Men allvarligt talat, nu har den som sitter och ansvarar över vädret tappat fokus totalt. När jag skulle gå ut och hämta tidningen i morse, vad tror ni att jag möttes av? Jo, ett nytt lager snö som fallit under natten. Det gjorde att lusten att läsa en papperstidning snabbt lade sig så jag vände direkt i dörren. Tidningen fick helt enkelt stanna i postlådan då utsikten att ännu en dag behöva bli snöig om sockan i sandalen inte lockade speciellt mycket. Istället kollade jag nyheterna på plattan, något som fungerade alldeles utmärkt.

Ett nytt lager med snö har lagt sig på gården.

Ljus, nyheter, kaffe, eld och värmefilten.
Den onda tån i gröna gosesockar sticker ut för att slippa tyngden av filten. 

Tidningen lästes på plattan.

Imorgon har det gått en vecka sedan lampan ramlade ner på min tå. Det har varit en vecka fullproppad med studier. Tre dagars intensivt pluggande tillsammans med kollegor som också läser på rektorsprogrammet. Sedan kom torsdagen, med skarpt läge. Då var det tenta. Hela dagen ägnades åt lagar och paragrafer och till slut återstod bara att klicka på spara-knappen och så var tentan inskickad. Jag hade nått det läge där jag började tvivla på att jag tänkt rätt och skulle börja ändra....då fanns inget annat att göra än att anse mig vara klar. Idag har jag försökt att hinna med mycket som släpat efter på grund av allt plugg, förutom ett fortsatt pluggande förstås. På tisdag ska nämligen nya uppgifter vara färdigställda och inskickade.

När jag nu tittar på min tå tänker jag att den borde ha börjat bli mindre efter snart en vecka, men det är precis som om allt jag försökt ta till mig i kunskap under veckan hamnat i tån, den är större än någonsin och fortfarande obehagligt smärtsam. Det har förmodligen inte varit så bra att arbeta under veckan, jag hade nog behövt ligga med foten högt i viloläge så mycket som möjligt. Det blev nog inte bättre heller förstås när jag på onsdag morgon råkade tappa en plåtlucka på den redan onda tån....

På nåt sätt gjorde den ännu mer ont när jag tittade ut på altanen och såg all snön, en kort stund funderade jag på att tränga ner foten i sonens powerboots och börja skotta själv men med tanke på hur tån ser ut efter att ha gått i en sandal under veckan insåg jag att det inte var en särskilt bra idé. Men ett samtal senare så tog det inte lång stund innan två räddare dök upp och skottade av altan, garagetak och kvist. De delar som var mest kritiska. På växthuset ligger det inte lika mycket snö så det kan vänta ett tag och själva hustaket är det ingen panik med alls.

Nu när helgen är har ska jag i alla fall vila så mycket jag bara kan...upp med tån i högläge och kolla på teven och kanske läsa lite skoljuridik....laga middag tänker jag också strunta i...eller inte stunta i....jag tänker bara värma middagen....det blir nämligen pommes och hemgjorda nuggets som finns i frysen. Lagom avancerat en fredag i januari!

Mycket snö....

Vips var det skottat!

Ond tå....

En normal tå och en svullen hobbittå....fast utan allt hår....

Alltså den här snön. Precis när i alla fall jag trodde att det var nog så börjar det om. Dessutom blåser det, vilket innebär att snön driver och lägger sig där den normalt inte brukar vara. Fulla min kvist och bro till exempel.

Här finns inte en chans att smyga varken in eller ut....nu kan jag ju inte påstå att smyga är något alternativ för mig just nu. Här himpar och haltar vi oss fram i omaka skor. På ena foten en rejäl vinterkänga, på andra foten en badsandal i plast. Det är ju tur att sonen lämnade sina badsandaler här hemma, hans vänstra sandal är det enda min tå klarar av att komma i just nu. Jag behöver i alla fall inte vara orolig för att få sand mellan tårna. Däremot är det svårt att undvika snön.

Med tanke på min rädsla för att halka på vintern känns ju sandaler av plast inte som det ultimata skovalet förstås men ska jag kunna jobba är valet lätt. Den här veckan handlar allt om lagar och paragrafer, i slutet av veckan tentar vi på den första delen av skoljuridiken. Hu...lätt ångest som om någon dag lär bli mycket värre.

