Dags för ett boktips igen. Andra delen i den dystopitrilogi Lars Wilderäng har skrivit är läst till sista bladet. Den heter Stjärnfall och boken tog vid tio år efter den första bokens slut, Stjärnklart.

Det är alltså tio år sedan all elektronik oförklarligt försvann och de som överlevde det som kallas Nedsläckningen har hittat sätt att få livet att fungera. Plötsligt hörs konstiga ljud i fjärran och ljus lockar in människor i skogen. När de kommer tillbaka är de sig inte riktigt lika. Vad är det som hänt och hur ska de få reda på vilka fienden är? För att det är en fiende som kommit till jorden är säkert.

Boken är spännande men den hade ett parti i mitten som inte fångade mig lika mycket som den första boken och för all del början och slutet av den här. Trots det är den helt klart läsvärd...om man gillar den här genren förstås.

Nu är det bara att längta efter den tredje delen som inte kommer ut förrän till sommaren.....hur nu det ska gå? Jag måste ju få veta vad som händer. Ska Filip Stenvik och hans familj klara sig? Vad hände med Gustaf Silverbane och kommer Anna Ljungberg att lyckas analysera deras fiende för att finna ett sätt att sätta stopp för det som händer?

Vänta, vänta, vänta...

Ikväll känner jag mig bortskämd av livet. Jag är glad över vardagens alla små glädjeämnen.

Som att öppna dörren hemma efter jobbet och mötas av sonens glada röst som ropar hej. Som att känna doften av såpa och upptäcka att alla dammråttor fått flytta någon annanstans. Som att äta en soffmiddag med sonen och streama de sista dubbelavsnitten av Agent´s of Shield, tredje säsongen. Som att redan nu längta efter säsong fyra. Som att ha min mamma som hjälper mig med smått och gott, hon finns alltid där för mig. Som att ligga i soffan, vifta på tårna och bara vara. Som att ha fina promenad och träningskompisar. Som att ha vänner nära och långt ifrån som finns där närhelst man behöver dem. Som att ha ett tak som håller tätt när det regnar.

Det är sant, jag är bortskämd av livet, för det jag räknat upp är ändå bara en bråkdel av allt fint som finns i mitt liv. Bortskämd av livet....det känns bra.

Planen var klar och vilken plan det var. Kanske världens bästa söndagsplan. Efter sonens träning åt vi en god middag hos mamma innan vi åkte hem. Under resan hem hann jag göra upp planen, den fantastiska. Plocka undan i köket (disken hopades sen i fredags), vattna i växthuset och sen skulle jag ta en lång promenad. Någon slags träning behöver ju även jag. Världens bästa söndagsplan helt enkelt.

Det var efter vattning av alla småplantor jag gjorde misstaget. Sett så här i backspegeln, det stora misstaget. Jag satte mig i soffan uppe för att kolla några mejl innan jag skulle ta min promenad. Sedan gick det inte lång stund innan jag låg i soffan och kollade mejlen...och fejan....och insta.....och spelade nåt litet spel...och plötsligt kände jag efter. Oj, vad jag kände efter. Jag kände att tårna var kalla, fingrarna frös när de spelade över tangentbordet. Till och med nästippen var kall.

Då tog jag min promenad....men inte särskilt långt. Nej jag gick ner i källaren, tog en varm dusch, gjorde upp en eld och kröp ner under filten med en bok.

Så det kan gå.....men intentionerna var goda för det var en riktigt bra plan egentligen.....

Nu har jag kommit på det. Jag vet precis hur jag ska göra för att det tråkiga ska bli mindre tråkigt. Det enda som förbryllar är det faktum att det har tagit en väldig massa år att komma på det.

Det tråkiga är förstås att ta reda på tvätten. Det roliga är att prata med goda vänner. Alltså gäller det att kombinera dessa två med varandra. Då behövs en telefon med ett headset. Sen tar man fram strykbrädan, pluggar i strykjärnet och ringer upp.

Plötsligt är tvätthögen borta medan samtalet fortfarande pågår och bäst av allt man hinner inte ens bli less.....

Kanske dags att tvätta och hänga undan vinterjackorna? Det är ju i alla fall meteorologisk sommar nu. 

På pappas grav blommar lökarna och fler är på väg. 

När jag kom hem från jobbet i tisdags var taket klart....bara kvisten kvar.....och ställningarna. 

Ikväll hade lilla frusna jag två val. I alla fall fanns det två självklara val (om än valmöjligheterna förstås var så mycket större än så). Det ena var att plocka fram min husliga sida och göra lite nytta här hemma. Det andra valet var att krypa in under en filt, läsa och....läsa.....

Jag valde naturligtvis det andra alternativet. När kölden bitit sig fast längst in i märgen kändes det helt rätt. Lite sötslisk i en skål, en bra bok och en skön pläd. Bästa tisdagskvällen på länge.

Nu är båda de böcker jag lånade i onsdags lästa till sista sidan. Två böcker av Lars Wilderäng som handlar om situationer som vi i Sverige under lång tid varit och är förskonade från, till skillnad mot så många andra länder. Det handlar om krig.

De två böckerna hör till genren technothriller och håller båda ett högt tempo. Den första heter Midvintermörker och handlar om en julhelg när svenskarna vaknar upp till ett strömlöst, iskallt och mörkt land. Ryssland inleder efter en övning ett regelrätt anfall mot Sverige och med tanke på den nedrustning som varit står vårt land helt oförberett. Under ett dygn får man följa några personer i kampen mot ockupationsmakten. En fantastisk bladvändare som fick mig att glömma bort att sömn är något man ska få under natten....de enda partier i boken jag tyckte var lite jobbiga var alla stridsskildringar med Bravo hit och dit....Jag tror framförallt att det var det faktum att de var skrivna i dialogform som gjorde att jag tyckte att det blev svårläst. Alltför mycket dialoger i böcker gillar jag inte. Men trots det låg jag alltså vaken och läste istället för att sova.

Förväntningarna på bok två, Midsommargryning, var därför höga. Den boken utspelar sig drygt tio år efter den första. Denna gång är det midsommardag när telefon- och internettrafiken bryts och flyglarmen börjar tjuta igen. Ryssland anfaller återigen men hur är det egentligen? Den svenska militären, vilken roll spelar de? Flera karaktärer (de som överlevde första boken) dyker upp igen och man får följa dem i kampen även denna gång. En kamp som inte är vad den ser ut att vara till en början. Även denna bok är en bladvändare men man måste ju förstås gilla den genre den representerar.

Böckerna sätter i alla fall igång många obehagliga tankar om det otänkbara skulle ske. Hur sårbara är vi inte i vårt teknologiska samhälle? Kan detta hända hos oss? Tänk om det skulle hända oss? Hur skulle vi klara oss?

Ja inte var det särskilt smart. Det kan jag lugnt konstatera så här vid åttatiden på kvällen när tröttheten känns näst intill förlamande.

Man skulle lätt kunna tro att det var jag som hade uppvisning på Öviksmässan idag. Men se det var det inte.....det handlade istället om att jag läste....på natten när det ska sovas. 

Jag vaknade till mitt i natten och kunde inte somna om så jag tänkte att om jag läser en liten stund blir jag trött. Problemet var bara att den lilla stunden blev till en ganska lång stund. När det sedan bara var hundra sidor kvar av boken hade jag inget annat val än att läsa ut den.....det gick liksom inte att sluta förrän den var just slut. Då hade klockan hunnit bli ganska mycket och sen var det inte så många timmar kvar att sova innan det var dags att kliva upp. 

Som om tröttheten inte var nog har jag dessutom återigen drabbats av träningsvärken från helvetet på baksidan och insidan av låren. Det tog ett tag innan jag kom på vad som orsakat den. Vårröj på alla gravar och plantering, städning av spillvirke på gården och en del annat utepyssel under gårdagen. Just nu går jag som en anka som har skit i brallan.....

Nu har jag i alla fall börjat läsa fortsättningen på den bok jag läste ut natten som gick....vi får väl se hur det blir med sömnen.....

Uppvisning vid Anundsjös tält. 

Oj idag fick vi verkligen en försmak av sommaren. Härligt varmt och soligt väder. En sån där dag när det till och med var varmt i skuggan. Plötsligt surrar en mängd flugor i fönstret, till och med en och annan mygga har visat sig. Det betyder att nog inte är så långt till det första myggbettet.

