Det var nästan så att jag kunde höra Gert Fylking ropa äntligen ikväll. Inte för att jag tillkännagav någon nobelpristagare, nej det som fick mig att i alla fall mentalt ropa äntligen var det faktum att potatis och fröer äntligen kom ner i odlingslådorna. Eftersom det här var den första riktiga sommarkvällen passade det ju bra, dessutom tog inte vinden i så att fröerna riskerade att flyga iväg. Nu är det bara att hoppas på en fin sommar och en lång varm höst....

Förutom att sätta fröer satte jag även ut alla småplantor från växthuset. Snacka om att känna sig effektiv. Nu är det bara städningen kvar, det är lite jordigt där inne. Sen kan vi njuta av våra måltider i vår lilla oas igen. Fast ikväll blir det inte mer....mitt knä är inte nådigt just nu....

Nu har jag äntligen fått ner fröerna i jorden. I två små gödselhögar har jag tryckt ner några squashfrön  också. 

Blommor på ett av äppelträden.

Det andra äppelträdet blommar också. 

Även körsbärsträdet är i full blom.

Nu är det bara städningen kvar i växthuset. 

Rabatten från gatan. 

Kläderna hänger på sin plats mellan rönnarna. 

Rabatten från kvisten. 

Sitter och bläddrar igenom alla foton jag tog på sonen och hans kompisar i fredags när det var avslutning. Jag slås av den genuina glädje, vänskap och värme som lyser igenom på alla bilder. Framförallt i de bilder som togs utan att de vet om det, även om vänskapen lyste stark även på de bilder som "arrangerades".

När jag ser dessa bilder är det inte förvånande att de lyckats hålla ihop sedan de var 3 år. Trots att de från förskoleklass ändå till slutet av sjätteklass gick på olika skolor. En stark självklar vänskap med potential att räcka hela livet. Det är jag helt övertygad om. Även om livet naturligtvis kommer att föra dem in på olika vägar så tror jag nog att de alltid kommer att ha varandra med ändå. Inte i person kanske men i hjärtat.

Bilderna utstrålar det är vi och världen. Inte vi mot världen, för trots att deras vänskap är så oerhört stark så har de alltid välkomnat andra in i deras värld. Det finns alltid plats för fler. Att som förälder se sitt barn innesluten i sån varm vänskap gör att hjärtat sväller av kärlek och glädje.

Igår var det en rolig och intensiv dag. Flaggan hissades på morgonen, sonen tog på kostymen och gick iväg till skolan. Jag gick strax efter och stod utanför kyrkan i de kyliga vindarna och väntade på att tåget med elever skulle komma.

När de fyllt kyrkan följde alla andra efter och fick ta del av en fin och högtidlig avslutning med mycket stämningsfull musik. Så småningom kom vi hem, åt och fikade innan sonen och kompisarna drog iväg till badhuset i stan med efterföljande restaurangbesök. Sen huserade de i vår källare hela natten och en stor del av den här dagen.

Medan sonen och polarna var i stan umgicks jag med kollegorna i Bredbyn. Massor av god mat, glada skratt och nya upptäckter när det gäller dolda hemligheter.

En sak jag konstaterade är att sommaren är här, trots de kyliga vindarna. I alla fall om man ska tro på myggorna för nu har de gjort sitt intåg, med råge. En riktig invasion där vid Anundsjösjöns strand.

Dagen har gått i trötthetens tecken med små korta avbrott för lite ogräsrensning och myggjakt....de verkar ha kommit till Nygatan också....myggorna...

Nu är grundskoletiden slut!

Före ogräsrensning.....

......och efter. Nu finns plats för plantorna som väntar i växthuset på att sättas ut. 

Inne plockar de blivande gymnasieeleverna ihop efter natten. 

Terminen har bjudit på många fullspäckade veckor. Men jag tror nog att den vecka som gått har varit den allra mest intensiva. Detta trots att sonen inte behövt skjuts till träningar under veckan.

I tisdags eftermiddag var det så illa att om någon frågat om mitt namn hade jag inte kunnat svara. Det har varit arbetsmiljöärenden, träffar i stan, utbildningar i stan, ännu en träff i stan, en tur till stan för att hämta mina ortopediska skoinlägg. Slutspurt i skolan har vi haft också med allt plock som hör till sista veckan. Sommarfesten igår kväll var en riktig höjdpunkt där vi fick njuta av alla elevers fina framträdanden. 

Ligger i sängen och funderar om jag har glömt något viktigt när det gäller saker eleverna skulle gjort klart eller fått hem. Men jag tror faktiskt inte det....något som gör mig inte bara lite misstänksam. Är det inget jag glömt är det förmodligen första gången någonsin.....

Nåja, öppnade i alla fall presenten jag fick av treorna idag. I paketet låg en jättefin mugg i form av R2D2. Jag blev så rörd över deras val av present. En sak som verkligen passar en nörd som jag. 

När jag väl kom hem vid halv sex har jag sen förberett lite för sonens avslutning i morgon. Jag fattar inte att han redan slutar nian. Nyss var han en liten, liten kille. Nu förvandlad till en vältränad ung man. Nog kommer det att kännas märkligt i morgon allt. Han tycker nog mest att det är skönt.....

Ett värmande kort, en fin skylt och ett spännande paket. 

Världens finaste R2D2-mugg är numera min!

Gott nybakat bröd så här på kvällskvisten. Kommer att smaka fint till frukost i morgon. 

Tänk att den här lille filuren går ut nian i morgon...

På väg till avslutningen i årskurs 1. 

Snacka om att det är intensiva dagar nu. Full fart i klassrummet med att göra klart och låta eleverna få redovisa alla de arbeten som inte hunnits med.

Med tanke på att sonen går ut nian finns en del att hinna med här hemma också. I kalendern är många möten och träffar inplanerade på eftermiddagar och kvällar så det blir få kvällar hemma. Därför är det bäst att passa på när möjlighet ges.

När jag kom hem idag skyndade jag mig därför ut med gräsklipparen. Fast den behövde jag inte gå med länge då min snälle granne kom och övertog styret av den. Då kunde jag bära upp krukor och förbereda för plantering istället. Sonen bar sedan ut alla krukorna på altanen. Sedan bar han upp möblerna också och lagade middag till oss. 