Snön yr!

Finn fem fel.....

Det började så bra igår. Jag läste litteratur, skrev ihop en analyserande text om delaktighet och inflytande. Det gick till och med så bra att alla tomtar hamnade åter i tysta vrårna och det enda som var kvar att göra idag var att byta gardiner och släcka utebelysningen.

Det gick också bra till en början, jag strök gardiner, tog ur sängen för att renbädda, tvättade och tumlade och kände mig väldigt effektiv. Plötsligt när jag hängde upp den sista längden i köket ramlade den inre gardinstången ner på fönsterbrädan med den påföljden att lampan hamnade rakt på min vänstra stortå. Visst det gjorde lite ont men inte värre än att jag tänkte att det nog gick bra. Några sekunder senare kändes det som om någon höll på att borra bort tån....

En rejäl blånagel och svullen tå blev facit. Trots allt kändes det hyfsat efter en stunds vila. Mamma kom och hjälpte mig stryka de sista gardinerna så jag fick hänga dem också. Det var sen jag var en aning dum. Jag tänkte att om jag gör klart det som var min dagsplan så skulle jag få lägga foten högt och vila sen. Det kändes till och med så bra så ett tag trodde jag att jag skulle kunna åka till Kubbe och partaja med vännerna som jag planerat.

Sagt och gjort, jag haltade runt, bäddade sängen, hängde tvätt, tömde tumlare, stoppade in fötterna i ett par skor och hämtade in ved. Det där sista att stoppa in fötterna i skor var riktigt idiotiskt, då började det värka ordentligt.

Skam den som ger sig för att det gör "lite" ont i en tå, är det tjugondag Knut ska julen ut så med sandaler gick jag ut och drog ur strömmen till utebelysningen som sista insats....det var ju inte heller så smart med tanke på halkrisken....men det gick bra det också.

Nyduschad med några lunchmackor lade jag mig äntligen i soffan med foten högt. Lite för sent om man säger så......det bultade och bankade och sprängde rätt bra. Något det fortfarande gör, fast nu har jag förflyttat mig till sängen. Tänkte att det får man göra när man känner sig lite ämlig och tycker lite synd om sig själv.

Fast jag vill bara påpeka att det bara är lite synd om mig....det finns de som har det mycket,  mycket värre.

Det enda som känns en aning surt är att jag inte kan ta på mig skor (det misstaget gör jag inte en gång till idag) och gå ut i växthuset och släcka stjärnan där....kanske kommer julen att vara till påska....den kommer i alla fall att vara längre än Knut!

Tå mitt på dagen.

Tå ikväll insmord med Hirudoid.

Jag undrar om det är kylan eller bara latmasken, men den här veckan jag har slängt mig ner i soffan på kvällarna och vägrat göra nåt annat än att njuta av eldens och filtens värme. Tomtarna som i vanliga fall krupit in i tysta vrårna vid det här laget härjar fortfarande fritt i huset. Tallriset och enriset börjar se lite trött ut så barren lär falla när jag rör det. Men än är ju inte Knut här så lite tid finns ännu att städa undan. Hade tänkt be mucklorna om hjälp men de syns inte till alls...plötsligt är de som bortblåsta nu när jag skulle uppskatta deras hjälp som mest. Skulle till och med uppskatta deras bus! Annars kan jag tillhandahålla bubblande dryck till den som kommer hit och leker muckla imorgon kväll....

Imorgon har jag min pluggdag och jag bara måste börja skriva en analys som ska lämnas in inom en snar framtid. Problemet är att om jag känner mig själv rätt kommer mitt fokus att flyttas från skrivuppgiften till att dansa runt med tomtarna.....men nej, nej, nej....det får inte ske!

Alltså jag undrar om mitt knä vet något jag inte vet? Dels har det börjat krångla och haka fast i skrotet igen efter att ha hållit sig i schack, i alla fall större delen av december.

Men det märkligaste är att det har börjat klia...runt skrotet men framförallt under ärret. Den typen av klåda som kommer när sår läker. Känns lite som flera stora myggbett inne i knäet, vilket gör det svårt att klia. Kommer ju inte riktigt åt.

