Vasaloppet har fått sina segrare i både herr- och damklassen. Faktum är att jag också känner mig som en segrare, om än med väldigt dålig kondition. Från att ha varit i det läget att jag rätt sakta, haltande masat mig runt på promenader under flera års tid, kan jag nu gå i ett tempo som gör att jag i alla fall blir varm och lite småsvettig. Jag vill inte påstå att det går jättefort men för mig som inte har kunnat hålla något som helst tempo alls de senaste åren är det ett stort kliv framåt.

Efter en kaffepaus hos mor gick jag hem och kollade in när segrarna i Vasaloppet korsade mållinjen. Medan slutstriden pågick ägnade jag mig åt att göra mina alldeles speciella övningar för knäet, kanske inbillar jag mig men jag tycker att jag klarar fler utan att bli jättetrött nu. Framåt går det, sakta men säkert.

Svårigheten nu är att inte göra mer än sjukgymnasten sagt åt mig. När det känns bra har jag nämligen en förmåga att lägga på och göra lite extra men den här gången ska jag inte göra det. Jag ska vara lydig och följa träningsinstruktionerna till punkt och pricka. Allt för att undvika de bakslag som brukar komma som ett brev på posten när jag tycker att det går bra med träningen.

Nu kan jag i alla fall med gott samvete följa de som sportar på teven!

Vädergudarna och jag är inte riktigt överens, det är lätt att konstatera. Idag hade jag sett framför mig en klarblå himmel med sol, allt för att dagens promenad skulle kännas njutfull. Istället är det grått, snöflingor singlar ner (som vanligt) och lockelsen att stanna under värmefilten är stor. 

Kollar in Vasaloppet, dricker kaffe och äter en god macka. Hur lätt skulle det inte vara att stanna framför teven och följa åkarna i Vasaloppsspåret. Med tanke på att jag har en god vän att hålla utkik efter är lockelsen ännu större. Men jag ger mig själv en halvtimme till, sen ska dagens promenad avverkas. 

Vasaloppsfrukost!

Lördagsmums! 

Fredagsmums!

Jag har kommit på att jag är rätt bra på att lura mig själv....eller lura...det är nog fel ord. Vi säger så här istället, jag har en fantastisk förmåga att tro mig själv om saker som sedan aldrig blir av. I mina tankar förflyttar jag mig tillbaka till augusti och den tid när sonen packade för att åka till Norge och studera. Minns att jag tänkte att det skulle bli så fruktansvärt tomt här hemma och att jag aldrig skulle klara av helgerna utan att göra en massa saker. 

Tomt blev det och så är det fortfarande, jag saknar sonens smygande upp i köket på nattkröken för att fixa något att äta (även om jag ibland blir sur av att bli väckt), eller hans flinka knappande på tangentbordet, skrattet när han pratar med kompisarna, sällskapet vid middagsbordet, känslan av att någon fixat maten eller städat hela huset. Framförallt saknar jag sällskapet i soffan medan vi tittar på filmer och serier som vi båda gillar.

Jag minns att jag såg framför mig hur jag skulle gå igenom huset på helgerna och ta tag i saker som röner ett visst motstånd, i alla fall hos mig. Ni vet saker som att städa bokhyllor, sortera papper, städa garderober, rensa skräplådan i köket, torka skåp, gå igenom gamla vinterkläder, veckostäda, garderoben i arbetsrummet där jag har tryckt in en massa saker när vi flyttade hit för drygt sex år sedan....listan kan göras lång men jag tänkte att det fanns gott om helger att fixa detta på. Jag tänkte att ett litet område varje helg skulle jag fixa. 

Till en början gick det bra, sonens klädkammare fick en genomgång, toa och duschrum nere men sen....tog det tvärstopp...ändå till några veckor innan han skulle komma hem till jul. Då städade jag hans rum och kände mig nöjd. Men lådorna, pappershögarna, kläderna i kartongerna, skräplådan och en mängd andra områden har jag inte rört. Tänker att det hamnar lite i samma kategori som att göra veckomatsedel. Det är något jag verkligen skulle vilja göra och följa men av någon anledning har jag inte lyckats hålla i längre än några dagar. Fast jag tycker att mina matsedlar varit bra....

