Den här helgen har jag varit både nyttig och slapp...Igår hann jag med mitt vanliga morgonslöande i soffan med en kaffemugg, promenad, städning av sonens rum och sen god middag hos en vän som avslutning på dagen.

Idag fortsatte jag leka att jag gillar att vara huslig....köket fick en genomgång,köksluckor, ugn och fläkt rengjordes och sedan hängde jag upp mina rutiga gardiner i köket. När det var klart kände jag att jag höll på att tappa fart men med ett löfte till mig själv om att få slöa ner i soffan till skidskyttet på eftermiddagen bytte jag även gardiner i arbetsrum och matrumsdelen i vardagsrummet också. 

Fort var det gjort och inte var det särskilt ansträngande heller, nu är det bara att ta fram stjärnor och ljusstakar när helgen kommer. Det gick nästan lika snabbt som Charlotte Kalla åkte i skidspåret idag. Vilket fantastiskt lopp hon gjorde. Hennes belöning var att stå överst prispallen, hon fick världscuppoäng, det fick inte jag....men jag fick nåt bättre, jag fick mysa i soffhörnet efter en promenad i det kvardröjande dagsljuset.

Nu känner jag mig så där stolt över mig själv igen som bara jag kan göra när jag lyckats vara lite huslig!

Nu blänker det fint i köket.  

Vacker vintervy under gårdagens promenad. 

Igår blev det rester till frukost, gravad lax med hovmästarsås. Det är grejor det!

I lyktan som hänger på kvisten lyser fortfarande ljuset jag tände igår kväll. Den fuktiga luften gör att dimman hänger tungt nu när minusgraderna är tillbaka. Backen är isig och knastrade högljutt när jag hämtade tidningen i postlådan. 

Veckan som gick bjöd på både mängder av snö och sedan det traditionsenliga hällregnet. Det verkar vara den nya trenden, efter snö kommer alltid regn. Av någon anledning kan det inte bara få vara kvar....jag är ju ingen vinterfantast men föredrar ändå snö när det är vinter...regnet kan dra någon annanstans. 

Igår kväll skulle jag äta krabba med goda vänner. Något jag längtat efter länge. Vaccumpackade krabbor köptes in för ett par dagar sedan, två goda såser fixades till och en stund innan det var dags att säga välkommen till vännerna skulle krabborna förberedas. Efter en kort stund spreds en doft, eller jag ska nog kalla det lukt, i köket som inte var helt angenäm. Krabborna var inte fräscha.....STOR besvikelse och en kort stund innan gästerna skulle anlända....hjärnan gick igenom vad som fanns hemma i övrigt som skulle passa till de två goda såser jag redan fixat till krabborna....

Snabbt ner i källaren och plockade upp räkor som fanns i frysen. Påsen åkte ner i iskallt vatten där de fick snabbtina. Samtidigt som första gästen kom körde in blixtinkallad mor in på gården med en bit gravlax från hennes frys. Räkor och gravlax, två rätter som passade perfekt till de såserna. 

Så blev det lyckat ändå, det viktigaste var ju ändå att vi fick umgås och prata....och det gjorde vi ändå till den magiska stund när klockan slog tolv, likt Askungen åkte då alla gäster hem till sig....fast vissa gick om än erbjudandet om skjuts fanns.

Snart ska jag ge mig ut på en knastrig morgonpromenad, fast först ska jag starta en ny diskmaskin efter gårdagens fest och fröjd....och kanske unna mig en mugg kaffe till.

Ljuset på bron lyser fint i den dimmiga morgonen.

Jag fick en fin lykta att hänga inomhus....en lykta jag sneglat på länge.

Snöfallet under förmiddagen drog mig ut, på med kläder och sen var det bara att pulsa fram. Inte den bästa aktiviteten för mitt knä men så skönt för resten av kroppen. Flingorna dansade i luften och gjorde att jag nog såg ut mer som en snögubbe än människa.

