Nog är det rätt märkligt ändå. Den här veckan när jag kan sova hur länge jag vill varje morgon vaknar jag tidigt och kan inte somna om. Det känns som nåt slags ödets ironi. Å andra sidan kan jag ligga kvar hur länge jag vill i sängen, dricka mitt kaffe och läsa tidningen.

Idag ska jag i alla fall tillfälligt jaga bort latmasken, ett pass hos min sjukgymnast står på programmet igen. Fast mitt knä mår inte så bra, det kan bero på en visserligen härlig promenad i måndags men aningen för lång kanske. Att fixa en timmes promenad får jag vänta med ett tag, det är tydligt, men härligt var det.

Annars ligger fokus på färgen orange just nu....jag letar vaser, flaskor och skålar i glas. Ja även ljusstakar. Loppis i Gottne gav ingenting, inte heller Sveriges största kiosk (eller om det är världens största).

Jag har nämligen fått för mig att det ovanpå mitt piano ska bli en orange kaskad av vackra föremål. Att det finns att köpa ljusstakar och annat i inredningsbutiker vet jag men jag hade ju tänkt mig många saker och då blir det för dyrt.
Blått fanns hur mycket som helst...och rött....och grönt....och lila....och rosa.....men inte orange. Typiskt!

Jag hör på nyheterna att Jan Eliasson arbetar hårt med att på diplomatisk väg försöka få parterna att komma fram till en förhandlingslösning i samförstånd i Ukraina. Det är en svår situation med bristande kontakter mellan Ryssland och Ukraina som gör att det krävs fingertoppskänsla för att inte förstöra mer än man hjälper.  Finns det någon som kan  lyckas är det Jan Eliasson, denne fantastiske man som med sin förmåga att uttrycka sig kan uträtta underverk. Jag hoppas verkligen att han lyckas.

Solen gömmer sig fortfarande bland molnen, jag som längtar så efter att få en dag med sol så att jag kan dra mig ut i växthuset och njuta....fast när jag kollar in väderprognosen ser det lovande ut när det närmar sig helg. Jag tror ändå att jag ska ta mig en morgonpromenad, fast inte så lång, det får mitt knä allt stå ut med.

Idag pratar de om feber på nyhetsmorgon. Vad som är människors normaltemperatur och vad som räknas som feber. Frågorna är många, svaren är entydiga....man ska inte stirra sig blind på graderna utan fråga sig själv hur man mår. Titta på trenden, går temperaturen upp eller ner....sunt förnuft.

Nyheterna rapporterar om en eventuell reträtt av de ryska styrkorna som är posterade vid Ukrainas gräns. Jag hoppas verkligen att det stämmer så att ett eventuellt krig avvärjs. Fortfarande har man dock inget att säga om de ryska soldater som befinner sig inom Ukrainas gränser.

Nyheterna rapporterar att häftigt temperament ökar risken för hjärtinfarkt eller stroke. Två timmar direkt efter ett vredesutbrott ökar risken för hjärtinfarkt fem gånger och risken för stroke mer än tre gånger. Allt enligt amerikanska forskare som granskat medicinsk litteratur. Det gäller alltså att inte hetsa upp sig i onödan och om ilskan ändå kommer får man se till att det pyser lite lagom.

En mediesnubbe (rådgivare, forskare?) berättar om Snapshat och farorna med detta sociala medium. Det är en app där man tar bilder eller korta filmklipp och sedan skickar till en eller flera kompisar som i och med att kompisen tittat på den försvinner från skärmen.  Det gör att många ungdomar skickar mer eller mindre vågade klipp på sig själva i tron att när filmsnutten väl visats försvinner den.

Fast det är en sanning med modifikation, som mottagare kan man ta en screenshot, då är bilden kvar. Och även om den som skickat klippet får ett meddelande om att mottagaren tagit en bild så är man ju inte säker för det. Med en mobil till kan man ju alltid ta en bild av bilden....Därför uppmanar han föräldrar att ladda ner appen och lära sig hur den fungerar så att man kan prata med sina barn och ungdomar om detta och ge dem förståelse för hur den kan missbrukas.

Jag inser att det nästan är en heltidssysselsättning att hålla sig ajour med alla nya appar och utvecklingen vad gäller sociala nätverk. Att ha koll på allt är nog nästan omöjligt eftersom det kommer nytt hela tiden. Faran ligger i att barn, ungdomar och vuxna också för den delen har svårt att avgöra vad som lämpar sig för publicering. Information, samtal men framför allt att föregå med gott exempel. Det är nog rätt melodi för att hantera allt det nya.

Sandra Dahlén, RFSU-informatör, berättar om en bok hon har skrivit som vänder sig till unga tjejer från 14 år och uppåt. Den heter "Sex med mera" och tar upp frågor som: Vad är sex? Vad är normalt? Hur bli man ihop? Hur sätter man gränser? En angelägen bok för alla unga tjejer men jag kan tänka mig att den är värdefull att läsa även som förälder. Det finns en bok för unga killar också. Den heter "Kukbruk". Författare till den är Manne Forssberg och den handlar också om sexualitet, kärlek och relationer skriven på ett sätt som tilltalar unga. Viktiga böcker! Jag undrar om dessa böcker finns på vårt bibliotek att låna för våra ungdomar? Det ska jag kolla upp nästa vecka när jag jobbar på biblioteket igen.

Nu laddar jag för dagens äventyr....det gick fort....inga äventyr inplanerade....jag gör nog som igår och slappar så mycket jag kan.

Tänk att jag kan känna en sådan barnslig tillfredsställelse över att ha städat. Igår efter en trög start satte jag igång, ungefär samtidigt som Vasaloppssegraren gick i mål. Dammtrasan åkte fram och jag dammtorkade både det ena och det andra.....vissa ställen hade inte sett dammtrasan på ett längre tag. Ovanpå sonens bokhyllor var ett sånt ställe.....

Medan jag gick runt med dammtrasan torkade Sudden golvlister och dammsög. När golven sedan var såpatorkade doftade det ljuvligt i huset. Jag förväntade mig fanfarer och applåder, efter att i mitt tycke utfört ett storverk, men det var märkligt tyst....
Det kan ju vara det faktum att orken tog slut när det var dags för mina egna bokhyllor i arbetsrummet....men man kan ju inte göra allt på en enda dag eller hur? Trots allt bor vi i ett stort hus och som man brukar säga, Rom byggdes inte på en dag. Kanske kommer fanfaren när bokhyllan är dammtorkad även den.

Ute faller snön idag, så återigen blir det en dag där solen inte visar sig för oss. Men jag har förberett för solens återkomst i alla fall. Jag bytte bort de mörka gardinerna i vardagsrummet igår. Ljusa lätta gardiner som släpper in vårljuset hänger nu i fönstret. Redo att välkomna solljuset och visa mina oputsade fönster.....

Senare idag är det dags att åka till stan, sonens hyposensbehandling står på programmet. Men fram till dess har jag lite kläder som ska tvättas och hängas...okej lite var en underdrift men om jag hinner tvätta några maskiner idag så är det nog bara är lite kvar sedan. Med tanke på att jag är hemma mer än vanligt den här veckan hinner jag nog ta undan tvätten allt eftersom också. Kanske är det då fanfaren kommer, om jag lyckas med det?! Jag längtar verkligen efter den...fanfaren alltså...

För ett tag sedan gick årets start i Vasaloppet. Ett lopp som inte haft de enklaste förutsättningarna i år med tanke på vädret. Men med ett enormt arbete har arrangörerna lyckats få till spår så att åkarna kan ta sig till Mora även i år. Gör de inte det beror det förmodligen på åkarna själva.

Jag funderar så på vad det är som får en del att ställa sig på skidorna för att åka de långa milen till mål.

I spåret finns bland annat killen som åker för att eventuellt kunna håna brorsan som inte tog sig i mål ifjol. Eller kvinnan som åker för att stötta sin man...hon har aldrig åkt skidor (sa hon, svårt att tro). Eller de som åker för att de slagit vad med någon. Jag beundrar alla dessa åkare som med entusiasm tar sig an denna svåra uppgift.

I spåret finns också Frida Wallberg som juni 2013 knockades under en boxningsmatch och fick en hjärnblödning. Snacka om att hon måste ha en fantastisk kämpaglöd som på så kort tid tagit sig så här långt. Hennes utmaning den här dagen är nog bland de största. Under intervjun innan loppet berättade hon att hennes huvud fortfarande inte är riktigt med (som hon uttryckte det själv). Det hördes även på talet, lugnt och eftertänksamt. En fantastisk kvinna är hon i vilket fall och jag hoppas verkligen att hon når sitt mål både den här dagen och sedan. 

Det som också fascinerar är alla glada miner jag ser, leende människor som går fram i spåret på grund av de långa köerna. Åkare som får stanna och skrapa bort tjocka lager av snö som frusit fast under skidorna, men nog ler de alltid. Det gör att man på något sätt kan förstå magin med att åka detta långlopp...inte för att det lockar mig...men jag kan ändå förstå att det finns de som blir lockade. 

Det som lockar mig just nu är längtan efter lediga soliga dagar. Dagar när jag kan öppna upp mitt växthus och sitta i solen med en mugg kaffe. Något som inte kommer att hända idag då det flyger snö i luften. Jag inser att årstiderna luras med mig och alla andra. De får oss att längta efter våren men ännu är det länge kvar innan vintern släpper sitt grepp. Men nog hoppas jag att sportlovet bjuder på någon solig dag....då vet ni var ni hittar mig!

Upptäcker att jag inte bloggat sedan i tisdags, dagarna rusar verkligen iväg med en farlig fart. Jag gillar inte riktigt det faktum att jag inte har ork för mitt bloggande lika ofta som förut. Framförallt med tanke på att det under en lång period har varit min vardagsventil när det gäller att släppa ut stress och slappna av.

Ämnen att skriva om saknas i alla fall inte, lite då och då dyker det upp saker jag vill berätta om....det är bara det att när jag väl kommer till tiden att skriva har jag glömt vad det var jag ville dela med mig av....vilket innebär att det förmodligen inte var särskilt viktigt.

Igår åkte jag och mamma till familjen i Härnösand och hälsade på. En härlig kväll med god mat och mycket prat stod på programmet. Efter frukost åkte vi sedan hemåt. Jag packade upp och sedan har jag slappat i soffan resten av dagen. Ännu ett avsnitt av Agents of Shields stod på programmet efter middagen. Nu finns bara ett avsnitt till från första säsongen att streama. Hoppas de snart börjar visa fortsättningen, i USA alltså. Här i Sverige har de avsnitt vi kollat inte visats ännu.

Nu sitter jag mest och kollar in nättidningarna och förfäras över det som händer i Ukraina. Känslan av en annalkande katastrof är stor. Putin har fått klartecken av parlamentet att ingripa militärt i landet vilket gör att spänningen stiger runt om i världen i väntan på vad som ska hända. Jag kan inte ens föreställa mig hur de stackars människor som bor i landet känner det.

