Efter ytterligare en dag med mycket tidig start då jag återigen fick gå ut ett antal gånger för att skrämma bort kajorna (de börjar lära sig att de ska akta sig för nu gömmer de sig i det höga gräset på ängen nedanför mig) passade det bra att läsa en bok i skuggan.

En fantastisk bok som inte gick att lägga ifrån sig. Den heter "Den tyska flickan" och är skriven av Armando Lucas Correa. Boken är baserad på verkliga händelser i nazismens och terrorismens framfart. Viktig läsning, framförallt i tider som dessa när onda vindar sveper genom samhället. Den är så vacker, samtidigt sorglig och otroligt rörande. Historien berättas dels från början av 1939 då flickan Hannah flydde till Kuba i början av kriget. Den andra delen utspelar sig i nutid där Anna som bor i New York får ett meddelande från det förflutna, en koppling till hennes pappa som försvann under elfte september.

Jag är helt uppfylld av boken och har du inte läst den....gör det! Bered dig på en känslosam resa som griper tag med sitt vemod och sitt lågmälda berättande. Den är skriven med fin respekt för människors öden och personliga trauman.

Nu är det verkligen sommar, ingen tvekan om det. Utomlandshett i solen och väldigt, väldigt varmt i skuggan. Tack och lov har jag hörn på altanen, där kan jag sitta utom räckhåll för solen och njuta av en lätt bris som hälsar på.

Känner mig trött och slö, inte av vätskebrist utan snarare av sömnbrist. Bredbyns alla kajor har bestämt sig för att min och grannens tomt är bästa stället att samlas och sitta och snacka på. Tänk er ljudet...eller oljudet....av mellan femtio och hundra kajor som landar tidig morgon....inte vad jag önskar när klockan är fyra. Framförallt inte när myggdörren sitter i.

Upp och ut på altanen i något slags sömngångarstadium för att skrämma iväg dem. Väl tillbaka i sängen håller jag precis på att somna om när jag hör hur de kommer ännu en gång. Hela proceduren tas om igen och igen och igen och igen....till slut tänker jag att det är lika bra att kliva upp och ge upp sovandet....då försvinner de plötsligt spårlöst. Misstänker dock att vi ses igen imorgon bitti, jag och mina objudna gäster.

Och tänka sig att jag var irriterad på en stackars liten skatfamilj som bråkade på morgonen....

Tyckte att det var dags för nya glasögon.

Vacker vy där femtioårsfesten gick av stapeln i lördags.

Efter de fem böckerna om Patrick Melrose bytte jag genre helt och hållet. Den här boken reserverade jag på biblioteket utifrån det faktum att den handlar om böcker och jag verkligen gillar böcker. Till en början kändes den lite väl lättsmält, men efter de tyngre böckerna jag nyss avslutat kändes det välbehövligt. 

Fast som sagt, det blev nästan lite för mycket feelgood och gullegull till en början. Det var nästan så att jag bestämde mig för att inte läsa den utan plocka fram någon annan bok istället. Nu var inte allt rosenskimrande i boken, därför blev jag kvar i texten. Den handlade om att bli utan jobb, trassliga hemförhållanden, skilsmässor men framförallt om att våga starta på nytt och satsa på det man tror på. 

Boken bjöd inte på några större överraskningar men väl lite skön feelgoodromantik. Inte helt fel en varm dag i juli. 

Här kommer ett litet boktips igen. Eller för att vara mer exakt, fem. Författaren Edward St Aubyn har skrivit fem självbiografiska böcker om Patrick Melrose som är samlade i två volymer. Den första innehåller tre böcker och den andra två.

Är man ute efter feelgood och lätt läsning ska man inte satsa på dessa böcker, men om man däremot vill sjunka in i hur en sadistisk far påverkar livet långt sedan han är död är detta en romansvit att fördjupa sig i.

Det är välskrivna böcker och jag tycker att översättaren har lyckats mycket bra. Böckerna handlar om övergrepp, missbruk, överlevnad, otrohet och livet som småbarnsförälder där minnena från den egna barndomen gör sig gällande. Bitvis är det rent smärtsamt att läsa och jag ville skynda förbi sidorna ändå slukades vartenda ord. Händelser som för mig som läsare innebär en chock blev till riktiga trauman för bokens huvudperson. 

