Oj så snabbt veckorna rinner förbi. Som en vårflod. Jobb och studier i en härligt intensiv mix. Den här veckan bjöd på en överraskning, sonen kom hem sådär hux flux. Anledningen var väl i och för sig inte den roligaste. Hans studentrum har drabbats av vatten- och mögelskador och det reservboende som kommer att erbjudas är inte klart att flytta in i ännu. Då fick mamman bästa sällskapet! 

I helgen är det pingst. Det gör att jag känner mig lite sorgsen. Jag kommer ihåg hur det var förut om åren, då när pingst fortfarande var en högtid som firades och var speciell. God mat, blommor plockades, fest och firande.  Nu är pingst precis som vilken helg som helst. Tänk vad en tappad ledig annandag kan betyda. Jag skulle faktiskt byta tillbaka när som helst. Ge mig en annandag pingst så får du en nationaldag!

Hos oss har vi i alla fall fått lax till middag idag. Precis som det ska vara när det är pingsthelg. Dessert i form av godisglass väntar till senare ikväll. Tycker att det borde vara en ledig dag imorgon....men det är det inte....snart dags att ladda för veckans jobb. 

När jag drack mitt morgonkaffe och läste tidningen i morse undrade jag av vilken anledning lördagens teveprogram fanns med. Tänkte att nu har det väl ändå snurrat om för utgivaren. Efter en stund insåg jag att det var för mig det snurrat om....det är inte söndag....det är ju lördag. Hurra, plötsligt fick jag en extra dag att göra ingenting. Så himla skönt! 

I trädgården händer saker, men det är ingenting jag behöver göra något åt. Knopparna på träden börjar slå ut, sista snöhögen har töat bort och blommorna börjar växa igen. Mossan mår toppen i gräsmattan och det byggs i träd och rabatter. Där flyttar älvor och annat knytt in. De varnar för draken även i år, har dock aldrig sett till den så jag undrar så hur den ser ut? Kanske är som när en del människor varnar för hunden...det är bara en skylt och inte mer än så. Hoppas det, för inte känns det särskilt tryggt om en elak drake smyger runt...

Tänk att visheten inte alltid kommer med åldern. Varje år gör jag samma misstag, varje år. Som resultat av det ser jag ut som en överblommad vissen växt full av fröer....eller det är inte jag som ser ut så, det är min fleecejacka. Av någon anledning åker den alltid på när det är dags att jobba ute i trädgården och luften är en aning kylig. Gårdagen var inget undantag. Jackan fungerar utmärkt så länge jag håller mig till grävande, ogräsrensning och ris utan frön. Men när det är dags att klippa bort fjolårets blomställningar på min klasespirea är det inget bra klädalternativ. I princip alla frön fastnar på min jacka, de som inte fastnar i håret förstås. Jag har i alla fall gott hopp om framtiden. Tänker att nästa år....då....då kommer visheten. Eller så är det bara minnet som saknas....

Ibland känns det som om orden inte vill. De sitter och tjurar och vägrar komma ut i nån ordning. Fingrarna gör sitt bästa för att locka ut dem, för fingrarna vill flyga över tangentbordet. Istället får de vara förvånansvärt stilla. Om fingrarna mot förmodan lyckas locka fram några ord blir orden raskt utsuddade och ersatta med nya. För att suddas ut och ersättas med, ja vadå? Ofta precis de ord som dök upp först. Undrar om det jag drabbats av kan liknas vid skrivkramp? Kanske. Eller så beror oförmågan att skriva ihop något på det faktum att veckan som gick innehöll ett antal examinerande seminarier och en hemtenta som skulle lämnas in. Faktum är att om jag vore ett litet ord skulle nog även jag tjura....vilja vila lite. 

