Sonen skickar bilder på blommande körsbärsträd, vårblommor och andra härliga vårtecken till mig. Jag tittar och längtar efter både vårens växtlighet men även efter honom. Tittar och längtar.

Fast just idag känns det ändå hoppfullt, det blåser lite mindre ute och temperaturen känns hoppfullare. Våren kommer nog här också och sonen får jag i alla fall prata med lite då och då.

När det gäller virusspridningen följer jag som många andra presskonferenserna som ges av myndigheterna alla veckans vardagar.

Något annat jag följer med intresse just nu är en aning ytligare. Eller följer med intresse vet jag inte, snarare fascination av alla som orkar hålla på med detta fenomen. Det handlar om kedjebreven som ökat på ett oanat sätt på facebook. Kedjebreven har visserligen alltid varit en del fejan och messenger men det känns som att de formligen har exploderat i mängd nu.

Många av inläggen säger sig vilja fylla facebook med något annat än trista uppdateringar...nu finns där i princip bara kedjebrev istället...det om något är i mitt tycke väldigt trist.

Det handlar om gåtor och uppmaningar som till exempel: Vem vill ta en drink med mig när det här är över? Men eftersom det handlar om kedjebrev krävs att du själv postar det på din egen vägg sen du skrivit i din kompis inlägg. Nog är det många av dem som lagt ut den utmaningen som jag gärna skulle ta en drink med, men vill de inte ta den där drinken med mig om jag inte postar inlägget själv så får det bli så.

Dessutom är många av inläggen ursprungligen skrivna på något annat språk och sedan har någon, någonstans, använt google translate innan det postats....med ett språk lika konstigt som...ja jag vet faktiskt inte vad jag ska ge för jämförelse.

Så om någon nu funderat....jag gillar inte kedjebrev. Jag förstår utmaningarnas tjusning och viljan att svara rätt, att få klura och tänka på något annat ett tag. Gåtor och kluringar är roligt, det tycker jag också. Och att dricka drinkar, det gillas skarpt, om nu någon tvivlade på det.

Så om jag tänker efter riktigt noga har jag egentligen absolut inget emot alla gåtor och annat som dyker upp, det roar och distraherar tankarna och motionerar hjärnan. Det är nog bara fortsättningen, att det ska postas på den egna väggen jag inte gillar.....kedjebrevsdelen alltså.

Inser att det nog bor en liten sur och tjurig tant i mig, fast hon dök inte upp nyss, den tanten fanns på den tiden kedjebrev skickades med post också.

Den enda uppmaning som tilltalat mig här på slutet är den där du lägger upp en bild från din senaste resa....helt utan krav att göra något liknande på din egen vägg. Såna uppmaningar gillar jag.

Här kommer i alla fall ett foto från min senaste resa....när jag och sonen möttes i Stockholm i december för att se den senaste Star Wars-filmen.

Min uppmaning till er alla är att hålla ut och vara rädda om varandra!

Usch, idag är det en riktig blåsdag. Det visslar och viner utomhus, vindspelet får jobba som bara den. Plötsligt brakar det till, en snabb titt genom fönstret för att se vad det var den här gången. På gränsen till kommunens mark står en barack med en halvlös plåt på taket som skramlar och låter, oftast är det därifrån ljudet kommer.

Plötsligt yr det runt några snöflingor också för att riktigt understryka att det är ett skitväder utan dess like. Växthusdörrarna blåser upp och jag ser att gardinerna är på väg att rymma. En snabb utryckning till altanen och jag lovar....blir det inga fler blixtutryckningar håller jag mig inne resten av dagen!

Dagar som den här tänker jag lite extra på min mormor. Hon tyckte verkligen inte om blåsväder. Hon hade oftast en fantastisk förmåga att orientera sig även utomhus, men inte när det blåste. Eftersom hon var blind tappade hon förmågan att känna i vilken riktning hon skulle gå för att ta sig dit hon skulle. Jag kommer ihåg att jag fick följa henne för att både hänga och hämta in tvätt när det blåste förutom till eventuella andra sysslor hon ägnade sig åt utomhus. Men var det inte nödvändigt gick hon inte ut alls när vinden tog i, precis som jag tänker göra idag. Jag håller mig inne, en kojdag får det bli!

Har intagit soffläge med mina iskalla tår. Men med sonens gosesockor på fötterna och en eld i braskaminen räknar jag med att de snart är varma igen, tårna alltså.