Läsvärt, ja mycket! Trots mörkret rymmer böckerna ljus men var beredd på att bitvis kippa efter luft när förtvivlan över Patricks liv blir för stark. 

Volym 1 med tre böcker.

Volym 2 innehåller de två avslutande böckerna. 

Hello sunshine!

Idag är det min första riktiga semesterdag. Fast det är första dagen har jag inga problem att luta mig tillbaka och göra ingenting.

Att det är så kan jag tacka helgen för. I fredags kom nämligen bästa vännen från Östersund. Vi har haft en underbar helg med allvar och skratt, slappande i bubbelpoolen och promenader, shopping och turistande vid havet.

En helt underbart fullkomligt avslappnande helg helt enkelt. I morse satte hon sig i bilen och åkte tillbaka mot fjällen, jag tog en promenad och sen har jag inte gjort någonting, något jag är mycket bra på....så härligt!

Besök på Östergensjö PerOrs i lördags.

Mannaminne igår.

Rotsidan.

Ett av alla loppisställen.

Mitt guldläge!

Nu är den ute, veden och det var så många fler vedträn än jag kunde ana. Tillsammans jobbade jag och sonen till dess att vi var klara idag. Glad i hågen, men trött gick jag in för att duscha och slappa med en bok i hängmattan.

Plötsligt kom jag på att jag hade startat en omgång rabarbersaft igår som väntade på att silas och sockras idag....nog sjönk humöret lite men efter en dusch stapplade jag mig uppför trappan och satte igång. När jag ändå var på gång förberedde jag middagen som denna dag blev laxpaket på grillen.

Fast sen....sen blev det boken och jag!

Här ligger all ved! Många fyllda skottkärror blev det!

Det blev mindre och mindre till dess att det var.....

....tomt!

Belöningen, en god middag på grillen!

Söndag igen, en vecka som mer eller mindre flugit iväg. Kan ju bero på att vissa dagar var lite väl blåsiga kanske...

Många trevliga händelser har kommit min väg denna vecka. Check på juridiktentan, Sverige vann mot Mexiko och jag var på en trevlig middag i onsdags.

Helgen tillbringas här hemma, fast den har inte varit jättelugn. Igår skördade jag all rabarber, det var en del så det fanns mycket att ta reda på. En stor kastrull med saft är under tillverkning, jag gjorde rabarbersoppa och rabarbersirap (tack för tipset H!). Resten av rabarbern delades och stoppades i frysen i mindre förpackningar så när jag denna vinter kommer på att jag vill laga till chutney eller något annat som kräver rabarber, slipper jag göra en efterlysning på fejan.

Men till det som skapat den stora jobbinsatsen denna helg. Jag har ju fått för mig att jag vill ha ett uppblåsbart spabad på altanen....har anlitat expertis för att kolla om det överhuvudtaget är genomförbart och det är det. Nackdelen är att det medför lite jobb, eller mycket jobb för att vara exakt. All ved som finns i vedförrådet ska ut för att stöttor mot åsarna ska kunna ta plats. Och jag lovar, det är inte lite ved. Fördelen med detta är att jag då kan måla väggen bakom som fortfarande är röd....nu kan den också få bli grå. En annan fördel är att jag då har ett gyllene läge att kapa veden i mer hanterbara längder då de flesta vedträn som finns är för långa för vår braskamin.

Fast det gör sig ju inte själv om man säger så och om jag hade svårt att hitta på något att göra under kommande semester är det löst nu. Sonen konstaterade krasst igår att det enkla jobbet är att tömma vedförrådet. Det kommer inte att gå lika snabbt och enkelt när den ska tillbaka.....sen kan det diskuteras om det verkligen går så snabbt att tömma.

Hur som helst, sonen och jag började tömma förrådet igår....jag tror att vi möjligtvis har fått ut hälften....idag ska resten ut! Heja oss!

Rabarber i mängd!

Rabarbersaft, rabarbersoppa och rabarbersirap.

Där inne i mörkret står sonen och fyller skottkärra efter skottkärra som jag lastar av. 

Midsommardag, ute blåser det kyliga vindar så lusten att tillbringa tid utomhus är inte alltför stor. Istället njuter jag inomhus, sträckser serier med sonen på teven, lagar mat, äter och läser. 

