Idag är det verkligen en gråmulen dag, regndropparna hänger i luften och emellanåt faller några sakta ner till marken.
Längre upp på gatan hör jag en motorsåg som jobbar hårt. Flera grannar håller på att ta ner träd. Sticker man ut näsan doftar det härligt av skog. Den doften gör att jag känner mig piggare så med den slöhetsnivå jag har idag beslutade jag mig för att göra mer än att sticka ut näsan.
En promenad på grusknastret (undrar när gatorna ska sopas) skulle göra underverk för energinivån hade jag tänkt. Så jag tog mig en tur runt byn med mitt onda knä. Nu blev det inte riktigt så, jag känner mig fortfarande slö och trött men frisk luft fick jag i alla fall. Mitt bråkiga knä fick så det teg också....eller...det stämmer ju inte riktigt....det skrek faktiskt.....

Om en stund är det dags att sätta sig i bilen för färd ner till stan. Dubbla träningspass för sonen står på programmet. Sedan har jag som vanligt de senaste veckorna bett mamma laga middag. Vi brukar ringa när vi åker från stan, då är det bara att sätta sig vi dukat bord och njuta av maten när vi kommer hem. Underbart!

Medan jag väntar på att det ska bli dags att åka bläddrar jag runt på nätet och kollar läget. Inser som vanligt att många lärare verkar arbeta dygnet runt även på helgerna.....funderar verkligen på hur de orkar?
Jag tror benhårt på att det är viktigt att ge sig tid att vara ledig också....annars skulle i alla fall jag inte göra nåt bra jobb. Därför skippar jag de sidorna en stund nu och väljer att lyssna till lite rock innan det är dags att åka....det om nåt borde göra mig pigg!

Tjoho, det är lördag. En dag som får starta med en mugg kaffe och tidningsläsning i sängen. I källaren sover två tonåringar...misstänker att det kommer att dröja länge innan de visar sig. De lär inte ha somnat särskilt tidigt.

Jag ligger och funderar på vad jag ska ta itu med idag. Lite skrivjobb, lite tvätt, lite läsning och någon promenad kanske. Tyvärr kan jag inte gå särskilt fort eller långt eftersom det skär som av knivar i mitt knä just nu. Jag undrar om det är skrotet som ännu är kvar i knäet som ställer till det eller om det är något annat?

Skulle det vara skrotet är det bara att härda ut men om det är något annat kanske det går att göra något åt det. Det är så typiskt, jag tappar ju träning när det är så här. När det gäller bygge av muskelmassa känns det som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden.  Kanske dags att ringa till ortopeden och rådfråga?

I Afghanistan hålls val idag. Det rapporteras om oroligheter och flera bomber. För de afghanska kvinnorna är valet extra viktigt då de oroas över hur deras situation ska bli efter att de internationella styrkor som finns i landet dras tillbaka.

I tidningarna skriver de också om en jordbävning i Kina nu under lördagen. Flera hus uppges ha kollapsat och ett tiotal människor skadats. Det måste vara förfärligt att plötsligt känna hur allt börjar skaka och rasa omkring en. Tänk att vakna till det mitt i natten.

Läser också om en föreläsning som hålls och en kurs man kan gå där det ges löften att man ska slippa sina synfel enbart genom att träna ögonen på speciella sätt. Kursen kostar 3900 kronor för två dagar men då ingår ett snöre med en pärla på för att träna ögonen.....(inser att vi skulle kunna tjäna massor med pengar på det i min klass så många pärlor vi trätt på snören de senaste dagarna...)
De som håller i kursen säger att optiker och tillverkare av kontaktlinser och glasögon är i maskopi med ögonläkarna. De lurar oss medvetet och döljer den riktiga sanningen för oss (att man ska träna upp sin syn) eftersom de tjänar pengar på att vi ser dåligt.....
Jösses, undrar just hur många som går på det? Sedan finns det säkert vissa synfel som går att träna bort, jag kommer ihåg att jag fick övningar att göra när jag träffade en ögonläkare (hör och häpna) som barn. Det innebar att jag kunde lägga bort glasögonen under en period. Sedan kom andra synfel som inte är lika lätt att träna bort, om man inte går en kurs hos Leo Angart då förstås....

Nej ska jag med mitt synfel treva mig fram till kaffebryggaren för dagens andra kaffemugg!

Låt mig få skryta lite....jag konstaterar med glädje gång på gång att den klass jag har förmånen att få arbeta med måste vara den bästa som finns. Jag vet att jag har sagt det förut (varje år tror jag..) och jag misstänker att jag kommer att få anledning att säga det igen men det är verkligen så. Den positiva energi som eleverna utstrålar och delar med sig av gör att jag känner äkta glädje på jobbet. .

Idag har vi haft en sån där underbar energifylld dag som i alla fall jag kommer att leva på länge. Under en period idag lovar jag att det gick att ta på all kunskap som flög genom rummet och knackade på än här och än där. Någon som plötsligt tittar upp med ett nytt sken i ögonen, förståelsen blev glasklar. Elever som sitter tillsammans och övar mattetal. Som läser för varandra och funderar över texter. Elever som lär av och med varandra.

En liten tiomask som tittar ut ur sitt bo och övar tiokamrater med sin matte/ husse. Plötsligt vill de flesta göra maskar....så under den närmaste tiden kommer vi nog att tillverka både multiplikationsmaskar och andra maskar. (Misstänker att ett större pärlinköp kan vara på sin plats).
Det är ju tur att mattemaskarna inte äter riktig mat utan bara mattetänk.  Vi har nog med att sköta om den lilla levande larv eleverna hittade ute som vi matar med gurka och sallad från köket. Alla undrar om den också tänker förpuppas och utvecklas till en spinnare som den förra larven vi tog hand om?

Sådan var min dag, vad gör det då att mitt knä är fullständigt åt skogen eller att jag inte alltid känner att jag hinner med alla högar med saker som pockar på uppmärksamhet. En sån här dag kan man strunta i det...och det gör jag. Jag njuter av att arbeta i världens bästa klass.

Idag tog jag ett beslut som både var bra och dåligt. Det positiva med beslutet har att göra med att jag får tid hemma en helt vanlig vardag kväll. Det negativa är att jag valde bort körsången. Inget lätt beslut eftersom körsång ger så  mycket glädje och energi. Men när tiden inte räcker till här hemma finns det inte så mycket annat att välja bort......men jag hoppas att det räcker med en paus på en dryg månad.

På jobbet är allt bra, eleverna arbetar på med glad och positiv energi. Den energin smittar kan jag säga för jag är så fylld av idéer och tankar som kan utveckla undervisningen att det ibland känns som att hjärnan ska spricka....
Eftersom det är mycket som spritter runt i skallen skulle jag behöva skriva ner allt. Nu gör jag inte det vilket innebär att mycket försvinner bort någonstans...var har jag faktiskt ingen aning om. Jag tänker att det som är värt att utveckla kommer jag ihåg ändå.....förhoppningsvis.

Fast nog märks det att det är fullt där uppe nu allt....idag hörde jag en sak i huvudet som var alldeles glasklar för mig...när jag sedan sa det högt var det något helt annat som kom ut...totalt obegripligt för de som lyssnade. Men som tur var satt en kollega med fin tolkningsförmåga bredvid mig och sa det jag menade med ord som gick att förstå....Hon översatte helt enkelt obegripligt fackspråk till svenska. Det tackar jag för, plötslig förstod jag själv vad jag menade även utanför skallen.
Låter det konstigt? Det är i alla fall så det är i min hjärna nu....ett enda sammelsurium.

"När döden berättar en historia måste du lyssna". Markus Zusaks bok som utspelar sig under tiden för det andra världskriget är en berättelse i lugnt tempo som suger tag och berör. 

En fantastisk berättelse om vänskap och mod, berättare är ingen annan än Döden. 

Den handlar om den unga Liesel. När den icke läskunniga flickan stjäl sin första bok öppnas en ny värld för henne. Mardrömmarna väcker henne på natten, då sitter hennes fosterfar vid sängen och lär henne tyda tecknen i böckerna så att hon till sist kan läsa själv. Den egna bok hon till sist beslutar sig för att skriva är det som i slutändan räddar henne. 

Efter en något trevande start grep boken tag i mig så att det var omöjligt att lägga den ifrån sig innan sista sidan var färdigläst. Rekommenderas varmt!

Idag har solen gömt sig bakom molnen. Jag undrar om det är för att jag äntligen ska få tummen ur och sätta igång med skrivandet på datorn. Samma saker som hängde över mig förra helgen.....skrivjobbet hänger ännu mer nu vill jag lova. Faktiskt är det riktigt påträngande. Tänk att jag nästan alltid väntar till sista stund innan jag får tummen ur och gör det jag ska.

Igår var det Earth hour. En timme där tidzon efter tidzon släcker ner för klimatet. Många hånar manifestationen och menar att den timmen inte gör någon skillnad för klimatet vad gäller energianvändningen. Visst de har rätt, det som sparas den timmen är marginellt,  men det är ju inte det som är tanken. Genom att släcka ner en timme och delta visar vi att klimatet och energianvändandet är viktigt och att vi tänker på och att vi gör något åt det även resten av årets timmar.
Vi släckte i alla fall, tände ljus, en eld i braskaminen och hade en extra mysig timme nere i gillestugan med mycket snack.

Levande ljus och eld i kaminen.

Idag talar de om psykisk ohälsa på nyhetsmorgon, att det är många fler unga som lider än vad vi tror. De talar också om att det tyvärr varit och fortfarande är skuldbelagt för många. Det är inte alltid något man talar öppet om eftersom det av många upplevs som skamligt. En ung kille, Christian Dahlström, delar med sig av sina erfarenheter. Han har skrivit en bok som heter "Panikångest och depression". Dessutom har han en blogg där han skriver om depression.

En ung journalist från Australien delar med sig av sina reflektioner angående kramar. Han tycker att vi kramas i tid och otid och har ofta känt sig obekväm av att det ska kramas så fort man hälsar på varandra. Precis som att många känner sig obekväma när det ska kindpussas. 

Det är väl så att det som inte varit norm där man själv växt upp känns annorlunda och ibland obekvämt. 

Krama de som gillar kramar och strunta i alla andra, de tar man i hand. Om det inte är läge för en kindpuss förstås...eller två eller tre.... 

Nu har vi nyss kommit hem efter en snabbvisit till Östersund. Igår var det dags att fira en av mina goda vänner som fyller femtio på måndag. Det blev en trevlig kväll, hela tjejgänget var samlat. Vänskap som började i unga år är fortfarande stark nu när de flesta av oss närmar sig livets mitt.