Mitt första stopp blev pappas grav, där jag tände ett ljus. Med ryggen mot vinden fick jag eld på tändstickan och när ljuset tagit sig gick jag vidare. Jag tog då omvägen via mor genom ett näst intill öde Bredbyn på min väg hem igen. Det var inte så många som var sugna på att ta sig ut denna dag och pulsa fram i snön. Köra bil kan inte ha varit någon höjdare heller, det var lätt konstaterat.Jag tror jag såg två bilar på hela den stund jag var ute....ovanligt.

Väl hemma sjönk jag med gott samvete ner i soffan och kollade in skidor på teven....lagom ansträngande. Under tiden funderade jag över vad jag ska bjuda på när det är dags för årets glöggmingel, några gamla godingar och några nya kommer det att bli. Listan är klar. Nu gäller det bara att planera för tillverkning av godsakerna också.

Medan jag låg där och funderade tänkte jag tillbaka på de sista veckorna i augusti när jag varje söndag hade en massa energi till att göra saker här hemma, energi jag trodde att jag skulle ha kvar hela hösten. Förmodligen var det bara abstinens efter sonen, det gick snabbare att vänja sig vid att vara själv än jag trodde det skulle göra, om än jag längtar förfärligt mycket efter honom. Lite lurad känner jag mig dock, jag som trodde att söndagar skulle bli min hemmafixardag....grundlurad.

Visserligen fick jag massor av mental energi i fredags kväll när filmkväll och bad under stjärnorna med goda vänner stod på programmet men den räckte inte riktigt hela helgen. Fast lite hade jag nog kvar för plötsligt fick jag för mig att städa skafferiet, som tur var tog det inte särskilt  lång stund så nu kan jag med gott samvete slappa ett tag igen.....Nej just ja, ved, jag måste ta in ved....

Ljuset lyser för pappa. 

Öde åt ena hållet. 

Öde åt andra hållet.

Städat.

När jag drog upp rullgardinen alldeles nyss och tittade ner mot macken såg det alldeles disigt ut i luften....något förvånande men sen såg jag att det var snö och inte dis. Tro om det faktiskt är så att snön är här för att stanna? Det skulle ju vara trevligt, hoppas bara att det fäster på isen under annars blir det farligt att gå och mycket lätt att halka. Tur att jag har dubbar, men för alla som inte har det gäller det att se upp.  

Med snöfallet kom julmyset ännu närmare, lusten att "jula" till det här hemma blev väldigt stark....men än är det för tidigt. Ett tag till blir det till att drömma, längta och kanske planera lite. Fast nu brukar ju jag inte planera så mycket, jag gör mest det jag känner för inför advent och jul....men just i år kan jag konstatera att jag känner för väldigt mycket.  

Om det är för tidigt att "jula" så är en eld i braskaminen, tända ljus och gott kaffe inte fy skam det heller. I lyktan på bron tände jag också ett ljus, det lyser för pappa idag, fjorton år av saknad. Åren har verkligen gått snabbt, det märks framförallt när jag tittar på sonen som var fyra år när pappas kropp inte orkade längre, nu är han en vuxen ung man med hela världen för sina fötter. 

På tal om sonen, igår kväll hade jag ett långt samtal med honom då han ska presentera ett arbete och ville ha lite feedback på det. Under det en och en halv timme långa samtalet hann vi med att diskutera annat än skoljobb också, bland annat längtan efter glögg, mammas mat och en del snack om Star Wars.....

December har alla förutsättningar att bli en önskemånad både vad gäller mat, jul, ljus, umgänge med familj, vänner och släkt och naturligtvis premiären på den nya Star Wars filmen (som vi ska se i London). Men vi tar månaden som den kommer, en sak i taget och om än inte allt blir som man tänkt får man ta det som det blir. Om tio dagar anländer sonen till resecentrum för ett efterlängtat lov...

Vissa idéer gör sig bättre i tanken än i verkligheten. Som det fiffiga i att promenera ner till Åkerströms för att hämta ut ett litet paket.