Jag njuter till och med av tvätthögarna och halvt uppackade väskor som står lite här och där. Väskor och tvätthögar innebär nämligen att sonen är hemma och plötsligt är det mesta lite roligare. 

Kollar in nyheterna på teven och då njuter jag inte. Just nu förtvivlas jag, liksom så många andra, över den behandling de barn som separerats från sina föräldrar vid USA:s gräns får utstå. Trump har dock efter massiv kritik backat och ändrat beslutet att dela på barn och föräldrar men vad som händer med de barn som redan separerats från sina föräldrar är fortfarande oklart...hjärtskärande och inhumant. 

Annat som bekymrar mig denna morgon är att fler och fler stödjer partier som förespråkar rasism och ojämlikhet. Budskap som göms under en polerad yta, budskap som kommer fram när man läser mellan raderna i deras partiprogram. Jag förstår faktiskt inte hur någon som vill leva i en demokrati kan tänka sig att rösta på dessa i grunden så rasistiska och ojämlika partier, med tanke på att demokrati i grunden inte är deras grej. 

Tyvärr tror jag att väldigt många röstar på dem utifrån missnöje med övriga partier, utan att sätta sig in i vad de vill med sin politik egentligen. Jag blir mörkrädd (ännu mer än jag är i vanliga fall) när jag tänker på det samhälle som skulle växa fram under deras styre, skrämmande bilder målas upp i mitt inre. 

Därför gäller det att vi som tror på demokrati och alla människors lika värde inte är tysta utan låter oss höras och framförallt kommer med motargument baserade på fakta!

Nej, nu behöver jag ta mig en promenad för att låta lite friska vindar pigga upp mig och mina tankar...

Midsommar och vädret inbjuder till att tända ljus och mysa inomhus.

I växthuset blommar äntligen pelargonerna.
Med hjälp av mamma har jag lyckats hålla liv i dem under vintern.

Kvällsmacka, såna godsaker lagas inte till när sonen är på annan ort.

Midsommarafton och det är dags för ett litet boktips. Boken heter Vaggvisa och är skriven av Leïla Slimani. Det här är en bok som jag från början inte riktigt visste vad jag skulle tycka om den. Ju längre jag läste desto bättre blev den, välskriven och spännande, om än slutet var givet. Lite av det jag upplevde som ett problem med boken var prologen som i alla fall för mig förstörde lite av den psykologiska aspekten av läsupplevelsen. Men så här i efterhand inser jag att den början nog var nödvändig för att bokens budskap ska landa.

En familj där karriär och yta är viktig skaffar en barnsköterska som snabbt gör sig oumbärlig, men ju längre hon är i familjen desto märkligare beter hon sig och ett mörker tar sig in i huset i Paris. Hon är som en omvänd Nanny McPhee eller Mary Poppins, på ytan ser hon ut att göra gott men istället sprider sig ett gift runt henne. Jo, boken var bra, riktigt bra faktiskt men var beredd på en annorlunda läsupplevelse.

Efter att äntligen ha fått tummen ur och målat inbyggnaden till soptunnorna känner jag återigen stor beundran för alla målare som har detta som yrke. Förutom att måla på ett snyggt och professionellt sätt tycker de (förhoppningsvis) att det är roligt dessutom. I alla fall gjorde min pappa det.

Trånga vrår, vinklar som nästan är omöjliga att komma åt och arbetsställningar som gör våld på kroppen. Kul? Knappast? I alla fall tycker inte jag det. Men visst, jag erkänner att jag upplever en viss tillfredsställelse när det är klart. När jag får vika ihop målaroverallen och lägga bort den, då tycker även jag att det är kul att måla....

Nu när det blåser upp till regn hoppas jag innerligt att det varv jag målade tidigt i morse hinner bli åtminstone dammtorrt innan regnet börjar. Att det blåser lite är ju inte helt fel heller...det påskyndar nog torkprocessen lite i alla fall.

Varv två klart tidigt i morse. Hoppas regnet väntar i alla fall några timmar.

Första varvet målade jag igår.

Nog är det bra tillfredsställande med en randig gräsmatta också....det betyder att den är nyklippt. 

