man blir ju hungrig fast man inte gör så mycket och sonen som jobbat hade ju gjort sig förtjänt av mat. 

Nu lutar jag mig tillbaka i hängmattan igen, boken är inte riktigt slut ännu.....