Varför säger man förresten livets mitt om femtio....de flesta lever ju till någonstans mellan åttio och nittio år. Borde inte livets mitt vara fyrtiofem eller nåt egentligen?? Nåja vem bryr sig, vi träffades och hade mycket trevligt. Att vi dessutom trakterades med god mat och dryck gjorde ju inte saken sämre.

Sonen följde med även om det bara handlade om en tur fram och tillbaka. Det var jag glad för. Flera timmar i bil, oj vilka diskussioner man hinner med då. Bästa tiden.

När vi kom hem stannade vi till hos mamma och fick eftermiddagsfika i solen. Sen en snabb sväng in på affären för att köpa hem nåt snabbt att äta till middag. Nu slappar jag i soffan, läser tidningar och ser på något romantiskt dravel på teven.....

Ikväll har vi gjort något ovanligt en onsdag. Vi har varit på bio. Premiär på den nya filmen om Captain America. Jag har sagt det förut och säger det så gärna igen, jag gillar verkligen Marvels filmer. Sättet som filmerna hänger ihop på, skådespelarnas inhopp än här, än där.
Dessutom är det roligt att sitta kvar i salongen när filmen är slut. Då avslöjas vilka de riktiga fansen är....vi sitter nämligen kvar därför vi vet att det alltid kommer en cliffhanger när den först delen av eftertexterna är slut.
Det som avslutade den här filmen, innan de riktiga eftertexterna började att rulla, hörde ihop med nästa film om the Avengers.

Om filmen var bra? Ja det tyckte vi båda. Väl värd några timmar i biomörkret. Jag gillade framför allt det faktum att Black Widow hade en mer framträdande roll i denna film. Det ryktas att hennes roll i nästa Avenger film blir ännu större. Då hoppas jag att Hawkeye återkommer också.

Nu ska jag förbereda mig inför morgondagen...sedan sova.

Jösses, jag blir alldeles matt. Anledningen....ja inte har det att göra med det faktum att jag var tvungen att tvätta bilen fyra gånger för att få den någorlunda ren idag. Inte heller det faktum att jag har lite svårt att prioritera den pedagogiska litteratur jag ska läsa....Jag blir inte ens matt av allt skrivjobb som fortfarande hänger över mig, eller alla planeringar som inte hinns med.

Nej, idag är det (återigen) regeringen som får mig att tappa orken totalt. Deras senaste utspel om betyg från årskurs 4....vad tror de att de ska vinna på det? En utredning tillsätts....igen.....det verkar vara deras generella lösning på alla problem. Ja förutom fler prov och mer kontroller då.

För att säkert få det svar man vill ha, har de dessutom för att genomföra denna utredning tillsatt en man som är positiv till tidiga betyg. Inte någon som faktiskt forskat på detta med betyg och bedömning, det finns faktiskt några stycken erfarna forskare att tillgå.....

Att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet gäller visst inte alla. Fattar ni vad rädd regeringen måste vara att utredarna skulle komma fram till fel slutsats....att betyg inte är allenarådande, att fler prov inte är den bästa vägen att gå, att kontrollerna bara gör att vi som arbetar i skolan måste fokusera på fel saker.

Helst skulle jag vilja blunda, slå händerna för öronen och låtsas att jag inte hör eller ser vad som debatteras dagarna i ända. Det tar så oerhört mycket energi att bli omväxlande arg och uppgiven mest var och varannan dag. Fast jag misstänker att det inte hjälper....regeringen fortsätter nog att rapa ur sig stolligheter ändå. Vad bryr de sig väl om mig, som har skolan som arbetsplats.

Åh, vad jag längtar efter lugn och arbetsro. Tillsammans med mina arbetskamrater. Lugn, ro och tid för oss att fokusera på det allra viktigaste vi har, våra elever.  Att få utveckla den dagliga verksamheten, vårt formativa förhållningssätt och hitta de former som hjälper de elever vi har just nu att få utvecklas på det sätt som är bäst för dem.

Att säga att det var bättre förr, tjänar ingenting till. Visst, jag kan villigt erkänna att jag ibland drömmer mig tillbaka till den skola jag började arbeta i. Då när jag fortfarande upplevde att jag hann med både eleverna, planering och mina arbetskamrater.

Men samhället har förändrats väldigt mycket sedan dess. De barn som växer upp idag möter en helt annan verklighet än de som var små för evigheter sedan när jag började jobba. De intryck de möts av under en dag överstiger med råge hur det var för snart trettio år sedan.

Därför är det viktigt att skolan förändras, vi vinner ingenting på att se tillbaka och försöka upprepa det vi gjorde förut. Men förändringarna bör ske utifrån aktuell forskning och i samråd med oss som faktiskt arbetar i skolan. Det finns ingen annan väg att gå, så är det bara.

Idag jagar molnen varandra på himlen. Ibland blir det ett hål precis där solen är så den får chansen att lysa igenom. Härligt.

Jag har fortfarande ingen aning om vilken temperatur det är men jag tror att en morgonpromenad skulle sitta fint. Eller morgonpromenad? Förmiddagspromenad är nog ett mer rättvisande namn på det hela. Sedan kanske jag har kraft och ork att ta tag i dagens göromål.

Tvätthögen i källaren är ett exempel, en stor del av vår garderob befinner sig på fel ställe just nu. Kläderna är visserligen rena men vägen från klädstrecket till garderoben visar sig vara löjligt lång ibland....

Ett annat jobb som måste göras är vid datorn....jag har hur mycket skrivjobb som helst som behöver tas tag i. Med tanke på att jag verkligen gillar att skriva är det märkligt att det ska vara så svårt att få tummen ur ibland. Å andra sidan är det skillnad att skriva bara för att man vill eller om det är saker som man förväntas skriva. Men det tillfredsställelse som infinner sig när det är klart....den är väl värd att vänta på. Därför väntar jag lite till.

Kaffemugg, med kaffe....en bok som ska läsas inför bokprat på tisdag. Solsken och en hängmatta. Allt som behövs denna dag.

Här inne är det lugnt och skönt, vinden som tar i utanför växthusglaset stör inte det minsta.

Det enda som blev aningen problematiskt var att sonen låst balkongdörren efter ett kort besök. Men som tur var hade jag telefonen med mig så jag kunde bli insläppt till slut....nu har jag laddat med lunch så nu går jag ut igen.

När rullgardinen åkte upp i morse blev jag riktigt glad. Inte så konstigt med tanke på att solen lyser, fåglarna kvittrar och vinden inte tar i alltför mycket.

Det kommer att bli en toppenhärlig dag. Kanske kan det bli första dagen med fika i växthuset? Det är inte helt omöjligt att det blir lunch där heller faktiskt bara molnen håller sig undan. Plötsligt känner jag hur livsandarna vaknar till liv!

Läser i nättidningarna att det försvunna planet ännu inte hittats. Eftersom den svarta lådan snart kommer att "dö" är det en kamp mot klockan som pågår. Det måste vara förfärligt att vara anhörig och undra vad som hänt. Fortfarande har dock inga vrakdelar hittats som kan ha med det försvunna planet att göra.

Trots det hemska kan jag inte hjälpa att den slumrande författaren i mig triggas av mysteriet.....jag kan inte låta bli att fantisera ihop de mest fantastiska konspirationer och äventyr om vad som kan ha hänt med planet. Det positiva med det är väl att i mina fantasier lever passagerarna på planet fortfarande...om än med nöd och näppe i vissa scenarier. Tänk om det kunde få vara så att en av mina fantasier stämmer....då räddas snart alla ombord på planet.

På väg ner i källaren alldeles nyss för att hänga en tvättmaskin råkade jag titta på mitt sybord. Där ska det stå en symaskin, annars ska det vara tomt. Nu är det totalt belamrat med grejor...burkar som ska in i matkällaren, lampor som bytts ut i fönstren ska in i förrådet och urvuxna kläder ska skänkas bort. Dessutom ligger frysblocket till glassmaskinen där. Får vi för oss att göra glass i helgen kommer det att gå dåligt vill jag lova. Den blir nog väldigt rinnig......
Ska jag vara helt ärlig förstår jag inte av vilken anledning jag använder sybordet till avlastningsbord. Framförallt inte med tanke på att jag behöver gå maximalt tio till femton meter till för att grejorna ska hamna där de hör hemma....undrar om det är det som är höjden av lathet?
Tänk om det här är dagen när de blir återbördade till sina egna platser? Fast det var ju det här med solen förstås...vem vill ta små promenader i sin källare när det går att promenera mellan huset och växthuset i stället?

Nu tänker jag i alla fall äta lite frukost och röja undan i köket. Sedan går jag nog ut ett tag, ett belamrat sybord vad är väl det att bekymra sig om egentligen?

Första filmen avklarad...

En efterlängtad fredag kväll. Friterade hemgjorda vårrullar framför en Star Wars film. Elden som sprakar i kaminen, sockarna avtagna. Jag njuter till fullo.

Nu har granskningen av Star Wars filmerna börjat på allvar igen. Detaljer synas och repliker upprepas. December 2015 har nästa film premiär. Om allt går som filmskaparna tänkt sig vill säga. Det kan tänkas att vi planerar in en USA-resa om det passar in i schemat då. Det skulle vara läckert att få se premiären på plats så att säga....Jag har ju faktiskt sett den sjätte filmen i Miami 1983, på den tiden det begav sig. Dags att börja spara helt enkelt....

Sockarna har åkt av och jag har äntligen slängt mig ner i soffhörnet efter ett antal timmars kvällsjobb. Det har blivit en hel del sökande efter matteinspiration på nätet och i det material som ingår i den fortbildning jag går. Det finns så mycket klokt och spännande att ta del av. En av internets fördelar, det utvidgade kollegiet. Alla fantastiska lärare som delar med sig av sina planeringar och tankar om lärande på nätet. Ikväll fick jag inte bara inspiration, jag planerade en del också.

Sedan lyssnade jag på Sir Ken Robinson. Min mentor som jag tyvärr aldrig träffat men vars arbete jag följer med stort intresse. Han har så många kloka saker att säga om skolan och när arbetet tenderar att ta överhand brukar jag plocka upp något av alla hans klipp på Youtube och lyssna till hans kloka ord. Det ger mig kraft att fortsätta med det jag för tillfället höll på med. Orkar man inte lyssna på vad han säger räcker det att lyssna på hans röst.....

