Ännu en varm dag, något som blev väldigt påtagligt när jag klippte gräset. Vi fördelade jobbet här hemma idag. Den av oss som inte är gräs- och pollenallergiker fick klippa gräsmattan, den andre fick ta hand om städning och annat arbete inomhus. Gissa vem som drog vinstlotten, i alla fall enligt mig??

När jag gick där på gräsmattan och kände att värmen höll på att ta kål på mig tänkte jag återigen på de som kämpat och kämpar mot bränderna i vårt land. Jag tyckte att det var jobbigt att klippa gräs, drygt en timme, i shorts och kände mig lite gnällig. Brandbekämparna är fullt påklädda med brand och rök som ytterligare plågoris och de kämpar inte bara nån timme, utan mycket mycket längre tid. I skift försöker de släcka eller begränsa elden, dag ut och dag in. Respekten för dem var stor innan gräsklippning, men efter kan jag säga att den växt något enormt. Fantastiska medmänniskor och hjältar!

Ett litet boktips bjuder jag också på idag. En bok som heter "Litet land" och är skriven av Gaël Faye. Boken börjar med att huvudpersonen Gabriel sitter på en bar i Frankrike och ser bilder på teven hur människor flyr krig. I minnet kastas han tillbaka till den tid när han fortfarande bodde i Burundi med sin franska pappa, mamman från Rwanda och lillasyster. Boken utspelar sig i början av nittiotalet när landet får sin förste demokratiskt valde president som dock snart blir avsatt i en blodig statskupp. I samma veva blossar stridigheter mellan tutsier och hutuer upp, både i Rwanda men även i Burundi. Forna vänner blir fiender och pojkar bildar gäng som tar lagen i egna händer.

Trots det fasansfulla som händer är det en finstämd liten bok som bjuder på både sorgsna men även lyckliga minnesbilder.

Nyklippt, cirka tre veckor sen sist. 

Flämtande mot källardörren efter avslutat klippjobb. 

Den här dagen har till största delen använts till böcker, matlagning och promenader. Jag började och avslutade dagen med en promenad. Däremellan njöt jag av regnet som föll samtidigt som jag påbörjade planeringen av min kommande kokbok.

En mindmap har börjat ta form med flera recept jag kan tänka mig att ta med. Problemet kommer att bli att begränsa mig men jag tänker ta hjälp av bland annat sonen. När jag väl har valt då är det dags att börja testlaga igen för att ha nytagna fotografier....lär ju ta lite tid...måste kolla upp vilken deadline jag har för tryckning när semesterperioden är över så att jag inte har för lågt tempo.

Förutom att jobba med min egen bok har jag läst också. "Strandcaféet" skriven av Lucy Diamond. Till skillnad från flera av de andra nyss lästa böckerna är detta en riktig lättviktare. Feelgood så det räcker och blir över....och förutsägbart...men så ska det ju vara när det är den här typen av genre. Boken är småmysig och väldigt lättläst. Språket flyter på bra även om det inte bjuder på några djupare vindlingar. Stör mig lite på den som korrekturläst, visserligen små men dock misstag irriterar. 

Men för en lässtund som inte kräver särskilt mycket av dig som läsare är det en mysig bok att läsa en regnig dag uppkrupen i soffan eller i skuggan under parasollet om solen skiner. Passade ypperligt när hjärnan var överhettad av alla recept....

Nu tar jag en paus till en annan dag. 

Jag hoppas att det faktum att detta är första morgonen som brandröken inte ligger tung, här nere i Bredbyn, innebär att Brattsjöbranden börjar bli kontrollerbar. För alla som kämpar dygnet runt mot eldens spridning och nyckfullhet önskar jag lindring.

Regnet som kom igår höll inte i särskilt länge, en önskan idag är att de moln som täcker himlen kommer att släppa ifrån sig mycket regn. I alla fall där det brinner. Det får gärna komma lite här också förstås men det låt regnet falla över elden i första hand, håller alla tummar och tår!

