Ibland hamnar man i ett flöde när det är mycket elände som passerar. Hos oss är det bland annat ögon med alldeles för högt tryck, tak som läcker och ryggar som krånglar. Förutom mitt vanliga skitknä och nacken som skapar yrsel förstås. Då när man har ont och mycket känns eländigt är det lätt att glömma bort allt som är bra.

Därför bestämde jag mig för att leta reda tio saker som är positiva just nu. Det brukar göra att jag känner mig bättre och framförallt gladare.

Tio positiva saker i mitt liv just nu är (utan inbördes ordning):

1. Att sonen får fin hjälp med sitt höga ögontryck och att han är under behandling.
2. Att synfältsundersökningen som han gjorde förra veckan inte visade något anmärkningsvärt.
3. Att det inte regnar, det innebär att innertaket har börjat att torka upp. Kanske slipper vi kostnaden att göra något åt det (det räcker så bra med yttertaket).
4. Att jag har världens underbaraste mamma som hjälper mig närhelst jag behöver hjälp och alltid finns där för mig.
5. Att jag har världens underbaraste son som fixar och donar här hemma, allt för att underlätta för mig. Att han är den han är, den mest empatiske man kan tänka sig.
6. Att jag kommer att få starka armmuskler av att göra mina McKenzieövningar varje dag. Fattar ni, Superwoman....här kommer jag!
7. Att jag får mycket knäträning i och med smärtan i ryggen. Plötsligt måste jag böja båda knäna, hur ont det än gör. Allt för att spara ryggen.
8. Att jag får många goda tillrop av vänner och familj.
9. Att jag har en vetekudde som värmer gott i svanken innan jag ska träna.
10. Att jag med gott samvete kan lägga min rulle i svanken, äta godis och kolla teve mellan träningspassen och promenaderna.

....och genast blev jag gladare (jag kom också på fler positiva saker men de sparar jag till sen)!

Idag skulle vi vara på väg söderut på väg mot Dalarna, så var tanken. Men det satte min rygg stopp för. Jag som inte haft ryggskott på länge var naturligtvis tvungen att få det precis nu. Så istället för att umgås med familjen i Gustafs gör jag mina ryggövningar en gång varannan timme som sedan avslutas med 3 x 15 McKenziesträckningar.

De övningarna har jag gjort sen i onsdags och mina armar skriker av smärta varje gång det är dags för nästa omgång....snacka om att de musklerna som används är otränade. För ett tag sedan avslutade jag det hela för den här gången och faktum är att för en stund känns ryggen okej. I alla fall så länge jag inte gör några häftiga rörelser eller på andra sätt gör något dumt. Jag kollar klockan och gruvar mig redan nu för nästa omgång. Det är drygt en timme kvar bara.....

En sak är säker....jag kommer högtidligen att strunta i alla eventuella städuppdrag som den där bloggurun ger ut hur sugen jag än är på dem. Mitt uppdrag kommer, när ryggen väl är bra igen, att handla om att göra ryggövningarna en gång per dag för att hålla eländet i schack! GLAD PÅSK!!

Jag hade sett fram emot att möta någon slags vår i Gustafs....istället får jag ha vår i en kruka inomhus.

Tänk att jag aldrig lär mig....igår tänkte jag en tanke som nog inte var särskilt klok. Jag tänkte att det var länge sen jag hade ryggskott.

I morse klev jag upp extra tidigt för att lämna bilen till service i Själevad klockan sju. När jag lämnat bilen började jag skrapa rutan på den lånebil jag skulle ta när den formligen skriker att det är tomt i tanken...det lyste rött, rött, rött....längst ner i botten på mätaren.

In igen och fick nyckel till en ny bil. Processen startade igen, denna gång en bil med lite mer bränsle i tanken. Men allvarligt jag förstår inte hur folk tänker.....hur sjutton kan man med gott samvete lämna tillbaka en bil där tanken i det närmaste är tom. Får jag låna en bil så ser jag väl ändå till att fylla på ungefär den mängd bränsle jag kört upp. Det ingår nämligen i låneavtalet.

Nåväl jag körde iväg, både varm av allt skrapande men ändå lite frusen. Det tog en stund innan sätet blev varmt så ryggen hann kylas av. Jag hämtade i alla fall upp sonen och körde upp mot sjukhuset där han hade tid på ögonmottagningen tjugo i åtta. När jag backade in bilen på parkeringen och tryckte ner kopplingen kände jag hur det drog åt i ländryggen. Värsta ryggskottet hade anlänt. Med kallsvetten forsande efter ryggen, med en värk som gjorde att jag trodde att jag skulle svimma kom vi till slut upp på mottagningen. Väl där blev sonen omhändertagen och jag lokaliserade en brits där jag kunde lägga mig på mage och vila en stund.

När hans läkarbesök var över rullade vi ihop hans jutsubyxor som jag kunde ha i svanken under den korta biten ner på stan.

Sonen skulle till skolan och jag till sista dagen på mitt traineeprogram. Där kom nästa problem, hur skulle jag orka med utbildning en hel dag? Tur att det finns bord i alla fall, de drogs ihop och jag kunde lägga mig raklång på magen. Där låg jag flera timmar och gjorde mina McKenzieövningar med jämna mellanrum. Jag lyckades trycka tillbaka disken hyfsat men insåg att jag inte skulle klara av att vara med på kvällens avslutningsmiddag. Hur trist kändes inte det? Jag som beställt godaste maten.....Istället åkte jag hem efter att ha lämnat tillbaka den bil som gav mig ryggskott och hämtat min egen (och ja...jag tankade några liter innan återlämnandet).

Istället för den missade restaurangmaten fick Sudden gå och köpa pizza åt oss, Efter maten softar jag med min bästa vän just nu. Ländryggsrullen. Jag ligger på ett lagom hårt underlag med rullen under svanken. Det trycker tillbaka disken....det är ju tur att jag varit med förr så jag vet hur jag ska göra. Men nog gör det fortfarande ont och nog är jag öm allt. Fast inte alls som i morse. Nu kan jag röra mig utan att hålla på att svimma. Bäst av allt är att jag har ett inbokat sjukgymnastbesök imorgon.....tanken var att nacken skulle få hjälp....så kommer det inte att bli....jag kommer att be om rygghjälp istället.

Så här ser den ut min bästa vän just nu!

Jag vet inte om ni kommer ihåg den där bloggen jag berättade om där man fick ett städuppdrag i veckan att klara av. En liten del av mig var ju lite sugen att haka på men nej.....jag ångrade mig. Det kändes alltför stort och oöverkomligt. Men....och detta är ett stort men....jag har lyckats motstå frestelsen att ta den torra rena tvätten från linan och slänga ner den i en korg i väntan på att vikas och stoppas undan. Det är ju nämligen så det brukar gå till. Allt för att nästa maskin ska få plats att hänga till tork.

Istället vek jag det som skulle vikas och sedan strök jag det som behövde strykas på en gång. Fattar ni vad stort detta är....jag gjorde det på en gång. På en gång! Måste upprepa det för det är nästan så att jag inte tror det själv. Sen var ju bara det faktum att jag inte slängde allt i korgen ett stort plus. Det gjorde att jag inte behövde stryka lika mycket som vanligt heller....tvätten hade ju inte fått ligga och knöla till sig alls.....

Detta känns definitivt som ett vinnande koncept....undrar just hur länge jag klarar av att hålla i det? Lyckas jag är det kanske dags att försöka följa en matsedel igen......

För att fira gjorde jag godisglass....eller där lurades jag lite....glassen gjorde jag för att deadline att lämna in nästa recept närmade sig....men vi åt den för att fira i alla fall! Eller där lurades jag igen. Jag åt den för att fira....Sudden åt den för att den är så god!

Mumsig godisglass!

Jag gillar verkligen lördagar. Framförallt när det inte står något speciellt på programmet. Visst finns det tvätt att ta reda på, hyllor att städa men det är verkligen ingenting som måste göras just idag.

Med tanke på hur slutet av veckan var så är att slappa det enda rätta.