Mitt i den konstiga, annorlunda värld som omger oss nu, försöker i alla fall jag njuta av små vardagssaker. Som att ta en promenad på grusknastriga vägar och lyssna på små och stora fåglar som vårspelar. Nere vid Bredbytjärnen var det gott om svanar som trumpetade på sitt alldeles speciella vis. Runt huset kvittrar mina kompisar, de små pippisarna, förtröstansfullt.

Att njuta en mugg kaffe, äta upp allt påskgodis alldeles för snabbt och lyssna till tvättrummans snurrande är också saker som är alldeles vanligt förtröstansfulla. Nåja, det där med tvätten är kanske inte det mest njutningsfulla men någonstans är det ändå ett ljud som gör att det går att lura sig själv att allt är som vanligt.

Jag tänker och drömmer om tider längre fram när det blir vår på riktigt och önsketänker allt jag kan att det då kommer att vara okej att resa inom vårt land igen, för att träffa nära och kära som vi nu enbart har kontakt med på andra sätt. Men tänk vilken tur ändå att vi har alla dessa andra sätt, så att vi både kan höra och se varandra. Det är positivt mitt i allt det konstiga.

Annars är världen inte bara konstig utan den har varit oskarp också. Mitt öga, som i början av veckan var besvärligt genom att klibba igen, är nu som vanligt igen tack vare ögonsalvan jag fick utskriven. Det är positivt för plötsligt är inte världen så suddig längre!

Det är något väldigt förtröstansfullt med solens strålar som skymtar mellan träden en tidig morgon. Framförallt dagar som dessa när så mycket är annorlunda, då är det tryggt att solens strålar silas mellan stammarna precis som vanligt.

Igår när jag tog en promenad i blåsvädret kvittrade fåglarna sina vårsånger och gruset knastrade under skorna som vanligt, det kändes tryggt det också.

På ett ställe gick jag förbi en liten tjej som höll på att lära sig cykla med hjälp av sin pappa. Hon kommer cyklande rakt mot vägen jag gick på och upptäckte plötsligt hur nära hon var, så då ropar hon högt:
- Pappa, hur svänger man?
En sån underbar ögonblicksbild, som fick mig att le stort och inse att hela världen faktiskt inte är upp och ner, även om det bitvis känns så.

Precis som livet, det bjuder inte på någon enkel raksträcka utan är fullt av kurvor och krokar. Hur lätt skulle det inte upplevas om det vi siktade mot kunde följa en raksträcka utan hinder på vägen?  Eller skulle det kännas lätt egentligen? Det är ju just alla kurvor och hinder vi möter på vägen och de val vi gör som formar oss och leder oss dit vi så småningom hamnar.

Sedan har jag en liten fråga, kunde inte den där människan som jobbade i mitt vardagsrum i slutet av veckan haft vett att plocka undan efter sig??

När hela världen är upp och ner, invanda mönster behöver förändras då gäller det att hitta tryggheten i det lilla och inte låta rädslan för hotet som plötsligt började växa sig riktigt stort ta över.

Det lilla, det vanliga. Gå promenader, gå en match mot tvättamöban, läsa, se teve, laga mat och allt annat som är vant och tryggt.

En sak som ger mig trygghet är minnet av min mormor när hon lagade mat i sitt kök. Hon rörde sig så vant, visste precis var hon hade allt, trots att hon inte kunde se. Den bilden står verkligen för det vanliga, trygga. Jag kommer ihåg hur hon gick mellan diskbänk, skafferi, kylskåp och spis medan hon trollade fram allt gott. En av de godaste rätter jag minns, förutom morotspudding förstås, är makaronivälling. Ja, för den oinvigde låter det konstigt, jag vet. Men jag lovar det är en av de godaste saker man kan äta. Comfort food när den är som bäst.

När det gäller annan god mat pratar kockarna på teven om att det är dags att ge sig ut i naturen för att plocka ramslök och andra godsaker som börjar gro nu när det är vår. Nja, jag vet inte om det växer så mycket här uppe hos oss ännu. Det enda som faktiskt växer är högarna med grus när snön drar sig tillbaka. Fast grushögarna växer inte bara utomhus, de har en benägenhet att växa även inomhus. Så inte blev någon promenad där jag plockade nån ramslök, nej det enda jag plockar idag är tvätt och makaroner jag tappade på golvet.....gruset får ligga så länge...