Det var ju en jättebra idé egentligen, att promenera gör ju gott både för kropp och själ, för att inte tala om att det gör gott för miljön. Att låta bli att ta bilen är klokt och idag bestämde jag mig för att vara klok.

Detta kloka beslut togs alltså mitt på dagen när promenadlusten slog till. När mitt promenadsällskap inte hade möjlighet att ta en tur kom jag på att jag kunde slå två flugor i en smäll....promenera själv och samtidigt hämta ut ett litet paket nere på Åkerströms. Att det skulle vara ett litet paket var jag helt övertygad om. En väska var beställd på nätet, varken tung eller otymplig. 

Döm om min förvåning när jag uppgett mitt nummer som anlänt via sms och det visar sig vara ett ganska stort paket som dessutom visade sig ha ett skört innehåll...knappast den väska jag väntade mig att det skulle vara. 

Men jag hämtade glatt ut paketet....kollade dock lite misstänksamt på det...jodå det stod mitt namn på adressetiketten...vad i hela världen skulle detta kunna vara?

Nåja, det var ju bara att ta paketet under armen och traska hemåt....bara det att min arm knappt nådde runt....men efter att på isiga vägar med vassa dubbar under skorna flyttat runt paketet från vänster arm, till höger arm och till att bära det framför mig, till vänster arm, till höger arm och till att bära det framför mig, i oändlighet kändes det som, kom jag hem till slut och kunde öppna paketet. 

Inuti fanns ytterligare en kartong med bild på några slags stora skruvar. Då blev jag ännu mer fundersam....helt övertygad att det hade blivit något slags misstag. Innehållet i paketet kunde omöjligt vara till mig. Kollade för säkerhets skull adressetiketten igen...jodå där stod fortfarande Katarina Strömberg. 

Kartong nummer två öppnades och då...äntligen....klarnade det. Inlindad i flera lager bubbelplast, i ytterligare en kartong låg två fina röda ugnsformar till mitt kök. Formar som jag beställt och betalat men glömt bort....

Plötsligt blev det ju nästan som julafton...men med lite tröttare armar än jag brukar ha då......

Inte så smidigt och litet paket som jag tänkt mig.  

Fast jag fick lön för mödan, innehållet var två fina ugnsformar.

Ännu mer lön för mödan sen, fruktstund i soffan framför Vinterstudion.

Gårdagens snöfall gjorde att jag fick utefixarlust. Eftersom jag hade tagit lite granris sen tidigare letade jag gamla stolar, korgar och annat som jag kunde dekorera med. Nu är det fint på framsidan och på altanen. Idéer finns till mer, men det får vänta till närmare advent och jul. 

En gammal stol, gransris i en korg och en lykta. Mer behövs inte för att få till en myshörna utomhus.

Min barndoms kälke har fått plats på altanen  tillsammans med ris och en lykta.

Hjulet som brukade hänga i taket med en ljusslinga, tomtens kälke med en krans.....och sen lite snö på det.

Man vet att det är lördag morgon när man börjar dagen med att nalla godis ur glashjärtat! Innan frukost och med gott samvete dessutom. 

När sen kaffet är klart, elden sprakar i braskaminen och tidningen inhämtad så är det bara att krypa ner under värmefilten och ta del av nyheterna bland trycksvärtan. Ibland händer det att jag påminns om en stor del av mitt liv när jag bodde i en annan stad, det hände sig idag. 

När ÖA:s mittuppslag slogs upp fanns en reklambroschyr som lockar till Östersund, alla sidor och bilder fullkomligt drar mig till sig. Kom, kom, kom!! Tänk att suget dit alltid är så stort....men vännerna är ändå nära, i hjärtat. De finns där hela tiden även om vi inte ses så ofta!

Igår kväll gick jag sakta hem genom ett ödsligt Bredbyn. Det var lugnt och tyst, någon enstaka bil körde förbi där jag strosade fram. Mätt och nöjd efter en mycket god middag samt härligt energigivande surr funderade jag på än det ena och än det andra i fullmånens sken. Jag kände hur det sög till i magen av jullängtan. Glitter, tingeltangel, ljus, glögg, pepparkakor och annat som hör december till.

