Lite feelgood en helt vanlig torsdagskväll. Myskänslan stod elden i braskaminen, värmefilten jag fick av sonen i julklapp och en bok av Lucy Dillon för. " Allt jag önskade" handlar om en familj där en separation står för dörren, en pojke råkar ut för (eller skapar) en rad olyckor och en fyraåring slutar prata. Kärlek, värme, missförstånd, förlorade drömmar och nya möjligheter. Hur mycket jag gillade de olika personerna och deras beteende varierade men den värme och kärlek som fanns mellan lilla Nancy och de båda mopsarna Bumble och Bee fick mig att ligga och småle. 

Boken är ett hett tips en kväll när man vill ha en skön stund i fantasins värld....om än med viss verklighetsförankring.

Nu tycker jag att jag är duktig! Jag slår mig för bröstet och hurrar för mig själv och känner mig allmänt bra. Helgen har varit både produktiv och vilsam. Om det beror på att solen har strålat eller om jag bara plötsligt fått en energikick vet jag inte. Men jag tänker att det gäller att vara tacksam över att jag faktiskt gjort det jag föresatt mig och inte fundera så mycket över orsaken till det. 

Vad är det jag är så nöjd med kanske du som läser undrar? Jo, det ska jag säga. Jag har förberett mat till veckan som kommer....och tvättat kuddar och täcken....och gjort egen müsli....och lagat mat till Anundsjö aktuellt....och skrivit flera receptblogginlägg redo att publiceras vartefter....men bäst av allt, jag har också hunnit med att titta på Finnkampen på teven. Det kan man väl kalla produktivt?! 

Det jag funderar över nu är hur många helger detta kommer att hålla i sig....blev det bara en eller kommer en fortsättning? Men jag har alltid fått lära mig att man ska vara glad för det lilla, alltså slår jag mig för bröstet och tycker att jag varit jätteduktig...om än det bara blir en helg av produktivitet!

Mascarponedessert och kycklinggratäng.

Vegetarisk lasagne och egen müsli.

Finnkampen och tvätt av täcken och lakan.

Äntligen har jag fått tummen ur och läst den fjärde delen i Jonas Moströms serie om Natalie Svensson. Den här boken handlar om en seriemördare som förbryllar polisen. Alla som mördas ligger fridfullt i sina sängar med en blå ros mellan sina knäppta händer. 

Som vanligt är det psykiatrikern Natalie som är i centrum tillsammans med Sundsvallspolisen Johan Axberg. Förutom att följa utredningsarbetet får man också följa huvudpersonernas personliga dilemman, det gör att Moströms böcker bör läsas i rätt ordning. 

Den här boken började lite trögt tycker jag, den fångade inte direkt som de andra böckerna i serien gjort. Men som vanligt fastnade jag till slut och kunde inte lägga ifrån mig boken....eller faktum är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken av en annan anledning också....lånetiden gick ut så jag stod inför två val, läsa eller lämna tillbaka den oläst. Eftersom det senare alternativet inte var något alternativ egentligen sträckläste jag den förra söndagen. Något jag inte ångrar för den gick verkligen inte att lägga ifrån sig innan mördaren avslöjats. 

Som vanligt avslutas boken på ett sätt som gör att man förstår att det blir en fortsättning....

En vecka går snabbt, denna vecka snabbare än någonsin trots att det varit väldigt tyst och tomt här hemma. När jag kom hem från jobbet i måndags och låste upp dörren kände jag mig plötsligt väldigt liten och ensam. Men den känslan har snabbt gått över. Visst, jag saknar sonen väldigt mycket men glädjen över det han får vara med om vinner över min ensamhetskänsla. 

När det nu gått flera dagar handlar det mer om att jag måste fundera och planera vad jag ska laga för mat till mig själv. Att äta chips, stripes eller nåt annat onyttigt varje dag kommer inte att fungera till dess sonen kommer hem på besök. Jag måste helt enkelt se till att äta bra mat även om jag är själv. 

Under veckan har jag ätit sushi en kväll, blivit bjuden av mamma två kvällar, ätit rester en kväll, haft kompisar på middag en kväll och idag, lördag, gjorde jag kantarelltoast. Tycker faktiskt att jag varit duktig....