På taket händer det grejor, alla tegelpannor åkte av i rasande fart. De enda spåren efter dem nu är de nedsjunkna spåren efter den tunga containerkärran på gräsmattan. Det som var dåligt är utbytt, ny läkt är på plats och just nu håller de på att rikta det hela. Eller inte just nu....just nu är det kväll och alla är hemma hos sig. Men imorgon fortsätter de. Sen blir det nog en paus, plåten till taket kommer i början av nästa vecka. Hoppas alltså på fortsatt fint väder ett tag till (fast jag såg att det skulle komma regn imorgon eftermiddag).

Det blir bra det här!

Första maj, dagen när våren kom. Jag tog en promenad tidig förmiddag och kände redan när jag kom ut på bron att solen värmde. Skönt värmde den i nacken medan jag gick runt och lyssnade till alla fåglar.

Jag önskar verkligen att jag hade förmågan att särskilja alla småfåglars kvittrande. Talgoxe känner jag igen men sen gissar jag bara. För jag hörde många olika slags fåglars sång. Däremot kände jag igen lite större fåglars läten, måsar, björktrastar, skator och en och annan kråka....inga tjatmostrar var dock ute idag. Jag konstaterade att det är en konst att känna igen alla läten.

Plötsligt fick jag syn på ett gäng Tussilago också....hur mycket jag än spanat förut har jag inte sett en enda, förutom på Instagram eller Facebook. Men idag var de där, i mängd. Det gör att jag tycker att den här dagen blev lite extra "vårig". Som bonus tittade dessutom en förskrämd krokus upp i rabatten på framsidan av huset.

Jag hann också med ett stopp på konstrundan innan det var dags att skjutsa sonen till träningen. Där såg jag en tavla jag blev lite sugen på....sen blev det till att kolla på annan slags konst. På Sjögatan fick jag titta på konsten att kasta varandra i mattan på ett snyggt sätt.

Denna soliga Valborgsmässoafton tillbringade jag långa stunder i en skön stol utomhus med en bok framför näsan. Alltså har det blivit dags för ett boktips igen.

Jag läste Lars Wilderängs bok Stjärnklart! En dystopi om vad som händer i vårt land när allt som på något sätt har elektronik i sig slutar att fungera.

En mörk höst övergår i kall stjärnklar vinter. Människor förvandlas, det goda blir ont. Affärer töms på mat, inga transportmedel fungerar längre, mediciner tar slut, envisa förkylningar som vägrar ge med sig och plötsligt har allt förändrats.

Det är en oerhört spännande bok, en riktig bladvändare. Boken visar hur oerhört sårbara vi och det samhälle vi byggt upp är.
När jag gick runt här hemma kom jag på mig själv med att titta en gång extra på alla elprylar...var de inte lite väl dammiga kanske och luktade det inte bränt....

Tyvärr har jag inte nästa del i serien hemma....missflyt!

Plötsligt är det helg igen. Tiden snurrar verkligen snabbt nu och det har den gjort ett längre tag. Gårdagen började tidigt och slutade rätt sent. Konferens i Stockholm stod på programmet, Läslyftet. 

Det var en innehållsrik och givande dag. Många matnyttigheter fastnade i huvudet, de tar jag med mig i det fortsatta arbetet (de som inte fastnade i huvudet skrev jag ner...). Fast det var matnyttigt på annat sätt också. Maten som serverades till lunchen var bara den värd att åka ner till Stockholm för. 

Fast inte blev det mycket frisk luft under gårdagen. Konferensen hölls nämligen ute på Arlanda så vi lämnade aldrig flygplatsen. Därför ska jag ta mig en promenad om en stund. 

Annat som står på programmet idag är tvätt, röjning av köksbänkar...högarna riskerar att rasa... Egentligen skulle jag behöva skola om mina småplantor men jag vet inte riktigt om jag orkar med det. Gårdagens tidiga start känns i kroppen. Jag är inte van helt enkelt. Min beundran för alla som alltid börjar sina arbetsdagar så tidigt är enorm just nu. Snacka om vardagshjältar.  

Idag har det verkligen varit aprilväder. Snacka om att snön vräkt ner på ett sätt som inte är så roligt nu när allt man önskar är sol och vårvärme. I alla fall är det något jag önskar mig väldigt mycket.

Med sommardäck på bilen lärde jag mig i dag att det är dumt att köra uppför en oplogad relativt brant kurvig backe. Risken finns att det tar stopp innan man nått toppen. Då får man backa.....nerför samma oplogade relativt branta kurviga backe....
Man lär sig något nytt varje dag.

Här hemma är allt som vanligt igen. I hallen står all sonens packning...ouppackat.....undrar hur länge? Eller jag hittade på lite....några saker har packats upp....medaljer och överbliven mat....alltid något! Ett litet steg i taget.....

Jag gick raskt förbi packningen och slog mig ner i mitt soffhörn där jag har tittat på en sprakande eld i braskaminen och tack vare den värme elden utstrålade lyckades jag trolla bort frossan ur kroppen.

Sonen gick också förbi packningen, han umgås med kompisar han inte snackat med på ett tag. (Nog är skype bra). Allt är alltså precis som det ska vara!

Nu drömmer jag mig bort tillsammans med internationella husletare. Nyss var de i Sydafrika, nu handlar det om Kroatien. Många lämnar trygga arbeten för att starta om på nytt....modigt. Nog suger det i äventyrstarmen allt...rätt rejält.....fast det fattas lite mod.

Nej nu räcker det. Jag har slöat, tvättat lite, promenerat, slöat lite till, blivit bjuden på mat hos mamma, slöat igen, tjuvkollat på Star Wars, tränat knä och rygg, läst och viftat på tårna. Det är dags att komma hem nu tycker jag.

Och visst han är på väg hem, sonen, efter att både ha tävlat och deltagit i ett träningsläger nere i Nybro. Fast jag får inte träffa honom än på ett tag. Han stannar och sover i stan så det blir först efter skolan imorgon vi ses.

Jag ser i alla fall fram emot att träffa honom och få höra hur han haft det under den långa resan. En silvermedalj kommer han hem med....säkert en massa roliga historier också...de brukar nämligen ha väldigt roligt när de drar iväg på sina tävlingsäventyr, gänget i ÖKSF.

Nu har vi sett filmen lika många gånger, nu är det rättvist!!

Idag är det Världsbokdagen och då passar det ju alldeles utmärkt att läsa en god bok. Just idag satsade jag på den tredje delen om de två osannolika vännerna Yogi och Göran.

En bok jag skulle ha läst för länge sedan men det har inte blivit av. Lite konstigt med tanke på att jag verkligen gillade de två första i serien. Inte blev jag besviken på den här heller, den var lika varm och fin som de tidigare. Fast det tog i alla fall mig lite längre att fastna i boken. Men när en fjärdedel var läst satt jag fast. Då var det bara att sträckläsa till dess att den var slut.

Den här boken, som är den avslutande delen i serien, utspelar sig till största delen i Sverige på Österlen där Yogi blir väldigt populär tack vare sitt stora varma hjärta.
För alla som gillar feelgood med djup...läs!

12 timmar. Det var länge sen det hände. Att jag sov så länge alltså. Känslan när jag vaknade i förmiddags var skön även om jag med lätt förvåning tittade på klockan och undrade om det verkligen kunde stämma att klockan var så mycket. Det gjorde det.

När jag hämtade tidningen i postlådan värmde solen mina bara armar och jag såg fram emot en promenad i förmiddagssolen när jag väl ätit frukost. Fast när jag väl kommit så långt hade det mulnat till och haglet studsade mot gatorna. Nu lät jag mig inte skrämmas av det utan tog på mig kläder och gick en tur runt byn.

Jag gjorde ett stopp hos Nina på blomsteraffären och köpte lite plant att sätta i krukan på bron innan jag gick upp till mamma för att få en kopp kaffe. Snacka om att det var ett lyckokast för där blev jag inte bara bjuden på kaffe utan även lunch, Jansons frestelse. Perfekt för mig som brukar slarva med maten när sonen är ute på äventyr (han är ju i Nybro på både tävling och träningsläger i helgen), nu har jag fått i mig ett rejält mål mat idag.

Vår i en kruka på bron!

23 sekunder. Det tar bara 23 sekunder, inte mer. Kanske mindre om jag skulle logga in snabbare. Jag är fortfarande förundrad varje gång jag startar min nya dator. Ja, för det är förstås det sekunderna handlar om, jag tog tid!

Efter att under några års tid haft en dator som krävt ett oändligt antal omstarter för att överhuvudtaget komma igång räcker det numera med att trycka på startknappen en gång. En enda gång.....det känns nästan overkligt men framförallt lyxigt. Jag behöver inte längre planera i förväg när jag ska jobba vid datorn.