Det fick till följd att jag idag strök och fållade det julröda tyg som inhandlades häromdagen med syfte att bli en duk till vårt matbord. De första julklapparna slogs också in....men jag tjuvsmakade inte på glöggen och jag lyssnade inte på julmusik....

En besvikelse har jag dock drabbats av den här veckan....när leksakskatalogerna kommer brukar jag alltid kolla in legosidorna och titta på alla Star Wars kartonger med lego. Döm om min förvåning när det inte fanns ett enda på de sidor i katalogen som gör reklam för lego. Hallå, det kommer snart en ny film, var är legot?? Fattar de inte att mammor vill drömma om ett nytt lego som de inte har.....

Fullmånen lyste upp min väg genom ett lugnt och tyst Bredbyn igår kväll.

Inte ett Star Wars lego så långt ögat når....

I fredags köpte jag tyg till en julduk som fållades under förmiddagen. 

De första julklapparna är inslagna. 

Det första år jag tog min egen gran var 2002. Det året hade pappas sjukdom tagit ett rejält grepp om honom (även om han inte hade fått någon diagnos ännu) vilket gjorde att han inte orkade gå i skogen och hugga några granar till mig eller tallar till sig själv heller för den delen. 

Till en början tog jag både tallar och granar men de senaste åren tar jag bara två granar till mig själv, en att ha ute och en som ska stå inne. Detta är något jag alltid har gjort på höstlovet, en kär tradition. Jag vet att det finns de som tycker att det är tidigt, men mina granar har inte barrat mer än andras som tagits senare, eller hängts upp och ner eller på annat sätt specialbehandlats. 

I år trodde jag att det skulle bli första året jag inte skulle kunna ta mina granar själv. Inte för att jag inte orkar men mitt knä gillar ju inte riktigt det ojämna underlag skogen bjuder på. Men precis när jag bestämt mig för att köpa granar kom jag på att det nog fanns i alla fall en vid mitt härbre som skulle fungera. Sagt och gjort, jag lånade mammas bil, med henne som sällskap och åkte till ut till hägna och sågade ner ett par granar. Innegranen har inte den rakaste stammen men med allt tingeltangel som ska pryda den kommer det inte att synas....och om det gör det så vem bryr sig...inte tomten i alla fall.

Mission accomplished. 

Ljusbäraren i kyrkan är fylld av ljus som lyser för nära och kära som fattas oss. 

Vips så har en vecka sprungit förbi...ännu en intensiv jobbvecka som gör att jag undrar om det kommer att bli lite lugnt någon gång igen, i alla fall någon liten kort stund? Det känns tveksamt men just nu tar jag därför alla chanser jag har till att skapa de där stunderna själv, ensam eller tillsammans med goda vänner.

I går blev det en hel dag av lugn tillsammans med en god vän. Fika, god mat och tillbakalutad shopping där jag som vanligt hittade saker jag inte visste att jag behövde....nu blev det inte bara "onödor", någon liten "nöda" slank med hem också. Men det var inte shopping som utmärkte dagen, utan långa fika- och matpauser samt långsamt tempo genom det stora shoppingcentret.

Fast det är inte den ena dagen jag skapat återhämtning, i tisdags hade jag också en energigivande kväll med middag och bio. Faktiskt en riktig högtidsstund då en film jag längtat efter länge, länge skulle avnjutas. Den tredje filmen om Thor visade sig vara allt jag hade förväntat mig och lite mer! Längtar till dess att jag kan njuta av den igen....förbokad på blueray... 

Faktum är att när jag tänker tillbaka på veckan som gått hade jag en mys- och surrkväll med en god vän redan förra lördagen, i söndags en roadtrip med en annan god vän och den kvällen avslutades med film hemma i soffan med mina biokamrater. Jag har alltså lyckats mycket bra med att se till att jag har haft många roliga saker att hämta energi från veckan som gått. 