Imorgon? Just det då ska jag också äta...nåt....

Igår när jag hade vänner här på besök fick jag en fin present...en ring som jag blev väldigt förtjust i. Att presenten var en sån där "bara för att present" gjorde inte saken sämre. Men något som var inköpt för att passa just mig, bara mig. Faktiskt är det nog bästa sortens present. 

Att få laga mat till goda vänner igår kändes också som en present, underbart att inte bara ha sig själv att bjuda på något att äta. 

Fast den bästa presenten av alla nu är att sonen trivs i Norge. Värt hur mycket som helst, dessutom har han skickat mig några bilder så nu kan jag se honom framför mig, i alla fall på några ställen där i Flekke. 

Smörsteker kantareller med min fina "bara-för-att-present" på fingret. 

Jorå, det blev middag idag.....som jag dessutom lagat till. 

Goda kronärtskockor serverades med vispat citronsmör. 

Ljuskronan reflekterades fint i alla rutor. 

Sneda och vinda ljus, men lyser vackert gör de och trots att de inte står rakt rinner de inte.

Kräftor smakade toppen.

Kladdkaka med körsbär, lika kladdig och rinnig som en fondant!

Lördag kväll och jag ligger i soffan medan sonen är i stan och tränar. Det har varit mycket av den varan nu ett längre tag, inför den gradering som är planerad till imorgon. Plötsligt inser jag att han bara kommer att sova hemma två kvällar till innan han åker till Norge. Det kommer att bli väldigt tomt och konstigt. Tur att jag vet att han kommer hem till advent...gissa om jag längtar till jul....

I torsdags kärvade mitt knä ihop rejält igen, en sträcka som normalt tar en minut att gå tog nästan en kvart....men efter att ha suttit med foten upp ett tag blev det bättre. När jag sen samma eftermiddag träffade en sjukgymnast som kunde tala om vad som orsakar det hela fick jag plötsligt hopp igen. Visserligen innebär det operation (det blir i såna fall sjätte gången de skär i mitt knä) men finns chansen att jag kan få en hyfsad fungerande led igen är det värt det. 

Enligt honom är det mitt skrot som rår för allt. På nåt sätt sitter ärret fast så när jag väl böjer mitt knä så gräver sig skrotet in på ställen det borde låta bli. En övning har jag fått i alla fall, att göra tre gånger om dagen till dess att jag ska på återbesök. Den ska jag kämpa på med!

Hur som helst, nu gäller det bara att få en tid på ortopeden.....

Underbara hallon, det är sommar det!

Den andra arbetsveckan gick snabbt, en intensiv vecka som avslutades med fest hos en god vän på fredagskvällen, hjälp här hemma under lördagen med att sätta upp väggfästen till teveapparater av andra goda vänner. Nu är det söndag och den här dagen ska  ägnas åt en del förberedelser inför sonens Norgeäventyr.

Men först ska jag tipsa om en bok jag läste en av kvällarna i början av veckan. "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert. En historisk roman där verkliga händelser vävs samman med fiktion. Den utspelar sig under andra världskriget. Ondska, mod, kärlek och hopp vävs samman i en bok som i alla fall jag hade svårt att lägga ifrån mig. Boken bjuder inte på så många nya infallsvinklar, istället påminner den om det som inte får glömmas. 

En riktigt bra bok och det enda som kanske inte känns helt trovärdigt är alla lyckliga slut i boken....men det köper jag....boken är lättläst och lite kittlande med de tre vita vargar som följer genom hela boken. Vargarna som gör att allt bitvis känns lite magiskt och övernaturligt men utan att bli alltför overkligt.

Idag är det en sån där dag då molnen hänger ner och trycker. Det är riktigt grått och allt emellanåt kommer en liten regnskur med lätt fint regn.

Den här dagen är en dag när det passar att äta köttpaj under lock. Något jag bestämde redan igår kväll då jag lade en bit kalvkött i kylen. Nu puttrar grytan på spisen och det är inte många minuter kvar till dess att köttet är så där härligt mört så att det faller sönder. Sedan ska pajdegen kylas innan den kavlas ut och den goda köttstuvningen får fylla pajformen, täckas med ett pajlock och gräddas i ugnen. Det blir en god middag när sonen jobbat klart för idag.

