Jag är lite gammaldags så jag har fortfarande lokaltidningen i pappersformat kvar. Det som slår mig när jag läser den på morgonen är att det finns en del människor som har väldigt lite att göra. Ungefär en handfull i alla fall.

Jag pratar om insändarna under Ordet är fritt. Okej, någon gång emellanåt händer det att det faktiskt kommer en välskriven insändare med ett budskap som griper tag, författad av någon annan än den handfull som oftast fabricerar insändarna. Men oftast känner man igen signaturerna. 

Handlar det inte om förskolor så handlar det om hur fula alla hus som byggs i staden är (antingen är de för färgglada eller så är de för färglösa) eller något annat som inte direkt för utvecklingen framåt. Jag menar allvarligt vem orkar och har tid för sånt annat än om man har alldeles för lite att göra. (Fast jag måste ju ändå säga att det är bra att möjligheten finns, att vi bor i ett land där det är okej att våga uttrycka sin åsikt.)

Nu senast har det skrivits om att konst som visas helst inte ska se hemsk ut, till exempel är dödskallar inte ett lämpligt motiv att visa för allmänheten....eller den insändare häromdagen som tycker att småbarnsföräldrar ska tänka sig för var de flyttar. Absolut inte till ett område där det bor äldre för de gillar inte barn som låter eller mopedister heller för den delen....möjligtvis att min egen mamma då är ett undantag. Hon gillar både barn och annat som låter.

När jag läste den insändaren som handlade om småbarnsskrik visste jag faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har så oerhört svårt att tro att någon verkligen skrivit de textraderna på fullaste allvar. I stället hoppas jag att det är någon som skrivit det hela för att locka till reaktioner. Är det på allvar som tycker jag synd om den stackars tant eller farbror som skrivit det hela. Hen kan inte ha det alltför roligt i livet. 

Några jag hoppas ska få det roligt är gänget som snart åker iväg med båten till Ulvön. Det ska tältas till på söndag. Lite uppvisningar står också på programmet. Kollar man in väderprognosen ser de ut att få sol, det vore ju toppen om det stämmer. Vi kom i alla fall ihåg att packa ner sonens regnställ. Det borde ju garantera fint väder tycker jag.....

Nyklippt gräsmatta, nu kan jag slöa, min riktigt stora talang! 

I förmiddags plingade det till två gånger tätt efter varandra i mobilen. Det var två bilder som togs för tjugoett år sedan, den 30 juli 1994.  En bild på mig och en bild på min mamma och pappa.

Den sommaren tillbringade jag i Australien. Kär och galen var jag och trots att jag frös mest hela tiden (det var ju vinter där) hade jag inte någon större lust att åka tillbaka till Sverige. Men så var det ju det här med att en av mina allra bästa vänner i världen skulle gifta sig. Självklart hade jag då bokat biljetten hem så att jag kunde vara med på den stora dagen.....och inte bara vara med....jag var värdinna på bröllopet så jag hade en hel del att göra. 

Min mamma och pappa var också inblandade som hjälpredor. De skjutsade från frissa till fotografering och lite hit och dit. Ett av alla minnen den dagen var när Maggan satt i min kökssoffa med en av pappas skjortor utanpå brudklänningen som förkläde och åt. Jag skulle skynda iväg till kyrkan och pappa och mamma skulle skjutsa henne lite senare.

När jag kom ut på parkeringen startade inte min bil....in igen och vi konstaterade att pappa skulle vara tvungen att skjutsa mig ut till Frösön. Då blev jag riktigt stressad för det innebar att bruden möjligtvis skulle bli sen. Hennes kommentar då var klockren: Det är lugnt de börjar ändå inte utan mig......Nu löste sig allt till det bästa, bilen startade och bruden kom i tid.....

En dag att minnas med värme, glädje och framförallt kärlek.

Här ser jag ju ut som lugnet själv....vilken illusion.
(Tänk att jag kunde ha samma klänning i år när sonen gick ut nian).

Min fina mamma och pappa.

Brudparet!

Jag förstår inte vad alla pratar om, att det inte går att sitta ute på sommarkvällarna för att det är för kallt och regnigt. 22 grader, vindstilla och torrt. Så var det i alla fall här på Nygatan igår kväll. Fusk..vadå? Att sitta i växthuset? Nä det tycker i alla fall inte jag.....

Kvällar som igår när vädret inte var det bästa måste jag säga att jag är extra glad att jag har ett växthus. Med fläkten som värmer när kvällen börjar bli kylig, den sneda kronan där ljusen lyser vackert trots en betydande lutning. Trevligt sällskap, god mat och dryck på det sen behövs inte så mycket mer för att jag ska känna att livet är toppen. 

Idag är det sonens första semesterdag. Han gjorde sin sista arbetsdag för denna sommar igår. Nu får han njuta av sommarlov i exakt tre veckor. Fast han kommer inte bara att gå här hemma och slöa, helgen som kommer ska han till Ulvön och tälta. Jag däremot kommer att gå här hemma och slöa....precis som jag har gjort hittills. Varför ändra ett vinnande koncept?

Ljuskronan lyser fint  mitt växthus.

Jag fick läckra solcellslampor som lyser fint i mörkret!
Naturligtvis var jag tvungen att testa dem igår när gästerna gick hem.