Jag måste få säga att jag känner mig rätt nöjd med mig själv där jag sitter i skuggan på altanen och njuter av värmen. Två dagar i rad har jag tagit rejäla promenader, alldeles själv utan att lyssna på musik eller prat i mobilen.

I stället har jag lyssnat till alla fåglar, insekter och knastret av mina skor i gruset. Jag har förundrats över hur oerhört vacker naturen är så här i försommartider, gröna färger i alla nyanser, blått glittrande vatten och alla blommor i vitt, gult och blålila.

Därför unnar jag mig en stunds vila efter att ha sett till att blommorna här hemma inte törstar ihjäl. Själv har jag fyllt på med vätska i form av vatten och glass!

Dags för två boktips igen.

Först en riktig feelgoodroman, Bokhandeln på Riverside Drive skriven av Frida Skybäck. Den är varm, charmig och full av hopp. Med en historia som utspelar sig på en bokhandel kan det ju inte bli fel. Böcker, främlingar, vänskap, kärlek och naturligtvis en bokkatt. Är man lite nere och tycker att saker känns jobbiga eller bara är allmänt trött lovar jag att läget blir ett helt annat både medan man läser boken och sedan den är utläst. Feelgood som passar hängmattan!

Nästa bok är andra delen i Andrew Taylors Rothtrilogi, Främlingars dom. Huvudperson denna gång är prästen David som nygift hamnar i en serie händelser som inte är av den trevliga sorten. Död, blod och hemligheter, men inte skrivet på ett otrevligt vis utan mer psykologiskt och gåtfullt. Bokserien jobbar sig bakåt i tiden, prästen David som i första boken upplevdes som en tråkig torr person visar sig i denna andra del vara en liderlig typ när han var yngre. Nu ser jag fram emot del tre som jag förmodar tar ytterligare ett steg tillbaka i tiden.

När man borde plugga skoljuridik men inte har lust då kan man göra andra saker. Det är inte svårt alls, så fort tanken på att ta fram böckerna kommer låter man tankarna löpa iväg och fundera över vad annat som finns att göra. Här kommer några exempel:

Det går alldeles utmärkt att ta tag i den garderobsstädning som borde ha gjorts för flera månader sedan. Att ta promenader går också bra likaså att rensa ogräs i rabatten på framsidan. Tvätta är ingenting som röner särskilt stort motstånd denna dag, inte ens att ta reda på tvätten och stryka. Eftersom jag dessutom röjt i garderoberna gick det att hänga in kläderna på en gång. Bara en sån sak....

När man (läs jag) började frysa fanns inget som helst hinder att göra upp en eld i braskaminen och istället för att öppna Skoljuridikboken slå på teven och titta på Doctor Strange. Till det ordnade jag en god matjessallad med brynt smör.

Sådär, nu har jag berättat hur man gör för att fokusera på andra saker än det man borde fokusera på...inte svårt alls. Jag har det i mig...en naturlig talang! Funderar på om det är något jag borde satsa på i större skala, att lära ut den konsten alltså, jag skulle ju kunna åka runt och föreläsa. Tänk om jag har funnit vägen till rikedom och evig lycka?!

Det blev några högar sedan garderoben rensades. 

Matjessallad med brynt smör till middag. 

Eld, värmefilt och Doctor Strange på teven!

När jag var yngre trodde jag alltid att min pappa skulle bli jättegammal, säkert hundra år. Dels eftersom han tränade och skötte sin kropp, dels eftersom min farfar var en riktig krutgubbe på drygt hundra som fortfarande klättrade i stegar en bra bit över nittioårsdagen. Jag såg framför mig hur pappa likt farfar skulle åldras sittande vid köksbordet med korsordet (fast farfar läste kristna texter) framför sig och radion på i bakgrunden. 

Nu blev det inte så, istället drabbades han av ALS och hann precis bli pensionär innan hans andningsmuskulatur slutade fungera i november för snart femton år sedan. 

Idag skulle min pappa ha fyllt åttio år om han fått leva. På väg till graven för att plantera en ros tänkte jag extra mycket på den där sista sommaren pappa levde. Jag tänkte på alla utflykter vi gjorde, på all värme, alla skratt och fina minnen vi skapade som sedan fanns kvar när allt tog slut i novembermörkret. Jag tänkte också på den sköna känslan som jag hade då och fortfarande har av att ingenting fanns osagt mellan oss. Inget gammalt groll som inte var utrett eller något annat som jag ångrat att jag sagt eller gjort, eller inte sagt eller inte gjort. 