Funderar vad det beror på, av vilken anledning kan jag inte göra det jag föresatt mig? Fast när jag tänker efter inser jag att jag visst kan göra saker jag föresatt mig....roliga saker...och knäträning (fast det absolut inte är roligt). Är detta en förmåga jag har att bara kunna strunta i saker jag borde göra men som inte är absolut nödvändiga? Jag bestämmer mig för att det är så, min förmåga att göra ingenting är guld värd och någon gång vid något tillfälle kommer jag att gå igenom den där garderoben i arbetsrummet och hitta en mängd roliga saker jag inte visste att jag hade. 

Plötsligt vet jag hur jag ska tänka, jag får leka skattjakt istället för att tänka städning....fast det börjar jag med en annan helg. Nu ska det bli en promenad innan jag gör dagens knäövningar framför avslutningen av OS.

Nu har det gått tolv dagar sen jag opererade mitt knä. Fortfarande känner jag en härlig lyckokänsla men ändå lite förvåning över att det har gått så bra och att det känns så mycket bättre redan. En stor men samtidigt lätt försiktig optimism fyller mig.

För första gången på flera år kan jag gå utan att halta...ni vet sådär helt vanligt som de allra flesta av oss går. Inte precis hela tiden men till den största delen är det så. Helt fantastiskt!

Det som tyvärr blir väldigt tydligt nu när jag tar mina dagliga promenader är att min kondition är helt under isen. Under väldigt lång tid har jag inte kunna gå särskilt snabbt utan har fått ta det lugnt för att inte knäet skulle protestera alltför mycket. Men nu kan jag börja gå lite snabbare i alla fall och det är då det märks....avsaknaden av ork. Men oj så jag ser fram emot att ändra på det!

Imorgon tänker jag börja jobba igen, det känns bra men jag oroar mig lite för hur det ska gå att kliva upp tidigt. Visserligen har jag ofta varit vaken tidigt på morgonen med tanke på de OS-tävlingar som körts då men med tanke på att jag även varit vaken bitvis under nätterna för att kolla känns det att jag har en sömnskuld. Men det lär ju ta några dagar sen är jag förhoppningsvis inne i morgonrutinerna igen.

Helgen har varit toppen med vietnamesiskt nyårsfirande i dagarna två. Tillsammans med goda vänner har jag verkligen tankat energi! Saknade sonen dock, men han fick fira med sina vänner i Norge.

Snön fortsätter att falla. Less.nu.

Snart dags att skotta altanen en tredje gång. 

Middag under lördagen.

Fredagens middag. 

När rullgardinen drogs upp i morse singlade snön åter mot marken, plötsligt känns våren väldigt avlägsen. De senaste dagarna när jag tagit mina promenader och solen lyst har jag känt hoppet vakna, men nu tvärdog det.

Fast det hindrade inte mig från att ta en tur runt byn. Dagen till ära tryckte jag ner fötterna i dubbkängorna och gick en promenad på drygt två kilometer, utan kryckor. Det gick alldeles utmärkt, inte jättefort men inte heller så väldigt sakta. För varje dag blir det lite bättre, det som fortfarande förvånar mig mest är avsaknaden av smärta.

Att mitt knä är lite stelt i operationsärret är inte så konstigt, inte heller att det är en konstig känsla där lårmuskeln fäster vid knäet, där satt ju en del skrot som tidigare störde. Men det där onda, den plötsligt skärande smärtan som kunde komma om jag böjde mitt knä för snabbt, klev snett eller bara reste mig upp på fel sätt håller sig undan. Jag tänker inte ropa hej ännu men nog känns det hoppfullt att jag kommer att få ett knä som inte bråkar hela tiden.

Oj vilken spännande morgon det blev idag där jag låg i sängen och kände mig tacksam över att illamåendet gett med sig. De svenska damerna med Charlotte Kalla i täten bjöd på en fantastisk start på detta OS. Vilka kämpar! 