Nu är det sex år sen det var ett sår där så det borde inte klia för att det håller på läka, men kanske att knäet har en föraning....kanske är det snart operation på gång....eller så har knäet bara hittat på ett nytt sätt att jävlas....

Här och där i huset börjar högar med saker som ska med till Norge att samlas. I hallen lyser ljuset på sista versen, det som i slutet av november var många decimeter högt. I ugnen står en gryta, det ska bli öl- och hoisinstek till middag. Vi tror att alla kläder som ska med i resväskan är rena. Dammråttorna frodas, granen skjuter skott och på teven har det varit en fröjd att följa skidskyttarnas framfart idag.

Samtidigt som vinden började friska i utomhus tog sonen bilen och åkte till kompisarna i Kubbe. När han kommer hem vankas middag och sen ska det packas. Förhoppningsvis hinner vi se det avsnitt av Agent´s of Shield som nyss sändes i USA innan vi hoppar i säng och sonen sover sista natten hemma på ett tag igen.

Känner redan hur tomt och tyst det kommer att bli, jag vet ju att det kommer att gå bra men nu när jag har vant mig vid att vi är två här hemma gäller det att ställa om en gång till. Inser dessutom att det inte kommer att vara sista gången jag måste ställa om....detta är något som kommer att hända igen och igen och igen. Hur som helst har det varit härliga veckor, de kommer jag att leva på länge.

Gårdagskvällen bjöd på en överraskning för sonen. Efter den gradering vi åkte och tittade på blev han och hans jutsukompis bjudna på restaurangbesök med trerätters för att fira det svarta bälte de tog i augusti...eftersom Norgeresan stod på programmet dagen efter hann de aldrig med det då. Men igår blev det av, tillsammans med hela härliga "tävlingsgänget" avnjöts en god middag som gjorde att magarna var nog så välfyllda när vi åkte hem.

Nu är han som sagt i Kubbe, jag slappar i soffan medan maten lagar sig själv i ugnen. Längtar inte till imorgon.

Idag är det Trettondagen och snart är julen över för den här gången men fortfarande står tomtarna kvar lite här och där i huset. I vanliga fall brukar jag använda de här dagarna till att börja plocka undan men icke detta år. I stället ägnas tiden åt förberedelser inför sonens avresa. 

Idag ska en ficka lagas och en knapp sys fast i hans rock. Fixa med en del tvätt står också på programmet, tack och lov är det mesta rent men det är kläder i såna mängder att jag börjar fundera på hur många vi bor i det här huset egentligen? 

Fast en stund till tänker jag nog unna mig att slappa i soffan med min kaffemugg och kolla in lite nyheter. De handlar idag bland annat om Trumps rädsla för den bok som släpps inom kort där bland andra Steve Bannon sägs vara upphov till en del pikanta uppgifter, minnesreportage om Johannes Brost som fick ge upp kampen mot cancern häromdagen och juniorkronornas tårar efter att ha förlorat finalen mot Kanada i hockeyn, trots en fantastiskt väl genomförd match. 

Årets femte dag, redan. Nyss var året alldeles nyfött men snabbt gick de första dagarna och snart är det en vecka gammalt. Här har nedräkningen inför sonens återresa till Norge börjat på allvar och jag inser att jag inte har så många dagar på mig att fixa hans önskningar vad gäller mat och bak....

En av dem, goda ostfrallor med dinkel, blev det idag. Det paket jäst jag hade köpt till dess att han skulle komma hem hade hunnit bli gammalt och börjat mögla så ett nytt inhandlades igår kväll och i morse sattes degen på jäsning. Dinkelfrallor med basilika, parmesan och solroskärnor....doftade ljuvligt när de kom ut ur ungen och smakade smaskens. Det tyckte grannen också som fick komma in och äta de ljumma efter att ha skottat snö.

Denna eviga snö förresten, som faller och faller och faller. Aldrig verkar det ta stopp. Visst det blir fint, bra för alla skidåkare och skoteråkare men för oss andra räcker det nu. Okej alternativet med regn känns ju inte så upplyftande förstås så det är väl bara att le och se glad ut.