Idag har det blivit dags för ett boktips igen. Eftersom luften en stor del av dagen var fylld av brandrök höll jag mig inomhus. Konstaterar att jag skulle ha blivit en urusel brandman då jag blir tät i luftrören bara av att vara ute en kort stund, då är jag ändå flera mil från branden. Tur att det finns andra kämpar som fixar det och jobbar för att rädda liv och hem.

Hur som helst, ett boktips utlovades och här kommer det. Boken som heter "Stanna hos mig" är skriven av Ayòbámi Adébáyò. Det är en kärlekshistoria som utspelar sig i Nigeria under åttiotalet då landet var väldigt politiskt turbulent och instabilt. Huvudpersonerna, Yejide och Akide, möts på universitet och blir genast förälskade. De har det mesta de kan önska utom ett barn. Släkten ligger på och Akide tvingas ta en andra hustru. Så dyker hans bror upp hemma i deras hus och plötsligt sker saker ingen kunde förutse. Det är en bok om kärlek, svartsjuka, hemligheter, förtvivlan och svek. Boken är hjärtskärande men ändå fylld med oändlig värme.

Den har många bottnar och är så gripande att den verkligen kommer att göra skäl för titeln, Stanna hos mig. Det kommer den att göra.

Värme och inte en gnutta regn på länge. Ute i markerna är det torrt, så torrt att minsta lilla gnista kan orsaka en katastrof. Något som hänt på ett flertal platser runt landet. Det brinner på sätt det nog aldrig gjort förut. Enligt nyheterna är det större ytor än vid den stora branden i Västmanland 2014. Då var jag i Järvsö tillsammans med goda vänner och jag kommer ihåg att vi kände av brandröken vid flera tillfällen.

Nu är brandröken så mycket mer påtaglig. Drygt två mil härifrån pågår en stor skogsbrand sen onsdag eftermiddag. När man tittat på himlen mot det håll branden härjar har man sett stora tjocka rökmoln. Nu när vinden vänt har brandröken spridit sig långt från branden. Själv vaknade jag av att det luktade rejält av brandrök. Snabbt stängde jag mina myggdörrar för att slippa den värsta stanken.

Med tanke på det obehag jag kände då tidigt i morse undrar jag hur det är för de som är mitt i och bekämpar elden och för de som har sitt boende i närheten av elden. Så förfärligt läskigt och obehagligt men framförallt farligt.

I stora delar av Sverige gör hjältar en insats. Några bekämpar branden, andra ser till att det finns mat och dryck till dem. Jag känner en så stor beundran för alla som är där på plats och kämpar mot branden, vare sig man har det som sitt jobb eller om man är där på frivillig väg. Snacka om hjältar som sliter i skift dygnet runt. Att då få höra att det finns människor som åker för att titta på branden gör att jag häpnar....hur tänker de?

Lyssnade nyss på radio Västernorrland och där sa man att trots att branden inte är under kontroll är det ändå lite hoppfullt just nu. Man hade anlagt moteld och eldat ena flanken och det har gett gott resultat. Men de planerar att jobba vidare med full styrka hela helgen ända till måndag.

Enligt inslaget är det fyrtio man från räddningstjänst och hemvärn samt tre helikoptrar på plats. Må de alla vara säkra så inget händer dem, dessa fantastiska hjältar! Jag håller också alla tummar och tår för att det ska fortsätta gå bra, så att de som bor där slipper lämna hus och hem. Då är brandlukt i sovrummet en baggis....

Efter ytterligare en dag med mycket tidig start då jag återigen fick gå ut ett antal gånger för att skrämma bort kajorna (de börjar lära sig att de ska akta sig för nu gömmer de sig i det höga gräset på ängen nedanför mig) passade det bra att läsa en bok i skuggan.