Det här med ljud är speciellt. Ljud kan störa men olika ljud kan också göra att det känns tryggt, att allt är som vanligt och bara rullar på. Ljuden av bilarna som svischar förbi, någon hund som står och skäller antingen i närheten eller längre bort. Fåglar, kattslagsmål, tankläten, traktorer, plåtklonk, röster, vindens sus, vindspelet, humlor, flugor, getingar, regnets smatter, skopor som skrapar och motorcyklar som vrålar förbi på 348:an. 

Alla dessa ljud som blir så mycket tydligare när myggdörren sitter i. Men plötsligt kan det bli nästan spöklikt, tystnaden är total. Inte ett enda ljud hörs, ingenting. Absolut ingenting. Det är precis som om någon bestämt sig för att skruva ner volymen helt och hållet. Om det dessutom är så att kylen eller frysen vilar just då, ja då blir det riktigt läskigt.....

Kanske var det därför jag under morgontimmarna drömde mardrömmar för första gången på länge. Eller så drömde jag mardrömmar för att min drömfångare börjar bli dammig, det är nog dags att ta ut och lufta den idag så att lite fräscha vindar får susa igenom den. Då får den bättre förutsättningar för att fånga de onda drömmarna. Så pass mycket städning borde jag väl mäkta med kan tyckas även om det inte är någon favoritsyssla.....

Äntligen fick jag ta en tugga!

Att ha sovrummet precis bredvid köket kan ha sina nackdelar. Framförallt på natten....runt tre vaknade jag av att knäna värkte och det var allmänt svårt att sova.

Då letar sig en förförisk doft in i näsborrarna, doften av nybakade morotsfrallor. Fast för att vara helt ärlig behövde nog inte brödångorna leta särskilt mycket....det var ju raka vägen där jag låg i sängen och min näsa sa välkommen in till den lockande doften. Plötsligt slog hungern till, det kurrade i magen som om det var många timmar sen jag fick mat.

Nu var det ju inte det....eftersom Sudden jobbade kvällsskiftet och sedan for ut och sprang när han kom hem åt vi inte middag förrän sent på kvällen, framåt halv tio för att vara exakt. Därför beslutade jag mig för att inte bejaka hungern där i den tidiga morgontimmen. 

Till slut hade jag i alla fall lyckats förtränga hungerkänslorna och knävärken och var precis på väg att somna om...då kom jag ihåg den...tvätten! Vi startade ju en maskin med sonens träningskläder så att de skulle vara torra, rena och redo för ett nytt träningspass idag. Frågan är hur det kommer att gå? Det beror helt och hållet på vilken tid han tänker sig dagens träningspass....jag håller tummarna att det inte blir så tidigt. 

Gårdagskvällen var riktigt fin efter det häftiga regnandet under dagen, undrar hur det blir idag? Just nu ser det ut att vara grått men ändå ljust. Strax dags för en promenad tror jag. 

Oj, vad det regnade igår!

Igår var det en sån där lysande sommardag igen. Härlig sol och alla växter kom verkligen till sin rätt. En dag när trädgårdsarbete stod på programmet. Lite ogräsrensning men viktigast av allt, jag passade på att plantera ros, daggfunkia och alunrot. De växter jag köpte när jag var på Smultronstället tidigare i veckan. För deras skull är det inte så dumt med lite regn idag, då är det ingen katastrof om jag glömmer bort att vattna nu när de är nyplanterade.

För regn är det idag, grått och blött. Vindspelet klingar till med jämna mellanrum, det fräser om bilarnas däck men annars är det ganska tyst ute. Ingen fågelsång, det närmaste fågelsång jag hör är de pip som blir när koden knappas in på tankautomaten.....

Den lilla, lilla krasseplantan har blivit ganska stor. 

Här väntar jag bara på att alla knoppar ska slå ut, då kommer färgerna att lysa. 

Runt det lilla vattenblänket lyser det fint av alla färger och fler ska det bli. 

Den ros jag köpte i Umeå som äntligen kom i jorden igår. 

En krukros jag fick ifjol som jag då planterade i rabatten. Nu är den på väg att blomma!

Ibland undrar jag om mina knän och leder tar ut värken i förskott.  Fram på morgonkvisten började nämligen "ontet"....jag som hade planerat att de växter jag köpte i onsdags skulle få komma ner i jorden nån gång. Som det känns nu vill jag inte göra någonting. 

Men jag är tjurigare än så. Nu tänker jag i alla fall kliva upp, ingen skön känsla att ligga kvar i sängen när det bara värker.  Lite frukost ute i växthuset kanske kan få knän och leder på bättre humör.

En promenad tänker jag också försöka mig på och sen ska jag baske mig gräva....

Äntligen!

Nej det här var inte dagen när jag började städa hyllorna i mitt hobbyrum för att göra plats för alla skolpärmar. Istället blev det dagen när jag städade medicinlådan och sorterade bort sånt som var för gammalt och skulle tillbaka till Apoteket.

Det var också dagen när jag gjorde en lite större städning av våra båda toaletter. Dessutom snurrade ett antal tvättmaskiner, jag handtvättade ("gu bevars") två blusar (hur tänkte jag när jag köpte dem egentligen?....) och tog tag i pappersdraken i arbetsrummet.