Då är det skönt att ta en paus och jobba ute i trädgården. Men inte för mycket, lagom mycket. Kanske har jag blivit klokare än jag brukar vara när det kommer till trädgårdsjobb. Jag har insett att allt inte behöver göras på en gång utan det går bra att ta lite i taget. Faktum är att det blir roligare då. I alla fall dagarna efteråt, då träningsvärken från helvetet inte infinner sig som den annars brukar göra. Vad hände liksom? Är jag vuxen och klok nu?

April det här året gör verkligen skäl för uttrycket aprilväder. Det växlar mellan varmt, kallt, soligt, snöigt, blåsigt, regnigt och bara allmänt ruggigt. Vilken tur att det finns braskaminer och värmefiltar att värma sig under. Den här söndagen är en sån ruggig braskaminsdag. 

Inte precis hela dagen förstås, jag började med några timmars skrivande vid datorn innan jag tog en förmiddagspromenad. När den var avklarad gick jag hem och provlagade ett recept inför deadline till Anundsjö Aktuellt. Provlagandet förde det goda med sig att jag fick en sen lunch att äta, dessutom blev det rester så det räcker till fler måltider. Hurra! 

Mätt i magen passade det utmärkt att göra upp en eld och krypa in under värmefilten. Då gick det finfint att skriva manus till receptet också. Nu känner jag hur kroppen blir tung och ögonlocken riskerar att ramla ner en stund. Fast det gör ingenting för jag har bestämt mig för att det är en alldeles utmärkt idé att strunta i alla andra måsten idag. Det enda som händer om jag gör det är ju att amöban i tvättstugan hinner växa sig starkare och att dammråttorna får mer mat....men de ska väl leva de också. I alla fall ett tag, till dess att jag inte står ut med husdjuren längre. 

Det här blev en ljuvlig helg av flera anledningar. Vädret är en anledning förstås, men även det faktum att jag har kunnat ägna största delen av helgen åt att göra annat än att plugga har gjort den ljuvlig. Några timmar tidig lördag morgon bara, sen har jag haft en helt vanlig helg som de var innan jag började plugga i höstas. 

Allt möjligt smått och gott har blivit gjort i ett mycket lugnt tempo. Pantat flaskor, promenerat, gått med återvinning, planterat penséer, såpaskurat altanen, promenerat igen, tagit ut altanmöblerna, städat växthus, rensat bland alla miljoner skor i hallen och läst....en bok som inte handlar om pedagogik. Liggande i hängmattan i mitt nystädade växthus läste jag en skönlitterär bok. Wow liksom! Imorgon dyker jag ner i pedagogiken igen men idag njuter jag av orden som bara ger avkoppling utan alltför mycket tankemöda.  

Det blev en härlig påskhelg, sonen var hemma (covidnegativ förstås) och jag hade sällskap i mitt soffhörn när det var dags att se på film och serier. Eller nej, jag hade sällskap, fast inte just i mitt soffhörn....han satt i ett annat hörn. Vi har kollat både Marvelserier och filmer och en del annat sonen tipsat mig om, snackat och promenerat. God mat njöt vi av förstås. 

Tiden gick väldigt snabbt dock, ändå fick jag rå om honom en hel vecka men sen var det dags att åka ner till Lund igen. Nu längtar jag efter varmare väder, sol och vaccin. Fast först ska mamma och hennes åldersgrupp få sitt. Men med tanke på att det vaccineras från 65 plus nu och jag för inte alltför länge sen konstaterade att jag är 60 minus kanske min tur kommer snart. Utifrån smittläget ser jag verkligen fram emot sprutan.....jag som är spruträdd och allt.... 

Det här med ålder är inte helt enkelt att definiera. Eller, jo det är det, om det enbart är årtalen som räknas. Då är det ju faktiskt rätt enkelt. Fast ålder för mig är inte enbart det faktiska årtalet, det handlar lite om känsla men framförallt har jag kommit på att det handlar om verklighetsuppfattning, framförallt min egen.