En fantastisk bok som inte gick att lägga ifrån sig. Den heter "Den tyska flickan" och är skriven av Armando Lucas Correa. Boken är baserad på verkliga händelser i nazismens och terrorismens framfart. Viktig läsning, framförallt i tider som dessa när onda vindar sveper genom samhället. Den är så vacker, samtidigt sorglig och otroligt rörande. Historien berättas dels från början av 1939 då flickan Hannah flydde till Kuba i början av kriget. Den andra delen utspelar sig i nutid där Anna som bor i New York får ett meddelande från det förflutna, en koppling till hennes pappa som försvann under elfte september.

Jag är helt uppfylld av boken och har du inte läst den....gör det! Bered dig på en känslosam resa som griper tag med sitt vemod och sitt lågmälda berättande. Den är skriven med fin respekt för människors öden och personliga trauman.

Nu är det verkligen sommar, ingen tvekan om det. Utomlandshett i solen och väldigt, väldigt varmt i skuggan. Tack och lov har jag hörn på altanen, där kan jag sitta utom räckhåll för solen och njuta av en lätt bris som hälsar på.

Känner mig trött och slö, inte av vätskebrist utan snarare av sömnbrist. Bredbyns alla kajor har bestämt sig för att min och grannens tomt är bästa stället att samlas och sitta och snacka på. Tänk er ljudet...eller oljudet....av mellan femtio och hundra kajor som landar tidig morgon....inte vad jag önskar när klockan är fyra. Framförallt inte när myggdörren sitter i.

Upp och ut på altanen i något slags sömngångarstadium för att skrämma iväg dem. Väl tillbaka i sängen håller jag precis på att somna om när jag hör hur de kommer ännu en gång. Hela proceduren tas om igen och igen och igen och igen....till slut tänker jag att det är lika bra att kliva upp och ge upp sovandet....då försvinner de plötsligt spårlöst. Misstänker dock att vi ses igen imorgon bitti, jag och mina objudna gäster.

Och tänka sig att jag var irriterad på en stackars liten skatfamilj som bråkade på morgonen....

Tyckte att det var dags för nya glasögon.

Vacker vy där femtioårsfesten gick av stapeln i lördags.

Efter de fem böckerna om Patrick Melrose bytte jag genre helt och hållet. Den här boken reserverade jag på biblioteket utifrån det faktum att den handlar om böcker och jag verkligen gillar böcker. Till en början kändes den lite väl lättsmält, men efter de tyngre böckerna jag nyss avslutat kändes det välbehövligt. 

Fast som sagt, det blev nästan lite för mycket feelgood och gullegull till en början. Det var nästan så att jag bestämde mig för att inte läsa den utan plocka fram någon annan bok istället. Nu var inte allt rosenskimrande i boken, därför blev jag kvar i texten. Den handlade om att bli utan jobb, trassliga hemförhållanden, skilsmässor men framförallt om att våga starta på nytt och satsa på det man tror på. 

Boken bjöd inte på några större överraskningar men väl lite skön feelgoodromantik. Inte helt fel en varm dag i juli. 

Här kommer ett litet boktips igen. Eller för att vara mer exakt, fem. Författaren Edward St Aubyn har skrivit fem självbiografiska böcker om Patrick Melrose som är samlade i två volymer. Den första innehåller tre böcker och den andra två.

Är man ute efter feelgood och lätt läsning ska man inte satsa på dessa böcker, men om man däremot vill sjunka in i hur en sadistisk far påverkar livet långt sedan han är död är detta en romansvit att fördjupa sig i.

Det är välskrivna böcker och jag tycker att översättaren har lyckats mycket bra. Böckerna handlar om övergrepp, missbruk, överlevnad, otrohet och livet som småbarnsförälder där minnena från den egna barndomen gör sig gällande. Bitvis är det rent smärtsamt att läsa och jag ville skynda förbi sidorna ändå slukades vartenda ord. Händelser som för mig som läsare innebär en chock blev till riktiga trauman för bokens huvudperson. 