Åh, vad jag önskar att jag skulle få en chans att träffa och diskutera i verkliga livet. Ett drömscenario skulle vara att få sitta ner med honom, Hans Rosling och Jan Eliasson och prata om skola, livet och spännande statistik. Alla tre är män vars arbete jag beundrar. 

Sedan tittade jag på inlägget om Austins fjäril igen, ett underbart klipp som visar vilken fantastisk utveckling en elev som får rätt feedback kan ha i sitt lärande. Tankar som går att ta med i alla ämnen även om just detta klipp handlar om bildämnet. 

Nu när skolan får så mycket negativ uppmärksamhet behöver i alla fall jag mer än någonsin skapa positiva tankar om skolan. 

Det har visst varit några trötta kvällar....jag kan ju som bekant inte ha sockar på mig när jag är trött....i alla fall inte hemma.

Det slår aldrig fel. Kudden är aldrig så skön, täcket aldrig så mjukt och madrassen aldrig så omfamnande som på morgonen när det är dags att vakna och kliva upp. I morse var inget undantag. Och hur gärna jag än ville jag stanna i sängvärmen var det bara att släpa sig upp och se till att komma iväg till jobbet.

Förmiddagen var toppen och treorna hann undan ännu ett nationellt delprov. Plötsligt hade dagen rullat iväg och jag stod där och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Anledningen till att jag kände mig aningen vilsen var att jag för första gången sen nån gång i höstas inte hade nåt möte inplanerat under eftermiddagen. Det innebar att jag faktiskt både hann rätta och gå igenom brevkorgarna på skrivbordet som dignade under pappershögar. Pappershögar med okänt innehåll. Nu är det inte okänt längre utan har hamnat där det hör hemma. Det som inte hörde hemma någonstans får nu en andra chans i pappersinsamlingen....

Det känns som om jag har glömt något men inser att så icke är fallet. Det är bara det faktum att sonen vilar från träning ikväll som förvirrar mig, vi behöver ju inte åka till stan. Den här veckan är det enbart tisdag och torsdag som gäller....förutom söndag förstås. Igår körde han och en av hans äldre träningskompisar ett bältesträningspass innan duon. Båda såg glada och nöjda ut när de kom ner och tyckte att det kändes bra, sonen framför allt tror jag.

Nu ligger jag här i soffan och njuter av en annorlunda energigivande måndag. För det första med en middag i lugn och ro. Sedan ett streamat avsnitt av Agents of Shield tillsammans med sonen medan elden sprakade i kaminen. Tyvärr kunde vi inte se fler avsnitt för nästa visas inte förrän imorgon i USA. Det betyder att vi nog kan se det senare i veckan. Kanske onsdag...eller fredag.....
I dagens avsnitt fick jorden besök av Lorelei och Sif från Asgård i alla fall, om någon skulle vara intresserad.

På tal om det, vi har bokat biljetter till Captain America -The Winter Soldier som har premiär nästa vecka....onsdag kväll då sitter vi i biosalongen. Längtar!
Jag gillar verkligen Marvels filmer och serier där karaktärerna från de olika filmerna gör inhopp än här än där.....att de alla är superhjältar hela högen gör ju inte det hela sämre.....okej då jag erkänner, det är superhjältarna jag gillar (mest Thor).......fast Black Widow och Hawkeye går inte av för hackor de heller.

Nu funderar jag som bäst på vad jag ska göra, kanske läsa en av de böcker jag köpt in till biblioteket. En fantasybok som heter Cirkoli. Den planen känns som den bästa den här alldeles ljuvliga måndag kvällen.

Utomhus spelar vindspelet sina toner, det blåser ganska friskt. Det verkar blåsa friskt på Krimhalvön också. Där ska de idag hålla folkomröstning om Krim ska bli annekterat av Ryssland eller inte. Just nu ser det tomt ut vid vallokalerna men dagen är lång. Jag hör att minoritetsbefolkningen tänker bojkotta valet och med det i åtanke känns det som att resultatet är ganska givet.

Pastor Kevin Swanson i USA har en teori att djävulen förmodligen köpt Disney....Detta med anledning av den senaste filmen Frost. Han kallar filmen för ren och skär ondska. Eftersom prinsessan Elsa dessutom inte får någon man i slutet är hon troligen lesbisk enligt honom...en onaturlig relation till renen Sven har hon också...bara en sån sak......
Pastorn är känd sen tidigare bland annat för att ha kritiserat amerikanska pojkscouterna för att de tillåter homosexuella medlemmar...Jösses, jag blir mörkrädd att höra om såna människor som pastorn....

Nu pratas det surdeg på nyhetsmorgon igen. De pratar också om att det avslöjats att det som kallas surdegsbröd på affären inte är äkta. Jag måste säga att jag undrar hur vi som konsumenter överhuvudtaget kan tro att det ska vara äkta? Detta med tanke på att det tar lång tid att baka surdegsbröd, industrin har knappast den tiden. De tillsätter säkert lite surdeg och så voila, har de surdegsbröd. Fast inte äkta. Men det är bara vad jag tror.

Idag ska Sebastian göra surdegsvåfflor...surdegsvåfflor?? Jösses, ibland går det till överdrift med surdegsanvändandet tycker jag. Fast det kanske är jättegott....kan vara mina fördomar som kommer i vägen bara.
Jag för min del tänker då följa mormors recept med vispad grädde i smeten istället....bara jag hittar det. Jag hoppas att det finns i den lilla svarta "ärveboken". Med tanke på sonens laktosintolerans är det slut på dagarna med färdigt våffelmix i alla fall.

Det verkar gå en trend i vårt land att det inte är farligt att använda cannabis, att det inte är så beroendeframkallande trots allt. Den trenden har fått till följd att användandet av cannabis ökar. Samtidigt visar det sig att det aktiva ämne som ger ruset också har ökat i drogen, i vissa fall är nivån dubbelt så hög.
Det är oroande att bilden av cannabis som en harmlös drog vinner terräng tycker jag.....framförallt med tanke på att cannabis försämrar förmågan att använda hjärnan, att reflektera över sig själv. Man får också sämre kontroll över sig själv och vad som händer runt omkring. Cannabis är inte ofarligt!

Nej nu tänker jag ta mig lite frukost sedan ska jag börja leta våffelreceptet...

Det är inte ofta jag blir riktigt tät av min astma. I juli hände det när jag gick förbi ett bestånd med Gråbo. Då drog det åt i halsen, jag blev hes och fick jobbigt att andas. Igår hände det igen, jag gick ner i en källare där jag nog inte borde ha gått ner. Det var i egenskap av mitt uppdrag som skyddsombud jag var ute på rekognoseringstur. Det blev väldigt hest och tätt ett tag och som den slarver jag är hade jag inte min astmamedicin med mig....jag brukar låna av sonen när det blir kris. Som tur var hade jag nära hem och där fanns det ju! Då blev det bättre igen efter ett tag, men nog var det lite läskigt.

Nyheterna berättar att det plan som försvann på sin väg till Peking från Malaysia fortfarande inte har hittats. Däremot har man nu kommit fram till att någon på planet förmodligen stängde av planets kommunikationsutrustning och identifieringssändare medvetet. Man arbetar utifrån teorin att någon annan än besättningen tagit kontroll över planet. Det finns två områden där planet kan ha försvunnit, därför söker man extra i de områdena. En titt på nätets olika nyhetssidor om detta visar att konspirationsteorierna är många.

På nyhetsmorgon berättas om de resultat som Christian Benedict, docent i Neurovetenskap, har kommit fram till vad gäller sömn och tonåringar. Varannan tonårstjej sover dåligt på nätterna enligt den undersökning han har gjort. Detta beror enligt forskningen till stor del på användandet av mobiltelefoner och surfplattor. Skärmarna utstrålar samma ämne som solen och det gör att hjärnan trycker ner melatoninet som ska få oss att bli trötta och sova.
Killarna påverkas inte lika mycket enligt forskningen. Forskarens egen teori är att killar inte är lika uppkopplade på de sociala medierna som tjejerna är. De har inte samma behov av att kolla vad som hänt hela tiden. Det betyder ju i såna fall att även om killarna sitter framför datorn och spelar så kan de slappna av och somna när de väl lägger sig.....fast de kan nog vara nog så trötta av att spela för länge på kvällarna....då får ju de också för lite sömn....gäsp.

Jag har också fått för lite sömn de senaste veckorna. Den största anledningen till det är att jag har vaknat i princip varje natt med migrän. Vissa nätter mer smärtfyllda än andra. Efter att ha tagit medicin har jag väntat på att smärtan ska släppa för att kunna somna om. Vissa nätter har det tagit längre tid än andra.

Jag inser ju att jag har för mycket att göra, det är anledningen till huvudvärken. Tankarna har snurrat, vad ska jag göra åt situationen, vad ska jag plocka bort?

Vad gäller jobbet behöver jag ju det för att få en inkomst (sen är det ju kul också). Så det kan jag inte plocka bort från min lista över saker jag gör. Det jag kan göra är att sänka min egen ambitionsnivå. Det är bara att inse att jag inte hinner allt jag vill. Det blir bra ändå.

Under mina nattliga vakentimmar i slutet av veckan kom jag så fram till att det som återstår att plocka bort är de uppdrag jag har på fritiden. Det är där jag ska kapa. Något jag inte kan göra riktigt än, men om några månader så. Fram till dess ska jag göra mitt bästa för att ta en sak i taget.

Natten som gick har jag sovit hela natten utan att vakna av huvudvärk. Beror det på mitt beslut eller är det slumpen tro?

Det var en finfin dag i skolan, sjukgymnastträningen gick bra. Därefter givande mattediskussioner och sedan en härlig promenad efter maten. 

Nu har jag med gott samvete slängt mig ner i favorithörnet i soffan. Kollar in lite nyheter och lyssnar till tvättmaskinen som snart har centrifugerat färdigt. 

Med till soffhörnet har jag den bok jag lånade i går. Det är sista delen i trilogin om familjen Barkhe.  Jag ser fram emot att dyka in i 1600-talet efter att en längre period enbart läst pedagogisk litteratur. Så nu kastar jag mig in i den skönlitterära världen igen! 

Vinden har mojnat, molnen är tillbaka. Återigen en gråmulen dag alltså. Den sista innan det är dags att säga farväl till sportlovet för den här gången.
En härligt avslappnade vecka har gått. Kanske lite för avslappad inser jag nu när jag tänker på dagens göromål. Jag går igenom att göra-listan i huvudet och funderar på att dra täcket över huvudet och låtsas som att den inte finns. Inser dock att det inte är någon bra idé. Fast jag vet ju att när jag väl sätter igång så går det bra.

