söndag 23 april 2017

I morse strax efter halv sex var det extra skönt att krypa ner i sängen igen. Den var varm och skön och värmde min småfrusna kropp. Småfrusen efter att ha åkt ner till Överhörnäs i sen natt/ tidig morgontimma och plockat upp sonen som tillsammans med övriga från ÖKSF kom från Nybro där de tävlat under lördagen. När jag kröp ner under täcket och njöt av min sköna säng tänkte jag på den njutning de som åkt och framförallt de som kört från Nybro måste känna när de fick krypa ner i sina sängar.....

Helgen i stort har varit en slapparhelg, men jag har ändå gjort en hel del nytta. Under gårdagen när det blåste småspik bestämde jag mig raskt för att det fick bli en dag där jag inte stack näsan utanför dörren. I stället tvättade jag ett antal maskiner, plockade bort påskkycklingar och sen jobbade jag några timmar på eftermiddagen. Men därefter slappade jag framför teven...med mycket gott samvete. 

Den här dagen började ju som sagt tidigt, men när vi kom hem sov jag några timmar innan jag tog en promenad till mamma och drack kaffe. En lagom lång tur för att vakna till. Väl hemma körde jag lite knäträning. Nu har jag bestämt mig för att bli duktig på det igen...det behövs. Vi är inte riktigt överens om hur tagen ska vara nämligen, mitt knä och jag. Man kan konstatera att vi tycker olika, väldigt olika ibland. 

Men framförallt och detta är stort, har jag chockerat mig själv idag...rejält....jag har förberett middagen till imorgon. Ja, jag vet, det är hur märkligt som helst. Det är knappt jag tror det själv. Hur som helst, nu finns en god laxpaj att värma i ugnen för den som kommer hem först imorgon. Det känns som om detta kan vara ett vinnande koncept. Plötsligt händer det......nästan så att det är läge att köpa en trisslott. 

Blommorna har fått vatten idag.

lördag 22 april 2017

Under resan till Nederländerna njöt vi inte bara av natur, god mat, promenader genom fina gamla samhällen utan kvällarna ägnades åt att läsa böcker med utsikt över kanalen. 

Jag fick låna två pocketböcker av mitt ressällskap som jag hade tänkt skulle räcka mer än väl under resan. Men se det gick inte, två till hann jag med...tur att hon hade böcker med till sig själv också som jag kunde snyltläsa. Fyra väldigt olika böcker, både de som krävde mer av mig som läsare och de som bara tog mig igenom upplevelsen på ett underhållande sätt, men ändå med eftertanke. Alla läsvärda.

Bok nummer 1: 
"De fördrivna" skriven av Negar Naseh. Den handlar om ett par som köper ett hus på Sicilien där de bor under sin föräldraledighet. Hon läkare och han konstnär. En komplex bok om livet, rädslor och att vara delaktig eller välja att ställa sig utanför. Bitvis är det väldigt svårt att tycka om huvudpersonerna men deras personligheter utvecklades på olika sätt så jag svajade väldigt i "på vems sida" jag stod. 

Bok nummer 2:
"Avd. för grubblerier" skriven av Jenny Offill. Boken är fragmentariskt skriven och i princip inga ord som inte är nödvändiga finns med i texten. Den handlar om ett äktenskap och visar hur svårt det kan vara att hålla fast vid varandra när det inte blir riktigt som man tänkt sig. Kolik, otrohet, en inställd roman där äktenskapets närhet istället ersatts av ett stort avstånd. En snabbläst bok, originell, rolig men bitvis smärtsam. 

Bok nummer 3: 
"Ljuset vi inte ser" skriven av Anthony Doerr. Boken utspelar sig under andra världskriget och handlar om den fransk flicka som nyss blivit blind och hur hon upplever krigets alla fasor genom alla andra sinnen utom synen. Den andra huvudpersonen i boken är en tysk barnhemspojke som på olika vägar hamnar i Hitlerjugend för att överleva. Boken är en fantastisk och gripande skildring av människan mödor för att mot alla odds överleva krigets fasor, sett ur olika perspektiv. 