En lugn promenad i det härliga vintervädret på ungefär 1,5 km gjorde att jag sen med gott samvete kunde krypa upp i soffhörnet och kolla in skidskyttet och njuta av te i sonens mugg tillsammans med en semla gjord på köpebulle. Smakade smaskens. 

Men bäst av allt denna dag är det faktum att illamåendet verkar ha gett med sig på allvar. Metallsmaken i munnen är också borta och när jag känner på knäskålen är det tydligt att bedövningen släppt. I´m back!

En skön promenad. 

Te och semla smakade gott under eftermiddagen. 

Natten som gick vaknade jag halv tre med samma olustiga känsla och illamående som jag har haft sen jag kom hem från sjukhuset. Dessutom med den metalliska smak i munnen jag vant mig vid de senaste dagarna. 

Med magen i uppror klev jag upp och knaprade i mig några novaluzid och åt en banan. Sen låg jag och vände och vred mig (så gott det gick med tanke på mitt knä och illamåendet) några timmar innan jag slumrade till vid halv sex. Strax efter sju vaknade jag igen och då tog jag raskt beslutet att inte en enda värktablett ska komma in genom min mun den närmaste tiden trots rådet att hålla en jämn nivå av smärtstillande. Låt värken komma....så känns det....

Nu har dagen snart gått, magen känns aningen bättre även om den fortfarande inte är helt i ordning och värken i knäet är väldigt överkomlig. Faktum är att jag är förvånad att det knappt känns att man skurit upp knäet och plockat ut skrot. 

Den långtidsverkande bedövningen skulle ju räcka trettiosex timmar som längst, det innebär att den borde gått ur kroppen runt lunch idag, allra senast. Men när jag känner på mitt knä upplever jag att det fortfarande är bedövat....alltså återstår att se om jag är lika kaxig när den släpper....kanske överfaller jag askarna med alvedon och pronaxen då...bäst att inte ropa hej utan se till att de finns nära sängen!

Hur som helst, om man bortser från magens tillkortakommande funkar det utmärkt med knäet. Jag lyckades duscha idag, ta en aningen längre promenad än igår, mot slutet av dagen kunde jag ta några steg som vanligt i trappan hemma på vägen upp från källaren. Dessutom behöver jag inte längre sitta med helt sträckt ben på toa utan kan böja det nästan nittio grader. Har ni inte provat att sitta med ett ben helt sträckt på toa tycker jag att ni ska göra det....dagens utmaning....och fuska inte....

Nu brinner OS-elden!

Det var med ett ansikte torrt som fnöske och hår som svinto jag åkte till sjukhuset i tisdags förmiddag. Med tom mage som knorrade av både hunger och förväntansfull oro klev jag in och anmälde mig på ODA. Två och en halv timme senare låg jag och kände hur mina tår och så småningom ben kom tillbaka.  

Själva operationen tog drygt 30 minuter och jag fick följa den via de röntgenbilder som togs under hela proceduren för att säkerställa att ingenting blev kvar. Det var i alla fall en ansenlig mängd skrot som plockades bort. Tydligen hade en tråd gått av, men min ortoped trodde inte att den gick av i somras när problemen i mitt knä blev som störst utan han trodde att det hände tidigare under läkningsprocessen. 

Hur som helst undersökte han mitt knä innan operationen och konstaterade att där det gjorde ont när han tryckte var precis på de ställen skrotet satt, vilket var positivt. Han berättade också att det i övrigt såg fint ut på röntgen, ingen artros som gick att se i alla fall. Känns ju hoppfullt. 

Ett annat konstaterande är att det kan se väldigt olika ut hur man undersöker ett knä. Inför operationen kollade ortopeden av samma saker som den ortoped som undersökte mig i oktober gjorde. Skillnaden i hur smärtsamt det var går inte att jämföra. Känner stor tacksamhet att den som plockade bort skrotet var samma person som satte in det. Toppklass på det ingreppet och den ortopeden.  

Jag konstaterar också att alla jag mötte under mina timmar på ODA har hamnat på precis rätt ställe. Så oerhört fina, empatiska och omhändertagande. Trots oro för ryggbedövningen ingav de mig precis det mod jag behövde och lät mig förstå att jag varken är den första eller sista som tycker det är riktigt läskigt. 