Ligger och funderar på mitt knä och vårt landsting. Jag kan konstatera att det inte är konstigt att de har svårt att få verksamheten att bära sig, det är en tungrodd organisation. Inser också att den som svarade på min remiss nog inte läst min journal då hade svaret sett annorlunda ut. Istället för att se till att jag fick komma till röntgen och sedan ortopeden i ett steg blir det nu en omväg på ett antal steg extra innan de får ta emot en ny remiss. Jag fick också rådet att ta kontakt med en sjukgymnast för att träna upp rörligheten i knäet..
Hallå, jag har ju knappt gjort nåt annat de senaste sju åren....och om det skulle bli riktigt besvärligt hänvisades jag till akuten.....jo, tjena de lär ju bli överlyckliga....vad ska de göra annat än att se till att jag får komma till röntgen och ortopeden?? Men de som jobbar där gör sitt bästa, det är jag övertygad om. De kan ju inte annat än följa det regelverk som finns så deras fel är det inte, om än jag känner mig frustrerad.

Hur som helst, jag fixade till mitt knä själv i torsdags kväll. Eller nej, där hittade jag på men nåt gjorde jag och bättre är det. Jag var så less på att inte kunna böja det utan att det skar som en kniv när jag rätade ut knäet igen så jag bestämde mig för att "undersöka" knäet själv. Jag tryckte lite överallt, tog sen tag i knäskålen och döm om min förvåning när den rörde sig och sa plopp, glonk eller klonk. Jag kommer inte ihåg så noga...mest förvånad blev jag när knäskålen inte var still. Kanske inbillade jag mig det hela men vad spelar det för roll när jag inte har lika ont längre och jag till och med kan böja knäet lite utan att jag går sönder av smärta  när det rätas ut igen.
Att det är avsaknad av muskler runt knäet som är en orsak till det hela (den andra är nog skrotet) har jag nog kunnat diagnostisera mig till. Alltså ska jag träna på som bara den....fast lagom.....och för att det ska bli lagom är det väl sjukgymnast som gäller. Annars lär jag bränna på och då blir det bakslag när jag tränar för hårt...som det brukar bli. Men en röntgen ska jag nog se till att få....

En underbar bild från mitt växthus där solen lyste in igår kväll. 

Efter att ha avverkat en första arbetsvecka efter semestern tycker jag att det passar med några boktips. Inte för att jag har läst på jobbet, nej det gjorde jag när jag slutat på dagarna. Fast jag har läst på jobbet också...men då har det handlat om skriftliga omdömen och dokumentation kontra administration....skulle förstås kunna tipsa om det också men det tänker jag inte göra. 

Nej de två böcker jag tänker tipsa om är två feelgoodromaner, varav en är en riktig chick-lit. 

Den första heter "Bettys värld" och är skriven av Marie-Louise Marc. Huvudpersonen Betty är reporter på ett magasin som heter Gala. En otrogen pojkvän, trevlig granne, vimsig mamma och utflugna barn som hon oroar sig för. Efter att ha läst två -tre kapitel tänkte jag faktiskt lägga ifrån mig boken. Den kändes för ytlig och var allmänt seg men jag bestämde mig för att ge den en chans några sidor till. Det vann den på och mot slutet av boken ville jag faktiskt bara ha mer av den. Vilket är ett gott betyg. Det är kanske ingen bok som kommer att vinna priser, i alla fall inte i min värld men underhållande och romantisk med glam och flärd, otrohet och kärlek. Läsvärd om man gillar chick-lit.

Nästa bok är skriven av Kristin Emilsson och heter "In i minsta detalj". Den handlar om ett gift par som precis håller på att bli klar med renoveringen av lägenheten. Deras största bekymmer är vilken färg de ska ha på väggarna. Allt är planerat in i minsta detalj. Då sker ett oväntat dödsfall som sätter igång en händelsekedja som ingen av dem kunnat förutse....inte jag som läsare heller...i alla fall inte alla delar. Feelgood om landsbygd och storstad, kärlek och vänskap, gamla hemligheter och nya. Jag gillade den!

