Plötsligt har halva september gått och för att vara helt ärlig förstår jag inte hur det gick till. Eller så kanske jag gör det när jag tänker efter, i alla fall den här morgonen när jag ger mig själv tid för eftertanke.

September har så här långt bjudit på mycket intensivt och roligt jobb men även några härliga semesterdagar mitt i alltihop. Tillsammans med tre vänner åkte jag till Ligurien för att uppleva och vandra i och mellan byarna i Cinque Terre. Så att tiden gått snabbt är faktiskt inte förvånande alls.

Vi bodde i Levanto, cirka tre timmars tågresa söderut från Milano, och med den byn som utgångspunkt upplevde vi de andra.

I regn och åska letade vi oss fram till vårt lägenhetshotell i Levanto. Rejält försenade och utan bagage. Sedan tog vårt äventyr vid. Med tanke på all förväntan jag bar på fanns risken att jag skulle bli besviken men så blev det inte. Alla mina förväntningar infriades. Vandringarna, den goda maten och drycken, utsikten men framförallt de upplevelser allt detta tillsammans gav, gjorde att förväntningarna infriades och mer därtill.

Har du inte besökt den här delen av världen, gör det. Början av september är en bra tid att resa hit, fortfarande många turister men inte hysteriskt många. Vi hade också tur med vädret, visserligen råkade vi ut för några rejäla åsk- och regnoväder men det var kvällar och nätter till största delen. Så mitt råd är att börja planera, spara pengar, läsa på och drömma. Sen är det bara att boka resan, åka och njuta....och hoppas att bagaget kommer med....

Genom gränderna i Levanto.

Stranden i Levanto. 

Riomaggiore.

Manarola

Vackra solnedgångar. 

Så gick solen ner och gubben blickar mot morgondagen. 

Vinodlingar och citronodlingar i Monterozzo. 

Utsikt, utsikt. Överallt utsikt. 

Tränga gränder och rosa, röda, gula eller vita hus. 

Vernazza, en skön syn efter flera timmars vandring. 

Genom grottan ut till en av stränderna i Vernazza.

Utsikt genom ett av alla kyrkfönster i byarna.

Vernazza. 

Corniglia, den by som låg lite längre från havet. 

På tur i Milano. 

De berömda husen med vertikala trädgårdar. 

Härlig sol högt uppe i Milano. 

Takbar med utsikt, förstås, goda drinkar och snacks. 

En tidig morgon på väg ut till flygplatsen igen när det var dags för mig att åka hem.
Där fick jag hämta mitt försvunna bagage som suttit fast på Kastrups flygplats fram till resans sista dag. 

Första september...den första höstmånaden är här om än vädret fortfarande är somrigt. Shorts och klänning fungerar alldeles utmärkt och det hoppas jag att det får göra ett tag till. Benen tycker att det är lite jobbigt att bli instängda i byxor nämligen.

Förut, innan jag fick barn, var den första september ett speciellt datum. Fram till dess använde jag aldrig långbyxor, hur kallt det än var under somrarna. Men då när september gjorde sitt intåg var det okej att använda byxor med långa ben igen. Första juni var det datum då de bannlystes och åkte in i garderoben...Numera är jag inte så precis, nu tar jag helt enkelt på mig det som känns skönast för stunden.

Frågan är om de kläder jag hängt fram kommer att kännas skönast för stunden när de ska åka på klockan fyra imorgon bitti, då måndagen bjuder på en tidig start. Helst kommer jag nog att vilja dra på min jedibadrock utanpå pyjamasen. Klockan fyra på morgonen är det nog det som känns skönast för stunden. Fast jag misstänker att jag skulle få många konstiga blickar....

En skämtsam bild med budskap!

En liten rosenknopp i allt det gröna!

En vecka har gått sedan jag gav mig tid att skriva i min blogg. Det har varit en synnerligen innehållsrik vecka, allt jag hunnit med gör att det känns som att det gått två veckor minst. 

Helgen bjöd på rock a´la Thin Lizzy under fredagskvällen, promenader och bokläsning under gårdagen och lite allt möjligt denna dag. Återvinningen fick besök, några pelargoner har åkt på vintersemester till mamma. Jag har flyttat bilder, skrivit recept och fixat med både det ena och det andra. 

Nu väntar jag in en köttleverans, sen blir det en tidig kväll då väckningstiden i morgon inte kommer att vara att leka med....