Så här dag två efter operationen är mitt knä det minsta problemet. Visst jag har ont men med tanke på att jag fick långtidsverkande bedövning som kan sitta i upp till trettiosex timmar är jag fortfarande förvånansvärt smärtfri. När den väl släpper har nog den värsta smärtan gett med sig så det borde inte bli alltför farligt. 

Nej det som besvärar är magen och huvudet. Min kropp gillar inte att fasta. Det innebär migrän och ständigt illamående och stora svårigheter att behålla någonting överhuvudtaget. Men med saltad knäckemacka och mariekex med smör som grund har jag slutat lämna tillbaka det jag stoppar i mig. 

Bäst av allt, nu kan det bara bli bättre!

Här är det som plockades bort och tidigare höll ihop min knäskål.
Ser inte så mycket ut så här från sidan men framifrån var läget ett annat.
Denna bild togs direkt efter operationen den 11/12 2011

Denna drakkäft föranledde att skrotet behövde sättas in överhuvudtaget. Detta är den 9/12 2011. 

Nöjd efter att ha orkat en kryckpromenad fram och tillbaka till ICA. 

En underbar bukett anlände med bud igår. Den kommer att ge glädje flera dagar. 

Nyopererat knä, tisdag eftermiddag. Ett antal gram lättare med tanke på det som plockades bort. 

Resterna efter alla descutanduschar. 

Den här bitande och kyliga morgonen vet i alla fall jag någon som är glad....eller någon...snarare ett ting...en sak...rätt stor visserligen och rörlig men likafullt en sak. Min mammas bil. Igår bestämde jag mig för att förbarma mig över den stackars bilen som stod i hennes garage. En stackare täckt av ett tjockt lager is som gjorde att dörrarna knappt gick att öppna och gjorde att det klonkade bra när man körde i gupp. 

Efter en kort tur mitt på dagen igår fick den silvergrå byta plats med min vita, från ett kallt garage till ett varmt. I morse tittade jag till bilen där den stod och mådde gott i det varma garaget. Lite vått på golvet var allt som återstod av islagret. I övrigt står där en torr och fin bil. Nu har jag satt värme på min egen bil innan det är dags för dem att skifta plats igen....jag är rätt tacksam att det inte snöat under natten...

DC´s Legends of Tomorrow.

Söndagselden.

Bitande kyla, men vacker morgon.

En vecka sen sist och vilken vecka det har varit. Det som överskuggat allt annat är den snömängd som vädergudarna valt att släppa ner över oss. Snö som fått till följd att bussar och tåg ställts in, människor varit insnöade och inte kunnat ta sig till jobbet. Några skolor och förskolor fick därför stänga sin verksamhet då det helt enkelt inte fanns tillräckligt många vuxna på plats. Just idag är molntäcket lite tunnare men nog snöar det ändå. Inte så intensivt, flingorna singlar ner mot marken i maklig takt. Men de är där, snöflingorna.....

Fast för mig har veckan till största delen bestått av juridikpluggande i Skellefteå, på Medlefors folkhögskola. En vecka med fantastisk god mat och intensiva studier. Härlig samvaro har den också bjudit på men nog var det skönt att i slutet av veckan få krypa ner i sin egen säng och vakna hemma. Även om mitt frukostläge vid den öppna spisen under veckan gett mig en härlig start varje dag. 

Nu laddar jag för en intensiv jobbardag på måndag innan jag förhoppningsvis får ta bort skrotet i knäet på tisdag. Jag hoppas innerligt att det inte blir inställt av någon anledning, men skulle det råka hända är jag ändå närmare operation nu än jag var tidigare i höstas. Till slut kommer det att hända!

Tittar man på växthuset ser det inte ut att ha snöat så mycket....

...men det har det....detta ser jag när jag tittar ut genom dörren på den nedre sidan av huset. 

Lugn frukoststund i Medlefors. 

Det blev middag på Pinchos en av kvällarna. 

...och godis....