När jag idag letade bland gamla bilder för att hitta foton på två av Antons kompisar fann jag en bild på pappa från hans sista sommar, 2003. Den är tagen på en av alla utflykter vi gjorde, förmodligen från Sjönäsdammen. Det är precis så jag kommer ihåg min pappa, för trots sjukdomen är han sig lik. Med glimten i ögat och med ett leende som lovar bus. Det var min pappa det!

Med glimten i ögat, trots den dödliga sjukdom han levde med.

Solen lyser återigen från en klarblå himmel. Inte en enda liten molntuss syns till när jag ser ut genom rutorna i mitt växthus. Jag sluter ögonen och lyssnar till alla ljud jag kan lokalisera. Vindens sus, flugornas surrande, bilar som kör förbi, steg mot asfalten när någon kommer promenerande, . flaggstångslinans rytmiska slag mot flaggstången, vindspelet som plötsligt klingar till, ljudet av glasflaskor som krossas borta vid återvinningen men mest av allt hör jag småfåglarnas sång.

På tal om småfåglar, i morse vaknade jag till vid femtiden en kort stund och då hörde jag så vacker sång genom myggdörren. Återigen önskade jag att jag kunde komma ihåg hur de olika fåglarnas sång låter. Jag har försökt att lära mig men det går inte. Visst, jag kan känna igen och komma ihåg hur några fåglar låter ett kort tag men så är den kunskapen borta igen....hur kråkor, skator och björktrastar låter däremot...det har jag inga svårigheter att komma ihåg....märkligt....

Jag kan faktiskt likställa min förmåga att lära mig olika typer av fågelsång med min förmåga att lära mig sticka....det går inte alls. Jag kommer ihåg när min slöjdlärare på högstadiet kom fram till mig och tittade på min stickning, efter att jag kämpat några lektioner, suckade lite och lade huvudet på sned och tittade allvarligt på mig. Hon var tyst en ganska lång stund sen sa hon: Du får virka istället.

Så det är bara att konstatera, virka kan jag lära mig, en gång i tiden var jag riktigt duktig. Men sticka går inte, där är jag totalt obildbar. Fågelsång har jag också svårt att lära mig men fråga mig om mossor och lavar....där är jag en stjärna....eller var i alla fall....

Tänk vilken tur att vi har olika kvalitéer och kan lära oss olika...fast jag skulle verkligen vilja lära mig mer om fåglars sång. Mossor och lavar sjunger inte speciellt mycket....

När jag vaknade tidigt i morse och inte kunde somna om läste jag några artiklar på nätet och blev bekymrad. Eller bekymrad, det är ett alldeles för mesigt ord för att beskriva vad jag kände. Faktum är att i princip alla känslor man kan ha bubblade runt, förutom glada och lyckliga känslor då. Alla känslor skapade en stor klump i magen och tankarna snurrade.

En av artiklarna jag läste fick mig att fundera hur det ens kan vara möjligt i ett som jag gärna vill tycka, upplyst 2018? Vadå undrar ni nu? Jo, jag antar att ni också läst om klassen i Upplands-Bro som skrev en högst olämplig text till den banderoll som skulle sitta på deras studentflak. "#Metoo för kvinnor som försökt ligga sig till framgång men misslyckats".....

Alltså, på riktigt, hur är det ens möjligt efter allt som kommit upp i ljuset sedan kvinnor världen över började berätta om övergrepp de råkat ut för, i yrkeslivet likväl som privat, att någon ens kan komma på tanken att skriva en sån text (även om de i artikeln förnekade att de skulle ha den på studentdagen....).

I den aktuella klassen går det både tjejer och killar tydligen och man hade kommit överens om att den text som fick flest röster skulle användas. Och nu vet ju hela Sverige vilket textförslag som vann. Gissa om jag tror att tjejerna är i majoritet eller minoritet i just den klassen?

Det mest patetiska och sorgliga är att de elever som intervjuas i artikeln låter stolta över sitt tilltag...de berättar att de ville göra ett plakat som beskriver vilken jargong de har haft i klassen...de ville att texten skulle spegla det grova språk de använt och att den text de valde är ett internt skämt och att det betyder mycket för dem och de ville bära med sig minnet av den i framtiden. Jamen hör de inte själva hur urbota intelligensbefriande det låter??