Först en liten uppdatering vad gäller taket. Snickaren som var här i torsdags konstaterade att takpappen är slut....inte konstigt att det regnade in. Att lappa och laga är ingenting att tänka på, det skulle naturligtvis bli väldigt dyrt i längden så det blir att bekosta ett nytt tak....känns ju lite sådär. Inget jag hade planerat in nu. Om ett par år, men inte nu. Fast jag har ju inget val. Nu hoppas jag på en regn- och snöfri vår till dess att mitt tak passar in i planeringen för byggarna.

Torsdag och fredag tillbringade jag på biblioteket. Det var ovanligt med två dagar efter varandra men ett nytt lånesystem sjösattes i torsdags så för mig var det en nödvändighet att få vara med för att klara mig själv på fredagen. Som vanligt när det är något nytt fungerar det inte riktigt som det ska, funktioner saknas och annat småstrul infinner sig. Men i stort sett gick det bra, jag fixade fredagen alldeles själv utan större problem. Sen att jag inte kom åt alla funktioner jag behövde för att sköta jobbet var ingenting jag kunde rå på. Hoppas det rättar till sig innan det är dags för nästa arbetsdag på bibblan. Tom i huvudet var jag i alla fall.

Så som sagt, att slappa känns helt rätt denna lördag. Fast nu har jag faktiskt varit lite aktiv ändå. En promenad, sen har jag gjort godisglass. Ett recept som ska in i nästa Anundsjö Aktuellt, därefter gjorde jag i ordning ett antal smoothiepåsar till frysen med frukt och bär i lagom stora frukostportioner. Det har blivit sonens favoritfrukost numera.....något han orkar äta tidigt på morgonen.

Men mer blir det inte gjort idag....nu är det skidskytte. Nog så tufft, det gäller ju att både orka åka fort och skjuta mitt i prick. Jag behöver allt fokus till det! Heja!

En härlig tulpanbukett lyser upp.

Sju frukostar. 

Jag borde ha förstått redan i morse när jag försökte äta min yoghurt med gaffel att det här kunde bli en tokig dag. Skoldagen gick som den skulle men sen...

Äta yoghurt med gaffel tar tid. 

.
Först möts jag av en räkning från landstinget för ett uteblivet besök på ögonmottagningen.....problemet är bara att sonen var där men av någon anledning finns det inte noterat att han blev undersökt av en läkare.....inga som helst noteringar.....och med tanke på det tyckte de väl att han inte varit där.

Efter att ha blivit skickad runt mellan olika enheter visar det sig att jag måste ringa till ögon för att utröna att han faktiskt var där.....fast det inte finns noterat....hur nu det ska gå? Men det är förmodligen inga större problem, förhoppningsvis räcker det med ett samtal imorgon för att reda ut det hela.

Sen gick jag glad i hågen för att fukta jorden runt mina relativt nysådda frön. Då ser jag att det rinner vatten på insidan av fönstret.....det kändes ju inte riktigt okej....

Då vänder jag mig om och tittar upp i taket och ser att vävtaket inte är så där slätt och fint som det ska vara. När jag sedan ställer mig på en stol för att känna på taket är det inte direkt torrt....

Slutsatsen är att vi har ett läckande yttertak. Känns ju sådär....bökigt, onödigt och framförallt dyrt. Efter kontakt med försäkringsbolaget fick jag klart för mig att om det inte är ett vattenrör som sprungit läck är det ingenting de ersätter.

Just idag önskar jag att jag inte hade ett skitknä så att jag i alla fall kunde klättra upp på taket och skotta bort snön...det skulle ju hjälpa till att minimera skadan. Men jag tänker inte ge mig upp på nåt tak ikväll så ingen behöver vara orolig.....

Eftersom alla eländes saker brukar komma i skov om tre blev jag plötsligt lite orolig att det ska komma nåt mer. Fast då tänker jag att sonens öga måste ju vara nummer ett. Räkningen för det icke uteblivna besöket borde vara nummer två och taket nummer tre. Förhoppningsvis blir det inte mer.....

Nu ska jag släppa taket, läsa lite, kanske slöa framför teven. Sen får jag försöka ringa på hjälp imorgon bitti.

Det positiva i kråksången är ju i alla fall att ingen gjort sig illa.....

Tydliga rännilar på insidan av fönstret. 

Bubbligt tak......och fuktigt....

Jag har inte gett mig själv några nya uppdrag de senaste dagarna mer än att komma på olika saker att grilla till lunch. Det gäller ju att ta vara på det fina vädret.

I en stol mot väggen har jag suttit och bara njutit. Lyssnat till porlandet i stupröret, droppandet från taket, vedens knäppande i eldkorgen, småfåglarnas kvitter, skotrarna som råmat förbi på baksidan, en och annan bil, glada barnskratt någonstans i kvarteret, svischandet när sparkåkarna susat förbi på gatan och klicket som uppstår när någon som är ute och går med stavar kommer förbi.

Kort sagt, jag har lyssnat på våren som kommer....nu har jag tagit en paus och ska kolla in skidskytte på teven.

Elden sprakade.

Smältvatten rann bland isen i stupröret. 

Lunchpaket på grillen.

Dripp, dropp från taket. 

Idag gav jag mig själv ett ganska enkelt uppdrag. Att njuta av det fina vädret så mycket som möjligt. För att kunna genomföra uppdraget på ett så bra sätt som möjligt krävdes det några förberedelser.

Steg 1 var att gå ut i förrådet och plocka fram ett par stolar att sitta på. Från förrådet plockades även eldkorgen ut. Sedan placerades delarna på lämpliga platser i solen.

Steg 2 handlade om att förflytta ved från baksidan till framsidan.

Steg 3 var att ta ut sittunderlag för att slippa bli kall i rumpan.

Därefter gick det som på räls. Först frukost, sen grillat till lunch, lite kaffe på det så hade jag absolut inga problem att få tiden att gå.....härliga tider. Bäst av allt var att höra hur snön formligen rann bort från taket.

När sonen under sen eftermiddag skulle iväg och arbeta matte var jag snäll och gav honom skjuts....mest med baktanken att jag då kunde passa på att köpa såjord och några nya odlingslådor att sätta i fönstret.

Imorgon är det nämligen dags....då ska mina murbinkefrön ner i jorden....eller ner....de är så små så de måste ligga ovanpå. Det blir helt enkelt morgondagens uppdrag.

Yey spring is coming!

Igår hittade jag en hemsida som någon slags förvaringsguru har. Hon hade lagt ut något som hon kallade veckans utmaning till sina följare. Ena veckan handlade det om att rensa ur några lådor i köket, en annan att städa ett skåp i hallen, nästa gång kunde det vara att städa badrumsskåpet för att gå över till handväskan. Sen fortsätter det på samma sätt.

Kände plötsligt att det skulle vara något för mig.....flera av de områden hon hade lagt som utmaningar hör till områden i vårt hem som verkligen skulle behöva gås igenom. Handväska däremot har jag ingen men en arbetsryggsäck som väger bly. Ibland när jag letar efter något speciellt inser jag vad mycket onödigt jag går omkring och bär på varje dag....den skulle verkligen innebära en utmaning.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt, för mig är det ju en utmaning att sköta de vanliga vardagssysslorna. Inte för att jag på något sätt har svårt för det eller inte kan, utan helt enkelt för att det är så oerhört tråkigt så jag skjuter på det så långt som möjligt. Det finns ju nämligen alltid någon bra bok att läsa eller något annat trevligt att göra.

Dessutom om jag ska klara en sån utmaning behöver jag nog någon form av belöning. Eftersom belöningen i såna fall måste komma från mig själv inser jag att jag nog skulle ge mig belöningen ändå...utan utfört uppdrag....om den var tillräckligt motiverande vill säga.

Alltså skulle jag behöva ge mig något slags straff istället om jag inte utför uppdraget. Vad kan man tänka sig då? Inte få läsa, ligga i soffan och mysa vid braskaminen eller äta lördagsgodis? Det faller också....alla de sakerna skulle jag göra ändå....jag skulle helt enkelt strunta i att straffa mig själv. Sån är jag, tror inte på straff.