Bok nummer 4:
"Nötskal" skriven av Ian Mc Ewan. Det här en thriller skriven ur ett ofötts barns perspektiv där det ligger i magen på sin mamma och hör hur mamman och älskaren planerar att döda det ofödda barnets pappa. Mord, girighet men även kärlek och ett litet barn i magen som är sällsynt klarsynt och intelligent....och gillar vin...fast inte när det blir för mycket. Ett litet barn som väntar på exakt rätt tillfälle att göra sin entré till världen!



fredag 14 april 2017

I morse var det plötsligt vinter som mötte mina ögon när rullgardinen drogs upp. En natt med -13 grader övergick så smått i lätt tö under dagen. Kanske var det mina blommiga ben som fick solen att lysa och smälta bort en del av snön, eller så var det bara Gumman Tö som bestämde att det fick vara nog. 

Hur som helst så längtar jag tillbaka till landet med alla kanaler där våren kommit på riktigt. Men tids nog kommer den även hit, lökväxter tittar fram ur jorden, löven slår ut på träden och bin och humlor surrar. Det vet jag även om det känns aningen avlägset just idag. Så jag fortsätter att titta på mina blommiga ben och lite Netflix....Iron Fist just nu....

Med blommiga ben, kanske kan jag tvinga hit våren igen!


torsdag 13 april 2017

När klockan var tre i morse kunde jag äntligen krypa ner i min egen säng med en kopp te för att få tillbaka lite värme i kroppen innan det var dags att sova.

En sak är säker och det är att på tåg slösar man inte med värme. Varken resan ner till Arlanda i fredags eller hem igår bjöd på någon större värme. Tur att jag hade fleecejacka. Därför var det extra skönt med den egna sängen.

Men nu är både tår och nästipp varma, tvättmaskinen snurrar, kylskåpet är välfyllt och jag ligger i mitt favorithörn av soffan och tänker tillbaka på våra härliga dagar i Holland. Det har blivit härliga promenader, besök i charmiga byar och städer, bilturer och tulpaner, tulpaner och återigen tulpaner.

Att vi har haft tur med vädret råder det ingen tvekan om. Inte en regndroppe alls under våra dagar, en dag med riktig sommarvärme men däremellan alldeles perfekt vårtemperatur.

Nu ska jag fortsätta ladda batterierna under påskhelgen genom att göra så lite som möjligt. Det känns som en lagom och bra påskplan!



Ett av tulpanfälten i närheten av vårt hus.

Utsikt från vardagsrummet mot kanalen. 

Keukenhof bjöd förutom lökväxter på lite mer skogsliknande landskap också. 

En härlig mix av lökväxter i olika höjd. 

Blomsterprakt.

De här fötterna har gått nästan 3,5 mil under de fyra dagar vi tillbringade bland tulpaner och kanaler. 


Vårt hus sett från andra sidan kanalen.

lördag 8 april 2017




Igår kom vi fram till Oosthuizen där vi bor i en gammal borgmästarbostad vid en av landets alla kanaler. När vi satt på Arlanda och väntade på vårt flyg nåddes vi av de otäcka nyheterna om lastbilen som skadat och dödat människor i centrala Stockholm. Just nu känns det så overkligt på nåt sätt där vi befinner oss mitt i en holländsk idyll. 

Idag har vi besökt Hoorn en gammal stad som var en av Hollands största på 1700-talet. Många skepp utgick därifrån till Asien och fortfarande finns hus kvar från den tiden. Just idag var det full fart då det var lördagsmarknad. Nu sitter vi i vårt hus vid kanalen och slappar en stund. Nya äventyr väntar! 




torsdag 6 april 2017

Här på slutet är det sonen som har farit runt i landet på olika äventyr. Men nu är det min tur att packa väskan och ge mig iväg ett tag och sonens tur att hålla ställningarna här hemma. Därför har jag tjuvstartat påsken lite. Med tanke på att jag kommer tillbaka på skärtorsdag kändes det som rätt sak att göra. 

Nu är i alla fall väskan packad under överinseende av kökshönan. Jag undrar om hon har kommit ihåg allt, hon ser ju ut att blunda där hon står så jag är inte helt säker på att kollen är så där total som jag vill att den ska vara. Men jag tänker att så länge jag har mediciner, pass och kreditkort klarar jag mig. Dessutom handlar det ju inte om alltför många dagar. 

Hallå väderkvarnar och tulpaner, här kommer jag! 


Påsk på matbordet!