Efter baket blev det en del pluggande, men sen när eftermiddagen kom och skidskyttet började bestämde jag mig för att det var dags att fira trettondagsafton! Med en mugg äppelglögg, tända ljus och min så mysiga värmefilt kämpade åkarna i spåret och på skjutvallen...det gick inte så bra för de svenska åkarna men jag njöt av mitt soffläge ändå. Så bra att jag fortsätter softa till filmen om Bilbo.

2017 slutade på ett härligt sätt. Tillsammans med goda vänner åt vi smaskig mat, skålade i bubbel och sen övergick det gamla året i det nya, 2018. Med tanke på att 2017 hade en fin avslutning kunde ju inte det nya året börja på annat sätt än lika bra som det gamla slutade. Tillsammans med vänner spelade vi spel och skrattade så vi grät, vi bjöds på flytande äppelpaj och mer bubbel. 

När så natten sakta närmade sig morgonen kröp några av oss ner i badtunnan under stjärnorna....ånej, där hittade jag på. Det var önsketänkande, vi kröp ner i badtunnan i snålblåsten som förde med sig omväxlande regn och snö. Men vattnet var varmt och vi visste ju att stjärnorna dolde sig där bakom molnen så badet avnjöts i fulla drag. När vi så småningom kravlade oss in i tidig morgontimma somnade i alla fall jag i princip ovaggad. 

Som vanligt har jag tänt marschaller för att välkomna det nya året. Vi har ätit pizza till middag som så många andra och ser film på teven. Om inte alltför många timmar är denna den första januari slut och vi har 364 dagar framför oss....när det bara är 358 dagar kvar åker sonen tillbaka till Norge...

God fortsättning på det nya året!

Välkommen 2018.

Ett nyårsdukat bord!

Nu är den här igen, inte helt otippat, men väldigt snart. Årets sista dag. Jag tycker att de här sista dagarna kommer väldigt tätt. Det var ju nyss årets sista dag och vips är den här igen.....

Fast när jag tänker tillbaka på nyårsafton 2017 inser jag att det hänt en hel del under året som gått. Jag har bytt jobb, sonen fick ett stipendium för att studera på internationell skola och bor numera i Norge under terminerna, vi har besökt både Rom och London under året, flera efterlängtade filmer har haft premiär, jag besökte tulpanernas land med en god vän, jag har påbörjat egna studier igen, vi har umgåtts med vänner, jag fick tillbaka lusten att jobba i trädgården, mängder av böcker slukades under semestern, mitt knä har börjat bråka men väntar på operation, sonen tog körkort och svart bälte. Livet har helt enkelt rusat fram men mitt i det har ändå små lugna stunder varit närvarande. 

Om mindre än fjorton timmar är det dags att säga välkommen till 2018, ett nytt spännande år ligger framför oss. 365 dagar som fortfarande är helt oskrivna....nåja kanske inte helt, jobbalmanackan för året som kommer (framförallt vårterminen) är redan ganska fulltecknad. Hur som helst, vi har ett år framför oss där vi kan fylla dagarna med saker vi mår bra av. Ibland händer det ju förstås att vi måste göra saker som inte är så roliga men med en positiv inställning kommer vi att lyckas ta oss igenom det också. 

Mina förhoppningar för året som kommer är att sonen fortsätter att trivas på UWCRCN i Flekke och att studierna går som han vill, att jag äntligen ska få operera mitt knä och att den går bra och inte hamnar mitt i min tentavecka..., jag ser fram emot att därefter få ordning på mitt knä så att jag kan gå i skogen utan att stappla fram, drömmen är faktiskt att kunna stå på knä igen....det skulle vara toppen. Men mest av allt önskar jag att vi alla, familj och vänner, får vara friska året som kommer, njuta av varje dag och glädjas åt det lilla i vardagen. 

I ett lite större perspektiv skulle jag vilja svinga mitt trollspö och göra så att alla som far illa på olika sätt får en lugn och trygg tillvaro. Ingen misshandel, ingen trafficking eller sexhandel, ingen svält, inga sjukdomar som ställer till det och inga maktgalna ledare världen över som skapar oro. 