Återigen en helg när jag både försöker ta mig för saker här hemma samtidigt som jag ger mig själv tillåtelse att vila. Gårdagen ägnades åt att tvätta det som samlats på hög sedan sonen åkte ner till Lund. Upptäckte nämligen att tvättamöban växer trots att det bara är jag hemma....märkligt.

Några promenader, körsbärsplockning och läsning är det som stått på programmet i övrigt.

I morse började jag dagen med att kärna ur två liter körsbär som sedan kokades till sylt. God sylt, med citron och vanilj. Den blev en aning lösare än jag skulle ha önskat då jag inte hade något pektin hemma men med tanke på att jag tänker äta den i morgonfilen spelar det nog ingen roll alls. Nu har jag lovat mig själv att inte behöva kärna ur fler körsbär i år, detta var andra omgången. Resultatet efter den första finns i frysen att användas till dessert under vintern. Kärna ur körsbär är inte direkt det roligaste jag har tagit mig för....skönt när det är gjort dock.

Nu laddar jag för att baka en kladdkaka och laga lite mat till veckan som kommer. Kladdkakan blir nog en variant med....gissa vad? Surprise...körsbär!

Soppa och nåt med sparris står även det på matlagningsagendan men sen tänker jag ge mig själv tillåtelse att läsa och vifta på tårna resten av dagen. För är det nåt jag är särskilt bra är det just att läsa och vifta på tårna...förmodligen skulle jag vinna talang om jag ställde upp....fast det är ju inte särskilt kul att se på förstås.....

Så var den här, söndagseftermiddagen innan ett nytt arbetsår kör igång igen.Veckan som kommer bjuder på en rivstart. Lika bra är väl det, då kommer jag in i jobbarläget snabbt igen.

Den här sista semesterhelgen har varit skön i alla fall. I fredags fick jag sällskap av en god vän till mitt smultronställe på jorden, vår fäbodstuga. Det blev en lite längre promenad än jag hade tänkt mig då en bom som brukar vara öppen plötsligt var låst. Men turligt nog finns fler vägar att ta sig dit.

Tankarna på alla stunder i fäbodstugan när jag var barn blev väldigt närvarande under promenaden. Vår fäbodstuga bjuder på så många minnen att hjärtat blir alldeles varmt. Hur morfar och jag rodde ut med båten och fiskade för att sedan värma oss vid elden inne i bostugan och njuta av nyfångad fisk till middag. Eller hur mormor och jag satt på bron och lyssnade på fåglarna och humlesurret.

Jag minns också den glädje jag kände när jag själv fick skutta iväg till kallkällan och hämta dricksvatten. Det var roligare än att hämta diskvatten nere i sjön. Alla turer med mamma och pappa en sommarkväll för att grilla korv i öppna spisen eller övernattningar under mörka höstkvällar. Jag skulle kunna rada upp hur många fina minnen som helst och det är jag tacksam över. Tänk att just jag får bära med mig en sån skatt inom mig. Det är något alldeles extra värdefullt.

Igår njöt jag av det fina vädret ute i härbret tillsammans med grannarna. Att sitta på den nya bron och dricka kaffe medan fåglarna kvittrade gav energi inför den arbetsvecka som kommer.

Den här dagen har ägnats åt att göra frukostmüsli, sortera papper och kolla in serier på Netflix. Att kolla serier tänker jag fortsätta med en stund till, sen borde det gå bra att jobba imorgon!

I söndags när sonen gick av sommarens sista arbetspass klockan fyra på eftermiddagen, satte vi oss i en fullastad bil och körde söderut. Efter ett stopp över natten i Södertälje så var vi framme i Lund på måndag efter lunch för att hämta ut nyckel till hans pyttelilla studentrum. Under två dagar fixade vi och donade så att hans rum blev funktionellt och redo att flytta in i. Då råkade en liten mamma sätta sig på sängen....som brakade ihop....hej och hopp...

Tur i oturen att det hände medan jag var kvar så han kunde bo på hotell med mig. Ny säng kom dagen efter så nu sover han utan risk för att dråsa i backen.

Själv satte jag mig i en bil och åkte norrut, till morbror med familj i Dalarna. Där sov jag och gjorde några små utflykter i närområdet innan det var dags att åka hemåt idag.

Nu sitter jag här i ett tomt hus och filurar. Nog är det en märklig känsla det här med vuxna barn som flyttar hemifrån. Även om det är som det ska ger det en känsla av tomhet blandat med stolthet och en innerlig önskan att livet som student i Lund ska bli precis så bra som studentlivet ska få vara.