Här står kökshönan och övervakar packningen. 

lördag 1 april 2017

Veckan som gick blåste förbi, lika snabbt som mars. Plötsligt är det april och våren kom närmare på nåt sätt, i alla fall i almanackan. Fast inte just idag då för nog märks det att det är april allt. I morse yrde snön, nu töar den bort men det är grått och trist ute. Tur att det står några små lökväxter i växthuset och lyser upp. Där gör de sällskap med pelargoner i mängd, som precis som jag längtar efter riktig vår och sommar. 

Idag har det varit en slö dag, lite tvättande men framförallt har jag använt tiden till att läsa. Det har varit skönt efter en intensiv vecka som avslutades igår kväll tillsammans med tre goda vänner, mat, dryck och massor av snack. Det hann gå en bit in på lördagen innan jag kom i säng, men någon sovmorgon blev det inte då sonen klev upp lika tidigt som vanligt och då vaknade jag också. Anledningen till hans tidiga start var högskoleprovet. Men där tog jämförelsen över vår dag slut. Medan jag, som sagt, haft en lugn och skön dag, har han arbetat med provet till kvart över fyra. Om ett tag kommer han dock hem, då får han slappa han också!



lördag 25 mars 2017

Jag har funderat mycket på det här med rädslor ett tag nu.  Att vara rädd är nog något vi alla känner igen, någon gång har ju vi alla varit där.

Det finns ju så oerhört mycket man kan vara rädd för, spindlar, ormar, folksamlingar, höjder, djup, mörker, sjukdomar, död, andra religioner....jag tror att listan kan göras lika lång som det finns människor på jordklotet. Det finns nog inte många som inte fått klart för sig att jag till exempel är mörkrädd...

Alla har vi våra egna rädslor, som vi antingen håller för oss själva eller delar med oss av. Delar med oss kan vi göra med ett litet skrik om det vi är rädda för kommer nära, eller som så ofta sker genom att skrämmas och försöka påverka andra att tycka precis som vi själva.

De saker vi är rädda för som påverkar oss själva är ju inte så farliga egentligen, visst för de med stark fobi är det förfärligt och de kan ha en lång väg till att kunna leva ett normalt liv men tack och lov finns ju oftast hjälp att få för dem, om än vägen dit kan vara både lång och snårig.

Värre tycker jag att det är med alla människor som genom sin rädsla sprider den genom att skrämma och påverka andra till att känna samma sak. Det kan få till följd att dödliga sjukdomar som i princip varit utrotade kommer tillbaka då föräldrar väljer att inte låta vaccinera sina barn. Deras eget barn kanske klarar sig om de blir smittade men den lilla bebisen med hjärtproblem som är för liten för att vaccineras klarar sig inte när den blir smittad.

Jag har också kommit på att tro (i en vid mening) och rädsla är väldigt intimt förknippade. Då andra människor har en helt annan tro och väljer att agera på sätt som inte överensstämmer med mitt sätt att se på världen kan det göra mig rädd. Blir jag då tillräckligt rädd kan jag försöka övertala alla i min närhet att se på saken på samma sätt som jag. Det gör att jag känner mig både säkrare och tryggare, i alla fall i stunden. Om än det enda jag egentligen gjort är att stärka min egen rädsla tusenfalt.

Nu när vi dessutom matas med alla möjliga fakta på nätet som sprids utan den minsta tillstymmelse till källkritik är det lätt att fångas och låta sig övertalas till att det mesta är farligt...utom det jag själv tror på förstås.

Jag tror att vi måste sluta sprida vår rädsla för det vi inte förstår, det är okej att vara rädd men det är inte okej att skrämma andra och därmed göra det vi inte förstår till ett samhällsproblem. Något många, både världsledare och allmänheten, religionsutövare och ateister (och alla varianter som finns däremellan) gör hela tiden. När jag ser på nyheter, läser tidningar eller bara lyssnar till samtal människor emellan slås jag av hur många rädda människor det finns som genom den maktposition de befinner sig i påverkar resten av sin omgivning, sitt land och i värsta fall hela världen.