Läsvärt, ja mycket! Trots mörkret rymmer böckerna ljus men var beredd på att bitvis kippa efter luft när förtvivlan över Patricks liv blir för stark. 

Volym 1 med tre böcker.

Volym 2 innehåller de två avslutande böckerna. 

Hello sunshine!

Idag är det min första riktiga semesterdag. Fast det är första dagen har jag inga problem att luta mig tillbaka och göra ingenting.

Att det är så kan jag tacka helgen för. I fredags kom nämligen bästa vännen från Östersund. Vi har haft en underbar helg med allvar och skratt, slappande i bubbelpoolen och promenader, shopping och turistande vid havet.

En helt underbart fullkomligt avslappnande helg helt enkelt. I morse satte hon sig i bilen och åkte tillbaka mot fjällen, jag tog en promenad och sen har jag inte gjort någonting, något jag är mycket bra på....så härligt!

Besök på Östergensjö PerOrs i lördags.

Mannaminne igår.

Rotsidan.

Ett av alla loppisställen.

Mitt guldläge!

Nu är den ute, veden och det var så många fler vedträn än jag kunde ana. Tillsammans jobbade jag och sonen till dess att vi var klara idag. Glad i hågen, men trött gick jag in för att duscha och slappa med en bok i hängmattan.

Plötsligt kom jag på att jag hade startat en omgång rabarbersaft igår som väntade på att silas och sockras idag....nog sjönk humöret lite men efter en dusch stapplade jag mig uppför trappan och satte igång. När jag ändå var på gång förberedde jag middagen som denna dag blev laxpaket på grillen.

Fast sen....sen blev det boken och jag!

Här ligger all ved! Många fyllda skottkärror blev det!

Det blev mindre och mindre till dess att det var.....

....tomt!

Belöningen, en god middag på grillen!

Söndag igen, en vecka som mer eller mindre flugit iväg. Kan ju bero på att vissa dagar var lite väl blåsiga kanske...

Många trevliga händelser har kommit min väg denna vecka. Check på juridiktentan, Sverige vann mot Mexiko och jag var på en trevlig middag i onsdags.

Helgen tillbringas här hemma, fast den har inte varit jättelugn. Igår skördade jag all rabarber, det var en del så det fanns mycket att ta reda på. En stor kastrull med saft är under tillverkning, jag gjorde rabarbersoppa och rabarbersirap (tack för tipset H!). Resten av rabarbern delades och stoppades i frysen i mindre förpackningar så när jag denna vinter kommer på att jag vill laga till chutney eller något annat som kräver rabarber, slipper jag göra en efterlysning på fejan.

Men till det som skapat den stora jobbinsatsen denna helg. Jag har ju fått för mig att jag vill ha ett uppblåsbart spabad på altanen....har anlitat expertis för att kolla om det överhuvudtaget är genomförbart och det är det. Nackdelen är att det medför lite jobb, eller mycket jobb för att vara exakt. All ved som finns i vedförrådet ska ut för att stöttor mot åsarna ska kunna ta plats. Och jag lovar, det är inte lite ved. Fördelen med detta är att jag då kan måla väggen bakom som fortfarande är röd....nu kan den också få bli grå. En annan fördel är att jag då har ett gyllene läge att kapa veden i mer hanterbara längder då de flesta vedträn som finns är för långa för vår braskamin.

Fast det gör sig ju inte själv om man säger så och om jag hade svårt att hitta på något att göra under kommande semester är det löst nu. Sonen konstaterade krasst igår att det enkla jobbet är att tömma vedförrådet. Det kommer inte att gå lika snabbt och enkelt när den ska tillbaka.....sen kan det diskuteras om det verkligen går så snabbt att tömma.