Idag är det den första augusti och normalt brukar jag ha ångest vid den tidpunkten för då vet jag att det snart är dags att göra slut med ledigheten och börja jobba. I år fanns ingen anledning till det för jag började ju jobba redan i juli.

Men, men...den är där ändå, ångesten alltså. Inser att det nog inte är jobbstarten som framkallat denna olustkänsla någonsin, nej det är nog hellre vetskapen om att hösten och vintern närmar sig som gör att det inte känns helt okej. Jag som är en sommarmänniska ut i fingerspetsarna och tåspetsarna och hårstråna.

I år är det extra vemodigt med augusti, samtidigt som det är oerhört roligt också. Faktum är att det är fantastiskt roligt men vemodigt som sagt. Datum för sonens avfärd mot stipendiestudier utomlands närmar sig. Om några veckor är det dags att börja packa inför det stora äventyr som väntar honom. Vilken chans han har fått!

Själv har jag börjat fundera på detta med middagar. Eftersom jag är känd för att slarva med maten när jag är ensam hemma ska jag nog försöka göra veckomatsedel. Hur nu det ska gå? Det är ju något jag hittills aldrig lyckats med. Men skam den som ger sig, jag kan ju vara rätt målmedveten om jag bestämmer mig för det så det är väl dags för mig att visa den sidan även när det gäller matlagning....det är ju inte direkt så att jag har brist på recept och idéer. Jag får väl helt enkelt ge mig själv någon slags utmaning och sätta upp en belöning om jag fixar detta. Måste bara fundera ut nåt riktigt bra....

Något annat jag måste fixa som jag nu haft det tufft med i två dagar är detta att kliva upp på morgonen igen...usch så eländigt det är med tidiga morgnar. Varje gång jag släpar mig ur sängen med halvslutna ögon känner jag en stor beundran för de som har arbeten som innebär att de måste kliva upp ännu tidigare än vad jag behöver. Längtar så efter den där dagen när jag kommer att vakna pigg och känna mig utvilad. Det brukar ju hända en eller två gånger per år...när jag tänker efter borde det nog vara dags snart....minns nämligen inte när det hände senast. Där har jag nåt att se fram emot, härligt!

Idag har jag gått hårt åt kryddorna i krukan på altanen, men det syns inte.

När regnet strilade ner i går kväll och formligen öste ner under sen natt och tidiga morgontimmar kändes det avlägset att det skulle bli en sån fin dag som det blev idag. När jag vaknade i morse var planen att chocka mig själv men framförallt sonen och baka bullar men av det blev det ingenting....solen sken och det var läge att hållas utomhus istället. Det gäller ju att passa på. Finns ju andra som bakar bullar som tur är....

Fast jag var inte ute precis hela dagen. En lasagne förbereddes och lades ihop. Tanken var att vi skulle få den till middag denna dag som tydligen är lasagnens dag.....men sonen tog bilen och drog till Umeå med kompisarna...alltså blir det lasagne imorgon istället....middagen är klar, hurra! Utan mat blev jag dock inte, macka med kräftstjärtar smakade mycket gott.

På eftermiddagen åkte jag och mor till Östergensjö och PerOrs. Där är så mysigt men framförallt har de gott fika. Om de bjuder på julstämning i december så är det sommarstämning man åker därifrån med en sån underbar dag som idag.

En ny lykta lyste fint i regnet under gårdagskvällen. 

Besök i trädgården.

PerOrs bjöd på gott fika, underbar miljö och fin konst!

Igår var jag ju rätt nöjd som fick tummen ur och tog kontakt med ortopeden....men jag slutade inte där. Nej jag tog tag i en sak som hängt över mig länge, riktigt länge.

I mina fönster finns det blommor av olika sorter. De bästa sorterna förstår att de inte ska vilja ha vatten särskilt ofta. Men av någon anledning har det smugit sig in blommor med helt andra preferenser....den sorten som helst vill vattnas i alla fall en gång per vecka. Det har gjort att alla blommor i mina fönster inte har varit särskilt fina...nej torra blad, halvvissna eller så har de haft det alldeles för trångt i krukorna så de har slutat växa. (Minns den tiden i livet då jag höll på att plantera om alla blommor i januari/ februari någon gång...nåja, den tiden är sen länge förbi...och något det märktes på var som sagt mina krukväxter.)