Den, verklighetsuppfattningen, är väl inte helt korrekt för att uttrycka mig diplomatiskt. Jag har länge definierat mig som femtio plus. Men för ett tag sen började jag fundera över om kroppen verkligen ska knirra och knarra som den gör vid den åldern? Jag menar, efter att ha tillbringat ett tag i mitt favorithörn i soffan, är alla leder så stela att stilen när jag går liknar en ankas. Eller när jag suttit i kontorsstolen för länge...eller när jag kliver ur sängen på morgonen....eller ur bilen efter en lite längre sträcka...eller....listan kan göras väldigt lång, känslan är att den aldrig tar slut faktiskt. Och det där är ju bara fot-, knä- och höftleder. Då har jag inte ens börjat prata om alla andra leder som knorrar. 

Då slog det mig plötsligt....jag är inte femtio plus längre, jag insåg att det är dags att tänka sextio minus. Alltså hur gick det till? Jag tycker att det var alldeles nyss jag firade min femtioårsdag. Ja, jag vet att åren går, där är jag och mitt förnuft helt överens. Men förnuftet och känslan är inte alls på samma planhalva. Därför tänker jag att det är dags att få dem att samarbeta. Även om det kanske dröjer ett tag innan jag fullt ut kan acceptera att jag närmar mig sextio (med stormsteg) är jag ändå så otroligt tacksam att jag får närma mig nästa jämna åldersnivå och inte behöver ha värre besvär än lite knirrande och knarrande i kroppen. Alternativet tilltalar inte. Dessutom, jag älskar att fylla år och fira och det är ju i alla fall några år kvar innan det är dags att fylla jämnt för mig. Då borde väl pandemin ha gett sig så vi kan ha fest, eller hur!? 

Det är små, små tecken varje dag (eller vecka) som tyder på att vi går mot ljusare tider och att våren närmar sig även det här året. Ljuset kommer lite tidigare varje morgon, fåglarna kvittar lite extra ibland och vissa dagar bjuder på skön vårvinter med sol. Men som jag längtar efter att se gräsmattan tina fram, att lökväxterna i gräsmattan börjar blomma. Men framförallt är det värme och sol som lockar, att slippa krånglet med täckbyxor och att ständigt behöva använda dubbskor under promenaderna.  

Den här dagen är ju i sig ett tecken på att våren närmar sig, det är ju vårdagjämning. Fast helt ärligt, vädret hjälper inte till en dag som denna. Därför kunde jag inte vänta längre. Jag var helt enkelt tvungen att starta upp min voodoo för att få snön och vintern att försvinna snabbare. Jag håller alla tummar och tår att det räcker med en omgång det här året.

Förresten...jag passar väl på att be om ursäkt till alla er som helst vill ha vintern kvar längre men jag klarade inte av att vänta längre....inte en enda liten sekund. Sorry!

Nu är det bara att vänta på att nålarna gör sitt jobb. Men med tanke på hur vintern varit kan det behövas ett omtag. Det är i såna fall inget att oroa sig för, jag har fler nålar och besvärjelser på lager. 

Ännu en vecka har gått och idag det är riktigt grått och trist väder. På den positiva sidan gläds i alla fall jag åt plusgraderna. Det gör att snön ändå smälter ihop en aning trots att det faller ny snö från molnen. 

Helgen har som vanligt ägnats åt en massa pluggande. Tangenterna har smattrat när fingrarna har följt de ord som hjärnan formulerat. Nu finns orden i ett dokument i väntan på att jag ska ta tag i skrivandet igen.

Fast just nu, precis just nu, bestämde jag mig för att det inte blir mer skrivande idag. I alla fall inte när det handlar om studier. Istället ska jag nog ägna mig åt en del receptskrivande och seriöst slappande i soffan. Jag har ett antal avsnitt kvar att se av den sista säsongen av Agents of Shield, det lockar så mycket mer än studier just nu. Passar dessutom väl ihop med seriöst slappande. 

Agents of Shield på teven.

Te och chokladmousse.

Grått och snöigt.