Jag planterade i alla fall blommor i krukorna på bron och hoppas att det inte blir några järnnätter att tala om. I växthuset fick även tomater och chiliplantor större krukor. Något de borde fått för länge sedan.....men jag hoppas att hösten bli lång och varm....då hinner det nog bli frukter på plantorna ändå....

Nu väntar vi bara på sommarvärmen. Låt den komma!

Krukor fyllda med jord färdiga att plantera i, men det får vänta. Orken tog plötsligt slut.  

Barbafamiljen har bleknat betydligt men än lyser de upp på altanen. 

Sveriges nationaldag och vädergudarna var inte så snälla idag. Efter att prognosen visat en stor sol i drygt en vecka bestämde dom sig för att det skulle bli grått och regnigt istället.

Lagom till #ÖKSF uppvisning under Bredbydagen började regnet åter strila efter en längre stunds uppehåll. Hade inte programmet varit försenat så skulle de kanske lyckats hålla sig torra hela uppvisningen. Nu blev det inte så. Trots det så gick det bra. Vissa delar ströks naturligtvis men publiken växte hela tiden och beundrarskaran bestod av både äldre farbröder och tanter med käppar och rollatorer och betydligt yngre åskådare. Jag tror i alla fall att det var första gången gänget på mattan fick fick skriva autografer......

Nu myser vi hemma framför en eld medan flaggan vajar på sin stång mot en helgrå bakgrund. Usch vad blöt den kommer att vara ikväll när den ska halas.....men det blir ett senare problem. Nu lägger jag in ett vedträ till.

Nationaldagselden!

Flaggan i topp och en mygga på linsen...

Uppvisning i tilltagande regn.

Vädret var otroligt lovande i morse. Solsken, lagom mycket vind. Precis som man vill att det ska vara när det är utflyktsdag. Men vi hann bara komma på plats vid Flärken innan det tog i och blåste så att bebisgungan som finns där nere stod rakt ut. Vita gäss i mängder och färg, papper och annat flög både hit och dit. Mitt i alltihop kom någon liten regnskur också. Molnen höll ett oerhört högt tempo över himlen så sol och regn växlade friskt.

Som tur var fanns det lite småhus som det gick att gömma sig bakom och i. Där satt alla elever med stafflier och gjorde Picassobilder. Otroligt vackra bilder. Vissa skulle jag faktiskt kunna tänka mig att ha på min egen vägg här hemma.

När jag kom hem från jobbet kände jag mig lite trött. Fast förmodligen inte lika trött som sonen. Han som tillsammans med klasskompisar från nian tältade natten som gick.Tack och lov var han inte så trött att han inte orkade laga middag åt oss......

Mellan jobb och middag hade jag i alla fall tillräckligt med energi för att trä klart alla små fina armband. Skön terapi för att rensa hjärnan. Sen njöt jag av kvällen hemma, en lång stund i mitt eget växthus. Där var det oerhört skön. Det är i sanning min oas.

Sonen svänger sina lurviga på Olympia där årets Styrbjörns hörna går av stapeln. Mina är inte så lurviga och inte svänger de särskilt bra heller men jag stapplade i alla fall runt byn på en promenad. Känner mig rätt nöjd som faktiskt lyckades med en tur på fem kilometer.

Tyvärr blev det aningen för långt för både knä och fot. De värker väl mycket för min smak just nu. Om någon frågar skulle jag säga att jag har tandvärk i knäna. Det är så det känns. I alla fall tror jag att det är så tandvärk känns. Säker kan jag inte vara. Men hemmajobben får därför vänta....men det är ju inget nytt direkt.

Trött är jag också....natten som gick sov jag tyvärr inte så många timmar som man kan önska....mitt i natten vaknade jag och fick för mig att det var en god idé att lösa problem....

Naturligtvis var det en jättedum idé. Lite sömn gör att hjärnan inte fungerar riktigt som den ska och är dum och seg samtidigt som den går på högvarv av någon underlig anledning. 

Nu gör jag mitt bästa för att hålla mig vaken samtidigt som jag förmanar mig själv att låta bli problemlösning nattetid....undrar om jag tänker lyssna.....?? 

Sol ute och sommar i växthuset. 

Mors dag och alla flöden i de sociala medierna fylls av fina saker barnen (unga och gamla barn) gör för sina mammor. Så även i mitt flöde. Jag vet att alla inte har ett helt okomplicerat förhållande till sina mammor, där det inte stämmer. Alla har ju inte sina mammor kvar heller utan de är änglamammor.

För mig är en mamma någon som symboliserar kärlek och omtanke. Som finns där i roliga stunder men även i de svåra för att stötta och trösta. 

En mamma är någon som kommer med kloka råd men hon kan också vara den som puttar på för att få dig att våga det där lilla extra ibland, att våga gå utanför ramarna. 

En mamma är den som lagar din favoriträtt men hon lagar även mat som gör att man får testa smaker man aldrig trodde att man skulle gilla. 

Mammor kliar på ryggen, borstar håret, stryker över pannan när man är sjuk, läser sagor, knyter skosnören och stryker den där besvärliga blusen så man slipper det själv. 

Det finns förstås stunder under uppväxten när man kan tycka att mamma är besvärlig, tjatig, arg och kanske till och med pinsam. Det hör till, så ska det vara. Det betyder bara att man är lite lik sin mamma och det vill man inte riktigt bli påmind om i en viss ålder. När man är äldre däremot finns det få saker som kan göra i alla fall mig mer stolt än att få höra att jag är lik min mamma. 

En mamma har en outsinlig brunn att ösa sin kärlek ur, den tar aldrig slut. Vad som än händer finns hon där. Sån är min mamma och sån var min mormor. Så hoppas jag att jag är för min son, en varm trygg famn med kärlek som räcker till universums slut och tillbaka igen. 

Både godsaker att äta och en uppmaning som verkligen kan göra gott för mig!

Graderingsdag i stan med tid både nere i ju -jutsulokalen men även en tur runt stan med sonen och väldigt god lunch med spansk mat. Eftersom han fick jobba som kastdocka under graderingen till brun mon fick han ju ett träningspass.

För mig var det däremot inte särskilt ansträngande att titta på. Därför bestämde jag mig för att klippa gräset när jag kom hem. Efter att ha traskat runt tomten en dryg timme känner jag mig rätt nöjd med resultatet. Nu kan jag med gott samvete slappa i soffan. Något jag gör väldigt bra!!