I vanliga fall gör jag i ordning pärmar när ett nytt år är i antågande för att sätta in papper allt eftersom. Inte detta år dock....jag har lagt allt i en hög. En hög som vid det här laget växt rätt så mycket. Alldeles för mycket faktiskt. Det är tur att vi har ett ganska stort matrumsbord så att det fanns plats att sortera allt. Nu efter snart sju månader är alla papper insatta i pärmar och jag lovar högtidligt att aldrig vänta så länge igen.....tro om jag kommer att hålla mitt löfte??

Det här var också dagen när jag fick säga äntligen. Äntligen slog nämligen den första rosenskäran ut som jag satte som frö tidigt i våras. När man köper rosenskära på handelsträdgården har de ju oftast blommor på gång redan, även om inte plantorna i sig är särskilt stora. När det gäller mina plantor är de flesta gigantiska, gröna och härligt yviga men blommorna har lyst med sin frånvaro.

Nog för att grönt är skönt men tanken var ju faktiskt att de skulle bjuda på lite mer färg än grönt. Idag hände det alltså och när jag nu går runt och kollar på de plantor som finns i rabatter och krukor ser jag till min glädje att fler blomknoppar är på gång. Plötsligt händer det!

Jag undrar om det är idag det kommer att ske? Hela sommaren har jag tänkt att jag ska ta tag i hyllorna i hobbyrummet någon grå och regnig dag men hittills har alla böcker lockat mer. Men kanske kan jag uppbåda en aning energi till detta idag, fast bara kanske. Det finns fortfarande böcker att läsa och filmer att titta på.....dessutom tänkte jag ju tvätta lite idag, då gör jag ju i alla fall något....

Faktum är att jag är lätt fascinerad över min förmåga att låta dagarna gå och plötsligt inse att all tid jag hade för alla sommarprojekt plötsligt är borta. Ett av projekten från förra sommaren är fortfarande kvar, att måla mina småhus som står ute i trädgården. Just nu känns det som att risken är överhängande att de kommer att förbli omålade även den här sommaren.

Ofta känner jag mig avundsjuk när jag ser alla projekt som andra orkar genomföra. Det byggs, målas och grävs. Fast det går ju faktiskt att vända på det...kanske är det de som fixar hela semestern som ska vara avundsjuk på mig och min förmåga att göra ingenting......den tolkningen väljer jag.

Vissa dagar är jag gladare än andra att jag faktiskt inte skjuter upp saker även om det just då kan kännas som det mest logiska att göra.

Efter att ha tillbringat en underbar dag tillsammans med en god vän kom jag hem och tittade på gräsmattan. Sen tittade jag på grannarnas gräsmattor och konstaterade att de var välklippta och fina. Efter en titt på min egen igen konstaterade jag att den var i stort behov av en klippning.

Jag kollade några väderappar och de allra flesta lovade uppehåll till imorgon på eftermiddagen med bara någon liten regnskur ikväll. Med tanke på att jag kände mig rätt trött bestämde jag mig för att vänta med gräsmattan till imorgon.

Fast det gick bara ett tag så tänkte jag att det var lika bra att få det gjort. Tur var väl det med tanke på det regn som öser ner nu. Även om det är uppehåll imorgon lär ju gräset vara rejält blött....inte särskilt kul att klippa gräs då.

Dessförinnan var dagen en fullträff. En tur till Umeå och Smultronstället stod på programmet. Första gången jag hörde talas om denna handelsträdgård trodde jag att det var ett smultronställe bildligt talat, jag hade ingen aning om att det faktiskt var namnet på denna fina anläggning. Så fort vi kom dit insåg jag raskt att jag var tvungen att ge mig själv en maxbudget att handla för annars hade jag lätt kunnat ruinera mig.....jösses så mycket fint det finns på det stället. Bodde jag i Umeå skulle jag åka dit titt som tätt.

Som avslutning på kvällen åkte jag ner till stan och hämtade hem sonen och hans kompisar. De hade varit och sett på bio, Antman. Avundsjuk var bara förnamnet på vad jag var......nöjda verkade de vara i alla fall. Det lät som om sonen kunde tänka sig att se den igen....med mig.....vilken tur!

Fina silverkulor hänger nu i körsbärsträdet. 

En ros som ska grävas ner i rabatten blev det också.

Finaste vindsnurran passar perfekt i min rabatt på framsidan.

I brist på annan plats hängde jag upp koppen i eken. 

Vilken tur att jag klippte gräset tidigare idag, nu är det plaskvått.
(I körsbärsträdet hänger mobilen med silverkulor)

Läser i dagstidningen idag att ännu en ung människa drabbats av utbrändhet i sitt arbete med att ta hand om äldre. Ännu ett tecken på att något är fel i vårt välfärdsland.

Alla arbeten som handlar om att ta hand om människor på ett eller annat vis upplevs stressigare och stressigare. Det verkar inte spela någon roll om man arbetar i skolan, inom vården, socialtjänsten, med alla äldre eller på förskolan. Stressen och känslan av otillräcklighet verkar råda överallt.