Dessutom hör jag den knappt. Min förra dator lät som ett mindre tröskverk när den väl kommit igång. Sedan tvivlade man inte på att den fanns där. Ingen risk att jag glömde bort att stänga av den. I morse när jag stod i hallen hörde jag plötsligt svagt ljud som kom inifrån arbetsrummet. Då insåg jag att det var min dator som hade stått på under hela natten....det hade inte gått med min förra...den hade stört nattsömnen....

Ett enda tryck på knappen är allt som behövs.

När jag tittade ut genom fönstret i morse var det grått och trist. Det såg kallt och eländigt ut och det var nära att jag hoppade över förmiddagspromenaden.

Nu gjorde jag inte det utan klädde på mig för att inte frysa och stegade iväg. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var riktigt skönt ute, trots det gråa.

För första gången den här våren hörde jag måsarna och deras inte så vackra läten. Det alldeles speciella knarrande när hjulbultarna lossas på en bil som skulle få sommarskor. Fågelkvitter, en och annan hund som skällde och många andra ljud.

Av någon anledning tycker jag att man hör allt så mycket starkare och tydligare på våren. Under promenaden kom jag fram till en egen teori....snön som dämpar ljuden är borta och ännu har träden och buskarna inga löv utan är helt kala. Alltså hör man allt så mycket tydligare....visst låter det troligt?

Jag vet att jag nyss har skrivit det här men här kommer det igen. Den här gången mer sant än någonsin.

Det var längesen jag njöt så mycket av en hemmafredag som den här. 

Veckan som gick var troligt intensiv. Måndagen rann förbi och sen var det dags att dra iväg på facklig kurs i dagarna tre. Fullstoppade dagar och kvällar, massor av kunskap trycktes in i hjärnan men som tur var fick jag böcker och minnesanteckningar med mig hem.

Det som var lite oturligt (eller olustigt kanske är rätt ord) var det faktum att jag inte klarade av att bo i hotellrummet på kursgården. Min astma slog till. Fast hotellägarnas engagemang för att hitta ett boende som fungerade för mig visste inga gränser. Till slut fick jag en egen stor campingstuga med sänglinne från deras hem. Där mådde jag toppen och sov som en stock (fast jag var lite mörkrädd)!

Nu njuter jag av latmanslivet i soffan med senaste avsnittet av Agent´s of Shield och en och annan Netflixserie.

Jag vet att de som arbetar i helgen inte gillar det här....men snälla...kan vi göra helgen lite längre??

I förmiddags när jag gick min promenad genom byn såg jag vårlökar sticka upp ur rabatter och gräsmattor lite här och där. Vid mitt gamla hus var det förstås alldeles fullt av porslinshyacinter och scilla.

Väl hemma tog jag en runda på tomten för att kolla hur långt våren kommit här. Inte långt alls visade det sig. Okej, snön är nästan borta men inte en vårlök så långt ögat kunde nå. Inte ens en liten bladspets stack upp någonstans. Då blev jag avundsjuk....jag vill ju ha det som det är vid mitt förra hus. En gräsmatta full av vårblomster. Det är nästan som om husen är i olika klimatzoner.....

Även om jag saknar blommande vårlökar har jag i alla fall är en ny dator nu. Lite småfix kvar men den står på plats, är inkopplad och ska snart testköras ordentligt. Bara att hoppas att ljud och annat funkar som det ska. Men just nu får den vara i avstängt läge. Sonen har en massa plugg att ta tag i så det måste jag låta honom göra ifred. Jag vet ju nämligen vem jag kommer att skrika på om och när jag behöver hjälp......för hjälp lär jag nog behöva....det brukar vara så även om jag klarar en hel del själv också.

Nu är det lite upp till mig....sonen har gjort det han kan så här långt. Nu väntar han bara på att jag ska spara ner det jag vill ha kvar på min gamla dator...sen ska han fixa det sista vilket bland annat är att försöka hitta en borttappad produktnyckel....och sen.....sen får jag se fram emot en dator som inte tar en kvart att starta upp (i bästa fall). Den nya startar på mindre än ett ögonblick.....dessutom låter den nästan ingenting medan den gamla låter högre än ett tröskverk.....

Det blev middag framför teven och ett avsnitt av Agent´s of Shield (tack abc).
Matbordet är ju liksom upptaget av viktigare saker än mat.

Tänk att det är likadant varje år. Plötsligt är den här, våren. Våren med sina kvittrande fåglar, asfaltgator täckta av ett lager grus, snödrivor som töar bort och inte längre liknar snödrivor utan mer små grushögar. För att inte tala om alla vårdofter, inte alltid så angenäma dock. Lätt unkna dofter av framtinat bajs.....det är väl det mest framträdande. Men visst är det härligt ändå.

Vinterdvalan är över och livet kan börja igen. Kanske känner jag det extra starkt med tanke på att min rygg äntligen börjar återgå till sitt normala läge. Det märks framförallt nattetid....jag kan sova på sidan igen utan att hela ryggen låser sig.

Nu ligger jag i soffan (med en rulle i svanken) och tittar ut på solen som leker med vindspelet i växthuset och får det att skicka solkatter hit där jag ligger. En härlig tittutlek vi har solen och jag.

Jag är väl medveten om att det säkert kommer bakslag, det brukar det göra men just ikväll spelar det ingen roll. Ikväll är tidpunkten när jag känner hur vårjaget vaknar till liv igen. Det gör gott, väldigt gott.

En trött liten Katarina konstaterar att det redan är torsdag. Snacka om att en vecka går fort. Den första veckan efter lovet har varit fylld av roligt jobb med eleverna och många möten.

Ryggen har faktiskt hållit riktigt bra. Den har i alla fall inte blivit sämre men så har jag varit försiktig i mina rörelser och inte suttit så mycket.

Fast min trötthet beror varken på rygg, elevjobb eller möten utan istället alla astmakänningar jag har haft under veckan. Därför känns det skönt att det bara är en arbetsdag kvar, sen kommer helgen. Då ska jag vila....vila...vila....

Nåja lite annat lär det bli, både skojiga saker och mindre skojiga. Fira en femtioåring hör till de skojiga sakerna.....tvätta hör till de mindre skojiga.....fast vi behöver kläder på kroppen så det lär väl vara bäst att vi låter maskinen jobba.

Den här ledigheten blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inte alls. Vi som bland annat skulle åka till Dalarna och träffa familjen. Sedan hade jag ju en del andra småplaner men av allt detta blev det noll och intet.

Istället har jag fått lov att ägna lovet åt att träna ryggen, gå promenader med vila däremellan. Det har väl varit okej men lite tråkigt ändå och framförallt smärtsamt. Sitta är något jag inte gjort alls under ledigheten....de tillfällen det skett kan jag räkna på ena handens fingrar. 

Därför känns det lite spännande att jobba imorgon. Jag undrar hur ryggen ska palla? Det återstår att se......om ett dygn vet jag. 

April är här och våren kommer med stormsteg. Än lär en och annan snöflinga falla men till slut kommer det vita att få ge upp. Jag njuter på mina promenader av att inte behöva ha dubbskorna på mig. Jag hoppas verkligen att det håller i sig....det är så skönt med andra skor.

Förutom att det blev en ny månad idag är det ju dessutom den dagen när det är okej att luras. Tidningar, nyhetsprogram, ja i princip överallt luras det. När jag läste lokaltidningen i morse letade jag efter nåt lurigt tills jag kom till sista sidan. Där stod det att de inte hade något aprilskämt i år. Lite gulligt med tanke på att allt som står i den tidningen alltid är till hundra procent sant annars....eller?

Nåja det fanns gott om andra aprilskämt att njuta av. Jag gillade verkligen nyheten om att skolbarnen i Norge fick sitta på pilatesbollar istället för stolar....

Det enda jag inte riktigt gillar med våren är allt damm och grus som de lastbilar som i skytteltrafik kör förbi rör upp. Jag hoppas verkligen att det snart dras en ny väg för den tunga trafiken så att vi slipper den utanför ytterdörren. Det är inte kul. När de dessutom lagar groparna i gatan med grus blir det ju inte bättre direkt.

Något som däremot är rätt kul...fast jag vet inte om det är ett aprilskämt ännu. Det är det faktum att min rygg mår lite bättre. Just nu känns det rätt okej. Jag hoppas verkligen att det är på riktigt och inget skämt. Med tanke på att det bara är två dagar till dess att jag ska börja jobba vore det rätt bra....jag tränar på!