Tyvärr tror jag inte att jag lyckas med det, hur positiv inställning jag än har. Men jag kan hjälpa till i det lilla för att på något sätt bidra till att de som arbetar för att göra världen bättre får lite mer att arbeta med. Ni vet många bäckar små....

Ett av sätten är att bli månadsgivare i Blue Dragon Children´s foundation  och att skicka pengar till ALS-forskning. Det är mina sätt att bidra men alla sätt är bra tänker jag. Vi kan alla bidra på det sätt som ligger oss varmast om hjärtat och utifrån vår egen förmåga. 

Gott nytt 2018!

p.s Skicka gärna pengar till Forskningsfonden för Klinisk neurovetenskap pg: 78 14 71-8 i Umeå, de ligger långt fram när det gäller forskning om ALS. 

Snön faller och faller och faller. All snö vi saknat de senaste åren är här nu. Det ser dessutom ut som att den tänker fortsätta komma. Tjoho säger en del, det räcker nu säger andra. Jag hör till den senare kategorin, men alternativet med regn är sämre så det är nog bara att välkomna snön. 

Mina dekorationer utomhus är översnöade, snön ligger djup på gräsmattan och ljuden av traktorer och snöstyror hörs så fort man öppnar dörren. Fåglarnas kvittrande när de flyger runt och letar mat låter också lite dämpat, men när de hittar till talgbollarna hör man glädjen i deras läten. De kvittar och ropar på sina kompisar: Kom hit, här finns godsaker!

Just nu är det dock uppehåll i snöandet en kort stund. Då gäller det för alla snöskottare att passa på att vila innan det börjar igen. Nog hör jag en del pust och stön när jag tar mina promenader runt byn. Jag skulle också pusta och stöna om jag var tvungen att skotta själv. Nu har jag tur....hit kommer det en traktor och gör jobbet. Eller tur....eftersom jag har bett någon göra jobbet så är det väl vad man kan förvänta sig. Men när jag ser grannarna slita känns det ändå som att jag har tur, tur att jag varit så klok att jag lejt bort snöskottandet. 

I fredags, den tjugoandra december, åkte vi ner till Gustafs i Dalarna för att fira jul. I skarpt solsken tillsammans med många andra trafikanter gick färden efter vägarna. I lugnt tempo och med avstånd till bilen framför kom vi till slut fram. Efter att ha packat upp, fick vi njuta av en god kalkonmiddag. När sen natten övergick i lördag kröp vi i säng och inväntade skrapdagens morgon.

Den där underbara förväntansdagen när julen knackar på dörren. I huset pågick julförberedelser, sonen och jag åkte en sväng till det stora varuhuset med gula bokstäver och köpte tyg till honom. Vi (läs mamman) ska sy nya förhängen till hans säng som han kan ta med till Norge. Lite roligare tyg än det han har nu. Tanken är att det ska bli bättre storlek också. Tro om jag kan leja mössen från Askungen? De är ju mästare på det där med tyg och att sy.....

När sen skrapdan nästan övergick i julafton kläddes granen av ungdomarna i huset. Pumlor i alla former och storlekar fick pryda de gröna kvistarna, så när belysningen tändes glimmade det fint när klockan slog över till julafton. 

En julafton med massor av god mat, paket, härligt umgänge, film och måste jag erkänna en del plugg för mig och sonen. Jag läste litteratur till rektorsprogrammet och sonen Platon....men vi led ingen nöd, i varsin soffa ramlade sidorna iväg och stressen över allt som ska läsas och göras blev lite mindre. 

Igår när det var juldag passade vi på att åka hemåt. Jag kommer ihåg fjolårets hemresa på juldagen efter nästan tomma vägar och hade väl någon bild av att det skulle bli likadant igår. 

Oj, så fel jag hade. Det var hur mycket trafik som helst och först regn som frös på rutan som sedan övergick i tätt och ymnigt snöfall. Lägg till mängder av bilar på det, varav ganska många gav intrycket av att vara ovana förare så får ni en ungefärlig bild av trafiksituationen. 

På två ställen var det dessutom stopp i trafiken ett tag då det varit olyckor. En av bilarna såg vi, den sände rysningar längs ryggraden och våra tankar gick till de som satt i bilen när den körde av vägen. Jag hoppas verkligen att de klarade sig bättre än sitt färdmedel.  