Nyhetsmorgon visar en stor mängd kläder som har till hört Michael Bindefeld som Bukowskis nu ska auktionera ut. Michael går själv runt och berättar om kläderna, berättar om de olika plaggens historia och jag inser att han har plöjt ner otaliga tusenlappar i sin garderob. Pengarna som kommer in doneras till kommittén för antisemitism. Tusenlapparna kommer att göra nytta.

Magnus Utvik berättar om den bok han har skrivit om Hans Scheike och hans kvinnor, "Tuktad till frihet". Han träffade dem och gjorde en intervju efter deras frisläppande. En skakande berättelse. Boken har han skrivit för att ge upprättelse till offren. Han vill också att synen på Scheike som en snäll smiskgubbe ändras. De övergrepp som begicks mot barnen innan de lyckades fly var förfärliga. Magnus berättar att det finns offer som lidit i 25 år, så farbror Sheike var nog allt annat än snäll.

Fortfarande har man inte hittat det passagerarplan som plötsligt försvann på väg från Malaysia häromdagen.Två av passagerarna reste med stulna pass. Därför misstänker man sabotage just nu. Sökandet fortsätter.

Röda korset berättar att det nu är extra akut brist på livsmedel i Syrien. Vi uppmanas att skänka pengar till matpaket så att de människor som bor där får något näringsrikt att äta. För sjuttiosju kronor skickas ett matpaket som räcker till en person en hel månad. För trehundraåttiofem kronor skickas ett matpaket som räcker till en familj. Inte mycket pengar, framförallt inte med tanke på vad vårt eget matkonto per månad uppgår till. De berättar också att vissa områden är stängda så det är svårt att få en överblick hur allvarligt läget egentligen är. Förmodligen är det ännu värre än vad vi får vet. Vissa områden har varit stängda för insyn under så lång tid som ett år.....

Nej nu är det nog dags att börja beta av listan med saker att göra, framförallt med tanke på att sonen ska skjutsas till sin träning om ett tag.

Solen tittade fram tidigare i morse men nu har molnen kommit blåsande. Hoppas de blåser bort lika snabbt igen. Jag skulle gärna ta mig en kopp kaffe ute i solen idag.

Zappar mellan kanalerna: På den ena kanalen åker de på två skidor, i den andra har de bara en. Storslalom mot störtlopp. Världscupen mot Paralympics. Jag är djupt imponerad av alla idrottare men de som tävlar med handikapp imponerar mest av alla. Först har de vunnit över sin skada sedan har de tränat upp sig så att de kan idrotta på elitnivå. Fantastiska prestationer.

Carl Bildt gästade Nyhetsmorgon där han pratade om krisen i Ukraina. Där visar man om igen filmklippet av den ensamme rullstolsburne man som med Ukrainas flagga rullar in på arenan under Paralympics invigning. Han fick stående ovationer av alla på läktarna, i Ryssland. Hoppas den andan sprider sig bland makthavarna i de båda länderna och de som har stängt vägen in till Krim då kanske det finns hopp trots allt. Fast Putin såg sur ut.....

Annars är det förstås den internationella kvinnodagen som får mest uppmärksamhet idag. Det diskuteras i paneler, visas reportage från hela världen, det har skrivits artiklar och krönikor. Vissa krönikor mer trötta än andra. Alla tidningar med någon slags självrespekt har dessutom frågat folk på stan vad kvinnodagen betyder för dem.

Här hemma fokuseras det väldigt mycket på att flickor ofta får högre betyg än pojkar i skolan men när det sedan kommer till jobb så tjänar männen bättre. Snett, visst det tycker jag också. Vi har mycket att arbeta med när det gäller jämställdhet i arbetslivet och i vardagen.

Men själv tänker jag mest på alla kvinnor runt om i världen som inte får bestämma själva, utan det är först pappa sedan maken som bestämmer. Kvinnor och ofta unga flickor som tvingas till giftermål. Flickor och kvinnor som tvingas in i äktenskap där de inte är den enda frun. (Har någon hört talas om att kvinnor får ha flera äkta makar, existerar det?)

Hedersmord, våldtäkter, flickor som får syra kastat i ansiktet för att de vanhedrat familjen. Kanske för att de inte vill gifta sig med den familjen bestämt, eller för att de vill skilja sig från en man som misshandlar och våldtar dem. Eller så har de blivit våldtagna av någon annan och blir straffade för det.

Flickor runt om i världen som fortfarande bli omskurna. Barn och kvinnor som lockas med arbete i andra länder men blir sålda som sexslavar istället. Barn som blir sålda till pedofiler. Flickor som inte får gå i skola utan fostras till att bli en god hustru och mor. Läste idag om en flicka som önskade att hon var pojke. Hon vill ha ett liv.
Det är några av alla de saker jag vill uppmärksamma idag, den 8 mars.

Men vad vi än väljer att uppmärksamma bör vi göra just det och inte fnysa åt den här dagen. För den är viktig för jordens alla kvinnor och män.

Nu har Sudden blivit firad. Han blev överraskad i förmiddags när han såg paketen. Det hade han inte förväntat sig. Men mammor kan det här med överraskningar.

Han hade nämligen pratat om blommor i sitt fönster men eftersom det är ett täckt fönster är det inte så lätt att få saker att överleva. När jag i förra veckan såg några roliga blommor som överlever allt köpte jag det till honom. Plötsligt blev det ju riktigt fint och hemtrevligt trots bristen på utsikt....

Överraskningspaketen.

Så här såg det ut i fönstret innan presenterna öppnades. 

Så här fint blev det sedan presenterna öppnats och ställts dit. 

En mormor vet vad barnbarnet vill ha: Bästa presenten, chips och pengar!

Smarrig tårta.

Sista vardagen på sportlovet idag, passar på att slappa under täcket med en mugg kaffe innan det är dags att börja ställa väckaren igen. Det gäller att passa på.

Om en stund ska jag kraxa ur rören så att jag kan sjunga för sonen. Det är ju födelsedag idag. Men ännu en stund till får han allt sova innan det är dags att väcka honom med födelsedagsfika på säng.

15 år redan. Det svindlar när jag tänker tillbaka på åren som har gått sedan jag höll det 3 kilo tunga (lätta) lilla knytet i famnen första gången. Knytet som med alldeles för stora kläder och med den djupaste blick tittade in i mina ögon. I det ögonblicket började den bästa tiden i mitt liv. Och idag har det alltså blivit dags för ännu en födelsedag.

Idag ska jag baka. Detta med anledning av att sonen fyller år imorgon. Han har önskat någon form av chokladtårta så jag funderar vilken laktosfri variant det ska bli. Det är ju inga större problem eftersom de flesta ingredienserna går att byta ut. Vissa är dock lite svårare, som till exempel kondenserad mjölk. Kanske bakar jag stora muffins och gör småtårtor. Vi får se helt enkelt.

Jag har lite annat att förbereda inför födelsedagen också. Sonen har visserligen redan fått sin present men en liten överraskning har jag kvar i bakfickan. Bakfickan är inget bra ställe när man ska ge bort saker så det är nog bäst att jag slår in det i ett paket. Roligare blir det för den som får det också....

Gårdagen ägnade sonen åt skolarbete nästan hela dagen, jag kom med uppmuntrande tillrop och gav feedback på de texter han skrivit. Idag har han nog några timmar kvar om jag har förstått hans planering rätt men sedan hoppas jag att han blir klar. Jag har nämligen förbjudit honom att hålla på med skolarbetet i morgon när det är födelsedag. Då ska man få vara ledig tycker jag.

På nyhetsmorgon handlar det om inredningstips just nu. Att köpa en eller flera tavlor i en färgton man tycker om och sedan köpa saker i den färgskalan. Några kuddar, vaser, ljuslyktor och andra detaljer i form av mässing och färgmatchade böcker. Det är ju bara det att när jag börjar räkna ihop vad alla dessa detaljer kostar så går det fort att tusenlapparna ramlar iväg. Inte får man göra detta så många gånger per år...i alla fall inte med normalinkomst. Men med en budgetvariant och loppisköp kan det gå. Ja, inte är det aktuellt här hemma just  i alla fall så jag klarar mig. Fast det var ju det här med saker i färgen orange då förstås....

Nog är det rätt märkligt ändå. Den här veckan när jag kan sova hur länge jag vill varje morgon vaknar jag tidigt och kan inte somna om. Det känns som nåt slags ödets ironi. Å andra sidan kan jag ligga kvar hur länge jag vill i sängen, dricka mitt kaffe och läsa tidningen.

Idag ska jag i alla fall tillfälligt jaga bort latmasken, ett pass hos min sjukgymnast står på programmet igen. Fast mitt knä mår inte så bra, det kan bero på en visserligen härlig promenad i måndags men aningen för lång kanske. Att fixa en timmes promenad får jag vänta med ett tag, det är tydligt, men härligt var det.

Annars ligger fokus på färgen orange just nu....jag letar vaser, flaskor och skålar i glas. Ja även ljusstakar. Loppis i Gottne gav ingenting, inte heller Sveriges största kiosk (eller om det är världens största).

Jag har nämligen fått för mig att det ovanpå mitt piano ska bli en orange kaskad av vackra föremål. Att det finns att köpa ljusstakar och annat i inredningsbutiker vet jag men jag hade ju tänkt mig många saker och då blir det för dyrt.
Blått fanns hur mycket som helst...och rött....och grönt....och lila....och rosa.....men inte orange. Typiskt!

Jag hör på nyheterna att Jan Eliasson arbetar hårt med att på diplomatisk väg försöka få parterna att komma fram till en förhandlingslösning i samförstånd i Ukraina. Det är en svår situation med bristande kontakter mellan Ryssland och Ukraina som gör att det krävs fingertoppskänsla för att inte förstöra mer än man hjälper.  Finns det någon som kan  lyckas är det Jan Eliasson, denne fantastiske man som med sin förmåga att uttrycka sig kan uträtta underverk. Jag hoppas verkligen att han lyckas.

Solen gömmer sig fortfarande bland molnen, jag som längtar så efter att få en dag med sol så att jag kan dra mig ut i växthuset och njuta....fast när jag kollar in väderprognosen ser det lovande ut när det närmar sig helg. Jag tror ändå att jag ska ta mig en morgonpromenad, fast inte så lång, det får mitt knä allt stå ut med.

Idag pratar de om feber på nyhetsmorgon. Vad som är människors normaltemperatur och vad som räknas som feber. Frågorna är många, svaren är entydiga....man ska inte stirra sig blind på graderna utan fråga sig själv hur man mår. Titta på trenden, går temperaturen upp eller ner....sunt förnuft.