Precis utanför tomten har det lagts på ett lager grus för att lappa ojämnheter. 

Ett dammoln runt lastbilen i bortre änden av gatan. En lastbil som måste köra vänstertrafik för att kunna ta svängen. 

Våren är inte alltid så vacker men det är ju tur att när det väl börjar växa försvinner allt det fula. 

Kära ryggskott!

Det är dags att dra nu, sticka, försvinna och det lika snabbt som du kom...som ett skott!

Nu har du häckat hos mig sen förra onsdagen, det är en vecka. Det betyder att vi idag går in i vår andra vecka tillsammans. Alldeles för länge. Visst vet du att man inte ska hälsa på för länge? Man brukar säga "gäster och fisk luktar illa efter tre dagar". Du är dessutom inte ens en välkommen gäst utan mer av en plågoande. Då hoppas jag att du förstår hur illa det är att bli kvar så länge.

Att du ens väljer att stanna förstår jag faktiskt inte då jag hela tiden gör mitt bästa för att göra din tillvaro till ett elände. Jag värmer upp ryggmusklerna, jag gör mina övningar, jag promenerar och försöker röra på mig så mycket som möjligt. Jag undviker att sitta och röra mig på det vis du gillar allra bäst. De sätt där du verkligen får fäste.

Natten som gick trodde jag ett tag att du kanske höll på att packa väskan och dra för jag vaknade fram på morgonsidan utan att ha ont. Jag kunde kliva upp ur sängen utan att du högg till. Men sen när jag satte mig på toan då tog du minsann tillfället i akt....du högg till ordentligt. Så till den grad att jag funderade på hur jag skulle ta mig till sängen igen utan att svimma. Det tyckte jag var oschysst. Riktigt oschysst.

Nu vet jag att du känner hur jag motarbetar dig igen, du kämpar emot men just den här lilla striden håller jag på att vinna. Och vet du vad? Jag kommer att vinna till slut, hur länge du än väljer att stanna. Så du kan lika gärna dra vidare till någon annan. Med tanke på all ondska som finns i världen, alla elaka människor som tyvärr finns därute tycker jag att du hellre ska flytta in hos någon av dem. Då kanske de hindras i sina elakheter ett tag i alla fall. Men du ger tusan i att ge dig på alla goda människor....hör du det?

Nu hoppas jag att du tar ditt förnuft till fånga så vi slipper träffas på ett tag. Min kropp är inte tillgänglig för dig längre....så ge dig av. Nu!

Mvh, Katarina

Efter de första ryggövningarna i morse tog jag en promenad i det underbara vädret. Solen sken, fåglarna kvittrade och det knastrade härligt under skorna. Ett knaster med löfte om att dubbskornas tid närmar sig säsongsavslutning.

Trött i ryggen slank jag upp till mamma för att vila. Där fick jag frukost innan jag fortsatte min sakta lunk hemåt. På Nygatan lockade solen på framsidan. Tänk så skönt att sätta sig i solen och njuta. Trots en inre röst som sa att det inte var särskilt klokt lade jag in ryggrullen i svanken och satte mig därute ett tag. Så skönt att känna solens värme men inte så smart som sagt.....att sitta är ju inte direkt det bästa jag gör nu.

Istället får jag njuta av att se solen genom fönstret och fortsätta kolla in Netflix-serier utan att ha det minsta dåliga samvete fast solen skiner. Fast däremellan ska det både ryggtränas och promeneras. Då får jag ju i alla fall njuta av solen! Men mina armar.....de tyar snart inte mer......

En sak är säker, alla mina övningar ger effekt på ryggen. Natten som gick kunde jag faktiskt sova fler timmar i sträck än på många nätter. Visst, jag vaknade och hade ont, men inte lika ofta som tidigare nätter. Jag hade svårt att hitta en bekväm sovställning men när jag väl gjort det sov jag gott. 

Idag har jag fortsatt att sträcka varannan timme. Fast jag får verkligen övertala armarna att göra jobbet...de tycker att det räcker nu. Tänk så lite de vet....det har ju bara börjat. 

Det har i alla fall varit en annorlunda påskhelg med massor av träning, promenader, och slöande framför teven med rullen i svanken. Matlagning också förstås men inte den minsta påskmat så långt ögat har nått. Eller vadå, nått ögat? Nått gommen kanske..... Jo förresten, en liten äggmacka till frukost har det blivit...fast det äter jag ju annars också. 

Just nu funderar jag på vad jag ska motivera mina armar med inför nästa träningsomgång.....lite choklad kanske.....egentligen inte så mycket för armarna men väl för gommen.....det kanske gör att jag orkar en omgång till....eller armarna vill säga. 

Ibland hamnar man i ett flöde när det är mycket elände som passerar. Hos oss är det bland annat ögon med alldeles för högt tryck, tak som läcker och ryggar som krånglar. Förutom mitt vanliga skitknä och nacken som skapar yrsel förstås. Då när man har ont och mycket känns eländigt är det lätt att glömma bort allt som är bra.

Därför bestämde jag mig för att leta reda tio saker som är positiva just nu. Det brukar göra att jag känner mig bättre och framförallt gladare.

Tio positiva saker i mitt liv just nu är (utan inbördes ordning):

1. Att sonen får fin hjälp med sitt höga ögontryck och att han är under behandling.
2. Att synfältsundersökningen som han gjorde förra veckan inte visade något anmärkningsvärt.
3. Att det inte regnar, det innebär att innertaket har börjat att torka upp. Kanske slipper vi kostnaden att göra något åt det (det räcker så bra med yttertaket).
4. Att jag har världens underbaraste mamma som hjälper mig närhelst jag behöver hjälp och alltid finns där för mig.
5. Att jag har världens underbaraste son som fixar och donar här hemma, allt för att underlätta för mig. Att han är den han är, den mest empatiske man kan tänka sig.
6. Att jag kommer att få starka armmuskler av att göra mina McKenzieövningar varje dag. Fattar ni, Superwoman....här kommer jag!
7. Att jag får mycket knäträning i och med smärtan i ryggen. Plötsligt måste jag böja båda knäna, hur ont det än gör. Allt för att spara ryggen.
8. Att jag får många goda tillrop av vänner och familj.
9. Att jag har en vetekudde som värmer gott i svanken innan jag ska träna.
10. Att jag med gott samvete kan lägga min rulle i svanken, äta godis och kolla teve mellan träningspassen och promenaderna.

....och genast blev jag gladare (jag kom också på fler positiva saker men de sparar jag till sen)!

Idag skulle vi vara på väg söderut på väg mot Dalarna, så var tanken. Men det satte min rygg stopp för. Jag som inte haft ryggskott på länge var naturligtvis tvungen att få det precis nu. Så istället för att umgås med familjen i Gustafs gör jag mina ryggövningar en gång varannan timme som sedan avslutas med 3 x 15 McKenziesträckningar.

De övningarna har jag gjort sen i onsdags och mina armar skriker av smärta varje gång det är dags för nästa omgång....snacka om att de musklerna som används är otränade. För ett tag sedan avslutade jag det hela för den här gången och faktum är att för en stund känns ryggen okej. I alla fall så länge jag inte gör några häftiga rörelser eller på andra sätt gör något dumt. Jag kollar klockan och gruvar mig redan nu för nästa omgång. Det är drygt en timme kvar bara.....

En sak är säker....jag kommer högtidligen att strunta i alla eventuella städuppdrag som den där bloggurun ger ut hur sugen jag än är på dem. Mitt uppdrag kommer, när ryggen väl är bra igen, att handla om att göra ryggövningarna en gång per dag för att hålla eländet i schack! GLAD PÅSK!!

Jag hade sett fram emot att möta någon slags vår i Gustafs....istället får jag ha vår i en kruka inomhus.

Tänk att jag aldrig lär mig....igår tänkte jag en tanke som nog inte var särskilt klok. Jag tänkte att det var länge sen jag hade ryggskott.

I morse klev jag upp extra tidigt för att lämna bilen till service i Själevad klockan sju. När jag lämnat bilen började jag skrapa rutan på den lånebil jag skulle ta när den formligen skriker att det är tomt i tanken...det lyste rött, rött, rött....längst ner i botten på mätaren.

In igen och fick nyckel till en ny bil. Processen startade igen, denna gång en bil med lite mer bränsle i tanken. Men allvarligt jag förstår inte hur folk tänker.....hur sjutton kan man med gott samvete lämna tillbaka en bil där tanken i det närmaste är tom. Får jag låna en bil så ser jag väl ändå till att fylla på ungefär den mängd bränsle jag kört upp. Det ingår nämligen i låneavtalet.