Den här morgonen har jag en skön och lugn start där jag tänker tillbaka på veckan som gått. Ljudet av elden som sprakar ackompanjerat av tvättmaskintrummans snurrande är det enda som hörs. När jag stack ut näsan för en stund sedan och plockade in de allra sista havrekexen från lådan på balkongen kvittrade faktiskt en av mina små fågelvänner till också.

Det har varit en omväxlande vecka, både när det gäller vädret och jobbet. Vädret bjöd på minusgrader, plusgrader, någon liten solgnutta, regn men framförallt mer snö....

Att det blev regn och tö var ju inte speciellt kul men det förde med sig det goda att julen inte behövde vara ända till påska detta år. Dörren ut till växthuset gick att öppna och halmstjärnan som lyste så fint i rutan ner mot macken kunde släckas och plockas ner.

Jobbet bjöd upp till en intensiv dans med tanke på förra veckans tentajobb och nästa veckas rektorsprogram i Skellefteå. Mycket skulle hinnas med under de fem dagar som fanns till förfogande. När jag summerar tror jag att det mesta blev gjort, förutom ett antal uppgifter som ska vara gjorda innan utbildningsdagarna nästa vecka....men jag har ju helgen på mig.

Men bäst av allt under veckan som gick....i postlådan damp det ner ett efterlängtat brev. Kallelse till min knäoperation. Tisdag den sjätte februari är det dags, om inget oförutsett inträffar. Jag håller alla tummar och tår jag har att det inte kommer in några akutoperationer som går före så att det blir inställt. Hur som helst, nu är det i alla fall på gång.

På tal om tår, min tå har minskat i omfång. Det innebar att jag i måndags kunde ha på mig en vanlig vinterkänga igen, även om det var lite oskönt. Jag har dock tagit av mig kängan så fort tillfälle getts och idag småvärker det lite i tån mest hela tiden....men mindre är den om än med en nagel lika blåsvart som tidigare.

Ute är det grått och gissa vad? Det snöar igen....

Inne är det ljust och varmt, låter jag bli att titta ut genom fönstret slipper jag se snön.

Nu är det snart dags!

Temadagar, det är det nya i vår almanacka....eller nytt...nu hittade jag på. Temadagarna har funnits ganska länge i almanackan men fylls ständigt på med nya mer eller mindre konstiga saker.

Hur som helst, i princip varje dag uppmärksammas något speciellt, stort eller smått. Vissa saker kan kännas rätt självklara att man kommer ihåg och uppmärksammar medan annat känns mer oklart kan jag tycka. Vad sägs om tandborstbytardagen, datorrensardagen, tårtätardagen eller halvsnödagen? Apropå halvsnödagen, tro vad det innebär...snöar det halva snöflingor då?

Just idag är det Kramens dag. Det kan ju inte bli fel då kramar är något väldigt bra, mysigt och mjukt. (För alla utom de som känner obehag av kroppskontakt förstås, då är kramar inte särskilt mysigt.)

Den har i alla fall funnits sedan 1986 och är initierad av Kevin Zaborney från USA. Enligt Wikipedia ville han uppmana människor att krama sina nära och kära oftare. Han är alltså en riktig kramambassadör om man ska tro på det som står att läsa. Vill man följa honom på twitter heter han just @hugambassador. Så det är väl bara att hänga på och kramas idag, eller hur?! Fast nu kan ju jag tycka att alla dagar borde vara kramens dag!

Funderar lite över möjligheten att initiera en egen temadag....braskaminens dag, soffhängdagen, tåviftardagen eller varför inte värmefiltens dag? Undrar hur man gör? Leta efter ett ledigt datum kanske kan vara en början (om det finns något), men sen då? Ansöker man om att få en dag att uppmärksamma eller är det bara att börja posta på sociala medier att nu är det värmefiltens dag och hoppas att det sprider sig.....

Men allvarligt talat, nu har den som sitter och ansvarar över vädret tappat fokus totalt. När jag skulle gå ut och hämta tidningen i morse, vad tror ni att jag möttes av? Jo, ett nytt lager snö som fallit under natten. Det gjorde att lusten att läsa en papperstidning snabbt lade sig så jag vände direkt i dörren. Tidningen fick helt enkelt stanna i postlådan då utsikten att ännu en dag behöva bli snöig om sockan i sandalen inte lockade speciellt mycket. Istället kollade jag nyheterna på plattan, något som fungerade alldeles utmärkt.