Den här helgen är ju också som gjord för att ha det lugnt och skönt, Allhelgonahelg som det är. Ute lyser solen och minusgraderna gör att allt är täckt av glittrande frost. Ikväll väntar dessutom en trivselkväll igen....men innan dess tänker jag mig en promenad i det glittriga vädret.

Frostigt glitter på altanräcket.  

En burk med sommar, torkade äpplen att mumsa på. 

Morgonläge

Oj så skönt det är att slappa i soffan den här morgonen. Det var länge sen kaffemuggen smakade så gott, elden sprakade så härligt och ljusen lyste så fint. På teven tipsar kocken om helstekt kyckling med en annorlunda potatisgratäng till...snålvattnet rinner. Men tanken att laga till något liknande i detta hus en dag som denna finns inte. Mitt knä tycker att det skulle kännas alldeles för jobbigt.

Igår var det modevisning på Olympia, Klippverkstan hade frisyrshow och Första Intrycket visade kläder. En rolig kväll som vanligt, massor av snygga kläder och mannekänger som bjöd på sig själva. Själv försökte jag skrida fram på catwalken så graciöst jag kunde, det gick sådär då mitt knä inte tycker om snabba klädbyten, vändningar för att visa kläder från olika håll....de sista fyra klädbytena fick kryckorna hänga med upp på scenen. Tacksam att jag varit klok nog att ta med dem om utifall att mitt knä skulle börja bråka och nu blev det ju om utifall. Kände i alla fall att mitt leende inte var helt naturligt där på slutet då jag mest av allt ville grimasera....Men alla andra fantastiska modeller gjorde verkligen modevisningen till en succé! Jag kan tänka mig den trötthet som infinner sig hos arrangörerna en dag som denna...det arbete de lägger ner för att ordna detta är helt enkelt fantastiskt. Men jag skulle tro att de är rätt nöjda också med tanke på den uppskattning publiken och alla modeller visar. 

Själv känner jag mig också nöjd trots mitt skitknä....det jag fick visa upp var väldigt snyggt och skönt! Många plagg fick följa med hem, nu ska jag bara fundera hur stor del av lönen som ska satsas på nya kläder och hur mycket som ska lämnas åter. 

Mitt knä idag då? Jo nattens vila har gjort gott, svullnaden har gått ner och jag kan gå hyfsat utan kryckor igen. Men jag har tandvärk....fast inte i någon tand utan i knäet....lite smärtstillande på det här så är jag på banan igen....och  kanske en kaffemugg till....

Jag hade planerat för solsken idag, en långsam promenad runt byn skulle då stå på programmet. Men ute var det grått, grått och åter grått. Då struntade jag i promenaden och åkte ner med bilen till däckverkstan istället....vinterlaggarna på. Tillbaka hemma slappade jag i soffan medan tvättmaskinen jobbade, elden i braskaminen flammade och ett husköparprogram flimrade förbi på teven. 

Där och då bestämde jag mig för att det fick vara nog med latmaskandet....lite grått väder, vad spelar det för roll. Så jag begav mig till skogen för att ta granris att täcka gravarna med. Som bonus plockade jag med lite skogsmaterial att dekorera krukan på bron med. 

Där ute i skogen på det ojämna underlaget blev jag nästan förskräckt över hur bräckligt mitt knä plötsligt är. Att gå på ett underlag som inte är slätt visade sig vara näst intill hopplöst....men sakta med lugna steg gick det, fast ont gjorde det. Men nu så är riset fixat, gravarna är redo för vintern och på bron står en kruka och säger att nu är hösten här på riktigt. 

Välkommen höst.....fast jag tycker att vi kan skippa halkan och snön ett tag till. Kan vi vara överens om det? Snälla?!

Den här söndagen började med strålande sol, en härlig morgon. Mina vänner småfåglarna flög runt och åt av alla frön som finns kvar i torkade blommor i rabatten. Emellanåt landade de på balkongräcket eller fönsterblecket och tittade in. De undrade nog vad jag tänkte ta mig för en dag som denna.  