Hur som helst, vi landade säkert hemma på kvällen. När vi gick ner i källaren för att tömma väskorna upptäckte vi att tomten varit här medan vi var borta. Det låg en hög med klappar under granen nämligen. Så med must i glasen, lite snacks på bordet, tända ljus och en eld i braskaminen hade vi en mysig stund med klappar här hemma. 

Nu ligger jag i soffan med en mugg kaffe och lyssnar till eldens sprakande och tvättmaskinens brummande. Jag känner mig oerhört tillfreds medan tankarna snurrar runt, både stora och små. Just nu funderar jag mest på vad det ska bli till middag...inte de djupaste av tankar men nog så viktigt. 

Vita julstjärnor lyste upp bordet. 

I köket stökade min morbror på, god mat blev resultatet av det. 

En kvällspromenad för att titta på dekorationerna i området. 

Dags att klä granen.

Julfrukost.

Det glittrar och glimmar. 

Bordet dukat för julmiddag.  

Julbild 2017.

Det fanns en del klappar under vår egen gran också.

Idag känns det nästan som skapdan, den där härliga juliga förväntansfulla känslan som brukar infinna sig hos mig då. Om det vore så skulle det innebära att det är julafton imorgon men det är det ju inte, tack och lov. Inte tack och lov för att jag har massor kvar att göra utan enbart för att då är det fler njuta av att det "snart är jul dagar" kvar innan det faktiskt är jul.

Att jag har skrapdagskänsla redan nu förstår jag inte riktigt då jag har min pluggdag idag och plugga är ju inte något jag normalt gör dagen innan julafton....fast det går sådär med studierna måste jag erkänna. Faktum är att det går urdåligt.....

Inspirationen fattas, istället har jag jobbat med lite andra arbetsuppgifter men nu när klockan närmar sig tre på eftermiddagen börjar jag ägna mig åt annat än jobbet. Tycker att jag kan vara värd det då jag i princip arbetat i ett sträck sen klockan sju i morse.

Lite tvätt, lite paketinslagning och andra mer roliga saker får komma i fokus nu. Som att lyssna på julmusik och titta på ljusen som lyser till exempel. Kanske inte direkt roligt men oerhört njutbart och rofyllt. Tror att jag ska försöka få med mig sonen ut på byn för att ta en fika på vårt nya lilla fikaställe, Tidlösa Ting. Skulle kännas som en trevlig avkoppling....dessutom är det en ursäkt till att slippa läsa tråkig (om än intressant) studielitteratur.

Nu måste jag erkänna att jag är rätt mör....kroppen är trött, så trött och leder och fötter värker. Inte så konstigt när jag tänker efter.

Vi har haft underbara dagar i London med både Star Wars och många andra upplevelser. Tunnelbanan har förflyttat oss genom de olika delarna i staden men det har blivit många promenader ändå....därav onda fötter....att jag glömde inläggen hemma gjorde nog sitt till också...

Att kroppen är trött är inte heller särskilt konstigt...vi landade på Arlanda kvart i nio igår kväll och valde att köra hem istället för att ta in på hotell som vi egentligen planerat. Lite tokigt kanske men utsikten att få krypa ner i sin egen säng och sedan vakna hemma lockade. Nu där jag ligger under värmefilten medan elden knastrar i braskaminen och tvätten snurrar känns valet rätt. Annars hade vi varit på väg nu....kanske i Gävle i bästa fall.

Hur som helst på rätt tomma vintervägar susade vi hem genom natten. Eftersom vi numera är två med körkort i familjen turades vi om att köra och sova! När jag hade svackor var sonen piggare och tvärtom. Halv fem i morse kröp jag ner i min egen säng...oj så skönt!

Tidigare idag landade British Airways på Heathrow och vi var med. Nyss tog vi en en kvällspromenad efter att ha hämtat ut biobiljetterna! Nu slappar vi en stund på hotellet innan det är dags att gå till bion. Vi bor fint, ett stenkast från Themsen och London Eye....och föstås från BFI Imax....där the Last Jedi ska avnjutas om några timmar. Annat vi avnjutit var en mycket god middag....men snart....mycket snart är det dags!!