Idag är det vasaloppssöndag men än viktigare, det är sonens födelsedag. Tjugotvå år fyller han, helt ofattbart, hur fort har inte tiden gått? Nyss var han ett litet ynkel, plötsligt är han tjugotvå. Av någon konstig anledning tycker jag att det är större att fira den här födelsedagen än både arton och tjugo. Inte är det något som ändras för honom, han är redan myndig, vuxen och efter den här dagen är den enda förändringen för honom att en etta byts ut till en tvåa i åldern. 

Jag kommer ihåg när jag själv fyllde lika många år. Mitt i lärarutbildningen var jag och levde studentliv gjorde jag. Sett i backspegeln minns jag att det var då jag kände mig vuxen på riktigt, fast med tanke på det intensiva nöjesliv jag idkade är väl frågan hur vuxen jag egentligen var? 

Lite märkligt är det ändå att just två tvåor efter varandra väcker så många minnen hos mig. Allt pluggande nere på Lärarhögskolan, kaffe i rosa termos, skojiga middagar med kompisar, nöjen, efterfester, konstiga hälsningar i min gästbok, tomtar som klättrade in genom badrumsfönster och en massa andra roliga minnen dyker upp. 

Ett par blå hemsydda byxor är också något jag förknippar med min tjugoandra födelsedag...ofattbart att jag bar de bland människor utanför min lägenhet...förmodligen hade jag inte ens byxorna då men minns dem gör jag....för att inte tala om glasögonbyxorna... 

Fast idag är det sonen som är huvudperson, min fine empatiske son. Med tanke på att han bor långt ifrån mig får han inget födelsedagsfirande här hemma, men jag vet att han firar med vänner där han bor. Så jag skickar helt enkelt ett tjugotvåfaldigt leve och hoppas att det hörs hela vägen till Lund. 

Firar sonen med gofika fast han är 115 mil bort.

Knappt en vecka har gått av mars och idag bjuds riktigt aprilväder. Molnen flyger fram och ibland släpper de ifrån sig stora mängder snö, det är alltså helt genomgrått. Nästa gång blicken riktas mot himlen syns plötsligt den blå himlen. 

Det blåser så vimpeln står precis rakt ut från flaggstången och träden böjs när vindbyarna tar i så att vindspelet sjunger som om det var dags för sista versen. Vilken tur att jag hann ta en rejäl promenad innan det värsta busvädret startade. 

Förutom en promenad har dagen ägnats åt skrivande och läsande med innehållet utvärdering, ledarskap och förändringsarbete i fokus. Detta är något jag kommer att ägna mig åt resten av terminen. Intressant är det och idag när jag sjönk ner i en bok så önskade jag plötsligt att jag hade haft de kunskaper litteraturen förmedlade för några år sedan. Men som talesättet lyder, bättre sent än aldrig....

Nu handlar det om skidskytte och lite surfande för att kolla nyhetsflödet. På de flesta sajter handlar det om en demonstration i Stockholm mot coronarestriktionerna. Det gör mig djupt bedrövad att det finns människor som väljer att tro på konspirationsteorier. En ansenlig mängd människor samlas med skyltar med budskap som inte alla var helt trovärdiga. Dessutom, om man nu ska tro på nyheterna, fanns barn med och rätt långt fram i gruppen demonstranter också. Hur tänker föräldrarna? Att jag brukar bli mörkrädd är ju ingen nyhet, men idag händer det mitt på ljusa dagen. 

Förmodligen är det samma typ av människor som tror att det är Bill Gates som släppt ut viruset för att han ska kunna injicera microchip i alla när vaccinet ska ges.....ja, de tror väl i och för sig inte att Gates ska injicera vaccinet i varenda människa själv, då skulle han behöva samma slags magi som Jultomten när han åker runt hela världen under juldagen. Men att han ligger bakom en sån strategi det finns det riktiga människor som tror på fullt allvar....fast frågan är om de är riktiga människor? Någonstans på vägen har de tappat all sans och allt förnuft och fått det ersatt med totalt värdelöst ludd! 