Vi lever i ett fantastiskt land där vi får tro, tänka och tycka vad vi vill. Vi får och törs berätta om dessa saker. Vi kan diskutera och utmana rådande sätt att se på världen. Det ska vi göra, men vi ska inte låta oss ryckas med där det är rädslor som ligger bakom utan att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Tillsammans kommer vi långt, tillsammans kan vi förstå att världen ser olika ut och att det inte är farligt att tro på olika saker. Tillsammans kan vi skapa gemenskap, visa medmänsklighet, ha tilltro och känna tillit till varandra och leva livet fullt ut....om än vi är rädda ibland....för det är okej!

lördag 18 mars 2017

Idag känner jag mig som Nasse ser ut på bilden. Tillfreds och med ett leende på läpparna, inte så ängslig som han brukar vara dock. I alla fall inte idag. Den sköna känslan började redan igår, sonen och jag gick ut och käkade när vi båda kommit hem från jobb och skola. Sen lite skönt soffhäng innan ögonlocken drogs igen och sömnen tog över.

I morse sken solen, fåglarna kvittrade och kaffet smakade särdeles gott. En skön promenad i den krispiga förmiddagen på det gjorde att jag kände mig ännu mer nöjd.

Nu kollar jag skidskytte medan jag samtidigt summerar veckan som gått och konstaterar att det är mycket nytt nu....nog skulle det vara lätt att känna sig lite rädd och ängslig som Nasse brukar känna sig när insikten vad mycket jag inte kan slår mig. Men just nu är det mest glädje och förväntan över att få lära känna så många nya människor.

En skön känsla infann sig i alla fall igår när jag plötsligt insåg att jag nu faktiskt kan alla namn på personalen och vet var och med vilka arbetsuppgifter de jobbar....ja jag kan inte bara namnen...jag vet hur de ser ut också.....en liten bit på min väg att lära mig mer. Men en nog så viktig bit!





lördag 11 mars 2017


Precis innan jul började jag läsa Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. En bok som direkt fängslade mig. Ingen lättvindig bok dock, den krävde att huvudet var med för att hålla koll på alla karaktärer. Men när jag kommit nästan halvvägs hände något, boken tappade bort mig. Eller så var det jag som tappade bort boken.

Hur som helst har den legat och väntat på att jag ska återuppta läsningen. Något jag gjorde igår och då sög den tag i mig igen, boken hade inte en tanke på att jag skulle slippa undan. Något jag är väldigt glad över. Det den gav mig var en mångfacetterad berättelse med karaktärer som gör att man vill veta mer om dem.

Vem är Julián Carax? Vad är det som driver kommissarie Fumero till sina sadistiska dåd? Varför förföljer han Daniel och misshandlar honom och hans vänner? Var tog Penélope vägen och vilken del har Nuria i allt det som händer? Det här är en bok om skrivande och läsande, kärlek och våld, förtryck och besatthet. Författaren skriver på ett sånt sätt att man kan sätta fingret på alla känslor i boken, jag kunde själv känna den stundtals djupa vånda personerna i boken befann sig i, eller den himlastormande passionen, eller den djupaste förtvivlan. 

Boken börjar och slutar med ett besök i De bortglömda böckernas gravkammare....tänk en gravkammare för böcker, bara det gör ju att man blir nyfiken på att veta mer. Läs den och låt dig fångas du med!




tisdag 7 mars 2017

Idag har det varit en sån där dag som nog kan räknas som en milstolpe. Nu är vi två vuxna i vår familj, två myndiga. Det stod klart när jag skulle föra över sonens födelsedagspresent till hans konto i förmiddags och insåg att jag inte kom åt hans konton mer.....som tur var hade han inga problem att tala om vilket kontonummer som var aktuellt...tror jag det med utsikten att öka saldot med en slant.

Dagen har sen flutit på enligt hans önskemål. Nybakade ostfrallor till frukost...eller snarare lunch. God Schwarzwaldtårta till eftermiddagsfikat och som grädde på moset fick han även önskemiddag. Oxfilé med min hemgjorda pepparsås och hemfriterade stripes. Dagen till ära lyckades jag dessutom få till dem så där krispiga som de bara är på vissa restauranger, så nu vet jag hur man ska göra för att lyckas riktigt bra. Hoppas det fungerar även nästa gång. 