Hur som helst igår chockerade jag mig själv men framförallt mina växter. Jag gick igenom alla blommor i alla fönster. Sakta men säkert var de som behövde det omplanterade och de som inte behövde det fick i alla fall alla vissna blad bortplockade. Som bonus passade jag dessutom på att vattna alla...inte illa en torsdag i juli.

Ja, några blommor åkte i soporna också förstås...det innebar att byns blomsterhandel fick ett besök för att köpa in lite nytt. Så nu är det fint i mina fönster....en kort stund funderade jag på om jag borde ha passat på att putsa dem också, ja inte växterna utan fönstren alltså. Men sen tänkte jag att det är dumt att anstränga sig i onödan....än hinner det bli mycket flugskit på rutorna....och någon måtta får det väl ändå vara....

Nu gäller det bara att komma ihåg att vattna också eftersom det återigen smugit sig in växter som faktiskt vill ha vatten lite då och då....

Nu är det gjort. Jag övervann min ångest och har äntligen skickat in en egen vårdbegäran till ortopedmottagningen. Något jag borde ha gjort redan under hösten när det kändes om om något hakade fast i mitt knä, då kanske jag hade sluppit det elände jag har just nu.

I fredags när sonen och jag var i Stockholm och jag på hotellrummet tog ett steg framåt med mitt vänstra ben kändes det som att något gick sönder inne i knäet, eller hakade fast, eller nåt....efter att ha vilat under natten blev det bättre men när jag klev upp från toastolen nästa morgon var det kört igen. Smärtan är förfärlig och jag låter högt varje gång det hugger till. 

Nu är jag försiktig, jag vet att jag inte kan ha knäet böjt alltför mycket och att jag måste räta ut det väldigt försiktigt. Glömmer jag mig och kliver ur bilen alltför ovarsamt, eller kliver upp från en stol som man normalt gör med lätt böjda knän är det bara att skrika till lite och sen undvika att svimma av smärtan till dess att jag rätat ut benet och jag kan stå och gå igen. Det brukar ta en stund. 

Nätterna däremot är svårare att hantera, jag sover ofta med böjt knä....inget roligt att vakna av att det gör ont, väldigt ont....eller att vakna och vara kissnödig och i ett sömndrucket tillstånd glömma att jag inte kan slänga benen över sängkanten som vanligt...

Men, men det finns faktiskt positiva saker också. Jag kan fungera normalt bara jag kommer ihåg att vara försiktig, jag kan köra bil bara jag tar mig i och ur med så rakt ben som möjligt. Faktum är att jag kan jättemycket....och nu har jag ju en extra god anledning att läsa många böcker....

Lite läskigt känns det dock, jag har ångest bara jag tänker på att nån ska röra vid mitt knä och kanske böja det under undersökningen....eller för att inte tala om tanken på att kanske behöva opereras igen...

Nåja, den dagen den sorgen. Det är i alla fall därför jag skickat en egenremiss direkt till ortopeden och önskat att få träffa samma läkare som fixat mitt knä förut....väntar gärna till efter alla semestrar bara för att det ska bli så....och som det är nu kan jag ju hur som helst inte fortsätta att ha det.  

Nej, nog med självömkande, jag fortsätter smörja med Voltaren och linda mitt knä och jag tänker fortsätta att njuta av mina sista skälvande semesterdagar med böcker och förhoppningsvis skön temperatur utomhus.

Igår njöt jag på altanen med sonen klippte gräset innan middagen.

Visst är ni redo, här kommer två boktips till. Två läsvärda böcker om än inte de bästa jag läst denna sommar.

Den första boken, " Händig man sökes" skriven av Jöns Hellsing började en aning tramsigt och det var rätt nära att jag bestämde mig för att inte läsa klart. Men plötsligt tog boken en för mig oväntad vändning och jag var fast. Huvudpersonen är en författarwannabee som söker och får jobb som snickare....något han inte är....allt för att få tid att förverkliga sitt författarskap. Det blev ett måste att få veta hur han skulle klara den uppgiften och få veta hur boken skulle sluta.... en aning förutsägbar var den allt men inte på ett sätt som tog kål på läslusten utan faktiskt en perfekt feelgoodroman.