Nu är det härliga dagar. Plusgrader, takdropp och hoppet om att vintern kommer att ta slut även i år har vaknat. Jag vet att det finns många som inte är lika glada som jag över att snön sjunker ihop och smälter bort, men jag vill bara förtydliga att det inte är jag som har satt igång detta. Ingen snövoodoo ännu. Lovar att vänta ett tag till, sportlovet har ju inte ens varit ännu och hur gärna jag än vill ha vår kan jag låta andra glädjas över snö och vinter lite längre. 

När jag skulle hämta in ved upptäckte jag plötsligt att vi hade besök ute i vedförrådet....den stackarn fastnade nog där ute när snön vräkte ner som värst utan möjlighet att ta sig vidare. Nu ska han dock få hjälp att tipptappa in i tysta vrårna igen. Det går ju inte an att vara insnöad hur länge som helst. 

Just nu går jag en match mot amöban i tvättstugan och en match mot tunga ögonlock. Varje gång jag öppnar boken som handlar om kvalitativa intervjuer känner jag hur sömnen drar ner mig. Tur att skidor på teven är ett giltigt skäl att lägga undan den...klart jag måste kämpa i spåren jag också. Dessutom hjälper framfarten där till att hålla mig vaken. 

  

Sist jag skrev här hade jag ett begynnande ryggskott som jag behövde ta itu med. Det lyckades rätt väl, jag har klarat av att fungera helt okej och den där rädslan för att nysa eller böja mig lite fel är borta igen. Så skönt, nu gäller samma sak som när det handlar om pandemin...håll i och håll ut....fast jag vet inte om rena händer hjälper ryggen direkt, men att inte slarva med ryggträningen gör nog det.

Att fixa träningen var en utmaning under veckan som gick då det var många timmar som spenderades framför dataskärmen i olika möten. Men jag var noga med att röra mig och sköta mig så mycket som möjligt däremellan, vilket hade effekt tack och lov. 

Efter arbetsveckan började helgen på absolut bästa sätt. Ute vid en grillring där elden sprakade och värmde skönt. Att det dessutom var i sällskap av två mycket goda vänner, varav den ena förutom sällskapet bjöd på god mat gjorde ju inte saken sämre. Med en lätt rökig doft kröp jag ner i sängen när klockan närmade sig midnatt, trött men med energinivån påfylld. Fast efter att ha jobbat med mina studier resten av helgen känner jag mig rätt trött nu...vila ikväll alltså innan det är dags att möta nya utmaningar veckan som kommer. 

Så kom det, som ett brev på posten. Ett begynnande ryggskott. Kände redan igår att ryggen inte var i toppform, därför gjorde jag mina McKenzie-övningar en extra gång. När jag sen klev ur sängen i morse insåg jag att så lite som en felaktigt böjd nacke när jag skulle knäppa jeansen kunde trigga ryggen så att det skulle smälla till på allvar. 

Extra tydligt att ett riktigt ryggskott är nära insåg jag när jag gjorde mina ryggövningar i morse. Jag kom bara hälften så högt som jag brukar.....

Lite skrivande vid datorn med ryggrullen i svanken, ytterligare en övningsomgång sen gick jag ut i det fina vädret. Promenaden tog, om inte dubbelt så lång tid som vanligt, i alla fall tjugo minuter extra. Tempot fick helt enkelt anpassas efter ryggen. 

Nu med värme i svanken för att förbereda för nästa McKenzie-omgång vet jag vad den här dagen ska ägnas åt. Ryggträning, vila, ryggträning, vila, ryggträning igen och någon liten extra promenad i en ständig loop. Av den så välbehövliga planen att städa blir det intet....dra dammsugare, böja sig och fixa är inte optimalt för min rygg idag....förmodligen inte imorgon heller....