Nu ligger jag i soffan och filosoferar. Hur är det ens möjligt att 18 år kan gå så snabbt? Nyss var han en liten plutt på några kilo, plötsligt är han ett antal kilo tyngre med en oerhört fin personlighet. Med den personligheten kommer han att ta världen med storm och göra den till sin. You go kid, make the world a better place! 









söndag 5 mars 2017

Idag är det en riktigt krispig klar dag! Många minusgrader, klarblå himmel och kvittrande småfåglar utanför fönstret. Jag gillar när mina vänner fåglarna hälsar på, igår morse kvittrade de extra mycket utanför fönstret och jag blev extra lördagsglad. När jag sen tittade ut såg jag att de lyckats äta upp hälften av innehållet i en brödpåse som låg där ute i kylan....tror jag det att de var glada och sjöng för mig. De hade värsta brödfesten!

Igår frågade jag Sudden om det fanns några speciella önskemål till 18-årsdagen vad gäller tårta och mat. Sonen funderade länge och hade lite svårt att komma på vad han ville äta men till slut kom några förslag. Han konstaterade att det kunde vara läge att göra dagen speciell med tanke på att det kan vara en av de sista födelsedagar han firar här hemma. Först tänkte jag att så kan det ju inte vara, men sen insåg jag att det mycket väl kan vara på det viset. Norge har knappast sportlov på samma sätt som vi har....då kommer han nog inte hem och efter det vet vi ju inte alls var han hamnar....så på tisdag firar vi...ordentligt!

Fast idag slappar jag i soffan och tittar på myllret som tar sig framåt i spåren i Dalarna...det verkar jobbigt....tacka vet jag macka, kaffe, värmefilt, ljus och eld!




fredag 3 mars 2017

Jag gissar att alla skid- och skoteråkare är glada nu när det kommit mer snö. Inte bara en dag, utan dag efter dag, natt efter natt....ljudet av traktorer mitt i natten och tidig morgon är något jag har hört vid flera tillfällen. Dessutom misstänker jag att skoterlivet utanför sovrumsfönstret kommer att vara livligare den här helgen nu när det finns lite vitt att åka på. 

Själv är jag ju måttligt road av snön men jag gör mitt bästa för att glädjas med alla andra som njuter av allt det vita. Fast nog drömmer jag om vår igen....det gör jag!

Veckan gick snabbt där jag pendlat mellan mitt gamla jobb och mitt nya. I onsdags var första dagen som rektor på heltid, lätt förvirrad ska jag nu försöka få grepp om både det ena och det andra. Som tur är finns många att fråga runt mig. Det känns tryggt. 

Att konstatera är i alla fall att detta är första gången på trettio år som jag inte har sportlov....fast det känns helt okej. Faktum är att jag ser fram emot att ha en vecka där jag i lugn och ro kan avsluta mitt ena arbete och börja sätta mig in i mitt nya lite mer. 

På tisdag tänker jag dock vara ledig.....då ska vi fira att vår familj hädanefter kommer att bestå av två myndiga personer!



söndag 26 februari 2017

Det här med lediga dagar är verkligen min grej. Det enda jag ser som ett problem med det är att de går så förtvivlat fort. Nyss var det fredag kväll och nu plötsligt är det söndag kväll. Hur i all världen gick det till? 

Den här helgen har jag dock inte bara tillbringat i soffan. I fredags var jag ute tillsammans med ett gäng arbetskamrater, mat på Public och sen en sväng ner på Bishops innan vi till slut åkte hemåt. En härlig kväll som bjöd på både god mat, dryck och framförallt fantastisk trevlig samvaro. Bästa starten på helgen! 

Lördagen inleddes med en långpromenad i det fina vädret. När jag kom hem gjorde jag upp en eld och sedan grillade sonen och jag. Vi satt i lä på framsidan av huset och njöt av både mat och sol innan jag tillät mig att kolla in lite skidåkning på teven. 

Den här dagen inleddes även den med en promenad, inte lika lång dock eftersom det skulle skjutsas till träning. Nu snurrar sonens svettiga gi i tvättmaskinen, jag har intagit soffläge samtidigt som jag kollar in Legends of Tomorrow. En serie jag av någon konstig anledning har missat men som jag blev introducerad till igår....idag tittar jag vidare själv samtidigt som jag ligger och tänker på hur konstigt det kommer att kännas när sonen drar till Norge. Fast dit är det ju ett tag, ett halvår ungefär. Enligt junior lång tid....i min värld väldigt kort tid. 

Legends of Tomorrow på teven!