Hur som helst, sonen och jag började tömma förrådet igår....jag tror att vi möjligtvis har fått ut hälften....idag ska resten ut! Heja oss!

Rabarber i mängd!

Rabarbersaft, rabarbersoppa och rabarbersirap.

Där inne i mörkret står sonen och fyller skottkärra efter skottkärra som jag lastar av. 

Midsommardag, ute blåser det kyliga vindar så lusten att tillbringa tid utomhus är inte alltför stor. Istället njuter jag inomhus, sträckser serier med sonen på teven, lagar mat, äter och läser. 

Jag njuter till och med av tvätthögarna och halvt uppackade väskor som står lite här och där. Väskor och tvätthögar innebär nämligen att sonen är hemma och plötsligt är det mesta lite roligare. 

Kollar in nyheterna på teven och då njuter jag inte. Just nu förtvivlas jag, liksom så många andra, över den behandling de barn som separerats från sina föräldrar vid USA:s gräns får utstå. Trump har dock efter massiv kritik backat och ändrat beslutet att dela på barn och föräldrar men vad som händer med de barn som redan separerats från sina föräldrar är fortfarande oklart...hjärtskärande och inhumant. 

Annat som bekymrar mig denna morgon är att fler och fler stödjer partier som förespråkar rasism och ojämlikhet. Budskap som göms under en polerad yta, budskap som kommer fram när man läser mellan raderna i deras partiprogram. Jag förstår faktiskt inte hur någon som vill leva i en demokrati kan tänka sig att rösta på dessa i grunden så rasistiska och ojämlika partier, med tanke på att demokrati i grunden inte är deras grej. 

Tyvärr tror jag att väldigt många röstar på dem utifrån missnöje med övriga partier, utan att sätta sig in i vad de vill med sin politik egentligen. Jag blir mörkrädd (ännu mer än jag är i vanliga fall) när jag tänker på det samhälle som skulle växa fram under deras styre, skrämmande bilder målas upp i mitt inre. 

Därför gäller det att vi som tror på demokrati och alla människors lika värde inte är tysta utan låter oss höras och framförallt kommer med motargument baserade på fakta!

Nej, nu behöver jag ta mig en promenad för att låta lite friska vindar pigga upp mig och mina tankar...

Midsommar och vädret inbjuder till att tända ljus och mysa inomhus.

I växthuset blommar äntligen pelargonerna.
Med hjälp av mamma har jag lyckats hålla liv i dem under vintern.

Kvällsmacka, såna godsaker lagas inte till när sonen är på annan ort.

Midsommarafton och det är dags för ett litet boktips. Boken heter Vaggvisa och är skriven av Leïla Slimani. Det här är en bok som jag från början inte riktigt visste vad jag skulle tycka om den. Ju längre jag läste desto bättre blev den, välskriven och spännande, om än slutet var givet. Lite av det jag upplevde som ett problem med boken var prologen som i alla fall för mig förstörde lite av den psykologiska aspekten av läsupplevelsen. Men så här i efterhand inser jag att den början nog var nödvändig för att bokens budskap ska landa.

En familj där karriär och yta är viktig skaffar en barnsköterska som snabbt gör sig oumbärlig, men ju längre hon är i familjen desto märkligare beter hon sig och ett mörker tar sig in i huset i Paris. Hon är som en omvänd Nanny McPhee eller Mary Poppins, på ytan ser hon ut att göra gott men istället sprider sig ett gift runt henne. Jo, boken var bra, riktigt bra faktiskt men var beredd på en annorlunda läsupplevelse.

Efter att äntligen ha fått tummen ur och målat inbyggnaden till soptunnorna känner jag återigen stor beundran för alla målare som har detta som yrke. Förutom att måla på ett snyggt och professionellt sätt tycker de (förhoppningsvis) att det är roligt dessutom. I alla fall gjorde min pappa det.