För att vara helt ärlig....inte särskilt mycket. Men lite har jag gjort i alla fall. Jag veckovände hushållsosten i matkällaren, samlade ihop tidningar och gick till återvinningen, hälsade på mamma och drack kaffe, lagade en försvinnande god soppa, bar ut två tv-stativ till förrådet men sen dess....då har jag njutit i mitt soffhörn. Just nu kollar jag in säsong två av Daredevil, bättre sent än aldrig. När jag kommit igenom den ska jag kolla in Defenders och sen Inhumans....jag har att göra ett tag. Det kommer att räcka till för att ha skönt soffhäng flera helger. Härligt. 

Oj vilken intensiv vecka, just nu skulle jag ge ganska mycket för en arbetsvecka där saker och ting bara rullar på i lite lagom takt. Men jag ska inte klaga, jag har ju ett jobb jag trivs med om än det går lite väl snabbt ibland. Fast det verkar ju inte bara vara jag som tycker så, det är många som säger att det går fort och händer mycket. Börjar fundera om det ligger något i luften, något virus som fått fäste.

Hur som helst, veckan har varit bra. Den har bjudit på en mängd roligheter på fritiden också.  Jag fick lite hårvård, ett besök på ortopeden, en trevlig kväll med underhållning på Röda Kvarn och igår filmmaraton med goda vänner och massor av gott att äta!

Ortopedbesöket gick precis som jag ville, det blir operation. Skrotet ska bort. Förhoppningsvis snart men inte i december kom vi överens om. Eftersom jag och sonen har en resa bokad till London i mitten av december vill jag gärna kunna resa dit utan allt för stort besvär. Hur som helst, hälsodeklarationen är ifylld, prover och EKG är tagna så nu är det bara att vänta.

Något jag väntar på förutom operationen är att min telefon, som just nu har fått någon slags omstartsnoja, ska uppföra sig igen så att jag kan ringa och ta emot samtal.....inser att den varit med ett tag och därför förmodligen inte klarade av den senaste systemuppdateringen....så just nu kan jag konstatera att jag inte är nåbar via telefon...

1984 fick jag en bok av min mamma och pappa. En bok skriven av Cordelia Edvardson, " Bränt barn söker sig till elden". Jag läste den under min tid på lärarhöskolan, jag kommer ihåg att jag valde den till någon skoluppgift vi hade.

Jag fängslades av boken då och lyckades förmedla den känslan till mina klasskamrater, i alla fall en av dem som bad att få låna boken. Något jag utan problem gick med på då jag vill ge fler samma läsupplevelse som jag fått...men boken hittade inte hem till mig igen så jag har inte kunnat plocka fram den ur bokhyllan för att läsa om den. Jag hoppas dock att den är vältummad och välläst där den står nu och att den har varit till glädje för många.

Genom åren har jag ofta tänkt på boken och känt att jag velat läsa den igen men har inte kunnat komma på vad den hette. Det enda jag minns var att bränt barn på något sätt var inblandat. Men så plötsligt dök titeln upp i mitt medvetande och i nästan samma stund reserverade jag den på biblioteket och nu har jag äntligen läst den igen.

Det är en självbiografisk bok som träffar rätt i magen med en käftsmäll (fast en käftsmäll träffar kanske inte i magen men så känns det). Som läsare tas man med på en resa fylld av vrede och ångest. Boken är skriven utan någon som helst form av sentimentalitet och växlar mellan hennes barndom i staden där hon bodde, lägret i Auschwitz och hennes relation till mamman. Känslan av författarens besatthet av både det förflutna och av att ha överlevt är väldigt stark. Det är svårt att förklara hur den påverkar mig men jag slår nästan knut på mig själv i mina försök att förstå allt Cordelia plockar fram ur minnesbanken....

Har du inte läst den här boken, gör det, dagens bästa boktips!