Läser också om en lång rad unga flickor i Guatemala som blivit våldtagna och därefter fött barn. De unga mödrarna i djupa trauman med ett förstört liv utan förmåga att anknyta till det egna barnet. Vilket inte är konstigt alls. Ett barn som får barn, ibland efter flera års övergrepp. Vissa av dem så unga som elva år...elva år....Vad är det för fel på alla dessa män runt om i världen som ger sig på barn, våldtar dem och gör dem gravida och därigenom förstör deras chanser till ett normalt barnaliv. Det knyter sig i magen på mig.

Nu tänker jag titta på nån film som inte kräver någon större tankeverksamhet, det blir till att zappa till dess att jag hittar något passande...

Jag läste i tidningen i morse att bokrean började idag. Det är konstigt men numera går den nästan obemärkt förbi. Hade jag inte läst om det i tidningen hade jag inte haft en aning om att det var dags igen. Jag måste säga att jag saknar känslan av att bläddra igenom den katalog som brukade komma hem innan rean. Att i lugn och ro sitta och fylla i listan över böcker som skulle förhandsbeställas. Känslan att sedan hämta sin kasse med böcker och gå hem för att titta i dem, läsa och bara njuta av att ha en mängd nya böcker.
Jag saknar också känslan av att gå runt bland bokborden innan kassen hämtades ut för att se vilka eventuella fynd som inte hade förbeställts. Ofta blev det några konst- eller diktböcker extra hem i kassen. Det som var tufft var att bokrean alltid började några dagar innan lön...så det gällde att ha kvar att handla för.

Men nu är det som sagt andra tider....inga kataloger kommer hem, det går inte längre att förbeställa. Men jag förstod av artikeln i tidningen att bokhandeln fortfarande öppnar tidigt på morgonen för de som vill fynda bland alla billiga böcker. När jag åker ner till stan nästa gång måste jag nog trots allt ta mig en tur bland reaböckerna, kanske kan det bli några fynd trots avsaknaden av bokkataloger.

Annars är det mesta som vanligt, förutom att sonen eventuellt blivit laktosintolerant också. Hans mage har inte varit sig lik ett längre tag nu men efter en period helt utan mjölkprodukter blev det bättre. Då bjöd mamman på en middag där ostsås ingick...då var det kört igen. Så nu rensas laktosprodukterna ut och kylskåpet har fyllts på med sånt som är laktosfritt. Blir magen bra får vi prova att föra in mjölkprodukter vartefter och se hur det går då. Det enda jag funderar över är om man måste tillföra kalcium på något annat sätt? Men det är snart dags för hyposensbehandling igen så vi får väl fråga då.

En annan sak som inte är som vanligt är att jag är hemma trots att det är tisdagkväll. Min snälla mamma körde sonen ikväll för att jag skulle få hinna undan här hemma. Då kom migränen som ett brev på posten. Det var bara att borra ner med huvudet i kudden och vänta på att medicinen skulle börja verka. Tack och lov börjar det bli bättre nu men istället känner jag mig totalt slut så jag tror allvarligt talat inte att det blir särskilt mycket gjort. Vilokväll, det är vad det blev av det hela...i alla fall för mig.

Femmilen är avslutad och jag har fått frukost. Ute är himlen jämngrå men förvånansvärd ljus ändå, kanske kan molnen spricka upp och släppa fram lite sol. Det skulle vara härligt. Solen gör nämligen underverk för energinivå hos mig den här årstiden.

Armar och ben är trötta och vill inte riktigt kliva upp ännu. Jag gäspar stort och tänker att ikväll får jag sova igen. Men dessförinnan har jag en hel dag att fylla. Jag ska bland annat göra ett försök att reda upp nere hos tvättamöban i källaren. Några texter som väntar på att skrivas pockar också på.

Fast mest av allt hör jag kroppen som skriker att den vill vila...funderar allvarligt om det ska behöva vara så? Är det mig det är fel på? Eller har jag bara ett osedvanligt stort behov av lugn och vila? Under veckorna när jag är mitt uppe i allt har jag inga problem med allt som ska göras. Jag känner mig inte speciellt stressad även om jag förmodligen är det ändå.
Däremot när helgen kommer, kroppen blir så tung och trött....jag vill verkligen inte behöva göra någonting.....alls....någonsin....
Därför tar jag mig ännu en kaffemugg, slappar en stund till sen kommer det nog att gå som en dans med det jag har att göra. Så får det bli.  Bryter solen dessutom igenom molnen då blir det riktigt bra!

När jag kom hem från jobbet igår kände jag mig rätt urlakad och tom på energi. Inte för att dagen hade varit speciellt jobbig utan det var mer en allmän känsla av att tiden inte räcker till för allt jag vill göra. Mitt arbete med att städa upp i hyllor gör att jag hittar material jag har glömt bort att vi har. Där mitt bland dammråttor, klossar och spel vaknade tankarna på att göra nytt självgående arbetsmaterial till eleverna där alla dessa saker används på ett sätt som gynnar de elever jag har just nu. Fast det var då tröttheten slog till...när jag insåg att de eftermiddagar när klassrummet är tomt på elever och jag inte har kurser eller möten är lika sällsynta som en björn på savannen. För att kunna få till det på ett bra sätt krävs nämligen att jag kan vara där mitt bland allt material för att lägga upp jobbet på bästa sätt.

Sedan kom dock kvällen med middag hos en god vän. En god, god måltid som verkligen gav mersmak. Skratt och allvarliga samtal avlöste varandra hela kvällen och långsamt kände jag hur energinivå fylldes på.
Precis vad jag behövde, fler såna kvällar tack!

Nu känns det som att jag nog kommer att kunna fixa det mesta igen!

Inte idag dock, nu är det skidor på teven som gäller medan elden sprakar i braskaminen. Faktiskt har jag inga större måsten alls idag. Jag har till och med sån tur att jag inte ens behöver skotta snö idag. Jag laddade tidigare för att gå ut och skotta men plötsligt hörde jag en traktor utanför. Vips var snön borta, dessutom upptäckte jag att den mycket snälle man som kör traktorn hade klivit ur densamma och greppat spaden för att ta bort det skopan inte om åt. Fantastiskt så bortskämd jag blir!

Kroppen är trött, så trött. Huvudet är tungt och värker. Knäet...ja vad ska jag säga....det värker också. Det protesterade vilt under träningen idag men jag bet ihop så gott jag kunde och körde på. Jag längtar så till lördag morgon när jag får stanna i sängen hur länge jag vill. Ligga kvar under täcket med min kaffemugg och bara njuta av att inte behöva göra någonting.

Till dess är det två arbetsdagar och en resa till stan kvar. Inte alltför tunga dagar, i alla fall inte när jag tittar i kalendern. Jag ska arbeta några timmar extra imorgon eftermiddag och se om jag lyckas få ordning i några fler hyllor. Det är inte lätt för eleverna att hålla ordning när hyllorna visar ett kaos av grejor.

Idag fick jag några bonustimmar på eftermiddagen, när en kurs jag vanligtvis har varje onsdag blev inställd. Då hann jag läsa in lite litteratur under dygnets ljusa timmar. Mycket positivt att inte alltid ha det till sena kvällen när hjärnan ofta är trött och luddet dominerar.

Nu har vi nyss ätit pannkaka med glass. Sonen tyckte att det var lyxig mat, antar att det var glassen som gjorde att den känslan infann sig hos honom.

När pannkakorna nu landat i magen ligger jag i soffan och vilar mitt värkande huvud och hoppas att det blir bättre snart, för om en timme är det kör. Jag tänker försöka släpa mig iväg, energin brukar ju komma smygande under sången. Förhoppningsvis blir det så även ikväll.

Nu låter det som vanligt när det är vinter igen. Det råmande ljudet av skotrar som åker förbi under dygnets alla timmar. Ibland stannar de till nere vid macken för att tanka innan de åker vidare. Jag antar att lyckan är stor hos skoteråkarna nu med tanke på den nederbörd som har fallit sedan igår, tung blöt snö.

Hos mig är lyckan inte riktigt lika stor. Jag som så sent som igår fick vårkänslor....jag kan tala om att de är som bortblåsta idag. Vårkänslorna alltså. 

Tack och lov kommer en traktor och tar bort plogsträngen hos mig. Den snälla "traktormannen" har dessutom börjat att skotta av den del av gården han kommer åt med traktorn också. Det innebär att skottningen för det mesta går lätt som en plätt....framförallt när snön är så tung som nu. Det är ju nästan ingen snö kvar att skotta!

Idag har jag en del skrivbordsjobb att ta tag i som inte kan vänta. Det finns även en hel del tvätt som pockar på men det gör även all sport på teven. Av dessa saker är det bara teven som lockar. Bara tanken på att behöva göra någonting annat gör att jag känner mig matt ändå ut i tåspetsarna. 

Mitt ljus brinner nog i båda ändarna nu...kanske är det därför jag totalt tappar all energi när det blir helg. Sonen funderade tidigare under veckan om jag inte ska dra ner på mitt engagemang i saker utanför skolan, det ideella jag håller på med. Förmodligen har han rätt, men det är inte lätt att se själv när gränsen för det egna engagemanget har nått taket. Därför är det nog väldigt viktigt att jag tillåter mig att göra absolut ingenting med gott samvete när jag har chansen. 

En koll i tidningarnas nätupplaga visar guldglädjen från stafetten igår högst upp på sidorna. Det är ju en rolig nyhet. En inte lika rolig följer strax under. I USA pågår återigen en debatt om rasism efter att en vit man som sköt ihjäl en svart obeväpnad tonåring inte dömdes för mord. Han avlossade tio skott in i bilen på grund av att han irriterats på hög musik i tonåringarnas bil. Självförsvar hävdade han själv eftersom han tyckte sig se skymten av ett vapen i bilen. Däremot dömdes han för mordförsök på de tre ungdomar som överlevde....

Melodifestivalen får en hel del kritik en dag som denna. Den engagerar och får många att uttrycka sina åsikter till höger och vänster. Jag har nått det stadiet att jag verkligen inte orkar bry mig. Jag tittar, lyssnar, blir glad när jag hör en rockig låt. Annars rycker jag mest på axlarna och fortsätter lösa mitt korsord. När bidrag åtta spelades med alla sina orena toner väntade jag bara på att låten skulle förvandlas till en mashup med All that she wants, Ace of base gamla nittiotalsdänga....Det hände aldrig men är ett hett tips från mig. Det skulle fungera utmärkt...Bra? nja...

Justin Bieber har återigen figurerat i tidningarna den här veckan...eller för att vara korrekt, hans penis. Han har blivit filmad i häktet och då syns hans mest privata del när han lämnade ett urinprov. Jag undrar så vad det kommer att handla om när det gäller honom nästa vecka? Eller...nej det gör jag inte. 