Jag fick en överraskning av en god vän häromdagen, en alldeles egen pysselbok!

torsdag 23 februari 2017

UWC, det står för United World Colleges, ett antal internationella gymnasieskolor över hela världen med ungdomar från ett sjuttiotal länder. All undervisning sker på engelska och det är nu börjar det sjunka in....det faktum att sonen är en av få utvalda som fått ett stipendium att studera utomlands på college under två år. Med start höstterminen 2017.

Min egen unge har klarat hela urvalsprocessen med en första gallring vid den skriftliga ansökan, sen två intervjuomgångar i Stockholm. Vägen ut i världen har öppnats, riktningen är klar. Första stoppet blir i Flekke, Norge. Där kommer han att plugga och lära känna vänner från hela världen. 

Tursamt nog får han åka hem på loven (tursamt för mig alltså).....så fort det blir augusti och han åker iväg på sitt livs äventyr och det blir klart när han får jullov vet i alla fall jag vem som kommer att boka biljetter hem åt honom snarast...och sen börja längta till jul....



lördag 18 februari 2017

Idag har det varit en härlig dag. Den började precis som en lördag ska, lite fågelkvitter utanför balkongfönstret, en mugg kaffe och morgontidningen. En promenad på det så kunde jag med gott samvete gå hem och slänga mig i soffan för att titta på all skidåkning. 

Väl i soffan tänkte jag tillbaka på veckan som gått och precis som alla andra veckor har den varit väldigt intensiv. Konstaterar i alla fall nöjt att jag under en hel vecka lyckats ha med mig matlåda till jobbet. Inte enbart min förtjänst dock, utan jag har mamma att tacka för några lådor. Men fatta....en hel vecka....jag är nästan i chock. En sak som kommer att göra att det blir enklare att packa matlådan är det faktum att jag förra veckan fick en låda med Darth Vader på....snacka om att den maten kommer att smaka gott!

För att riktigt få njuta av kvällen gjorde jag en deal med sonen. Jag lovade att baka en kladdkaka om han fixade middag....ett byta han lätt gick med på. Sagt och gjort mellan alla skidåkare och skidskyttar fixade jag en kladdkaka med krämig glasyr. Sen var det bara att slänga sig i soffan igen och vänta på att få middagen serverad. Och det fick jag, friterat till Avengers och sen en mycket chokladkladdig kaka lagom till den stora finalen på filmen! Livet en lördag i Strömbergs hus!





Jag köpte en bukett tulpaner hos Bredbyns blommor på min promenad i förmiddags. 





Min nya fina matlåda.

Kladdkakan smakade gott till slutklämmen på Avengersfilmen!

söndag 12 februari 2017

Efter att en längre period ha varit tvungen att springa till affären titt som tätt när det är dags för lunch har jag nu bestämt mig.....jag ska börja ett nytt liv....i mitt kylskåp ska det finnas matlådor från och med nu.

För att ta mig själv i hand på detta beslutade jag mig för att gå ut storstilat. Jag började att baka ostfrallor till frukost (en ursäkt för att slippa tänka på matlådor) men sen slängde jag in en fin kalvstek i ugnen. En stor stek som räcker till många matlådor. Planen var att hålla koll på köttet under dagen för sonen hade inte tänkt träna.

Sen kom han förstås på att det nog skulle tränas trots allt....inte så konstigt egentligen...det är ju så det brukar vara för de som tränar mycket. Lusten och viljan att köra skiten ur sig är stark. 

Nåja, ingen fara, ugnen stod på låg värme, kalvsteken var mer än halvfrusen och låg i en järngryta med lock. Så den lämnades hemma utan större oro. Att sedan sonen tränade rätt länge tänkte jag inte på. Det innebar att när vi kom hem hade vi en stek som nästan föll isär av sig själv, underbart smakrik och god. Till den en rejäl krämig potatisgratäng, så nu har jag mat till i alla fall några matlådor. Fast känner jag sonen rätt kommer det att bli frukost för honom nån dag så frågan är hur många matlådor det blir till slut......

I planen med mitt nya liv ingick även att göra en matsedel för veckan som kommer...det har gått sådär kan jag säga trots ett frenetiskt letande efter recept. Med tanke på all mat jag lagar, förvånas jag över min totala oförmåga att tänka i förväg. Livet med matlådor skulle bli så mycket enklare om jag kunde ha lite framförhållning. I alla fall en gnutta.

Nu har jag bestämt mig....jag börjar mitt nya liv en annan dag. 