Jag känner mig rätt nöjd med resultatet. 

Det blev både någon kilometer och lite tid på tomten.
Fast jag undrar lite över det faktum att det ser ut som att jag klippt tvärsöver gruset också.......

Vissa kvällar känner jag mig mer tacksam över mitt liv än andra kvällar. Den här fredagen är en sån. Dagen började i sorgens tecken då det var begravning och vi tog ett farväl av en av mina farbröder. Minnen, känslor men även ett och annat leende. För trots att sorgen är så närvarande kommer ju även de fina minnena fram. Jag är tacksam över alla fina minnen jag har av honom.

Därefter var det möte hela eftermiddagen med givande diskussioner. Om än intensiva så jag blev faktiskt väldigt trött. Kanske hjälpte det till att veckan varit synnerligen intensiv med oerhört få stunder hemma. Jag är i alla fall tacksam över diskussionerna och tänker att de nog till slut kommer att leda till bra saker för oss som arbetar i skolan.

Hur skönt var det inte sen att kliva innanför dörren hemma och mötas av en glad son som börjat med middagen. Att få lägga sig under en filt i soffan och höra honom stöka i köket. Att sedan få maten serverad framför teven med en av våra favoritfilmer på, Ironman. Då kände jag tacksamheten och kärleken svälla i bröstet.

Nu känner jag mig tacksam för att jag snart kan få lägga mig för att sova, bara för att jag kan och är trött....fast det är jättetidigt.  Förmodligen är det säkrast att jag gör slag i saken snart och kryper ner i loppelådan för det är en tidig start imorgon....graderingsdag. Sonen ska inte gradera men väl hans adepter.  Natti natt!

Sonen sitter vid datorn och skriver på nåt skoljobb. Själv har jag placerat mig med jobbdatorn i knäet för lite kvällsarbete. Men först kände jag ett stort behov av att bara göra ingenting. Nåja att blogga räknas kanske till någonting, men det känns som ingenting.

Fast nog är det lite märkligt ändå hur bloggandet och skrivandet förändras. Den lust jag kände för bara något år sedan vill inte alltid infinna sig nu. Därför skriver jag bara när jag känner för det.....låter ju rätt sunt faktiskt! Kanske blir jag visare med åren trots allt......

Sonen kom nyss ner med en kopp te, han tyckte att det verkade som att jag behövde det och så rätt han hade. Önskade bara att det var lite smärtstillande i det också för mitt knä gör verkligen vrålont ikväll. Och under foten, där fotvalvet är nedtrampat...aj aj aj. Och i nacken gör det ont....aj aj aj. Men som tur är så har jag tid hos sjukgymnasten för att få hjälp med i alla fall nacken imorgon. Dessutom kommer mina specialtillverkade inlägg till skorna om exakt en vecka. Det blir toppen. Min förhoppning är att det ska hjälpa knäet också när belastningen på foten blir mer riktig. Så egentligen är det rätt toppen!

Något annat som var toppen, eller för att vara mer precis, någon annan var den snälla Hemglasschauffören. När jag träffade henne på andra sidan byn tidigare i kväll lovade hon att komma förbi vårt hus en gång till så att vi skulle få handla eftersom vi missade henne när hon for förbi på sin rutt. Det är service det! Så nu har vi fyllt frysen med laktosfri glass. Mums....skulle ju smaka smaskens till den temugg som står här bredvid.....

Den här dagen har vårtecknen avlöst varandra. Det första kom redan under natten. Plötsligt vaknade jag av att det levde rövare ute på bron. Två katter slogs så det rök utanför vår ytterdörr. När jag kom fram till dörren tyckte nog den ena att den fått tillräckligt med stryk så den sprang iväg så fort den bra kunde. Den andra lade sig tillrätta på vårt räcke.....fast där fick den inte ligga länge. Jag öppnade dörren och sjasade bort den. När jag sen öppnade samma dörr i morse för att hämta tidningen hittade jag ännu en katt på bron.....

Jag undrar vad det är som gör att katterna flockas runt vårt hus den här årstiden? Vi har inga egna katter så det kan ju inte vara det.....

När jag sedan under kvällen tog en lång promenad lyssnade jag in våren. Fågelkvitter, gräsklippare och vindens sus. Dessutom sken solen så att temperaturen hade en chans att stiga....en underbar vårkväll helt enkelt.

Det gjorde att jag lyckades samla energi nog för att jobba vid datorn några timmar. Jag har filat på en annorlunda läsårsutvärdering i år....tror att det kan bli bra.

Kvällsjobbet!

Mäktiga toner fyllde kyrkan idag. Församlingens körer sjöng i en fullsatt kyrka. Att få stå där med alla andra och vara del i den musik som lyfte mot kyrktaket var nästan magiskt. En häftig känsla.

När jag sedan gick hem i de kylslagna vindarna kändes sommaren långt borta. Då greppade jag en bok och tog min tillflykt till växthuset. Där var sommaren. Ett stilla gungande i hängmattan, vindens susande, fåglarnas kvitter och en värme som fyllde växthuset. Snart är den här på riktigt också och inte bara i mitt lilla ute-krypin.

Plötsligt kändes det som sommar. 

Efter att ha ätit middag tog vi en rejäl promenad sonen och jag, då kändes det nästan som sommar ute också för vinden hade mojnat och det var varmt och skönt.

Nu ska jag snart ta itu med fixandet inför morgondagen. Men inte riktigt än....vilar en stund till.

Pingstafton har förvandlats till vilken lördag som helst eller är det bara jag som tycker det? Att göra sig pingstfin, laga extra god mat och umgås är inte lika självklart längre. Annandag pingst fattas.

Nåja helt hopplöst är det inte. God mat ska vi få men det kommer att dröja, jag har nämligen alldeles nyss stoppat in en fin kalvytterfilé i ugnen. Fast nog lär det ta ett tag innan den bli klar. Att sedan fira pingstafton i soffan med mysbrallorna på och några avsnitt av Game of Thrones är inte så illa. Nog ska jag kunna få det att kännas lite högtidligt allt.