Nåväl jag körde iväg, både varm av allt skrapande men ändå lite frusen. Det tog en stund innan sätet blev varmt så ryggen hann kylas av. Jag hämtade i alla fall upp sonen och körde upp mot sjukhuset där han hade tid på ögonmottagningen tjugo i åtta. När jag backade in bilen på parkeringen och tryckte ner kopplingen kände jag hur det drog åt i ländryggen. Värsta ryggskottet hade anlänt. Med kallsvetten forsande efter ryggen, med en värk som gjorde att jag trodde att jag skulle svimma kom vi till slut upp på mottagningen. Väl där blev sonen omhändertagen och jag lokaliserade en brits där jag kunde lägga mig på mage och vila en stund.

När hans läkarbesök var över rullade vi ihop hans jutsubyxor som jag kunde ha i svanken under den korta biten ner på stan.

Sonen skulle till skolan och jag till sista dagen på mitt traineeprogram. Där kom nästa problem, hur skulle jag orka med utbildning en hel dag? Tur att det finns bord i alla fall, de drogs ihop och jag kunde lägga mig raklång på magen. Där låg jag flera timmar och gjorde mina McKenzieövningar med jämna mellanrum. Jag lyckades trycka tillbaka disken hyfsat men insåg att jag inte skulle klara av att vara med på kvällens avslutningsmiddag. Hur trist kändes inte det? Jag som beställt godaste maten.....Istället åkte jag hem efter att ha lämnat tillbaka den bil som gav mig ryggskott och hämtat min egen (och ja...jag tankade några liter innan återlämnandet).

Istället för den missade restaurangmaten fick Sudden gå och köpa pizza åt oss, Efter maten softar jag med min bästa vän just nu. Ländryggsrullen. Jag ligger på ett lagom hårt underlag med rullen under svanken. Det trycker tillbaka disken....det är ju tur att jag varit med förr så jag vet hur jag ska göra. Men nog gör det fortfarande ont och nog är jag öm allt. Fast inte alls som i morse. Nu kan jag röra mig utan att hålla på att svimma. Bäst av allt är att jag har ett inbokat sjukgymnastbesök imorgon.....tanken var att nacken skulle få hjälp....så kommer det inte att bli....jag kommer att be om rygghjälp istället.

Så här ser den ut min bästa vän just nu!

Jag vet inte om ni kommer ihåg den där bloggen jag berättade om där man fick ett städuppdrag i veckan att klara av. En liten del av mig var ju lite sugen att haka på men nej.....jag ångrade mig. Det kändes alltför stort och oöverkomligt. Men....och detta är ett stort men....jag har lyckats motstå frestelsen att ta den torra rena tvätten från linan och slänga ner den i en korg i väntan på att vikas och stoppas undan. Det är ju nämligen så det brukar gå till. Allt för att nästa maskin ska få plats att hänga till tork.

Istället vek jag det som skulle vikas och sedan strök jag det som behövde strykas på en gång. Fattar ni vad stort detta är....jag gjorde det på en gång. På en gång! Måste upprepa det för det är nästan så att jag inte tror det själv. Sen var ju bara det faktum att jag inte slängde allt i korgen ett stort plus. Det gjorde att jag inte behövde stryka lika mycket som vanligt heller....tvätten hade ju inte fått ligga och knöla till sig alls.....

Detta känns definitivt som ett vinnande koncept....undrar just hur länge jag klarar av att hålla i det? Lyckas jag är det kanske dags att försöka följa en matsedel igen......

För att fira gjorde jag godisglass....eller där lurades jag lite....glassen gjorde jag för att deadline att lämna in nästa recept närmade sig....men vi åt den för att fira i alla fall! Eller där lurades jag igen. Jag åt den för att fira....Sudden åt den för att den är så god!

Mumsig godisglass!

Jag gillar verkligen lördagar. Framförallt när det inte står något speciellt på programmet. Visst finns det tvätt att ta reda på, hyllor att städa men det är verkligen ingenting som måste göras just idag.

Med tanke på hur slutet av veckan var så är att slappa det enda rätta.

Först en liten uppdatering vad gäller taket. Snickaren som var här i torsdags konstaterade att takpappen är slut....inte konstigt att det regnade in. Att lappa och laga är ingenting att tänka på, det skulle naturligtvis bli väldigt dyrt i längden så det blir att bekosta ett nytt tak....känns ju lite sådär. Inget jag hade planerat in nu. Om ett par år, men inte nu. Fast jag har ju inget val. Nu hoppas jag på en regn- och snöfri vår till dess att mitt tak passar in i planeringen för byggarna.

Torsdag och fredag tillbringade jag på biblioteket. Det var ovanligt med två dagar efter varandra men ett nytt lånesystem sjösattes i torsdags så för mig var det en nödvändighet att få vara med för att klara mig själv på fredagen. Som vanligt när det är något nytt fungerar det inte riktigt som det ska, funktioner saknas och annat småstrul infinner sig. Men i stort sett gick det bra, jag fixade fredagen alldeles själv utan större problem. Sen att jag inte kom åt alla funktioner jag behövde för att sköta jobbet var ingenting jag kunde rå på. Hoppas det rättar till sig innan det är dags för nästa arbetsdag på bibblan. Tom i huvudet var jag i alla fall.

Så som sagt, att slappa känns helt rätt denna lördag. Fast nu har jag faktiskt varit lite aktiv ändå. En promenad, sen har jag gjort godisglass. Ett recept som ska in i nästa Anundsjö Aktuellt, därefter gjorde jag i ordning ett antal smoothiepåsar till frysen med frukt och bär i lagom stora frukostportioner. Det har blivit sonens favoritfrukost numera.....något han orkar äta tidigt på morgonen.

Men mer blir det inte gjort idag....nu är det skidskytte. Nog så tufft, det gäller ju att både orka åka fort och skjuta mitt i prick. Jag behöver allt fokus till det! Heja!

En härlig tulpanbukett lyser upp.

Sju frukostar. 

Jag borde ha förstått redan i morse när jag försökte äta min yoghurt med gaffel att det här kunde bli en tokig dag. Skoldagen gick som den skulle men sen...

Äta yoghurt med gaffel tar tid. 

.
Först möts jag av en räkning från landstinget för ett uteblivet besök på ögonmottagningen.....problemet är bara att sonen var där men av någon anledning finns det inte noterat att han blev undersökt av en läkare.....inga som helst noteringar.....och med tanke på det tyckte de väl att han inte varit där.

Efter att ha blivit skickad runt mellan olika enheter visar det sig att jag måste ringa till ögon för att utröna att han faktiskt var där.....fast det inte finns noterat....hur nu det ska gå? Men det är förmodligen inga större problem, förhoppningsvis räcker det med ett samtal imorgon för att reda ut det hela.

Sen gick jag glad i hågen för att fukta jorden runt mina relativt nysådda frön. Då ser jag att det rinner vatten på insidan av fönstret.....det kändes ju inte riktigt okej....

Då vänder jag mig om och tittar upp i taket och ser att vävtaket inte är så där slätt och fint som det ska vara. När jag sedan ställer mig på en stol för att känna på taket är det inte direkt torrt....

Slutsatsen är att vi har ett läckande yttertak. Känns ju sådär....bökigt, onödigt och framförallt dyrt. Efter kontakt med försäkringsbolaget fick jag klart för mig att om det inte är ett vattenrör som sprungit läck är det ingenting de ersätter.

Just idag önskar jag att jag inte hade ett skitknä så att jag i alla fall kunde klättra upp på taket och skotta bort snön...det skulle ju hjälpa till att minimera skadan. Men jag tänker inte ge mig upp på nåt tak ikväll så ingen behöver vara orolig.....

Eftersom alla eländes saker brukar komma i skov om tre blev jag plötsligt lite orolig att det ska komma nåt mer. Fast då tänker jag att sonens öga måste ju vara nummer ett. Räkningen för det icke uteblivna besöket borde vara nummer två och taket nummer tre. Förhoppningsvis blir det inte mer.....

Nu ska jag släppa taket, läsa lite, kanske slöa framför teven. Sen får jag försöka ringa på hjälp imorgon bitti.

Det positiva i kråksången är ju i alla fall att ingen gjort sig illa.....

Tydliga rännilar på insidan av fönstret. 

Bubbligt tak......och fuktigt....

Jag har inte gett mig själv några nya uppdrag de senaste dagarna mer än att komma på olika saker att grilla till lunch. Det gäller ju att ta vara på det fina vädret.