Nu tänker jag återgå till mitt trygga lilla soffhörn och se några avsnitt av Arrow. Sköt om er där ute, ta hand om er själva och varandra. Fortsätt hålla huvudet iskallt, hjärtat varmt och kom ihåg att tvätta händerna!

Vilken tur att det går att välja vilket håll blicken ska riktas. Framförallt nu när solens strålar obarmhärtigt avslöjar varenda dammkorn inomhus. Mina golv formligen skriker efter en dammsugare medan jag hellre skriker efter solen, ta promenader och vara utomhus. 

Då är det tur att det går att välja var blicken ska fästas. Jag väljer att titta på vackra blommor, inne och ute, långa promenader då jag kan njuta av hur vacker naturen är när solen lyser upp. 

Nu har jag inte enbart roat mig med att låtsas som att ett damm- och skräpfyllt golv inte existerar (om än det är högst påtagligt då jag behöver skrapa fötterna när det är dags att lägga sig i sängen på kvällen). Nej jag har faktiskt låtit blicken vila på både den rena och smutsiga tvätten. Det resulterade i att jag både har tvättat och strukit kläder. Faktiskt trodde mitt aktivitetsarmband att jag hade simmat en kvart i morse...hur man nu kan simma vid strykbrädan? Men jag kan tydligen.

Nu tänker jag välja att låta blicken vila i en god bok, frågan är bara om jag väljer fantasy eller deckare idag? En svår nöt att knäcka, tyvärr kommer jag inte att hinna båda då den ena är berikad med någonstans runt 700 sidor. Fast först ska jag se om blicken kan hitta min kaffebryggare...kaffe skulle sitta som en smäck. 

Ett lämpligt objekt att fästa blicken vid. 

Att titta ner på mitt inte längre så svarta köksgolv är ingen höjdare..

Ute lyser blommorna jag planterade upp fint. Dit går det bra att titta. 

Att titta på en vintoddy är inte helt fel det heller, tyvärr tog den slut redan fredag kväll...

Redan söndag och om gårdagen bjöd på en strålande vårvinterdag är det mer soffliggarläge idag. Inte mig emot, det är ju mitt normala söndagsläge.

Den här helgen började härligt med att jag blev bjuden på sushimiddag hos en god vän. Vilken rolig kväll det blev, jag skrattade så att jag fick träningsvärk i magen och ont i käkarna. Så underbart. 

Igår efter att ha tagit en promenad på förmiddagen skulle jag handla hem en burk ravioli då jag inte hade ork eller lust att laga nån mat. Döm om min förvåning när jag insåg att hamstringsgalenskapen kommit till Bredbyn. Hyllorna där konserver brukar stå gapade skrämmande tomma. Nu klarade jag mig utan ravioli, jag köpte med en påse pommes hem istället....det gick också bra att äta.

Men jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som händer. Såvitt jag kan sluta mig till, efter att ha lyssnat till nyheterna och de råd myndigheterna ger, råder ingen livsmedelsbrist. Att ha ett litet lager för att klara de 72 timmar myndigheterna rekommenderar har nog de flesta av oss utan att rensa hyllorna i affärerna. 

Det gör ju istället att de som verkligen behöver handla mat blir utan. Till exempel alla studenter och andra som inte riktigt har de förvaringsmöjligheter eller den ekonomi ett större hushåll har. Så när hyllorna gapar tomma finns ingen pasta för dem att köpa hem. 

Självklart ska vi lyssna till myndigheternas råd och följa de rekommendationer de ger, tvätta händerna noga och stanna hemma så snart vi känner oss lite krassliga. Nu är det viktigare än någonsin att vi hjälper varandra, plockar fram våra mest omtänksamma sidor och visar hänsyn. Det gör vi inte genom att enbart se om vårt eget hus utan det är tillsammans vi kommer att ta oss igenom detta!

Att världen står inför en situation som inte liknar något annat vi har varit med om, i alla fall inte under min livstid, råder det ingen som helst tvekan om. Just därför tänker jag att det är viktigt att lyssna på experterna (då menar jag inte de självutnämnda) och vara sansade tillsammans. 

Efter några dagar med härligt vinterväder, den typen av väder som gör att till och med jag gillar vintern, är det nu mer normalt väder igen. Med snö och blåst. Snön tung av vatten så det känns inte långt borta att det börjar regna. Jag känner instinktivt att det snart är dags att ta till lite voodoo, nu när sportlovet varit.