Någonstans på vägen verkar det ha glömts bort att människor inte bara behöver matas med kunskaper eller bytas blöjor på utan alla behöver mer av mänsklig närhet och omtanke. Att bli äldre är inte alltid så roligt, från att ha varit van att klara allting själv behöver du plötsligt hjälp med i princip allting.

När man går från att vara en självständig individ till att bli beroende av andra hela tiden då är det viktigt att personalen som arbetar med att hjälpa har tid och inte behöver känna samvetsstress över att bara hinna med det allra mest nödvändiga.

En klapp på kinden, någon som sitter ner med dig och pratar en stund. Någon som har tid att se till att du får komma ut på en promenad. Kanske läser tidningen för dig förutom allt det som måste göras, mat, tvätt, toabesök, dusch, bäddning, nattning för att nämna några saker.

Vi människor föds, tillbringar kanske tid på förskolan innan vi börjar skolan för att så småningom ta oss vidare i livet innan vi blir äldre och återigen behöver omsorg för att klara vardagen. Dessemellan kan det tänkas att vi blir sjuka, eller har en familjesituation som gör att vi måste få hjälp av socialtjänsten eller ta hjälp av samhället på annat sätt.

Jag har tyvärr ingen universallösning på problemet annat än att krasst konstatera att prioriteringarna måste ändras. Människor måste få rätt förutsättningar för att orka arbeta med människor, annars kan vi inte kalla oss för ett välfärdssamhälle längre.

Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson

Igår läste jag äntligen ut boken om Nombeko, det är hon som är analfabeten. I alla fall till en början är hon analfabet. Att räkna är inte det enda hon kan visar det sig. Genom en lång rad mer eller mindre osannolika händelser hamnar hon till slut i Sverige hos en man som inte finns. 

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken då jag verkligen gillade hundraåringen. Visst den var bra, skriven med humor och värme men där det osannolika i hundraåringen kändes rimligt blir det i den här boken bara...ja vad?....jo osannolikt och lite väl långsökt för mig och min smak. Fast som tur är lyckas ändå Jonas glimta till emellanåt för att bibehålla mitt läsintresse, tack vare den värme han har i sitt skrivande och tack vare första delen av boken som var en riktig bladvändare.

Trots allt är den är helt klart läsvärd om än den svackar något från mitten och mot slutet av boken. Jag gillar i alla fall huvudpersonen Nombeko och de tre kinesiskorna! 

Strax efter midsommar tystnade småfåglarna. Efter att de nu varit ganska tysta ett tag börjar de nu att höras igen. Alla småungar piper i de bon som finns runt vårt hus i väntan på att mamma och pappa kommer med smarriga maskar eller insekter. Det är ett tufft jobb att vara förälder i fågelvärlden just nu.

Gråväder ute, men uppehåll. Hoppas att det låter bli att regna idag då sonen har utomhusträning. Men skulle det regna är det ju tur att han inte är gjord av socker. Fast det blir inte så roligt att jobba på backen om det är blött.....Vi behöver inte åka till stan i alla fall, hans träningskompisar kommer hit istället.

Just nu sover han och några kompisar i källaren och det får de fortsätta att göra några timmar till. Det lär de behöva, de var uppe ett tag....

Snart kommer tips på en bok igen, den tog lite tid att läsa för jag blev inte helt såld....varför berättar jag så småningom i ett eget inlägg.

På teven gör de drinkar just nu, både färgglada drinkar och de som inte lyser så starkt. Goda ser de ut att vara i alla fall. Fast inte är jag sugen på någon drink nu, istället börjar frukostmagen kurra. Undrar om jag kan äta av kladdkakan jag bakade igår....det är ju ägg i den och det brukar man ju äta till frukost.....

Det är bara att konstatera att jag bor i ett rätt så våldsamt område. Mest varje natt är det någon slags fight som pågår. Nu är det inte grannarna som slåss om nu nån hann bli orolig för det, nej det är i djurens värld kamperna sker. Egentligen kanske det inte är natt utan det är ofta tidig morgontimme men kamp är det likväl. Bevisen att något hänt är alla hårtussar och fjädrar jag hittar på gräsmattan.

Det jag hör är slagsmål framförallt mellan katter och skator. Inte samtidigt eller med varandra dock. Katterna för sig och skatorna för sig. Än har de inte börjat slåss med varandra men det kommer kanske det också.

Jag tänker att vår stora öppna gräsmatta på baksidan av huset bjuder på en fin arena så det är därför de håller till där. Eftersom jag oftast är väldigt trött orkar jag inte gå upp och titta när fighten pågår som värst men inte skulle jag bli särskilt förvånad om det satt ett gäng åskådare från djurvärlden och tittade samtidigt som en bookmaker går runt och fixade med vadslagningen.

Jösses vilken dramatik vårt till synes lugna kvarter bjuder på.....

Vindarna har inte varit de varmaste idag men trots det blev dagen alldeles underbar. Efter att ha skjutsat sonen till jobbet tog jag en promenad för att lägga upp strategierna för dagen. Det gick fort eftersom jag inte hade några större planer så jag fortsatte promenera och passade på att njuta av solen istället. Väl hemma körde jag några tvättmaskiner, åt därefter lunch hos mamma och sen städade jag bilen. In och utvändigt, väldigt behövligt. 