Trånga vrår, vinklar som nästan är omöjliga att komma åt och arbetsställningar som gör våld på kroppen. Kul? Knappast? I alla fall tycker inte jag det. Men visst, jag erkänner att jag upplever en viss tillfredsställelse när det är klart. När jag får vika ihop målaroverallen och lägga bort den, då tycker även jag att det är kul att måla....

Nu när det blåser upp till regn hoppas jag innerligt att det varv jag målade tidigt i morse hinner bli åtminstone dammtorrt innan regnet börjar. Att det blåser lite är ju inte helt fel heller...det påskyndar nog torkprocessen lite i alla fall.

Varv två klart tidigt i morse. Hoppas regnet väntar i alla fall några timmar.

Första varvet målade jag igår.

Nog är det bra tillfredsställande med en randig gräsmatta också....det betyder att den är nyklippt. 

Jag måste få säga att jag känner mig rätt nöjd med mig själv där jag sitter i skuggan på altanen och njuter av värmen. Två dagar i rad har jag tagit rejäla promenader, alldeles själv utan att lyssna på musik eller prat i mobilen.

I stället har jag lyssnat till alla fåglar, insekter och knastret av mina skor i gruset. Jag har förundrats över hur oerhört vacker naturen är så här i försommartider, gröna färger i alla nyanser, blått glittrande vatten och alla blommor i vitt, gult och blålila.

Därför unnar jag mig en stunds vila efter att ha sett till att blommorna här hemma inte törstar ihjäl. Själv har jag fyllt på med vätska i form av vatten och glass!

Dags för två boktips igen.

Först en riktig feelgoodroman, Bokhandeln på Riverside Drive skriven av Frida Skybäck. Den är varm, charmig och full av hopp. Med en historia som utspelar sig på en bokhandel kan det ju inte bli fel. Böcker, främlingar, vänskap, kärlek och naturligtvis en bokkatt. Är man lite nere och tycker att saker känns jobbiga eller bara är allmänt trött lovar jag att läget blir ett helt annat både medan man läser boken och sedan den är utläst. Feelgood som passar hängmattan!

Nästa bok är andra delen i Andrew Taylors Rothtrilogi, Främlingars dom. Huvudperson denna gång är prästen David som nygift hamnar i en serie händelser som inte är av den trevliga sorten. Död, blod och hemligheter, men inte skrivet på ett otrevligt vis utan mer psykologiskt och gåtfullt. Bokserien jobbar sig bakåt i tiden, prästen David som i första boken upplevdes som en tråkig torr person visar sig i denna andra del vara en liderlig typ när han var yngre. Nu ser jag fram emot del tre som jag förmodar tar ytterligare ett steg tillbaka i tiden.

När man borde plugga skoljuridik men inte har lust då kan man göra andra saker. Det är inte svårt alls, så fort tanken på att ta fram böckerna kommer låter man tankarna löpa iväg och fundera över vad annat som finns att göra. Här kommer några exempel:

Det går alldeles utmärkt att ta tag i den garderobsstädning som borde ha gjorts för flera månader sedan. Att ta promenader går också bra likaså att rensa ogräs i rabatten på framsidan. Tvätta är ingenting som röner särskilt stort motstånd denna dag, inte ens att ta reda på tvätten och stryka. Eftersom jag dessutom röjt i garderoberna gick det att hänga in kläderna på en gång. Bara en sån sak....

När man (läs jag) började frysa fanns inget som helst hinder att göra upp en eld i braskaminen och istället för att öppna Skoljuridikboken slå på teven och titta på Doctor Strange. Till det ordnade jag en god matjessallad med brynt smör.

Sådär, nu har jag berättat hur man gör för att fokusera på andra saker än det man borde fokusera på...inte svårt alls. Jag har det i mig...en naturlig talang! Funderar på om det är något jag borde satsa på i större skala, att lära ut den konsten alltså, jag skulle ju kunna åka runt och föreläsa. Tänk om jag har funnit vägen till rikedom och evig lycka?!