Den andra boken handlar om en svenska som arbetar som språklärare i Wien och där blir förälskad i en uteliggare. Inte ett helt enkelt scenario....Den heter " Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" och är skriven av Emmy Abrahamson. Det som fascinerar med den här boken är att det faktiskt är författarens egen berättelse, fast det visste jag inte när jag läste den. Boken är charmigt skriven, ett enkelt språk med en rätt rolig dialog emellanåt. Historien håller en rätt ytlig nivå och kärlekshistorien går inte riktigt på djupet.  En läsvärd bok dock, framförallt med tanke på den verklighetsanknytning den har. Här finns en länk till en intervju med författaren. 

Ute strilar regnet, vad passar då bättre än att läsa böcker....inte mycket. Här kommer tre boktips som passar lika bra regniga som soliga dagar. Fast en av böckerna skulle i alla fall inte jag välja att läsa en mörk kväll.

Den första som heter "Simma med de drunknade" av Lars Mytting fick jag själv tips om av en god vän. Det är en släktkrönika som handlar om en föräldralös bondpojke som ger sig ut för att finna sina rötter. Hans sökande för honom från Norge där han växt upp med en fåordig farfar, till Shetlandsöarna vidare till Frankrike och sen tillbaka till Norge igen. En fantastisk bok som fångade mig från första sidan, möjligtvis andra, och sen höll sitt grepp till dess att sista bladet var vänt. Bitvis kändes den förutsägbar, men se så var det inte....då kom det en vändning som i alla fall inte jag kunnat förutse. 

Nästa bok är skriven av Karin Aspenström och heter "Utan dina andetag". Det är en relationsroman med ett par som ska göra sin drömresa i Indien innan de slår sig till ro och skaffar barn. Väl på plats upptäcker de att deras drömmar och förväntningar inte alltid stämmer överens. Boken är full av inlevelse men ändå ganska enkel. Oväntade vändningar in i det sista gjorde den här boken till en riktig bladvändare.  

Tredje delen om polisen Zack som äntligen lyckats ta sig upp över ytan och fått ordning på sitt liv. Då händer saker som gör att han dråsar rakt ner i mörkret igen. Boken heter "Bambi" och är precis som de tidigare i Herkulesserien skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Grekisk myt blandas med den hårda verkligheten i Stockholms undre värld. Bra driv och språk, obehaglig, spännande och så bra! Ytterligare en bladvändare.....nu är det bara att vänta på nästa bok i serien....plats sjutton i kön idag....

Det var en hel vecka sen jag bloggade och jag satt här och funderade på vad jag skulle skriva. Först tänkte jag fokusera på mitt knä...men nej...det eländet bjuder jag på en annan dag. Sen tänkte jag att det var dags för några boktips igen...men nej...de tipsen kommer en annan dag.

Istället tänker jag faktiskt berätta vad jag har gjort den senaste veckan, min tredje semestervecka. Den började med några dagar här hemma i lugn och ro. En del tvätt, koll på gamla saker tillsammans med min kusin och sen bokläsning förstås. 

När onsdagen kom var det första dagen på en lite längre ledighet för sonen...hela sex dagar...så vi åkte söderut. Först till min morbror och hans familj i Dalarna, där åt vi gott och blev bortskämda som bara den....man brukar bli det där. 

Sen drog vi ner till Stockholm för att se Dunkirk på bio. Långt kan tyckas men det var den närmaste biografen som visade filmen som den ska visas...alltså med gammaldags filmrullar sjuttio millimeters filmrullar. Vid ett tillfälle uppmärksammade jag att maskinisten bytte rulle men det var väldigt flyktigt. 

Hur som helst var det en fantastisk film, sevärd för alla, även för den som inte gillar krigsfilmer. När filmen var slut kändes det som om jag hållit andan hela tiden. Något jag naturligtvis inte hade....då hade jag förmodligen varit en superhjälte av nåt slag. Filmen körde i alla fall igång i ett rasande tempo för att sakta ner ibland men då bara väntade man på vad som skulle hända....och hände saker gjorde det...hela tiden.