Nyheterna rapporterar om en eventuell reträtt av de ryska styrkorna som är posterade vid Ukrainas gräns. Jag hoppas verkligen att det stämmer så att ett eventuellt krig avvärjs. Fortfarande har man dock inget att säga om de ryska soldater som befinner sig inom Ukrainas gränser.

Nyheterna rapporterar att häftigt temperament ökar risken för hjärtinfarkt eller stroke. Två timmar direkt efter ett vredesutbrott ökar risken för hjärtinfarkt fem gånger och risken för stroke mer än tre gånger. Allt enligt amerikanska forskare som granskat medicinsk litteratur. Det gäller alltså att inte hetsa upp sig i onödan och om ilskan ändå kommer får man se till att det pyser lite lagom.

En mediesnubbe (rådgivare, forskare?) berättar om Snapshat och farorna med detta sociala medium. Det är en app där man tar bilder eller korta filmklipp och sedan skickar till en eller flera kompisar som i och med att kompisen tittat på den försvinner från skärmen.  Det gör att många ungdomar skickar mer eller mindre vågade klipp på sig själva i tron att när filmsnutten väl visats försvinner den.

Fast det är en sanning med modifikation, som mottagare kan man ta en screenshot, då är bilden kvar. Och även om den som skickat klippet får ett meddelande om att mottagaren tagit en bild så är man ju inte säker för det. Med en mobil till kan man ju alltid ta en bild av bilden....Därför uppmanar han föräldrar att ladda ner appen och lära sig hur den fungerar så att man kan prata med sina barn och ungdomar om detta och ge dem förståelse för hur den kan missbrukas.

Jag inser att det nästan är en heltidssysselsättning att hålla sig ajour med alla nya appar och utvecklingen vad gäller sociala nätverk. Att ha koll på allt är nog nästan omöjligt eftersom det kommer nytt hela tiden. Faran ligger i att barn, ungdomar och vuxna också för den delen har svårt att avgöra vad som lämpar sig för publicering. Information, samtal men framför allt att föregå med gott exempel. Det är nog rätt melodi för att hantera allt det nya.

Sandra Dahlén, RFSU-informatör, berättar om en bok hon har skrivit som vänder sig till unga tjejer från 14 år och uppåt. Den heter "Sex med mera" och tar upp frågor som: Vad är sex? Vad är normalt? Hur bli man ihop? Hur sätter man gränser? En angelägen bok för alla unga tjejer men jag kan tänka mig att den är värdefull att läsa även som förälder. Det finns en bok för unga killar också. Den heter "Kukbruk". Författare till den är Manne Forssberg och den handlar också om sexualitet, kärlek och relationer skriven på ett sätt som tilltalar unga. Viktiga böcker! Jag undrar om dessa böcker finns på vårt bibliotek att låna för våra ungdomar? Det ska jag kolla upp nästa vecka när jag jobbar på biblioteket igen.

Nu laddar jag för dagens äventyr....det gick fort....inga äventyr inplanerade....jag gör nog som igår och slappar så mycket jag kan.

Tänk att jag kan känna en sådan barnslig tillfredsställelse över att ha städat. Igår efter en trög start satte jag igång, ungefär samtidigt som Vasaloppssegraren gick i mål. Dammtrasan åkte fram och jag dammtorkade både det ena och det andra.....vissa ställen hade inte sett dammtrasan på ett längre tag. Ovanpå sonens bokhyllor var ett sånt ställe.....

Medan jag gick runt med dammtrasan torkade Sudden golvlister och dammsög. När golven sedan var såpatorkade doftade det ljuvligt i huset. Jag förväntade mig fanfarer och applåder, efter att i mitt tycke utfört ett storverk, men det var märkligt tyst....
Det kan ju vara det faktum att orken tog slut när det var dags för mina egna bokhyllor i arbetsrummet....men man kan ju inte göra allt på en enda dag eller hur? Trots allt bor vi i ett stort hus och som man brukar säga, Rom byggdes inte på en dag. Kanske kommer fanfaren när bokhyllan är dammtorkad även den.

Ute faller snön idag, så återigen blir det en dag där solen inte visar sig för oss. Men jag har förberett för solens återkomst i alla fall. Jag bytte bort de mörka gardinerna i vardagsrummet igår. Ljusa lätta gardiner som släpper in vårljuset hänger nu i fönstret. Redo att välkomna solljuset och visa mina oputsade fönster.....

Senare idag är det dags att åka till stan, sonens hyposensbehandling står på programmet. Men fram till dess har jag lite kläder som ska tvättas och hängas...okej lite var en underdrift men om jag hinner tvätta några maskiner idag så är det nog bara är lite kvar sedan. Med tanke på att jag är hemma mer än vanligt den här veckan hinner jag nog ta undan tvätten allt eftersom också. Kanske är det då fanfaren kommer, om jag lyckas med det?! Jag längtar verkligen efter den...fanfaren alltså...

För ett tag sedan gick årets start i Vasaloppet. Ett lopp som inte haft de enklaste förutsättningarna i år med tanke på vädret. Men med ett enormt arbete har arrangörerna lyckats få till spår så att åkarna kan ta sig till Mora även i år. Gör de inte det beror det förmodligen på åkarna själva.

Jag funderar så på vad det är som får en del att ställa sig på skidorna för att åka de långa milen till mål.

I spåret finns bland annat killen som åker för att eventuellt kunna håna brorsan som inte tog sig i mål ifjol. Eller kvinnan som åker för att stötta sin man...hon har aldrig åkt skidor (sa hon, svårt att tro). Eller de som åker för att de slagit vad med någon. Jag beundrar alla dessa åkare som med entusiasm tar sig an denna svåra uppgift.

I spåret finns också Frida Wallberg som juni 2013 knockades under en boxningsmatch och fick en hjärnblödning. Snacka om att hon måste ha en fantastisk kämpaglöd som på så kort tid tagit sig så här långt. Hennes utmaning den här dagen är nog bland de största. Under intervjun innan loppet berättade hon att hennes huvud fortfarande inte är riktigt med (som hon uttryckte det själv). Det hördes även på talet, lugnt och eftertänksamt. En fantastisk kvinna är hon i vilket fall och jag hoppas verkligen att hon når sitt mål både den här dagen och sedan. 

Det som också fascinerar är alla glada miner jag ser, leende människor som går fram i spåret på grund av de långa köerna. Åkare som får stanna och skrapa bort tjocka lager av snö som frusit fast under skidorna, men nog ler de alltid. Det gör att man på något sätt kan förstå magin med att åka detta långlopp...inte för att det lockar mig...men jag kan ändå förstå att det finns de som blir lockade. 

Det som lockar mig just nu är längtan efter lediga soliga dagar. Dagar när jag kan öppna upp mitt växthus och sitta i solen med en mugg kaffe. Något som inte kommer att hända idag då det flyger snö i luften. Jag inser att årstiderna luras med mig och alla andra. De får oss att längta efter våren men ännu är det länge kvar innan vintern släpper sitt grepp. Men nog hoppas jag att sportlovet bjuder på någon solig dag....då vet ni var ni hittar mig!

Upptäcker att jag inte bloggat sedan i tisdags, dagarna rusar verkligen iväg med en farlig fart. Jag gillar inte riktigt det faktum att jag inte har ork för mitt bloggande lika ofta som förut. Framförallt med tanke på att det under en lång period har varit min vardagsventil när det gäller att släppa ut stress och slappna av.

Ämnen att skriva om saknas i alla fall inte, lite då och då dyker det upp saker jag vill berätta om....det är bara det att när jag väl kommer till tiden att skriva har jag glömt vad det var jag ville dela med mig av....vilket innebär att det förmodligen inte var särskilt viktigt.

Igår åkte jag och mamma till familjen i Härnösand och hälsade på. En härlig kväll med god mat och mycket prat stod på programmet. Efter frukost åkte vi sedan hemåt. Jag packade upp och sedan har jag slappat i soffan resten av dagen. Ännu ett avsnitt av Agents of Shields stod på programmet efter middagen. Nu finns bara ett avsnitt till från första säsongen att streama. Hoppas de snart börjar visa fortsättningen, i USA alltså. Här i Sverige har de avsnitt vi kollat inte visats ännu.

Nu sitter jag mest och kollar in nättidningarna och förfäras över det som händer i Ukraina. Känslan av en annalkande katastrof är stor. Putin har fått klartecken av parlamentet att ingripa militärt i landet vilket gör att spänningen stiger runt om i världen i väntan på vad som ska hända. Jag kan inte ens föreställa mig hur de stackars människor som bor i landet känner det.

Läser också om en lång rad unga flickor i Guatemala som blivit våldtagna och därefter fött barn. De unga mödrarna i djupa trauman med ett förstört liv utan förmåga att anknyta till det egna barnet. Vilket inte är konstigt alls. Ett barn som får barn, ibland efter flera års övergrepp. Vissa av dem så unga som elva år...elva år....Vad är det för fel på alla dessa män runt om i världen som ger sig på barn, våldtar dem och gör dem gravida och därigenom förstör deras chanser till ett normalt barnaliv. Det knyter sig i magen på mig.

Nu tänker jag titta på nån film som inte kräver någon större tankeverksamhet, det blir till att zappa till dess att jag hittar något passande...

Jag läste i tidningen i morse att bokrean började idag. Det är konstigt men numera går den nästan obemärkt förbi. Hade jag inte läst om det i tidningen hade jag inte haft en aning om att det var dags igen. Jag måste säga att jag saknar känslan av att bläddra igenom den katalog som brukade komma hem innan rean. Att i lugn och ro sitta och fylla i listan över böcker som skulle förhandsbeställas. Känslan att sedan hämta sin kasse med böcker och gå hem för att titta i dem, läsa och bara njuta av att ha en mängd nya böcker.
Jag saknar också känslan av att gå runt bland bokborden innan kassen hämtades ut för att se vilka eventuella fynd som inte hade förbeställts. Ofta blev det några konst- eller diktböcker extra hem i kassen. Det som var tufft var att bokrean alltid började några dagar innan lön...så det gällde att ha kvar att handla för.

Men nu är det som sagt andra tider....inga kataloger kommer hem, det går inte längre att förbeställa. Men jag förstod av artikeln i tidningen att bokhandeln fortfarande öppnar tidigt på morgonen för de som vill fynda bland alla billiga böcker. När jag åker ner till stan nästa gång måste jag nog trots allt ta mig en tur bland reaböckerna, kanske kan det bli några fynd trots avsaknaden av bokkataloger.