I morgon lär det bli desto högtidligare. Då ska vi sjunga i kyrkan när det är högmässa och därefter avtackning av vår kyrkoherde som går i pension. Kyrkans alla körer ska att sjunga tillsammans så det kommer förhoppningsvis att låta mäktigt.

Men nu återgår jag till mitt högtidliga slappande i soffan....oj vad det tar på.

På pappas grav är det full blomsterprakt! Kollade till där innan körövningen igår. 

Idag var det tur att vi inte var fler än två som skulle äta. Förpackningen med gnocchi till fyra personer räckte precis till oss två. Inte särskilt ofta jag lagar så precis med mat. 

När middagen var uppäten hade jag fått tillräckligt med energi för att ta itu med en av mina favoritsysslor.....gräsklippning. Trodde ni på mig? Nej precis, det är inget jag gillar.  Mitt knä gillar det inte heller. Antagligen därför det blivit en hatsysselsättning. Men jag hade inget val. Nästa vecka finns inte någon tid alls....och då hade det inte blivit kul. Trots avsaknad av värme under maj har gräset växt.

Nu sitter jag nere på ÖJC och kollar in sonens träning. Det betyder sen kväll. Imorgon har han sovmorgon,  inte jag. Orättvist!!

Gaaahh, hur kan de?? Sluta med den värsta cliffhangern någonsin eller för att vara exakt....flera. Så oerhört fräckt när slutet närmade sig och vi trodde att allt ordnat sig och var lugnt.  Ikväll när jag och sonen äntligen kunde sitta ner tillsammans och se det sista dubbelavsnittet av Agents of Shield så har de gjort så att vi bara gapade, stirrade i förfäran på varandra och undrade vad det var som hände? Frågan när säsong 3 kommer blev plötsligt akut att få svar på.....hösten 2015 verkar vara fallet efter att ha googlat på abc:s hemsida.

Det känns ju lite dubbelt då jag å ena sidan helst av allt vill han sommar länge, länge. Å andra sidan längtar jag redan till dess att det blir höst och den nya säsongen kör igång. Vad var det som spreds i havet, var det den substans som dödar människor eller den sort som väcker Inhumans? Törs vi äta fisk eller ta en Omega 3 tablett? Vad hände med Jemma? Är hon fångad? Död? Kommer vi att se henne igen? För att inte tala om Ward....det kräket....usch frågorna är alldeles för många....hjälp!!!

En helg med några extra lediga dagar kan gå väldigt fort. Väldigt fort. Plötsligt är det söndag kväll och jag ligger i soffan och väntar på att sonen ska ringa och tala om att de är i Härnösand. Då vet jag ungefär när jag måste åka hemifrån för att hämta upp honom i Överhörnäs. Men de har en bit kvar dit, så än får jag vänta ett tag.

Jag har i alla fall hunnit med några av de saker jag har föresatt mig att göra, städa, ta reda på tvätt, sortera en massa papper (hann i alla fall hälften), läsa, ta promenader och slappa.

Ett årsmöte på jutsun i eftermiddags hann jag också med. Så dålig uppslutning som idag har det aldrig varit....sammanlagt var vi endast tolv....skamligt med tanke på att vi är runt 140 medlemmar.

Nu återstår att planera upp veckan som kommer, men eftersom sonen inte ska hämtas förrän senare hinner jag det också, om jag sätter igång nu.

Misstänker att han kommer att vara lagom mör i morgon, gäspningarna lär synas i skolan. Jag tror att jag kommer att vara lite trött jag också, även om jag inte suttit i en bil från Lund. Jag gillar att få mina åtta timmar......och så blir det inte natten som kommer.

Bäst att planera morgondagen nu....så att jag inte har det kvar när jag kommer hem.

Snacka om att jag jobbat hårt idag med hög puls och svettig rygg som resultat....Jag började med kaffe och tidningen, sen startade jag en tvätt innan livestreamen från Dalby Open började. 

När den körde igång såg jag sonen först av alla så där blev jag sittande i soffan och kollade på matcherna i fight i väntan på att duon skulle starta. Till slut började duoparen värma upp och deras matcher kom igång. 

Pulsen var lika hög på mig som efter det värsta träningspass och svetten rann på ryggen. När de i sonens första match riktade kameran åt ett annat håll vrålade jag så att det förmodligen hördes många mil. Hade någon hört mig hade de förmodligen inte trott att jag var riktigt klok....kanske lyssnade de på mig för plötsligt fick jag se sonen och hans vikarierande duopartner på mattan. 

Efter alla deras matcher fortsatte det med fight men plötsligt slutade livestreamen att fungera. Det tog jag som ett tecken att det var dags att kliva upp ur soffan och ta en promenad. En lång skön tur som avslutades med en gourmetmiddag.....pommes med ketchup! Det är sånt jag lagar till mig själv när sonen är bortrest....

Jag gick Sjönäsrundan. 

Gourmetmiddag, pommes med salt, dillkrydda och ketchup.

Natten som gick vaknade jag till och njöt av den sköna känsla som en nyss renbäddad säng ger. Lakan som fortfarande är härligt "kripsiga" och sköna. Att borra ner huvudet i kudden och dra upp täcket om sig då är helt underbart. Då kände jag mig tacksam att jag var lite huslig igår...

Längtan att ligga kvar i sängen är därför stor men så kommer det inte att bli.  De kör snart igång livestreamen från tävlingen i Lund. På youtube visas tävlingarna från en av mattorna. Spännande att se om någon av våra tävlande skymtar förbi! Så nu ska jag först ge mig ut på en liten promenad, sen startar jag streamen på teven nere.....heja alla tävlande!

Jag förvånas alltid över hur huslig jag känner mig när jag lyckats städa huset själv....känslan av att ha uträttat ett stordåd är enorm. Lite märkligt eftersom att städa, det är ju sånt där alla gör. Mer eller mindre frekvent förstås. Jag gör det mindre frekvent.....det kan ju vara därför jag känner mig så nöjd. Dessutom blänker alla fönster fortfarande, bara en sån sak.

Om jag nu bara kunde få något gjort åt tvättamöban då skulle jag kunna kalla mig drottning av hemmasysslor.....i alla fall en kort stund. En dag eller så.....