Sonen är på väg hem från USA där han träffat några av sina vänner från åren i Norge. Han ser ut att ha haft en underbar resa, själv känner jag mig bara lite avundsjuk. Det får man vara, så länge det inte blir till missunnsamhet.

Igår fyllde han 21 år min fine, empatiske son...lyssna på det...21 år! Ett rejält grattis på messenger kunde jag ge honom, fira honom på riktigt får jag göra vid ett senare tillfälle! Men firad det ska han bli, ett 21-faldigt firande.

Idag ska jag förbereda lite jobb för veckan som kommer, laga till en fiskgryta med indiska smaker men framförallt ska jag slappa, krypa in under värmefilten i mitt soffhörn, läsa och se några avsnitt av Arrow!

Idag är det bäddat för Vasalopp, på många sätt. Här hemma hos mig innebär det eld i braskaminen, tända ljus, äggmacka och kaffe. Ja, placering i soffhörnet under värmefilten också förstås, det är en förutsättning.

Njuter av värmen och känner mig djupt imponerad av alla som sliter i spåren. Framförallt är det motionärerna som imponerar. Tänk vad många av dem som kommer att få det jobbigt idag, det ymniga snöfallet underlättar ju inte direkt. Nog är det lite retfullt ändå. Avsaknad av snö har gjort att det varit tuffa förberedelser för att överhuvudtaget få till spår så att loppet skulle gå att genomföra. Nu, den enda dag det helst inte ska snöa, vräker det ner.

Infektionen som haft min kropp i ett fast grepp sen i mitten på januari har äntligen gett med sig.  Sakta känner jag hur orken kommer tillbaka, men nog var det lite trist att det blev så långdraget. Fast det finns fördelar med att det inte var helt enkelt att konstatera vad det var för fel på mig. Det togs då massor av olika prover så nu vet jag att resten av mig är i tipptopp-form! Igår blev jag ändå lite orolig då det kändes som att en förkylning fick grepp om mig, så dumt. Men mammas vintoddy och en stunds sömn mitt på dagen gjorde susen. Idag är den puts väck!

Helgen har jag ändå ägnat mest till vila....idag ska jag dock gå en match mot tvättamöban. Tror att jag kommer att gå segrande ur den striden idag, känner mig hoppfull då den inte växt så mycket i storlek under veckan som gått.

Det var många vackra morgonpromenader på väg till jobbet under veckan som gick. 

Peppar, peppar men jag tror faktiskt att bakterierna kan vara besegrade. Jag har ingen metallsmak i munnen längre och den extrema trötthet jag kände är borta. Visst, jag är fortfarande jättetrött men inte på det där förlamande sättet som gjorde att jag knappt orkade en promenad på femhundra meter utan att bli totalt slut. Eller som fick mig att gå och lägga mig halv sju på kvällarna efter att ha jobbat en dag.

Jag vågar inte riktigt tro att det är på riktigt men plötsligt förstår jag hur mitt normaltillstånd ska vara....igår orkade jag till och med vara vaken till klockan elva....bara en sån sak.

Att jag igår dessutom orkade jaga bort dammråttor och annat skräp som tagit golvet i besittning under den senaste månaden utan att säcka ihop blev en bonus. Nu slipper jag skrapa mig under fötterna när jag går och lägger mig. Bara en sån sak gör ju att jag mår bättre.

Nu laddar jag för en ny arbetsvecka med hoppet att jag inte behöver gå och lägga mig direkt när jag kommer hem för att jag är så förtvivlat trött. Yeey, jag är på gång igen, peppar, peppar!

Polkagrisarna i fönstret lystes upp fint av solen i morse. 

Jag är lite konstig ibland. Ja, ja,  jag vet att det inte direkt är något nytt för många av er som läser min blogg men det händer att jag tycker att jag är konstigare än vanligt. Det här tillfället är ett sånt. Eller tillfälle? Det är väl mer ett beteende jag har.....

Sedan i torsdags har jag haft en ny digitalbox liggande här hemma i väntan på att kopplas upp mot teven. Först blängde jag på kartongen, sen packade jag upp delarna. Då blängde jag på delarna istället. Jag vet inte om jag någonstans önskade att boxen mirakulöst skulle kopplas in av sig själv.