Man kan ju i och för sig tycka att jag borde vara van med tanke på att han har bott i Norge, 100 mil bort de två senaste åren. Med bil tar det nästan femton timmar snabbaste vägen om man kör i ett sträck. Det innebar att jag enbart åkte dit en gång.....och det var när han tog sin examen.

Nu har han flyttat till Lund, 110 mil bort. Även om resvägen är längre går det några timmar snabbare med bil än till Flekke. Fördelen är dock att det går att åka tåg hela vägen om man inte vill köra själv. Jag måste säga att jag ser fram emot att åka ner och hälsa på när det är dags att möte våren!!

Lund!

Byggnaden där sonens institution håller till. 

En pajad säng....

Runt 200 meter djupt....

Stjärnsunds herrgård. 

Men vad hände? Juli tog slut och plötsligt blev det augusti. Ryggskottet trycktes tillbaka och nu har jag arbetat en vecka. Det var rätt lugnt, vi var inte många på plats men jag har varit riktigt effektiv för att vara första veckan efter en ledighet. Jag hann undan några stora saker som jag sköt upp innan semestern, det känns väldigt bra.

Nu arbetar sonen sina sista dagar den här sommaren och här hemma ligger det saker överallt, eller framförallt i vardagsrummet. Kläder och annat som ska flyttas med till studentstaden Lund. Det gäller ju att få med rätt saker, staden ligger ju inte direkt nästgårds....

Jag hann äta kräftor med goda vänner under semestern.

Pelargonerna blommar fint i växthuset. 

Skönt läge en sen kväll.

Många böcker har jag hunnit med att läsa. 

Nu är kuckelimuckmedicinen bredvid träningsmattan nästan slut. Otur med tanke på att jag absolut inte får sluta med mina ryggövningar. Ryggen är bättre, för varje dag som går märker jag en förändring. Fast det känns direkt om jag inte gör övningarna lika frekvent som jag bör. Alltså är det bara att vara tjurig och hålla i, det är då det hjälper att ha lite godsaker att muta mig själv med...

Jag tar dessutom små promenader varje dag. Det går bättre och bättre, nu gör det oftast inte ont alls när jag går. Det enda som hände idag var att jag blev rätt blöt innan jag var hemma igen. Men turligt nog är jag inte gjord av socker så med lite torra kläder var det löst. Spontana grillkvällar med grannarna och en och annan Marvelfilm hjälper även det tillfrisknandet så att det går åt rätt håll.

Min fläder som jag köpte i början av förra veckan grävde sonen ner i söndags, så nu behöver jag inte må dåligt över att den står i krukan längre. Nu är det då bara att hoppas att den tycker att läget är okej så att den överlever. Dör den är det i alla fall inte sonens fel, han gjorde nämligen precis som jag sa att han skulle göra. Men det är väl klart att den vill leva, busken vill förstås förse mig med massor av blommor så att vi alltid har fantastisk god flädersaft hemma.

I morse när jag vaknade trodde jag för ett ögonblick att jag var helt bra i ryggen. Det är positivt, för då är det nämligen på väg åt rätt håll. Jag orkade ta en något längre promenad på förmiddagen än under gårdagen. Inte blev jag illamående av smärta heller....underbart.

Träningsmattan i källaren får dock fortsatta besök av mig med jämna mellanrum, precis som det ska vara. Träningsvärken i armarna talar om att problemen i ryggen delvis beror på att jag slarvat med övningarna, som alltid när ryggskottet kommer....undrar om jag kommer att bli en ordentligare människa den här gången? Tillåt mig tvivla....

Belöningen när jag tränat!

Kämpa på!

Sommar i P1 intas bäst med en ryggrulle i svanken!

Jag är glad för alla som kan vara ute och njuta av vädret idag, det är jag men väldigt avundsjuk. Vääääääldigt avundsjuk....

Lite surt är det allt att jag inte kan ta del av det fina vädret fullt ut. Jag tvingar ut mig på nån kort, mycket långsam promenad ibland för att röra på mig, det är nämligen bra när man har ryggskott och inte är sned. Dessemellan är det övningar på träningsmattan växelvis med varm riskudde i svanken för att mjuka upp musklerna innan nästa övningstillfälle.

Ryggen är inte sämre, det är positivt, ibland inbillar jag mig att jag är lite bättre men sen går jag lite för långt och då mår jag illa av smärtan. Det är alltså en bit kvar och så länge det inte blir sämre är jag glad.