Faktum är att lika förvånad som jag är över de gånger min husliga sida tittar fram, lika förvånad är jag över mängden tvätt som alstras i detta hus. Tänk om man kunde omvandla tvättberget till energi....då skulle elräkningen bli billigare. Nu är det ju precis tvärt om, elmätaren snurrar på bra. Det sura här är att det inte bara finns en smutsamöba. Den rena är minst lika stor, om inte större......hur svårt kan det vara egentligen att ta reda på ren tvätt???

Fast tanken att få kallas Drottning av hemmasysslor lockar.....undrar om man får bära en krona då? Det skulle jag gilla....men det får bli en annan dag. Just nu vilar mitt onda knä och har bestämt att så ska det vara resten av kvällen.

Bilden ljuger, det ser ut att vara mycket mindre tvätt än det är i verkligheten.

Igår gjorde jag något som inte hör till vanligheterna i det här huset. Jag putsade alla fönster både på insidan och utsidan. Plötsligt blev världen lite klarare eller för att vara exakt....väldigt mycket klarare. Faktum är att det riktigt blänker om rutorna när man kommer och går mot huset. Fantastiskt. Nu önskar jag bara att det skulle hålla också.....länge.

Nu blänker rutorna.

Trots klarare rutor blev inte jag mer skärpt för det....med tanke på att jag bestämde mig för att avstå från att följa med på tävlingen kom jag på att jag då skulle kunna gå på gökottan i år....

De planerna höll jag fast i till dess att jag sent i går kväll kom på att samtidigt som gökottan startar uppe på Brusberget skulle sonen vara vid OKQ8 i stan.....det får bli gökotta ett annat år. Med tanke på det stormiga vädret hade det nog inte varit någon större fröjd att sitta där uppe på berget ändå. 

Istället mötte vi upp resten av gänget som skulle åka tillsammans i en minibuss mot Lund idag. Glada men trötta barn, ungdomar och vuxna lastade i bussen för att starta den långa resan tillsammans mot vår södra landsända. Förväntan och spänning låg i luften och när jag på väg hem mot Bredbyn låg efter bussen på E4 kände jag ett sug i magen.....lite av avundsjuka....skulle kanske följt med ändå.....men framförallt kände jag av den glädje jag vet att i alla fall sonen känner när han åker iväg med sina tävlingskompisar. På lördag blir det spännande att följa livestreamen från tävlingen!

Snart dags för avfärd.

Tiderna förändras, det konstaterade jag igår när jag gjorde mina timmar på biblioteket. När jag började där för sådär en tio år sedan var det mycket som var annorlunda. Förutom placering av böcker och datasystem som ändrats är de största förändringarna hur datorer används och hur utlåningen av cd-skivor och filmer ser ut.

Jag kommer ihåg att datorerna ständigt var bokade, en halvtimme åt gången. Ofta fick jag hjälpa elever när de som satt där inte flyttade sig när deras bokade tid var slut. En dag utan att det var fullbokade datorer hörde till ovanligheterna. Nu är det istället så ovanligt att någon sitter där att bokningar knappast behövs längre.....

Dessutom var det högtryck på utlån av musik och filmer. Det reserverades cd-skivor och lånades friskt. Faktum är att jag inte kommer ihåg hur många år det var sedan jag sist hanterade en cd-skiva eller dvd som utlån....allt har ju blivit så mycket enklare med alla nättjänster för musik och film.

Det som inte förändrats särskilt mycket är dock boklånen, de åldrar jag har förmånen att träffa lånar fortfarande många böcker. De allra flesta med glädje och läslust. Precis som de ska vara alltså! För som tur är behöver ju det ena inte utesluta det andra.

Med en mugg med kaffe i handen ligger jag och slötittar på teve och funderar över dagens middag. Vad ska vi äta? Jag har total idétorka.

Ändå är frysen full, några hyllor i kylen är visserligen lite tomma men nog finns ingredienser så att det går att laga både det ena och det andra.

Den stora frågan är dock, vad?? Det är nu jag tänker att det här med matsedel inte skulle vara så dumt ändå. Fast eftersom jag känner mig själv vet jag att det skulle hålla några dagar...högst....så det är inte mödan värt.

Egentligen skulle det nog inte vara något större problem om vi skulle ha en dag hemma. Nu är det inte så eftersom sonen ska träna flera extrapass idag. Därför är det viktigt att middagen går snabbt att laga till när vi väl kommer hem ikväll.....

Förstås finns det ställen som inte gör annat än lagar mat....då gäller det bara att bestämma var vi ska äta....

Låter rullgardinen åka upp och konstaterar att det är grått och blåsigt. Den sol jag hade bespetsat mig på lyser med sin frånvaro.

Då kan jag välja att se på den här dagen på två sätt. Antingen med en suck och tänka att nog är det väl typiskt att vädret inte är det bästa när jag är ledig. Jag som ville vara ute och påta i trädgården.

Eller så känner jag mig helt enkelt glad att det blåser friska vindar ute för då har jag världens bästa ursäkt att krypa upp i soffhörnet med en bok och njuta medan elden flammar i braskaminen. Fast det andra alternativet blir i såna fall inte aktuellt förrän förmiddagspromenaden är avklarad.

Jag behövde inte fundera länge.....jag tänker välja det andra alternativet!

Det var länge sen jag var så trött en fredag som denna. Inte kan jag skylla på att jag haft det särskilt jobbigt i klassrummet, för det har jag verkligen inte. Intensivt men inte jobbigt.

I stället konstaterar jag att jag förmodligen gör något rätt då eleverna tycker att det är alldeles för få skoldagar i veckan och att de slutar alldeles för tidigt. Det kan ju i och för sig höra ihop med det vi jobbade med idag. Matematica och teknik inspirerar. Nu tror jag egentligen att de är väldigt nöjda med att dagarna slutar när de gör men jag förstår deras frustration när signalen att det är dags att städa undan för att skoldagen snart är slut kommer. "Jamen jag är ju inte klar". Tur att det i alla fall är några veckor kvar till sommarlovet.....

Nu njuter jag av att ha en helg som är som ett oskrivet blad framför mig. I alla fall till söndag klockan tolv när det är träning som gäller. Men fram till dess tänker jag samla energi, mycket energi!

Helgen är ett oskrivet blad fram till söndag klockan tolv....eller kvart över elva för att vara exakt.
Vi ska ju till stan!