Det var där och då, när jag läste de meningarna som min puls började skena och frustrationen stod som luddigt vax ut ur öronen.

Snacka om att skolan (och hemmen framförallt) har misslyckats....någonstans har den värdegrund som är grunden i vår läroplan och borde vara grunden i vårt samhälle gått förlorad. Så totalt upplöst och tillintetgjord att jag för en stund kände en tröstlöshet som inte går att beskriva. Det som gjorde och gör mig extra bekymrad är ju att även om den jargong som tydligen råder bland de unga i den klassen så tror jag inte att den plötsligt bara uppstod när de träffades första dagen på gymnasiet för snart tre år sedan. Nej den kommer förstås från vuxna. Barn och unga ser och lär av vuxna. De härmar oss i det vi gör och det vi säger.

Jag hoppas verkligen att någon kan hjälpa dem att rensa bort luddet som så tydligt stoppar vägen till de hjärnceller som ska hjälpa dem att bete sig som medmänniskor med empati och tolerans. Annars kommer de att få det svårt i livet....empati och tolerans är nämligen en framgångsrik väg att vandra. Det är en väg man inte ska välja bort, aldrig någonsin.

Då i den tidiga morgontimman kände jag plötsligt en smula hopp ändå, mina tankar gick till min egen son och hans vänner....de vet tack och lov vad värdegrund är och hur man beter sig mot andra människor...faktiskt är det nog så att de allra flesta ungdomar vet det när jag tänker efter. När jag kom på det kändes det plötsligt lite bättre...och de med luddet i hjärnan som tycker att det är okej att skämta nedvärderande...karma kommer att hinna ifatt dem.

Alltså, åh, vad jag tycker om det väder vi har nu. Varmt och skönt, klockan är åtta på kvällen och det är fortfarande drygt tjugo grader varmt. Alldeles underbart! Inte en brodd i sikte utan enbart sandaler och bara sommarben. Visserligen lite bleka ännu, i alla fall mina, men oj vad de gillar att slippa täckas av långbyxor utan istället får njuta av sol och vind.....och myggor.....

Just nu gör det varma vädret att jag längtar extra mycket efter sommarledigt. Det lär jag inte vara den enda som gör. För även om det fina vädret gör att det går att vara ute länge på kvällarna, så drömmer jag om soliga mornar liggande i hängmattan ute i växthuset. Att få ligga där och veta att inget speciellt står på programmet...men dit är det ett tag.

Den här veckan är synnerligen hektisk, på fredag börjar min tentavecka, så fram till dess ska jag försöka hinna med två veckors arbete på fyra dagar....undrar just hur de som bestämt placeringen av tentan tänkte....de kan ju inte ha den minsta lilla aning om hur hektiskt det är i skolans värld den här tiden på året.

Hur som helst, jag jobbar på men kommer ihåg att stanna till och dofta på syrenerna som jag går förbi ibland.

Sommarsallad till middag!

Hjälp vad tiden springer iväg. Plötsligt är det mer än tio dagar sen jag skrev sist...det betyder förstås att jag har haft fullt upp, lite väl mycket för att jag ska känna mig helt nöjd. Men trots det har det hänt mycket roliga saker sen mitt senaste inlägg. Umgåtts med vänner, haft trevligt med mina arbetskamrater här hemma hos mig, tränat och framförallt har jag njutit av det allt igenom underbara vädret.

Igår kväll bjöd jag min snälle gräsklippargranne på middag (gräsklippargranne kallar jag honom eftersom han under intensiva arbetsperioder för mig alltid klipper min gräsmatta så att jag slipper). En härlig lördag med fantastiskt väder som gjorde att maten kunde avnjutas på altanen och senare på kvällen när det blev lite svalare passade det utmärkt med dessert i växthuset.

Idag har mamma och jag morsdagsfikat tillsammans, sen hade jag sån tur att hon bjöd på middag....lyxigt värre!

Nu slappar jag lite efter att ha ryckt några ogräs....sen ska det tränas..

Jag fick en fin blomma när mina skolor hälsade på. 