I en stol mot väggen har jag suttit och bara njutit. Lyssnat till porlandet i stupröret, droppandet från taket, vedens knäppande i eldkorgen, småfåglarnas kvitter, skotrarna som råmat förbi på baksidan, en och annan bil, glada barnskratt någonstans i kvarteret, svischandet när sparkåkarna susat förbi på gatan och klicket som uppstår när någon som är ute och går med stavar kommer förbi.

Kort sagt, jag har lyssnat på våren som kommer....nu har jag tagit en paus och ska kolla in skidskytte på teven.

Elden sprakade.

Smältvatten rann bland isen i stupröret. 

Lunchpaket på grillen.

Dripp, dropp från taket. 

Idag gav jag mig själv ett ganska enkelt uppdrag. Att njuta av det fina vädret så mycket som möjligt. För att kunna genomföra uppdraget på ett så bra sätt som möjligt krävdes det några förberedelser.

Steg 1 var att gå ut i förrådet och plocka fram ett par stolar att sitta på. Från förrådet plockades även eldkorgen ut. Sedan placerades delarna på lämpliga platser i solen.

Steg 2 handlade om att förflytta ved från baksidan till framsidan.

Steg 3 var att ta ut sittunderlag för att slippa bli kall i rumpan.

Därefter gick det som på räls. Först frukost, sen grillat till lunch, lite kaffe på det så hade jag absolut inga problem att få tiden att gå.....härliga tider. Bäst av allt var att höra hur snön formligen rann bort från taket.

När sonen under sen eftermiddag skulle iväg och arbeta matte var jag snäll och gav honom skjuts....mest med baktanken att jag då kunde passa på att köpa såjord och några nya odlingslådor att sätta i fönstret.

Imorgon är det nämligen dags....då ska mina murbinkefrön ner i jorden....eller ner....de är så små så de måste ligga ovanpå. Det blir helt enkelt morgondagens uppdrag.

Yey spring is coming!

Igår hittade jag en hemsida som någon slags förvaringsguru har. Hon hade lagt ut något som hon kallade veckans utmaning till sina följare. Ena veckan handlade det om att rensa ur några lådor i köket, en annan att städa ett skåp i hallen, nästa gång kunde det vara att städa badrumsskåpet för att gå över till handväskan. Sen fortsätter det på samma sätt.

Kände plötsligt att det skulle vara något för mig.....flera av de områden hon hade lagt som utmaningar hör till områden i vårt hem som verkligen skulle behöva gås igenom. Handväska däremot har jag ingen men en arbetsryggsäck som väger bly. Ibland när jag letar efter något speciellt inser jag vad mycket onödigt jag går omkring och bär på varje dag....den skulle verkligen innebära en utmaning.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt, för mig är det ju en utmaning att sköta de vanliga vardagssysslorna. Inte för att jag på något sätt har svårt för det eller inte kan, utan helt enkelt för att det är så oerhört tråkigt så jag skjuter på det så långt som möjligt. Det finns ju nämligen alltid någon bra bok att läsa eller något annat trevligt att göra.

Dessutom om jag ska klara en sån utmaning behöver jag nog någon form av belöning. Eftersom belöningen i såna fall måste komma från mig själv inser jag att jag nog skulle ge mig belöningen ändå...utan utfört uppdrag....om den var tillräckligt motiverande vill säga.

Alltså skulle jag behöva ge mig något slags straff istället om jag inte utför uppdraget. Vad kan man tänka sig då? Inte få läsa, ligga i soffan och mysa vid braskaminen eller äta lördagsgodis? Det faller också....alla de sakerna skulle jag göra ändå....jag skulle helt enkelt strunta i att straffa mig själv. Sån är jag, tror inte på straff.

Alltså ett belöningssystem kommer inte att fungera, att hitta lämpliga straff eller sanktioner skulle inte heller fungera. Så hur ska jag göra?? Förmodligen som vanligt....det får stanna vid en tanke.....någon dag kanske jag börjar...eller inte. Det har ju gått bra att låta bli hittills.

Något annat som plötsligt slår mig när jag googlar runt bland förvarings- och inredningssidor är att det nästan uteslutande är kvinnor som har bloggar i dessa ämnen. Varför är det så? Det känns ju inte särskilt jämställt, med gårdagen i åtanke. Nej fram för fler manliga förvaringsgurus....då kanske till och med jag hakar på trenden: Ett uppdrag i veckan!

Idag har jag sprungit ett maratonlopp igen. Det händer någon gång då och då. Efter varje lopp känner jag mig utmattad både fysiskt och psykiskt, men känslan är ändå rätt skön. Problemet är att den sköna känslan inte stannar särskilt länge eftersom det ständigt kommer nya lopp. Jag pratar förstås om tvätten, denna eviga. Högarna som aldrig tar slut, är det inte smutsiga högar så är det rena.

Att det tar på fysiskt är ett faktum för jag blir alltid svettig av att plocka undan tvätt och stryka. Svettig? Allvarligt hur vanligt är det? Svettas jag för att det faktiskt tar på kroppen eller är det mer det psykiska obehaget som gör att jag blir varm? För psykiskt obehag blir det då jag alltid väntar till dess att jag vet att jag har flera timmars jobb framför mig.

Varenda gång när jag väl plockat undan allt det rena och använt strykjärnet på de delar som behöver det lovar jag mig själv att aldrig låta det gå så långt igen.....jag lovar mig själv att ta reda på tvätten direkt från strecket och inte bara trycka ner de rena kläderna i en korg för att få plats att hänga nästa maskin.

Problemet är att vi i vår familj har en person som gärna startar tvättmaskiner och ser till att det hängs på strecket. Sen vore det ju perfekt om det fanns en annan person som gärna tar reda på de rena kläderna.....det är i det ledet det felar. Junior som fixar den första delen sköter sig alltså.....undrar vad han skulle säga om att ändra arbetsfördelningen? Jag påbörjar och han får avsluta.

Lite roligt är det dock allt ändå, ibland är det nästan som en skattjakt. När botten i tvättkorgen nås hittar jag ibland kläder jag nästan glömt bort att jag hade. Idag hittade jag kläder som senast användes i slutet av januari. Inte underligt då att jag tycker att det är tomt i garderoben ibland och sonen står på huvudet bland de rena kläderna på jakt efter något att sätta på sig.....

Men nu kan vi fylla garderoberna igen...för tro inte att tvätten förflyttats från tvättstugan ännu....nån måtta får det vara på ansträngningarna. Det går ju inte an att förta sig......

Vissa dagar känner i alla fall jag mer än någonsin att tiden går väldigt snabbt. Idag är en sån dag. Sudden fyller sjutton åt. Sjutton år!! Hur gick det till?

Nyss var han en liten plutt, nu är han en ung man som bara har ett enda år kvar till myndighetsdagen. Konstigt känns det, väldigt konstigt men samtidigt fantastiskt att just jag har en sån underbar, kärleksfull unge som har gett mig de bästa minnen att se tillbaka på. Som dessutom fortsätter att bygga minnesbanken varje dag som går. Det gör att varje dag är den bästa.

Han blev uppvaktad i morse, precis som vanligt, av en mamma som sjöng för honom och gott fika och paket. Fast det här året blev det bara en present.....men det var något han verkligen ville ha så han blev mer än nöjd. Det vittnade hans leende om.

Nu är det lite som det var när han var yngre och fyllde år, kompisarna har anlänt. Fast skillnaden är att då började vi alltid med att grilla ute innan de lekte. Först ute i snön och sedan inne. Idag riggar de datorer och ställer i ordning där nere för att kunna spela. Lite snö kommer de dock att få smaka på då de ska ut i förrådet och hämta in ett spelbord. För att komma dit behöver de pulsa i snö....av någon anledning är det ingen som skottat vägen dit ut.....

Tårtan som vi ska smaska på senare. 

På bron står äntligen fastlagsriset, färgmatchat såklart! 

Jösses vilken tur att det inte blev något av min onda hals. Då vet jag inte hur jag skulle ha orkat med den här dagen. För idag har jag varit aktiv vill jag lova.

Först och främst körde jag Vasaloppet. Mjuka spår gjorde att det blev extra tungt. Som om det inte var nog tog jag en promenad till mamma och drack kaffe.

Sedan fixade jag lite ute på gården och i garaget.....där fann jag utebelysningen till granen som jag hade lagt för att torka. Det passade ju ganska bra att plocka undan den nu när det snart är påsk. En tur till återvinningen hann jag också med.