Nu undrar jag mest om jag ska ta mig en av pizzabitarna som finns kvar efter gårdagens middag....det blir en finfin frukost....

Vilken bragd de svenska skidtjejerna stod för idag. Så fantastiskt att följa loppet och hur alla fyra i laget plockade fram det absolut yttersta för att ge allt. När Kalla sedan på sista sträckan plockade sekund efter sekund kunde jag inte sitta still. Jag vrålade och skrek så sonen undrade vad som stod på...fast han börjar bli van nu.....han vet att det är så jag låter när det är något spännande på gång. Hes, svettig och darrig gick jag sedan upp för att laga till en försenad lunch till två hungriga vargar.

Nu har jag precis kommit in efter en promenad denna gråa februaridag. Känslan av att vintern snart ska ta slut var stor när vinden bet i kinderna, regndropparna skvätte och det slaskade under skorna. En titt i almanackan när jag kom in igen grusade snabbt de förhoppningarna.

Halva februari och hela mars är kvar innan det ens är lönt att börja längta till våren.....suck....än är det långt till vår. Fast det går i alla fall åt rätt håll. Ljuset kommer sakta tillbaka, det märks både på morgonen och kvällen. Så lite hoppfullt är det trots allt. Dessutom får man ju äta semlor nu...det är positivt!

Idag har vi haft besök av en god vän som med hjälp av saxen fixade till våra frisyrer. Mitt hår toppades så att det slitna försvann. Sonen däremot blev av med mer hår.
Fast det var inte helt enkelt att bestämma hur mycket som skulle bort eftersom han egentligen vill spara det långt samtidigt som han vill ha det kort för att det är lättare att sköta....Därför blev det ett mellanting idag. Så får vi se hur han vill göra sen, låta det växa eller klippa det kort? Vi ska i alla fall skaffa honom ett hårband som drar bort håret från ögonen under träning, det kommer att underlätta.

Sonen blev av med mer hår än jag har kvar på mitt huvud.

Nej, nu ska jag göra kaffe, fixa till semlor och fortsätta min slapparhelg i soffan framför OS!

Vilket härligt mottagande jag fick här hemma efter arbetsdagen. Efter att ha arbetat några timmar efter ordinarie arbetstid tillsammans med en arbetskamrat åkte jag hemåt. (Hon arbetade också extra för att hjälpa mig!!!)
Jag såg fram emot att fredagsfika tillsammans med sonen och mamma för att sedan plocka fram den sista lilla orken så att huset äntligen skulle bli städat igen. Det var länge sen sist så dammråttorna hade fest i alla vrår.
När jag så öppnade dörren möttes jag av en ljuvlig doft av såpa, mattan i hallen var ren och golvet blänkte........Sudden och hans mormor hade med gemensamma ansträngningar ordnat en överraskning på alla hjärtans dag...ett nystädat hus!

Det gjorde att fredagsfikat smakade extra gott idag. Nu ligger jag i soffhörnet....elden sprakar, värmeljusen brinner och jag tänker inte röra mig ur fläcken förrän det är dags att gå och lägga mig....
Det är ju nämligen sonen som lagar middag idag.....för övrigt fick vi veta att sonen lider av korsallergi...björkpollen och hasselnöt....så med tanke på att han just nu genomgår hyposensbehandling mot björkpollen är det ju inte konstigt att han plötsligt reagerar mot hasselnötter.

När jag kom hem idag möttes jag av sonen som tog en trillingnöt och gick ner på sitt rum. Efter en stund kom han upp där jag stod och skalade potatis och konstaterade att han nog är allergisk mot hasselnötter trots allt. Läpparna var svullna och det stack i dem. En allergitablett gjorde att det stannade av en aning, men han klagade fortfarande över en svullen känsla i halsen. Jag konstaterade att vi inte hade betapred hemma som vi brukar, vårdcentralen hade hunnit stänga....vad göra? Jo jag ringde en vän. Hos henne finns det alltid kortison hemma....hon levererade dessutom tabletterna till dörren. Nu efter att sonen fått i sig en dos har det börjat kännas bättre säger han....pust säger jag, nu kan jag andas ut....(och ja, jag hade kontakt med sjukvårdsupplysningen för råd).

Efter att ha svalt de upplösta tabletterna konstaterade han i alla fall att det var en smak han kände igen från det att han var liten....fast med den skillnaden att då räknade jag ner till dess att han skulle svälja tabletterna. På det fjärde ska det ske...på det tredje gäller det....

Sonen sitter nu vid datorn en stund, själv ska jag rensa bort alla hasselnötter ur vårt hus. 

Snöflingorna virvlar ner mot marken, det är grått och ser inte alls särskilt inbjudande ut när jag tittar ut genom fönstret. Desto mysigare att kura under ett varmt täcke med en kaffemugg och OS på teven. Tittar på störtloppet och funderar allvarligt på vad det är som får åkarna att frivilligt utsätta sig för det. När man fick följa med föråkaren genom hjälmkameran hade jag hjärtat i halsgropen hela tiden. Tänk att åka utför i tre och en halv kilometer i en isig, slagig backe....det gäller  nog att inte känna någon rädsla alls. Minsta tveksamhet kan vara förödande. Förmodligen måste man vara lite galen för att åka störtlopp, det är i alla fall min tolkning.

På Nyhetsmorgon ska de försöka baka den perfekta semlan...på surdegsvis....de har katter i alla hörn och Yogagirl hälsar på. Inget som fångar mitt intresse direkt. Jag återvänder till störtloppet istället för den perfekta semlan bakar jag själv....katter är jag inte särskilt förtjust i....dessutom är sonen allergisk....och att utöva yoga stående på händerna på en strand i ett varmt land kommer aldrig att hända mig (men nog är det imponerande allt!).

Tänker tillbaka på gårdagen i Härnösand som blev en toppendag. Min kusin som tagit juristexamen skulle firas hela dagen och firad blev hon. En jämn ström av gäster kom och gick. Jag hjälpte henne genom att hålla ställningarna i köket. Hon bjöd på väldigt mycket gott så att alla gäster gick därifrån med ett nöjt leende på läpparna var inte så konstigt. Jag tror att hon själv var nöjd med dagen också. Efter att ha fixat inför hennes kvällsfest åkte vi sedan hemåt igen. Väl i Bredbyn landade jag i soffan med sonen som hållit ställningarna här hemma.

Just nu undrar jag så vad jag ska göra idag? Listan på saker som jag borde ta tag i är lång så att fylla dagen kommer inte att bli några problem. Svårigheten ligger i att hitta motivationen, jag har helt enkelt ingen lust...alls.....inte den minsta. Kunde jag skulle jag stanna tiden en stund så att jag kan kan vara i detta ickegörande. Jag vill verkligen få stänga av och bara vara. Tyvärr pockar tvätt, protokoll och anteckningar som ska renskrivas, planering och annat på. Allt detta ska helst hinnas med innan sonen ska skjutsas till träningen. Jag ger mig själv en halvtimme till...sen....kanske...eller...

Upptäcker att sist jag hade tid att blogga var i måndags....nu är det plötsligt fredag och jag undrar så hur det gick till?? Ja, jag vet att tiden inte går snabbare för mig än för någon annan men nog känns det så. Allvarligt talat så tror jag faktiskt att det är någon som stulit både timmar och dagar för mig.

Om jag å andra sidan tänker efter är det kanske inte så konstigt att tiden rusat fram värre än vanligt den här veckan. Skoljobb alla dagar som vanligt, utvecklingssamtal med mina elever och med sonen, styrelsemöte, träningskvällar, sjukgymnastik, kurser, möten, läsning av pedagogisk litteratur, körövning, inköp av för tidig födelsedagspresent till sonen i stan, härlig fikastund på UH med en god vän, inköp av kläder till examensmottagning imorgon, planering, tvätt, matlagning och disk. Dessutom kom jag ihåg att tanka bilen innan den signalerade att tanken började bli hotfullt tom.
Förmodligen har jag glömt nåt i listan men nog har det varit fullt upp allt....

Detta är första kvällen jag är hemma den här veckan utan att ha så mycket att göra. Ja faktiskt är det första kvällen jag är hemma den här veckan överhuvudtaget. De måsten som fanns har jag redan gjort undan....det handlade om att stryka några klädplagg till imorgon och slå in ett och annat paket.
Okej det finns fler måsten egentligen, men inte ikväll. Söndag är en annan dag....imorgon åker jag ju för att fira kusinens juristexamen. Då blir det definitivt inga måsten.

Så nu har jag parkerat här i soffan....en plats jag tänker stanna på resten av kvällen. Sonen som är på badet med två kompisar får laga mat när han kommer hem. Ja kompisarna får hjälpa till också eftersom de ska sova över. Det blir värsta hemkunskapen i köket...fast utan lärare....Wohoo!!

Goda semlor smakar mums till kvällsfikat!

Äntligen är det semlans tid. När januari övergår i februari är det i alla fall fritt fram i vårt hus. På månadens andra dag satte jag en deg och bakade ut drygt trettio semmelbullar. Luftiga och fluffiga precis som de ska vara. Sedan har vi med gott samvete njutit av semlor till kvällsfikat både igår och idag. Smakar smaskens med en kopp te.

Det kunde ha varit juldagen men det var det inte. Lite för få marschaller och facklor för att vara juldagen faktiskt. De enda ljuspunkterna var snöflingorna som yrde i bilens strålkastarsken och en och annan utegran som väntar på att någon vänlig själ ska plocka bort belysningen.

Anledningen till att det skulle ha kunnat vara juldagen är att det är den enda dagen på året då jag kliver upp okristligt tidigt, är upp några timmar och sedan går och lägger mig igen. Så var det i morse också, därav liknelsen.

Jag klev upp strax efter fyra, försökte vakna till (det tog en stund) innan jag åkte till stan. Där hämtades sonen som kom med tåget efter att ha tävlat i Herrljunga. När vi hade skjutsat kompisen till sitt körde vi hemåt i snöyran och kröp ner i sängarna igen. Ja, för sonen var det första gången sen i onsdags. Torsdag natt satt han i en väntsal, fredag natt sov han i en dojo, lördag natt satt han återigen på ett tåg. Jag kommer nog att låta honom sova om sig ett tag idag. Han vill nog sova bort en del av besvikelsen också, det hade inte gått särskilt bra för dem (tyckte de själva). När jag hämtade dem pratade de redan om träningen på måndag och vad de ska göra då....

Läser i tidningarnas nätupplagor att Justin Bieber är i blåsväder igen. Från bilden av en helyllekille och svärmorsdröm ändras den till bilden av en trasig, sargad ung man som hamnat i rampljuset och sedan inte kunnat hantera det på ett bra sätt. Nu handlar det mest om droger i olika sammanhang. Sorgligt.