Nej, nu handlar det om att göra allting rätt för att trycka tillbaka skiten. Men hallå, solen skiner ju!

Vilken härlig dag, om jag bortser från min skitrygg.

I somras när min kaffebryggare började läcka i vattentanken så att en stor del av vattnet rann ut på bänken istället för ner i kaffefiltret köpte jag en ny. Eftersom jag alltid laddar kaffebryggaren på kvällen för att bara kunna trycka igång den på morgonen köpte jag en med timer, lyxigt värre.

Nu laddas bryggaren på kvällen och med timern aktiverad slår den igång av sig själv på morgonen. Puttrandet av vattnet som rinner ner i filtret och doften av kaffe väcker mig på ett skönt sätt. Hur trött jag än är behöver jag i alla fall inte gå upp för att slå igång bryggaren, det räcker att kliva upp när dropparna runt klart ner i kannan. 

Jag har dock ett litet problem....eller problem...nej jag hittar på. Det är egentligen inget problem alls, men faktum är att bryggaren inte kan läsa mina tankar och slå på timern själv. När det är helg ställer jag ingen timer nämligen. Jag tänker att det är skönt att sova till dess att jag vaknar av mig själv, för det är ju lite av charmen på helgerna. Då är det lätt att tro att kroppen ska vara pigg och det är en enkel sak att skutta ur sängen och slå på kaffebryggaren manuellt.....men nej, jag ligger där i sängen, trött ändå och försöker förtvivlat med hjälp av tankeöverföring få bryggaren att starta av sig själv. Hittills har det inte fungerat, jag har vackert fått kliva upp och trycka på knappen. Fast tänk om det plötsligt skulle fungera en helgmorgon när tröttheten är överväldigande....

Idag är det exakt tre år sedan jag opererade bort skrotet efter min tredje patellafraktur. Det är ett fint minne och även om jag aldrig kommer att kunna stå på mitt knä igen eller springa kan jag oftast promenera utan bekymmer och slippa smärta. En annan stor fördel är att jag inte behöver tänka mig för hur jag gör när knäet ska rätas ut efter att ha suttit med det böjt. Det spelar ingen som helst roll, för det finns inget skrot kvar där inne som hakar fast och orsakar smärta längre. 

Under promenaden idag var det riktigt behagligt ute. Lagom många minusgrader, ingen blåst och bitvis skymtade solen bakom molnen. Men jag längtar efter vår och sommar. Ett tecken på att vi rör oss åt det hållet är att första deltävlingen i Melodifestivalen går av stapeln ikväll. Självklart kommer jag att titta även om det ytterst sällan är min typ av musik som spelas. Det gäller ju att ha lyssnat så att det går att hålla med eller inte när det pratas om att fel låt vann....

Helgen ägnas annars till största delen åt skrivande, tre tusen ord ska produceras, då gäller det att hjärnan är på hugget. Det var den under förmiddagen....fast nu känns det som om den gått in i ett viloläge....tanken på att tänka kloka tankar och koppla dem till litteratur känns övermäktig. Tror att jag kollar skidor istället och låter de kloka tankarna vila till sen idag....eller tidigt imorgon bitti....

Isen bygger rejält i ån, tro hur det blir när vårfloden så småningom sätter in?

Bitande kyla, mer snö, regn, plusgrader, mer snö och återgång till minusgrader men på en nivå som går att uthärda. Det är veckans väderläge. 

Det andra läget under veckan har varit jobb och studier som fyllt min tid och gjort att det inte har varit några som helst svårigheter att få dygnets timmar att gå. 

Den här helgen har jag (så här långt) läst, skrivit, tagit några promenader, läst lite mer, analyserat och tänkt till när det gäller uppgifterna jag har att skicka in till universitetet. Men nu är det nog, resten av söndagen ska ägnas åt vila. 