Idag är det andra advent, om exakt två veckor är det julafton. Med tanke på allt som ska hinnas med är det lätt att stressa upp sig själv. Då menar jag inte saker att göra här hemma, nej här gör jag bara det jag känner för precis som vanligt. Eller nästan, tvättar lite gör jag väl även om jag inte alltid känner för det....

Nej stressen är nog mer förknippad med jobbet. Men även där tänker jag att det inte är lönt att jaga upp sig själv. Jag får helt enkelt fortsätta att gå långsamt och le mycket så tror jag att stressnivån går ner, sen hinner jag det jag hinner. Värre än så är det inte....fast jag skulle verkligen behöva plugga lite idag....få se om lusten kommer....eller om jag får tvinga mig själv? Fast det är ju som sagt andra advent, då borde man väl få ta det lugnt och känna julefrid, åtminstone lite adventsfrid, eller hur?!

Gårdagen blev också en härlig dag som gav massor av energi. Promenader och lite skidåkning på teven under dagen. När så kvällen kom fick vi bjuda goda vänner på middag, det blev både lite rester från fredagskvällens glöggbuffé och lite nytt i form av kyckling och potatispizza på smördeg. Vi åt och surrade i många timmar. När jag väl kröp ner i sängen vid halv två kände jag mig så glad och nöjd!

Gårdagens buffé med lite nylagat och lite rester från i fredags. 

Ligger i soffan denna lördagsmorgon och filurar. Tänker tillbaka på veckan som gick, rektorsprogrammet i Umeå största delen av veckan och som avslutning en härlig glöggbuffé hos oss igår kväll. Goda vänner från mina förra arbetsplatser, glögg, mycket gott att smaska på, allvar, skratt och en alldeles underbar kväll. 

Vädret är väl inte lika underbart dock, från att ha varit mycket snö, härligt sparkföre, ingen halka och precis så där vintrigt man vill att det ska vara under advent började regnet hälla ner så det blev glashalt och trist. Fast ser man det i ett större perspektiv med den oro Trump, genom sitt beslut att flytta ambassaden till Jerusalem, skapat i Israel och Palestina eller de bränder som rasar i södra Kalifornien känns lite regn och halka futtigt....om än det är väldigt tråkigt. När jag kollade in vädret för en stund sen såg det ut som att det kanske skulle kunna komma lite snö senare idag, fast regn känns mer troligt....

I dag för sex år sedan kan jag i alla fall tala om att det var snöstorm. Det såg jag när jag kollade facebook för en stund sedan. När minnen från tidigare år dök upp möttes jag av en bild på två knän. Ett knä stort som en handboll, ett i precis vanlig storlek. Det har alltså gått sex år sedan min senaste fraktur. Känns tryggt att ha dubbar under skorna när jag ska ge mig ut om ett tag.....

Första advent och morgonen är lugn och tyst. Nä, där hittade jag på....diskmaskinen låter och det gör tvättmaskinen också. Det finns nämligen några väldigt tydliga tecken på att det inte bara är jag i huset längre.

Tecken nummer ett är att det lagas mat på ett helt annat sätt nu, det innebär i sin tur mer disk och att diskmaskinen får jobba hårdare. Det andra tecknet är att tvättamöban i källaren plötsligt växer till igen. För att den inte ska göra som vanligt och växa sig över våra huvuden gäller det att tvätta på.

Det finns andra tecken också, jag har någon att titta på alla goa serier, trailers och filmer tillsammans med igen. Jag smyger ner i källaren på helgmorgnarna för att stänga dörren till sonens rum så han slipper vakna när jag stökar runt här hemma. På samma sätt som min pappa stängde dörren till mitt rum när jag fortfarande bodde hemma. 

Andra tecken är ett kylskåp som är hyfsat välfyllt igen, saker som ligger här och där (både mina och sonens), glada skratt från hans rum i källaren när han snackar med kompisarna och bara en allmän glädje över att få rå om honom några veckor igen. Lycka!

Ha en fin första advent alla där ute!!

Idag är det första advent och nu är den härliga julmånaden här på riktigt!