Det som är konstigt i det hela är att jag inte har de minsta problem med boxar och annat tekniskt när jag ska hjälpa någon annan. När grannen ringer och behöver hjälp fixar jag det utan ångest. När mamma ringer och har något som krånglar fixar jag det utan ångest men det som är mitt eget....det är ett helt annat läge.

En av anledningarna till mitt motstånd är nog att erfarenheten säger mig att det sällan går som på räls, även om jag gör precis som det står i instruktionerna. Men i morse var det dags....jag tog tjuren vid hornen...eller för att vara exakt...jag kopplade in alla kablar och konfigurerade efter konstens alla regler. Sen kom ögonblicket när jag borde ha bild på teven.

Tror ni att jag hade det? Nej, naturligtvis inte. Efter lite snabbt googlande insåg jag att supporten var det bästa alternativet. Det tog ett tag men till slut var problemet löst, nu har jag bild så skidåkningen är räddad idag för det är i princip allt jag orkar ta mig för.

Orken är nämligen inte tillbaka, tröttheten är fortfarande bitvis förlamande. Den första antibiotikakuren räckte inte så i fredags fick jag en ny. Jag hoppas verkligen att den tar, är mer än lovligt less på att vara så förfärligt trött och att det smakar metall i munnen. Fast ett plus med metallsmaken är att det blir många apelsiner....det tar nämligen bort den värsta bismaken. Men en människa kan bara äta så många apelsiner innan det blir för många....

Nu är det ju inte jättesynd om mig...det kunde vara mycket värre...men lite less tänker jag ändå tillåta mig att vara.

Här låg den och väntade på min uppmärksamhet....boxen....

Antibiotika ytterligare en period.

Efter att ha varit extremt trött i tre veckor, tagit mängder med prover som alla haft bra värden började jag misstro mig själv.

Tröttheten jag kände, var den verklig? Metallsmaken i munnen, var den påhittad eller på riktigt? Kanske brukar jag vara så trött att det för mig är fullt normalt att somna senast klockan åtta på kvällen? Hur är det med jobbet egentligen? Kan det vara så att det blir för många timmar och intensivt under veckorna?

Lättnaden igår när jag faktiskt fick en förklaring med en bekräftelse på att det jag känt var verkligt går knappt att beskriva. Det var så skönt att inse att jag inte alls inbillat mig allt. Svaret kom från en urinodling som visade att bakterier levde loppan och orsakade både trötthet och metallsmak.

Nu ska de bekämpas, bakterierna, medicinkur är påbörjad. Ser fram emot att få känna lite annan smak än metall och förhoppningsvis orka vara uppe längre än till klockan åtta. Fast jag misstänker att tröttheten inte släpper taget så snabbt, tre veckors obehandlad infektion sätter nog sina spår.

Det positiva i kråksången är att nu vet jag att allt annat i min kropp är tipptopp och snart är förhoppningsvis alla bakterier besegrade så då är hela jag tipptopp igen!

Plötsligt vaknade kung Bore till och tyckte att det var dags för vintriga minusgrader....vet inte riktigt vad jag tycker om det faktiskt. Å ena sidan gillar jag att det inte regnar längre men å den andra sidan blev det lite för kallt på en gång. Ingen tillvänjning här inte.

Något jag är van vid är i alla fall min värmefilt, spraket från elden i braskaminen och ljusen som lyser där jag ligger i mitt soffhörn och njuter av att inte göra någonting.

Att göra ingenting kan jag unna mig med gott samvete då jag tog en kort promenad när jag kom hem idag.

Med rimfrost i håret.

Den här morgonen lyssnar jag på tvättmaskinens ljud, ger blommorna lite vatten och läser i soffan. Nyhetsmorgon rullar på lågt ljud och mellan orden i boken slinker några mattips och annat in.

Jag blev bland annat uppmärksammad på att dagens datum är ett palindrom, 20200202....lite coolt faktiskt.....många andra palindrom med bokstäver presenteras också, det sitter många påhittiga människor ute i stugorna som skickar in förslag.

Dagens kock föreslår att man ska laga frukost till middag, hon framhåller att det är ett bra tips när man inte har lust att laga mat och vill att det ska gå snabbt. När jag ser hur upplägget för kvällsfrukost presenteras inser jag att det inte är nåt för mig de kvällar jag inte har lust att laga mat. Alldeles för många ingredienser och omständigt. Nej jag fortsätter nog med mina pommesmiddagar när jag inte vill laga mat....fast det är knappast nåt att tipsa om i teverutan förstås...