Annars är det mesta som vanligt, förutom att sonen eventuellt blivit laktosintolerant också. Hans mage har inte varit sig lik ett längre tag nu men efter en period helt utan mjölkprodukter blev det bättre. Då bjöd mamman på en middag där ostsås ingick...då var det kört igen. Så nu rensas laktosprodukterna ut och kylskåpet har fyllts på med sånt som är laktosfritt. Blir magen bra får vi prova att föra in mjölkprodukter vartefter och se hur det går då. Det enda jag funderar över är om man måste tillföra kalcium på något annat sätt? Men det är snart dags för hyposensbehandling igen så vi får väl fråga då.

En annan sak som inte är som vanligt är att jag är hemma trots att det är tisdagkväll. Min snälla mamma körde sonen ikväll för att jag skulle få hinna undan här hemma. Då kom migränen som ett brev på posten. Det var bara att borra ner med huvudet i kudden och vänta på att medicinen skulle börja verka. Tack och lov börjar det bli bättre nu men istället känner jag mig totalt slut så jag tror allvarligt talat inte att det blir särskilt mycket gjort. Vilokväll, det är vad det blev av det hela...i alla fall för mig.

Femmilen är avslutad och jag har fått frukost. Ute är himlen jämngrå men förvånansvärd ljus ändå, kanske kan molnen spricka upp och släppa fram lite sol. Det skulle vara härligt. Solen gör nämligen underverk för energinivå hos mig den här årstiden.

Armar och ben är trötta och vill inte riktigt kliva upp ännu. Jag gäspar stort och tänker att ikväll får jag sova igen. Men dessförinnan har jag en hel dag att fylla. Jag ska bland annat göra ett försök att reda upp nere hos tvättamöban i källaren. Några texter som väntar på att skrivas pockar också på.

Fast mest av allt hör jag kroppen som skriker att den vill vila...funderar allvarligt om det ska behöva vara så? Är det mig det är fel på? Eller har jag bara ett osedvanligt stort behov av lugn och vila? Under veckorna när jag är mitt uppe i allt har jag inga problem med allt som ska göras. Jag känner mig inte speciellt stressad även om jag förmodligen är det ändå.
Däremot när helgen kommer, kroppen blir så tung och trött....jag vill verkligen inte behöva göra någonting.....alls....någonsin....
Därför tar jag mig ännu en kaffemugg, slappar en stund till sen kommer det nog att gå som en dans med det jag har att göra. Så får det bli.  Bryter solen dessutom igenom molnen då blir det riktigt bra!

När jag kom hem från jobbet igår kände jag mig rätt urlakad och tom på energi. Inte för att dagen hade varit speciellt jobbig utan det var mer en allmän känsla av att tiden inte räcker till för allt jag vill göra. Mitt arbete med att städa upp i hyllor gör att jag hittar material jag har glömt bort att vi har. Där mitt bland dammråttor, klossar och spel vaknade tankarna på att göra nytt självgående arbetsmaterial till eleverna där alla dessa saker används på ett sätt som gynnar de elever jag har just nu. Fast det var då tröttheten slog till...när jag insåg att de eftermiddagar när klassrummet är tomt på elever och jag inte har kurser eller möten är lika sällsynta som en björn på savannen. För att kunna få till det på ett bra sätt krävs nämligen att jag kan vara där mitt bland allt material för att lägga upp jobbet på bästa sätt.

Sedan kom dock kvällen med middag hos en god vän. En god, god måltid som verkligen gav mersmak. Skratt och allvarliga samtal avlöste varandra hela kvällen och långsamt kände jag hur energinivå fylldes på.
Precis vad jag behövde, fler såna kvällar tack!

Nu känns det som att jag nog kommer att kunna fixa det mesta igen!

Inte idag dock, nu är det skidor på teven som gäller medan elden sprakar i braskaminen. Faktiskt har jag inga större måsten alls idag. Jag har till och med sån tur att jag inte ens behöver skotta snö idag. Jag laddade tidigare för att gå ut och skotta men plötsligt hörde jag en traktor utanför. Vips var snön borta, dessutom upptäckte jag att den mycket snälle man som kör traktorn hade klivit ur densamma och greppat spaden för att ta bort det skopan inte om åt. Fantastiskt så bortskämd jag blir!

Kroppen är trött, så trött. Huvudet är tungt och värker. Knäet...ja vad ska jag säga....det värker också. Det protesterade vilt under träningen idag men jag bet ihop så gott jag kunde och körde på. Jag längtar så till lördag morgon när jag får stanna i sängen hur länge jag vill. Ligga kvar under täcket med min kaffemugg och bara njuta av att inte behöva göra någonting.

Till dess är det två arbetsdagar och en resa till stan kvar. Inte alltför tunga dagar, i alla fall inte när jag tittar i kalendern. Jag ska arbeta några timmar extra imorgon eftermiddag och se om jag lyckas få ordning i några fler hyllor. Det är inte lätt för eleverna att hålla ordning när hyllorna visar ett kaos av grejor.

Idag fick jag några bonustimmar på eftermiddagen, när en kurs jag vanligtvis har varje onsdag blev inställd. Då hann jag läsa in lite litteratur under dygnets ljusa timmar. Mycket positivt att inte alltid ha det till sena kvällen när hjärnan ofta är trött och luddet dominerar.

Nu har vi nyss ätit pannkaka med glass. Sonen tyckte att det var lyxig mat, antar att det var glassen som gjorde att den känslan infann sig hos honom.

När pannkakorna nu landat i magen ligger jag i soffan och vilar mitt värkande huvud och hoppas att det blir bättre snart, för om en timme är det kör. Jag tänker försöka släpa mig iväg, energin brukar ju komma smygande under sången. Förhoppningsvis blir det så även ikväll.

Nu låter det som vanligt när det är vinter igen. Det råmande ljudet av skotrar som åker förbi under dygnets alla timmar. Ibland stannar de till nere vid macken för att tanka innan de åker vidare. Jag antar att lyckan är stor hos skoteråkarna nu med tanke på den nederbörd som har fallit sedan igår, tung blöt snö.

Hos mig är lyckan inte riktigt lika stor. Jag som så sent som igår fick vårkänslor....jag kan tala om att de är som bortblåsta idag. Vårkänslorna alltså. 

Tack och lov kommer en traktor och tar bort plogsträngen hos mig. Den snälla "traktormannen" har dessutom börjat att skotta av den del av gården han kommer åt med traktorn också. Det innebär att skottningen för det mesta går lätt som en plätt....framförallt när snön är så tung som nu. Det är ju nästan ingen snö kvar att skotta!

Idag har jag en del skrivbordsjobb att ta tag i som inte kan vänta. Det finns även en hel del tvätt som pockar på men det gör även all sport på teven. Av dessa saker är det bara teven som lockar. Bara tanken på att behöva göra någonting annat gör att jag känner mig matt ändå ut i tåspetsarna. 

Mitt ljus brinner nog i båda ändarna nu...kanske är det därför jag totalt tappar all energi när det blir helg. Sonen funderade tidigare under veckan om jag inte ska dra ner på mitt engagemang i saker utanför skolan, det ideella jag håller på med. Förmodligen har han rätt, men det är inte lätt att se själv när gränsen för det egna engagemanget har nått taket. Därför är det nog väldigt viktigt att jag tillåter mig att göra absolut ingenting med gott samvete när jag har chansen. 

En koll i tidningarnas nätupplaga visar guldglädjen från stafetten igår högst upp på sidorna. Det är ju en rolig nyhet. En inte lika rolig följer strax under. I USA pågår återigen en debatt om rasism efter att en vit man som sköt ihjäl en svart obeväpnad tonåring inte dömdes för mord. Han avlossade tio skott in i bilen på grund av att han irriterats på hög musik i tonåringarnas bil. Självförsvar hävdade han själv eftersom han tyckte sig se skymten av ett vapen i bilen. Däremot dömdes han för mordförsök på de tre ungdomar som överlevde....

Melodifestivalen får en hel del kritik en dag som denna. Den engagerar och får många att uttrycka sina åsikter till höger och vänster. Jag har nått det stadiet att jag verkligen inte orkar bry mig. Jag tittar, lyssnar, blir glad när jag hör en rockig låt. Annars rycker jag mest på axlarna och fortsätter lösa mitt korsord. När bidrag åtta spelades med alla sina orena toner väntade jag bara på att låten skulle förvandlas till en mashup med All that she wants, Ace of base gamla nittiotalsdänga....Det hände aldrig men är ett hett tips från mig. Det skulle fungera utmärkt...Bra? nja...

Justin Bieber har återigen figurerat i tidningarna den här veckan...eller för att vara korrekt, hans penis. Han har blivit filmad i häktet och då syns hans mest privata del när han lämnade ett urinprov. Jag undrar så vad det kommer att handla om när det gäller honom nästa vecka? Eller...nej det gör jag inte. 

Nu undrar jag mest om jag ska ta mig en av pizzabitarna som finns kvar efter gårdagens middag....det blir en finfin frukost....

Vilken bragd de svenska skidtjejerna stod för idag. Så fantastiskt att följa loppet och hur alla fyra i laget plockade fram det absolut yttersta för att ge allt. När Kalla sedan på sista sträckan plockade sekund efter sekund kunde jag inte sitta still. Jag vrålade och skrek så sonen undrade vad som stod på...fast han börjar bli van nu.....han vet att det är så jag låter när det är något spännande på gång. Hes, svettig och darrig gick jag sedan upp för att laga till en försenad lunch till två hungriga vargar.

Nu har jag precis kommit in efter en promenad denna gråa februaridag. Känslan av att vintern snart ska ta slut var stor när vinden bet i kinderna, regndropparna skvätte och det slaskade under skorna. En titt i almanackan när jag kom in igen grusade snabbt de förhoppningarna.

Halva februari och hela mars är kvar innan det ens är lönt att börja längta till våren.....suck....än är det långt till vår. Fast det går i alla fall åt rätt håll. Ljuset kommer sakta tillbaka, det märks både på morgonen och kvällen. Så lite hoppfullt är det trots allt. Dessutom får man ju äta semlor nu...det är positivt!