Alltså ett belöningssystem kommer inte att fungera, att hitta lämpliga straff eller sanktioner skulle inte heller fungera. Så hur ska jag göra?? Förmodligen som vanligt....det får stanna vid en tanke.....någon dag kanske jag börjar...eller inte. Det har ju gått bra att låta bli hittills.

Något annat som plötsligt slår mig när jag googlar runt bland förvarings- och inredningssidor är att det nästan uteslutande är kvinnor som har bloggar i dessa ämnen. Varför är det så? Det känns ju inte särskilt jämställt, med gårdagen i åtanke. Nej fram för fler manliga förvaringsgurus....då kanske till och med jag hakar på trenden: Ett uppdrag i veckan!

Idag har jag sprungit ett maratonlopp igen. Det händer någon gång då och då. Efter varje lopp känner jag mig utmattad både fysiskt och psykiskt, men känslan är ändå rätt skön. Problemet är att den sköna känslan inte stannar särskilt länge eftersom det ständigt kommer nya lopp. Jag pratar förstås om tvätten, denna eviga. Högarna som aldrig tar slut, är det inte smutsiga högar så är det rena.

Att det tar på fysiskt är ett faktum för jag blir alltid svettig av att plocka undan tvätt och stryka. Svettig? Allvarligt hur vanligt är det? Svettas jag för att det faktiskt tar på kroppen eller är det mer det psykiska obehaget som gör att jag blir varm? För psykiskt obehag blir det då jag alltid väntar till dess att jag vet att jag har flera timmars jobb framför mig.

Varenda gång när jag väl plockat undan allt det rena och använt strykjärnet på de delar som behöver det lovar jag mig själv att aldrig låta det gå så långt igen.....jag lovar mig själv att ta reda på tvätten direkt från strecket och inte bara trycka ner de rena kläderna i en korg för att få plats att hänga nästa maskin.

Problemet är att vi i vår familj har en person som gärna startar tvättmaskiner och ser till att det hängs på strecket. Sen vore det ju perfekt om det fanns en annan person som gärna tar reda på de rena kläderna.....det är i det ledet det felar. Junior som fixar den första delen sköter sig alltså.....undrar vad han skulle säga om att ändra arbetsfördelningen? Jag påbörjar och han får avsluta.

Lite roligt är det dock allt ändå, ibland är det nästan som en skattjakt. När botten i tvättkorgen nås hittar jag ibland kläder jag nästan glömt bort att jag hade. Idag hittade jag kläder som senast användes i slutet av januari. Inte underligt då att jag tycker att det är tomt i garderoben ibland och sonen står på huvudet bland de rena kläderna på jakt efter något att sätta på sig.....

Men nu kan vi fylla garderoberna igen...för tro inte att tvätten förflyttats från tvättstugan ännu....nån måtta får det vara på ansträngningarna. Det går ju inte an att förta sig......

Vissa dagar känner i alla fall jag mer än någonsin att tiden går väldigt snabbt. Idag är en sån dag. Sudden fyller sjutton åt. Sjutton år!! Hur gick det till?

Nyss var han en liten plutt, nu är han en ung man som bara har ett enda år kvar till myndighetsdagen. Konstigt känns det, väldigt konstigt men samtidigt fantastiskt att just jag har en sån underbar, kärleksfull unge som har gett mig de bästa minnen att se tillbaka på. Som dessutom fortsätter att bygga minnesbanken varje dag som går. Det gör att varje dag är den bästa.

Han blev uppvaktad i morse, precis som vanligt, av en mamma som sjöng för honom och gott fika och paket. Fast det här året blev det bara en present.....men det var något han verkligen ville ha så han blev mer än nöjd. Det vittnade hans leende om.

Nu är det lite som det var när han var yngre och fyllde år, kompisarna har anlänt. Fast skillnaden är att då började vi alltid med att grilla ute innan de lekte. Först ute i snön och sedan inne. Idag riggar de datorer och ställer i ordning där nere för att kunna spela. Lite snö kommer de dock att få smaka på då de ska ut i förrådet och hämta in ett spelbord. För att komma dit behöver de pulsa i snö....av någon anledning är det ingen som skottat vägen dit ut.....

Tårtan som vi ska smaska på senare. 

På bron står äntligen fastlagsriset, färgmatchat såklart! 

Jösses vilken tur att det inte blev något av min onda hals. Då vet jag inte hur jag skulle ha orkat med den här dagen. För idag har jag varit aktiv vill jag lova.

Först och främst körde jag Vasaloppet. Mjuka spår gjorde att det blev extra tungt. Som om det inte var nog tog jag en promenad till mamma och drack kaffe.

Sedan fixade jag lite ute på gården och i garaget.....där fann jag utebelysningen till granen som jag hade lagt för att torka. Det passade ju ganska bra att plocka undan den nu när det snart är påsk. En tur till återvinningen hann jag också med.

Inte så konstigt då att det gick sådär på skidskyttet....det blev nog helt enkelt för många aktiviteter idag. Det är nog bäst att jag vilar så mycket jag kan nu....att ha såna här aktiva dagar kan ju ta knäcken på mig annars....

Nu kan det gå precis hur som helst. Antingen ligger jag däckad imorgon eller så lyckas jag skrämma bort den annalkande förkylningen. Mitt under mellon började min hals att göra ont....och det berodde inte på att jag sjöng med (blundade emellanåt).

Nu gör det riktigt ont när jag sväljer och jag känner mig allmänt hängig. Ont i huvudet har jag också...(nu är ju det i och för sig inte så ovanligt utan förkylning heller). Exberitox och en kopp te med honung.....hoppas det gör susen.

Jag brukar nämligen inte bli sjuk på lov, därför hoppas jag att det är lite skrämsel bara. Jag har ju planerat att ha fullt upp med att göra så lite som möjligt och det går ju inte om jag blir sjuk. Att bli sjuk räknas som fusk för då behöver jag ju inte ens anstränga mig för att göra ingenting....

Tänk, det blev precis som jag befarade. Nog vaknade jag tidigt i morse allt. Som vanligt med en förlamande trötthet. Med ett huvud som helst av allt ville somna om. Jag försökte....jag försökte verkligen. Låg hur länge som helst, blundade och slappnade av men det gick inte.

Men vad gjorde väl det när jag inte måste kliva upp utan hade möjligheten att ligga kvar i sängen hur länge som helst. När jag väl orkade släpa mig ur sängen bryggde jag mig lite kaffe och hämtade tidningen. Sen dess har jag njutit av sängens värme utan att behöva kliva upp. Jag läser lite, kollar lite teve, surfar lite, lyssnar till traktorerna utomhus (just nu tror jag att det är en på vår gård) och inser att det nog snöat natten som gick....

Plötsligt hör jag steg i trappan, lätt förvånade inser jag att det är sonen som vaknat. Fast han var inte vaken så länge.....det var hjälp att droppa ögat som efterfrågades och sen gick han och la sig igen. Han lär sova länge idag....precis som jag lär slöa under täcket länge. Nu tänker jag plocka fram min bok!

Det finns dagar när det är extra tungt att kliva upp. Idag var det en sån dag. Inte för att jag hade något på agendan som jag gruvade mig för....utan helt enkelt för att det var morgon och jag var tvungen att kliva upp. När jag låg där under mitt varma, sköna och oerhört mjuka täcke skrek hela kroppen i protest mot tanken på att slänga fötterna utanför sängkanten och försöka nå en sittande ställning.

I mitt huvud rullade ett mantra om och om igen. Det lät ungefär så här: " Meningen med livet kan inte vara att kliva upp tidigt på morgonen, det borde vara förbjudet." Om och om igen snurrade orden runt. Mitt i alltihop hörde jag en liten ynklig röst som försökte göra sig hörd. "Kliv upp....kliv upp...du kommer att bli sen".

Till slut lyckades jag släpa mig ur sängen, ta mig till jobbet och starta upp biblioteksdatorn för att ta emot alla låntagare. Lagom till tiofikat började jag vakna till liv och hade en hjärna som fungerade på ett ungefär. Fast jag tror tack och lov att det bara var jag som märkte av mitt slöa huvud.....