Idag är det den första dagen på Råttans år, igår firades vietnamesisk (och kinesisk) nyårsafton. För första gången på mycket länge blev det inget firande hos oss dock, men det gick bra ändå. Råttans år har gjort sitt inträde. Fast egentligen brukar den vara aktuell vilket år det än är....då tänker jag på dammråttan....här hemma hittar den alltid ställen att vara på.

När det blir ljusare ute ska jag passa på att gå ut och njuta av dagsljuset, gärna innan snön de säger ska falla börjar dråsa ner. Sedan tänker jag nog hitta mig något läsbart att sjunka in och drömma mig bort i.

Förra helgen läste jag ytterligare en bok av Jo Spain, "Bekännelsen". En spännande och välskriven deckare. Den här är en fristående berättelse så du behöver inte ha läst "Förlåt oss våra synder" först.

Den här helgen blev en riktig slapparhelg, inte för att jag saknar grejer att ta tag utan helt enkelt för att jag inte orkar. Igår tog jag en kort promenad på morgonen sen ägnade jag mig åt skidor, serier och böcker med avbrott här och där för några små tupplurar.

Idag orkade jag en liten längre promenad, men långt ifrån de sträckor jag normalt går. Nu tvättar jag och sen satsar jag på läsning igen.

Igår läste jag ut en bok av Jo Spain som en god vän tipsade om. Boken heter "Förlåt oss våra synder". Det är en deckare som utspelar sig på Irland bland nunnor och präster. En spännande bok, välskriven och inte så förutsägbar som en del deckare brukar vara.

Den största delen av handlingen utspelar sig i en isolerad miljö, tempot är långsamt. Trots det händer det saker hela tiden, spänningen är på topp! För mig tog det ganska lång tid innan jag började misstänka vem som kunde vara mördaren. Fast helt säker var jag inte förrän författaren presenterade upplösningen.

Nu ska jag ge mig på hennes nästa bok, Bekännelsen!

Varje år den trettonde januari tänker jag lite extra på min morfar. Min varma, snälla, mysiga morfar som var en av alla trygga vuxna jag hade runt mig när jag växte upp. Att jag tänker på honom just idag hör ihop med Tjugondag Knut.

När jag fortfarande bodde hemma gick jag alltid en promenad till min mormor och morfar på kvällen för att hälsa på och få mig lite gott kvällsfika. Just det här datumet möttes jag av marschaller som lyste upp mörkret och tända ljus i alla fönster ute i kvisten. Kvällar med många minusgrader var det extra fint när frostrosorna lystes upp av de levande ljusen. Det var så stämningsfullt, jag kan fortfarande plocka fram känslan jag fick varje Tjugondag Knut. Åh, vilken tur att just jag hade en riktig ljuständarmorfar!

Väl inne möttes jag också av värme och kärlek, dessutom bjöds det alltid på något extra gott dagen till ära. Hos mig får man inget extra gott idag, men ljusen lyser för att säga hej då till julen, det ger jag inte avkall på.

Tänk vilken tur att böcker finns, de är alltid redo att ta med en på äventyr, både små och stora, roliga och läskiga. Alla inte så trevliga i och för sig, men när en iskall hand kramar hjärtat är det bara att titta upp en stund. Då kommer tryggheten tillbaka. Den egna soffan är en fin plats att, tillsammans med orden som fyller boksidorna, resa ut i fantasins värld.

Monsterjägare, slavar, sektledare och många andra färgstarka personer har hållit mig sällskap under den här helgen i mitt resande.

Jag har rest i fantasy-världen med hjälp av Andrzej Sapkowski. Snart är hela den bokserien utläst. Gillar man fantasy och att läsa på engelska kan jag rekommendera hans böcker om "The Witcher".

Därefter läste jag en bok av Karin Smirnoff - "Vi for upp med mor". Nyss läste jag hennes första bok om janakippo och som jag skrev då hade jag det lite jobbigt med min inre språkpolis, trots att jag verkligen gillade boken i övrigt. Den här gången vet jag faktiskt inte vad som hände....språkpolisen reagerade inte en enda gång över avsaknad av versaler, mellanrum, kommatecken och annat som finns i de flesta texter. Den här boken djupdyker i "modrens" förflutna och Gemenskapen i den norrländska sekten känns otäck och äkta. Nu längtar jag efter bok tre som kommer i april.