Söndag morgon, eller nu har det faktiskt hunnit bli förmiddag. I braskaminen knastrar det av efterdröjande glöd, ljusen flämtar i ljuslyktorna, på avstånd hör jag tvättmaskinens trumma snurra runt, på teven pratar de om organdonationer och jag ligger här och funderar på vad jag ska fylla den här dagen med.

Ja tvätt förstås, men sen? Lusten till några stordåd finns inte. Men jag har böcker att läsa, filmer att se och tår att vifta på....problemet löst!

Vid tevesoffan!

Närbild på planteringen jag fixade till igår.

Maria Möller tackar för sig i sällskap av sina musiker.
En härlig upplevelse med både humor, allvar och härlig musik. Snacka om att den kvinnan kan sjunga!

Min önskan att sova länge idag gick om intet, istället vaknade jag tidigt medan det fortfarande var mörkt ute. Då var det inte helt fel att krypa ner i soffan, tända ljus och njuta av en mugg kaffe. I den tidiga morgontimmen låg jag sen och tänkte på veckan som gått.

En intensiv vecka med många intryck som avslutades med ett "rivstopp"....motsatsen till rivstart...alltså om en vecka eller något börjar intensivt så rivstartar det ju men när arbetsveckan avslutas i överljudshastighet, vad kallas det då? Jag tycker att rivstopp fungerar....

I helgen har jag ett mål att uppnå, jag ska ta skräp till återvinningen. Något jag borde ha gjort för flera veckor sen...återvinningslådorna är redan fulla och extrakassarna står på rad ute på balkongen så det är en angelägen uppgift. 

Förutom skoljuridiken som fyllt veckan har tankarna på allt som händer i världen snurrat runt. Många döda och skadade i Las Vegas, stor oro i Spanien efter folkomröstningen i Katalonien, nya vinklar när det gäller Kim Wall och idag på morgonen den förfärande nyheten att ett barn befarats ha brunnit inne i en villabrand. 

Då känns det lite futtigt när jag hamnar i en artikel där en kvinna förfasar sig över att hon fick lov att bo några extranätter på hotell efter semestern då det plan hon skulle åkt hem med hade tekniska fel så de var tvungna att fixa det först innan de vågade låta det lyfta. Eftersom hon inte tyckte att det var okej undrar jag vad som skulle gjorts istället....Flugit med ett plan med tekniskt fel? Istället för att få bo på hotell, stanna på flygplatsen? Chartertrafiken har ju inte direkt en mängd extraplan att sätta in.....Jag förstår att det blir besvärligt och kan ställa till det med jobb och annat, jag gillar inte heller förseningar måste jag erkänna men jag tror inte att jag skulle höra av mig till kvällstidningar och tala om att det är det värsta som hänt mig....hoppas verkligen inte det. 

Nu har i alla fall den mörka morgonen blivit en ljus morgon, eller förmiddag för att vara exakt. Solen bryter igenom molnen och ger löften om en fin dag. Jag hoppas det håller i sig, känner att jag skulle må bra av lite solljus. 

Ja men då så, dags att kliva upp ur soffan och få fart på det som ska göras medan björklöven glittrar i solstrålarna....

När jag drog upp rullgardinen i morse och med trötta ögon tittade ut och konstaterade att det regnade kände jag mig väldigt nöjd. Inte nöjd över regnet men med mig själv. Igår lyckades jag äntligen lyfta in utemöblerna en av de sällsynta torra dagarna den senaste tiden. Nu är altanen tom och mina höstbestyr närmar sig slutet. 

Det är inte så mycket kvar att göra nu, hallonriset ska beskäras och helst borde högarna med äpplen som ligger på gräsmattan plockas upp. Hallonriset kan jag fixa själv men äpplena får nog ligga kvar, det kommer inte mitt knä att fixa. 

Det värsta som händer är väl att det blir lite ruttet och äckligt....kan ju bli sjuka också förstås men med tanke på att båda mina äppelträd är dåliga och ska tas bort tänker jag att det inte spelar nån roll. Sen att det stör mig rent estetiskt är en världslig sak som Karlsson på taket skulle ha sagt....