Woody Allen är återigen i rampljuset. Samtidigt som han hyllas har Dylan Farrow skrivit ett öppet brev där hon anklagar Allen för att sexuellt ha förgripit sig på henne när hon var barn. Brevet börjar " Vilken är din favoritfilm av Woody Allen?"
Hon riktar framförallt kritik till alla som arbetat med honom och blundat för det som pågått. Som nu öppet hyllar honom i samband med Golden Globe-galan där han mottog en särskild utmärkelse för sitt livsverk.

Den dokumentär som gjorts om honom anklagas också för att slarva bort den del där skandalerna omgav honom i samband med att han hade ett förhållande med Mia Farrows adoptivdotter. Personligen har jag ingen favoritfilm med Woody Allen, jag har av någon anledning aldrig klarat av att se honom på vita duken.

Qatar Airwyas är också i blåsväder, i alla fall enligt en artikeln i Expressen. De anklagas för att i princip behandla sina anställda som livegna. Baksidan av glamouren.

Här är det inte heller särskilt glamouröst idag. Det blir nog en dag i mysbrallor, dock får jag göra vad jag vill utan att be om lov.

Det här med att ha långtråkigt var visst inte så enkelt som jag trodde. Kanske är det så att man inte kan bestämma sig för att ha långtråkigt, fast jag hade det som mål igår kväll. Gudarna ska veta att jag verkligen försökte. Jag gjorde så lite som möjligt, slappade i soffan och slötittade på teveprogram jag inte tittar på i vanliga fall. Men det hjälpte inte...det blev aldrig långtråkigt. Istället var det bara mysigt att ligga vid eldens sken och snaska godis och inte göra någonting.

Idag inser jag att göra ingenting är bortom alla alternativ....skotta snö är en sak jag måste göra. Plötsligt förstår jag vilken tur jag har som får ta hand om snön själv. Det är ju supertråkigt så ena halvan av mitt mål den här helgen blir uppfyllt. Då är det bara lång som saknas....En tänkbar lösning är att ta en lång paus i soffan framför vinterstudion sen.
Då blir det ju långtråkigt till slut, om än inte samtidigt. Det får duga...fast jag är lite sugen på att baka semmelbullar men faller jag för den frestelsen så spricker ju planen helt och hållet....

Fast just nu börjar min nervositet att ta plats, hörde nyss av sonen. Han är ombytt och klar och meddelade att jag inte kommer att kunna få nåt svar av honom om jag hör av mig under dagen....undrar just när deras tävlingar kör igång? Skotta snö, knåda deg...det är nog bra terapi mot nervositet....bättre än vinterstudion....

Nu tänker jag börja ha långtråkigt. Det kommer nog inte att bli så svårt eftersom sonen är i Herrljunga och jag inte har något alls inplanerat förrän söndag morgon när han ska hämtas vid tåget. Ett tåg som förhoppningsvis är i rätt tid med tanke på att det är hämtning klockan fem på morgonen. Tänker man på att de fick sitta fyra timmar natten som gick och vänta på ett tåg som var väldigt försenat på sin väg söderut är inte förutsättningarna de bästa. Men någon gång denna vinter ska väl tåget vara i tid. Detta under får gärna ske söndag morgon.

Fast när jag tänker efter är det nog säkrast att jag har riktigt långtråkigt ikväll, i morgon kommer jag förmodligen att vara alldeles för nervös med tanke på sonens tävlande. Då är det förmodligen rastlösheten som kommer att göra sig påmind.

Middagen gick i alla fall snabbt att laga. Först en tur förbi affären för inköp av färdig sushi och sedan ett snyggt upplägg på en tallrik. Därefter var det bara att greppa pinnarna och äta.
Gott, mycket gott. Det gäller ju att passa på när sonen som inte är så förtjust i denna maträtt är ute på äventyr.

Nu tänker i alla fall jag fortsätta att ha långtråkigt...vad gör du?

Veckorna går så snabbt att jag blir alldeles matt. Fulltecknade dagar och kvällar, inte mycket dötid alls. Långtråkigt hinner jag definitivt inte ha....har nästan glömt vad det innebär.

Förhoppningsvis hinner jag ha lite långtråkigt under helgen när sonen är nere i Herrljunga och tävlar. Tomt och tyst lär det ju bli i alla fall....nervöst också förmodar jag. Jag har absolut inga nerver när sonen tävlar....Förmodligen kommer jag att gå omkring och hålla andan hela lördagen till dess att jag få höra hur det gått. Nåt litet andetag kommer jag nog att ta förstås annars går det inte väl, men inte blir de många....

Jag hoppas att jag kan avhålla mig från jobb under helgen i alla fall. Vila är vad jag behöver nu...desperat....läsa böcker och se på film....vifta på tårna och glömma allt som väntar på att bli gjort.

Hemkörning av mat skulle ju vara en dröm en helg som denna....då skulle jag kunna slappa till dess att sonen ska hämtas tidigt på söndag morgon. Undrar om det går att ordna? Någon hugad?
Ni som känner mig vet ju adressen så det är bara att plinga på och lämna matlåda, tas tacksamt emot.....det gör absolut ingenting om det inte är så nyttigt....!

Snart är det dags för uppvisning. 

Tänk att det redan är söndag, nyss var det fredag kväll och jag låg i soffan och tittade på Bilbo. Men sen dess har vi hunnit med en hel del. Igår var det ju-jutsu uppvisning i Oskargallerian. Sjukdomar gjorde att den såg annorlunda ut än det var tänkt men det blev bra ändå. Reserver fick order att dra på sin gi och köra så det blev fler än sonen och hans kompis.
Många stod och tittade längs räckena på de olika våningarna. De flesta teknikerna satt där de skulle, tempot var bra och förhoppningsvis har vi fått några intresserade av ju-jutsu. Kanske kommer några av de ner till klubben och provar på.
Inte var det speciellt kallt där inne heller, det var bara i mina farhågor det var så. En bonus!

Efter att mattor fraktats tillbaka till klubben, skjutsade jag sonen till en kompis i stan. Han följde inte med hem eftersom han har tränarutbildning hela dagen idag. Den börjar redan klockan 10.00, så han får ju sova en stund till eftersom han redan är på plats. Själv åker jag ner fram på eftermiddagen för att fixa lite på klubben och sedan ta med honom hem.

Själv ligger jag under täcket med en kaffemugg och slötittar på nyhetsmorgon. Just nu diskuteras tvångsgifte. Soheila Fors, dagens gäst säger att lagar är bra men att hennes kultur inte bryr sig om lagar då heder är viktigare för dem i de här fallen. Hon tycker att vi bekämpar symptomen istället för att ta tag i kärnan. Förebyggande arbete är viktigare än lagar, det är hennes budskap.
Hon har ett förflutet som kurdisk gerillasoldat och hamnade som 16-åring  i ett brutalt äktenskap som hon till slut lyckades bryta sig loss från. Nu har hon öppnat ett tehus i Karlskoga, där tedrickande inte är allenarådande utan hon arbetar med just dessa frågor. En stark kvinna som går sin egen väg trots alla hinder på vägen.

I anslutning till en annan artikel i lokaltidningen intervjuades igår en av assistenterna i kommunens fältgrupp. Hennes budskap är att föräldrars medvetenhet om vad som sker på nätet måste öka. Tips är att sätta sig in i appar och de sociala medier ens barn använder. Att diskutera det som sker på nätet, vara en förebild genom sitt eget beteende (många vuxna beter sig också illa), medvetandegöra barnen om riskerna. Om trakasserier skett tipsar hon om att samla bevis, ta skärmdumpar och spara sms och mms och till sist polisanmäla.

Vi kommer aldrig att komma ifrån sociala medier och kontakter på nätet, de är här för att stanna på ett eller annat sätt. Det är våra barn och ungdomars framtid vi pratar om. Därför får vi vuxna inte stoppa huvudet i sanden och strunta i att lära oss vad det handlar om bara för att vi inte vill. Vi ska lära oss, för våra barn och ungdomars skull. Det är baske mig mitt föräldraansvar, sen kan jag själv välja hur aktiv jag vill vara!

Det finns fredagskvällar med mer kvalité än andra. Igår var en sån kväll. Inte för att det hände något speciellt utan kanske det var just det faktum att det inte gjorde det. Efter en intensiv arbetsvecka var det skönt att komma hem och mötas av doften av nybryggt kaffe. Det var som vanligt mamma som kommit och fixat gofika.

När jag sedan åkt på affären och handlat var det extra skönt att krypa upp i soffhörnet under filten medan elden sprakade i kaminen. Där stannade jag till dess att vi insåg att det sedan länge var hög tid för middag. Med gemensamma ansträngningar fick vi till en måltid som kunde intas framför en film på teven.

Sonen riggade så vi kunde kolla in Smaugs ödemark, visserligen inte i 3D eller ens HD-kvalité, men det gick så bra ändå. Skålen med chips kom fram och sedan gick timmarna i sällskap med dvärgar, alver och en stor ful drake.

Nu har jag nyss väckt sonen, vi ska snart iväg till stan. Han har träning och sedan uppvisning i Oscargallerian, klockan 13.00. Burr, det känns kallt att behöva stå barfota i gi en dag som denna....även om det är inne blir det nog rätt svalt ändå. Fast de rör sig ju så det lär nog gå bra.
Kom och kolla så får ni se vad han sysslar med!

Middag vid femtiden och fyra timmar senare har jag gått igenom dokumentation för en del av eleverna i klassen inför deras utvecklingssamtal. Skrivit och förberett för resten av den här veckan i alla fall. Nu känner jag mig rätt slut...huvudet är totalt tomt ( lite ludd är nog kvar) så det ska bli intressant att se hur många stavfel som har smugit sig in i mina meningar. Faktiskt ska det bli intressant att se hur många meningar som blivit tokiga i sin helhet.....Det är lätt hänt nämligen. Tur att det går att redigera i efterhand.

I dag värker både knä och vänster stortå...att knäet värker är ju ingen nyhet direkt. Det är som vanligt men tån...det är en annan historia. I morse när jag skulle ta av mig dubbskorna lyckades jag av någon outgrundligt dum anledning trampa ner dubbarna rakt i tån. Blodvite och trasig nagel. Att stoppa ner foten i kängan efter arbetsdagen var ingen skön upplevelse....men det blir ju bättre så småningom. Tur det!

Nu tänker jag i alla fall ägna mig åt att uppdatera mig vad gäller dagens nyhetsflöde. Med ett halvt öra hörde jag någonting om oroligheter i Ukraina....och hemsk tortyr i Syrien...

Tänk vilken tur att jag inte struntade i den trötthet sonen visade under december. Först tog jag den nämligen som vanlig tonårströtthet. Men när jag räknade samman hur mycket han faktiskt sov insåg jag att det kunde vara något annat.