Nu väntar några dagar med sovmorgon....dagar när jag kan ligga i sängen precis hur länge jag vill. Ja förutom på måndag då.....då fyller Sudden sjutton år. Naturligtvis har han bokat ett tandläkarbesök ganska tidigt som gör att han måste bli firad ännu tidigare.....kontentan av det är att jag får se till att ställa väckare. Fast det gör jag så gärna för sen får jag sova några dagar igen.

Nu känner jag ju mig själv rätt bra så jag kommer säkert att vakna tidigt och känna mig pigg, bara för att jag får sova. Det är ju så det brukar vara. Men det gör ingenting....ingenting alls för jag får ju som sagt ligga kvar i sängen precis så länge jag vill.

Att jag var så extra trött i morse finns det dock en anledning till. Mitt knä värkte så att jag inte kunde sova igår kväll. Därför somnade jag sent för att vakna mitt i natten när det gjorde ont....alltså blev det inte så många timmar sömn som det borde ha blivit. Det tar jag igen veckan som kommer.

Röda irriterade ögon resulterade i ännu ett besök på ögonmottagningen. Det visade sig vara en vinstlott. Även om vi tyckte att Sudden fick bra hjälp redan i fredags var det ingenting mot dagens läkarbesök. En grundlig (och då menar jag riktigt grundlig) undersökning resulterade i att vi i alla fall fick en hypotes till varför en sjuttonåring får plötsligt högt tryck på ena ögat.

Den här läkaren hittade spår av inflammation i ögat. När han sedan letat på nätet (eller i varje fall på datorn), kollat, funderat, tittat i ögonen igen (många gånger) gav han oss ett namn på vad det kan vara sonen drabbats av, Posner Schlossmans syndrome. Oron fick ett namn, en möjlig förklaring och ett hopp att få fin hjälp. En trygg och glad mamma och nöjd son gick ut ur undersökningsrummet efter en timme.

Tanten utanför i väntrummet var dock inte så glad när vi kom ut....hon hade fått vänta länge förstod vi. Men som sagt vi var desto gladare. Med sig ut hade Sudden recept på andra trycksänkande ögondroppar som förhoppningsvis inte irriterar lika mycket samt inflammationshämmande droppar. Återbesök om tre veckor (om inget mer knas dyker upp förstås) då får vi se om hypotesen håller eller om det är något annat ändå.

Nästan fyrtiotusen minus varje månad.......jag har så svårt att förstå hur man kan sätta sig i den sitsen. Ja, jag ligger förstås i soffan och kollar in lyxfällan. Det är ju bara det programmet som tar upp dessa problem. De det handlar om ikväll är ett ungt par med ett gäng hundar som hamnat rejält i skiten. Mitt i alltihopa ett gäng lögner som nog satte deras förhållande på ett riktigt prov. Undrar just hur de ska ta sig ur det hela? Nog behöver de hjälp allt....

Jag skulle också behöva lite hjälp....men inte med min ekonomi utan med att jaga bort latmasken. Den har verkligen bitit sig fast hos mig. Så länge jag är på jobbet, så länge jag har jobbsaker att göra här hemma går det bra. Men så fort allt sånt är bortgjort är det precis som att jag fryser fast och inte får något uträttat. Precis all energi rinner ur mig.....funderar om det är så att filten jag ligger under är en tjuv...en energitjuv. Den är nämligen mjuk och gosig och gör allt för att jag ska ligga kvar därunder.

För det är verkligen inga fel på mina intentioner, de är goda. Jag tänker att jag i alla fall ska ta bort lite tvätt....eller starta en maskin.....eller plocka undan alla tidningar som ligger och skräpar...eller torka luckorna i köket (som borde blivit gjort innan jul)....eller....så låter jag helt enkelt latmasken vinna och fortsätter läsa den bok jag håller på med just nu.

Om någon startar en dokusåpa med namnet Latmaskfällan så lovar jag att söka.....lovar......

Ibland blir inte dagarna riktigt som man tänkt sig. Plötsligt händer saker som gör att mycket ställs på ända. Igår blev det en sån dag.

Resultatet av det var att vi fick ta en titt på nya akuten. Så fina och ändamålsenliga lokaler. Fantastisk personal. Lugna, fina och tålmodiga. När vi anlände var det tomt i väntrummet. Efter en timmes väntan (på att primärvårdsjouren skulle komma) var det fullt.

Trots det behövde ingen vänta särskilt länge. Okej någon eller några timmar hit och dit, väntan på röntgen, på resultat, på prover eller annat som gjorde att väntrummet fick användas.

Vår väntan handlade om att se om medicinen hade avsedd effekt. Effekt på vad kan man ju fundera på? Jo det var ett alldeles för högt ögontryck som skulle ner. Lätt att tänka att det var mitt tryck som skulle ner men så var icke fallet. Nej det var sonen som råkat ut för akut glaukom och behövde snabb hjälp.

Med hjälp av toppenvård åkte trycket ner till en nivå som gjorde att vi fick åka hem och sova innan det var dags att besöka ögonmottagningen tidigt i morse för fortsatt utredning. Den lär fortsätta ett tag för det fanns inga direkta orsaker till det eländes trycket.

Sonen och jag känner oss dock trygga med den hjälp han får av kompetent personal på sjukhuset. Som han sa när vi satt inne på akuten igår: "Vilken tur att vi bor i Sverige där jag får den här hjälpen utan att behöva ha dyra försäkringar". Jag kan inte annat än hålla med....

Nu är han pigg och glad utan värk i ögat...jag däremot känner mig urlakad.....

Vilken diagnos för en sjuttonåring.....kan inte vara särskilt vanligt!?

Nej, fy sjutton vad avundsjukan slog till ikväll. Där låg jag alldeles lugn och fin i mitt favorithörn och lyssnade till skotrarnas råmande utanför fönstret. Inne hördes eldens sprakande i braskaminen. På teven rullade nyheterna och så småningom vädret. Allt detta lyssnade jag lite halvhjärtat till medan jag läste en tidning som hamnade i postlådan idag, eller läste och läste...jag bläddrade i den.

Plötsligt hör jag ordet vår....vår....ni vet som i årstiden före sommar. Något som fick mig att helt fokusera på teven. Tydligen är det nu meteorologisk vår på några ställen i södra Sverige.....något som känns väldigt avlägset här just nu och som fick mig att bli grön av avund.

Fast tänker jag efter är det kanske inte totalt hopplöst. Sedan slutet av förra veckan har jag faktiskt tänkt på att det är så mycket ljusare ute när jag går till jobbet. Ljusare morgnar innebär ju att vi går mot rätt tid på året....vår och så småningom sommar.....men än är det länge kvar så lite av den gröna färgen lär vara kvar i ansiktet ett tag till.

Alltså ibland blir jag helt övertygad om att vårt hem inhyser ett gäng mucklor. Det är inte bara en gång saker varit borta ett längre tag för att plötsligt dyka upp igen. Idag hände det igen....och sättet det hände på är rätt häpnadsväckande.

Någon gång i mitten av december försvann mina terminalglasögon....en dag var de bara borta. Jag letade hemma på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag letade på biblioteket där jag jobbar på fredagar. Jag letade i mitt lilla blåa hus på skolgården. Jag letade inne i skolbyggnaden, ja överallt.

Tiden gick, slentrianmässigt drog jag ut en korg i hyllan i hallen då och då och kollade men där låg de inte. Jag började förlika mig vid tanken på att glasögonen nog var borta för alltid.

Sen kom då den här dagen, den nittonde februari. Två månader utan glasögon diskuterade jag det faktum att jag fortfarande inte hittat dem med en arbetskamrat. Jag konstaterade att jag förmodligen borde leta bättre i hyllan i hallen, inte bara dra ut den där korgen mitt i hyllan och kika ner då och då.