Nästa bok jag läste var Niklas Natt och Dags bok, "1794". Vi får återigen stifta bekantskap med Cardell och andra romankaraktärer från den första boken. Några nya tillkommer förstås. Sveriges inblandning i slavhandel utgör starten på boken.  En gastkramande sträckläsarbok. Författaren har en fantastisk förmåga att beskriva miljöerna så levande att det känns som att man är på plats. Fast med tanke på den stank som beskrivs är jag tacksam att det inte är en luktbok.

Någonstans mitt i natten insåg jag att det kanske skulle vara klokt att sova några timmar. Så det gjorde jag för att sedan kunna läsa ut den till knastret av braskaminen, med en mugg med kaffe i handen, tidigt i morse.

Den tredje boken i den serien, som kommer att heta "1795", är det bara att vänta tålmodigt på. Tydligen ska den komma hösten -21....känns småjobbigt...
En sak är i alla fall säker, med böcker har man aldrig tråkigt.

Imorgon är det den sista helgdagen denna julhelg, trettondedag jul. Det känns som alldeles nyss det var dags att plocka fram adventsstjärnor och börja nedräkningen till jul. Advent kom och gick, julhelgen kom och gick. Idag är det trettondagsafton.

Fast jag vet att det är ungefär en vecka kvar till dess att julen ska dansas ut egentligen avjulades vårt hus idag. Tomtarna har tipptappat in i tysta vrårna och de vanliga lamporna har kommit fram igen.

Granen åkte ut redan i fredags då den barrade på ett sätt jag inte tyckte om. Förmodligen kommer jag att hitta barr till nästa jul.

Nu slappar jag med en mugg god glögg i en av de fina muggarna jag fick av sonen i julklapp. De kommer att få vara framme några månader till då de har fint motiv av kung Bore. Dessutom finns en del glögg kvar och det kan nog smaka gott under årets kalla månader som vi har framför oss.

Att det kommer att bli kallare råder det nog ingen tvekan om, det är ju den tiden, även om hällregn och töslask varit vardag ett tag. När det regnade som värst och jag var på väg att börja klaga tänkte jag på hur de har det i Australien med alla bränder och plötsligt försvann den, lusten att klaga. Vi har det trots allt bra här hos oss!

De fina glöggmuggarna jag fick av sonen i julklapp, glöggen smakar gott i dem. 

Köket har ju ändå lite julig känsla med tanke på mina röda luckor.

Tända ljus, en eld och en film passar bra just nu. 

Snögubben är på plats i mitt arbetsrum.

Ligger i soffan och filurar som vanligt när det är helg, elden knastrar i braskaminen, kaffet i min mugg smakar gott och jag mår toppen helt enkelt.

Slog på teven och såg att Erik Widegård föreslår att man lagar till hot pot till nyår. Lite roligt eftersom vi redan bestämt oss för att äta just det på nyårsafton. Hummer kommer vi dock inte att ha i grytan, det äter vi till förrätt istället.

Igår läste jag en bok jag blivit rekommenderad, "Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff. Boken är annorlunda skriven, i princip utan andra skiljetecken än punkter, alla namn ihopskrivna utan mellanrum och många avhuggna meningar. Precis som man pratar ibland, då man avslutar meningen innan den är klar egentligen så att den man pratar med får avsluta det hela.

Först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om boken, jag måste erkänna att jag hade lite svårt för sättet den var skriven på till en början. Men ju längre jag läste desto mer fångades jag av handlingen.

Boken är ganska rå och grym med både missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, mord och otrohet som några ingredienser. Ändå sakligt beskrivet utan att frossa i allt det onda. Faktiskt tycker jag att boken blev både spännande och bitvis rolig också, hur konstigt det än låter. Klarar du av att stoppa undan din inre språkpolis rekommenderar jag dig att läsa den här boken! Att kunna västerbottniska underlättar en aning det med....

Julhelgen kom och gick, snabbt men ändå i ett lugnt och behagligt tempo. Vi har umgåtts, ätit gott, tagit promenader, sett filmer, serier och läst böcker.

I lyktan på bron har ett ljus lyst dygnet runt under julhelgen, eller ett ljus, det behövdes två blockljus för att räcka från skrapdan hela vägen till tredjedag jul. Marschaller har lyst upp mörkret alla dagar så nu är även de slut och det är dags att köpa nya inför nyår.