Rabatterna skulle förstås må bra av en sista ogräsrensning men en sak man kan vara säker på när det gäller ogräs är att det finns kvar....så den möjligheten kommer igen och igen och igen. 

Idag passar i alla fall ruskvädret bra, jag är lite trött efter att ha roat mig med goda vänner igår så braskaminen, tända ljus, en god bok och lite slötittande på teven känns alldeles lagom ansträngande. 

Nu är det tomt på altanen. 

På väg ut på roligheter. 

Den här helgen är en riktig braskaminshelg. Grått och fuktigt ute och för mig en mycket god anledning att ta det lugnt inomhus. En annan god anledning att ta det lugnt den här helgen är mitt knä. Det har varit extra besvärligt hela denna vecka men idag känns det bättre, vilan har gjort gott. Snart är jag redo för en ny arbetsvecka, men först vilar jag en dag till. 

Att det är höst om än det är ganska varmt ser jag tydliga tecken på när jag tittar ut genom fönstret. Löven har börjat ändra färg men det största tecknet på att hösten kommit är att mina små vänner är tillbaka. De sitter i träden, de hälsar på utanför mitt sovrumsfönster och de flyger fram och tillbaka i sin iver att visa att de är tillbaka, talgoxarna och blåmesarna. Under sommaren har de lyst med sin frånvaro, de har väl nåt sommarboende de måste ta om hand förstås men nu är ordningen återställd, de är "hemma" igen. 

Slöar just nu framför teven där det tipsas om olika sallader idag. Både matigare och lättare sorter. Jag får ta del av annat också, Trumps och Kim Jong-Uns utspel analyseras, Sean Spicers inhopp på Emmygalan där han drev med sig själv har mötts av både avsmak och tvivel. Han chockade nog ett helt auditorium, jag såg bilder där alla verkligen tappat hakan i misstro....och inte bara bildligt tappa hakan utan den var verkligen nere vid knäna hos de som satt där. 

Men det mest gripande den här morgonen var en stark berättelse om en, från Sydkorea adopterad, kvinna som skrivit en bok, "Flickan från Lotusfälten", om den längtan hon burit inom sig efter att hitta sina rötter. Hur hon hittade sin pappa som i ett första läge inte ville träffa henne men som sedan ändrade sig och de känslor det väckte i henne. En fin berättelse att få ta del av en grå septembermorgon.

Söndag igen och jag vaknade rätt tidigt...så pass att jag kunde ta mig till församlingshemmet strax efter nio för att rösta i kyrkovalet. Ett val det inte är helt enkelt att välja till med tanke på att de olika alternativen inte gör nåt större väsen av sig innan valet. Jag har försökt googla för att se vilka jag kan välja och vad de vill med kyrkan....till slut gjorde jag mitt val men som sagt enkelt var det inte. Men röstat har jag gjort, tycker att det är viktigt att nyttja sin rättighet att göra sin röst hörd om inte annat för att hindra fel parti från att komma in.

När jag kom hem tog jag i lugn takt bort alla krukor på framsidan, tömde dem och gömde dem i förrådet. Alla prydnader som mucklorna placerat ut i trädgården tog jag också in. Det kändes säkrast för av någon anledning är de inte lika pigga på att plocka bort efter sig som att ta ut saker. 

Det som är kvar att göra utomhus nu är att beskära hallonen men eftersom det fortfarande mognar hallon får det vänta. Ja alla möbler ska in under tak också men det är inte ett alltför betungande jobb. 

Det var i alla fall väldigt skönt att få duscha och sen gå till mamma och äta Jansson mitt på dagen och veta att jag inte behövde göra nåt mer i dag överhuvudtaget. Jo, en sak till gjorde jag...körsbären jag dränkte i vodka för ett antal veckor sen silades och blandades med sockerlag så nu har jag några flaskor med snuskigt god likör igen. 

Färdig körsbärslikör.

Till slut blommar praktmalvan....det är så dags när sommaren nästan är slut. 

Mamma bjöd på Jansson...mums!