Idag har vi haft besök av en god vän som med hjälp av saxen fixade till våra frisyrer. Mitt hår toppades så att det slitna försvann. Sonen däremot blev av med mer hår.
Fast det var inte helt enkelt att bestämma hur mycket som skulle bort eftersom han egentligen vill spara det långt samtidigt som han vill ha det kort för att det är lättare att sköta....Därför blev det ett mellanting idag. Så får vi se hur han vill göra sen, låta det växa eller klippa det kort? Vi ska i alla fall skaffa honom ett hårband som drar bort håret från ögonen under träning, det kommer att underlätta.

Sonen blev av med mer hår än jag har kvar på mitt huvud.

Nej, nu ska jag göra kaffe, fixa till semlor och fortsätta min slapparhelg i soffan framför OS!

Vilket härligt mottagande jag fick här hemma efter arbetsdagen. Efter att ha arbetat några timmar efter ordinarie arbetstid tillsammans med en arbetskamrat åkte jag hemåt. (Hon arbetade också extra för att hjälpa mig!!!)
Jag såg fram emot att fredagsfika tillsammans med sonen och mamma för att sedan plocka fram den sista lilla orken så att huset äntligen skulle bli städat igen. Det var länge sen sist så dammråttorna hade fest i alla vrår.
När jag så öppnade dörren möttes jag av en ljuvlig doft av såpa, mattan i hallen var ren och golvet blänkte........Sudden och hans mormor hade med gemensamma ansträngningar ordnat en överraskning på alla hjärtans dag...ett nystädat hus!

Det gjorde att fredagsfikat smakade extra gott idag. Nu ligger jag i soffhörnet....elden sprakar, värmeljusen brinner och jag tänker inte röra mig ur fläcken förrän det är dags att gå och lägga mig....
Det är ju nämligen sonen som lagar middag idag.....för övrigt fick vi veta att sonen lider av korsallergi...björkpollen och hasselnöt....så med tanke på att han just nu genomgår hyposensbehandling mot björkpollen är det ju inte konstigt att han plötsligt reagerar mot hasselnötter.

När jag kom hem idag möttes jag av sonen som tog en trillingnöt och gick ner på sitt rum. Efter en stund kom han upp där jag stod och skalade potatis och konstaterade att han nog är allergisk mot hasselnötter trots allt. Läpparna var svullna och det stack i dem. En allergitablett gjorde att det stannade av en aning, men han klagade fortfarande över en svullen känsla i halsen. Jag konstaterade att vi inte hade betapred hemma som vi brukar, vårdcentralen hade hunnit stänga....vad göra? Jo jag ringde en vän. Hos henne finns det alltid kortison hemma....hon levererade dessutom tabletterna till dörren. Nu efter att sonen fått i sig en dos har det börjat kännas bättre säger han....pust säger jag, nu kan jag andas ut....(och ja, jag hade kontakt med sjukvårdsupplysningen för råd).

Efter att ha svalt de upplösta tabletterna konstaterade han i alla fall att det var en smak han kände igen från det att han var liten....fast med den skillnaden att då räknade jag ner till dess att han skulle svälja tabletterna. På det fjärde ska det ske...på det tredje gäller det....

Sonen sitter nu vid datorn en stund, själv ska jag rensa bort alla hasselnötter ur vårt hus. 

Snöflingorna virvlar ner mot marken, det är grått och ser inte alls särskilt inbjudande ut när jag tittar ut genom fönstret. Desto mysigare att kura under ett varmt täcke med en kaffemugg och OS på teven. Tittar på störtloppet och funderar allvarligt på vad det är som får åkarna att frivilligt utsätta sig för det. När man fick följa med föråkaren genom hjälmkameran hade jag hjärtat i halsgropen hela tiden. Tänk att åka utför i tre och en halv kilometer i en isig, slagig backe....det gäller  nog att inte känna någon rädsla alls. Minsta tveksamhet kan vara förödande. Förmodligen måste man vara lite galen för att åka störtlopp, det är i alla fall min tolkning.

På Nyhetsmorgon ska de försöka baka den perfekta semlan...på surdegsvis....de har katter i alla hörn och Yogagirl hälsar på. Inget som fångar mitt intresse direkt. Jag återvänder till störtloppet istället för den perfekta semlan bakar jag själv....katter är jag inte särskilt förtjust i....dessutom är sonen allergisk....och att utöva yoga stående på händerna på en strand i ett varmt land kommer aldrig att hända mig (men nog är det imponerande allt!).

Tänker tillbaka på gårdagen i Härnösand som blev en toppendag. Min kusin som tagit juristexamen skulle firas hela dagen och firad blev hon. En jämn ström av gäster kom och gick. Jag hjälpte henne genom att hålla ställningarna i köket. Hon bjöd på väldigt mycket gott så att alla gäster gick därifrån med ett nöjt leende på läpparna var inte så konstigt. Jag tror att hon själv var nöjd med dagen också. Efter att ha fixat inför hennes kvällsfest åkte vi sedan hemåt igen. Väl i Bredbyn landade jag i soffan med sonen som hållit ställningarna här hemma.

Just nu undrar jag så vad jag ska göra idag? Listan på saker som jag borde ta tag i är lång så att fylla dagen kommer inte att bli några problem. Svårigheten ligger i att hitta motivationen, jag har helt enkelt ingen lust...alls.....inte den minsta. Kunde jag skulle jag stanna tiden en stund så att jag kan kan vara i detta ickegörande. Jag vill verkligen få stänga av och bara vara. Tyvärr pockar tvätt, protokoll och anteckningar som ska renskrivas, planering och annat på. Allt detta ska helst hinnas med innan sonen ska skjutsas till träningen. Jag ger mig själv en halvtimme till...sen....kanske...eller...

Upptäcker att sist jag hade tid att blogga var i måndags....nu är det plötsligt fredag och jag undrar så hur det gick till?? Ja, jag vet att tiden inte går snabbare för mig än för någon annan men nog känns det så. Allvarligt talat så tror jag faktiskt att det är någon som stulit både timmar och dagar för mig.

Om jag å andra sidan tänker efter är det kanske inte så konstigt att tiden rusat fram värre än vanligt den här veckan. Skoljobb alla dagar som vanligt, utvecklingssamtal med mina elever och med sonen, styrelsemöte, träningskvällar, sjukgymnastik, kurser, möten, läsning av pedagogisk litteratur, körövning, inköp av för tidig födelsedagspresent till sonen i stan, härlig fikastund på UH med en god vän, inköp av kläder till examensmottagning imorgon, planering, tvätt, matlagning och disk. Dessutom kom jag ihåg att tanka bilen innan den signalerade att tanken började bli hotfullt tom.
Förmodligen har jag glömt nåt i listan men nog har det varit fullt upp allt....

Detta är första kvällen jag är hemma den här veckan utan att ha så mycket att göra. Ja faktiskt är det första kvällen jag är hemma den här veckan överhuvudtaget. De måsten som fanns har jag redan gjort undan....det handlade om att stryka några klädplagg till imorgon och slå in ett och annat paket.
Okej det finns fler måsten egentligen, men inte ikväll. Söndag är en annan dag....imorgon åker jag ju för att fira kusinens juristexamen. Då blir det definitivt inga måsten.

Så nu har jag parkerat här i soffan....en plats jag tänker stanna på resten av kvällen. Sonen som är på badet med två kompisar får laga mat när han kommer hem. Ja kompisarna får hjälpa till också eftersom de ska sova över. Det blir värsta hemkunskapen i köket...fast utan lärare....Wohoo!!

Goda semlor smakar mums till kvällsfikat!

Äntligen är det semlans tid. När januari övergår i februari är det i alla fall fritt fram i vårt hus. På månadens andra dag satte jag en deg och bakade ut drygt trettio semmelbullar. Luftiga och fluffiga precis som de ska vara. Sedan har vi med gott samvete njutit av semlor till kvällsfikat både igår och idag. Smakar smaskens med en kopp te.

Det kunde ha varit juldagen men det var det inte. Lite för få marschaller och facklor för att vara juldagen faktiskt. De enda ljuspunkterna var snöflingorna som yrde i bilens strålkastarsken och en och annan utegran som väntar på att någon vänlig själ ska plocka bort belysningen.

Anledningen till att det skulle ha kunnat vara juldagen är att det är den enda dagen på året då jag kliver upp okristligt tidigt, är upp några timmar och sedan går och lägger mig igen. Så var det i morse också, därav liknelsen.

Jag klev upp strax efter fyra, försökte vakna till (det tog en stund) innan jag åkte till stan. Där hämtades sonen som kom med tåget efter att ha tävlat i Herrljunga. När vi hade skjutsat kompisen till sitt körde vi hemåt i snöyran och kröp ner i sängarna igen. Ja, för sonen var det första gången sen i onsdags. Torsdag natt satt han i en väntsal, fredag natt sov han i en dojo, lördag natt satt han återigen på ett tåg. Jag kommer nog att låta honom sova om sig ett tag idag. Han vill nog sova bort en del av besvikelsen också, det hade inte gått särskilt bra för dem (tyckte de själva). När jag hämtade dem pratade de redan om träningen på måndag och vad de ska göra då....

Läser i tidningarnas nätupplagor att Justin Bieber är i blåsväder igen. Från bilden av en helyllekille och svärmorsdröm ändras den till bilden av en trasig, sargad ung man som hamnat i rampljuset och sedan inte kunnat hantera det på ett bra sätt. Nu handlar det mest om droger i olika sammanhang. Sorgligt.

Woody Allen är återigen i rampljuset. Samtidigt som han hyllas har Dylan Farrow skrivit ett öppet brev där hon anklagar Allen för att sexuellt ha förgripit sig på henne när hon var barn. Brevet börjar " Vilken är din favoritfilm av Woody Allen?"
Hon riktar framförallt kritik till alla som arbetat med honom och blundat för det som pågått. Som nu öppet hyllar honom i samband med Golden Globe-galan där han mottog en särskild utmärkelse för sitt livsverk.

Den dokumentär som gjorts om honom anklagas också för att slarva bort den del där skandalerna omgav honom i samband med att han hade ett förhållande med Mia Farrows adoptivdotter. Personligen har jag ingen favoritfilm med Woody Allen, jag har av någon anledning aldrig klarat av att se honom på vita duken.

Qatar Airwyas är också i blåsväder, i alla fall enligt en artikeln i Expressen. De anklagas för att i princip behandla sina anställda som livegna. Baksidan av glamouren.

Här är det inte heller särskilt glamouröst idag. Det blir nog en dag i mysbrallor, dock får jag göra vad jag vill utan att be om lov.