Men jag ska inte klaga, det finns positiva saker med detta också. Jag får äta kuckelimuckmedicin varje gång jag tränar, jag kan lyssna på många sommarprat i rad, jag tvingas verkligen vila, jag hinner tänka och filura hur mycket som helst. Tänkte börja läsa en bok igen, men se det gick inte. Koncentrationen räcker inte till för det, dessutom måste jag hålla upp boken med armarna och i dem har jag sjukt mycket träningsvärk efter alla ryggövningar.....

Så sommarprat, träning och kuckelimuckmedicin är livet just nu....dessutom ser jag ju solen genom fönstret!

En skål med kuckelimuckmedicin....som minskar hela tiden. 

Min träningsmatta får jobba hårt....eller om det är jag....

Idag tycker jag faktiskt lite synd om mig. Jag har ryggont utav helvete...för att prata klarspråk. Ländryggen värker och det strålar ner i båda benen. Vilket i och för sig är positivt, hade det bara strålat ner i ett ben hade jag varit sned i ryggen...
Varför jag fick ont i ryggen just nu är för mig en gåta...jag tycker att jag har varit snäll, inte bara med ryggen utan hela mig. Tydligen räckte det inte.

På grund av det onda är mitt mest frekventerade ställe just nu träningsmattan i källaren. Där gör jag mina ryggövningar varje timme och eftersom jag har så svårt att komma upp från golvet blir jag ofta kvar där stirrandes i taket med en ryggrulle i svanken. Men ibland tar jag mig upp och går en liten promenad här hemma, tittar på blommorna, på ogräset i gruset jag hade tänkt rensa, på fläderbusken jag skulle gräva ner idag (ångrar mig lite att jag inte gjorde det igår som jag först hade tänkt) men känner mig nöjd över det faktum att jag inte behöver klippa gräsmattan än på ett tag. Sen går jag ner till min matta igen och gör mina övningar....i en evig loop...

Men egentligen är det ju inte så hemskt, för trots allt är det inget farligt, det är bara ont och jag vet ju att det kommer att gå över även om det just nu känns lite besvärligt. Dags för mina övningar igen!

Det är skönt med semester om än vädret kunde ha fått vara lite varmare. Gillar inte riktigt att behöva ta sockar på fötterna för att tårna är iskalla.

Igår blev det en lyckad tur till Umeå. Jag köpte mig en fläderbuske som ska planteras och skor som passar mina fötter när jag ska vandra mellan byarna i Italien. Fast först får jag se till att vandra i dem så ofta som möjligt här hemma, skavsår vill jag inte ha. Men det blev inte bara inköp utan även gott fika och ett besök både på den Gamla butiken i Örsbäck och på bruket i Olofsfors. En helmysig dag då jag inte frös om fötterna....

Idag för tjugo år sedan döptes sonen utomhus på Hembygdsgården i strålande sol, även om det var tunga moln runt hela Bredbyn och risken för både regn och åska var stor. Men det blev inget busväder då, det kom idag istället, tjugo år senare med åska och spöregn. Bra planerat av vädergudarna. Idag gick det nämligen lika bra att äta tårtan inomhus.

Fast nu tittar solen fram igen, det passar bra för strax blir det tårta! Sol och jordgubbstårta hör ihop med dopdagen!

Marängtårta med hallon och jordgubbar. 

Nybakade ostfrallor med dinkel till frukost.

En semestervecka är till ända och jag har hunnit med både det ena och det andra. Lite fix, i härbret, i trädgården och i tvättstugan. Men mest har jag slappat i hängmattan, i en lämplig soffa eller under parasollet med en bok i handen. Sköna semesterdagar.

Det enda som stört mig är att traktens alla skator bestämt sig för att ha party här utanför medan jag fortfarande tycker att det är natt. Alla barnen, mostrar, fastrar, mammor, pappor och andra släktingar samlas runt vårt hus. Det tjattrar och lever om, ungarna har dessutom ett skrikande läte som skär genom märg och ben. Då är det svårt att sova.

Natten som gick tog jag ett snack med dem, jag berättade att det nog är säkrast för dem att flytta någon annanstans om de inte visar hänsyn och är lite tysta....vi får se natten som kommer om de lyssnade eller om de visar sig vara den våghalsiga sorten.

Visst skator är vackra, en och en, på bild, inte hela släkten samlad på min gräsmatta eller altan.