Supergoda dinkelfrallor med nyponskalsmjöl, valnötter och lagrad ost på toppen!

lördag 11 februari 2017

Oj, vilken vecka det har varit. Både nytt och gammalt, utmaningar och vanliga vardagar, allt i en enda blandning. Händelserik är det minsta man kan kalla den.

Igår kväll skjutsade jag sonen till tåget mot Stockholm, strax efter midnatt var jag hemma igen och kröp i säng. Vaknade tidigt i morse, det är inte okej, jag vill ju sova länge. Men istället för att ligga kvar tog jag tag i ett pass knäträning på morgonkvisten. Min axel lät jag dock bli, den fick en rejäl omgång hos sjukgymnasten. Därför kändes det mest rättvist att låta den vila, i alla fall idag. Imorgon är en annan dag.

Resten av lördagen har gått åt till att kämpa i skidspåren, dessemellan har jag tagit hand om min tvättamöba som av någon outgrundlig anledning vuxit sig stark under veckan. Några maskiner till så borde jag ha vunnit den här gången också!

Nu slöar jag ett tag innan det återigen är dags att åka till Ö-vik. Den här gången för att hämta sonen som kommer från Stockholm. När vi väl kommer hem kanske vi kan slöa lite tillsammans, ser fram emot att höra hur hans snabba tur till huvudstaden har varit.

Imorgon bitti lovar jag i alla fall att ligga kvar i sängen och slappa, dricka kaffe och läsa lite. Hittar man mig inte i sängen ligger jag nere i soffan under värmefilten med en eld i braskaminen. Så kommer min söndag att se ut, om någon mot förmodan skulle undra.....

onsdag 8 februari 2017

Mitt i veckan, lillördag om man så vill. Inget party dock men hur som helst en skön kväll att slappa i soffan, framförallt med tanke på att det är ovanligt kallt ute för att vara den här vintern. 

Därför är det härligt med en eld i braskaminen och värmefilten som värmer mina frusna tår. Extra varmt är det då vi tänt ljuset i sonens fina glaslykta som alla andrapristagare fick av Söderhamns kommun. Ett litet silverpris, fast av glas.  

Så här långt har i alla fall veckan gått snabbt då det har varit väldigt intensivt på dagarna. Tack och lov har kvällarna varit lugna, en och annan promenad men annars har jag gjort så lite som möjligt. Alldeles nödvändigt med tanke på SM-helgen som inte bjöd på särskilt mycket sömn. Att både arrangera SM-tävlingar och ha tävlanden med gav en hel del anspänning. Snarkande rumskompisar bidrog också till tröttheten.....

En lyckad helg dock, ÖKSF fick mycket beröm för arrangemanget av övriga tävlanden, silverplats i duon och två mycket starka fjärdeplatser som lika gärna kunde varit brons. Det är inget dåligt facit efter ett SM! 



fredag 3 februari 2017

Fredag kväll och i hallen ligger sovsäckar, väskor och annat blandat som kan vara bra att ha med till Söderhamn imorgon. Då är det nämligen dags att åka iväg till SM. 
Ju-jutsufinalerna går av stapeln på söndag. Sonens finalmatch startar halv elva. Tyvärr börjar inte SVT sina sändningar förrän senare så det går inte att titta för eventuellt intresserade. Jag lär väl rapportera hur det gick, men efter hans match hamnar jag i sekretariatet eller entrén. Rätt skönt ändå att deras final går tidigt...då behöver jag inte vara så nervös hela dagen. 

Just nu känns allt jag måste göra med höger arm mindre lockande....när jag var hos min sjukgymnast idag för att få hjälp med nacken beklagade jag mig över min axel också....den fick en undersökning, möjlig diagnos och med hem en övning som gör att jag känner att jag lever. Att skriva lockar inte för just nu vill inte armen lyfta eller göra någonting utan att det gör ont, väldigt ont....men kanske smärtar det mindre imorgon....fast sjukgymnasten sa att om det börjar göra mer ont har vi hamnat rätt. Det innebär alltså att vägen till en friskare axel går genom smärta. Yeeeey....eller nåt sånt.....not....

Nog med gnäll, kvällen är rätt mysig ändå. Plockmat framför teven när sonen kom hem, naturligtvis under min härliga värmefilt. En rätt så trivsam kväll alltså.