Det fick räcka som dagens jobb, sen kunde jag ju då unna mig att lägga mig i hängmattan och läsa en bra bok. Precis vad jag gjorde.....fast middag fixade jag till i alla fall. Man blir ju hungrig fast man inte gör så mycket och sonen som jobbat hade ju gjort sig förtjänt av mat. 

Nu lutar jag mig tillbaka i hängmattan igen, boken är inte riktigt slut ännu.....

Stalker av Lars Kepler

Sommarens nästa boktips är en riktig nagelbitare. Den läste jag igår mitt under ljusa dagen medan sonen jobbade. Förmodligen hade jag gjort på mig om jag läst den nattetid.....

Femte delen om bland andra kriminalkommisarie Jonna Linna och Erik Maria Bark. Lars Kepler skriver som vanligt nervkittlande och lyckades skrämma slag på mig trots att solen sken och sommaren tog sig ändå in. 

Ytterdörren och altandörrarna var öppna och till slut ryckte jag till vid varje litet ljud och var tvungen att sluta läsa (tillfälligt) och springa runt att kolla vad det var som lät.....

Det var skönt att sonen kom hem från jobbet och inte skulle sova borta natten som gick vill jag lova......och att det dröjer ett litet tag till innan det kommer att vara mörkt utanför fönstren....

Nej men stopp! Nu går det alldeles för fort. Jag kan omöjligt godkänna att halva juli redan gått. Hur är det ens möjligt? Nyss var det juni....

Förstår inte riktigt hur det gick till för jag tycker inte att jag gjort något speciellt mer än att klippa gräs emellanåt.

Fast tänker jag efter inser jag att jag har läst massor av böcker, rensat en del ogräs, tagit promenader, hunnit med att åka till Stockholm en sväng, haft ryggskott, lagat lite mat och njutit av att kunna ta sovmorgon de allra flesta mornar. Så det är kanske inte så konstigt att tiden går.

Idag har sonen en ledig dag mellan skiften på badet. Eventuellt blir det en tur till stan då han behöver fylla på delar av klädförrådet. Eller så blir det inte det...vi får se. Jag ska i alla fall ta mig lite frukost och sen en promenad. En bra början på den sextonde dagen i juli.

Åh så skönt det är att inte behöva ställa väckare och kliva upp på morgonen. Det går att vakna till tidigt för att sen somna om och sova länge, länge. Det är semester det!

Idag står gräsklippning på programmet, lite annat trädgårdsjobb väntar också på att bli utfört. Jag har bestämt mig att jag måste klippa gräset först får det är tråkigast.

Man brukar ju säga att det är på barnen man ser att åren går....man kan också säga att det är på gräsmattan man ser att sommarveckorna går.....alldeles för fort om ni frågar mig.

Nej men klockan är snart elva, inte utan att det börjar suga i magen. Frukostdags!

Idag har jag tagit en skogspromenad till mitt smultronställe, Sörböle fäbodar. Anledningen till att jag gick dit just idag är att jag hade stämt träff där ute i skogen. Knasigt ställe att stämma träff på kan man tycka men de håller på att röja upp stigarna och märka ut var fäbodarna ligger med fina skyltar så jag hade lovat att visa några saker där ute i skogen runt våra fäbodar.

In i stugan gick jag också, det såg riktigt bra ut, men oj vad myggor det var utomhus. Jag tror aldrig att jag varit där i stugan när luften varit så tjock av flygfän. Fort tog de sig in också....

En tur ner till härbret för att sätta igång vattnet blev det också....nu är det bara att åka ut och städa. Sent kan tyckas men som det välkända ordspråket lyder: "Bättre sent än aldrig".

Spången som leder till smultronstället.

Det är så vackert där ån rinner mellan sjöarna. 

Hemma igen efter några underbara dagar i den kungliga huvudstaden med fina vänner. Många steg har vi gått men trots att vi hunnit med mycket har tempot varit lågt. Många pauser med god mat och fika har det blivit. En och annan öl har också slunkit ner. 

Pilen pekar mot storstan, ovanför sitter småfåglarna som precis lärt sig flyga. De följde dock inte med oss. 

Så här härligt väder hade vi en stor del av tiden. En enda rejäl regnskur drabbade oss
men då var vi på väg hem till hotellet så det gjorde ingenting att vi blev blöta.

Det blommade fint utanför Medeltidsmuseet. 

På Etnografiska serverades god cappuccino. 

Innan hemresan blev det en tur till Södertälje och Tom Tit. 

Ett parti schack!

Ru av Kim Thúy

Ska ni bara läsa en bok i sommar är detta den boken! Jag fick själv tips om den av en god vän för någon vecka sen och igår anlände den till biblioteket. 

Boken är självbiografisk och bjuder på en läsupplevelse som verkligen griper tag. Den är inte skriven i kronologisk ordning men det är inget som stör tvärtom, i den här boken känns det faktiskt helt naturligt. 

Författaren kom till Kanada efter att som båtflykting först hamnat i Malaysia. Tio år var hon när hon flydde hemlandet, det var 1979. I boken blandas minnen från hennes uppväxt och kriget och alla minnen som hennes familj gett och fortfarande ger henne.  

Det är en finstämd bok, poetiskt skriven men ändå så enkel och uppriktig. Läs den!!