Jag luftade min oro när vi hade kontakt med barnmottagningen i samband med hans hyposensbehandling. Oron togs på allvar av hans läkare och sköterska så blodprover togs, D-vitamin sattes in med stränga order att ta en tablett varje dag. Vi fick också ett löfte att om det var något annat skulle de höra av sig så snart provsvaren kommit, för de kollade allt möjligt. Då vi inget hörde förstod vi att det var vitaminerna som saknades.

Men hur illa det var fatt där i december fick vi reda på först idag, tydligen hade hans nivåer av D-vitamin varit alarmerande låga......farligt var det ord hans läkare använde. Inte var det konstigt att han var trött....

Det är såna stunder man som förälder är tacksam att ens barn är inskriven på ett ställe som ger snabb och bra vård utan en massa tjat och krångel. När vi sedan idag nämnde hasselnötter...att det killar runt läpparna ibland togs snabbt ett nytt blodprov så att han får veta hur det står till med eventuell nötallergi.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag uppskattar den vård han får av den alltid så omtänksamma och vänliga personalen. De är guld värda!

Ängladammet fortsätter att singla ner lugnt och stilla, millimeter läggs till millimeter. Trots det har jag fortfarande inte hört det så vanligt förekommande vinterljudet under helgerna. Ljudet av skotrar som råmar när de kör förbi eller tar svängen ner till macken för att tanka.

Eftersom det är lätt luftig snö är det inte tillräckligt mycket för att köra skoter ännu, fast det närmar sig nog. Inte för att det gör mig något, det innebär bara att det är lugnt och skönt utanför sovrumsfönstret men jag kan tänka mig att de som har lån på dyra skotrar tycker att det är bekymmersamt. De vill ju förstås få använda sin vinterleksak.

Nyhetsmorgon idag har bröderna Timell som programledare....vilken öken.....de flamsar, tramsar och pratar i munnen på varandra. Inte låter de folk prata till punkt heller, utan avbryter och saknar totalt den där fingertoppskänslan för att se när någon av de inbjudna gästerna har saker att tillägga. Inte blev det bättre av att Gudrun Schyman hela tiden tog över ordet från My Skarsgård som också blev intervjuad. De berättade om alkoholmissbruk och jag hade gärna lyssnat mer på My för hon hade intressanta saker att säga, men hon fick ju nästan aldrig prata till punkt. Irriterande.

Gröna växter och att få dem att överleva vintern är nästa programinslag. I mitt hus är skötsel och omtanke om växterna ett sorgligt kapitel. I bästa fall får de vatten en gång i veckan vare sig de behöver det eller ej. Jag har riktigt många fina blommor men ett stort antal saknar nästan jord vilket gör att de ser så ledsna och sorgsna ut.
Åh vad de önskar att jag ska plantera om dem, men jag tycker ju att det är så söligt och bökigt....dessutom har jag en känsla av att det kostar lika mycket att köpa ny jord som att byta ut krukväxterna när de blir för fula.
Så frågan är om det blir min medkänsla om blommorna som vinner eller latmasken? Jag satsar en tia på latmasken, vem sätter emot?

Bilderna från Syrien där regimen bombar invånarna varje natt är förfärliga att se. Människor som varje morgon får ta hand om skadade och sedan köra iväg de döda. Bilderna på ruinerna i Damaskus, där undernärda invånare köar mitt i bråten för att få tag i mat, för tankarna tillbaka till sönderbombade städer under andra världskriget.

I norska Laerdal hotas hela centrum av elden som rasar. Elden som startade i ett industriområde fick ett våldsamt förlopp på grund av de kraftiga vindarna. Vindarna har naturligtvis försvårat släckningsarbetet också. Tänk att ett helt centrum brinner...vilken mardröm. Ännu pratar man om skadade men tack och lov inga dödsfall.

Att män och kvinnor blir olika bemötta när de ringer sjukvårdsupplysningen har en undersökning visat. Samtal från män leder oftare till en bokad läkartid, medan kvinnor får råd. Undersökningen visar också att samtal med kvinnor ofta handlar om hur de känner sig medan samtalen med män har fakta som grund. Där finns en del att jobba med....

Något stort som har hänt den här helgen är Noras SM-silver! Det är fantastiskt roligt och med tanke hennes träningsmängd under de senaste månaderna är hon värd sin medalj flera gånger om. Grattis Nora!!

Okej...det är rätt vackert med snöfluffet trots allt.

Ute faller snö som påminner om ängladamm, lätt luftigt och mjukt. Nu vet jag ju i och för sig inte hur riktigt ängladamm ser ut men det borde påminna om den snö som faller ute just nu. Det är jag övertygad om. Till och med jag som inte är så där alldeles förtjust i en massa snö tycker att det är vackert nu när det är alldeles vitt och fluffigt ute. 

Igår firade vi mamma som fyllde 70 år. Goda vänner kom på besök i en jämn ström under hela dagen. Skratt och värme dagen lång! När det sent på kvällen var dags att summera födelsedagen tillsammans med den närmaste familjen konstaterade hon att dagen bjöd på så mycket mer än hon hade väntat sig. Det är verkligen kul att fira födelsedag!

Nu har mammas båda bröder med familjer åkt hem igen, sonen har nyss vaknat och jag kollar SM i soffan och njuter av att ha en hel dag framför mig utan tider att passa. Snart ska jag göra ett ryck och städa lite med hjälp av sonen men sedan blir det tevesoffan och en bok resten av dagen. Vi har flera filmer vi vill se, så jag misstänker att det blir en filmlördag sen, det känns lagom ansträngande. 

Ja just det, träna knäet....jag vet...det bör jag också göra...tvi.

Är det någon som har mött en timmerbil som kommer med bredsladd emot er? Det har jag, i morse. En upplevelse jag gärna varit utan. Ett ögonblicks mindre koncentration hos mig hade gjort att jag förmodligen inte hunnit bromsa. Och då hade nog smällen varit ett faktum.

Jag körde 348:an mot skolan när jag noterade en timmerbil som körde ut från Junselevägen, på väg mot stan. Jag tyckte att den höll hög fart fram mot korsningen när jag plötsligt ser hur den kränger till över hela vägen, där jag kommer och kör.....låt mig säga att jag är väldigt tacksam att mina bromsar tog. Pedalen i botten, bilen krängde till så jag stod still....med viss marginal till godo dessutom....men jösses vad mitt hjärta pumpade.....undrar just hur föraren i timmerbilen kände sig?

När jag såg att han/ hon fått kontroll på sitt fordon började jag köra igen. Upptäckte då att hela bilen ( min bil) blinkade. Tydligen startar den typ av inbromsning jag gjorde bilens varningssystem.....

Att jag hade änglavakt är då säkert....

I morse konstaterade jag att mina val tidigt på morgonen inte alltid är de bästa. Att vakna strax efter fem och känna sig ganska pigg är ovanligt när det gäller mig....när det då händer någon enstaka, sällsynt gång är det vansinnigt dumt att ligga kvar i sängen bara för att man kan. Men det gjorde jag likafullt.
När klockradion sedan spelade den första gången började jag känna mig lätt dåsig så jag snoozade en gång....dåsade bort...snoozade igen......höll nästan på att somna när det var dags att snooza en tredje gång. Plötsligt var jag lika halvdöd som vanligt på morgonen, i stället för att om jag klivit upp en stund tidigare hade fått känna mig hyfsat pigg.....men aldrig är väl kudden och täcket så skönt som på morgonen.

Inte hade jag så stor lust att gå ut i morse heller....burr så kallt det blivit plötsligt. Det gjorde ju inte att det blev lättare att kliva upp direkt. Jag är ju inte van vid kylan ännu, så det är nästan chockartat att sticka ut näsan utanför dörren.

Nu är vi hemma igen efter att ha varit en tur ner till stan och sonens träning. Elden sprakar i kaminen och jag ligger under filten i soffan och kollar nyheterna. Här kan jag tänka mig att stanna i morgon också. Nu är ju inte det nåt alternativ, det är nog säkrast jag åker på jobbet som vanligt.

Men i morgon bitti ska jag kliva upp direkt om jag mot förmodan vaknar tidigt och känner mig pigg....tror jag....inte för att sannolikheten att det ska hända en dag till i år är särskilt stor. Tvärtom satsar jag en slant på att det inte händer igen. Törs nån satsa emot??

Här är jag, åter i mitt favorithörn under filten, med elden sprakande i braskaminen. Jag slappar och försöker i tanken strukturera upp veckan som kommer. Det går sådär.....jag fokuserar inte så bra känner jag. Tröttheten är stor just nu. Fast det är inte synd om mig, att jag är trött beror på att jag har haft det trevligt. Igår åkte jag till en goda vänner i Ö-vik där det var dags för tjejträff (vägrar kalla det tant-träff).

God mat och dryck, massor av skratt som blandades med allvar. Jag gäspade stort under kvällen men tröttheten gav med sig och vips var det närmare morgon än kväll....en toppenkväll och natt helt enkelt. 

Efter några timmars sömn var det dags att kliva upp och åka ner till klubben där instädning och fixande stod på programmet. När sedan sonen hade tränat klart åkte vi äntligen hemåt vid femtiden. Så nu filurar jag här i mitt hörn med mycket gott samvete. Kropp och ögonlock känns behagligt tunga....egentligen skulle jag behöva träna mitt knä men det värker och gör ont så jag har verkligen ingen lust.....alltså skiter jag i det! Jag lägger in ett vedträ till istället och kryper extra långt ner under filten. 

Att tidningen fortfarande är kall en stund efter det att den hämtats in är ett tydligt tecken på att det är många minusgrader ute. Andra tecken är att det knäpper i träet utomhus och att det i vissa fönster bildas lite fukt längst ner. Jag tycker också att man kan se att det blivit kallare...luften ser annorlunda ut på något vis.

Just nu skrapar en snart nittioårig tant triss i rutan. Hon får ett rejält tillskott i pensionen så här på ålderns höst...det blev 10 000 i 20 år. Inte illa. Hennes dröm är att åka Hurtigruten. Hoppas hon håller sig frisk så att hon hinner med det.

Ute snöar det, små flingor singlar ner. Undrar om Kung Bore har dragit ur proppen nu? Jag har en känsla av att nu när det väl har börja snöa kommer det att fortsätta resten av vintern. Nåja, det är inte så mycket att fundera över. När det våren väl är här vet vi hur det blev. Fast personligen tycker jag att det räcker nu.....

Idag har jag några måsten.....protokoll, fixa här hemma med tvätt och annat, laga sonens gi, helst hinna fixa lite med min stationära dator också. Allt innan jag ska åka till stan för att träffa goda vänner fram på eftermiddagen.
I morgon handlar det om att vara i jutsulokalen mest hela dagen...instädning, fixande och tävlingsträning.

Det innebär att det inte blir så mycket vila som jag skulle vilja den här helgen, men det är tur att det går fort till nästa.
Fast jag kan verkligen inte klaga på brist på vila igår kväll. Eftersom sonen och hans kompis lagade maten, med den äran, servade mig  med godis och annat fick jag en lugn stund igår. Det var skönt och välbehövligt. Dessutom var det roligt att lyssna till deras glada skratt medan de fixade middagen.