Ett nytt lager med snö har lagt sig på gården.

Ljus, nyheter, kaffe, eld och värmefilten.
Den onda tån i gröna gosesockar sticker ut för att slippa tyngden av filten. 

Tidningen lästes på plattan.

Imorgon har det gått en vecka sedan lampan ramlade ner på min tå. Det har varit en vecka fullproppad med studier. Tre dagars intensivt pluggande tillsammans med kollegor som också läser på rektorsprogrammet. Sedan kom torsdagen, med skarpt läge. Då var det tenta. Hela dagen ägnades åt lagar och paragrafer och till slut återstod bara att klicka på spara-knappen och så var tentan inskickad. Jag hade nått det läge där jag började tvivla på att jag tänkt rätt och skulle börja ändra....då fanns inget annat att göra än att anse mig vara klar. Idag har jag försökt att hinna med mycket som släpat efter på grund av allt plugg, förutom ett fortsatt pluggande förstås. På tisdag ska nämligen nya uppgifter vara färdigställda och inskickade.

När jag nu tittar på min tå tänker jag att den borde ha börjat bli mindre efter snart en vecka, men det är precis som om allt jag försökt ta till mig i kunskap under veckan hamnat i tån, den är större än någonsin och fortfarande obehagligt smärtsam. Det har förmodligen inte varit så bra att arbeta under veckan, jag hade nog behövt ligga med foten högt i viloläge så mycket som möjligt. Det blev nog inte bättre heller förstås när jag på onsdag morgon råkade tappa en plåtlucka på den redan onda tån....

På nåt sätt gjorde den ännu mer ont när jag tittade ut på altanen och såg all snön, en kort stund funderade jag på att tränga ner foten i sonens powerboots och börja skotta själv men med tanke på hur tån ser ut efter att ha gått i en sandal under veckan insåg jag att det inte var en särskilt bra idé. Men ett samtal senare så tog det inte lång stund innan två räddare dök upp och skottade av altan, garagetak och kvist. De delar som var mest kritiska. På växthuset ligger det inte lika mycket snö så det kan vänta ett tag och själva hustaket är det ingen panik med alls.

Nu när helgen är har ska jag i alla fall vila så mycket jag bara kan...upp med tån i högläge och kolla på teven och kanske läsa lite skoljuridik....laga middag tänker jag också strunta i...eller inte stunta i....jag tänker bara värma middagen....det blir nämligen pommes och hemgjorda nuggets som finns i frysen. Lagom avancerat en fredag i januari!

Mycket snö....

Vips var det skottat!

Ond tå....

En normal tå och en svullen hobbittå....fast utan allt hår....

Alltså den här snön. Precis när i alla fall jag trodde att det var nog så börjar det om. Dessutom blåser det, vilket innebär att snön driver och lägger sig där den normalt inte brukar vara. Fulla min kvist och bro till exempel.

Här finns inte en chans att smyga varken in eller ut....nu kan jag ju inte påstå att smyga är något alternativ för mig just nu. Här himpar och haltar vi oss fram i omaka skor. På ena foten en rejäl vinterkänga, på andra foten en badsandal i plast. Det är ju tur att sonen lämnade sina badsandaler här hemma, hans vänstra sandal är det enda min tå klarar av att komma i just nu. Jag behöver i alla fall inte vara orolig för att få sand mellan tårna. Däremot är det svårt att undvika snön.

Med tanke på min rädsla för att halka på vintern känns ju sandaler av plast inte som det ultimata skovalet förstås men ska jag kunna jobba är valet lätt. Den här veckan handlar allt om lagar och paragrafer, i slutet av veckan tentar vi på den första delen av skoljuridiken. Hu...lätt ångest som om någon dag lär bli mycket värre.

Snön yr!

Finn fem fel.....

Det började så bra igår. Jag läste litteratur, skrev ihop en analyserande text om delaktighet och inflytande. Det gick till och med så bra att alla tomtar hamnade åter i tysta vrårna och det enda som var kvar att göra idag var att byta gardiner och släcka utebelysningen.