Var det nån som satsade pengarna på att jag skulle ta hand om tvätten så har ni vunnit stort!

Jag har till och med sytt fast knappar i två skjortor. Vad tror ni oddsen för det skulle ha varit? Fasen jag har chockerat mig själv.

Men husligheten får inte gå till överdrift. Nu plockar jag fram nästa bok!

Kors i taket men jag tror att jag har lyckats, ryggen känns nästan som vanligt igen. Gräsklippning till trots. Maratonläsningen med ryggrullen under svanken har varit en effektiv metod. Förutom alla övningar jag gjort förstås.....

Idag är det återigen en regnig dag till skillnad från solen som sken igår. Då gick det att sitta ute med en kaffemugg, det går väl i och för sig idag också men inte skulle det vara särskilt njutningsfullt.

Idag börjar en lite längre ledighet för sonen, nu är han ledig i fem dagar. Det blir kul, då hinner vi ses lite mer igen. Under de dagarna ska vi dessutom umgås med vänner till oss båda. Riktiga energidagar som vi har framför oss alltså!

Något jag verkligen skulle behöva göra idag är att ägna mig åt tvätten i källaren, innan det blir för mycket....igen...som det brukar bli.....Men jag vet inte, det är någonting med att ta reda på tvätt som är så vansinnigt tråkigt. Hur mycket mer lockar inte nån av alla böcker jag har lånat från biblioteket, det är låga odds på att böckerna vinner......fortsättning följer...

Vad som än händer av Kristin Hannah

Mitt bokläsarmaraton fortsätter. Nästa bok att lägga till på läslistan sommaren 2015 är en bok som handlar om en vänskap som sträcker sig över mer än trettio år. En vänskap som egentligen är ganska osannolik då de båda vännerna är som natt och dag. Vänskapen håller i vått och torrt ändå tills det stora sveket inträffar strax innan det ofattbara.....Rådet som gavs på baksidan av boken att bunkra med näsdukar var inte så dumt.....blev lite suddigt bitvis mot slutet av boken.

Sidorna flyter på av sig själv i den här boken, jag märkte nästan inte att jag bläddrade. Ingen djuplodande bok alls, nästan i kategorin skämslitteratur....men bara nästan....Boken underhåller, berör och som tack för att man läser boken får man några timmars tårdrypande verklighetsflykt. 

(Jag har hunnit läsa ännu en bok som grep tag mycket mer men det boktipset kommer en annan dag....)

Nu börjar det blomma i krukorna på altanen, min sena start i växthuset till trots. Små gröna kulor börjar visa sig på tomatplantorna också så innan det blir vinter ska vi nog få smaka egna tomater.

Chilin däremot är en annan historia. Nog är plantorna fina men alldeles för små. Fast de kan jag ju plantera om i andra krukor och flytta in i köksfönstret när hösten kommer så kanske de hinner med också....

Min rygg mår faktiskt bättre, peppar peppar....fast det var lite spännande när gräset skulle klippas. Mest undrade jag hur den skulle må efteråt. Men som tur var kom jag ihåg att ta på ryggkorsetten så ryggen stabiliserades och hittills har den inte visat några tecken på att bli sämre av motionspasset runt tomten.

Nu väntar jag på att sonen ska komma hem från jobbet, ja det dröjer drygt nån timme. Sen ska vi få middag....det börjar suga i magen.....

Svara om du hör mig av Ninni Schulman

Så var det dags för sommarens första kriminalroman. Den bok jag läste är den tredje i serien om journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer som alla tre återfinns i Hagfors. Den här boken tar sin början i älgskogen där en av deltagarna i jaktlaget hittas död, ihjälskjuten, på sitt pass. Hans fjortonåriga dotter som följde med ut i skogen den här dagen är försvunnen. 

En spännande välskriven bok som fångar intresset från första sidan. Jag gillar verkligen hennes sätt att skriva, en kanondeckare helt enkelt! Nu väntar jag ivrigt på del fyra som jag reserverat på biblioteket. 

De två tidigare böckerna i serien, Flickan med snö i håret och pojken som slutade gråta är också heta deckartips!

En förtjusande man av Marian Keyes

Kände att det var dags för en bok som jag skulle kunna läsa utan att fundera så mycket över så jag lånade en jag trodde skulle passa på biblioteket. Den här boken är inte särskilt ny, den kom ut redan 2008 men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Marian Keyes som är en av chick lit- genrens föregångare har författat den. Jag tror till och med att hon räknas som en av grundarna av den genren....

I alla fall plöjde jag den drygt sjuhundra sidor långa boken igår. Det tog lite tid att ta sig in i boken för jag upplevde den lite rörig till en början men allteftersom sidorna lästes blev historien mer djup än jag är van att hennes böcker är. Inte lika mycket fluff som i de böcker jag läst tidigare. Även om hon ofta blandar humor med svårare ämnen tyckte jag att hon grävde djupare ner i det mörka i den här boken. Hon tar upp både misshandel och alkoholism på ett trovärdigt sätt. 

Boken handlar om en politiker som plötsligt annonserar att han ska gifta sig och den påverkan det har på fyra kvinnors liv. Om mörka hemligheter som binder dessa fyra kvinnor och den högst förtjusande mannen samman. Läsvärd, om man gillar chick lit förstås.....fast modell mörkare....