Det blev några högar sedan garderoben rensades. 

Matjessallad med brynt smör till middag. 

Eld, värmefilt och Doctor Strange på teven!

När jag var yngre trodde jag alltid att min pappa skulle bli jättegammal, säkert hundra år. Dels eftersom han tränade och skötte sin kropp, dels eftersom min farfar var en riktig krutgubbe på drygt hundra som fortfarande klättrade i stegar en bra bit över nittioårsdagen. Jag såg framför mig hur pappa likt farfar skulle åldras sittande vid köksbordet med korsordet (fast farfar läste kristna texter) framför sig och radion på i bakgrunden. 

Nu blev det inte så, istället drabbades han av ALS och hann precis bli pensionär innan hans andningsmuskulatur slutade fungera i november för snart femton år sedan. 

Idag skulle min pappa ha fyllt åttio år om han fått leva. På väg till graven för att plantera en ros tänkte jag extra mycket på den där sista sommaren pappa levde. Jag tänkte på alla utflykter vi gjorde, på all värme, alla skratt och fina minnen vi skapade som sedan fanns kvar när allt tog slut i novembermörkret. Jag tänkte också på den sköna känslan som jag hade då och fortfarande har av att ingenting fanns osagt mellan oss. Inget gammalt groll som inte var utrett eller något annat som jag ångrat att jag sagt eller gjort, eller inte sagt eller inte gjort. 

När jag idag letade bland gamla bilder för att hitta foton på två av Antons kompisar fann jag en bild på pappa från hans sista sommar, 2003. Den är tagen på en av alla utflykter vi gjorde, förmodligen från Sjönäsdammen. Det är precis så jag kommer ihåg min pappa, för trots sjukdomen är han sig lik. Med glimten i ögat och med ett leende som lovar bus. Det var min pappa det!

Med glimten i ögat, trots den dödliga sjukdom han levde med.

Solen lyser återigen från en klarblå himmel. Inte en enda liten molntuss syns till när jag ser ut genom rutorna i mitt växthus. Jag sluter ögonen och lyssnar till alla ljud jag kan lokalisera. Vindens sus, flugornas surrande, bilar som kör förbi, steg mot asfalten när någon kommer promenerande, . flaggstångslinans rytmiska slag mot flaggstången, vindspelet som plötsligt klingar till, ljudet av glasflaskor som krossas borta vid återvinningen men mest av allt hör jag småfåglarnas sång.

På tal om småfåglar, i morse vaknade jag till vid femtiden en kort stund och då hörde jag så vacker sång genom myggdörren. Återigen önskade jag att jag kunde komma ihåg hur de olika fåglarnas sång låter. Jag har försökt att lära mig men det går inte. Visst, jag kan känna igen och komma ihåg hur några fåglar låter ett kort tag men så är den kunskapen borta igen....hur kråkor, skator och björktrastar låter däremot...det har jag inga svårigheter att komma ihåg....märkligt....

Jag kan faktiskt likställa min förmåga att lära mig olika typer av fågelsång med min förmåga att lära mig sticka....det går inte alls. Jag kommer ihåg när min slöjdlärare på högstadiet kom fram till mig och tittade på min stickning, efter att jag kämpat några lektioner, suckade lite och lade huvudet på sned och tittade allvarligt på mig. Hon var tyst en ganska lång stund sen sa hon: Du får virka istället.

Så det är bara att konstatera, virka kan jag lära mig, en gång i tiden var jag riktigt duktig. Men sticka går inte, där är jag totalt obildbar. Fågelsång har jag också svårt att lära mig men fråga mig om mossor och lavar....där är jag en stjärna....eller var i alla fall....

Tänk vilken tur att vi har olika kvalitéer och kan lära oss olika...fast jag skulle verkligen vilja lära mig mer om fåglars sång. Mossor och lavar sjunger inte speciellt mycket....