Trots en vecka med full fart har jag tagit mig tid att gå ut och gå. Så här långt har det blivit ganska många kilometer sammanlagt. I alla fall för mig och mitt skitknä. Som grädde på moset har höger ljumske börjar trilskas också....men flåset är bättre och jag orkar mer. Dessutom har jag äntligen fått tummen ur och bokat tid hos en ortopedtekniker för att få hjälp med riktiga inlägg. Så det kan bara bli bättre.

I snitt fem kilometer per dag...inte illa pinkat för en tant med knasigt knä....

Igår var jag som så många andra Anundsjöbor uppe på Olympia för att ta del av den paneldebatt som Bredbynskolans föräldraråd arrangerat. Ett välbesökt möte där många hörde de löften som politikerna gav. Kraften i att många tillsammans samlas och visar vad man vill är stor. Nu gäller det bara att politikerna väljer att lyssna och verkligen ser till att vi får en skola i världsklass. Tillsammans går det.

Tråkigt dock att alla med förtroendeuppdrag inte kunde visa respekt för andra när det sades saker som inte passade de egna åsikterna. Att himla med ögonen, se besvärad ut, snörpa på munnen och kasta menande blickar hör verkligen inte till. Så professionell bör man vara att man visar andra respekt även om man inte håller med. Sorgligt och tragiskt att vuxna öppet visar att det är okej att bete sig på ett sätt som inte är okej i relationer med andra. Ett av kommunens fyra ledord är tolerans....sorgligt var ordet...

Idag öppnades minnesbanken när det gäller ALS och hur det påverkade min pappa och hela vår familj när han blev sjuk. Denna fullkomligt vidriga sjukdom. Min fina granne håller på med ett arbete om sjukdomen och behövde en anhörig att intervjua. Där passade jag fint in i profilen. Under intervjuandet slogs jag av något rätt märkligt. Att så många minnen av sjukdomstiden är ljusa trots att sjukdomen i sig är mörk och hemsk.

Jag är i alla fall tacksam att intresse riktas mot ALS av någon som inte själv har personlig koppling till det hela mer än ett uppriktigt intresse att få reda på mer. Det gör att fler får upp ögonen och förhoppningsvis skänker en slant till forskning så att gåtan kan få sin lösning.

Såg nyss på nyheterna att det fötts en ny liten prinsessa i England. Den nyförlösta mamman fick vackert klä upp sig och med ett stort leende visa upp sig och sin nyfödda dotter utanför sjukhuset. Jösses, kan inte en nybliven mamma få lite lugn och ro, må vara att man hör till ett stort kungahus men några dagar utanför rampljuset borde Kate kunna få, tycker jag i alla fall.

När jag såg alla människor skrika ut sin lycka över det lilla flickebarnet och jublande skråla tillsammans då tänkte jag på de barn som jag såg under Humorgalan igår kväll. De oönskade barn som lämnats av sina föräldrar för att de fötts med handikapp. Alla barn borde få mötas av ett jubel när de föds. Och kärlek, massor av kärlek.

Maj har börjat lite småkyligt men jag har ändå hållit på och fixat med sånt som hör våren till. Planterat lite frön i små krukor i växthuset och några fina må vita penséer i en kruka på bron. Det kändes mer välkomnande än de björkkvistar som nyss stod i krukan. 

Dessutom har jag chockat mig själv idag med att tvätta vinterjackorna....jag tänkte att det inte skulle dröja lika länge som i fjol. Då blev jackorna tvättade mitt i sommaren.....fast med tanke på hur varm förra sommaren var kanske jag har gjort ett misstag. Tänk om det blir kallt och eländigt nu bara för att jag har tvättat vinterjackorna.....

Fast nu tänker jag inte göra så mycket mer idag faktiskt. Nu åker boken jag håller på med fram, sen bänkar jag mig i soffan.

Vårblommor i krukan på bron.

Frön i blöt, krasse och luktärtor.

Mer att vattna.

Gardinbyte gjorde så att det blev vår i fönstren också.

Första maj och utanför fönstret är världen grå, grå, grå. Regnet strilar ner och viljan att gå ut är inte särskilt stor. Men med tanke på att jag igår lade frön i blöt kommer jag inte att ha något val idag. Jag måste se till att få ner de i jord under dagen. Tyvärr har jag inte sett till att den nya jordsäcken är inne i växthuset utan den ligger utomhus. Förhoppningsvis slutar det regna så det blir mindre blött....även om det inte blir varmare. Det får bli eftermiddagsjobb.

Ligger och tänker på gårdagen, sista april. Hur viktig den dagen var då jag var yngre, mycket yngre.....typ barn. Det var viktigt att få köpa "vakagotta", kolla in brasan, smällare hörde till och att vara uppe sent. Jag som var en liten hare var lite rädd för smällarna så det största jag hade var 5-öres, fast 3-öres var favoriten. Fast jag tror att jag gillade 3-öres mest för att de var i olika färger faktiskt....

Känslan att sista april är något speciellt har jag inte längre. Jag köpte ju inte ens godis.....inte var jag uppe särskilt länge heller....så skönt det var! Faktum är att det kunde vara vilken dag som helst bara med den skillnaden att det smäller här och där, manskörerna får jobba hårt och det brinner eldar på sina håll.

När den film vi kollade in var slut igår zappade jag runt mellan kanalerna. Humorgalan var ett av de program jag kollade på mellan varven. Sorgen jag kände i hjärtat när jag såg alla barn som inte får den kärlek och näring de behöver gjorde ont.

Den handikappade flicka med de mörka, sorgsna men ändå leende ögonen som berättade att hennes mamma lämnat henne när hon var sju år fick mina ögon att tåras. Nu är hon tolv och mamman hälsar på henne en stund, en gång om året.....jag kan nästan känna hur flickans hjärta brister av sorg och känsla av övergivenhet varje gång mamman stänger dörren och går efter det årliga besöket.

Flickan med de mörka ögonen kommer att finnas på min näthinna länge, länge.

Nu har vi tänt brasan, precis som man ska när det är Valborgsmässoafton. Fast vi behöver inte vara ute och frysa utan kan njuta av elden inne i våra soffhörn. Med lite Marvelfilm på teven i ett rum som snart är fritt från den otäcka doft vi har levt med sen förra helgen. Tack kära luktätar-spray!