Nu ska jag ta del av nyheterna sedan är det dags att starta upp dagens göromål.

Trött, frusen och allmänt seg. Det är min status denna fredag eftermiddag. Finns det då något bättre än att slappa i soffhörnet med en eld som sprakar i braskaminen och värmer upp mig igen. Det skulle möjligtvis vara det faktum att jag tänker sätta grabbarna på att fixa middagen om ett tag då......sonen har nämligen en kompis här och i kylen finns färdig pizzadeg. Att fixa middagspizza är en lämplig sysselsättning för två tonåringar om ett tag tycker jag. Hoppas de håller med......

I min planering den här kvällen ingick att skriva protokoll och fixa en del annat jobb som hänger över mig. Men jag har precis beslutat mig för att i stället ägna mig åt enbart soffgympa. Imorgon är en annan dag.....

Läser i Expressen om en man som friats efter att ha våldtagit en kvinna.....han trodde att hennes nej hörde till det sexuella spelet....allvarligt??? Hur svårt kan det vara att förstå ett nej.....eller flera som det tydligen rörde sig om i det här fallet. Vissa saker är bara för svåra att förstå...

Nu ska jag släppa bomben hos killarna, att det är de som får laga middag.....det ska bli spännande att se hur de reagerar.

Det finns rivstarter och så finns det rivstarter....tre arbetsdagar har gått och det känns som tre veckor eller något sånt. Långa dagar med många möten, en eftermiddagskurs och något litet träningspass insprängt. Dessutom ska man ju helst hinna med saker hemma också men den här veckan ligger jag lågt med de sysslorna. Annars skulle jag inte orka alls. Jag har sett till att vi fått mat...det räcker långt tycker jag.

Igår blev det dock för mycket, migränen slog till precis när jag plockade ut rödingen ur ugnen. Blixtrande huvudvärk med det åtföljande illamåendet gjorde att matlusten plötsligt inte var så stor, tur att sonen gjorde heder åt anrättningen i alla fall. Själv stöp jag i säng med en kopp te och värktabletter. Efter några timmar i ett mörkt och tyst rum släppte den värsta smärtan, tack och lov.

Jag kan i alla fall inte skylla på eleverna. De har som vanligt varit lugnet själv och arbetat på fint, tack och lov.

Ikväll hade jag jobbat klart vid sjutiden så sen dess har jag parkerat i soffan framför teven, surfande och slappande. Ett tag till ska jag låta mig själv vara uppe, sen blir det sängen. Helgen blir intensiv även den, därför är det bra om jag inte är alltför trött. En sak är då säker, aldrig har jag upplevt att en terminsstart har varit så intensiv förut. Undrar just vad det beror på?

Sluta klippa ut recept? Nej aldrig, det fortsätter jag med. Jag gillar ju mina böcker.....

Mat och recept har blivit helgens tema. Igår kväll bläddrade jag igenom mina urklippta recept......sparade för att det såg gott ut och inklistrade i stora skrivhäften för att användas vid lämpligt tillfälle. De flesta recept är inte ens lagade någon enda gång, andra åter många gånger.

Jag hittade i alla fall flera små guldkorn som jag blev sugen på att göra men där dyker då det första problemet upp....att laga dessa guldkorn kräver planering.....Att nämna matlagning och planering i samma mening när det gäller mig är enbart ett stort skämt. Jag är verkligen urusel på att planera. (I alla fall när det gäller matplanering, annan planering är jag en bättre på....vill bara påpeka det). Jag tror inte att jag känner någon som är så vimsig vad gäller vad det ska bli för mat som jag (okej jag kanske överdriver lite, men det känns så...).

Visst jag har en tanke hur veckans mat ska se ut. Kött, fisk, kyckling, någon vegetarisk rätt och gärna en soppdag. Jag handlar så att det finns basingredienser hemma sedan öppnas kylskåpet och en snabb titt avgör vad det ska bli av det hela....
En av de vanligaste frågorna jag får av sonen när jag kommer hem från jobbet är denna: - Vad får vi till middag? Gissa vad mitt svar oftast är?? Jo detta: - Jag vet inte än, du får se.....

Jag har verkligen provat att göra matsedel och planera upp tillvaron i köket. Det fungerar några veckor i bästa fall. Sedan kommer verkligheten i vägen. Aktiviteter och annat som inte planerats in gör att schemat spricker. Eller så blir det rester jag inte hade räknat med...då måste ju de ätas upp. Det händer också att det blir lite mindre rester än jag tänkt mig...Detta gör ju också att min planering spricker.

Fast nu är det inte synd om vare sig sonen eller mig, ingen av oss blir utan mat. Tvärtom. Han får oftast god, smakrik och hemlagad mat. Ibland tillagad av min mamma när tiden är knapp men oftast kockar jag själv i köket, vilket är ett ställe där jag verkligen trivs, oplanerad eller inte.

Men hur oplanerad jag än är....jag ska verkligen försöka laga till några av de oprövade recepten i mina böcker...det ska jag. Minst en gång i alla fall.......mer än så törs jag inte gapa över.....allt mer än en gång blir en bonus.

Vad det ska bli till middag idag? Något med älgkött...

 

Funderar lite över detta med källkritik när jag surfar runt på internet. Just nu delas en förfärlig bild på en hund som skadats av smällare. Bilden kommer från Bosnien enligt vissa källor, USA hävdar andra och den är flera år gammal upptäcker jag efter ett visst googlande. Den har i alla fall snurrat på facebook några varv vid det här laget. Vissa menar att bilden är äkta, andra återigen att den är photoshoppad. Hur det än är med den saken är det en vidrig bild och om den är äkta förtvivlas jag inombords över människors ondska.

Bilden får mig också att inse att en gång internet, alltid internet. Därför är det extra viktigt att verkligen lära ut detta med källkritik till våra barn och unga. Skolan har en viktig uppgift där, men det största ansvaret har jag som förälder. Vikten att lära barnen att inte dela inlägg utan att ifrågasätta. Att inte tro på allt jag läser på nätet. Att fundera över relevansen i inlägg, artiklar och annat. Att tänka till innan man delar egna bilder. Kommer min bild att göra någon illa, kommer jag själv att fara illa av den? Vad kommer eventuella framtida arbetsgivare att tänka när de ser bilden av mig? Det är några av de frågor man måste ställa innan man trycker på delaknappen.
De saknade barnen på bilden kanske inte är saknade, utan lever med skyddad identitet. Genom att dela det inlägget kanske de inte lever skyddat längre.

Inte ens nyheterna är alltid sanna. Tänk bara på städerskan som blev anklagad för att ha stulit tåget som körde in i ett bostadshus i Stockholm för ungefär ett år sedan. Det visade sig att det inte var sant. Eller pappan som anklagades för att ha lämnat sin son när han inte spelat som han ville i en match och åkt därifrån. Det var inte heller sant.
Eller den facebooksida som gör gällande att Johnny Depp är död...den delas fortfarande med jämna mellanrum. (Det får mig också att fungera över de harmlösa inlägg facebook ibland plockar bort....denna sida borde verkligen tas därifrån kan jag tycka....)
Från Kinas nyhetsflöde kommer nu nyheter om den avrättning som det talats så mycket om på slutet och som genomfördes i Nordkorea. Tydligen ska den ha genomförts under makabra former. Men där ifrågasätter redan världens medier sanningshalten.

Detta är bara några små exempel på hur viktigt det är med källkritik, att vi inte tror allt vi läser och ser och framförallt att vi inte delar till höger och vänster utan att först tänka efter. Det är svårt, väldigt svårt. Därför är det viktigt att vi hjälps åt, diskuterar det vi sett på internet och nyheterna vid middagsbordet för att sätta ord på det. Tillsammans ifrågasätta och granska innan vi tar till oss allt som sanningen.

Man kan också tänka så här:
- Jag har ingen aning om det är sant eller en skröna därför avstår jag från att sprida det vidare.

Hade jag formulerat detta för mig själv tidigare skulle jag ha gjort det till mitt nyårslöfte. Fast än är det inte för sent, det nya året är ju bara fem dagar gammalt så det får bli ett försenat löfte.

Wohoo, vilken härlig nostalgitripp jag blev bjuden på ikväll. En stor del av Näckrosengänget samlades, först på Gästis för att äta sig mätta på en fantastiskt god soppa, för att sen gå till Röda kvarn och titta på flera bildspel och videoinspelningen från sommaren 2009.

Vi som kom fick alla följa med på en härlig resa fem år bakåt i tiden med minnen av oerhört varma dagar, musik och glada skratt. Därför känns det extra roligt att ha ett nytt bygdespel att se fram emot sommaren som kommer. Det ska verkligen bli toppenroligt att få vara en del av hela den resan igen.

Att det kommer att bli annorlunda den här gången är då säkert. Inte så konstigt med tanke på att det är ett helt nytt bygdespel. Kanske kommer jag att få ha annan färg på klänningen än svart. Då blir det också annorlunda, i alla fall för mig. Eller så kommer jag inte att vara gift med samma karl som i de senaste spelen. Det skulle verkligen bli annorlunda.
Nåja, det är inte lönt att fundera....det är inte mitt problem, tack och lov. Det sköter andra så bra så. Hur som helst ser jag fram emot min del av det äventyr som väntar under våren och sommaren!

En plötslig ingivelse igår fick mig att börja klä av granen, den fortfarande gröna fina granen. Men jag tänkte att det var lika bra att passa på medan den fortfarande hade de flesta barren på plats.

När granen väl var ute fortsatte jag med tomtar och det andra som brukar komma fram precis innan jul. Av bara farten åkte ljuslyktor och annat som brukar komma fram till första advent bort också. 

Varför sluta då när jag var inne i ett flow.....stjärnor och ljusstakar i fönstren byttes till vanliga lampor. Då återstod gardiner i några rum....ett fönster, två och sedan tre....vips var julen borta i vårt hus. 

En aning för tidigt men vädret ute påminner inte om vinter direkt så det kändes lika bra att städa undan allt. Dessutom är det skönt att ha det gjort när jobbet börjar igen. 

Belysningen sitter dock fortfarande på utegranen, men jag tror faktiskt att jag tänker fixa det i helgen också.

Fast det blir inte idag. Sudden hade träning under förmiddagen och om ett tag ska vi på Gästis och träffa våra Näckrosenkompisar.

De flesta klär på sig innan de går ut, granen fick klä av sig. 