Det gick också bra till en början, jag strök gardiner, tog ur sängen för att renbädda, tvättade och tumlade och kände mig väldigt effektiv. Plötsligt när jag hängde upp den sista längden i köket ramlade den inre gardinstången ner på fönsterbrädan med den påföljden att lampan hamnade rakt på min vänstra stortå. Visst det gjorde lite ont men inte värre än att jag tänkte att det nog gick bra. Några sekunder senare kändes det som om någon höll på att borra bort tån....

En rejäl blånagel och svullen tå blev facit. Trots allt kändes det hyfsat efter en stunds vila. Mamma kom och hjälpte mig stryka de sista gardinerna så jag fick hänga dem också. Det var sen jag var en aning dum. Jag tänkte att om jag gör klart det som var min dagsplan så skulle jag få lägga foten högt och vila sen. Det kändes till och med så bra så ett tag trodde jag att jag skulle kunna åka till Kubbe och partaja med vännerna som jag planerat.

Sagt och gjort, jag haltade runt, bäddade sängen, hängde tvätt, tömde tumlare, stoppade in fötterna i ett par skor och hämtade in ved. Det där sista att stoppa in fötterna i skor var riktigt idiotiskt, då började det värka ordentligt.

Skam den som ger sig för att det gör "lite" ont i en tå, är det tjugondag Knut ska julen ut så med sandaler gick jag ut och drog ur strömmen till utebelysningen som sista insats....det var ju inte heller så smart med tanke på halkrisken....men det gick bra det också.

Nyduschad med några lunchmackor lade jag mig äntligen i soffan med foten högt. Lite för sent om man säger så......det bultade och bankade och sprängde rätt bra. Något det fortfarande gör, fast nu har jag förflyttat mig till sängen. Tänkte att det får man göra när man känner sig lite ämlig och tycker lite synd om sig själv.

Fast jag vill bara påpeka att det bara är lite synd om mig....det finns de som har det mycket,  mycket värre.

Det enda som känns en aning surt är att jag inte kan ta på mig skor (det misstaget gör jag inte en gång till idag) och gå ut i växthuset och släcka stjärnan där....kanske kommer julen att vara till påska....den kommer i alla fall att vara längre än Knut!

Tå mitt på dagen.

Tå ikväll insmord med Hirudoid.

Jag undrar om det är kylan eller bara latmasken, men den här veckan jag har slängt mig ner i soffan på kvällarna och vägrat göra nåt annat än att njuta av eldens och filtens värme. Tomtarna som i vanliga fall krupit in i tysta vrårna vid det här laget härjar fortfarande fritt i huset. Tallriset och enriset börjar se lite trött ut så barren lär falla när jag rör det. Men än är ju inte Knut här så lite tid finns ännu att städa undan. Hade tänkt be mucklorna om hjälp men de syns inte till alls...plötsligt är de som bortblåsta nu när jag skulle uppskatta deras hjälp som mest. Skulle till och med uppskatta deras bus! Annars kan jag tillhandahålla bubblande dryck till den som kommer hit och leker muckla imorgon kväll....

Imorgon har jag min pluggdag och jag bara måste börja skriva en analys som ska lämnas in inom en snar framtid. Problemet är att om jag känner mig själv rätt kommer mitt fokus att flyttas från skrivuppgiften till att dansa runt med tomtarna.....men nej, nej, nej....det får inte ske!

Alltså jag undrar om mitt knä vet något jag inte vet? Dels har det börjat krångla och haka fast i skrotet igen efter att ha hållit sig i schack, i alla fall större delen av december.

Men det märkligaste är att det har börjat klia...runt skrotet men framförallt under ärret. Den typen av klåda som kommer när sår läker. Känns lite som flera stora myggbett inne i knäet, vilket gör det svårt att klia. Kommer ju inte riktigt åt.

Nu är det sex år sen det var ett sår där så det borde inte klia för att det håller på läka, men kanske att knäet har en föraning....kanske är det snart operation på gång....eller så har knäet bara hittat på ett nytt sätt att jävlas....