Om jag blundar och lyssnar till alla ljud utomhus flyttas jag nästan femtio år tillbaka i tiden. Vindspelet som sjunger, löven som rasslar i vinden gör att mina tankar hamnar hos min mormor och morfar och den sommarstuga de hade. Där björkarna stod tätt runt stugan och löven rasslade i vinden mest varje dag. Ljuden som tog vägen in genom kökets myggfönster när jag låg på madrassen i storrummet och skulle sova.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur gruset knastrade när jag skuttade fram på alla grusgångar som vindlade hit och dit över tomten mellan de olika sovstugorna, gungorna som hängde mellan björkarna och lockade till lek. Äventyret lockade överallt och fantasin hjälpte till att göra varje dag till något speciellt.

Där i stugan vid sjön tillbringade jag alla sommardagar när jag var barn. Mina minnen därifrån är så ljusa och fina....det enda jag inte tyckte om var när jag skulle gå till grannen och hämta mjölk....stora mörka skogen låg ju alldeles nära. På väg till mjölken kunde jag springa så då gick det fort....det var värre på hemvägen, då var att springa inte att tänka på för då hade all mjölk skvimpat ut.

Men min mormors goda mat, fiske med morfar, bad, egna båtfärder med flytväst efter stranden, liggande i hängmattan med en bok, getabocken Petter som rymde och åt upp mormors planterade blommor, samma bock som var livrädd för åska. Allt detta vägde upp det faktum att jag fick gå förbi mörka skogen med mjölkhämtaren då och då.

Minnena från somrarna i stugan är många och det är fint att kunna sluta ögonen och lyssna till vinden som susar utanför myggdörren och plocka fram dem. Plötsligt känner jag mig väldigt nära mina morföräldrar fastän de fattas mig här nere på jorden. De hälsar nog på med vinden, jag tror det är morfar som rufsar till mitt hår.

Plötsligt kom den åter, läslusten. Den som följt mig sen jag lärde mig läsa, en följeslagare som ger glädje, skänker välbefinnande. Ibland blir jag ledsen eller till och med rädd när den kommer men framför allt ger den upplevelser. Den låter mig resa in i en värld full av färg och fantasi.

Faktiskt är den precis som mina bästa vänner. Även om det ibland tar lång tid mellan gångerna vi hörs och ses finns de alltid där, i vått och torrt, i glädje och sorg, med- och motgång. Likadant är det med läslusten. En riktigt trogen vän!

Numera har jag perioder när jag inte klarar av att läsa något bara för mitt eget höga nöjes skull, det är ofta under perioder när det är intensivt på och omkring jobbet. Därför måste jag säga att jag blev så förvånad i torsdags när den knackade på och ville göra mig sällskap igen. Förvånad men lycklig. Att jag kunde fly in i böckernas värld gjorde att jobbet inte pockade på lika påtagligt under de lediga dagarna.

Av den anledningen bjuder jag på två lästips så här i mitten av maj. Den första boken lånade jag av en god vän i höstas för att läsa under hösten...vilket inte inträffade men nu är den läst som sagt. Den heter "De fyra yttersta tingen" och är skriven av Andrew Taylor. Första delen i en trilogi, en psykologiskt spännande bok där man får följa familjen Appleyard som lever ett relativt skyddat medelklassliv i London. Plötsligt en dag försvinner dottern Lucy, spåren slutar hos dagmamman. I boken får man följa familjens förtvivlan, kidnapparna samt lilla Lucy. En riktig bladvändare som lämnade i alla fall mig med en stor fråga i slutet av boken. Varför?

Mitt andra lästips lånade jag på biblioteket. Den heter "Gröna fingrar sökes" och är skriven av Annika Estassy. En riktig feelgoodroman. Även om en av huvudpersonerna, Leyla, lever med en misshandlande make är berättelsen om henne och Agnes, som hyr ut sin koloniträdgård gratis mot att hyresgästen sköter om den, en varm och kärleksfull roman. Dit kommer Leyla och hennes son Hugo när de flyr ett hem som allt mer präglas av vredesutbrott och misshandel. 

Det är en hoppingivande berättelse om vänskap mellan generationer, trädgårdens läkande kraft och förmågan att våga ta steget från en dysfunktionell tillvaro till något bättre. Även den en riktig bladvändare!