Resan hem från Östersund igår gick i musikens tecken. P4 var den enda radiokanal som fungerade och eftersom det inte var någon sportsändning vill jag gärna bli räddad med bättre musik än den som spelades just då. Sonen startade upp Spotify och efter några låtar fyllde Kashmir bilen. När den var slut undrade sonen om jag kunde tänka mig att lyssna på fler inspelningar av den för att jämföra och hitta vår favorit. Sagt och gjort, mellan Stugun och Bispgården lyssnade vi på låten i flera olika inspelningar och enades utan tvekan om att den inspelning som gjordes under Celebration Day är den i särklass bästa versionen av låten. Viktig kunskap? Nja, men ack så roligt vi hade under tiden. Som en bonus upplevde vi dessutom att resan gick ovanligt snabbt.

Jag tittade ut genom fönstret i morse och insåg raskt att mina dubbskor kommer att få göra rätt för sig idag också eftersom jag om någon timme ska ta mig en promenad till sjukgymnasten och träna. Eftersom mitt knä bråkar och stökar känns det bra att få ett rejält träningspass. Årets första besök känns extra positivt då "min sjukgymnast" har kommit tillbaka, hurra!

Nu tänker jag ta mig en mugg kaffe för att vakna till riktigt, så kommer dagen att gå som en dans sedan, en isdans!

Nyss var det nyårsafton och vi åkte mot Östersund för att fira nyår med bästa vännerna, plötsligt är det den andra dagen på det nya året.

Vi fick ett toppenslut på 2013 och en toppenbörjan på 2014 bland goda vänner. God mat, glada skratt och härlig stämning. Precis som ett nyårsfirande ska vara.

Nyårsdagen i sin tur bjöd på sport i tevesoffan och sedan en långpromenad innan det var dags för middag och mer teve. Precis som en nyårsdag ska vara.

Nu hänger vi i tevesoffan här hemma, framför en film som rullar i väntan på att maten i ugnen ska bli klar. Det känns skönt att vara hemma igen, några dagar till av ledighet innan allt kör igång igen.
De dagarna tänker jag ta tillvara på bästa sätt, fixa lite skrivjobb, läsa några böcker och bara slöa resten av tiden. Skjutsa sonen till träning och lan står också på programmet samt eventuellt ett sjukgymnastbesök imorgon.
.
Men först middag och resten av Elysium.

Idag ville jag verkligen sova ut...istället vaknade jag redan halv sju. Undrar om det är åldern eller om det är en tillfällig svacka? Jag hoppas på det senare. Tack och lov har jag inte nått det stadiet av mognad att jag kliver upp när jag vaknar så tidigt, utan jag stannar med gott samvete i sängen med en kaffemugg och morgontidningen.

Igår tränade sonen på eftermiddagen, inte så hårt med tanke på astman. Men i lugnt tempo och med mycket duoteknik. Att hoppa träningen var inget riktigt alternativ eftersom de hade gästinstruktörer i världsklass på duopasset. (Faktiskt blev det lugnare vad gäller astman efter träningen så det var nog bra att träna lite lagom).
Efter ett träningspass till i eftermiddag så har de nog fått många användbara tips och förbättringsområden att öva på inför framtida tävlingar. Till och med jag ser ju att killarna har talang, därför är det roligt att de får en extra boost av fler än deras vanliga tränare. Som alla för övrigt gör ett fantastiskt jobb, utan deras engagemang skulle de inte vara där de är idag.
Jag tänker, när jag sitter där nere i lokalen många timmar varje vecka, att det är en fantastisk förmån för mitt barn och alla andra att få träna i en klubb med så engagerade tränare som leder och inspirerar till personlig utveckling för alla och envar. Som med lagom mycket krav och massor av positiv uppmuntran ser alla och hjälper alla att utvecklas. Plötsligt känns det inte alls långt att köra till stan jämt och ständigt.  

Imorgon är det nyårsafton och då ska vi också köra till stan, fast till en annan stad. Hela vägen till Östersund. Det är även dagen då det ska avges löften inför framtiden, något jag inte brukar vara särskilt bra på. Eftersom jag sällan lyckats fullfölja de enstaka löften jag någon gång gett slutade jag för många år sedan med det.

I år däremot tänkte jag att jag kan lova några saker..... Jag lovar att fortsätta kämpa med min knäträning. Jag lovar också att fortsätta skjutsa sonen till alla träningar i stan så att han kan fortsätta utöva sitt stora fritidsintresse. Jag lovar att undvika stress genom att strunta i alla måsten som inte är måsten egentligen. Jag lovar att fortsätta fokusera på eleverna så att de får det mesta av min tid och undvika att fastna i allt som pockar på runt omkring.  Jag lovar också att göra mitt bästa för att fokusera på nuet och inte ha tankarna någon annanstans än där jag är just då.

Okej det är möjligt att det inte är några riktiga nyårslöften men det är mina löften till mig själv. Det är saker jag redan gör eller har som intention att göra. Den riktigt svåra biten är att fokusera på nuet...det är så lätt att tankarna sticker iväg. Där har jag nåt att jobba med, det är då säkert.
En annan sak jag har svårt att motivera mig till är ju att träna när det hela tiden är två steg fram och ett tillbaka. Nej det är snarare ett steg fram och två tillbaka...så känns det i alla fall. Just nu är det tillbaka igen för knivarna sticks in när jag tränar och promenerar....fast jag vet ju att om jag oförtrutet kämpar på så är det snart dags att ta nåt kliv framåt igen. Att ta ett kliv framåt passar ju bra med tanke på att det snart är ett nytt år, det satsar jag på. Hej och hallå 2014, nu kommer jag!

I morse uppmärksammades jag av ett av livets små vardagsmysterier. Jag skulle ta en värktablett och öppnade som vanligt asken på fel sida. Hur kan det komma sig att jag alltid öppnar på den sidan där informationslappen sitter instoppad runt tabletterna? Undrar om det bara är jag som gör det?

Jag måste kolla om det bara är slumpen som avgör på vilken sida lappen sitter eller om det kan vara så att den där så irriterande lappen sticks in från ett särskilt håll. Då borde jag kunna lära mig att öppna på andra sidan. Hittills har jag bara blivit lätt irriterad och stängt kartongen innan jag öppnat på den sidan där jag kommer åt medicinen......snacka om välfärdsproblem....

Astmahostan river i bröstet på pojken i källaren. Den har varit envis den här gången, stannat hos sonen i snart tre veckor, mer eller mindre intensiv. Nu har den ökat i intensitet igen och det märks att det börjar ta på krafterna hos honom, han som var trött redan innan....Förhoppningsvis ger den med sig innan skolan börjar igen.

Nyhetsmorgon idag har bjudit in en kvinna som har assistans tjugotre timmar per dygn. Den tjugonde december fick hon besked att hon från första januari ska klara sig själv. Enligt henne själv kan hon inte ta sig upp ur sängen utan hjälp, hon ramlar ofta och behöver därför stöd när hon går, hon klarar inte av att sköta sin hygien själv efter så många operationer i rygg och nacke att jag inte kommer ihåg antalet.

Är detta sant är det ju förfärligt hur vi behandlar människor som är sjuka i vårt land. Nu valde motparten, försäkringskassan att avstå från att komma och bemöta henne vilket gör det svårt att ta ställning då alla sidor inte kommer till tals. Men hur som helst borde hon ju få hjälp att ordna upp situationen. Att vara sjuk och dessutom behöva slåss för att få hjälp är inget man önskar ens sin värsta ovän. Hoppas hon får en lösning på sitt problem så att hon klarar av att leva ett värdigt liv och slipper ligga med blöja i sängen och vänta på hjälp.

Spelberoende är en annan fråga som tas upp i dagens program. Det man pekar på är att man som förälder bör prata med sina barn om spelen, visa intresse, helst spela själv för att förstå vad det är som gör att man så lätt fastnar framför skärmen. Man tar också upp det faktum att ungdomarna träffar kompisarna vid datorn därför är behovet av att ge sig ut inte lika stort, de har ju redan sitt umgänge. Vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt.

Jag tror att det precis som de säger är viktigt att prata med barnen om spelen och att sätta gränser. Men att jag skulle börja spela för att därigenom dela sonens intresse...vilket skämt....han har nog försökt locka mig men jag är helt enkelt inte intresserad.
Vi gör andra saker tillsammans istället, går promenader, lagar mat, ser film, diskuterar böcker vi läst och sen lyssnar jag mer eller mindre tålmodigt när han berättar om olika spel och gadgets till dem. Jag hänger också en stor del av tiden med honom i dojon på Skolgatan där han utövar sitt andra stora fritidsintresse, jujutsun.

Jag vet att många föräldrar skaffar en router med föräldrakontroll, där man kan ställa in så att internet stängs av vissa tider....tack och lov har vi inget behov av det i vårt hus eftersom sonen kontrollerar sitt spelande. Om det däremot skulle behövas, ja då fick jag problem.....eftersom det är just sonen som fixar alla inställningar och annat till vårt nätverk numera.....

 

En viss förvirring uppstod i morse när jag vaknade....tänkte att det borde vara tisdag...men det visade sig att det var lördag. Helgdagar och mellandagar förvirrar tidsbegreppet, framförallt när man som jag är ledig. När jag så kollade mitt twitterflöde ökade förvirringen ännu mer för där är det verkligen ingen skillnad mellan vardag och helg, i alla fall vad gäller tweetar om mitt yrke.

Det får mig att fundera lite över är om det är nåt fel på mig som inte tänker på skolan och skolutveckling hela tiden eftersom en så stor del av övriga helglediga lärare verkar göra det? När jag har snabbkollat twitterflödet under julhelgen är det fyllt av klokord om skolan. Till och med under juldagarna var flödet konstant. Jag blev bara matt och funderade allvarligt på att avfölja alla där och då. Valde dock att låta bli för allt som oftast dyker det upp tankar som är värdefulla. För att jag gillar skolutveckling vet alla som någon gång har arbetat med mig.

Men frågan kvarstår, varför tar man inte ledigt när man är ledig? Visst jag tänker också på skolan när jag är ledig ibland, det måste jag erkänna.  Men under helger och annan tid skriver jag antingen ner mina tankar på en lapp eller så får de flyga iväg....är de värda att komma ihåg dyker de upp igen vid ett lämpligare tillfälle. Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att vara närvarande i det man gör just nu. Arbetar man ska tankarna vara på jobbet. Är man ledig, ja då ska man unna sig att vara ledig. Jag skulle då inte orka annars, det är helt säkert.

Jag inser att en del av den stress jag och andra ibland upplever med all säkerhet har att göra med detta mediebrus, vissa saker kan få en att känna sig otillräcklig vilket ökar stressen ytterligare. Nu tackar jag dock min erfarenhet....jag har lärt mig att stänga av men kan inte hjälpa att jag blir påverkad ändå.

Och ja jag vet, det är bara att låta bli att kolla men som jag konstaterade tidigare, under skolterminen kommer det många kloka tankar att ta del av som hjälper mig framåt i mina egna tankar. Dessutom twittras det om annat också...jag följer nämligen inte bara skoltwittrare....