Eller vänta förresten, inte helt och hållet. Amöban i tvättstugan har börjat växa sig lite för stor för min smak så den måste jag nog göra någonting åt. Men med tanke på att tvättmaskinen i stort sett sköter sig själv blir det ändå mycket tid för vila. Dags att göra upp en eld i braskaminen, slå på värmefilten och jag är redo för någon serie eller film på teven!

 

Omväxlande är en beskrivning. Ytterligheter är en annan. Men båda beskrivningarna känns lite för milda för att helt och fullt beskriva väderläget den senaste veckan. 

Ett snöoväder som under kort tid lämnade ifrån sig orimligt stora mängder snö, sedan tog riktigt kallt och klart väder över istället. 

Veckan som gick kände jag mig extra tacksam över att kunna arbeta hemifrån. Tisdag morgon kunde jag inte öppna ytterdörren, jag var helt enkelt insnöad. Då ger ändå kvisten lite skydd. Till och med utgången på baksidan av huset, som verkligen ligger skyddad, bjöd på rejält motstånd när jag försökte öppna den. 

Altanen täcktes av ett högt lager snö, så mycket har aldrig landat på den förut. Inte under så kort tid i alla fall. Som tur var kunde snöskottarna komma tidigt torsdag morgon för att minska trycket av snöns tyngd. 

När snöfallet gett med sig kom en bitande kyla istället. Även om jag helst hade önskat att det inte hade varit fullt så kallt föredrog jag faktiskt det mot snön.

Förutom det omväxlande vädret bjöd även jobbet på omväxlande uppgifter. Presentation av språk-, läs- och skrivplan och några tentamensdagar stod på programmet. Eftersom allt skedde digitalt gjorde det inte så mycket att jag inte kom ut genom ytterdörren.....om än det var befriande när jag kunde ta mig ut igen. 

En efterlängtad syn på tisdag eftermiddag.

Nygatan lämpade sig bäst för skotrar.

Ett rejält överhäng av snö.

Den tyngden av snö är inte att leka med....

....så det var tur att skottningshjälpen kom snabbt.

Lagom till tjugondag Knut kom kylan.

Under jul- och nyårshelgen tog min hjärna lite semester. Väl förtjänt, enligt mig. Samtidigt var det nån som passade på att stoppa in en stor mängd ludd istället. Visserligen mjukt, skönt och fluffigt men när det var dags för cellerna där uppe i huvudet att börja arbeta igen sa det stopp. Eller stopp? Det kändes som om kopplingarna inte funkade alls så det blev en riktig tvärnit. 

Inte de bästa förutsättningar med tanke på att jag har studievecka med start på måndag. En studievecka med tre examinerande uppgifter som ska slutföras. En av uppgifterna, en text som inte ens hade påbörjats när det nya året tog sin början. 

Förra helgen gjorde jag ett försök att skriva, men som sagt, hjärnan ville inte. Den fattade över huvud taget inte vad jag var ute efter. Och eftersom hjärnan inte fattade gjorde följaktligen inte jag det heller....det säger sig självt.

I måndags värkte jag fram ett första utkast, som jag fortsatte på under tisdagen. Känslan då var att hela skrivprojektet var en omöjlighet. Men skam den som ger sig, hela trettondagen arbetade jag vidare med skrivandet och då äntligen började hjärnan vara med. Det innebar att jag kunde skicka texten till en god vän för genomläsning och feedback. 

Idag känner jag äntligen att jag är i fas inför nästa vecka. Texten är bra nog nu (hoppas jag), presentationen inför redovisningen på tisdag har fått ett manus och rollspelet är förberett. Det innebär att jag kan tillbringa resten av den här dagen i mitt älskade soffhörn. Det känns så skönt. Jag som trodde att jag skulle få ägna mig åt skrivande hela dagarna denna helg fick nu en skön avkopplande lördagseftermiddag.

Imorgon ska jag läsa igenom texten en sista gång, öva mig och ta tid på presentationen men sen räknar jag med att kunna åka skidor i soffan igen!