Dagen gick och jag glömde bort att jag tänkte leta glasögon när jag kom hem men mitt under middagsförberedelserna kom jag ihåg det. Lika slentrianmässigt som alla andra gånger drog jag ut samma korg i hyllan i hallen och tittade ner i den. Gissa om jag blev förvånad...för vad låg där...överst.....om inte min saknade glasögon......

Jag lovar, jag har kollat ner i just den korgen minst femtio gånger under dessa månader och där har inte funnits några glasögon.....förrän idag. Busiga, busiga mucklor. Jag undrar vad vi kommer att sakna härnäst....??

Bilden härunder fick jag skickad till mig av samma arbetskamrat som jag diskuterade de borttappade glasögonen med i morse, det var dagens kalenderblad hos henne......tillfälligheter??

Igår morse när jag tog mig till jobbet var det nästan magiskt vackert. Dagen skulle tillbringas i stan med fackliga uppdrag men på väg dit fångade jag den fantastiska morgonen på bild. Solen var på väg upp och färgade delar av landskapet alldeles rosa. Det bet lite i kinderna och plötsligt tyckte till och med jag att vintern är härlig.....det gick dock över fort. 

Nu längtar jag till dess att jag kan börja använda några andra skor än de med dubbar....börjar bli lite less nu...fast jag inser ju att det är länge kvar. Men om jag längtar riktigt mycket kanske det går fortare....eller i alla fall inte så långsamt.  

Igår var det alla hjärtans dag. En dag som många antingen älskar eller hatar. Många har en jobbig dag när man som mest påminns om tvåsamheten och att vara älskad. Andra tycker om dagen för den påminner om vikten av att ta hand om och vara rädda om de nära vi har omkring oss, både den dagen och alla andra dagar. Själv hör jag till den andra kategorin.

Hos oss gick den dock ganska oförmärkt förbi detta år. Stekta ägg i hjärterformen till frukost. Det var allt. Inga blomsterbud dök upp med fantastiska blommor, inga parfymerade kärleksbrev låg i postlådan, inga paket med dyra smycken.....fast det har jag i och för sig inte fått något år förut heller. Men tänk så överraskad jag skulle ha blivit om så varit fallet.

Däremot blev det ju nästan en present av det faktum att sonens träning blev inställd, tänk vi fick en hel söndag hemma. Det var länge sen sist. Jag njöt i fulla drag i mitt soffhörn lyssnandes på eldens sprak i braskaminen, samtidigt som jag plöjde en bok.

Bästa söndagen på länge.....fast jag gillar söndagarna när han tränar också. Det hör ju till att kolla på söndagsträningen och jag skulle nog bli väldigt förvirrad om det alltid skulle vara som i söndags. Veckans dagar skulle bli totalt ihopblandade. Nej någon dag då och då som inte följer rutinerna är okej, annars får det gärna vara som vanligt...fast färre vardagar och fler lördagar och söndagar.

När jag tittade ut genom fönstret i morse var det så nära att jag tog den enkla utvägen och bäddade ner mig i soffan framför teven. Men någonstans i bakhuvudet hörde jag en liten röst som uppmanade mig att ta på kläderna och gå i alla fall en liten promenad.

Motståndet från mitt knä var stort, det skrek tämligen högljutt "jag vill inte". Fast efter viss övertalning och med löfte om att inte behöva göra någonting resten av dagen gick knäet med på en kort tur runt Bredbyns gator. Rösten i huvudet nöjde sig med tjugo minuters promenad, det stod mitt knä ut med. Fast inte var det skönt. Vi hatar verkligen denna snö som ligger på vägarna, mitt knä och jag. Ja eller skönt var det, tyckte hela jag förutom knäet.....

Någon jag definitivt inte hatar utan formligen älskar är den snälle farbror som kommer med sin traktor och skottar bort plogsträngen. Nu nöjer han sig inte med det utan han skottar hela gården, borstar av soptunnelock och spark. Faktum är att han till och med sopar bron om jag inte hunnit göra det själv. Han är den bäste snöskottarfarbrorn i hela världen!

Nyskottat utan att ha behövt lyfta ett finger!

Vissa högtidsdagar är enkla att komma ihåg. Det är de högtider som inte ändrar datum år från år. Sen finns det återigen dagar som man inte kan undgå att uppmärksamma, trots datumändring.

Men så finns det dagar som är så lätt att glömma när man är mitt i vardagsstressen. Framför allt när man inte bor i Asien. Jag pratar om det vietnamesiska nyåret,Tết, som i år firas just idag, där Apans år tar vid där Getens slutade. I år höll jag nästan på att glömma bort att det var nyårsafton idag. Men i morse kom jag plötsligt på vilken dag det var. Tänk vilken tur!

Vi firar nämligen alltid vietnamesiskt nyår hemma hos oss. När det infaller på en vardag blir det lite lugnare med god mat och en skön hemmakväll medan vi firar natten lång när nyåret infaller på en helg. Fast nog skulle det vara härligt med en röd dag imorgon......även om vi firar på  det lugna sättet i år. Men firar det gör vi......

Dessert med extra allt!

Ånej, jag råkade blinka. Plötsligt är det söndag kväll och helgen är snart ett minne blott. Jag förstår ärligt talat inte av vilken anledning tiden går så snabbt bara för att det är lediga dagar. Kanske för att jäklas....det måste nästan vara så. Jag känner att jag inte riktigt hunnit med att göra ingenting som jag hade planerat. Måste nog skriva upp det på nästa helgplanering också.

Totalt slö har jag dock inte varit under helgen. Lite nytta har jag gjort. Några tvättmaskiner tvättade, semmelbullar bakade och avsmakade, mat har vi fått att äta som jag lagat till, mitt knä har fått en träningsomgång (det gillades sådär), sonen har fått skjuts till och från träningen. Jösses inser att jag trots allt gjort en del. Inte underligt att jag inte blev klar med att göra ingenting......inte underligt alls.....

Som grädde på moset har jag även hunnit med att bli bättre i min annalkande förkylning. Bubblan runt huvudet är borta och raspet i rösten börjar bli bättre. Hoppas det fortsätter så.

Den som leker med väderknappen verkar fortsätta med det. Klart och kallt igår, snöigt på gränsen till regnblandat idag. Ingen ordning alls.

Vad gör då jag denna dag ?

Jag skulle kunna ta reda på tvätt, skotta snö, sköta om blommorna i fönstren eller så följer jag mitt vanliga mönster och struntar i de tråkiga sysslorna. Jag valde förstås att följa mitt vanliga mönster......istället gick det alldeles utmärkt att baka lite semmelbullar. Inte så många så att jag hittar bullar i frysen nästa år (hände med förra årets bullar) utan lagom många så att vi hinner med att äta upp dem innan vi tröttnat på semlor den här gången.

Jag formade små minibullar, tyckte jag. Tanken var att man skulle få äta många varje gång. Men när de väl jäst och gräddats klart var de inte så små längre.....men lätta och fluffiga. Det blir gott att fylla några till eftermiddagsfikat.

Som tur är åker de skidor på teven idag, skönt. Det måste jag ju kolla in så då kan jag ju inte göra något av det tråkiga som väntar. Att åka skidor i soffan är ju så mycket roligare än att skotta snö eller göra något annat.......

Ingen har skottat hos oss.....

Nu blir det semlor! Mums!

Plötsligt händer det.....och det är inte nån trissvinst jag pratar om. Nej det jag menar är att operation röjning tog fart ikväll.

När högen med reklam och tidningar blir för stor i köket, tvätthögarna för många och stora (både den rena och smutsiga), dammråttorna kryper fram ur vrårna och det är allmän oreda vaknar min husliga sida. Inte helt smärtfritt dock utan alltid med kraftiga protester inne i huvudet (om att det nog finns så mycket roligare saker att göra), men när jag har nått en viss gräns lyssnar jag inte på latmasken.

Varje gång det händer känns det som att jag klättrat uppför det högsta berg och blivit först med att sätta ner flaggan. Jag anser själv att jag utfört en prestation utöver det vanliga....och det har jag ju....att ta tag i så många saker på samma kväll är inte likt mig....alltså har jag lyckats med något alldeles speciellt. Kanske det till och med skulle vara värt en medalj......