Jobbet med att få ordning på ryggen går vidare. Det går framåt, om än sakta. Tror jag i alla fall.....efter vattenträning igår rätade ryggraden ut sig och rullen bakom svanken när jag sitter och ligger hjälper till att trycka tillbaka det hela på rätt plats.

Bitvis har det strålat ner i båda benen, men just nu stannar smärtan högre upp. Det är bra, det är också bra att det strålar i båda benen, då är jag inte sned. Alltså är det enklare att få ordning på detta själv. Hade förstås behövt min sjukgymnast men hon har semester så det blir till att fixa själv.

Just nu ligger jag med rullen i svanken och dricker morgonkaffe samtidigt som jag kollar in Nyhetsmorgon. Alldeles nyss rullade KPA:s reklamfilm om pensionen igen. Den här gången sitter läraren med sina elever i matsalen och äter. En liten, lugn matsal med runt tjugo elever kanske. Där de enda som pratar med varandra är läraren och en elev. Alla andra sitter väluppfostrat och tittar på varandra. Inte direkt representativt för en skolmatsal i verkligheten...eller nån annan matsal heller för den delen.....

Ute är det grått och trist....regnet vilar lite just nu men det är blött på backen. Trist med regn men inte så dumt för alla växter. De gillar nog att det blir lite fuktigare i marken. Själv ska jag nog ta en liten promenad om en stund, få se vad ryggen tycker om det. Kanske läge att ta fram regnjackan igen.....

Nog bjuder vädret på snabba kast allt. Ena dagen drygt trettio grader sen blev det betydligt blygsammare temperatur. Värmen var ljuvlig, men vädret det senaste dygnet har varit ljuvligt det också. Om än lite svalare. 

Något som inte är riktigt lika ljuvligt är att jag har en rygg som totalt håller på att kajka ihop. Jag gör vad jag kan för att motverka det hela. Men det går si sådär. 

Idag har vi alla fall varit en resa till stan igen. Ett träningspass för sonen i den vita dräkten stod på schemat. Efter uppvärmningen körde de duo för hela slanten. När vi kom hem kände jag att det var dags för mig att ta en liten promenad också....lugnt och sakta för att inte stressa ryggen i onödan. Jag är inte sned ännu nämligen och då har jag lärt mig att en promenad kan vara bra. 

Nu ligger jag med ryggrullen under svanken för att trycka tillbaka det onda. Kanske hjälper det lite......hoppas det känns bättre imorgon.

Att äta ostbollar eller ostkrokar innebär ju alltid att man blir otäckt kladdig om händerna. Ikväll när sonen hällde upp en skål med de gula bollarna hämtade han ner ett par ätpinnar. Hur smart var inte det?

Nu använder vi ju våra pinnar rätt frekvent, i princip alltid när vi äter asiatiskt men det är ju alltid kul att hitta fler användningsområden. Ett tag funderade han på sked men då tyckte jag att det var mer stil och klass på ätpinnar. Det borde ju funka på popcorn också.....och kanske chips, i alla fall medan de är hela.....sen kan man väl ta skeden då.....

Nu är det lördagsmys....

Idag kom i alla fall blåsten tillbaka, snacka om vindar. Temperaturen höll dessutom inte riktigt samma höga nivå som igår. Men varmt och skönt var det ändå. Dessutom torkade tvätten snabbt i blåsvädret. Så nu är allt rent igen, det gäller bara att ta tillvara allt innan amöban hinner växa sig så stor igen och garderoben blir tom.

Sitter och kollar facebook lite och inser vad många bluffsidor det finns. Sidor som får folk att gilla och dela än det ena, än det andra i hopp om att vinna dessa luftslott. Bastustugor, utekök, grillkåtor, badtunnor och en massa annat. Ingen avsändare utan bara nåt konstigt namn på sidan. Antar att de på det viset kan komma åt kontaktuppgifter till många så att de kan bombardera alla användare med telefonsamtal. Eller så tycker de bara att det är roligt att se hur många de kan lura. 

Själv tror jag inte att jag lurat någon idag, vet inte om jag blivit lurad heller men jag tror inte det.......

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Nu är nästa bok utläst. Vad jag tycker om den här boken råder det ingen tvekan om. En fängslande varm familjehistoria som handlar om två bröder som växte upp på sextiotalet i Calcutta. 

Den yngre brodern, Udayan, är den rebelliske som gör uppror mot styret i landet medan den något äldre brodern, Subhash är plikttrogen och försiktig i sitt sätt att vara. 

Medan Udayan ansluter sig till den maoistiska gerillarörelsen Naxalite reser Subhash till Amerika för att ägna sig åt vetenskaplig forskning. När så Udayan blir dödad reser Subhash tillbaka till Indien för att försöka samla ihop sin splittrade familj och påbörja läkningen av de sår Udayan lämnade efter sig. 

Boken handlar om brödraskap, föräldraskap, ansvar, skuld men framförallt om kärlek som spänner över flera generationer. En bok att fastna i, liggande i en hängmatta, i en soffa eller varför inte på stranden en varm sommardag. 