Nu är vi hemma igen, sonen har en kompis här, jag vilar mitt knä och läser....bra fördelning! 

En liten stentrappa i Gustafs.

Här presenteras filmen och den femte rullen med film visas upp.

Något gott att dricka, de obligatoriska popcornen och en filmtidning i väntan på att filmen ska börja.

I torsdags åkte jag till Jämtland, ett för dagen kallt, regnigt och blåsigt Östersund tog emot. Vilken tur då att dagarna och kvällarna fylldes av umgänge med bästa vännerna. Vad spelade då vädret för roll?? Ingen alls vill jag lova. Det var varmt så det räckte till ändå.

Fotboll framför storbildsskärmen på Hofvallen och en tur på Jamtli blev det också dessa dagar, njöt av utställningen om sjuttiotalet....oj så många saker jag kände igen från den tiden. 

Lördagen när det var dags att åka hem visade staden hur den ska upplevas, i sol med en fantastisk utsikt på Frösön. 

Idag har jag både hunnit njuta av sol och regndroppar på växthustaket. Lagom till att det var dags att lyssna till Anders Arborelius sommarprat på radion mulnade det på. Hur perfekt var det inte då att lägga sig i soffan under tak ute på altanen och lyssna till dropparna av regn som började falla. Framförallt lyssnade jag till dagens sommarpratare förstås....en fascinerande man. Mycket klokskap i den kardinalen. 

Just nu har jag fastnat framför några avsnitt av extrema samlare. Funderar precis som de andra gångerna jag sett dessa program vad det är som gör att man hamnar i ett sånt destruktivt missbruk där man väljer bort familj och vänner framför en trasig papperslapp, en rutten vattenmelon och miljoner andra saker...?? 

Fast jag inser naturligtvis att det är som vilket missbruk som helst, vare sig det är droger, alkohol, mat eller annat. Det är svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att bryta mönster. Att ta emot hjälp när man inte vill ha den går ju inte....stackars människor....vad gör det då att min egen utomhusbelysning ligger kvar i garaget (för att torka) innan jag lägger undan den....det är ju en baggis när man jämför!

(Fast den är nog torr nu efter sex månader...) 

Här kommer dagens boktips! Jag har nyss läst ut två underbara böcker om Thore och Elsa. De är 80 + och möter i varandra kärleken på ålderns höst. Böckerna är skrivna av Birgitta Bergin. Den första heter "Som ett brev på posten" och den andra "Något du inte vet att jag vet". 

Det är två riktiga plöjarböcker. Varma, kärleksfulla men ändå med en skärpa som gör att det inte blir till enbart gullegull. Nej tvärtom, böckerna lyfter fram människans sämsta sidor men på ett varmt och bitvis humoristiskt sätt. Samtidigt lyfter de fram människans bästa sidor. 

Böckerna är riktiga feelgoodböcker samtidigt som de är fulla av relationsdraman. Första boken var bra, den andra gör att jag tycker synd om mig själv som inte har läsupplevelsen kvar längre. Eller läsupplevelsen har jag ju kvar men det faktum att jag läst ut boken gör att jag tycker synd om mig....jag vill ha den oläst och få läsa den igen....men det är över, känns nästan lite sorgligt....nu får jag njuta av att tänka på Elsa och Thore och deras familjer. 

Så alla som inte läst böckerna, gör det, jag dreglar avundsjukt när ni får ge er i kast med framförallt den andra boken, men för att uppskatta den till fullo bör man ha läst den första. Så gör det...läs, läs, läs!

Nu är det klart...eller klart...det blir det förmodligen aldrig. Min lilla älvträdgård är i alla fall påbörjad där det blev ett stort hål i rabatten efter vinterns härjningar bland mina plantor. Just nu ser det ut så här....

Min alldeles egna älvträdgård. 

Här bor någon med blå träskor. 

Varning för draken....men var är den....känns lite läskigt om den smyger omkring.

Vid staketet står en liten figur med blå mössa.

Någon har lämnat en säck med älvstoft vid huset. 

Plötsligt hängde det tvätt på strecket...

En liten brygga att stå på när spannen ska fyllas med vatten. 

Vägen till drakens grotta.