Allvarligt talat, vem är det som sitter och leker med väderknappen? Nu börjar det nästan bli löjligt tycker jag. Ena dagen svinkallt, nästa lagom temperatur, sen tar vi väl en dag med regn och blixthalka för att återigen låta snön vräka ner, dock med rimliga vintergrader. Men då när snöfallet tar slut.....ett tryck på knappen och det är riktigt kallt igen.

Vem det än är som håller på och tramsar så är det dags att sluta leka nu och låta temperaturen hamna på en rimlig nivå, hålla inne med snön och se till att solen skiner.

Mitt i allt det här kommer jag ihåg något som får mig att bli solig i sinnet. Det är hög tid att bläddra i frökatalogerna och skicka efter sommarens grönska. Det närmar sig....hurra! Låt tiden fram till våren gå riktigt snabbt!

Nu har jag precis kollat igenom gårdagens tävling på SVT play. När jag satt på läktaren och tittade igår var jag alldeles för hispig för att överhuvudtaget ta in allt som försiggick på mattan. Då konstaterade jag mest att våra grabbar var oerhört nervösa och inte riktigt presterade som de brukade.

Att plötsligt stå på mattan i ett stort mästerskap och inte i en vanlig tävling gjorde stor skillnad. Bara det faktum att ha tv-kameror riktade mot sig som registrerar allt kan ju göra den lugnaste nervös. Men nu har de den erfarenheten och vet hur det känns. När de beskrev efteråt hur de upplevde det måste jag säga att jag är förvånad att de presterade alls och inte hade glömt varenda teknik....det hade nog hänt mig....jag konstaterar i alla fall att vi som är vana vid att se dem under träningar inte kände igen dem. Nu hade det nog blivit silver även om de presterat på topp, därtill var motståndet för hårt, men poängskillnaden hade blivit betydligt mindre.

Hur som helst är det fantastiskt att de fick tävla i SM, att ha nått en sån nivå att de kvalificerade sig till nåt så stort. Som förälder är jag rätt stolt....okej det är en underdrift....jag spricker nästan (visst får man säga det utan att skryta?). När jag såg killarna stå där på prispallen och ta emot sitt silver strålande av glädje fick jag laga och lappa akutsprickor i min fasad!

Sen tycker jag att de har en skön inställning till sin satsning, de tränar och tävlar för att det är roligt. Det räcker så långt det räcker. När landslagscoachen pratade med dem om en satsning mot landslaget var de lätt tveksamma för de konstaterade att de har mycket plugg också....

Nu börjar i alla fall livet efter SM, vanliga träningar och inte samma rädsla för sjukdomar och skador. Nästa lite större tävling kommer först i april. Det känns rätt skönt faktiskt.

Strålande glada och nöjda grabbar på prispallen.

Silvermedaljörerna!

Silvervasen och blommorna pryder bordet i vår hall. Sen får nog vasen flytta in i prisskåpet.

Sitter i lobbyn på hotellet vid Pite havsbad och inser plötsligt på allvar att SM är på riktigt.  Det är inte bara två bokstäver utan verkligen en tävling som tas på allvar. Många kända namn har synts till i restaurang och i övriga delar av hotellet. Jag har fått en bricka som det står funktionär på, sonen fick en som det stod deltagare på. Nu är vi nog båda lite nervösa.....fast mest jag förmodligen.....och då inte för min egen skull....

Under en längre tid har jag fått för mig att tandköttet varit lite irriterat på ett ställe i munnen. Därför har ett samtal för att boka tid hos min tandhygienist stått på att göra listan.

Igår kväll ringde telefonen med en fråga om jag kunde komma på ett återbud idag....snacka om bra timing. Då slapp jag ringa själv.....och det bästa av allt...i munnen var det frid och fröjd. Inga hål och fint tandkött. Däremot lite tandsten...men nu är även den puts väck. Lite fattigare men nöjd. Så otroligt skönt att det inte behövde borras eller bedövas eller dras några tänder!

Nu är det sådär konstigt igen. Tiden liksom rusar iväg. Imorgon är det onsdag och snart har halva skolveckan gått. Jag önskar att min kropp ville känna sig lika full av sprutt som tiden går fort. Just nu har jag en gammal kropp....ja jag vet att den har några år på nacken men kroppen känns så mycket äldre än det faktiska antalet år borde tillåta.

Ryggen är trött och värker. Det strålar ner förbi höfterna och nedåt benen till. Jag arbetar för fullt med att trycka tillbaka ett annalkande ryggskott. Sen har vi ju det eländiga knäet också. Fast just ikväll värker båda knäna och fotlederna. Faktum är att varenda led under midjan gör ont.....riktigt ont.

Men som tur är värmer elden i braskaminen gott, filten är mjuk och skön och jag har hittat ett härligt kvällsläge.

Den viktigaste nyhetshändelsen just nu verkar vara snöstormen i USA. Det rapporteras om den först av allt i alla nyhetssändningar, långt upp på tidningarnas nyhetssajter kan man läsa om den. Visst, jag förstår att det är besvärligt när det kommer en massa snö i områden där det inte gör det i vanliga fall. Men trots det förvånas jag över att det är det som har störst nyhetsvärde just nu.

En annan händelse, som i alla fall jag tycker är rätt kul, är det faktum att alla fyra ABBA - medlemmar under ett antal sekunder stod på samma scen när Mamma Mia! The Party! hade premiär i onsdags. Då kunde de fotas, alla fyra tillsammans igen. Sist det hände var 1982....det tog ett tag. Fast jag kan inte låta bli att undra hur mycket de behövde mutas....

I dag är det i alla fall söndag. Jag har inte lika många planer på vad som ska göras idag som jag hade igår, så allt som blir gjort kommer att vara en bonus. Och det som inte blir gjort....ja det blir inte gjort helt enkelt.

Träna mitt knä på förmiddagen, köra sonen till träningen på eftermiddagen och äta middag hos mamma. Säkert ska jag koka mig en kaffekopp också och elda lite i braskaminen....och så blev listan full.

Jag fick en chock när jag öppnade ytterdörren och gick ut efter tidningen i morse. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara aningen mildare ute idag. Men tji fick jag....fortfarande en bra bit under -20....burr.

Trots kylan tog jag på kläder och gick en liten promenad. Med tanke på hur mitt knä mår kan jag inte gå för långt men lite frisk luft fick jag i alla fall.

Därför kan jag nu med gott samvete hålla mig inomhus resten av dagen. En dag som jag hade stora planer för. Jag skulle frosta ur frysarna, ta reda på tvätt, köra några nya maskiner, röja i köket, fixa lite i matkällaren där det behöver städas upp.

Det har gått sådär....så här långt har jag alltså tagit en kort promenad, druckit kaffe hos mamma, gjort lite lunch, eldat i braskaminen och kollat vintersport på teven. Ja, just det, jag har ju handlat och planerat middagen också. Faktum är att jag har gjort ganska många saker....bara inte det jag hade föresatt mig att göra....

I morgon bitti är det en bra morgon igen. Sonen är hemma. Det betyder att jag slipper vakna av mig själv. Eftersom jag inte är en särskilt curlande mamma (mer än när det gäller skjuts till och från träningar) får han ställa sin egen väckare, kliva upp och göra sin frukost själv.

Jag brukar vakna till när han kommer uppför trappan och går in i köket och rotar fram något ätbart ur kylskåpet. Ibland hör jag hur det fixas mackor medan han de dagar tröttheten är som störst bara kan få i sig en drickyoghurt eller liknande (om jag kommit ihåg att köpa hem sånt förstås, inte alltid ett faktum).

Förmodligen är jag en hemsk mamma, men åh så jag njuter av att inte behöva kliva upp lika tidigt som han gör. Onsdagar och fredagar däremot är hemska....då är jag oftast ensam i hemma så jag måste ta det på mitt eget ansvar att vakna och kliva ur sängen. Det är tufft för en liten trött mamma......

Mitt knä mår förresten bättre idag....jag har inte behövt gå ute i snön särskilt mycket. Sånt gillar jag!