Kvinna 22 av Melanie Gideon

Denna blåsiga lördag kommer sommarens andra boktips. En bok jag läste ut förra veckan men jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag tycker om boken. Det har jag fortfarande inte men det blir ett litet boktips ändå. 

Boken handlar om en kvinna som hamnar i mitt i livet funderingar. Hon och hennes man glider allt mer ifrån varandra och hon funderar om inte livet har mer att erbjuda. Då tackar hon ja till att delta i en anonym undersökning om äktenskap. Hennes nummer i undersökningen blir 22, därav titeln på boken. Hon har kontakt med forskare 101 via mejl där hon så sanningsenligt som möjligt ska svara på frågor om sitt äktenskap. 

En stor del av boken bygger på deras mejlkontakt och de svar som Alice, som hon heter, avger i formulären. (Frågorna får man ta del av sist i boken) Dessutom är vissa kapitel uppbyggda runt facebookuppdateringar och svar på dem. Allt detta gör att det inte blir något riktigt flyt i läsningen. 

De kapitel som är skriven i löpande, berättande text däremot för handlingen framåt på ett riktigt bra sätt som gör att jag trots allt håller fast vid boken och tycker att den kan vara värd att läsa. Om inte annat för den twist boken så småningom bjuder på......

Det var en spännande torsdag, dagen då skylten som det står övningskör på sattes fast på bilen. Under de varmaste timmarna tyckte vi att det passade utmärkt att övningsköra. Det var riktigt skönt att sitta i en sval bil och instruera sonen som fick övningsköra på riktigt för första gången.

Flera timmar höll vi på med lite paus på mitten då vi åt vår medhavda matsäck. Tyvärr var knotten väldigt aggressiva både i solen och skuggan så till slut tog vi vår tillflykt in i bilen medan vi åt upp. 

Ett första försök bakom ratten där framförallt dragläge, krypkörning och att växla upp och ner tränades. Där vi övade uppstod förstås behovet av att backa också, vägen tog nämligen slut eller så blockerades den av stora stenbumlingar. Backning är ju krångligt till en början men till slut gick även det riktigt bra. 

Måste säga att jag är imponerad av framstegen sonen gjorde efter timmarna bakom ratten idag. De som har kört epatraktor eller annat har ju naturligtvis ett försprång men de var ju också nybörjare någon gång. Nu får det här sjunka in någon eller några dagar sen ska vi på´t igen. 

Precis vad det handlade om!

Idag kommer det att bli en strålande dag. Varmt och härligt! När jag lyssnar till ljuden utanför sovrumsfönstret blir jag förflyttad till ett hotellrum på nån grekisk ö. Det slamrar och låter och arbetet är i full gång samtidigt som det är så varmt, så varmt.

Slamret kommer från jobbarna nere vid macken....där nere har det grejats och fixats till hela veckan....Fast de röster som hörs pratar inte på ett annat språk utan det är svenska. Alltså är jag hemma, inte i Grekland. Vilket kanske är tur med tanke på den turbulens som pågår där just nu.

Bäst av allt med att vara hemma, jag kan njuta av vädret på altanen under parasollen sittande i mina nya möbler idag, bara en sån sak! Böcker har jag att läsa också....inte synd om mig idag inte.

Ibland måste jag säga att jag blir riktigt imponerad av mig själv. Som igår eftermiddag till exempel. Knä och ben värkte men jag insåg att det inte skulle bli bättre de närmaste dagarna så jag drog ut min bakhjulsdrivne vän ur förrådet. Gräsklippar-Berra! Efter ungefär sjuttio minuter tillsammans var gräsmattan nyklippt och fin. Kors i taket fick jag också säga för jag fick inte mer ont efter det motionspasset!

Dessutom var känslan i morse när jag hämtade in morgontidningen oslagbar, en snabb titt på gräsmattan gjorde att jag blev jublande glad, trots en förlamande trötthet.

Något som inte gör mig lika jublande glad är det faktum att nu är det skytteltrafik med lastbilar fyllda med jord igen. Det är inte särskilt roligt att råka ha ytterdörren öppen när de kör förbi. Allting täcks av ett lager grus, jord och damm väldigt snabbt. Självklart måste de få åka förbi hos oss eftersom det inte finns någon annan väg. Det är ju inte lastbilsförarnas fel.

Min irritation vänder sig snarare mot kommunen och deras sega handläggningstider av vårt ärende med en begäran att öppna en väg på annat ställe. Irritation att man kan tycka att det är okej att på en liten villaväg tillåta så frekvent och tung trafik. Jag lovar att om detta varit fallet i stan hade problemet redan varit åtgärdat.....har vi tur får vi väl se en lösning om några år....

Nu kände jag att jag blev negativ, så kan jag ju inte sluta dagens inlägg. Dagens positiva, en sprudlande glad son kom hem från jobbet och konstaterade att han är ledig fyra dagar. Nästa positiva, återigen hade jag mycket trevligt lunchsällskap, tyvärr gick tiden alldeles för fort. Dagens tredje positiva sak var att jag åkte spontant in till stan och lyckades hitta utemöbler till altanen för halva priset.....Övrigt positivt, knäet värker mindre, middagspirogerna smakade smaskens och mitt soffhörn är det bästa i världen!

Nu är det skytteltrafik med jord som ska sållas.