Idag försvann ett stort stresspåslag jag har lagt på mig själv ett tag. De sista svaren i årets nationella prov präntades ner på papper. Kvar är "bara" att göra alla sammanställningar, skriva bedömningar, kunskapsprofiler och rapportera in till SCB. Men det är bara mitt jobb, det slipper ju eleverna göra!

Det var hur som helst en skön stund idag när eleverna fick bläddra bland sina prov och titta på resultaten och ställa frågor om det de undrade över. Nöjt leende undrade de när vi ska bjuda in alla vuxna där hemma så att de får presentera sina provresultat. Svaret på det, ja det blev förstås...när jag är klar med att sammanställa allt....Krasst konstaterade mina fina elever då att huvudsaken är att det blir innan sommarlovet. Något jag utan problem kunde lova!

Nu lovar jag att ta det lugnt i helgen, sätta lite fler frön och vifta på tårna så mycket som möjligt!

Tänk att jag alltid ska hitta anledningar att åka vägen ner till stan så ofta jag kan. Är det inte träningar för sonen är det möten via skolan, hyposensbehandlingar eller så drar jag helt enkelt iväg på en resa tur och retur bara för att det är så himla kul.....

Nej det stämmer inte riktigt men faktum är att när vi åkte från stan igår kände jag mig så¨nöjd att det inte skulle bli några fler resor förrän på söndag. 

Efter ett antal samtal med försäkringsbolagen idag fick jag reda på att elaka dofter som biter sig fast i golvmattor och annat inte täcks av försäkringen. (Men om soffa och annat inte slutar dofta täcker allriskförsäkringen det i alla fall). Ett tips fick jag i alla fall när jag diskuterade problemet med Anticimex i Umeå, en spray som tar bort otäcka dofter. 

Hade det varit första april skulle jag ha trott att det var ett skämt men tydligen är det en verklig vara som finns på riktigt. Sprayen kunde finnas på Granngården om jag hade tur......men se det hade jag inte. Däremot fanns den på Clas Ohlson. Och var finns den butiken? Jo i stan! Alltså satte desperata Katarina sig i bilen och körde de åtta milen tur och retur med ett snabbt stopp för att inhandla Yocoair. Sen var det bara att gå loss med sprayflaskan i källaren. 

Om det är inbillning eller magi vet jag inte. Men doften är inte lika påträngande längre. Bästa stadsresan på länge!!

Så här ser de nya lamporna ut, inköpta igår.

Min räddning luktätaren!

Ikväll är det jobb vid datorn för hela slanten. Men plötsligt började tankarna bli tröga och slöa och jag hade svårt att tänka. Då tog jag mig en tur runt byn för att få lite frisk luft och ny energi. Kvällen var och är härligt vårlig....Tittar man där snön töat bort kommer grus och skräp fram men lyfter man blicken och ser längre bort då är det bara magiskt vackert! Nu orkar jag med några timmar vid datorn igen.

Det är svårt att känna någon riktig förtvivlan över doften i källaren längre. Inte när nyheterna börjar och jag ser den jordbävning som drabbat människorna i Nepal. Vad är då några skärvor av nedblåsta krukor och lampor eller en doft som biter sig fast i rummet lika envist som en igel?

När jag tänker på Nepal, flyktingkatastrofen på Medelhavet, människor som lever i krigets mitt där terror och skräck är det enda som råder, då känner jag faktiskt tacksamhet att jag bor på ett ställe där hus inte rasar på grund av att jorden skakar eller att det blivit träffat av en missil. Att jag har ett hus där flera fönster kan blåsa upp så att krukor och lampor åker i golvet. Att jag i samma hus kan sprida ut flera burkar bakpulver på golvet för att dra till sig lukten. Att jag efter det kan dammsuga och tappa upp varmt vatten och blanda i såpa och ättika för att motverka den fräna doften. 

Tacksamhet kände jag också när jag på kvällen satt i soffan där nere och såg film med sonen och konstaterade att doften inte var riktigt lika påträngande längre. I morse när jag vaknade fick jag vara tacksam att doften inte nådde hela vägen till mitt sovrum utan stannade i källaren. Tyvärr tror jag inte att sonen är riktigt lika tacksam över detta eftersom han bor mitt i dofthärden. Däremot klagar han inte, inte heller visar han någon påverkan på andningen så han står också ut med gott humör. 

Jag räknar med att doften kommer att vara ett minne blott lagom till jul.....

Man brukar ju i alla fall säga att olyckor kommer i tre. Jag hoppas verkligen att det inte stämmer hos människorna i Nepal, det räcker med en jordbävning. Det i sin tur kommer ju att leda till så oerhört mycket sorg och förtvivlan att det är svårt att ta in. 

Hos oss stämmer det dock, att olyckor kommer i grupp om tre. Nummer ett var en fallerande sprayflaska, nummer två blev de krukor och lampor som kraschade i två fönster och nummer tre några skjortor som blev fulla av kartongbitar i tvätten. (Jag tvättade en väska och glömde botten i maskinen. Som i nästa tvätt gick sönder och spred små, små bitar av kartong i ett fint lager över sonens nya skjortor....) Men som sagt när jag ser på nyheterna känner jag inte någon större förtvivlan längre...fast det luktar väldigt illa hemma hos oss......

Rätt häftigt mönster ändå.

Två burkar med bakpulver spreds ut på golvet. Här på väg att sopas bort efter några timmar.

Krönikan i dagens ÖA, skriven av Tomas Izaias Englund, är klockren. Han frågar sig om elever på landet är mindre värda? Precis samma fråga som jag och många av mina kollegor ställer oss varje dag. För att inte tala om hur jag i min föräldraroll upplever att eleverna hanteras.

Precis som Tomas skriver ska ingen skugga falla på vår rektor, Mariana. Hon gör verkligen allt som står i hennes makt med de förutsättningar hon har. Tyvärr verkar tjänstemännen och politikerna inte förstå (eller vilja förstå) problematiken. Jag undrar om ens politikerna efter ett besök på skolan förstår hur det är?

Visst, det är lärarbrist i kommunen men det går alltid att finna lösningar. Personer som sökt tjänsten i spanska har av kommunen blivit nekad tjänstledighet från sitt nuvarande jobb....det gör att jag verkligen tror att tjänstemän och politiker tycker att elever på landet är mindre värda. Uppenbart går administrativt arbete före Bredbynskolans elever. 