Här är mitt kvällsläge. Jag tänker inte röra mig ur fläcken. Alls. Eller, jag ändrar mig. Jag kommer att släpa mig upp ur soffan och mitt sköna läge under filten för att fylla på med mer ved i braskaminen emellanåt.

Fast egentligen har jag det inte särskilt skönt alls. Mitt knä värker så jag tror ärligt talat att jag ska bli tokig. Det är nästan så att jag tar fram de starka värktabletterna som gör att jag flyger och mår illa....men bara nästan. På smärtskalan de använder när man ligger på sjukhus (mellan ett och tio) är jag nog på en åtta nu. Jag tar två alvedon och hoppas att det lättar lite. En fyra skulle vara okej. Det är uthärdligt.

Ja, jag tycker lite synd om mig.....därför gnäller jag.....och jag vill slippa de starka tabletterna. Jag gillar inte att flyga här hemma.

Nu är det fint ute. Ett vitt, fluffigt vinterlandskap omger oss. Det snöar mest hela tiden. På avstånd hör man traktorer eller det karaktäristiska ljudet av snöskottning. Lusten att fånga snöflingor med tungan infinner sig eller varför inte bara kasta sig i en snödriva och göra en snöängel. 

Fast då griper förnuftet tag i mig....skulle jag slänga mig i en snödriva skulle jag knappt komma upp igen. Det ser mitt knä till. Mitt dumma knä som inte tycker om att pulsa i snö alls. 

Detta med att gå i djup snö är alltså ingen höjdare alls. Det gör bara ont, under tiden och efteråt. Tyvärr är det inte träningsvärk-ont utan svullet och eländigt ont. Att ha träningsvärk-ont gör mig mest bara glad men när mitt knä svullnar gör det att den vanliga träningen blir i princip outhärdlig. 

Jösses vad jag gnäller, men jag längtar verkligen till våren! Fast jag kom precis på att då är det snart gräsklippning igen...men hellre det...påminn mig gärna när jag gnäller över det gröna som ska väck....

Ligger i soffan och slökollar på teven. Mätt i magen efter att ha ätit födelsedagsmiddag med mamma och sonen på Varvsbergets restaurang. Eftersom sonen hade träning idag, som vanligt, hann vi inte riktigt gratulera henne innan så då passade det bra att äta middag ute tillsammans. Dessutom var det väldigt god mat så paltkoma är nära.

Här där jag ligger i mitt soffhörn hör jag sonen snacka och skratta med kompisarna över nätet. Härliga porlande skratt ändå från magen. Ibland följs skrattet av ett desperat utrop "Du måste ge mig mat, jag dör..." eller något annat lika dramatiskt.

Då blir kontrasten mot det program jag ser på så väldigt stor. Ett program från Storbritannien som handlar om barn som slår sina föräldrar...eller det är i alla fall vad titeln på programmet säger att det handlar om. Fast egentligen handlar det om barn som har någon form av funktionsnedsättning. I form av exempelvis ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Barn som lever i familjer där de vuxna inte har redskap att hantera deras utbrott och ge dem det stöd de behöver.

Det gjorde ont inombords att se. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart. Tack och lov fick familjerna stöd och både barn och vuxna fick hjälp att hantera de situationer som uppstod. Däremot inser jag vilken oerhörd skillnad i skolsystem det är mellan vårt land och England. Där blev barnen avstängda från skolan och var inte välkomna tillbaka om de inte skötte sig. En pojke hade inte fått gå i skolan på sex månader. Sex månader...det är länge. Tack och lov blir insikten att det inte är barnens fel att de har ett visst beteende större och större hela tiden, även om vi har mycket kvar att lära här hos oss också.

Jag lindar in mig i sonens skratt igen....

Utsikt från Varvsberget.

Miles Davis hyschar där han hänger på väggen ovanför pianot. Åt vad vet jag inte riktigt. Kanske tycker han att jag gnäller för mycket över vintern och kylan. Eller så vill han bara påminna om att arbetsveckan är slut och det är dags att vila och ta det lugnt.

När det gäller att ta det lugnt gör i alla fall jag mitt bästa där jag har parkerat i mitt soffhörn med en bok från biblioteket, eld i braskaminen, massor av ljus som lyser och plockmat till middag. Det enda negativa är väl att mitt knä värker på ett inte alldeles angenämt sätt. Därför plockar jag upp min bok igen och gör mitt bästa för att drömma mig bort.

Jag har kommit på att det förmodligen är mitt fel....om ni skulle undra. Ja, att det är så kallt alltså. När jag plockade bort julen förra veckan fick jag för mig att göra det lite vinterlikt i mina fönster. Med snöstjärnor och snögubbar som dekoration....inser nu att det var dumt gjort. Jag skulle ha satt dit färgglada blommor och hängt upp fjärilar istället....

Idag är det Tjugondag Knut och nu ska julen ut....om det inte redan är gjort förstås. Här är det mesta bortplockat redan men utegranen har fått lysa ändå till idag. Men nu är den mörk den också.

Fast helt mörkt är det inte där ute för på gården lyser marschaller och något litet ljus i lyktan på bron. Jag gör nämligen som min morfar gjorde. Han tände alltid ljus och marschaller den här dagen för att fira ut julen som han sa.

Vi firade även ut julen med hjälp av pizza och bastubad! En riktigt härlig Tjugondag Knut om jag får säga det själv....ska jag gnälla på nåt är det väl kylan då.....

Ligger i soffan och drömmer mig bort. Har precis sett ett avsnitt om ett par som jagade hus på Grenada...tänk att ha pengarna till ett sånt liv....att ha flera miljoner att lägga på en bostad där det är varmt och härligt. Nog skulle det vara en skön tillflyktsort dessa vintriga dagar.....dream on....och spela på lotto!

Jag känner mig i alla fall rätt nöjd idag. Ett besök i stan avlöpte mycket bra, med besked jag ville ha. Lite vattenträning på det och jag kan med all rätt slappa i soffan och drömma om varma länder tycker jag. Semester borde vi ju kunna unna oss någon gång i alla fall. Tills dess är det bara att stoppa in en pinne i braskaminen och lyssna på eldens sprakande. 

Det är något ganska speciellt med begravningar. En sorglig stund när det är dags att ta avsked och släppa taget. En stund som skulle kunna vara mörk och tung men efteråt ofta upplevs som ljus och minnesvärd, i alla fall för mig.

Visst det är tungt för att sorgen är stark och ofta hamnar mina tankar hos andra älskade som inte längre finns bland oss. Det gör att tårarna rinner extra lätt. (Nu har ju inte jag något problem att få tårarna att rinna annars heller...) Men ändå lyckas begravningar i alla fall ge mig en känsla av ljus och värme. Så även igår när det var dags att ta avsked av ännu ett av min pappas syskon.

Mitt i det sorgliga kommer det ändå ljusglimtar, glädjen över att träffa kusiner och annan familj. Minnen som berättas, delas och blir starten på något nytt. Insikten om hur viktigt det är att ta vara på livet här och nu, att vara rädda om det vi har blir extra stark.

På väggen i det som var min farbrors lägenhet hängde "konst" som sonen gjorde för mer än tio år sedan.
Det gav en varm känsla i hjärtat. 

Okej, jag vet. Jag har ett varmt hus. Jag har varma kläder och skor. Jag har ett garage som håller bilen varm. Jag har en braskamin och ved som går att elda. Jag har en bastu som gör underverk när jag fryser och tror att jag aldrig ska bli varm igen.

Visst, jag har det bra. Men det hjälps ändå inte......jag gillar verkligen inte vintern när den bjuder på minusgrader som kryper under -15. Nä...nu var jag snäll, -10 räcker gott. Nu har det varit och är mycket kallare. Från plus till Nordpolen på några dagar. Konstigt och "oskönt" för jag har frusit hela dagen, både inne och ute.

Jag gillar egentligen inte vintern alls....lugnt konstaterar jag att jag bor i fel hörn av världen och lägger in ett vedträ till i kaminen. Jag går nog i ide ett tag men går att nå via telefon och mejl...