Ett annat tecken på att julhelgen är över är att ljuset i lyktan i hallen snart tar slut. Fast det allra tydligaste tecknet är att sonen åkt tillbaka till Lund. Här blev det så tomt igen men jag är tacksam att han trivs och känner sig hemma på fler ställen än här. 

Fast egentligen är inget slut, kvar finns ju en skön känsla att bära med sig in i det nya året som snart tar vid!

Ljuset i hallen.....

.... i lyktan på bron....

...marschaller i mörkret!

Spåren efter tomtenissarna i snön, mörkret som lyses upp av marschaller och ljus. Det är saker som tillsammans gör julmagin stark. Extra magisk är juldagsmorgonen och just i år var det de allra bästa förutsättningar man kan tänka sig.

Lagom kallt, vindstilla, snö som knarrade under skorna, ljus som lyste upp mörkret åt vilket håll man än vände sig. En fantastisk stämning vid kyrkan dit fackelbärare från olika delar av Bredbyn kom gående i den tidiga morgontimman.

Elden växte sig större ju fler som kom, församlingen bjöd på glögg och pepparkaka till alla som tagit den tidiga morgonpromenaden. Julottebesökarna fick även de smaka av den goda glöggen. Jag njöt min mugg i skenet av elden innan jag fortsatte min morgonpromenad genom en magisk vacker by.

Idag är det den bästa dagen på hela julen, i alla fall om du frågar mig. En dag när all julmagi bara väntar på att knacka på. Förväntan ligger i luften och dallrar och hela julen väntar.

Låt julmagin ta över och vare sig du arbetar eller är ledig hoppas jag att du får en skön och vilsam julhelg!

Åh vad jag njuter av den här tiden före julhelgen, jag känner mig så privilegierad som får känna jullugnet. Att kunna tända ljus, läsa böcker, se film, ta promenader, äta gott och bara låta dagarna gå. 

Tomtarna har krupit ut ur tysta vrårna, granen är klädd och jag har sonen hemma några dagar. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre. 

Idag på morgonen känner jag mig extra nöjd faktiskt, inte bara för att jag får ta det lugnt och njuta. Jag har nämligen lyckats klura ut vad som gjorde att fel bild visats när jag delat inlägg på min matblogg, www.katarinasspis.se. 

Eller jag vet faktiskt inte exakt vad som var fel...vilken av de ändrade inställningarna som fixade det hela har jag ingen aning om eller om det helt enkelt var det nya plug-in programmet jag installerade som fixade  till det. Hur som helst så funkar det nu...the force was strong with me this morning. 

Nu är jag hemma igen efter några mysiga dygn i Stockholm tillsammans med sonen. Att få tid att prata, äta gott och göra roliga och mysiga saker tillsammans är värt så mycket. Jag träffade också en vän jag inte sett på nästan trettio år. Den känslan, när vi kramade om varandra igen var så varm och go´. Snacka om fin start på min julsemester.

Naturligtvis handlade besöket i storstan egentligen om att se den sista filmen i sagan om Skywalker, två gånger för att vara exakt. Spänningen inför premiären var stor, hur skulle regissören och manusförfattarna lyckas få ihop alla spretiga trådar som hängde löst. Jag tycker att de lyckades ganska bra, filmserien fick ett värdigt slut, de lyckades förvalta den speciella känslan från den första trilogin rätt väl, om än filmen har långt kvar till dess att den når upp till the Empire strikes back. Jag är i alla fall glad att vi såg filmen två gånger, den var faktiskt bättre efter andra visningen.

Bäst av allt med besöket i Stockholm, jag fick med sonen hem!

Nu njuter jag av årets första torkade älg med sichuanpeppar som min kära mor fixat till medan vi var borta! En mycket bra start på den här fredagen!

Åh vilken skön helg jag har haft, både nyttig och slapp. En helt perfekt tredje adventshelg, jag har städat, gått en match med amöban, varit på julmarknad och ätit ett fantastiskt gott julbord. Som bonus har filmer och böcker hållit mig sällskap.

Idag började min julsemester efter några timmars jobb i morse. Men nu är jag utcheckad hela vägen till nästa år. Så skönt.

Snart träffar jag sonen igen och får titta på den avslutande filmen i Skywalker-sagan. Det ser jag fram emot, mycket. Väldigt mycket...känner hur rysningarna kommer redan nu....

Tomtarna har krupit ut ur tysta vrårna!