Dagens klockrena krönika i ÖA!

Något annat som inte heller är särskilt roligt är att den burk med insektsspray jag skulle bära genom källaren ut genom dörren plötsligt började spraya okontrollerat igår eftermiddag (utan min medverkan mer än att jag bar den). Innan jag hade hunnit få upp dörren och slängt ut burken hade en ansenlig mängd fördelats runt gillestuga och hall nere. 

Den doften var och är inte att leka med. Jag skriver är för trots koppar med ättika, doftljus, eld i braskaminen, vidöppna dörrar och fönster (överallt) under flera timmar så är doften av insektsmedel lika påträngande. Just nu känns det som att sonen för evigt kommer att vara förpassad till sitt rum med stängd dörr.....eller så får han flytta ut i växthuset.....vilket jag nog också får göra för doften har spridit sig upp till övervåningen också.....

Har googlat som besatt för att försöka finna en lösning på problemet.....men hittar inget annat än att använda ättika.....fick tips om bakpulver i går för övrigt....satte ut ett gäng småskålar i natt men det funkade inte heller...inte än i alla fall. 

Notering till mig själv angående detta.....förvara aldrig sprayburkar med insektsmedel inomhus. Framförallt inte om de funnits i huset minst trettio år.....

Att detta har varit en synnerligen arbetsintensiv vecka är ingenting jag behöver fundera på. Att blogga har inte riktigt varit någon prioriterad sysselsättning. Faktum är att jag inte ens lagat mat heller.....Det har blivit middag i stan flera kvällar under veckan och de kvällar vi inte ätit i stan har mamma fixat mat åt oss. Tack och lov....annars hade det blivit magert.

Ikväll behöver jag inte heller laga mat eftersom jag ska bort på middag, snacka om att vara bortskämd.

Sonen är i stan med kompisarna, de ska äta och sen gå på bio. Age of Ultron. Jag är så avundsjuk på dem...jag vill se den igen....och igen.....faktum är att det är en av de bästa filmer jag har sett på ett tag. Mitt Marvelhjärta njöt när jag satt i biosalongen i onsdags och kollade in superhjältarnas kamp mot Ultron. Innan filmen började funderade sonen och jag över vem som skulle dö...för vi förstod att någon inte skulle klara sig...Han hade rätt och jag fel....Den här gången var jag riktigt glad över att ha fel!

Jag tänkte berätta lite om mitt knä också....vi är inte så goda kompisar just nu. Den värk jag fick igår kväll vill jag inte uppleva på länge. Inte gjorde jag något speciellt heller. Faktum är att jag blev så irriterad att jag ritade en sur mun på knäet med en vattenfast tuschpenna....inte för att det gjorde mindre ont utan för att knäet i alla fall såg lite roligare ut.....och roligt är bra.

Tack och lov har det inte varit lika svullet och värkt lika eländigt idag.....hoppas det var en tillfällig svacka.

Oj vad det blåser idag. Inget jag riktigt hade räknat med. Kom hem på förmiddagen efter en trevlig kväll, natt och morgon tillsammans med goda vänner och trodde att jag skulle blåsa bort när jag klev ur bilen.

Väl hemma försöker jag att reda ordning i alla saker som måste göras idag, det är en hel del att ta tag i. Framförallt med tanke på att veckan som kommer blir en särdeles intensiv vecka med många möten och träffar varje dag. Då gäller det att ha lite framförhållning....

Men för att få lite energi tog jag en promenad, fast det var inte det lättaste. Bitvis tog vinden i så att jag stod nästan stilla fastän jag strävade framåt. 

Idag fick jag kämpa som Nasse i blåsten.

Efter promenaden gick jag ett varv på tomten och tittade på det som gör att våren är vacker. Scillor, porslinshyacinter, krokusar och vita vårstjärnor tittar upp ur gräsmattan och gör att det bli vackert. Fast allt är inte vackert med våren, alla bajskorvar som tinat fram ur snön eller den snöhög full med sand som tronar mellan vår tomt och macken, det är inte vackert.

Vackert!

Vackert!

Vackert!

Inte vackert...men hoppfullt....sommaren kommer....

Ligger i hängmattan och njuter. Jag vet att man ska älska människor och tycka om saker men just nu älskar jag mitt växthus fast det är en sak. Småkyligt ute, om än soligt. Men inne i växthuset är det varmt och skönt, med fötter utan sockar ligger jag i hängmattan och tittar på småfåglarna i träden utanför och tänker tillbaka på veckan som gått. 

Tiden brukar gå fort men jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om att det gått så fort från måndag till fredag någon gång.....När sonen igår påminde om att han skulle packa inför sin resa till Värnamo förstod jag inte först varför det var så bråttom....till slut insåg jag att det kanske var en god idé eftersom det trots allt var torsdag och han skulle åka till tävlingen i morse.....

Veckan har varit alldeles vanlig men ändå väldigt ovanlig och en av de roligaste skolveckor jag kan komma ihåg. Inte för att det hänt något speciellt men jag har bara känt en stor glädje hela veckan. 

Det har i alla fall varit full fart med de nationella proven, bad och en massa annat skoljobb. Veckan avslutades med att vårt teknikområde som ska handla om hävstångsmekanismen och mekaniska leksaker tog sin början. 

Faktum är att jag tror att eleverna tyckte att veckan gått lika snabbt, för när jag började prata om tekniken så tittade plötsligt en av eleverna upp på mig med förvåning i ögonen och frågade med lika stor förvåning i rösten om vi redan var framme vid teknik....Vi har nämligen ett schema på tavlan där jag skriver in hur dagens jobb ska se ut, där stod teknik längst ner, alltså var det inte mycket kvar av veckan. 

Efter att ha tittat på en film om teknik, sedan fått se hur ett dörrhandtag är uppbyggt inuti och hur det fungerar som en hävstång började de tillverka en egen "bio" med en filmsekvens....vi längtar till nästa vecka då vi får fortsätta. Vi längtar också efter att fortsätta göra våra självporträtt som legogubbar som vi också började med idag.....

Bästa läget.

Uppvisning under invigningen på ÖKSF  i onsdags.

Lite av allt det goda som serverades.