Inte så konstigt då att det gick sådär på skidskyttet....det blev nog helt enkelt för många aktiviteter idag. Det är nog bäst att jag vilar så mycket jag kan nu....att ha såna här aktiva dagar kan ju ta knäcken på mig annars....

Nu kan det gå precis hur som helst. Antingen ligger jag däckad imorgon eller så lyckas jag skrämma bort den annalkande förkylningen. Mitt under mellon började min hals att göra ont....och det berodde inte på att jag sjöng med (blundade emellanåt).

Nu gör det riktigt ont när jag sväljer och jag känner mig allmänt hängig. Ont i huvudet har jag också...(nu är ju det i och för sig inte så ovanligt utan förkylning heller). Exberitox och en kopp te med honung.....hoppas det gör susen.

Jag brukar nämligen inte bli sjuk på lov, därför hoppas jag att det är lite skrämsel bara. Jag har ju planerat att ha fullt upp med att göra så lite som möjligt och det går ju inte om jag blir sjuk. Att bli sjuk räknas som fusk för då behöver jag ju inte ens anstränga mig för att göra ingenting....

Tänk, det blev precis som jag befarade. Nog vaknade jag tidigt i morse allt. Som vanligt med en förlamande trötthet. Med ett huvud som helst av allt ville somna om. Jag försökte....jag försökte verkligen. Låg hur länge som helst, blundade och slappnade av men det gick inte.

Men vad gjorde väl det när jag inte måste kliva upp utan hade möjligheten att ligga kvar i sängen hur länge som helst. När jag väl orkade släpa mig ur sängen bryggde jag mig lite kaffe och hämtade tidningen. Sen dess har jag njutit av sängens värme utan att behöva kliva upp. Jag läser lite, kollar lite teve, surfar lite, lyssnar till traktorerna utomhus (just nu tror jag att det är en på vår gård) och inser att det nog snöat natten som gick....

Plötsligt hör jag steg i trappan, lätt förvånade inser jag att det är sonen som vaknat. Fast han var inte vaken så länge.....det var hjälp att droppa ögat som efterfrågades och sen gick han och la sig igen. Han lär sova länge idag....precis som jag lär slöa under täcket länge. Nu tänker jag plocka fram min bok!

Det finns dagar när det är extra tungt att kliva upp. Idag var det en sån dag. Inte för att jag hade något på agendan som jag gruvade mig för....utan helt enkelt för att det var morgon och jag var tvungen att kliva upp. När jag låg där under mitt varma, sköna och oerhört mjuka täcke skrek hela kroppen i protest mot tanken på att slänga fötterna utanför sängkanten och försöka nå en sittande ställning.

I mitt huvud rullade ett mantra om och om igen. Det lät ungefär så här: " Meningen med livet kan inte vara att kliva upp tidigt på morgonen, det borde vara förbjudet." Om och om igen snurrade orden runt. Mitt i alltihop hörde jag en liten ynklig röst som försökte göra sig hörd. "Kliv upp....kliv upp...du kommer att bli sen".

Till slut lyckades jag släpa mig ur sängen, ta mig till jobbet och starta upp biblioteksdatorn för att ta emot alla låntagare. Lagom till tiofikat började jag vakna till liv och hade en hjärna som fungerade på ett ungefär. Fast jag tror tack och lov att det bara var jag som märkte av mitt slöa huvud.....

Nu väntar några dagar med sovmorgon....dagar när jag kan ligga i sängen precis hur länge jag vill. Ja förutom på måndag då.....då fyller Sudden sjutton år. Naturligtvis har han bokat ett tandläkarbesök ganska tidigt som gör att han måste bli firad ännu tidigare.....kontentan av det är att jag får se till att ställa väckare. Fast det gör jag så gärna för sen får jag sova några dagar igen.

Nu känner jag ju mig själv rätt bra så jag kommer säkert att vakna tidigt och känna mig pigg, bara för att jag får sova. Det är ju så det brukar vara. Men det gör ingenting....ingenting alls för jag får ju som sagt ligga kvar i sängen precis så länge jag vill.

Att jag var så extra trött i morse finns det dock en anledning till. Mitt knä värkte så att jag inte kunde sova igår kväll. Därför somnade jag sent för att vakna mitt i natten när det gjorde ont....alltså blev det inte så många timmar sömn som det borde ha blivit. Det tar jag igen veckan som kommer.

Röda irriterade ögon resulterade i ännu ett besök på ögonmottagningen. Det visade sig vara en vinstlott. Även om vi tyckte att Sudden fick bra hjälp redan i fredags var det ingenting mot dagens läkarbesök. En grundlig (och då menar jag riktigt grundlig) undersökning resulterade i att vi i alla fall fick en hypotes till varför en sjuttonåring får plötsligt högt tryck på ena ögat.

Den här läkaren hittade spår av inflammation i ögat. När han sedan letat på nätet (eller i varje fall på datorn), kollat, funderat, tittat i ögonen igen (många gånger) gav han oss ett namn på vad det kan vara sonen drabbats av, Posner Schlossmans syndrome. Oron fick ett namn, en möjlig förklaring och ett hopp att få fin hjälp. En trygg och glad mamma och nöjd son gick ut ur undersökningsrummet efter en timme.

Tanten utanför i väntrummet var dock inte så glad när vi kom ut....hon hade fått vänta länge förstod vi. Men som sagt vi var desto gladare. Med sig ut hade Sudden recept på andra trycksänkande ögondroppar som förhoppningsvis inte irriterar lika mycket samt inflammationshämmande droppar. Återbesök om tre veckor (om inget mer knas dyker upp förstås) då får vi se om hypotesen håller eller om det är något annat ändå.

Nästan fyrtiotusen minus varje månad.......jag har så svårt att förstå hur man kan sätta sig i den sitsen. Ja, jag ligger förstås i soffan och kollar in lyxfällan. Det är ju bara det programmet som tar upp dessa problem. De det handlar om ikväll är ett ungt par med ett gäng hundar som hamnat rejält i skiten. Mitt i alltihopa ett gäng lögner som nog satte deras förhållande på ett riktigt prov. Undrar just hur de ska ta sig ur det hela? Nog behöver de hjälp allt....

Jag skulle också behöva lite hjälp....men inte med min ekonomi utan med att jaga bort latmasken. Den har verkligen bitit sig fast hos mig. Så länge jag är på jobbet, så länge jag har jobbsaker att göra här hemma går det bra. Men så fort allt sånt är bortgjort är det precis som att jag fryser fast och inte får något uträttat. Precis all energi rinner ur mig.....funderar om det är så att filten jag ligger under är en tjuv...en energitjuv. Den är nämligen mjuk och gosig och gör allt för att jag ska ligga kvar därunder.

För det är verkligen inga fel på mina intentioner, de är goda. Jag tänker att jag i alla fall ska ta bort lite tvätt....eller starta en maskin.....eller plocka undan alla tidningar som ligger och skräpar...eller torka luckorna i köket (som borde blivit gjort innan jul)....eller....så låter jag helt enkelt latmasken vinna och fortsätter läsa den bok jag håller på med just nu.

Om någon startar en dokusåpa med namnet Latmaskfällan så lovar jag att söka.....lovar......

Ibland blir inte dagarna riktigt som man tänkt sig. Plötsligt händer saker som gör att mycket ställs på ända. Igår blev det en sån dag.

Resultatet av det var att vi fick ta en titt på nya akuten. Så fina och ändamålsenliga lokaler. Fantastisk personal. Lugna, fina och tålmodiga. När vi anlände var det tomt i väntrummet. Efter en timmes väntan (på att primärvårdsjouren skulle komma) var det fullt.

Trots det behövde ingen vänta särskilt länge. Okej någon eller några timmar hit och dit, väntan på röntgen, på resultat, på prover eller annat som gjorde att väntrummet fick användas.

Vår väntan handlade om att se om medicinen hade avsedd effekt. Effekt på vad kan man ju fundera på? Jo det var ett alldeles för högt ögontryck som skulle ner. Lätt att tänka att det var mitt tryck som skulle ner men så var icke fallet. Nej det var sonen som råkat ut för akut glaukom och behövde snabb hjälp.

Med hjälp av toppenvård åkte trycket ner till en nivå som gjorde att vi fick åka hem och sova innan det var dags att besöka ögonmottagningen tidigt i morse för fortsatt utredning. Den lär fortsätta ett tag för det fanns inga direkta orsaker till det eländes trycket.

Sonen och jag känner oss dock trygga med den hjälp han får av kompetent personal på sjukhuset. Som han sa när vi satt inne på akuten igår: "Vilken tur att vi bor i Sverige där jag får den här hjälpen utan att behöva ha dyra försäkringar". Jag kan inte annat än hålla med....