Det är bara att konstatera att sociala nätverk är både positivt och negativt, det handlar till syvende och sist om vad man gör av det själv och framförallt hur man använder det. Jag fortsätter att vara ledig ett tag till!

Jag har nyss vaknat. Ligger kvar under täcket med en kaffemugg i handen och funderar på vad jag ska fylla den här dagen med. Läsa är det som står närmast till hands. Med andra ord är det bara att konstatera att lugnet råder.

Ute i världen är det inte lika lugnt. På nyheterna berättar de om en bilbomb som exploderat i Beirut, en buss som störtade ner i en ravin ( i Thailand) och dödade tjugonio, i Brasilien där stiger dödssiffran efter veckor av skyfall och här hemma har människor blivit hemlösa efter att deras hus brunnit. Det är sannerligen inte julefrid överallt. Vilken tur vi har.

Läser i tidningarna om den sjuka våldslek som vissa ägnar sig åt där man helt omotiverat slår ner oskyldiga på gatan och sedan går därifrån. En tjugosjuåring ska åtalas efter att ha blivit fångad på film. Tänk han är nästan trettio och tycker att det är en cool aktivitet att slå ner oskyldiga på gatan. Nästan trettio.....hur trasig är inte den unge mannen...för att inte tala om hur trasiga de oskyldiga offer som drabbas av galningarna blir, både fysiskt och psykiskt. Vågar de någonsin möta en annan människa ute igen?

På teven spelar ett gulligt litet pojkband vars största merit är att de varit förband till Justin Bieber. De dansar och är coola med kepsar men deras sångröster...eller så är det bara hur deras stämmor arrangerats som gör att det låter förfärligt. Jag blir generad för deras skull......jag zappar raskt vidare till en annan kanal och hämtar dagens andra kaffemugg.



 

Oj så tomt och konstigt det blev i vårt hus. Efter att ha varit fler i huset under hela julhelgen är det nu bara sonen och jag igen.

Vi har haft en underbart skön julhelg med god mat, korsord, läsande, kort- och tärningsspel, någon liten halkig promenad och skön samvaro. Precis som det ska vara med andra ord. Inte en tid att passa (ja förutom klockan tre på julafton då), dagarna avlöste varandra i ett makligt tempo.

Som vanligt gick några till julottan medan andra sov vidare och ytterligare ett par av oss klev upp fikade och tittade ut på marschaller och fackeltåg. Sonen gick till julottan, själv hör jag till den falang som kliver upp men inte går till kyrkan. Precis som det alltid har varit....varför ändra ett vinnande koncept?

Idag gör vi återigen så lite som möjligt. Jag slappar vid teven och läser en bok, sonen skypar och spelar med kompisar. Så småningom kommer mamma hit, då ska vi öppna julklappar......vi har sparat våra klappar till idag. Inte dumt att sprida ut paketöppnandet lite....

Nu tänker jag ta min bok igen och läsa vidare. Bästa sysselsättningen en annandag jul!

Idag är det skrapdan, den bästa dagen på hela julen. (Precis när jag skriver det känns det som att jag skrev om det ifjol också....men då får det bli en favorit i repris.....) Skrapdan är för mig tända ljus, en promenad runt byn för att kolla affärer, familjen, glögg, blöte, en promenad i den sena kvällen och bara känslan av att vara tillsammans och ha den tiden flera dagar framåt.

I vår familj råder julefriden på skrapdan. Inga måsten, ingenting som inte är färdigt, bara förväntan inför julhelgen. När sedan resten av familjen kommer framåt eftermiddagen, då börjar julen på riktigt. Lagom till glöggen och blötet!

Att då titta på nyheterna och bli påmind om att alla inte har det lika väl förspänt känns orättvist. I USA har de västra delarna drabbats av is-, snö- och regnstormar med den förödelse som följt på det. Flera människor har fått sätta livet till. Flyktingarna runt om i världen som bor i tältläger, deras jul blir inte heller särskilt fridfull.

På nyhetsmorgon berättar man om den nya digitala valutan bítcoin. De försöker lära oss hur den fungerar och vad det är. En bitcoin är drygt fyratusen svenska kronor i nuläget. Det är märkligt dock, när sonen berättade om detta för mig för ett par veckor sedan hade jag aldrig hört talas om att det fanns en digital valuta. Sedan dess har jag hört talas om bitcoins nästan varje dag. Jag har dock fortfarande lite svårt att förstå hela konceptet.....men så är jag inte någon ekonom  heller.....

Dagens stora reportage i vår lokaltidning handlade om par som anordnar swingerträffar. Jag kan tänka mig att många satte julkaffet i halsen.....läder och naken hud över ett helt mittuppslag....inte direkt ett förväntat reportage så här i juletid.....Men rätt uppfriskande om man frågar mig, att tidningen vågar gå utanför ramarna.

Jag funderar på att gå till sjukgymnastiken och köra mitt träningsprogram idag, inte för att jag vill utan för att jag måste. Annars kommer det att bli väldigt länge till nästa träningstillfälle och det skulle inte vara bra. Dessutom känner jag hur det stramar i ryggslutet....det kan nog vara på sin plats med några ryggövningar också.....

Det är något alldeles speciellt med att vakna tidigt en morgon i advent. En speciell frid råder, ett lugn som talar om att snart är julen här. Med tända ljus och en mugg kaffe ligger jag och tänker på vad den här dagen ska innehålla. Julklapparna ska slås in men de är inte så många så det går nog snabbt. Jag ska i alla fall passa på att göra det medan sonen fortfarande sover.

Stortomten var snäll med oss även i år och kom in med granen och klädde den som han brukar....fast han kom med den tidigare än han brukar. Den brukar anlända medan vi sover natten mellan den tjugoförsta och tjugoandra men igår dök den upp på eftermiddagen. Medan jag var hos mamma och fikade och sonen satt inne på sitt rum och spelade......julmagi!

Idag på eftermiddagen bär det av till stan, sonen har sista träningen före julhelgen. Misstänker att det kommer att vara hysteriskt med folk. Ja, inte på träningen utan ute på stan och överallt där det brukar finnas parkeringsplatser......Fast förhoppningsvis har de flesta gjort bort det de ska när vi anländer vid tretiden. Så att jag utan att trängas och knuffas kan fixa mitt bortglömda. 

När vi kommer hem bjuder mamma på middag. Därefter ska vi, som traditionen bjuder, hjälpa hennes tomtar att komma fram ur mörka vrårna på Köpmangatan.

Nu tar jag mig en mugg kaffe och börjar prassla med julklappspappret..

p.s alla bilder togs igår...

I hallen lyste det tredje ljuset...idag är det utbytt till det fjärde.

Små tomtar har kommit fram ur mörka vrårna och ute föll det snö. (i alla fall ett tag)

Tomten kom med granen och tillhörande tågbana...precis som han brukar. 

Köksön fick en liten dekoration den också. 

Tidigt i morse kom jag plötsligt på att jag hade glömt att ta in granen i garaget. Jag hade inget annat val än att kliva upp ur den varma, sköna sängen, ta på mig kläder och gå ut för att hämta in den. Annars skulle ju inte tomten ha någon gran att klä sen idag.

Då när jag gick där över den isiga gården, tänkte jag plötsligt på pappa. Att ta in granar i värmen var alltid hans jobb. Han som inte ens tyckte att det var jobbigt att kliva upp tidigt. Fast han skulle å andra sidan inte ha glömt att ta in den på kvällen.....funderar på om det kanske var han som på något vis påminde mig....

Nu är i alla fall granen i garaget. Inser att jag har tagit en större gran än jag brukar....få se hur mycket jag behöver såga av den för att den ska passa.

För att bereda plats åt granen var vi tvungna att flytta dödsstjärnan igen. Den som egentligen ska rivas.....fast jag har ju inte hjärta till det. Tidigare i år flyttade den nämligen ut från sonens rum till den plats där julgranen brukar stå. Där har den hotat med sin dödsstråle sedan dess.

Men att ta risken att granen skjuts i sank genom att låta den stå kvar? Nej, nej det går ju inte....dessutom skulle det bli för trångt då med tanke på årets granstorlek.

Att riva det drygt tretusen bitar stora legobygget kändes fortfarande inte som något alternativ, alltså gällde det att hitta en ny plats. Under andaktsfulla former med rädsla för att halka och krascha bygget bars den ut till förrådet. Efter uppröjningen där i somras finns ju faktiskt plats.

Där står den nu och pustar ut....den klarade sig från rivningshotet ytterligare en gång. Fast jag är nog den som tycker att det känns bäst, min ångest inför tanken att riva bygget är så stark....nu råder frid istället, rivningsfrid.

Nu har jag slagit mig ner i soffan för att slappa en stund inför vår julmusik i kyrkan. Känner mig oerhört nöjd och tillfreds med den här dagen så långt. Den började med en skön stund i skolan, sedan hälsosamtal på vårdcentralen med anledning av att jag fyllt femtio. Eftersom alla värden var på topp så blev det ett mycket positivt besök.

När jag kom hem efter att ha fixat lite annat höll sonen på att dammsuga så för mig återstod bara att torka golven. Och bara så där, vips är julen här! I morgon har vi vår pyntardag här hemma. Då får småtomtarna komma fram och förhoppningsvis kommer stortomten och klär granen som han brukar. I vårt hus är vi lite bortskämda på det viset....

Nu ska jag fixa en termos med varmt honungste att ta med till kyrkan. Sedan ska den röda julklänningen på innan det är dags att gå. Vi ses i kyrkan om ett par timmar...eller hur?

Oj, vad är det som händer? Plötsligt är det torsdag kväll och imorgon är det skolavslutning. När jag tänker tillbaka på terminen känns det som om det nyss var augusti och jag stod i klassrummet och mötte alla elever efter sommarlovet.Nu är det redan dags att ta jullov. Barnen är trötta efter att ha kämpat på fulla av arbetsiver och entusiasm en hel terminen. De är så värda sin ledighet. Jag tycker att jag är värd ledigheten också. Veckans timmar har inte riktigt räckt till under hösten därför känns det extra skönt med lov den här julen.

Idag åkte jag hem direkt efter jobbet och bakade sockerskorpor. Ett av mina få jul-måsten. Nu torkar de i ugnen, där ska de stanna minst tre timmar. Förmodligen blir det längre eftersom de kommer att bli färdiga någon gång mitt i natten. Misstänker att jag sover då. Men det gör ingenting, de kan ju inte bli annat än torra....och det är ju liksom meningen med skorpor.

Medan de gräddade, tidigare under kvällen, hann jag göra brända mandlar. Med råsocker och kanel....mums.....de blev försvinnande goda.....hoppas de räcker till julafton i alla fall. Jag har redan utvecklat en förmåga att gå omvägen förbi där jag förvarar dem. Och då tittar jag inte endast till dem.....minst en mandel slinker ner vid varje sväng.

Nu plockar jag ihop inför morgondagen, sen blir det lov!