Ett litet boktips igen. Boken handlar om Amàr och hans familj. De kommer till Sverige när han bara är 3 år. Familjen finner sig väl tillrätta, det går bra och de kan flytta in i en villa i ett fint område. Men så kommer dagen när telefonsamtalet från hemlandet vänder upp och ner på allt. Från att ha varit en familj i harmoni förvandlas hemmet till en våldsam plats och splittringen är ett faktum.

Boken heter "Bortom solens strålar" och är den avslutande delen om Amàr skriven av Arkan Asaad. Har man inte läst de tidigare delarna går det att läsa boken ändå och finna stor behållning i den.

Trots den mörka tonen i boken är den ändå lättläst och orden flödar lätt. Det gör att det är svårt att lägga den ifrån sig innan sista ordet i boken är läst.

Här kommer två boktips, en deckare och en feelgoodroman. Jag läste ytterligare en bok av Lee Child i hans serie om Jack Reacher, ”Midnattslinjen” den senaste i serien. Ytterligare en direkt och rakt upp och ner bok men antingen var det för länge sen jag läste böcker av honom eller så har han ändrat sin berättarstil för jag var inte riktigt lika förtjust som jag brukar vara, om än jag sträckläste boken utan att kunna sluta.

Den andra boken lämpade sig även den att sträckläsas. Precis som många feelgoodromaner var den förstås väldigt förutsägbar...men vad gjorde väl det. Just förutsägbarheten är charmen med den typen av litteratur. Dessutom var det en härligt varm och fin bok. Väl värd att läsa. Den heter ”Sorgsna hjärtans trädgård” och är skriven av Abbi Waxman.

Sommardagarna växlar rejält vädermässigt. Under några av de fina dagarna har jag passat på att åka ut till härbret för att städa. Det är ett antal år sedan det fick en rejäl genomkörare så det var definitivt dags.

Det har tagit sin tid så hädanefter ska jag göra som jag alltid gjorde förut, städa upp på våren. Det blir så mycket enklare då. Dessutom passade jag på att sy nya gardiner dit ut, de gamla var blekta av solen så det behövdes. Tyget hade jag redan...inköpt 2006....

Nu är det fint och städat igen, så när lusten att åka ut faller på är det bara att göra det. Faktum är att det är ett litet paradis där ute. Enkelt och rofyllt.

Karin Alfredsson har skrivit en gripande roman om kvinnomisshandel, gemenskap och förtryck. Boken heter ”Skrik tyst så inte grannarna hör”. Bokens huvudpersoner är två kvinnor, en svensk och en från Zambia. De lever båda med män som till en början visar goda omtänksamma sidor men sakta men säkert förändras relationerna till att bli destruktiva.

Jag tycker att boken ger ett trovärdigt intryck om våldet inom hemmets väggar och sättet det byggs upp på är bitvis rätt så gastkramande.  En bok väl värd att läsa!

Igår kom några goda vänner hit och planerade vår stundande Italienresa. Då passade jag på att blanda till en kanna med Pimm´s sommarbål. Gott med massor av is och frukt. Med den som start och sedan sallad gick planeringen och letandet av hotell som en dans.

Idag har jag varit rätt nyttig också. Jag har sytt nya gardiner och annat smått och gott till mitt härbre. Tyget har funnits länge, ser att det är designat 2006....så balarna har legat i många år och väntat på att jag ska göra nåt av det. Men nu är det gjort, till slut. Det tog några timmar och tack och lov krånglade inte symaskinen överhuvudtaget förutom när jag kom till den sista sömmen. Helt smärtfritt ska det ju inte gå....

Nu ska jag snart förbereda mat till sonen som arbetar och kommer hem på sin rast för att äta, sedan tänker jag lägga mig tillrätta och läsa. Det har jag gjort mig förtjänt av tycker jag.

Frukt och is, nu saknas Pimm´s och 7up. 

Lite småplock i växthuset innan maten. 

Med den salladen i magen gick det bra att planera boende i Italien.

Här kommer ett litet boktips på böcker som inte är helt nya men ändå väl värda att läsa, om man inte redan gjort det.

Jag upptäckte för ett tag sedan att jag hade den femte delen om Rebecka Martinsson kvar att läsa, "Till offer åt Molok". Igår kväll var det ett lämpligt tillfälle att läsa den.

Det är Åsa Larsson som har skrivit bokserien där huvudpersonerna i böckerna alla kämpar med sina egna privata bekymmer, stora och små, förutom de mordhistorier de ska försöka lösa. Böckerna är lättsamma att läsa, men inte ytliga utan med ett aningen mörkt djup.