Nu är han pigg och glad utan värk i ögat...jag däremot känner mig urlakad.....

Vilken diagnos för en sjuttonåring.....kan inte vara särskilt vanligt!?

Nej, fy sjutton vad avundsjukan slog till ikväll. Där låg jag alldeles lugn och fin i mitt favorithörn och lyssnade till skotrarnas råmande utanför fönstret. Inne hördes eldens sprakande i braskaminen. På teven rullade nyheterna och så småningom vädret. Allt detta lyssnade jag lite halvhjärtat till medan jag läste en tidning som hamnade i postlådan idag, eller läste och läste...jag bläddrade i den.

Plötsligt hör jag ordet vår....vår....ni vet som i årstiden före sommar. Något som fick mig att helt fokusera på teven. Tydligen är det nu meteorologisk vår på några ställen i södra Sverige.....något som känns väldigt avlägset här just nu och som fick mig att bli grön av avund.

Fast tänker jag efter är det kanske inte totalt hopplöst. Sedan slutet av förra veckan har jag faktiskt tänkt på att det är så mycket ljusare ute när jag går till jobbet. Ljusare morgnar innebär ju att vi går mot rätt tid på året....vår och så småningom sommar.....men än är det länge kvar så lite av den gröna färgen lär vara kvar i ansiktet ett tag till.

Alltså ibland blir jag helt övertygad om att vårt hem inhyser ett gäng mucklor. Det är inte bara en gång saker varit borta ett längre tag för att plötsligt dyka upp igen. Idag hände det igen....och sättet det hände på är rätt häpnadsväckande.

Någon gång i mitten av december försvann mina terminalglasögon....en dag var de bara borta. Jag letade hemma på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag letade på biblioteket där jag jobbar på fredagar. Jag letade i mitt lilla blåa hus på skolgården. Jag letade inne i skolbyggnaden, ja överallt.

Tiden gick, slentrianmässigt drog jag ut en korg i hyllan i hallen då och då och kollade men där låg de inte. Jag började förlika mig vid tanken på att glasögonen nog var borta för alltid.

Sen kom då den här dagen, den nittonde februari. Två månader utan glasögon diskuterade jag det faktum att jag fortfarande inte hittat dem med en arbetskamrat. Jag konstaterade att jag förmodligen borde leta bättre i hyllan i hallen, inte bara dra ut den där korgen mitt i hyllan och kika ner då och då.

Dagen gick och jag glömde bort att jag tänkte leta glasögon när jag kom hem men mitt under middagsförberedelserna kom jag ihåg det. Lika slentrianmässigt som alla andra gånger drog jag ut samma korg i hyllan i hallen och tittade ner i den. Gissa om jag blev förvånad...för vad låg där...överst.....om inte min saknade glasögon......

Jag lovar, jag har kollat ner i just den korgen minst femtio gånger under dessa månader och där har inte funnits några glasögon.....förrän idag. Busiga, busiga mucklor. Jag undrar vad vi kommer att sakna härnäst....??

Bilden härunder fick jag skickad till mig av samma arbetskamrat som jag diskuterade de borttappade glasögonen med i morse, det var dagens kalenderblad hos henne......tillfälligheter??

Igår morse när jag tog mig till jobbet var det nästan magiskt vackert. Dagen skulle tillbringas i stan med fackliga uppdrag men på väg dit fångade jag den fantastiska morgonen på bild. Solen var på väg upp och färgade delar av landskapet alldeles rosa. Det bet lite i kinderna och plötsligt tyckte till och med jag att vintern är härlig.....det gick dock över fort. 

Nu längtar jag till dess att jag kan börja använda några andra skor än de med dubbar....börjar bli lite less nu...fast jag inser ju att det är länge kvar. Men om jag längtar riktigt mycket kanske det går fortare....eller i alla fall inte så långsamt.  

Igår var det alla hjärtans dag. En dag som många antingen älskar eller hatar. Många har en jobbig dag när man som mest påminns om tvåsamheten och att vara älskad. Andra tycker om dagen för den påminner om vikten av att ta hand om och vara rädda om de nära vi har omkring oss, både den dagen och alla andra dagar. Själv hör jag till den andra kategorin.

Hos oss gick den dock ganska oförmärkt förbi detta år. Stekta ägg i hjärterformen till frukost. Det var allt. Inga blomsterbud dök upp med fantastiska blommor, inga parfymerade kärleksbrev låg i postlådan, inga paket med dyra smycken.....fast det har jag i och för sig inte fått något år förut heller. Men tänk så överraskad jag skulle ha blivit om så varit fallet.

Däremot blev det ju nästan en present av det faktum att sonens träning blev inställd, tänk vi fick en hel söndag hemma. Det var länge sen sist. Jag njöt i fulla drag i mitt soffhörn lyssnandes på eldens sprak i braskaminen, samtidigt som jag plöjde en bok.

Bästa söndagen på länge.....fast jag gillar söndagarna när han tränar också. Det hör ju till att kolla på söndagsträningen och jag skulle nog bli väldigt förvirrad om det alltid skulle vara som i söndags. Veckans dagar skulle bli totalt ihopblandade. Nej någon dag då och då som inte följer rutinerna är okej, annars får det gärna vara som vanligt...fast färre vardagar och fler lördagar och söndagar.

När jag tittade ut genom fönstret i morse var det så nära att jag tog den enkla utvägen och bäddade ner mig i soffan framför teven. Men någonstans i bakhuvudet hörde jag en liten röst som uppmanade mig att ta på kläderna och gå i alla fall en liten promenad.

Motståndet från mitt knä var stort, det skrek tämligen högljutt "jag vill inte". Fast efter viss övertalning och med löfte om att inte behöva göra någonting resten av dagen gick knäet med på en kort tur runt Bredbyns gator. Rösten i huvudet nöjde sig med tjugo minuters promenad, det stod mitt knä ut med. Fast inte var det skönt. Vi hatar verkligen denna snö som ligger på vägarna, mitt knä och jag. Ja eller skönt var det, tyckte hela jag förutom knäet.....

Någon jag definitivt inte hatar utan formligen älskar är den snälle farbror som kommer med sin traktor och skottar bort plogsträngen. Nu nöjer han sig inte med det utan han skottar hela gården, borstar av soptunnelock och spark. Faktum är att han till och med sopar bron om jag inte hunnit göra det själv. Han är den bäste snöskottarfarbrorn i hela världen!

Nyskottat utan att ha behövt lyfta ett finger!

Vissa högtidsdagar är enkla att komma ihåg. Det är de högtider som inte ändrar datum år från år. Sen finns det återigen dagar som man inte kan undgå att uppmärksamma, trots datumändring.

Men så finns det dagar som är så lätt att glömma när man är mitt i vardagsstressen. Framför allt när man inte bor i Asien. Jag pratar om det vietnamesiska nyåret,Tết, som i år firas just idag, där Apans år tar vid där Getens slutade. I år höll jag nästan på att glömma bort att det var nyårsafton idag. Men i morse kom jag plötsligt på vilken dag det var. Tänk vilken tur!

Vi firar nämligen alltid vietnamesiskt nyår hemma hos oss. När det infaller på en vardag blir det lite lugnare med god mat och en skön hemmakväll medan vi firar natten lång när nyåret infaller på en helg. Fast nog skulle det vara härligt med en röd dag imorgon......även om vi firar på  det lugna sättet i år. Men firar det gör vi......

Dessert med extra allt!

Ånej, jag råkade blinka. Plötsligt är det söndag kväll och helgen är snart ett minne blott. Jag förstår ärligt talat inte av vilken anledning tiden går så snabbt bara för att det är lediga dagar. Kanske för att jäklas....det måste nästan vara så. Jag känner att jag inte riktigt hunnit med att göra ingenting som jag hade planerat. Måste nog skriva upp det på nästa helgplanering också.

Totalt slö har jag dock inte varit under helgen. Lite nytta har jag gjort. Några tvättmaskiner tvättade, semmelbullar bakade och avsmakade, mat har vi fått att äta som jag lagat till, mitt knä har fått en träningsomgång (det gillades sådär), sonen har fått skjuts till och från träningen. Jösses inser att jag trots allt gjort en del. Inte underligt att jag inte blev klar med att göra ingenting......inte underligt alls.....

Som grädde på moset har jag även hunnit med att bli bättre i min annalkande förkylning. Bubblan runt huvudet är borta och raspet i rösten börjar bli bättre. Hoppas det fortsätter så.