Det här har varit ett konstigt jullov för jag har inte plöjt böcker på samma sätt som vanligt. En enda bok har jag läst....konstigt.....

Boken är den fristående uppföljaren till Millenniumserien som David Lagercrantz skrivit, "Det som inte dödar". Jag tog mig an uppgiften motvilligt för jag gillade verkligen de tidigare böckerna om Lisbeth Salander och hade bestämt mig i förväg för att den här boken skulle vara dålig.

Visst David Lagercrantz når inte riktigt upp till Stieg Larssons nivå men jag ångrar lite att jag var så tjurig i början....det gjorde att det nog tog i alla fall en fjärdedel av boken innan jag började gilla den.

När jag väl släppte min misstro och mina fördomar gillade jag det jag läste. Han skriver riktigt bra och jag måste säga att han förvaltat Lisbeth och Mikaels karaktärer hyfsat i alla fall. Ser faktiskt fram emot att läsa nästa del...för det blir det....trådar att spinna vidare på fanns utplanterade.

Det är helt klart en läsvärd bok men gör inte som jag (tjurskalle) utan börja läsa den med ett öppet sinne och inse att den är fristående...då blir den bra.

Alltså allvarligt, hur ska det gå? Ställa väckare, vakna och komma upp ur sängen igen. Tidigt...varje dag...Efter att ha varit ledig ett tag kan jag återigen konstatera att jag inte är gjord för att kliva upp på andra tider än som passar mig. Jag har ju inga problem att kliva upp tidigt när jag vaknar av mig själv...men nu är jag inne i en period igen när det är ytterst sällan jag gör det.

Läste om nåt slags armband man har på sig som känner av i vilken sömncykel man befinner sig. Sen väcker det en där det är som mest fördelaktigt. Jag känner att det nog skulle vara något för mig.....men då gäller det att kliva upp när armbandet säger åt en förstås....

De här sista dagarna används annars mest till att läsa och ta det lugnt. Förutom att skjutsa till träningar, hyposensbehandlingar, egen provtagning och andra stadsresor. Men däremellan är det läsning, eld i braskaminen och vila som gäller.

Årets andra dag och jag har inte varit totalt lat, även om det är det jag helst av allt vill vara. Lite nytta har jag faktiskt gjort.

Jag började med ett träningspass under förmiddagen, sedan gjorde jag slag i saken och gick ner till tvättstugan och tog tag i en av de tråkigaste sysslor jag vet....att plocka reda på tvätt, vika och stryka.

Nu är det gjort, allt har dock inte hamnat i garderoberna ännu men ett steg på väg är jag, eller kanske till och med två och tre steg. Fast glädjen kommer inte att bli så långvarig....mer smutsig tvätt stoppas in i maskinen på löpande band. Men gnälla ska jag inte....jag har ju en maskin att stoppa tvätten i,....kläder finns det också....en hel del märker jag....

Nu kollar jag in skidåkarna på teven, de sliter i spåret. Nog är det bra skönt att slappa i soffan, med gott samvete dessutom!


.

Det nya årets första dag har nu ett antal timmar på nacken. För mig har det nya året börjat på ett mycket bra sätt. Jag firade in 2016 med goda vänner i Östersund och det blev en toppenkväll och natt fylld av god mat och underbart sällskap (fast förstås saknade jag sonen som firade på annat håll).

Tyvärr har inte alla fått en lika fin start. Under dessa första timmar har det rapporterats om terrorhot, bränder, dödsskjutningar, raketer som orsakat skador på både människor och hus, bilolyckor och säkert massor av andra saker jag inte har läst eller hört om.

Då är det lätt att känna en stor tacksamhet över hur mitt eget liv ser ut, lugnt och tryggt. Tänk om det skulle gå att svänga ett trollspö så att den nyårsfrid jag känner spreds över världen och fick alla med onda tankar och avsikter att börja göra bra och fina saker istället. Tyvärr är det inte så enkelt men jag kan ju alltid hoppas att någon förändras nu när det nya året börjat och gör gott istället för ont.

Vi tänder i alla fall ljus och marschaller för 2016 och hoppas på ett underbart år för alla.

Snart är 2015 till ända och ett nytt år tar sin början. En brytpunkt i vår familj där sonen firar med sina vänner i våra hemtrakter och jag firar med vänner i våra gamla hemtrakter, Östersund. Nog känns det lite konstigt men det är ju precis som det ska vara. Trots att jag är några år äldre än femtio kommer jag faktiskt ihåg hur det var....tro det eller ej....nog för att jag är känd för att ha dåligt minne.....

Nu önskar jag er alla ett gott slut på detta år och en fantastisk början på nästa!

Nog är vi lite vilda och galna i vår familj allt. I måndags satte vi oss i bilen och drog ner till Stockholm där vi sedan mitt i natten tittade på The Force Awakens i IMAX-format. Snacka om skillnad mot den vanliga 3D upplevelsen i stan. Bild, färger, ljud...allt var mer och mycket bättre.

Halv fyra på morgonen låg vi i sängen och fick några timmars sömn innan det var dags för frukost och hemfärd. Sonen hade träning på kvällen. Trötta kom vi hem igen runt halv elva. Nog var det skönt att borra ner huvudet i kudden då, det vill jag lova.

Nu ligger jag och samlar kraft för att ta tag i lite saker här hemma....fast det känns trögt.....funderar på vad jag måste....kanske ingenting.....

På väg från bion till hotellet klockan tre på morgonen....utanför Mall of Scandinavia. 

Finns det något skönare när man fryser än att göra upp en eld i braskaminen, krypa ner under filten i ett soffhörn och läsa och slötitta på teven?

Det var precis vad jag gjorde efter att ha kommit hem efter sonens träning. Där i lokalen är inte så varmt så både nästipp och tår blev kalla......okej kanske överdriver jag lite....så kallt är det inte där (om än lite svalt) men det är nog en fördel om man är aktiv för de som tränar fryser inte. Tvärtom blir de rätt svettiga.....de svettades nog lika mycket som jag frös.

Jag njuter i alla fall i brasans sken och konstaterar att både tår och nästipp är varma igen. Extra mycket njuter jag av det faktum att det var mamma som fixade middagen ikväll....smarrigt värre och lite disk....i alla fall för oss.

Tänk att tiden går fort även under julhelgen. Kanske extra fort. Nyss var det Skrapdag och vi åkte till Härnösand för att fira jul tillsammans med moster och kusin och hennes familj. En härlig julafton vid Södra Sundet om än lite blåsig och fram på kvällen lite småhal.

På kvällskvisten åkte vi hemåt och hann packa upp och lägga oss strax innan julafton blev juldag. Vaknade av att jag hörde ett tydligt strilande utomhus. Det hällregnade....det blev alltså en blöt juldagsmorgon. På med mina nya dubbskor så gick i alla fall jag säkert när jag följde sonen på väg till julottan. Medan han gick in i kyrkan gick jag och tände ljus på pappas grav. Sedan tog jag en promenad i den tidiga morgontimmen innan jag gick hem och slöade på soffan. Nu har vi båda slöat klart och snart har det blivit dags att äta lunch innan vi ska öppna julklappar. De fick inte följa med till Härnösand så vi har det roliga kvar.....

Skridskobana på gården!

Där inne satt sonen medan jag tände ljus på graven och tog en promenad. 

Marschallerna lyste vackert trots regn och halka. 

Nu är den här igen, bästa dagen på hela julen. Dagen då allt väntar och jag bara tar det lugnt. I braskaminen sprakar elden, ljusen lyser i den tidiga morgonen och kaffet smakar extra gott i tomtemuggen. Det skimrar och glänser överallt. Livet är härligt helt enkelt. Extra härligt är det för mitt knä inte värker särskilt mycket idag.

Ute har det dessutom fallit lite snö så nu är det i alla fall ett vitt lager på backen. Mer behövs inte för att jag ska vara nöjd (men jag förstår att det finns många som vill ha mer).

Nu vill jag önska er alla en riktigt God och Fridfull Jul!