Det här med att ha långtråkigt var visst inte så enkelt som jag trodde. Kanske är det så att man inte kan bestämma sig för att ha långtråkigt, fast jag hade det som mål igår kväll. Gudarna ska veta att jag verkligen försökte. Jag gjorde så lite som möjligt, slappade i soffan och slötittade på teveprogram jag inte tittar på i vanliga fall. Men det hjälpte inte...det blev aldrig långtråkigt. Istället var det bara mysigt att ligga vid eldens sken och snaska godis och inte göra någonting.

Idag inser jag att göra ingenting är bortom alla alternativ....skotta snö är en sak jag måste göra. Plötsligt förstår jag vilken tur jag har som får ta hand om snön själv. Det är ju supertråkigt så ena halvan av mitt mål den här helgen blir uppfyllt. Då är det bara lång som saknas....En tänkbar lösning är att ta en lång paus i soffan framför vinterstudion sen.
Då blir det ju långtråkigt till slut, om än inte samtidigt. Det får duga...fast jag är lite sugen på att baka semmelbullar men faller jag för den frestelsen så spricker ju planen helt och hållet....

Fast just nu börjar min nervositet att ta plats, hörde nyss av sonen. Han är ombytt och klar och meddelade att jag inte kommer att kunna få nåt svar av honom om jag hör av mig under dagen....undrar just när deras tävlingar kör igång? Skotta snö, knåda deg...det är nog bra terapi mot nervositet....bättre än vinterstudion....

Nu tänker jag börja ha långtråkigt. Det kommer nog inte att bli så svårt eftersom sonen är i Herrljunga och jag inte har något alls inplanerat förrän söndag morgon när han ska hämtas vid tåget. Ett tåg som förhoppningsvis är i rätt tid med tanke på att det är hämtning klockan fem på morgonen. Tänker man på att de fick sitta fyra timmar natten som gick och vänta på ett tåg som var väldigt försenat på sin väg söderut är inte förutsättningarna de bästa. Men någon gång denna vinter ska väl tåget vara i tid. Detta under får gärna ske söndag morgon.

Fast när jag tänker efter är det nog säkrast att jag har riktigt långtråkigt ikväll, i morgon kommer jag förmodligen att vara alldeles för nervös med tanke på sonens tävlande. Då är det förmodligen rastlösheten som kommer att göra sig påmind.

Middagen gick i alla fall snabbt att laga. Först en tur förbi affären för inköp av färdig sushi och sedan ett snyggt upplägg på en tallrik. Därefter var det bara att greppa pinnarna och äta.
Gott, mycket gott. Det gäller ju att passa på när sonen som inte är så förtjust i denna maträtt är ute på äventyr.

Nu tänker i alla fall jag fortsätta att ha långtråkigt...vad gör du?

Veckorna går så snabbt att jag blir alldeles matt. Fulltecknade dagar och kvällar, inte mycket dötid alls. Långtråkigt hinner jag definitivt inte ha....har nästan glömt vad det innebär.

Förhoppningsvis hinner jag ha lite långtråkigt under helgen när sonen är nere i Herrljunga och tävlar. Tomt och tyst lär det ju bli i alla fall....nervöst också förmodar jag. Jag har absolut inga nerver när sonen tävlar....Förmodligen kommer jag att gå omkring och hålla andan hela lördagen till dess att jag få höra hur det gått. Nåt litet andetag kommer jag nog att ta förstås annars går det inte väl, men inte blir de många....

Jag hoppas att jag kan avhålla mig från jobb under helgen i alla fall. Vila är vad jag behöver nu...desperat....läsa böcker och se på film....vifta på tårna och glömma allt som väntar på att bli gjort.

Hemkörning av mat skulle ju vara en dröm en helg som denna....då skulle jag kunna slappa till dess att sonen ska hämtas tidigt på söndag morgon. Undrar om det går att ordna? Någon hugad?
Ni som känner mig vet ju adressen så det är bara att plinga på och lämna matlåda, tas tacksamt emot.....det gör absolut ingenting om det inte är så nyttigt....!

Snart är det dags för uppvisning. 

Tänk att det redan är söndag, nyss var det fredag kväll och jag låg i soffan och tittade på Bilbo. Men sen dess har vi hunnit med en hel del. Igår var det ju-jutsu uppvisning i Oskargallerian. Sjukdomar gjorde att den såg annorlunda ut än det var tänkt men det blev bra ändå. Reserver fick order att dra på sin gi och köra så det blev fler än sonen och hans kompis.
Många stod och tittade längs räckena på de olika våningarna. De flesta teknikerna satt där de skulle, tempot var bra och förhoppningsvis har vi fått några intresserade av ju-jutsu. Kanske kommer några av de ner till klubben och provar på.
Inte var det speciellt kallt där inne heller, det var bara i mina farhågor det var så. En bonus!

Efter att mattor fraktats tillbaka till klubben, skjutsade jag sonen till en kompis i stan. Han följde inte med hem eftersom han har tränarutbildning hela dagen idag. Den börjar redan klockan 10.00, så han får ju sova en stund till eftersom han redan är på plats. Själv åker jag ner fram på eftermiddagen för att fixa lite på klubben och sedan ta med honom hem.

Själv ligger jag under täcket med en kaffemugg och slötittar på nyhetsmorgon. Just nu diskuteras tvångsgifte. Soheila Fors, dagens gäst säger att lagar är bra men att hennes kultur inte bryr sig om lagar då heder är viktigare för dem i de här fallen. Hon tycker att vi bekämpar symptomen istället för att ta tag i kärnan. Förebyggande arbete är viktigare än lagar, det är hennes budskap.
Hon har ett förflutet som kurdisk gerillasoldat och hamnade som 16-åring  i ett brutalt äktenskap som hon till slut lyckades bryta sig loss från. Nu har hon öppnat ett tehus i Karlskoga, där tedrickande inte är allenarådande utan hon arbetar med just dessa frågor. En stark kvinna som går sin egen väg trots alla hinder på vägen.

I anslutning till en annan artikel i lokaltidningen intervjuades igår en av assistenterna i kommunens fältgrupp. Hennes budskap är att föräldrars medvetenhet om vad som sker på nätet måste öka. Tips är att sätta sig in i appar och de sociala medier ens barn använder. Att diskutera det som sker på nätet, vara en förebild genom sitt eget beteende (många vuxna beter sig också illa), medvetandegöra barnen om riskerna. Om trakasserier skett tipsar hon om att samla bevis, ta skärmdumpar och spara sms och mms och till sist polisanmäla.

Vi kommer aldrig att komma ifrån sociala medier och kontakter på nätet, de är här för att stanna på ett eller annat sätt. Det är våra barn och ungdomars framtid vi pratar om. Därför får vi vuxna inte stoppa huvudet i sanden och strunta i att lära oss vad det handlar om bara för att vi inte vill. Vi ska lära oss, för våra barn och ungdomars skull. Det är baske mig mitt föräldraansvar, sen kan jag själv välja hur aktiv jag vill vara!

Det finns fredagskvällar med mer kvalité än andra. Igår var en sån kväll. Inte för att det hände något speciellt utan kanske det var just det faktum att det inte gjorde det. Efter en intensiv arbetsvecka var det skönt att komma hem och mötas av doften av nybryggt kaffe. Det var som vanligt mamma som kommit och fixat gofika.

När jag sedan åkt på affären och handlat var det extra skönt att krypa upp i soffhörnet under filten medan elden sprakade i kaminen. Där stannade jag till dess att vi insåg att det sedan länge var hög tid för middag. Med gemensamma ansträngningar fick vi till en måltid som kunde intas framför en film på teven.

Sonen riggade så vi kunde kolla in Smaugs ödemark, visserligen inte i 3D eller ens HD-kvalité, men det gick så bra ändå. Skålen med chips kom fram och sedan gick timmarna i sällskap med dvärgar, alver och en stor ful drake.

Nu har jag nyss väckt sonen, vi ska snart iväg till stan. Han har träning och sedan uppvisning i Oscargallerian, klockan 13.00. Burr, det känns kallt att behöva stå barfota i gi en dag som denna....även om det är inne blir det nog rätt svalt ändå. Fast de rör sig ju så det lär nog gå bra.
Kom och kolla så får ni se vad han sysslar med!

Middag vid femtiden och fyra timmar senare har jag gått igenom dokumentation för en del av eleverna i klassen inför deras utvecklingssamtal. Skrivit och förberett för resten av den här veckan i alla fall. Nu känner jag mig rätt slut...huvudet är totalt tomt ( lite ludd är nog kvar) så det ska bli intressant att se hur många stavfel som har smugit sig in i mina meningar. Faktiskt ska det bli intressant att se hur många meningar som blivit tokiga i sin helhet.....Det är lätt hänt nämligen. Tur att det går att redigera i efterhand.

I dag värker både knä och vänster stortå...att knäet värker är ju ingen nyhet direkt. Det är som vanligt men tån...det är en annan historia. I morse när jag skulle ta av mig dubbskorna lyckades jag av någon outgrundligt dum anledning trampa ner dubbarna rakt i tån. Blodvite och trasig nagel. Att stoppa ner foten i kängan efter arbetsdagen var ingen skön upplevelse....men det blir ju bättre så småningom. Tur det!

Nu tänker jag i alla fall ägna mig åt att uppdatera mig vad gäller dagens nyhetsflöde. Med ett halvt öra hörde jag någonting om oroligheter i Ukraina....och hemsk tortyr i Syrien...

Tänk vilken tur att jag inte struntade i den trötthet sonen visade under december. Först tog jag den nämligen som vanlig tonårströtthet. Men när jag räknade samman hur mycket han faktiskt sov insåg jag att det kunde vara något annat.

Jag luftade min oro när vi hade kontakt med barnmottagningen i samband med hans hyposensbehandling. Oron togs på allvar av hans läkare och sköterska så blodprover togs, D-vitamin sattes in med stränga order att ta en tablett varje dag. Vi fick också ett löfte att om det var något annat skulle de höra av sig så snart provsvaren kommit, för de kollade allt möjligt. Då vi inget hörde förstod vi att det var vitaminerna som saknades.

Men hur illa det var fatt där i december fick vi reda på först idag, tydligen hade hans nivåer av D-vitamin varit alarmerande låga......farligt var det ord hans läkare använde. Inte var det konstigt att han var trött....

Det är såna stunder man som förälder är tacksam att ens barn är inskriven på ett ställe som ger snabb och bra vård utan en massa tjat och krångel. När vi sedan idag nämnde hasselnötter...att det killar runt läpparna ibland togs snabbt ett nytt blodprov så att han får veta hur det står till med eventuell nötallergi.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag uppskattar den vård han får av den alltid så omtänksamma och vänliga personalen. De är guld värda!